Ur Fjärde Internationalen 4/1986
Om Socialistiska Partiets program och Fjärde Internationalens Demokratimanifest [1]
Det är av två skäl ansträngande för en VPK:are att läsa trotskistiska dokument: Dels är de ganska tunglästa och teoretiskt avancerade. Dels inser man snart att man i dokumentförfattarnas ögon har navelsträngen evigt fäst vid Moskva så länge man tillhör VPK, hur mycket man än avsvär sig våra gamla bindningar till de ”byråkratiskt deformerade arbetarstaterna”. Ändå måste jag ärligt erkänna att jag lärt mig en hel del på att i en följd läsa Socialistiska Partiets program från 1982 och dokumentet ”Dictatorship of the proletariat and socialist democracy” (Proletariatets diktatur och socialistisk demokrati) från Fjärde Internationalens Världskongress 1985. En hel del är sådant som jag utan tvekan skulle vilja stjäla till våra egna programskrifter. Annat är doktrinärt eller dålig överbudspolitik. Men likheterna mellan VPK och Socialistiska Partiet är ändå tillräckliga för att möjliggöra en dialog.
Först kommentarer till partiprogrammet, som jag följer stycke för stycke. Det börjar med en ganska traditionell marxistisk och leninistisk genomgång av kapitalismen, kriserna och imperialismen. Marx idé om den fallande profitkvoten presenteras på det tidlösa sätt som är vanligt i marxistiska läroböcker[2]. Lenins tes om att sekelskiftet innebar konkurrenskapitalismens övergång i monopolkapitalism och imperialism refereras utan försök till faktaredovisning. (Marxistiska historiker har på senare tid hävdat att den konkurrenskapitalistiska fasen är en myt och att inget trendbrott skedde vid sekelskiftet). Programtexten lyckas inte förklara hur dels imperialismen är ett nedåtgående slutstadium[3], dels hur senkapitalismen trots detta får ny fart på ekonomin under 50- och 60- talen.[4] Man borde nog i programmet tillfogat en kritik av Lenins imperialismteori (en sådan finns i demokratidokumentet, se nedan).
I analysen av ”den nya nedgången” på 70-talet och av ”priset för välfärdskapitalismen” borde författarna gjort ett försök att särredovisa sin syn på just ”den svenska modellen”, som senare i programmet trots allt skall visa sig vara värd att till viss del försvara. Trots allt är ju den öppna arbetslösheten och klassklyftorna i Sverige mindre än i nästan alla andra kapitalistiska länder.[5]
Avsnitten om socialismens nödvändighet och om människans frigörelse innebär ett avvisande av ”socialism i ett land” och ett hävdande av den socialistiska revolutionens internationella karaktär i Rosa Luxemburgs och Trotskijs anda. Där finns också en kritik av ”det borgerliga slöseriet” som ger ett röd-grönt perspektiv som jag gärna skulle ta över i valda delar till VPKs program. Men där finns också en grundläggande oklarhet om vad som menas med ”...en internationell planekonomi under de arbetandes demokratiska styre i världsmåttstock”.[6] Borde man inte försökt ge en antydan om hur den arbetsdelningen skall se ut? Staterna under världssocialismen skall väl inte dela arbetet enligt teorin om ”komparativa fördelar”? Kan det inte finnas nationella kulturer och språk som socialisterna måste slå vakt om när arbetet skall fördelas? Och vad är det mer exakt för fördelningsmekanism som skall ersätta den ”kapitalistiska marknaden”? [7]
I avsnitten om ”den moderna arbetarklassen” gör programförfattarna ett försök att tillämpa den gamla Marxska uppdelningen i mervärdeskapande och icke-mervärdeskapande produktion på den moderna kapitalismen. De hamnar då i den tvivelaktiga uppfattningen att ”värden som skapas av produktionen används för att försörja en växande tjänstesektor.” Jag har aldrig begripit varför en maskinreparatör på en chokladfabrik är mer produktiv än ett vårdbiträde som reparerar lantarbetaren, för att ta ett exempel. Kan vårdbiträdet ingå i den revolutionära klassen[8] eller inte? Jag tror att Socialistiska Partiet (liksom VPK) måste utveckla sin klassanalys för att bättre passa ett samhälle där en allt mindre del av arbetet utförs i den direkta varuproduktionen.
För mig är den trotskistiska ”rådsdemokratin” oändligt mycket mer sympatisk än den stalinistiska diktaturen. Men hur fattas besluten om produktion och fördelning? Jag förmodar att arbetarna på en arbetsplats liksom medlemmarna i ett kvartersråd[9] själva styr den dagliga verksamheten. Men vem beslutar om vad limpan eller skjortan skall kosta? Måste där inte finnas vissa inslag av marknadsmekanismer? Den arbetarstyrda socialismens politiska ekonomi har ingen lyckats beskriva på ett bra sätt, men nog har vi något att lära av den centralistiska planhushållningens problem i den ”byråkratiska arbetarstaten” (För egen del tror jag att utgångspunkten måste vara en arbetarstyrd produktion med starka inslag av marknader för konsumtionsvaror.)
Socialistiska Partiets program lyckas bättre än VPKs (som nu skrivs om) att klargöra inställningen till demokrati under socialismen. Men också hos Socialistiska Partiet finns en grundläggande oklarhet om vilken rätt arbetarrörelsen har ”att till varje pris säkerställa de arbetandes demokratiska maktutövning.[10] Om världssocialismen är genomförd och således inga yttre krafter hotar i detta land, om alla partier har lika tillgång till massmedia (via partistöd?) och om ett parti som vill sälja arbetarklassens egendom till privata ägare och ta bort lagen om förbud mot arbetskraftsköp vinner det demokratiska valet – vad vill Socialistiska Partiet göra? Skall de då få genomföra sin politik? Visst är frågan hypotetisk, men inte mer hypotetisk än många andra i programmet.
Lenins ganska föraktfulla uttalanden om den ”borgerliga demokratin” i Staten och Revolutionen var präglade av den dåvarande politiska situationen med Kerenskij-regimen i Ryssland. Han underskattade arbetarklassens möjligheter att tillkämpa sig demokratiska fri- och rättigheter i de mer avancerade kapitalistiska staterna. Noten om proletariatets diktatur[11] ger en för oproblematisk bild av Lenins demokratisyn. (Jämför Rosa Luxemburg i Den ryska revolutionen.)
Jag tycker också att Socialistiska Partiet har en förvånansvärd statsägandefixering i sin socialism[12]. Skall det inte få finnas kooperativ och privata småföretag? (Till analysen av ”arbetarstaterna” återkommer jag i anslutning till det internationella dokumentet).
Socialistiska Partiet har enligt min mening en alldeles för odialektisk syn på socialdemokratin. Troligen är man för styrd av den Fjärde Inter nationalens analys av en ”genomsnittssocialdemokrati”, som nationella partier och partifraktioner kraftigt kan avvika ifrån. I ett svenskt partiprogram måste man ha med något om den nordiska socialdemokratins särskilt gynnsamma betingelser och förmåga att stabilisera ”en kapitalism med mänskligt ansikte”.
Det är naturligtvis inte heller förvånande att en ”eurokommunist” som jag vägrar att acceptera VPKs syskonpartier som ”borgerliga arbetarpartier”. Det är fråga om rent önsketänkande om Socialistiska Partiet tror på en ”ny internationell rörelse med massinflytande[13] utan samarbete med både eurokommunister, vänstersocialister av typ Socialistisk Folkeparti i Danmark och Socialistisk Venstre i Norge samt olika vänstersocialdemokratiska fraktioner. (Mer om detta på slutet.)
Det är sant att VPK har problem att rekrytera unga industriarbetare och det är sant att vi är alldeles för beroende av partistöd. Men vår klassamansättning är nog ändå mer proletär till sin karaktär än Socialistiska Partiets. Och de problem vi har när det gäller att mobilisera till utomparlamentarisk kamp delar vi med den övriga vänstern. Partistödet är trots allt en ganska rimlig liten motvikt till borgarnas dominans över massmedia – felet är en för liten vilja att betala höga medlemsavgifter, som i sin tur speglar den falnande revolutionära glöd som drabbat hela den revolutionära vänstern under senkapitalismen.
Jag delar i stort sett allt det som sägs i programmet om det demokratiska och självständiga partiet. Dock tycker jag att hyllningen till den demokratiska centralismen[14] är för ensidig. Här borde man lyssna på Rosa Luxemburg i kritiken av Lenin efter det ryska partiets kongress 1903. Jag är också i stort sett enig med programmet i avsnittet om de självständiga folkliga rörelserna. Möjligen tycker jag att man undervärderar könskampen som en kamp i sig vid sidan av klasskampen[15].
Denna del av programmet är den svagaste. Den viktigaste dagspolitiska uppgiften blir här plötsligt försvaret av den ”välfärdskapitalism” som man sågat av på sidan 12 och 13. De konkreta kraven går i övrigt mest ut på att ”blottlägga”, ”kartlägga” och ”kontrollera” denna ”välfärdskapitalism”[16], utöver det gamla hederliga kravet på att förstatliga kreditväsendet. I övrigt är kraven i stort sett identiska med VPKs, utom att Socialistiska Partiets krav mer har karaktär av ”allt genast”.
Socialistiska Partiet tycks (ännu mer uttalat än VPK) ha stora problem att förena en ekonomisk överbudspolitik med sin ”gröna” vision av ett resursbevarande samhälle. Parollen tycks vara: ”Slå vakt om levnadsstandarden och det gamla produktionssystemet i väntan på revolutionen.” Mera handfasta förhållningssätt till avvecklingen av krämkraft och till löntagarfonder lyser med sin frånvaro. Kan det inte vara en fördel att man redan under kapitalismen kämpar för resursbevarande produktion och maktpositioner för arbetarklassen inom de snäva ramar kapitalismen ger?
Jag lämnar nu Socialistiska Partiets program och går över till demokratidokumentet.
Fjärde Internationalen (i fortsättningen förkortad FI) delar in den internationella arbetarrörelsen i å ena sidan ”reformister och centrister”, och å andra sidan ”revolutionära marxister” = ”bolsjevik-leninister”.[17] För mig är det förvånande att man därmed helt förnekar existensen av icke-leninistiska revolutionära marxister.
H vill uppenbarligen slå vakt om begreppet ”proletariatets diktatur” som ett steg på vägen mot den socialistiska demokratin.[18] Men jag tycker inte att de lyckas ”demokratisera” begreppet, främst därför att de uppenbarligen inte är beredda att i grunden ifrågasätta något som gjordes eller sas av Lenin eller Trotskij. Rosa Luxemburg kritiserar i Ryska revolutionen det hon kallar Lenins och Trotskijs ”diktaturteori”, särskilt deras tendens att göra nödvändigheten i Ryssland 1917-18 till teori. Jag saknar en mer kritisk inställning till den ryska partiledningen också för perioden före Lenins död.
FIs beskrivning av hur de vill att den socialistiska demokratin skall fungera lider av samma svagheter som Socialistiska Partiets program (vilket kanske är ganska naturligt). Jag tror att huvudfelet är att man inte har någon klar uppfattning om förhållandet mellan å ena sidan sovjetmaktens arbetarstyre och å andra sidan den ekonomiska mekanismen plan/marknad. FI vill se händelserna i Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och Polen 1980-81 som uttryck för kampen mellan stalinism och demokratiskt folkliga krafter. Delvis handlar det om det. Men det handlade också om svårigheten att anpassa det centralistiska sovjetiska planhushållningssystemet till mer teknologiskt avancerade ekonomier. Jag tror också att ”marknadsreformekonomer ”som J Kornai i Ungern, Ota Sik i Tjeckoslovakien och W Brus i Polen har rätt i en hel del av vad de sagt om ”marknadssocialismens” nödvändighet, helt oavsett deras eventuella intresse för gräsrotsdemokrati. och varför nämner FI över huvud taget inte Jugoslavien?[19] Där har man ändå gjort något slags försök att införa arbetarstyre. FI har en tendens att bortse från alla skillnader mellan de olika ”byråkratiska arbetarstaterna”.
”Den socialistiska demokratins organ – råden” skall enligt FI ha ”full beslutsrätt i taktiska och strategiska frågor inom sitt område”.[20] Det betyder väl rimligen till exempel att det finns ett valt råd på varje företag, som tar beslut om produktion och investering? Men vilken blir då den fria fackföreningens[21] roll? Och måste inte olika arbetarråd förhandla med varandra om priser på produktionsvaror? Och kvartersråden få vara med och förhandla om priserna i kvartersbutiken? Eller skall de besluten ligga på kommundelsråd, kommunråd eller regionråd? Det är möjligt att jag lider av en viss fixering vid de ekonomiska mekanismerna, men parollen om all makt till råden räcker inte för att man skall förstå hur systemet skall fungera. (Denna brist finns för övrigt också både i Jörn Svenssons och CH Hermanssons böcker om hur en svensk socialism skall fungera).
Synen på hur partier bör fungera delar jag i stort, men där finns samma oklarhet om borgerliga partiers rätt att avskaffa socialismen som i Socialistiska Partiets program.[22] Och jag tycker fortfarande att man skall kritisera Lenin för en alltför elitistisk och centralistisk partiuppfattning.[23] Men det är bra att man här erkänner att något felgrepp kan ha begåtts av bolsjevikerna redan före Lenins död.
FI förklarar stalinismen bland annat med arbetarstaternas efterblivenhet ekonomiskt, men också med ”ideologiska och politiska deformationer”.[24] Här saknar man en separat analys av stalinismens sätt att fungera i relativt avancerade industrinationer som Tjeckoslovakien och DDR. Och det verkar underligt att man inte nämner kriget i Vietnam (som väl var mer förödande än kriget mot de Vita 1918-20) som orsak till problemen där i dag.[25] Kan det. möjligen vara så att kritiken mot Vietnam och den relativa bristen på kritik mot exempelvis Kuba styrs av FIs diplomatiska relationer? Och varför tar man upp proletariatets positiva roll i revolutionen i Iran utan att med ett ord nämna mullornas diktatur och dess nuvarande groteska inslag? Menar FI på allvar att det exempelvis står bättre till med demokratin i Iran jämfört med till exempel Kina eller Vietnam?
FI anser, liksom väl varje arbetarrörelseparti med självaktning anser det, att endast partier med en levande inre demokrati, kan utveckla en korrekt analys. Och de anser också att ingen av marxismens klassiker, inte ens Trotskij, kunde förutse allt som hänt efter deras död.[26] Men de lider ändå av det fel som vidlåder varje partibyggande rörelse med teoretiska ambitioner: Man har svårt att erkänna de egna misstagen och svårt att se konkurrentpartiernas fördelar. Det var ju till exempel uppenbarligen sp (åtminstone om man skall döma av Deutschers utmärkta och sympatiskt inställda Trotskij-triologi), att Trotskij inte insåg den stalinistiska ideologins slagkraft i de ekonomiskt mer efterblivna Sovjetrepublikerna. Trotskij var storstadsintelligentians och storstadsproletariatets man, precis i samma grad som Socialistiska Partiet i Sverige har svårt att göra sig gällande utanför storstäderna. Därför har FI och Socialistiska Partiet underskattat böndernas och småborgerlighetens betydelse inklusive deras benägenhet att slå vakt om hembygdens och nationens kultur gentemot internationella hot. Nationalismen är ofta till sin natur reaktionär och den har medfört fruktansvärda konsekvenser. Och de flesta kommunist- och socialdemokratiska partier har opportunistiskt fallit undan för nationalistisk propaganda när den blivit dem övermäktig. Men FI tenderar att sätta sig på alltför höga hästar i sin internationella renlärighet. Skulle inte den sovjetiska partiledningen exempelvis kunna använda FIs text[27] för att legitimera inmarschen i Afghanistan? Och fanns där inte också starkt nationalistiska och rentav reaktionära inslag i polska Solidaritet vid sidan av de ”antibyråkratiska arbetarna”.[28] Ett helhjärtat stöd till Solidaritets rätt att verka fritt i Polen får inte hindra oss att se nyktert på den polska nationalismens och anti-rysskänslornas betydelse.
Det kan vara sant att varken titoismen, maoismen eller eurokommunismen ännu förmått skapa ett slagkraftigt alternativ till Moskva.[29] Men det gäller också FI. Splittringen inom vänstern är fortfarande en förbannelse i de kapitalistiska ländernas arbetarrörelse.
Oavsett om vi kallar den ”socialistiska länder” eller ”byråkratiska arbetarstater” kan inte öststaterna tjäna som positiva exempel för socialismen i de avancerade kapitalistiska länderna som Sverige, Norge och Danmark. Och socialdemokratins stabila kapitalism att reformera i finns inte längre (om den nu någonsin fanns) efter 50- och 60-talens rekordår. Arbetarrörelsen måste förnya sig och finna en strategi som både angriper kapitalismens makt och visar på möjligheterna att lösa de fundamentala problemen med resursslöseri, imperialism och ökande internationella klyftor.
I detta stora perspektiv kan inte de ideologiska skillnaderna mellan partier av typ VPK och Socialistiska Partiet i Sverige, vara tillräckligt stora för att omöjliggöra ett samarbete. Det är sant att eurokommunismen inte förmådde att skapa ett slagkraftigt alternativ, en tredje väg mellan Moskva och socialdemokratin. Men Socialistiska Partiet och andra små grupper på vänsterkanten har inte heller kunnat göra mer än hota de större arbetarpartierna på marginalen. Och det finns inga tecken som tyder på att den situationen håller på att ändras med nuvarande partimönster.
De politiska förutsättningarna för ett osekteristiskt vänsterparti, grundat på Marx revolutionära teori och befruktat med miljörörelsens gröna perspektiv, är egentligen extremt fördelaktiga i dagens Sverige. För det krävs att VPK definitivt klipper av den lilla rest av navelsträng som kanske fortfarande är kopplad till det stora partiet i Öster. Och det fordras att Socialistiska Partiet bryter sin högdragna isolering och sina orimliga krav på perfekt renlärighet. Det är dags att starta allvarliga samtal om en enad vänster i Sverige.
[1] Denna artikel har också publicerats i Socialistisk Debatt nr 4 1986.
[2] Sid 7.
[3] Sid 8 nederst.
[4] Sid 10, stycke 2.
[5] Sid 10-13.
[6] Sid 14, tre stycken nedifrån.
[7] Sid 17, st. 3.
[8] Sid 21, stycke 2.
[9] Sid 25, st 4.
[10] Sid 27, st 2.
[11] Sid 28 resp 110-111.
[12] Sid 29, st 2.
[13] Sid 39 överst.
[14] Sid 42, sista stycket.
[15] Sid 52, st 1 och 2.
[16] 16 Sid 64-68.
[17] Sid 73, vänsterspalten=VS, st 2
[18] Sid 73, högerspalten=HS.
[19] Sid 75 VS
[20] Sid 75 HS
[21] Sid 75 VS
[22] Sid 76-77
[23] Sid 78 HS st 3
[24] Sid 78 HS st 3
[25] Sid 80 VS och HS
[26] Sid 81 HS st 4
[27] Sid 84-85
[28] Sid 86 VS st 5
[29] Sid 87 HS st 1