Ur Fjärde Internationalen 3-1986
Den klassiska marxismens uppfattning om övergångsperioden innehåller en central, ihärdig och olöst motsägelse. Marx, till exempel, var en sträng förespråkare av den centraliserade statens progressiva roll. Trots det var han också en förkämpe för den decentraliserade och federalistiska Pariskommunen. Lenin populariserade senare Marx skrifter om Pariskommunen, och menade att de skisserade en överlägsen ”proletär” demokratisk form, när den ställdes mot det ”borgerliga” parlamentariska systemet; men Lenin höll också med Marx om den centraliserade revolutionära statens betydelse. Under bolsjevikernas första tid vid makten kunde man se ett allvarligt försök att omvandla sovjeterna – som hade skapats av arbetarna själva – till en praktiskt fungerande styresform. Enligt min åsikt visade misslyckandet med detta försök på det omöjliga i att direkt kombinera det decentraliserade sovjetsystemet med den moderna centraliserade statens behov, lika väl som det avslöjar det tvivelaktiga i den leninistiska motsatsställningen mellan ”proletär” och ”borgerlig” demokrati. I motsats till en del kritiker av den existerande statssocialismen[1] på vänsterkanten, vilka envisas med att förespråka ett återvändande till det tidiga sovjetsystemet eller dess motsvarighet,[2] tror jag att det är utopiskt att föreställa sig ett omedelbart upprättande av ett decentraliserat, direkt demokratiskt styre. Å andra sidan är det grundläggande för ärligheten med det revolutionära socialistiska projektet att fortsätta försvara visionen och möjligheten med just ett sådant system. Vad som behövs för att överbrygga åtskiljandet mellan den omedelbara omöjligheten av en renodlad rådsdemokrati och nödvändigheten av den på längre sikt, är ett marxistiskt begrepp för övergången till övergången.
Marx och Engels skrev inte mycket om övergångsperioden, utan tvivel därför att det är svårt att skriva särskilt mycket om vad som ännu inte existerar (även om detta inte har förhindrat de religiösa diktarna). Vår värld har förändrats dramatiskt jämfört med Marx'. Nya samhällen vilka anser sig befinna sig i en övergångsfas till, eller till och med har uppnått, socialismen – täcker en tredjedel av jordens yta. I Polen har arbetarna förkastat ”den reellt existerande socialismen” såsom de erfarit den – ett monolitiskt, statiskt, förtryckande system. Hittills har inte deras handlingar sträckt sig bortom ett försök att genom en oberoende fackförening försvara sig själva gentemot vad som förmodas vara ”deras” stat. Dessa handlingar ställer en fråga som måste besvaras klart och konkret: Om det system som existerar måste förkastas som förtryck av klassen det förmodas representera, vilket är då alternativet? Vad som behövs är en modell inte bara för vad som borde finnas, utan också för vad som är möjligt, just därför att de krafter i samhället som skulle möjliggöra en grundläggande förändring i de statssocialistiska samhällena nu samlas. Denna artikel försöker ge ett bidrag till utarbetandet av en sådan modell. Jag avser bara att utveckla en aspekt av denna fråga, nämligen problemet med den demokratiska formen eller strukturen. Jag ämnar diskutera den strukturella motsatsställning som återfinns hos Marx och Lenin, och i sovjetsystemets institutionalisering. På grundval av detta, kommer jag att ställa några förslag på hur demokratiska former bäst kan uttrycka en revolutionär förändring av innehållet, av samhälleliga förhållanden.
När Marx övergick från radikal demokrati till socialism mot slutet av år 1843, förfäktade han den vision av ett klasslöst, statslöst, Kommunalt samhälle som utvecklats av Saint-Simon och andra utopiska socialister. Denna vision behöll han till sin död – utan att förändra den, utan att utveckla den. ”Det nya jag gjorde”, skrev Marx till Weydemeyer 1852, ”var att påvisa att:1) klassernas existens är sammanlänkat med särskilda faser i produktionens utveckling; 2) att klasskampen nödvändigtvis leder till proletariatets diktatur; 3) att denna diktatur i sig själv konstituerar övergången till alla klassers försvinnande och till ett klasslöst samhälle”.[3]
Under denna övergångsperiod[4] skulle proletariatet använda den politiska makten över staten för att påskynda framväxten av det utopiska klasslösa samhället. Det skulle göra så genom att undertrycka de gamla härskande klasserna, också genom att använda terror[5]. Dessutom, med Kommunistiska Manifestets ord: ”kommer proletariatet att begagna sin politiska makt till att så småningom fråntaga bourgeoisin allt kapital och centralisera alla produktionsinstrument i statens... händer.”[6]
Slutligen skulle staten använda produktionsinstrumenten för att frambringa en enorm tillväxt av konsumtionsvaror, och på så sätt dra undan den ekonomiska grunden till knappheten, vilken lett till en uppdelning i olika klasser.
Det är oerhört viktigt att lägga märke till att hela denna samhällsförändrande process vilar på en politisk handling; det är en politisk revolution som med våld påskyndar samhällsomvandlingen. Det är detta som fick Karl Korsch att säga att Marx och Engels revolutionära lära hade ett ”jakobinskt drag”.[7] Helt visst uttryckte deras skrifter om 1848 års revolutioner både i Frankrike och Tyskland en självupptagenhet med likheterna med den franska revolutionen 1789. David Riazanov anmärker
”Varken Marx eller Engels hade haft någon annan erfarenhet förutom den som hade kännetecknat den stora franska revolutionen. Marx hade mycket ingående studerat den franska revolutionens historia och hade bemödat sig att utarbeta principer för taktiken under den kommande revolutionens epok...”[8]
Marx hade sett hur den franska revolutionen under dess mest radikala jakobinska fas utnyttjade en centraliserad statsmakt för att skoningslöst utplåna varje rest från de feodala institutionerna, och därmed lägga grunden till en ohindrad utveckling av det kapitalistiska produktionssättet. Det var ganska naturligt för honom att se den proletära revolutionen som en likvärdig process; proletariatet skulle ta över den politiska makten och använda denna för att sopa bort de kapitalistiska ekonomiska förhållandena och ”med våld” påskynda utvecklingen framåt mot det nya klasslösa socialistiska samhället.
Vi måste också sätta in Marx inom ramarna för de samtida politiska skeendena. I Europa som helhet var processen med att skapa centraliserade regeringar långt ifrån avslutad. Detta gällde särskilt för Tyskland. De huvudkrafter som motsatte sig en centralisering var den gamla regimens styrkor. Detta uppmuntrade både hos Marx och Engels uppfattningen om att den centraliserade staten var progressiv, medan federalismen sågs som reaktionär. Båda synsätten – den politiska handlingens överlägsenhet under den revolutionära processen och den centraliserade statens progressiva natur – försvarades i bittra diskussioner med Proudhon och Bakunin.[9] Marx skrev till exempel 1850:
Arbetarna... måste inte bara sträva efter en enad och odelbar tysk republik, utan också inom denna republik eftersträva den mest beslutsamma centraliseringen av makten i händerna på statens företrädare. De får inte tillåta sig att förledas av det demokratiska pratet om frihet för Kommunerna, om självstyre o.s.v.[10]
Denna jakobinska modell för den revolutionära centraliserade staten, vars uppgifter var att med våld påskynda samhällsprocessen, måste försonas med den statslösa teleologi som hel och hållen hade lånats av Marx' utopiska föregångare. På så sätt föddes idén om statens ”bort-vittrande”. Denna teori har två dimensioner. Först, eftersom proletariatet är den största klassen, och eftersom dess förtryck bara är avsett för den relativt lilla spillran från den gamla klassen, kommer den nya staten med nödvändighet att vara demokratisk och delvis ”bortvittrad” – eller med Engels ord: ”inte längre en stat i ordets egentliga bemärkelse”.[11]
Den första handling varigenom staten träder fram som representant för hela samhället – besittningstagandet av produktionsmedlen i samhällets namn – är på samma gång dess sista oberoende handling som stat.[12]
Den andra sidan är ekonomisk: som vi sett, avses socialiseringen av produktionsmedlen leda till en snabb utveckling av produktivkrafterna och detta ses i sin tur som ett upphävande av den ekonomiska grundvalen för uppdelningen i klasser. Med klassernas försvinnande, kommer staten, som helt enkelt är ett instrument för förtryck av andra klasser, att försvinna.
Redan kan beståndsdelarna till en olöslig motsatsställning ses i Marx och Engels uppfattning om övergångssamhället. Den centraliserade staten som en kombinerad repressiv institution och revolutionär förändrare av samhällsförhållandena, tycks inte hänga ihop med uppfattningen om en stat som redan är i färd med att upplösa sig själv i folket. Mera logiskt sammanhängande med det senare synsättet vore föreställningen om en stat med en decentraliserad och federalistisk uppbyggnad och som tillåter en högre grad av lokal självständighet. En sådan struktur skulle föra regeringsmakten närmare hela folket och på så sätt bryta ner åtskiljandet mellan staten och folket. Ändå låg ett sådant synsätt närmare Proudhons och Bakunins tankegångar än Marx' och Engels'. Denna motsatsställning, vilken låg inneboende i Marx' och Engels' tidigaste formuleringar om övergångsperioden, kom starkast till uttryck i deras skrifter om Pariskommunen. 1871 års Pariskommun, som inte förutspåddes av någon och som dominerades av Marx och Engels politiska fiender – blanquister och proudhonister – välkomnades varmt av dem. Denna entusiasm avspeglade en naturlig tendens för revolutionärer att försvara revolutionära skeenden, i synnerhet när de, såsom Pariskommunen, är utsatta för blodigt undertryckande och svartmålning. Vidare var det politiskt betydelsefullt för den Första Internationalen att, så långt det var möjligt, ta till vara Pariskommunens prestige i massornas ögon, hellre än att tillåta att den utnyttjades av politiska fiender till vänster – framför allt proudhonister och anarkister. Medan Marx inte någonstans uttryckligen benämnde Pariskommunen proletariatets diktatur, skrev Engels 1891: ”Betrakta Pariskommunen. Den var proletariatets diktatur.”[13] Marx sade, emellertid, att Pariskommunen var den ”slutligen upptäckta politiska formen under vilken den ekonomiska befrielsen av arbetet kunde fullbordas.”[14]
Vad innebar denna nya struktur som slutligen avslöjats av historien: proletariatets diktatur? Bilden står ganska klar nu efter att ha populariserats av Lenin och hans efterföljare: (a) avskaffandet av byråkratiska privilegier genom att statstjänstemännen inte får högre lön än en arbetare; (b) en fusion av lagstiftande och utövande/administrativa funktioner till ett enda organ; (c) rätten att omedelbart avsätta representanter; (d) ingen stående arme; en folkmilis. Det var denna specifika struktur som Lenin menade vara poängen med en ”proletär” demokrati, jämfört med det ”borgerliga” parlamentariska systemet. Således karaktäriserade han sovjetstaten som ”en stat liknande Pariskommunen.”[15]
Karl Korsch gjorde två ganska kraftfulla anmärkningar i förhållande till denna uppfattning. För det första, anmärkte han att ”Kommunformen representerar en äldre, borgerlig styresform än parlamentet.[16] Stadskommunen som en revolutionär institution, går faktiskt tillbaka till 1100- talet.[17] Detta reser frågan om huruvida Pariskommunen kan anses vara ”en slutligen upptäckt form” såväl som en form som är specifik för arbetarklassen. För det andra (och för oss det avgörande) var Pariskommunen, i motsats till Marx' och Lenins uppfattningar, federalistisk till sin struktur. Detta står klart utifrån den ”Franska Kommunala Konstitutionen” som då författades.[18] Då Lenin hävdade att ”det finns inte ens ett spår av federalism” i Marx' skrifter om Pariskommunen och att ”Marx är en centralist...” hade han rätt.[19] Detta berodde, emellertid, på att Marx faktiskt förvrängde Pariskommunens federalistiska karaktär för att kunna framhålla den som den nyligen upptäckta politiska formen för proletariatets diktatur, samtidigt som han höll fast vid sin centralistiska uppfattning som han övertagit från jakobinerna.
I detta avseende är en av Trotskijs polemiska skrifter, skriven under hans mest ”leninistiska” period, och riktad direkt mot Pariskommunen, mycket avslöjande. Trotskij såg Pariskommunen, då han skrev för den unga kommunistiska rörelsen i Frankrike, som ett revolutionärt kraftprov som misslyckats. De två orsakerna till att den hade misslyckats hade, enligt Trotskij, en djupgående strukturell innebörd. För det första fanns det inte något ”centraliserat parti för revolutionär handling”.
Om ett sådant parti ”hade stått i spetsen för det franska proletariatet i september 1870, skulle Frankrikes hela historia och därmed hela mänsklighetens historia ha tagit en annan riktning.”[20] Dock, vilket jag kommer att visa konkret i diskussionen om den ryska revolutionen, innebär förekomsten av ett centraliserat parti i ledningen för ett organ såsom Pariskommunen en strukturell förändring. Den andra orsaken till Pariskommunens misslyckande gäller direkt frågan om dess federalism den aspekt hos Pariskommunen som Marx hävdade inte fanns! Enligt Trotskij ”understöddes passiviteten och obeslutsamheten (hos Pariskommunen) av federationens och autonomins heliga principer”. Den proletära revolutionen förhindrades av ”en småborgerlig reform: kommunal autonomi”. Vidare: ”... varje stad hade sin egen heliga rätt att styra sig själv” vilket helt enkelt var ”världslig anarkism” och ”arv av en småborgerlig provinsialism och autonomism...”. Det som Trotskij menade behövdes strukturellt i Frankrike 1871 var ”en apparat som … är hårt centraliserad och hålls samman av en järnhård disciplin.”[21]
Det är inte min avsikt att påstå att Trotskij nödvändigtvis hade fel i sin kritik av Pariskommunen. Jag vill bara understryka att det är inkonsekvent att lovsjunga Pariskommunen som den historiskt upptäckta formen för proletariatets diktatur och i samma andetag fastslå att Pariskommunen var ett misslyckande på grund av den svaghet som låg inneboende just i dess form. Vi kan se att Marx och Engels skrifter om Pariskommunen, och framför allt Lenins och Trotskijs vidareutveckling av dem, inte gör någonting för att klargöra motsatsställningen mellan centralisering-decentralisering i den marxistiska teorin om övergångsperioden. Vi skall nu gå över till att se hur denna motsatsställning omsattes i den faktiska erfarenheten av den ryska revolutionen och den tidiga sovjetstaten.
Låt oss se på sovjeterna och andra institutioner för massmobilisering så som de faktiskt fungerade mellan februari och oktober 1917. Efter det kommer vi att klargöra vad som hände när den bolsjevikinka ledningen försökte omvandla sovjeterna till institutioner för en ny form av styre, för att skapa vad Lenin kallade ”en stat liknande Pariskommunen”. Arbetarsovjeterna hade byggts upp som försvarsorganisationer för att skydda revolutionen. Deras uppbyggnad avspeglade den funktionen. De hade ingen konstitution, ingen definition av valmanskåren, inga klara valregler. Allmänna massmöten i fabrikerna valde representanter till sovjeter som omfattade hela städer. Dessa sovjeter sammanträdde i plenarmöten och valde en exekutivkommitté som genomförde arbetsuppgifterna för sovjeten mellan plenarmötena och i viss mån gav ledning för stormötena. Soldatsovjeterna valdes på ett liknande sätt, även om det proportionella förhållandet mellan de röstberättigade och representanterna var bättre än för arbetarnas sovjeter. Bondesovjeterna, som valdes på en regional basis, var mindre representativa än arbetar- och soldatsovjeterna. Den stora styrkan hos denna nya institution var den direkthet med vilken den avspeglade arbetarklassens strävanden, den lätthet med vilken missnöjda arbetare kunde ersätta sina representanter, och det representativa organets klassammansättning. Sovjeterna var lokaliserade och decentraliserade organ. Förbindelserna mellan sovjeterna i olika städer och bondesovjeterna på landsbygden var mycket dålig – den liknade snarare de ”Committees of Correspondence” som upprättades i ett antal amerikanska koloniala städer som förberedelse för den amerikanska revolutionen. Det vore fel att idealisera dessa ofullständiga institutioner, även om den revolutionära processen från februari till oktober bär vittnesmål om en djupgående politisk förändring i de ryska massornas medvetande, vilket återspeglas med en tillräcklig exakthet genom förändringarna i sovjeternas sammansättning. Jag känner inte till någon demokratisk struktur i världshistorien som framstått bättre.
John Keep noterar, emellertid, två förändringar som ägde rum i dessa institutioner under deras utveckling, främst då de behärskades av mensjevikerna.[22] Den första var partiernas stora inflytande, och den andra, som vi kommer att diskutera längre fram, var den växande maktkoncentrationen på den verkställande nivån. Under mars månad var det stora flertalet delegater till sovjeterna icke partianslutna, vanliga arbetare. Medan partierna spelade en roll i sovjeterna var de ovillkorligen ansvariga inför delegaterna från arbetarklassen, som var direkt valda av sina arbetskamrater. Detta var än mer fallet med soldatsovjeterna. Efter mars blev partierna dominerande inom sovjetstrukturen. Ett intellektuellt skikt infördes i sovjeterna genom denna process. Medan majoriteten av delegaterna förblev arbetare, bestod ledningen i första hand av intellektuella – Dan, Martov, Chernov, Trotskij, etc. Sovjeterna blev arenor för partiernas inbördes tävlan. Detta innebar att de viktigaste besluten som fattades inom sovjetorganen, till största delen i förväg beslutats inom partiapparaterna. Detta gällde lika mycket för mensjevikerna och socialrevolutionärerna som för bolsjevikerna. Arbetarna på basplanet hade fortfarande en röst – en avgörande röst – under processen såsom medlemmar av något av dessa partier, eller om de inte var det, genom att välja mellan konkurrerande partier på valmöten på fabrikerna. Man måste emellertid lägga märke till att sovjeterna fick sin arbetarklass-karaktär genom ett intellektuellt skikt, i partiinstitutionerna.
Om sovjetformens originalitet, vilket Lenin underströk i Staten och Revolutionen, låg i dess sammanföring av lagstiftande och administrativa funktioner, innebar inte detta att sovjeterna hade avskaffat alla interna hierarkier. I själva verket hade alla de ryska sovjeterna exekutiv kommittéer och plenarförsamlingar. Plenarförsamlingarna, där samtliga arbetare var församlade, hade varken verkställande eller administrativa uppgifter. Det var sovjeternas verkställande organ som sammanförde de lagstiftande, administrativa och verkställande funktionerna. Ändå skulle en kock kunna vara med och regera, om han eller hon skulle råka bli vald till den lilla verkställande nivån inom sovjeten. Till och med på denna nivå skulle kockens makt vara av noll och intet värde, såvida han eller hon inte också var en ledande företrädare för ett av partierna. Förmågan hos dessa verkställande organ att stifta lagar kunde ses som ett besittningstagande av den direkt valda plenarförsamlingens rättig heter. I praktiken måste, på grund av den allmänna meningen, varje beslut av betydelse återföras till plenarförsamlingen. Det är därför svårt att se hur dessa organs faktiska funktionssätt skiljde sig så mycket från parlamentariska institutioner när det kom till den specifika frågan om sammanföringen av lagstiftande och administrativa uppgifter.
Sovjetstrukturens utveckling under den mensjevikiska-socialrevolutionära dominansen gick mot en större maktkoncentration på den verkställande nivån och en motsvarande minskning av plenarförsamlingarnas makt. När stora exekutivkommittéer valdes, byggdes ett mindre sekretariat upp, vilket övertog en stor del av makten från exekutivkommittén. Sekretariatet möttes dagligen, exekutivkommittén två gånger i veckan eller mindre, medan plenarförsamlingen bara möttes en gång i veckan eller mindre. I Saratov, till exempel, möttes plenarförsamlingen femton gånger under mars, men bara två gånger mellan juli och oktober. Under den senare perioden möttes exekutivkommittén fyrtiotre gånger. Upprättandet av ett nationellt organ som skulle representera alla sovjeter, ökade maktkoncentrationen än mer. Mellan februari och oktober hölls endast en Nationell sovjetkongress. Denna kongress (den 3 juni 1917) upprättade en All-rysk Central Exekutivkommitté (ACE) med tre hundra medlemmar. Endast hälften bodde i Petrograd och kunde förväntas närvara vid mötena någorlunda regelbundet. Detta organ valde ett sekretariat med femtio medlemmar och ett presidium med nio medlemmar. De senare två organen koncentrerade nästan hela den nationella sovjetstrukturens makt i sina händer. Då hela ACE möttes, närvarade inte mer än femtio personer – vanligtvis sam ma personer som utgjorde sekretariatet. Dessutom var sekretariatet i grunden oskiljbart från Petrogradsovjetens sekretariat. Den faktiska effekten blev att den nationella konferensen gav Petrogradsovjetens ledande organ nationella maktbefogenheter.
Detta lilla verkställande organ upprättade snart början till en administrativ apparat med inte mindre än arton underavdelningar som sysselsatte flera hundra personer. Dessa nya administratörer hämtades främst från intelligentian, och stod, som vi sett, högt över arbetarklassens lagstiftande plenarnivå. Denna utveckling ägde rum under mensjevikerna och socialrevolutionärerna, så den kan inte lastas de ”elitistiska” bolsjevikerna. I själva verket anser jag det inte vara någon sorts ”förskyllan”, utan verklighetens tryck, även före försöket att omvandla dessa institutioner till styrande institutioner. Själva valprocessen tycks också ha avvikit från den modell som förutsågs i Staten och Revolutionen. Det var sällan som delegater återkallades. Det var därför nödvändigt för bolsjevikerna att i augusti föra en kampanj med kravet om att nya val till sovjeterna skulle hållas. Dessa val utlystes slutligen av sovjeterna. Det var genom denna process som bolsjevikerna lyckades att vinna en majoritet i de ledande sovjetorganen.
Sovjeten var inte den enda organisation för massmobiliseringar som arbetarklassen skapade under den ryska revolutionära processen. Inte heller var den den mest direkt demokratiska. Dess betydelse låg i dess politiska karaktär, vilket möjliggjorde att den framstod som ett alternativt regeringsorgan till den Provisoriska regeringen. I varje fabrik valde arbetarna direkt kommittéer som stred för kontrollen över arbetsplatserna. Dessa kommittéer, som utgjordes av arbetarna på basplanet och som låg närmare dem än sovjetstrukturen, representerade de proletära massornas elementära medvetande. En kompletterande struktur av arbetarmiliser byggdes också upp, medan de politiska partierna tog initiativ till att organisera, delvis helt nya och delvis grundade på de redan befintliga illegala, fackföreningar. Före oktober fanns det ingen klar uppdelning av rättsskipningen mellan dessa olika organisatoriska och styrande rörelser. Den Provisoriska regeringen gjorde anspråk på bestämmanderätten över ekonomiska frågor och stödde arbetsgivarnas rättigheter, framför allt när krigsproduktionen berördes. Samtidigt gjorde fackföreningarna anspråk på att ensamma företräda fabriksarbetarna, trots de konkurrerande anspråken från de lokala och nationella sovjeternas ekonomiska underavdelningar. Emellertid var det faktiskt fabrikskommittéerna som innehade den verkliga makten över fabriken under den största delen av den revolutionära perioden. I den utsträckning som fackföreningen och sovjeterna kontrollerades av de ”kompromissande” partierna, framhävde bolsjevikerna arbetarnas styrande uppgifter i dessa kommittéer och vann avsevärd styrka inom dem. Ändå skulle detta övergripande strukturella problem med konkurrerande demokratiska massorgan lämnas att bli löst efter oktoberupproret.
Ingen hade tänkt särskilt mycket på exakt hur dessa olika försvarsorganisationer skulle handla som regeringsapparat. När man inte satt vid makten, kompenserade strukturens verkliga direkthet och representativitet mer än väl avsaknaden av en klart strukturerad form. När man väl hade gripit makten, var det emellertid en annan fråga. När vänster – mensjeviken N. N. Suchanov först hörde Lenins förslag för sovjetmakten, fällde han följande kommentar
Till en början hade ingen tänkt på Arbetardeputerades sovjeter, dessa militanta klassorgan som historien skapade (1905) direkt ur strejkkommittéerna oavsett hur stor deras verkliga makt i staten var – som ett konstitutionellt instrument; de skulle mycket enkelt och naturligt kunna utgöra (och utgjorde redan) grunden för statsmakten i revolutionen; men ingen hade någonsin tänkt på dem som organ för statsmakten, och dessutom unika och bestående sådana... För det andra fanns det inte, mellan de militanta klassorganen – arbetarsovjeterna – några som helst överenskommelser eller ens den mest primitiva konstitution; ett ”sovjeternas styre” lät under dessa omständigheter som en allomfattande lokal auktoritet, likt frånvaron av varje stat i allmänhet, som en modell för ”fria” (oberoende) arbetarkommuner.[23]
Även om Suchanov hade fel när han menade att ingen tidigare hade teoretiserat kring sovjeterna som en statsform – framför allt Trotskij och Parvus hade skymtat möjligheterna till sovjetmakt 1905-06[24] – var den chock han fick när Lenin lade fram sina ”Aprilteser” (”All makt åt sovjeterna”) troligen inte större än de flesta bolsjevikers. Dessutom gjorde Staten och Revolutionen (som skrevs i september) inte mycket för att klargöra det allmänna intrycket av att sovjeternas statsmakt inte skulle skilja sig så mycket från den anarkistiska Kommunala organisationen.
Således måste Bolsjevikerna från den stund de kom till makten mot slutet av 1917 och under hela 1918, fästa en mycket stor uppmärksamhet på frågan om regeringsstrukturen. Detta problem blev så mycket mer brådskande då Oktoberrevolutionen hade gjort ett så genomgripande arbete med att krossa den gamla statsstrukturen, samtidigt som de nya sovjetinstitutionerna var bland de minst formella som någonsin hade skapats i historien. Denna process av en genomgripande reorganisering av styret nådde sin höjdpunkt i antagandet av världens första socialistiska konstitution i juli 1918. Detta dokument, som kom att gälla till 1924, är oerhört betydelsefullt för att förstå den bolsjevikiska uppfattningen om sovjetmakten under revolutionsåren, då det fortfarande fanns en livaktighet i sovjetstrukturen. Den första fråga som måste lösas av bolsjevikerna under utformandet av konstitutionen var huruvida man skulle fortsätta med eller förändra de existerande sovjeternas upp-och-ner-vända decentraliserade struktur. Bolsjevikerna fick, som vi sett, en mycket motsägelsefull historia i arv vad gäller denna fråga. Ingen, vare sig Marx eller Engels, Lenin eller Trotskij, hade förklarat hur proletariatets diktatur skulle kunna kombinera decentralisering med centralisering.
Det avgörande beslutet – utan tvivel påverkat av de tvingande omständigheterna kring det allt mer omfattande inbördeskriget – togs till förmån för ett centraliserat styre. Två viktiga utmärkande drag från den gamla sovjetstrukturen skulle komma att bevaras i en ny centraliserad form. Administrativa och lagstiftande funktioner skulle fortsätta att kombineras inom samma organ. Lenin trodde innerligt att detta skulle bidra till att minska byråkratin och särskilja den nya staten från borgerliga stater.[25] De gamla sovjeternas indirekta valsystem behölls också; under detta pyramidliknande system valdes bara de lokala sovjetorganen direkt av arbetarna och bönderna. Dessa organ valde representanter till regionala organ, som i sin tur valde delegater till den All-ryska Sovjetkongressen. Kongressen valde en All-rysk Central Exekutivkommitté (VTSIK), som slutligen utsåg Folkkommissariernas Sovjet (Sovnarkom).[26]
Dessa tre faktorer – centralisering, kombinerade lagstiftande och administrativa organ och indirekta val – sammanfördes för att skapa ett styrelseskick i grunden särskilt från antingen borgerlig parlamentarisk demokrati eller den på Kommunen baserade statsmodellen. Alla grundläggande politiska beslut skulle fattas av Kongressen. De lokala sovjeterna hade bara ett mycket begränsat inflytande. Kongressen möttes emellertid bara en gång per år och sammanträdde inte längre än en vecka i sträck. Den mindre VTSIK erhöll all sin makt från Kongressen. Detta innebar att detta organ kunde ta initiativ till att stifta grundlagar såväl som att administrera staten. VTSIK möttes cirka tre gånger per år. Sovnarkom var ett mycket litet organ som möttes ofta, vanligen en gång per vecka. Då det erhöll sina maktbefogenheter från VTSIK, kunde det också stifta lagar och administrera. Således kan vi ser hur bolsjevikerna med två förändringar systematiserade den hierarkiska sovjetstrukturen, som utvecklats under mensjevikerna: För det första var högre organ inte längre underställda någon kontroll från lägre plenarorgan som möttes med någorlunda regelbundenhet och som kunde förändras till sin sammansättning från tid till annan. För det andra, gick makten över från lokala, decentraliserade enheter, till ett mindre, nationellt organ, som genom ett antal indirekta val upphöjts över massorna. De två systemen stod i verkligheten i sin uppbyggnad i motsatsställning till varandra. När väl makten gled över från den lokala till den nationella nivån, blev det som var demokratiskt under det förra systemet, oerhört odemokratiskt under det senare. ”All makt åt sovjeterna” hade förvandlats till ”All makt åt Sovnarkom”. För att arbetarklassen verkligen skulle kunna utöva makten, behövde den kontrollera Sovnarkom. Men hindren för en folklig kontroll av Sovnarkoms handlingar var mycket stora; och med den slutliga koncentrationen av all makt i händerna på ett enda parti, 1921, blev det en omöjlighet.
Problemet med den statligt administrativa strukturen illustrerade samma process, fast på en annan nivå. Den gamla statsstrukturen hade nästan fullständigt krossats under den revolutionära processen. Bolsjevikerna strävade efter att bygga upp en ny statlig administrativ apparat i enlighet med det som förutsågs i Staten och Revolutionen. Deras omedelbara problem låg, emellertid, i att finna vemsomhelst som var kapabel att på ett kompetent sätt kunna utföra administrativa uppgifter. Detta innebar att en stor del av de gamla administratörerna åter sattes in. Partimedlemmar och arbetare drogs in för att övervaka och leda vad som i många avseenden var en återuppbyggnad av den gamla statsapparaten. Samma allmänna mönster tillämpades på armen: miliserna upplöstes, de demokratiska soldatkommittéerna inom de väpnade styrkorna upplöstes, de gamla generalerna togs tillbaka, den gamla disciplinen återinfördes, liksom dödsstraffet. Samtidigt uppmuntrade först bolsjevikerna arbetarkommittéernas styrande roll i fabrikerna, samtidigt som det kapitalistiska ägandet bevarades. Då nationaliseringarna skedde under 1918, vittrade arbetarstyret bort. Nationaliseringarna innebar således för arbetaren i gemen förlusten av kontrollen över arbetsplatsen. Arbetarkommittéerna upplöstes och fackföreningarna, en mer lättkontrollerad institution, fick större inflytande i fabriken. Till en början upprättades ett trepartssystem – direktör, fackförening, parti; detta ersattes slutligen under inbördeskriget av en enmansledning. Efter stormningen av Vinterpalatset hade Lenin sagt:
Kamrater Arbetare! Kom ihåg att ni själva nu administrerar staten. Ingen kommer att hjälpa er om ni inte själva sluter er samman och lägger hela skötseln av staten i era egna händer. Era sovjeter är hädanefter organ för statsmakten, organ med full makt, beslutande organ.[27]
1921 talade han ett helt annat språk:
Kan varje arbetare känna till hur staten administreras? I praktiken vet folk att detta är en saga.[28]
Detta problem löstes slutgiltigt och mot arbetarklassen i fackföreningsdiskussionen 1921. Diskussionen var, på ett sätt, konstgjord eftersom medlemmarna i fackföreningarna stod utanför den; det var en ren partidiskussion. Medan Arbetaroppositionen förespråkade att fackföreningarna måste få en verklig, självständig makt över ekonomin, argumenterade Trotskij att dessa nu helt enkelt existerade för att hjälpa till att administrera fabrikerna i statens och partiets intressen. Lenin fördömde – samtidigt som han förespråkade att fackföreningarna skulle ges en begränsad självständighet – Arbetaroppositionens ställningstaganden som ”syndikalistiska” (var det de mer än Lenins sagor i Staten och Revolutionen?) och instämde med Trotskij om partiets allomfattande bestäm- manderätt. Medan han fördömde Arbetaroppositionens uppfattningar som ”en direkt politisk fara för själva grundvalen för proletariatets diktatur”, förespråkade Lenin ”att endast arbetarklassens parti, dvs det Kommunistiska Partiet, förmår att ena, skola och organisera proletariatets förtrupp och hela det arbetande folket som ensamt kommer att förmå att motstå denna massas oundvikliga småborgerliga vankelmod och de ofrånkomliga sedvänjorna och åter- fallen i den inskränkta skråmässigheten och yrkesfördomsfullheten inom proletariatet, och att leda hela proletariatets samfällda handlingar, och genom proletariatet, hela det arbetande folket. Utan detta är diktaturen omöjlig.”[29] Således såg Lenin hur proletariatets diktatur hotades av proletariatet!
Vad borde göras åt den sex miljoner man starka statsapparaten? Låg det inte i detta massiva, allsmäktiga organ – småborgerligt till sin sammansättning – likväl en fara? Under Lenins sista år av politisk aktivitet, blev han allt mer oroad över problemet med hur man skulle kontrollera detta organ – just det monster han hade bidragit till att återuppliva. Hans grundläggande förhållningssätt var att värva arbetare och bönder till partiet som då skulle sättas in på administrativa funktioner eller som del av Arbetar- och Bondeinspektionen, för att övervaka administratörerna. Bakunins varningar visade sig, emellertid, vara ganska profetiska.[30] Arbetaren började, då han väl flyttades från fabriken, att tänka och handla som en administratör, och föresatte sig att aldrig återvända till verkstadsgolvet i sista hand blev dessa arbetare en stöttepelare för sovjetsystemets stalinisering. De som skulle utföra kontrollen, behövde själva kontrolleras. Problemet med kontrollen över den statliga administrationen – den samtida socialismens mest centrala problem – fick inte sin lösning under Lenins tid.
Slutligen borde vi nämna något om röstningsförfarandet i sovjeterna. En av de landvinningar arbetarklassen uppnått under kapitalismen, var valhemligheten och den allmänna rösträtten. Därför förutsatte alla socialister innan den ryska revolutionen att den socialistiska revolutionen skulle leda till en utvidgning, och inte en inskränkning, av demokratin. 1918 års Sovjetkonstitution begränsade rösträtten på två sätt. För det första uteslöts de forna härskande klasserna från deltagande i valen överhuvudtaget. För det andra förnekades bönderna en röst som var likvärdig med arbetarklassens. Stadssovjeter representerades med en delegat per 25.000 röstande, medan landsbygdssovjeterna representerades med en delegat per 125.000 röstande. Det bör påpekas att det i Pariskommunen, som förutsattes vara modellen för sovjetsystemet den ”slutligen upptäckta formen” för proletariatets diktatur – varken förekom något röstande enligt yrkeskategorier eller några restriktioner för rösträtten överhuvudtaget. Kommunen valdes genom allmän rösträtt och hemliga val.
Syftet är inte att lättvindigt fördöma bolsjevikerna för att ha förstört sovjetsystemet i själva verket tror jag att de faktiskt gjorde ett seriöst försök att omvandla de existerande sovjeterna till en fungerande statsstruktur. Men genom att försöka korsa sovjetdemokratin – vars grundläggande styrka var oupplösligen sammanlänkad med en effektiv decentralisering – med en högt utvecklad statsapparat, mobiliserad för ett totalt krig, undanröjde de i sista hand möjligheten för ”utvidgandet av ett verkligt utnyttjande”, vilket Kominterns Första kongress ansåg ligga inneboende i den proletära diktaturen.[31] Enskilda strukturella drag hos sovjetdemokratin utryckta ur sitt sammanhang från en decentraliserad till en centraliserad statsorganisation tenderade att få motsatt effekt i förhållande till sina ursprungliga syften. Exempelvis bidrog sammanföringen av lagstiftande och verkställande funktioner på den lokala nivån till att effektivisera den direkta demokratin, minskade den administrativa alienationen, och uttryckte en faktisk bortvittring av staten. Men just samma maktkombination på en nivå som ryckts undan den folkliga kontrollen, minskade minst av allt den administrativa alienationen, och bidrog helt enkelt till en extrem maktkoncentration utan ens de indirekta kontroller som fanns i en borgerlig ”maktdelning”. På samma sätt kunde den pyramidliknande valstrukturen ses som en utvidgning av demokratin, då de viktiga besluten som påverkade massornas liv och leverna hade decentraliserats nedåt. I kombination med ett mycket centraliserat styre innebar detta valsystem absolut inte ett steg framåt för praktiken: ”En man – en röst.”
Det går knappast att se den nya sovjetstaten som strukturellt överlägsen det parlamentariska, ”borgerligt” demokratiska systemet, vilket skoningslöst kritiseras i den leninistiska läran (även om vi strikt begränsar jämförelsen till en enda aspekt – styrelseskicket). Det finns starka argument för att bolsjevikernas försök att kombinera sovjeter och centralism var i överensstämmelse med det inkonsekventa marxistiska arvet vad gäller denna fråga; den latenta motsatsställningen i teorins latenta självständighet fördes genom praktiken upp i ljuset. När kritiker av den existerande statssocialismen förespråkar någon form av sovjeter, eller Kommunsystem, som en ersättning för det system som existerar i dag, bör de alltså vara mer preciserade. önskar de ett återvändande till det hierarkiska, centraliserade system som byggdes upp i Ryssland i mitten av 1918? Eller vill de i stället gå tillbaka till Pariskommunsystemet, som var federerat, decentraliserat och självständigt i sin uppbyggnad, men bara varade i två månader och visade sig vara oförmöget att möta utmaningen att militärt försvara sig mot den kontrarevolutionära attacken?
Motsatsställningen mellan direkt demokrati och centralism har, kort sagt, lett en del eurokommunister och vänstersocialister tillbaka till den socialdemokratiska uppslutningen bakom den borgerliga parlamentarismen. Detta är enligt min mening ett allvarligt misstag. Marx' och Lenins kritik av det parlamentariska ”vansinnet” (kretinismen) med dess professionella politiker, korrupta praktik och allmänna nedbrytande av varje självständigt demokratiskt ingripande från massornas sida, förblir lika riktig och nödvändig som någonsin. Det är emellertid viktigt att inte tillåta att kritiken av den ”borgerliga” demokratin blir sammansmält med ett förkastande av representativ demokrati som sådan. Med det senare menar jag helt enkelt det direkta valet – genom allmän rösträtt och hemliga val, genom partiernas fria konkurrens om väljarna – av det högsta beslutsfattande organet för styret. Så länge som ett centraliserat beslutsfattande påtvingas av de historiska omständigheterna, kontrarevolution, krig eller knapphet, är ett sådant förfarande absolut nödvändigt för att tillförsäkra ”utvidgningen av det faktiska demokratiska skicket” i det postkapitalistiska samhället. Representativ demokrati innefattar en central del av uppbyggnaden av ”övergången till övergången”, dvs den nödvändiga förberedelsen för att kunna börja bygga upp socialismen genom den progressiva upplösningen av statens tvångsvälde.
Denna bekräftelse av den representativa demokratins betydelse under den period som omedelbart följer efter revolutionen, innebär inte alls ett förkastande av den traditionella socialistiska teleologin, vilken identifierar den proletära demokratin med den direkta, decentraliserade och federalistiska demokratin som förbådades av Pariskommunen eller fabrikskommittéerna och de lokala sovjeterna 1917. Det innebär snarare ett erkännande av att decentraliseringen nödvändigtvis måste förstås som en övergångsprocess och att det därför kommer att finnas en övergångsperiod under vilken en nedärvd centralisering av styret och ekonomin kommer att fortleva. Så snart som ett överlevande av denna centraliserade dimension erkänns, måste, emellertid, något sorts kontroll- och balanssystem införas för att förhindra det från att kolonisera och underordna de folkliga maktinstitutionerna som byggts upp under den revolutionära kampens gång. Den representativa demokratins specifika uppgift blir, därför, att tillförsäkra att den makt som finns kvar i toppen av staten väljs direkt genom pluralistisk konkurrens, allmän rösträtt och hemliga val. Representativ demokrati är nödvändig för att överbrygga motsättningen mellan rådsmakt och centralism, och för att garantera ett utrymme för en gradvis överföring av makten från centraliserade, representativa institutioner till decentraliserade, deltagande organ av råds- eller Kommuntyp.
Nu skulle jag vilja närma mig samma problematik på ett något mer abstrakt sätt genom att föreslå ett återvändande till vissa idéer som utvecklats av Karl Korsch. Korsch föreslog att vi borde förstå övergångsperioden utifrån en innehållsmässig syn, utifrån faktiska samhälleliga förhållanden. Detta fick honom att använda sig av termen ”socialisering”, snarare än ”nationalisering”.[32] Korsch var influerad inte bara av den ryska revolutionen utan också av sina erfarenheter i arbetarrådsrörelsen i Tyskland 1918 och 1919. Om vi skall kunna acceptera Korschs närmandesätt, måste det ske en verklig förändring av en arbetares liv under övergångsperioden, i synnerhet en verklig förändring av hans förhållande till produktionsprocessen: alltså betydelsen av arbetarklassens kontroll över fabriken. Korsch accepterade, samtidigt som han under sina sista år var välvilligt inställd till syndikalismen, aldrig möjligheten av ett steg som direkt ledde till en fri sammanslutning av arbetarna. ”För till och med under ett fullständigt socialiserat samhälle”, underströk han, ”måste det fortfarande finnas en konflikt mellan de individuella producenternas särskilda intressen, och de allmänna konsumenternas universella intressen...”[33] De förra skulle komma till uttryck under övergångsperioden genom ett fabriksrådssystem, de senare krävde en övergripande central planeringsmekanism. Han erkände att den nationella planen – den universella skulle ha företräde framför den särskilda.
Jag vidhåller att behovet av en sådan central planeringsmekanism, vilken måste gå före arbetarnas särskilda intressen, konkret innebär att makten kommer att vila på en centraliserad nivå under det första övergångsstadiet till socialismen. Detta kommer kräva utnyttjandet av de mest effektiva mekanismer som finns att tillgå, och som tillåter att de breda massorna kan kontrollera denna topp – alltså kommer ett pluralistiskt, representativt demokratiskt, system att behövas. Givetvis måste det också finnas ett experimenterande med metoder för att förbättra den upp-och-ner-vända kontrollen över representanterna – möjligheter att återkalla dessa, tätt förekommande val, lönebegränsningar, ”vakande ögon” – vida bättre än de kraftlösa försöken under den borgerliga parlamentarismen. Vidare kan bara frånvaron av koncentrationen av rikedom i ett fåtal händer och närvaron av en verklig spridning av produktionsmedlen bland folket självt, bidra till att utveckla ett representativt system som är överlägset de existerande. Samtidigt måste det också finnas former för direkt demokrati: ett fabriksrådssystem kommer att vara av yttersta vikt som ett uttryck för socialiseringsprocessen. Ett övergångssamhälle måste inte bara innehålla element från det samhälle ur vilket det springer fram – i detta fall den mest utvecklade demokrati som producerats av den gamla regimen – utan också element från det samhälle ditåt det söker utveckla sig: producenternas fria sammanslutning, embryonalt uttryckt i fabriksråd.
Teknologin i det nuvarande samhället har utvecklats för att överensstämma med behoven hos härskarna över dessa samhällen. Det statssocialistiska samhället har, av sina egna skäl, följt ett liknande mönster. Ändå finns det mycket i den befintliga teknologin mikroprocessorer, t ex – som talar för att om samhället riktade sina vetenskapliga och teknologiska ansträngningar i en decentraliserad, småskalig väg, skulle ett utvecklat Kommunsamhälle kunna utvecklas. Ett sådant samhälles parametrar ligger utanför ramen för denna artikel. Jag vill bara här understryka att en sådan utveckling måste vara resultatet av ett medvetet, planerat vägval; den kan inte automatiskt springa direkt ur vare sig ett kapitalistiskt eller statssocialistiskt samhälle. Övergångssamhällets målsättning måste vara att göra det särskilda universellt. Det innebär att ett universellt medvetande och verklighet måste föras in i det särskilda rådssystemet. Ett sådant medvetande är inte bara en fråga om utbildning eller anslutning till överlägsna socialistiska idéer. Det kräver förändringar i teknologistrukturen mot mindre, självstyrande samhällen för att ersätta våra nuvarande förvuxna metropoler, och förändringar av styrelseadministrationen i samma riktning. Det är viktigt att understryka den styrning av utvecklingen som skulle möjliggöra en övergång till en stat av Pariskommuntyp, i sig självt en övergång till ett statslöst Kommunsamhälle. Jag föreslår att det särskilda absorberar i sig själv det universella, att det individuella får en samhällelig karaktär, att det civila samhället tar på sig det politiska samhällets uppgifter. Detta innebär ett förkastande av ”myrstacks”-socialismen, och bevarandet av en föreställning om socialismen i vilken individualism, mänsklig personlighet och det unika berikas snarare än förtrycks.
Översättning: Lars Kaage
Översatt ur New Left Review nr 130
[1] Jag använder begreppet ”statssocialism” för att karaktärisera alla existerande icke-kapitalistiska länder. Dessa utmärks alla av följande kännetecken: (a) de grundläggande produktionsmedlen är statligt ägda och styrda genom en centraliserad plan; (b) ett omfattande byråkratiskt skikt som åtnjuter speciella privilegier existerar; (c) ett hierarkiskt organiserat enda parti härskar över denna byråkrati och genom denna byråkrati över samhället i sin helhet.
[2] Se E. Mandel: ”Ten Theses on the Social and Economic Laws Governing the Society Transitional Between Capitalism and Socialism”, i Critique nr 3, Glasgow [sv. övers. Tio teser om de sociala och ekonomiska lagar som styr övergångssamhället mellan kapitalism och socialism; och Paul Mattick, ”Council Communism”, i Anti-Bolshevik Communism, London 1978 [sv. övers Rådskommunism ].
[3] Marx and Engels, Selected Correspondence, Moskva 1975, s 64.
[4] För en diskussion om den relativa koncisheten för denna fas, såsom Marx och Engels uppfattade den och varför de använde termen ”period” i stället för ”samhälle”, se A. Buick, ”The Myth of the Transitional Society”, i Critique nr 5 Glasgow.
[5] Se L. Trotsky, Terrorism and Communism, Ann Arbor, 1969, ss 91-98. På svenska: Kommunismen och terrorn, Rene Coeckelberghs Partis anförlag, Halmstad 1971.
[6] Marx i ett band, Prisma Lund 1971, s 79.
[7] Revolutionary Theory, Austin 1977, 190.
[8] David Riazanov, Karl Marx and Friedrich Engels, An Introduction to Their Lives and Work, New York, 1973, s. 92.
[9] Se The Poverty of Philosophy, New York 1963. (Utgiven ett flertal gånger på svenska, se: Filosofins elände,) Conspectus on Bakunin's ”Statism and Anarchy”, i The First International and After, NLR/Penguin London 1973.
[10] Adress to the Central Committee of the Communist League, i Saul K. Padower, Karl Marx on Revolution, New York 1972.
[11] Marx och Engels, Correspondence, s 332.
[12] Engels, Anti-Dühring, New York 1972, s 315. På svenska i ett flertal utgåvor bland annat Arbetarkultur Stockholm1976.
[13] Pariskommunen, Arbetarkultur Lund 1978, s 21.
[14] Marx och Lenin: Civil War in France: The Paris Commune, New York 1968, s 60.
[15] V. I. Lenin, ”Staten och revolutionen”, Valda verk band 2, Arbetarkultur Moskva 1974, s 262.
[16] Korsch, Revolutionary Theory, s 203.
[17] Marx om den medeltida Kommunen; se hans brev till Engels, 27 juli 1854 i Correspondence, s 71 ff. Se också Shlomo Avinieri, The Social and Political Thought of Karl Marx, New York 1969, s 155.
[18] Korsch, s 209.
[19] Lenin, se not 15, s 262.
[20] Leon Trotsky on the Paris Commune, New York 1970, s 53. [sv. Pariskommunens lärdomar ]
[21] Ibid, ss 55-56.
[22] John Keep, The Russian Revolution: A Study in Mass Mobilisation, New York 1976, ss 153-248.
[23] N. N. Sukhanov, The Russian Revolution 1917, Vol 1, New York 1962, ss 282-283.
[24] Trotskij hade karaktäriserat 1905 års sovjeter som ett ”maktorgan” i sitt tal till den tsaristiska domstolen 1907. Leo Trotskij, 1905, New York, s 386. [Boken finns i svensk översättning: Året 1905)
[25] E. H Carr, The Bolshevik Revolution 1917-1923, Vol 2 Baltimore 1966, ss 134-159, ffa s 158. Svensk utgivning: Den ryska revolutionen 1917-1923, vol 2 Bo Cavefors förlag, Stockholm 1970.
[26] För ett försvar av detta indirekta valsystem, se Leo Trotskij, Terrorism and Communism, s 94 (se not 5).
[27] Citerat i E. H. Carr, The Bolshevik Revolution 1917-1923, Vol 1, Baltimore, 1966, s 250
[28] Lenin, vol 32, Moskva 1966, s 61.
[29] Marx, Engels and Lenin: Anarchism and Anarcho-Syndicalism, New York 1972.
[30] Marx citerar Bakunin då han säger ”Så resultatet är en privilegierad minoritet leder den stora majoriteten av folket. Men denna minoritet, säger marxisterna, kommer att bestå av arbetare. Givetvis, med er tillåtelse, av före detta arbetare, som, emellertid, så snart de har blivit folkets representanter eller styresmän, upphör att vara arbetare och ser ner på hela den vanlige arbetarens värld från statens upphöjdhet. De kommer inte längre att representera hela folket, utan sig själva och sina påståenden om ett folkets styre. Var och en som betvivlar detta, vet ingenting om människans natur.” Conspectus, ss 336-337.
[31] J. Degras, red, The Communist International 1919-1943. Documents. Vol 1, New York 1956, ss 13-14. Se också Teser om den borgerliga demokratin, Internationalens huvuduppgifter, Partisan/Röda Häften 6/7, Halmstad 1970, ss 22-24.
[32] Korsch, s 203.
[33] Ibid, s 133.