Ur Fjärde Internationalen 3-1986
Zbigniew Kowalewski valdes i juni 1981 till presidiet för Solidarnosc's regionala styrelse i Lodz. Kowalewski representerade även sin region som delegat vid Solidarnosc's nationella kongress. Han var en av de mest aktiva deltagarna i Lublin-gruppen, ett av de två nationella centra för den självstyrande rörelsen som växte fram inom Solidarnosc. När Jaruszelski proklamerade undantagstillstånd i december 1981, befann sig Kowalewski utomlands, och har sedan dess levt i exil i Frankrike. ”Tankar om den polska revolutionen” är ett kapitel ur hans bok ”Rendez-Vous nos usines!” (Ge oss tillbaka våra fabriker!) som kom ut 1985 i Paris (La Breche).
Den polska revolutionen, som varade mellan augusti 1980 och december 1981, var en av de mest omfattande arbetarrevolutionerna i historien, mätt i den tid som det revolutionära uppsvinget och dubbelmakten varade och omfattningen av massornas självaktivitet. Men det är just för att det var en av de mest direkta och renodlade arbetarklassrevolutionerna, som den har en särskild historisk betydelse. I sina huvuddrag kommer framtida revolutioner som är avgörande för arbetarklassens befrielse i världsmåttstock att ligga närmare den polska erfarenheten än många av de som tidigare ägt rum.
Varför säger vi att den polska revolutionen har en sådan otvetydig och renodlad arbetarklasskaraktär? För det första utgjorde inte arbetarklassen enbart den huvudsakliga drivkraften och ledningen i politisk måttstock, utan också den polska revolutionens samhälleliga förtrupp och slagkraft. De som deltog var arbetare från den storskaliga industrin och andra branscher, koncentrerade i landets största arbetsplatser. Under de viktigaste massaktionerna (de nationella varningsstrejkerna eller förberedelserna för generalstrejken, främst i mars 1981) anslöt sig också den överväldigande majoriteten, om inte samtliga, av de producerande arbetarna i den statliga ekonomiska sektorn – vilken är den viktigaste och den som ger Polen dess postkapitalistiska karaktär. Revolutionen föddes i dessa stora fabriker och i den offentliga transportsektorn. Från uppsvingets inledning till dess slut, utgjorde dessa arbetsplatser revolutionens starkaste fästen och ledning. Inget samhällsskikt utanför arbetarklassen spelade någon som helst ”utlösande” roll som kunde få revolutionen att explodera. Tvärtom följde både ungdomarna på universiteten och bönderna arbetarklassen, och såg sig om efter stöd från den när de satte sig i rörelse.
För det andra var en kampform som är specifik för arbetarklassen – masstrejken – den polska revolutionens mest kraftfulla vapen, den huvudsakliga hävarmen för att sätta massorna i rörelse och det viktigaste kännetecknet på rörelsens uppgång. Vidare måste vi understryka att den mest utvecklade strejkformen – den politiska masstrejken med fabriksockupationer – togs i bruk under den polska revolutionen. Inget av de samhällsskikt som deltog i revolutionen, och som stod utanför arbetarklassen, försökte införa några egna kampformer i massrörelsen som arbetarklassen kunde ha uppfattat som ”onaturliga”. I själva verket efterföljde de andra samhällsskikten arbetarnas modell för kampen så långt det var möjligt. Studentungdomarnas viktigaste strider tog formen av masstrejker med universitetsockupationer. Bönderna centraliserade sin kamp genom att delegationer från deras fackföreningar ockuperade offentliga byggnader.
För det tredje uttrycktes revolutionens arbetarklasskaraktär genom de organisationsformer som massrörelsen antog. Fackföreningen, den naturliga formen för arbetarklassens organisering, var det grundläggande medlet för självorganisering som arbetarna – inklusive grupper som inte tillhörde arbetarklassen – använde sig av. Solidarnosc, lönearbetarnas fackförening, blev förebilden för bönderna som organiserade sina egna fackföreningar och för studenterna som grundade sina egna oberoende organisationer. Hantverkare och fristående taxichaufförer gjorde det samma. Vidare var Solidarnosc den mest avancerade formen för fackliga organisationer som någonsin funnits i världen. Den bröt radikalt med traditionerna från industri- eller yrkesbaserade fackföreningar, och sammanslöt arbetarna på geografisk basis. Solidarnosc byggdes upp utifrån arbetsplatsorganisationer, vilka valde lokala ledningar, vilka i sin tur var samordnade, eller om man föredrar uttrycket centraliserade, i nationell skala. Fackföreningsavdelningar som omfattade yrkesgrupper eller hela industrier kunde startas lokalt eller nationellt, men Solidarnosc's stadgar erkände dem bara som rådgivande och inte beslutande. Varje försök att gynna någon arbetargrupps eller fackförenings särskilda intressen, sågs som en attack mot enigheten inom klassen och avvisades bestämt.
Även om Solidarnosc främst såg sig som en fackförening, motsvarade inte den nya och överlägsna typ av massorganisation den representerade den sedvanliga fackliga traditionen, utan överensstämde med erfarenheterna från arbetarförbunden, som i embryonala former växte upp i vissa utvecklade kapitalistiska länder efter Första världskriget och den ryska revolutionen. Dessa erfarenheter gjordes då till en teori av de tyska och holländska ultravänsteristiska rådsströmningarna.
”För att kunna bli ett arbetarförbund måste arbetarna organisera sig på arbetsplatserna, sedan i ekonomiska regioner (och inte branschvis)[1] ett allmänt arbetarförbund ”sträcker sig bortom yrkets, arbetsplatsens eller branschens intressen, det är i själva verket en strategisk, geografisk sammanslutning med perspektiv på revolution och förändring av arbetarnas villkor”.[2]
För att kunna förstå den avgörande betydelsen med en sådan organisationsform måste man komma ihåg att till och med under den stora strejken i Italien i september 1920, då 400.000 metallarbetare aktivt deltog, leddes och organiserades strejken utifrån de olika industrierna och branscherna – vilket motsvarade arbetarklassens skiktning. Detta innefattade även Turin som låg i fabriksrådsrörelsens centrum.
”Den hittills rådande kapitalistiska strukturen upprätthölls nu under arbetarnas kontroll. Där fanns ingenting likt den drastiska omorganisering och rationalisering under arbetarkontroll som CNT-UGT-kommittéerna vidtog i Barcelona under den spanska revolutionen 1936.”[3]
I Polen tenderade rörelsen för arbetarnas självstyre starkt att bryta ned byråkratiska ledningsstrukturer baserade på industribranscher. Detta följde naturligt ur det sätt på vilket Solidarnosc var organiserat och som startat denna rörelse.
Det är inte en slump att det första ”arbetarförbundet” värt namnet – Solidarnosc – som samlade nästan alla lönearbetare, handens och hjärnans arbetare, grundades i ett postkapitalistiskt samhälle. I ett sådant samhälle behöver arbetarklassen inte bara en fullständigt oberoende fackförening, den lever också under sådana villkor som tillåter den att gå vidare och att integrera traditionella fackliga frågor inom en mer utvecklad organisationsform. Samtidigt är övergången från fackliga förbund till allmänna förbund förmodligen – vi kan till och med säga säkerligen – ett oundgängligt villkor för att arbetarklassen ska kunna utöva och behålla makten. Kan arbetarklassen bli samhällets och statens verkliga ledare om den inte är kapabel, i dess mest naturliga organisation, att basera sig själv på sin enighet och inte på de splittringar som oundvikligen uppstår i varje traditionell fackförening?
I sin beskrivning av den strukturella skillnaden mellan fackföreningar och arbetarråd slog Antonio Gramsci fast följande:
”Fabriksrådet är en organism av 'offentlig' karaktär under det att partiet och fackföreningarna är föreningar av 'privat' karaktär. I fabriksråden inträder arbetaren som producent, som en effekt av sin universella karaktär, som en effekt av sin plats och funktion i samhället, på samma sätt som medborgaren är en del av den parlamentariskt-demokratiska staten. I partiet och fackföreningen inträder arbetaren 'frivilligt', genom att underteckna ett kontrakt som han i varje ögonblick kan återkalla: Partiet och fackföreningen får, på grund av sin 'frivilliga', 'avtalsmässiga' karaktär, på intet sätt sammanblandas med råden, som är en representativ institution vilken inte utvecklas aritmetiskt utan morfologiskt, och som i sina högsta former tenderar att ge en proletär karaktär åt den produktions- och bytesapparat, som av kapitalismen skapats för profitändamål.”[4]
En sådan ordning kan bara garanteras genom en omfattande omorganisering av styret av fabriken, vilken gör det möjligt för fabriksrådet att grunda sin makt på ett system av självstyrande grupper.
Solidarnosc hade som fackförening, likt varje förening, nödvändigtvis en frivillig och kontraktsbunden sida, och likt varje fackförening var den ett icke-organiskt uttryck för arbetarklassen. Men i detta avseende var det bara formellt eftersom Solidarnosc i praktiken vida överskred dessa ramar genom att etablera ett organiskt förhållande till arbetarklassen. Detta skedde i så stor omfattning att Solidarnosc organiserade den överväldigande majoriteten av den arbetande befolkningen, organiserade dem direkt på deras arbetsplatser och företrädde arbetarnas allmänna intressen. I klassiska termer är detta organiska uttryck för arbetarklassens allmänna intressen ett kännetecken för arbetarråd och inte en fackförening. Det är detta som gör Solidarnosc så unikt. Genom sin likhet med ett ”arbetarförbund” kombinerade den fackföreningens kännetecken med arbetarrådens.
För det fjärde hade den demokrati som den polska revolutionen upprättade tydlig arbetarklasskaraktär. Solidarnosc's interna funktionssätt baserades på en rådsliknande demokrati, genom en kombination av representativ och direkt massdemokrati. Vidare tjänade denna typ av demolerad, vilken infördes i de organ som kontrollerade produktionen och kämpade för arbetarnas styre över fabrikerna, som modell för de planer som utarbetades för ett regionalt styre. Bland de viktigaste principbeslut som antogs, genomfördes och försvarades fanns: massmöten och kongresser valde styrelserna; rätt att avsätta valda ledare; dessa var ansvariga inför de som valt dem; dessa styrelsestrukturer var arbetande organ genom att de både kunde fatta beslut och genomföra dem. Det program som Solidarnosc antog på sin nationella kongress i oktober 1981 slog fast att
”En mångfald av samhälleliga, politiska och kulturella uppfattningar måste utgöra demokratins grundval i den självstyrande republiken. Det offentliga livet i Polen fordrar djupgående reformer vilka måste leda till det slutgiltiga upprättandet av självstyre, demokrati och pluralism. Av dessa skäl kommer vi att slåss för en förändring av statens uppbyggnad och för utvecklandet av oberoende, självstyrande institutioner inom alla områden av samhällslivet... Vi vidhåller att principen om pluralism måste tillämpas på det politiska livet. Vår fackförening kommer att stötta och skydda enskilda initiativ som strävar efter att framlägga olika sociopolitiska och ekonomiska program för samhället... Reformen måste socialisera planeringen, så att den centrala planen återspeglar samhällets strävanden och av fri vilja accepteras av det. Offentliga debatter är därför oundgängliga. Det skall vara möjligt att lägga fram olika sorters förslag, inklusive de som antagits av samhälls- eller enskilda organisationer.”[5]
Oberoende av den betydelse som massornas strävanden efter att återupprätta en verklig parlamentarisk demokrati på statsnivå må ha haft under den polska revolutionen, byggde massorna i praktiken upp en rådsdemokrati genom att skapa en demokratisk motmakt i samhället. Medan så kan ha varit fallet – att döma av de tendenser som existerar i massrörelsen – att den självstyrande republik som förutsågs i Solidarnosc's program troligen skulle kombinera den parlamentariska demokratins former med rådens allomfattande demokrati, hade denna kombination inget gemensamt med den gamla ”Austro-marxistiska” uppfattningen. Jacek Kuron skrev i sina Ideologiska principer 1976-77 (då Arbetarnas Försvarskommitté, KOR, grundades), även om han redan då övergivit den revolutionära marxismen, följande:
”Parlamentarisk demokrati tillåter individerna att uppfylla sina strävanden under deras fritid, men den låter dem inte göra det under arbetstiden. Jag är övertygad om att detta är en avgörande fråga som mänskligheten ställs inför. Min ståndpunkt är att jag i en parlamentarisk demokrati kommer att delta i rörelsen för direkt demolerad, men utan parlamentarisk (representativ) demokrati, är den direkta demokratin maktlös gentemot statens makt.”[6]
Kuron avvisade möjligheten att i ett land som Polen, där privategendomen avskaffats, ”det parlamentariska demokratiska systemet på något sätt skulle avgöra formerna för ägandet av produktionsmedlen”, eftersom ”även om det i Polen finns människor som skulle vilja bli ägare av stålverken eller gruvorna, så kommer de inte att finna något samhälleligt stöd för deras strävanden.”
Frågan är viktig. En sak är att avskaffa den parlamentariska demokratin i en situation då råds- eller sovjetdemokratin ännu inte är helt stabiliserad. Detta kan leda till avskaffandet av all demokrati – en fara som Rosa Luxemburg varnade bolsjevikerna för. En annan sak är att ersätta den parlamentariska demokratin med rådsdemokrati när den senare är fullt utvecklad och stabil, vilket inte var fallet under den ryska revolutionen.
Så vi kan säga att Kuron anade vad den polska sociala rörelsen instinktivt senare erfor. Men hans fel låg i att han var för en kamp i ”stadier” för rådsdemokrati, vilket varken var teoretiskt försvarbart eller politiskt relevant, och som inte sammanföll med den polska revolutionens dynamik.
I sista hand bestämdes den polska revolutionens arbetarklasskaraktär av dess sociala innehåll, eller vilket är samma sak, av karaktären av dess objektiva uppgifter. Där fanns en spontan tendens i riktning mot en socialisering (det samhälleliga tillägnandet) av produktionsmedlen.
Kampen om vem som skulle kontrollera produktionsmedlen rasade allt våldsammare mellan den byråkratiska regimen och arbetarklassen. Kampen kom från första början (med den nationella strejken 1980) mer och mer att bli det direkta uttrycket för den grundläggande motsättning som drev den polska revolutionen framåt. Det är detta som gav revolutionen dess självstyrelsekaraktär. Styrkan i denna tendens till samhälleligt tillägnande inom arbetarklassen kom till uttryck och förverkligades i strejken 1980: de allmänna ockupationerna av arbetsplatserna. En ockupation är någonting mer än en taktik för kampen. Överallt där de polska arbetarna spontant gick i strejk, ockuperade de fabrikerna därför att de hade en tillräckligt objektiv mogenhet (de ville ha en samhällelig tillägnelse) oberoende av huruvida de var subjektivt medvetna om detta vid den tid då revolutionen bröt ut.
Fabriksockupationer är i sig själva en betydelsefull mätare på att arbetarna håller på att bli politiskt medvetna om denna mognad. Vi kan dra oss till minnes de briljanta iakttagelser som gjordes med anledning av strejkvågen och ockupationerna i Väst under 1930-talet:
”Varje ockupationsstrejk ställer i praktiken frågan om vem som är herre över fabrikerna: kapitalisten eller arbetarna”, (Leo Trotskij)[7]
”Genom fabriksockupationen föds den ännu vaga känslan av att de (arbetarna) måste bli produktionens fullvärdiga herrar, att de måste fördriva inkräktarna, kapitalisterna”, (Anton Pannekoek).[8]
I vårt fall, trots det faktum att byråkraterna är parasiter, är de icke desto mindre hundra gånger mer inkräktare än kapitalisterna.
Kanske bättre än av någon ideologisk åsikt, stärktes en del aktivister inom Solidarnosc i övertygelsen om att arbetarnas självstyre stod på den polska revolutionens dagordning, genom de faktiska fabriksockupationerna som ägde rum under masstrejken. En av de första att inse detta var Fader Jozef Tischner, talesman för ”Solidaritetens etik”, en strömning inom den polska katolska kyrkan. Flera månader före oss, fastslog han följande om de polska strejkernas särdrag:
Under strejken, och i viss utsträckning tack vare strejken, skapades ett nytt sorts förhållande mellan folket och deras arbetsplatser. Arbetarna själva började förvalta sina egna arbetsplatser. De var hemma. De kände sig som hemma... Givetvis är meningen med en strejk först och främst att åter ge arbetet ett innehåll. Men utöver denna första effekt , avslöjar en strejk en del grundläggande sanningar om män och kvinnor, och om arbetaren i synnerhet... Strejkens verkliga styrka, vilken återförde det naturliga ägandet av deras arbetsplatser tillbaka till arbetarna, ligger inte i det faktum att strejken organiserades mot någon. Den ligger snarare i det faktum att det verkar vara en handling med denna viktiga innebörd som utförts i en värld som präglas av uppgivenhet.”[9]
Den totalitära regimen beslutade sig definitivt för att krossa vår fackförening under militärdiktaturens stövel, när Solidarnosc beslutsamt förde fram parollen om arbetarnas självstyre och började bygga upp självstyrande organ; när arbetarråden tog alltmer makt inne i fabrikerna och började samordna sig regionalt och nationellt; när Solidarnosc på sin kongress förklarade att man var redo att bryta med den restriktiva lagstiftning som utfärdats mot arbetarråden; och när allt större delar av arbetarklassen började förbereda sig för att ta över den ekonomiska makten i landet genom den aktiva strejkens revolutionära medel.
En del marxistiska observatörer i väst har en benägenhet att tro att arbetarklassens klassmedvetande under den polska revolutionen förblev vid en ”tradeunionistisk” eller syndikalistisk nivå. En ytlig metod, teoretiskt inspirerad av den leninistiska klassificeringen av arbetarklassens former för socialt medvetande, skulle faktiskt kunna komma till sådana slutsatser. Om de polska arbetarna organiserade sig själva för revolutionen inom en fackförening, och om ingen del av arbetarklassen bildade ett politiskt parti, vad kunde deras medvetande vara annat än inskränkt syndikalistiskt?
Men mot detta måste det framhållas att när en fackförening konfronterar en enda ”chef' och då denne ”chef' är staten, och när denna fackförening bara kan existera om den vidmakthåller sig som en motmakt (något vi återkommer till), är det omöjligt att godta att bara ett syndikalistiskt medvetande utvecklas. Dessutom är påståendet om att det ”tradeunionistiska” medvetandet bara kommer till uttryck i fackföreningen, och att det ”politiska” medvetandet bara kommer till uttryck i partiet, otidsenligt. Det blev förlegat bara tre år efter att Lenin knäsatte det i Vad bör göras? Redan Arbetardelegatemas råd i Petersburg 1905 pekade mot utvecklingen av en annan form av medvetande hos arbetarna – ett medvetande om självstyrelse, vilket är arbetarklassens politiska självmedvetande. Det är i allmänhet svårt att förstå fenomenet med arbetarråd i olika revolutioner, om inte detta ses som förverkligandet av en specifik form av medvetande, vida överlägset det syndikalistiska medvetandet. Om vi tar de ovan analyserade särdragen hos Solidarnosc med i beräkningen, kan vi tydligt se att det förutom ett syndikalistiskt medvetande fanns just ett självstyrelsemedvetande, vilket utvecklades genom dess handlingar. Detta är sant även om vi bortser från de organ för arbetarklassens självstyre eller embryon till ett regionalt självstyre som fanns under den polska revolutionen. önskan om att bygga ett självstyrande samhälle, en strävan som delades av breda lager inom arbetarklassens samhälleliga förtrupp, visar också detta.
Solidarnosc har, inte utan skäl, kritiserats för att man samtidigt som arbetarna spontant avancerade fram mot ett övertagande av makten över arbetsplatserna och hela den statliga nationella ekonomiska sektorn, förbisåg nödvändigheten av att störta den totalitära byråkratins centrala politiska makt. Detta är en korrekt kritik, men frågan är samtidigt mer komplex än den verkar vara. Det är troligt att den polska revolutionen även i framtiden kommer att få se arbetarna ta makten genom att ta kontrollen över produktion och distribution – med andra ord genom att utveckla arbetarrådens makt och samordning på arbetsplatserna. Detta kommer att vara den väg som revolutionen allmänt kommer att följa i de länder som har en mer eller mindre avancerad industriell utvecklingsnivå. Arbetarklassen förstår instinktivt att utan demokrati under arbetstiden, kommer ingen demokrati inom staten (oavsett dess form – parlamentarisk eller uppbyggd kring rådsorgan) att ha ett innehåll eller fullständigt försvinna.
Låt oss granska den leninistiska strategin i denna fråga. För att kunna utöka fritiden, och därigenom göra det möjligt för arbetarna att delta i styret av staten, förespråkade Lenin att demokratin skulle försvinna under arbetstiden genom att införa taylorism som form för arbetets organisering – ett arv från kapitalismen. Som en följd av detta återinfördes despotin i fabrikerna. Redan 1918 fastslog Lenin att för att kunna tillförsäkra en ”absolut och strikt enighet av viljan, vilken styr hundratals, tusentals och tiotusentals människors förenade arbetsinsatser... organiserade enligt den storskaliga maskinella industrins mönster... tvingas vi nu stå inför ett skoningslöst styre, inför diktaturen över individerna i bestämda arbetsprocesser, i bestämda aspekter av rent verkställande funktioner.”[10]
Den tjeckiske revolutionäre socialisten Petr Uhl ställer frågan på sin spets då han fastslår:
”Om revolutionärer fortfarande accepterar Engels' paroll – 'när man går in i fabriken tvingas man ge upp varje föreställning om självständighet' – som de ryska bolsjevikerna i praktiken accepterade, kommer det mänskliga samhället aldrig att befrias från sina bojor.”[11]
I framtida revolutioner kommer arbetarklassen att gå precis tvärtom tillväga. Innan arbetarklassen upprättar arbetarnas och medborgarnas demokrati i staten, kommer den att lägga en stabil grund för arbetardemokrati på arbetet; den kommer att bana väg för arbetarnas styre över produktionsenheterna, vilken kommer att grunda sig på arbetarnas självorganisering av arbetsprocessen och arbetsvillkoren. Samtidigt, eller senare, kommer arbetarna att bygga upp grunderna för ett lokalt eller regionalt självstyre, vilket baserar sig på en allt mer omfattande utvidgning av den kollektiva demokratiska kontrollen över samhällslivets alla områden, framförallt de som bestämmer villkoren för arbetskraftens reproduktion. Den moderna arbetarrevolutionen kommer aldrig att upprepa bolsjevikernas försök att upprätta en arbetarnas demokrati på statsnivå, till priset av införandet av en byråkratisk regim i produktionens centrum, i själva arbetsprocessen. Om detta görs kommer revolutionen oundvikligen att duka under för den byråkratiska kontrarevolutionens attacker.
Den polska revolutionen led av många begränsningar – det behöver knappast sägas. Men innan vi kritiserar dess begränsningar skall vi se vad den bidragit med. Det första vi lärt oss är att om arbetarklassens centrala maktövertagande ska bli varaktigt och stabilt, måste det finnas materiella stöttepelare, framförallt genom att fabrikerna tas över. (Detta är i synnerhet relevant för revolutionerna i Tyskland 1918-23 och för Katalonien 1936). Den polska revolutionen lärde oss inte hur man tar över den centrala statsmakten, men den lärde oss hur man bygger upp grunderna för maktövertagandet. Medan den ryska revolutionen koncentrerade sina aktiva styrkor i sovjeterna, vände sig den polska, mer arbetarklasspräglade revolutionen, snarare till fabriksarbetarråden, vilka i Ryssland motsvarades, inte av sovjeterna, utan av fabrikskommittéerna. Den polska revolutionen illustrerar tydligt denna oväntade vändning som Trotskij så ihärdigt försökte komma underfund med i sina skrifter om Tyskland 1931.[12] Det är speciellt av detta skäl som man kan dra slutsatsen att i mer direkta och rena arbetarklassrevolutioner kommer längden på perioden av dubbelmakt att vara mycket längre än i Ryssland 1917. I Polen var denna period redan dubbelt så lång som i Ryssland. Denna förlängning utsätter dubbelmakten och revolutionen för en större fara att bli krossad. Men myntets andra sida är att denna revolution är bättre rustad gentemot faran för urartning, vilket historien har visat, är en av de hemskaste faror som lurar på arbetarrörelsen. Arbetarklassen har betalat – och kommer under lång tid att fortsätta betala – ett fruktansvärt pris för den ryska revolutionens urartning.
Ett av de mest utmärkande kännetecknen på dubbelmaktssituationen i den polska revolutionen, var att motmakten helt och hållet låg i fackföreningens händer. (Även om så har varit fallet förut. Se till exempel den roll som COB spelade i den bolivianska revolutionen 1952). Solidarnosc var en fackförening på samma gång som den var ett 'arbetarförbund' med basen på arbetsplatserna och en regional och nationell uppbyggnad. Detta gav en mycket större slagkraft, sammanhållning och centralisering än i fallet med de klassiska motmaktsinstitutionerna, sovjeterna. Vi bör komma ihåg att varken sovjeterna, och ännu mindre fabrikskommittéerna i Ryssland 1917, utvecklade ett institutionellt system med en samordning jämförbar med Solidarnosc's, innan en utomstående centraliserande kraft – Bolsjevikpartiet – vann ledningen för dessa organ. I en regim likt den polska är det inte förvånande att en fackförening blir den politiska motmakten. Den totalitära byråkratins makt kan inte samexistera med en oberoende massorganisation utan att ingå en ”samexistens” med en politisk motmakt.
Här kommer en annan faktor in – varje handling av en oberoende fackförening under denna regim är en politisk handling i så måtto att staten omedelbart berörs i egenskap av den ende ägaren av de grundläggande produktionsmedlen och därmed som arbetarnas ende ”chef'. Men samtidigt, och i motsats till sovjeterna, hjälpte Solidarnosc till med att grunda olika institutioner utanför sina egna strukturer, i första hand organ för arbetarnas självstyre vilka utgjorde institutioner för en framtida makt. Om den polska revolutionen hade lyckats segra, om ett nytt styre hade upprättats, hade detta inte förblivit i Solidarnosc's händer. För de ledande organen inom Solidarnosc hade ett maktövertagande bara varit acceptabelt som ett provisorium, för att försäkra sig om att arbetarna själva skulle ta makten. Då makten en gång erövrats, skulle den ha överlämnats till mer lämpliga institutioner som var mer oberoende av fackföreningen. De som, på samma sätt som vi, inom Solidarnosc förberedde sig för aktiva strejker mot slutet av 1981, förutsåg en övergångssituation av följande slag: i inledningsskedet skulle arbetarnas makt över ekonomin, vunnen genom aktiva strejker, upprättats genom ett system av strejkkommittéer, ledda av Solidarnosc; när väl detta system tvingats på byråkratin, skulle makten överföras till arbetarråden och dessas samordnande organ – institutioner som var fristående från Solidarnosc.
För arbetarna och befolkningen i stort hade Solidarnosc mer legitimitet än någon annan oberoende institution. Men massorna, som identifierade sig med och förde sin talan genom Solidarnosc, byggde upp, förstärkte och försvarade sin fackförening på ett mer omfattande sätt än de gjorde för att inrätta institutioner för sin framtida, beständiga makt. I viss utsträckning höll den motmakt som Solidarnosc byggt upp tillbaka bildandet av maktorgan i ordets strikta bemärkelse – organ för arbetarnas självstyre och framför allt regionala sådana (dessa började växa fram först efter en anmärkningsvärt stor försening). Faktum är att den kraft som är nödvändig för att massorna skall kunna bygga upp sådana institutioner främst slukades upp av fackföreningen. Det var först efter att denna våg hade nått en viss grad av mognad och samlat erfarenheter och kommit i konflikt med Solidarnosc's fackliga natur, som de började bygga institutioner utanför fackföreningen. De självstyrande organen kunde i Solidarnosc finna skydd, försvar och en enorm hjälp som gjorde det möjligt att en mäktig styrka av organiserade arbetare kunde sättas i rörelse. Förhållandet mellan Solidarnosc och rörelsen för självstyre påvisade detta fenomen på ett bra sätt. Så för att upprepa: Solidarnosc självt utgjorde inte den framtida makten, men denna makt utvecklades i dess eget hjärta.
Översättning: Lars Kaage.
Översatt ur International Marxist Review, vol 2 nr 1 (1986).
[1] Se H. Gorter, Lettre Ouverte au camarade Lénine (Paris: Spartacus 1979), s 54-64.
[2] D. Authier och J. Barrot, La gauche communiste en Allemagne 1918-1921 (Paris: Payot 1976), s 117-118.
[3] Gwyn A Williams, Proletarian Order: Antonio Gramsci, Factory Councils and the Origins of Italian Communism 1911-1921 (London, Pluto Press, 1975), s 246.
[4] A Gramsci, The Modern Prince and other writings, 'The programme of Ordine Nuovo' (New York, International Publishers 1970), s 25. För ett utdrag, se E. Mandel, Arbetarkontroll, arbetarråd, arbetarstyre, (Halmstad, René Coeckelberghs Partisanförlag, 1971, s 230.
[5] Labour Focus on Eastern Europe, vol 5 nr 1-2 (London: 1982), s 5, 9. 24
[6] J Kuron, Zasady ideowe (Paris: Instytut Literacki 1978), s 20.
[7] L Trotskij, Övergångsprogrammet, Stockholm, Röda Rummet, 1977, s 32.
[8] A Pannekoek, Les Conseils Ouvriers, vol 1 (Paris: Spartacus 1982), 123.
[9] J Tischner, solidarnosci (Krakow: Znak 1981), s 90-91.
[10] V I Lenin, Collected Works, vol 27 (Moscow: Progress Publishers 1977), s 268-275.
[11] P Uhl, Le Socialisme Emprisonne Paris: Stock-La Breche 1980), s 83. För ett utdrag ur boken, se Fjärde Internationalen, nr 1-2/82.
[12] L Trotskij, The Struggle against Fascism in Germany (New York: Pathfinder Press 1977), s 77-87. [Hela boken finns översatt till svenska på marxistarkiv.se: Kampen mot nazismen i Tyskland ]