Ur Fjärde internationalen 1/1987
Den grundläggande skandalen i vårt samhälle är att det står inför hotet av att gå under i rikedom och överskottsproduktion samtidigt som det är oförmöget att tillförsäkra miljontals människor det samhälleliga minimumet för en mänsklig existens: en arbetsplats, en verklig plats där de kan förverkliga sin samhälleligt grundade arbetsförmåga och leva av betalda arbetsprestationer. Ett sådant samhälle förslösar på längre sikt den moraliska kredit som utgör förutsättningen för en förhållandevis fredlig reglering av intressemotsättningarna. Under dessa förhållanden växer våldspotentialen mycket snabbt.
Det är i detta sammanhang fullständigt likgiltigt vilka så kallade lagar – om det är konkurrensförhållandena på världsmarknaden eller den teknologiska utvecklingen – man åberopar sig på för att kunna bevisa att så som det är, så skall det också vara; att de drabbade helt enkelt måste finna sig i sitt öde.
När jag talar om våld i detta sammanhang så menar jag det i bokstavlig bemärkelse: arbetslöshet är en våldshandling, ett slag mot den kroppsliga och själsliga integriteten, mot de drabbade människornas okränkbarhet.
Arbetslösheten är berövandet och exproprierandet av färdigheter och kunskaper som förvärvats genom mödosamma och dyrbara samhälleliga skapandeprocesser i familjen, i skolan och på läroanstalterna. När dessa avskärs från sina samhälleliga utkomstmöjligheter löper de risk att förruttna på samma sätt som de yrkeskunniga hotas av svåra personliga störningar.
En man som kände väl till de utstöttas miljö, berlinmålaren Heinrich Zille, förstod dessa former för sublimt, förtäckt och från det offentliga medvetandet avskärmat våld ganska precist. Man kan, sade han, ta kål på en människa lika bra med en bostad som med en yxa. Hur skulle man kunna föreställa sig att en familjs nära relationer, då den trängs samman på den minsta tänkbara yta, skulle komma till uttryck på något annat sätt än genom eländighetens ömsesidiga aggressioner?
I Franz Kafkas historia betonar den fångna apan oupphörligt: Att önska sig friheten är en illusion, men bara man ändå kände till någon utväg... I denna historia visas just att många marginaliseringsprocesser av människor som haft ett arbete och nu lever utan några utmaningar, i praktiken leder till denna hopplöshet. På så sätt kommer det att förbli om det inte sker en grundläggande förändring av arbetet, så som vi känner det i dag, och som det är inpräglat i människorna i den process som har kännetecknat den borgerligt-kapitalistiska samhällsordningen genom århundradena.
Kampen om arbetstidsförkortningen är en politisk kamp. Den är inte någon rent lönepolitisk konflikt i traditionell bemärkelse. De fackföreningar som ger sig in i denna strid och genomför den, blir på längre sikt tvungna att utvidga sitt politiska mandat.
Man kan självklart hävda att alla de stora fackliga konflikterna under historiens gång också haft en politisk dimension. Då hundratusentals eller miljoner människors intressen och behov står på spel, kommer det inte så mycket an på om dessa strider leder till en utvidgning av perspektivet eller till en radikalisering, om de avgörs genom förhandlingar eller om kompromissen framtvingas genom strejker. Det är vid inget tillfälle blotta summan av de enskilda intressena som står på spel. Det handlar om förändringar av levnadsvillkoren för stora människomassor och sådana förändringar som berör hela samhället innehåller – oavsett om man definierar dem så eller ej – ett politiskt innehåll.
Jag menar att detta också gör sig mycket klart gällande i frågan om arbetstidsförkortningen. En förkortning av arbetstiden i den storleksordning som 35-timmars veckan utgör, kan inte betraktas ur det perspektiv av "kostnader" som arbetsgivarna och deras organisationer kämpar för att minska. I synnerhet inte på längre sikt, när krisen skall övervinnas genom ytterligare arbetstidsförkortningar. Det handlar snarare om ett slag mot den bestående strukturens grundprinciper. Framför allt mot de som värnar om upprätthållandet av den gamla privilegiestrukturen, som genom tiden har utvecklat en mycket utvecklad känslighet för allt som skulle kunna tänkas hota dessa privilegier – också gentemot den allra minsta lilla tid som inskränker deras rätt att råda över andra människors arbete.
Makt har den som kan vänta; denna helt igenom träffande maxim av Claus Offe kan fullkomligas av en annan: Bara den som råder över andras tid kan vänta. Detta kan överföras till den konkreta kampen om arbetstidsförkortningen då man säger: Det kan redan konstateras ett maktelement i det förhållandet att arbetsgivarna å ena sidan är överens om en generell arbetstidsförkortning och å den andra sidan kräver rätten att bestämma över hur och på vilket sätt denna skall genomföras.
Om arbetsgivarna blir mäktiga nog att bestämma detta hur och på vilket sätt, över när och hur arbetstiden skall förkortas, så kan arbetstidsförkortningen under vissa omständigheter komma att innebära en utvidgning av de maktbefogenheter som de redan har. Människorna blir starkt individualiserade och görs avhängiga arbetsgivarnas omedelbara behov, då de bestämmer när arbetskraften skall utnyttjas och när den skall utnyttja sin fritid. Arbetsgivarnas aktuella offensiv för en flexibel arbetstid är en entydig politisk strategi för försvagning av de kollektiva organisationernas erfarenheter.
Man kan helt enkelt definiera makt som förmågan att sätta de regler som bestämmer var människorna ska röra sig, och hur de ska dela upp sin tid. Makten består i allmänhet inte av globala beroendeförhållanden, men däremot av den detaljorganisering av rum och tid som snörs på människorna likt en korsett.
Maktsystemet eftersträvar dessutom att fastställa en entydighet mellan tid och rum vilken definierar den enskilda människans rörelsefrihet. Det finns således platser där det är klart fastlagt att här skall det arbetas, platser där fritiden skall förbrukas och platser där man kan utöva politisk verksamhet. Om dessa åtskilda områden sammanblandas, är det en förbrytelse mot den rådande ordningen, som under bestämda omständigheter kan bestraffas. Den som inte inskränker sin politiska aktivitet till valurnan och den lokala föreningen, utan tvärtom gör politik där han bor, på gatan eller mitt på järnvägsstationen, utsätts mycket lätt för misstankarna om att vara en fridsstörare.
Något liknande gäller för freden på arbetsplatserna: Om dessa regler för tid och rum efterlevs så härskar överblicken och kontrollen – i samma ögonblick som det sätts frågetecken vid dem, så uppfattas det alltid som ett angrepp mot de rådande maktförhållandena.
Om vi utgår ifrån övertygelsen att arbetstidsförkortningen får viktiga följder för förhållandet mellan levnadstid och arbetstid, ett förhållande som är inflätat i de rådande livsvillkoren i maktsystemet, så måste vi i dag ställa oss frågan: Hur ser den kulturella situationen, som också den moraliska sidan av arbetstidsförkortningen kommer att inverka på, ut?
Om vi betraktar kravet på 35-timmarsvecka som ett samhällspolitiskt program, så blir nästa steg att klargöra skillnaden mellan denna arbetstidsförkortning och alla de föregående som en kvalitativ skillnad. Detta handlar både om motiven bakom kraven och deras omfattning. Arbetstidsförkortningen under 1950-talet blev både genomförd och motiverad med fritiden som den centrala riktpunkten ("Fritiden har jag för mig själv.") Det är omkring hundra år sedan man utvecklade argumentet om att arbetaren mot bakgrund av den ökade arbetsintensifieringen och den ökande komplexiteten i produktionsprocessen hade behov av ökad regenerationstid. Den intensifierade utsugningen och produktionens förvetenskapligande har faktiskt lett till att det även med en ytterligare förkortning av arbetstiden kommer arbetarens utmattningsgrad, belastningen på psyke och nerver och antalet sjukdagar att vara stadigt stigande...
Varför är 35-timmarsveckan ett kvalitativt språng i den organiserade arbetarrörelsens 150-åriga tradition av kamp om arbetsdagens längd? Varför kan den, när den blir genomförd, jämställas med den principiella seger som lagen om tio timmars arbetsdag innebar? Varför kan 35-timmarsveckan betraktas som ett nytt kapitel i arbetarrörelsens historia? Jag vill på intet sätt förringa 8-tim-marsdagens betydelse eller någon av de andra segrarna i kampen om arbetsdagen. Alla dessa förkortningar av arbetstiden har emellertid det gemensamt att de som en proportionsförskjutning av förhållandet mellan arbetstid och levnadstid, har gjort det möjligt för arbetsgivarna att utnyttja arbetskraften mer flexibelt, samtidigt som de – inte minst indirekt – lett till en ytterligare uppsplittring av människans vardagstid.
Då arbetarrörelsen förde fram kravet om normalarbetsdagen motiverades detta med en möjlig uppdelning av tiden som omedelbart följde ur förhållandenas natur: 8 timmars arbete för arbetsgivaren, 8 timmars sömn och 8 timmar att vara människa under. Denna uppdelning förmedlade intrycket av att förhållandet mellan den tid man själv kunde bestämma över och den främmandegjorda, bestulna tiden, var i jämvikt. Om vi antar att uppdelningen i framtiden kommer att se ut så här: 6 timmars arbete, 8 timmars sömn och 10 timmar att vara människa – så är det i denna sammanställning lätt att se att tiden för att vara människa, oavsett hur man utnyttjar denna tid, fått en övervikt. Huruvida det blir 6 eller 7 timmars arbetstid är i hög grad en fråga som ständigt står till diskussion utifrån de föreliggande prognoserna om följderna av växande investeringar och ökade rationaliseringar.
För första gången i den moderna historien kan den situation uppstå att det tidsutrymme som jag vill beteckna som frigörelse- och orienteringstid har blivit större än den tid då människorna är tvungna att sälja sig en och en för att förtjäna de nödvändiga medlen för livets upprätthållande. Härmed inställer sig det grundläggande problemet om den samhälleligt nödvändiga genomsnittliga arbetstiden som är grundvalen för upprätthållandet av mänsklighetens historiskt uppnådda materiella levnadsnivå och utvidgningen av de produktionsmässiga framstegen. Att mängden av det samhälleligt nödvändiga arbetet reduceras samtidigt som kapitalproduktiviteten ökas, är en universell tendens i den borgerligt kapitalistiska samhällsordningen. Den är ögonblicklig, men sätter sig inte samtidigt i de olika delarna av ekonomin.
I detta sammanhang uppstår ytterligare en fråga. Är det fortfarande nödvändigt, när den samhälleligt nödvändiga arbetstiden som är grundvalen för samhällets materiella produktion stadigt minskas, att denna tid skall organiseras av privatkapitalet och direktörsbyråkratin utan någon form för politisk verksam kontroll? Eller med andra ord: Är privatkapitalets organisationskrafter fortfarande mäktiga nog (om de någonsin har varit det!) att få regleringen av produktionen och fördelningen av arbetstiden på ett sådant sätt att samhället i sin helhet över huvud taget kan existera utan ständigt pågående kriser och utan att förslösa offentliga medel till återuppbyggnad efter ägarnas felsatsningar? Om sådana överväganden inte skall gripas direkt ur luften, utan tvärtom innehålla en kärna av verklighet, så får det nödvändigtvis konsekvenser för det sätt som kampen om arbetstidsförkortningen skall föras på.
Eftersom den pågående kampen om 35-timmarsveckan är en politisk kamp om maktpositioner så kommer arbetsgivarna, som ju under krisen har en inte helt ofördelaktig utgångsposition, att sätta in allt för att upprätthålla förfoganderätten över de beroende sysselsattas tid. Det är knappast troligt att de kommer att begränsa sig till en rent lönepolitisk uppgörelse. Inför detta befinner sig fackföreningarna, om min värdering är riktig, i en defensiv position. De måste inför offentligheten ständigt begrunda varför mindre arbete till alla är ett samhälleligt meningsfullt och sysselsättningspolitiskt rimligt och omedelbart genomförbart mål – i en situation med växande arbetslöshet, nedgång i den ekonomiska tillväxten och underskott i statsbudgeten. Fackföreningarna är tvungna att föra in framtiden i sin argumentering. Att argumentera i förhållande till framtiden är erfarenhetsmässigt både mer komplicerat och vidlyftigt än att luta sig mot de föregivna samtidens påvisbara elände. Om denna argumentation i förhållande till en framtida utveckling skall kunna utveckla bestämda och praktiska begrepp, är det enligt min mening nödvändigt att utöka fackföreningarnas politiska mandat. Denna utökning behöver gå i tre riktningar, av vilka jag bara kan gå in på den ena här.
En så avgörande omfördelning av arbetstid och fritid som införs med 35-timmarsveckan (eller rättare sagt: med 7-timmarsdagen i en 5-dagars vecka) förändrar inte bara arbetet, utan också fritiden. Redan i dag kan man tala om att arbetet befinner sig i ett förstärkt spänningsfält på grund av den tekniska utvecklingen, som först nu har inletts i det mikroelektroniska växthuset. Det uppstår nya konflikter på arbetsplatsen, eftersom spänningarna – på grund av den permanenta skiftningen mellan för stora krav och för små – ökas i samma takt som det fysiska arbetet minskas. Den ständiga uppmärksamheten då det skall avläsas mätinstrument och tryckas på knappar, är överskjutande vagabonderande medvetenhet, jämfört med den kompetens som faktiskt krävs av den enskilde.
I vilket fall har arbetets kroppslighet och arbetarnas gemensamma skepnad som Popitz och Bardt har kallat de identitetsgrundande beståndsdelarna i arbetarnas bild av samhället gått förlorade på grund av arbetsprocessens intellektualisering och differentieringen av arbetsformerna i de mest framåtskridna produktionsgrenarna. En ytterligare förkortning av arbetstiden kan leda till att dessa spänningar avtar, men att arbetarna på arbetsplatsen samtidigt blir mindre solidariska med varandra.
Så länge som den förvärvsinriktade arbetstiden har den vikt som den haft i det borgerliga samhällets hittillsvarande historia, är fritiden långtgående inskränkt till två ömsesidigt kompletterande beteendemönster: Å ena sidan en fortsättning på arbetet, och å den andra en kompensation för arbetets brister. Med fortsättning menar jag att den internaliserade arbetsmoralen, som finner sin materiella produktionsorganisation i företaget, fortsätter obruten i aktiviteterna utanför arbetet, även om det sker i en annan form och med andra föremål, till exempel som demonstrativt icke-arbete eller som hobby, och följer de normala arbetsreglerna lika noggrant som i industrin. Med kompensation menar jag den inställning som säger att fritid är ren avslappning. I båda fallen är fritiden bunden till arbetets regler.
Om nu tidsanvändningen kastas om – om arbetstiden reduceras mer och mer – och den fritid, under vilken det inte skall ske något, blir betydligt större, kan man förvänta sig att denna fritid, som nu är frigjord från arbetstiden kommer att användas till saker som inte längre utan vidare kan inordnas i produktionens maktföreskrifter. Det utökar den objektiva möjligheten till en meningsfull utövning av den vunna fritiden, men skapar också ökade chanser för att fritidsindustrin kan göra pengar på den frisläppta fantasin splittra arbetarna från deras kollektiva intresseorganisationer och underkasta dem en mer effektiv maktkontroll. För mig verkar det inte omöjligt att det kan uppstå en situation där fackföreningarna har vunnit kampen om arbetstidsförkortningen till arbetarnas fördel, men förlorat arbetarna själva.
I detta sammanhang kan man alltså tala om att chanserna har blivit större för den sekundära exploatering som det kapitalistiska samhällets åsikts- och medvetandemonopol utövar. Ju tydligare krisen blir en kris för systemet, eller åtminstone utövar inflytande på människornas vardagsföreställningar, desto mer fantasifullt kommer dessa monopol att utnyttja denna chans i deras planering. Kampen för att återerövra det kulturella herraväldet är en av huvudfrågorna för kampen under den nuvarande konservativa vågen.
I samma utsträckning som den samhälleliga krisen skärps, är det rådande maktsystemet påtagligt intresserat av att skaffa sig ytterligare legitimering just på det kulturella området. Där detta inte är möjligt, försöker man genom en för ändamålet köpt och betald intellektuell, förhindra den samhälleliga organiseringen av frigörelseprocesserna.
När jag i detta sammanhang talar om att fackföreningarna måste utvidga sitt politiska mandat, så är det uteslutande med avseende på att det vid avgörande arbetstidsförkortningar kan spela en roll vem som råder över kultur- och medvetandeindustrin. Av fascismens uppkomst kan vi just lära oss att arbetarnas och de övriga beroendes fantasier, intressen och behov inte förblir herrelösa eller oorganiserade under en längre tid. De intas av den ena eller andra sidan: Antingen av en ytterligare kapitalisering i det bestående maktsystemets intresse, eller av en självständig organisation som ökar människornas rörelsefrihet och myndigförklarar dem.
Men fackföreningarna kan inte inskränka sig till att föra kulturpolitik i vanlig mening. Det är tvärtom nödvändigt att rikta uppmärksamheten mot de ansatser och initiativ som utspelar sig utanför det officiella kulturlivet och antyder nya former för de arbetandes politiska kultur. Utvecklingen av fackföreningarnas självmedvetna kulturella identitet är en väsentlig förutsättning för att arbetstidsförkortningen skall kunna leda till människornas verkliga befrielse och till en demokratisering av hela samhällslivet.
Det verkar finnas en oundviklig tendens till en tudelning av samhället i alla de industriellt utvecklade samhällsordningar där de tekniska produktivkrafterna håller en hög nivå, men likväl håller fast vid arbetets gamla tidsstrukturer och vid ett arbetsbegrepp som är utformat vid början av den borgerliga tidsåldern, och genom århundradena har utgjort kärnan i det sociala erkännandet. Det är två skilda uttrycksformer för en och samma samhällsstruktur. På den ena sidan upprätthållandet av arbetets gamla former som frambringar och befäster skenet av att det enda det handlar om är att frambringa och upprätthålla den samhälleliga rikedomen genom användningen av levande arbetskraft, och på den andra sidan de växande samhällsområdena i samhället där människor degraderas till objekt för försörjning, ofta från en bestämd ålder och resten av livet.
Den gamla industriella reservarméns ekonomiska funktion – att pressa ner lönen och minska levnadsstandarden – fungerar inte på samma sätt i en tid med mäktiga fackföreningar, där arbetsgivarna genom bestämda tidsrum är bunden till kollektivavtal som i praktiken har en offentlig rättslig status.
Det finns två effektiva åtgärder som kan ersätta denna funktion under de nuvarande förhållandena och samtidigt modernisera den: För det första är det individualiseringen av arbetsförhållandena, arbetarnas lösgöring från deras kollektiva skyddsorganisationer, där de privata och offentliga arbetsgivarna får möjlighet att dra till sig och stöta ifrån sig den enskilda arbetskraften utifrån behov och vinst, att disponera över den enskilda arbetskraften helt individuellt. Det drabbar framför allt dem som har alltid har en arbetsplats, den ångestbesatta överidentifikationen med de hotade arbetsplatserna ökar de beroendes offervilja.
För det andra är det strategin med avkopplingen från arbetssystemet. Massvis av arbetare som har mist sina arbeten och som heller inte på längre sikt törs göra sig några förhoppningar om att få något som inte ligger allt för långt under deras kunskaper och behov, drivs in i ett omsorgssystem och en skärpt politisk kontroll, avskiljt från ett produktivt samhälleligt sammanhang. Man nöjer sig med att man inte längre kan integrera dessa befolkningsskikt. Ja, man utnyttjar dem som ett medel att integrera de övriga och som ett bindemedel som skall hålla samman de rådande maktförhållandena. Vid enstaka tillfällen kan dessa strategier överflygla varandra; i vilket fall kompletterar de varandra utmärkt.
De borgerligas förslag fullföljer helt klart strävandena att flytta den individuella arbetskraften tillbaka till det samhälleliga naturtillståndet och därmed till att möjliggöra allas krig mot alla på arbetsmarknaden. Då det utgår från den tesen att avkastningen av det investerade kapitalet är för låg, samtidigt som avkastningen av arbetet är för hög, utvecklar den en uppfattning som kommer att innebära slutet för välfärdsstaten.
Om dessa borgerliga politikers förslag blev genomfört så skulle det faktiskt kunna uppstå en situation som man hittills övermodigt kunnat beteckna som det förgångnas negativa utopi. Härmed tänker jag på den situation som Émile Zolá mot slutet av det förra århundradet beskrev i sin roman "Germinal", där han låter en arbetsgivare bortauktionera arbetsplatser till de högstbjudande på en marknadsplats. Maximilönen för varje enskild arbetsplats har han bestämt; nedåt finns det ingen gräns. Den av de omkringstående arbetarna som kräver den lägsta arbetslönen får arbetet. Denna form för naturalisering av de samhälleliga förhållandena, denna fullständiga isolering av arbetaren, som står inför arbetsgivaren med enbart sin yrkesfärdighet kan inte tillämpas i vårt samhälle, så länge som det finns starka fackföreningar som begagnar sig av deras makt.
Rädsla är maktens avgörande socialpsykologiska potential. Om människorna var befriade från sin rädsla, skulle makten och undertryckandet inte kunna räkna med massornas lydighet. När man medvetet upprätthåller ett klimat av rädsla och osäkerhet inför existensen, är det för att är det därför av avgörande intresse för dessa maktförhållanden, om dess legitimeringen är nedbruten, och som måste hålla utkik efter nya stöttor i takt med att förkortningen av arbetstiden sätter den gamla arbetsmoralens disciplinerade funktion ur kraft.
Denna tendens till uppdelning av samhället utnyttjas tillsynes medvetet som ett medel för att stabilisera maktförhållandena i alla länder som har konservativa-reaktionära regeringar. I dessa länder finns det en uppenbar fara för att det ännu inte görs något försök att åter dra in de delar av befolkningen som hotas av marginalisering, av elände och utarmning i det politiska samförståndet. Tvärtom: Dessa nedskärnings- och arbetsgivarregeringar har helt klart beslutat sig för att beständigt avspjälka gott och väl en tredjedel av den förvärvs- och arbetsförmögna delen av befolkningen, och samtidigt låta en kraftig/massiv tillväxt i säkerhetsapparaterna och medvetandeindustrierna se till att det inte bildas några politiska motståndsrörelser i de marginaliserade zonerna.
Generaliseringen av osäkerheten och rädslan för att mista arbetsplatsen och falla ned från den sociala ställningen ökar den övriga befolkningens önskan om att anpassa sig till samförståndet, en önskan som blir större ju mer hopplös och utsiktslös tillvaron ter sig för dem som redan har fallit ut från de produktiva sammanhangen. Här verkar det överhuvudtaget inte vara nödvändigt att bryta ner hela det sociala
systemet. Det handlar snarare om att upphäva det självklara med de sociala rättskraven och göra de människor som hotas av arbetslöshet och elände till objekt för omsorgens ämbetsmän, socialassistenter till understödstagare, men inte längre till rättssubjekt. De tillkämpade och uppnådda sociala rättigheternas omformning till att avhjälpa nöden för de enskilda personerna som betraktar det som gåvor som tidigare var deras rätt, skapar ett ytterligare handlingsutrymme för förmyndarstaten.
I mer än hundra år var arbetsdagen den kapitalistiska ekonomins tidscentrum och grundval för livsdagen. Alla tecken i de utvecklade industrisamhällena tyder på att det framgent kommer att vara omvänt: Livsdagen måste vara grunden för bedömningen av hur lång och hurdan arbetsdagen skall vara.
Fackföreningens arbetstidspolitik måste inriktas mot att göra den mänskliga livsdagens behov och intressen till det avgörande kriteriet för vilken rättsandel av det alienerade arbetet varje medlem av samhället måste ta på sig för att säkra den kontinuerliga produktionen och en höjd levnadsstandard för alla på grundval av den stigande arbetsproduktiviteten. Ju mer eftertryckligt detta sker, desto tydligare kommer det att framstå i det offentliga medvetandet att fasthållandet vid de gamla arbetstidsnormerna på intet sätt uteslutande är ekonomiskt grundat, utan framför allt grundar sig på arbetstidens maktfunktion.
Där arbetet antar en skapande karaktär försvinner i regel den abstrakta motsättningen mellan arbete, fritid och lättja. Det är alltså inte bara den överlämnade arbetstiden som är problematiskt utan det överlämnade arbetet.
Översatt ur: Politisk Revy, 4/84