Ur Fjärde Internationalen 3-1986
Cohens bok kom ut första gången 1978 på engelska. Trots att den bara har åtta år på nacken, kan man redan betrakta den som en klassiker. Den har rönt stor uppmärksamhet, lovprisats för sin klarhet i tanke och framställning, och debatterats för sin ”gammalmodiga” tolkning av historiematerialismen. Nu kommer den på svenska. Det är det föredömligt initiativrika Arkiv som ger ut den, i Kent Lindkvists översättning.
Gerald Allan Cohen föddes 1941 i Canada, av judiska fabriksarbetare. Från fyra års ålder gick han i en judisk-kommunistisk skola i Montreal och kom tidigt i kontakt med marxistiska idéer. Som ”ortodox” marxist mötte han den analytiska filosofin i Oxford. I motsats till många andra marxister tog han den till sig, och den är ett starkt utmärkande drag i hans skriverier idag. Det här är hans första bok. Den vann Isaac Deutschers minnespris 1979. Förutom boken har han skrivit många artiklar i filosofiska tidskrifter, inte minst i bokens efterföljd. Han har en tjänst vid University College London, och har sedan flera år annonserat en bok om marxism och exploatering.
Tre saker utmärker ”Karl Marx historieteori”:
* Den analytiska filosofin
* Tesen om produktivkrafternas primat (företräde)
* Den funktionella förklaringstypen.
Den analytiska filosofin har en formalistisk stil som innebär att spalta upp en text i dess satser och numrera dem. Att sen diskutera vad dc betyder och inte betyder, och satsernas inbördes sammanhang. Bokens klarhet kommer sig av denna genomlysning, rensning och komplettering av Marx' och författarens egna tankegångar.
Cohen skriver att han försvarar ”en gammalmodig historisk materialism”(9)[1]. Det är väl lite missvisande, till exempel är föreställningen om en nödvändig kedja av produktionssätt borta. Det måste på en gång poängteras att Cohen har ingenting med stalinistisk historieteori att göra. Långt därifrån. Men han griper tillbaka på klassisk marxism från årtiondena kring sekelskiftet, som såg produktivkrafternas tillväxt som det i sista hand bestämmande momentet i historien – en teknologisk tolkning.
Cohen förklarar produktivkrafternas primat med en funktionell förklaringstyp. Produktionsförhållandena är som de är därför att de tillåter produktivkrafterna växa. Cohens betoning av funktionell förklaring är ödesmättad. Om sådan förklaringstyp inte är giltig, faller historiematerialismen som historieteori, menar han.
Produktivkrafterna tillhör inte den ekonomiska basen, eller den ”ekonomiska strukturen”, som Cohen kallar produktionsförhållandena. Produktivkrafter är objekt som bildar ett fundament varpå den ekonomiska basen vilar. Enligt Cohen består produktivkrafterna av sådant som kan användas eller ägas (kontrolleras) i produktionen:
Arbetskraft: producenternas styrka, skicklighet, kunskap, uppfinningsrikedom, existensmedel, mm (46);
Produktionsmedel: redskap; råmaterial; rymder.
I redskap ingår: verktyg, maskiner, lokaler och instrumentella material (70). Med instrumentella material menas bränsle, smörjmedel, färgämnen och dylikt, alltså sådana material som inte är råmaterial.
Människor (eller befolkning) ingår inte i produktivkrafterna, bara deras arbetskraft. Själva arbetet ingår inte heller – det är produktion (55-59). Uteslutet är också teknologiskt bestämda arbetsförhållanden. Alltså sådant som Marx kallade ”samverkan”. Cohen kallar detta ”materiella produktionsförhållanden” (126- 9).[2]
Cohen sätter ”materiell” i motsättning till ”social”. Det materiella är människor och produktivkrafter (105). ”Mänsklig”, ”naturlig”, ”enkel”, ”verklig” är synonymer till det ”materiella innehållet”, vilket garanterar kontinuitet i historien. Motsatserna är ”samhällelig”, ”historisk”, ”ekonomisk”, ”formell” – något förgängligt. Det materiella erbjuder en revolutionär ståndpunkt: Kapitalism är inte nödvändigt för att skapa materiell rikedom.
Fetischismen (kap V) är ett begrepp som gör det möjligt för hjärnan att begripa hur den sociala formen beslöjar och dominerar innehållet.[3] Kommunismen är innehållets frigörelse, och innebär avskaffandet av påtvingad arbetsdelning – en samling fritt förenade individer. Viss samhällsvetenskap dör bort eftersom kommunismen är genomskinlig – det finns inget beslöjat att avslöja. Däremot behövs sunt-förnuft-vetenskap, eftersom alla fakta inte omedelbart är tillgängliga (App I).
Cohens argument för produktivkrafternas primat grundar sig på två teser:
a) Produktivkrafterna tenderar att utvecklas genom hela historien (Utvecklingstesen).
b) Produktionsförhållandenas karaktär i ett samhälle förklaras av produktivkrafternas utvecklingsnivå i detta samhälle (Den egentliga tesen om produktivkrafternas primat). (151)
Produktivkrafternas utveckling kan mätas i den nödvändiga tid som åtgår att reproducera de direkta producenterna (70-77). Det är knapphet som skapar historia (37). På grund av knappheten finns en drift att behärska naturen. Cohen baserar ”Utvecklingstesen” på vissa utsagor om människans natur. Nämligen att människor är a) rationella, och b) intelligenta nog att förbättra sin situation (169). Detta är förstås minimala påståenden, vilka knappast går att motbevisa som enskilda utsagor. Men det faktum att han överhuvudtaget tillskriver människan mer eller mindre bestående intellektuella egenskaper, kommer sig av hans betoning av produktivkrafter och dessas utvecklingstendens. För att täppa till den sista luckan måste ett par antropologiska antaganden tillgripas.
Men produktivkrafterna utvecklas inte autonomt, utan det är produktionsförhållandena som gör att de utvecklas. Mekanismen sitter där inte i produktivkrafterna själva. Däremot utvecklas produktivkrafterna genom historiens olika samhällen, och antagandena om människonaturen är argument för det.[4]
1. Produktivkrafternas utvecklingsnivå bestämmer vilken sorts ekonomisk struktur som skulle utveckla produktivkrafterna.
2. Produktionsförhållanden som utvecklar produktivkrafterna kommer till stånd därför att de utvecklar produktivkrafterna.
3. Sats 2 förklarar produktivkrafternas primat.[5]
Cohen förnekar inte att det finns tillfälliga tillbakagångar i teknologisk utveckling (172) eller att förkapitalistiska produktionsförhållanden tillät bara en svag utveckling jämfört med kapitalismen (190). Detta är förenligt med tesen om en tendens till utveckling, menar han.
Vid en viss punkt blir produktionsförhållandena olämpliga för produktivkrafterna. Den inträffar när den ekonomiska organisationen ”hindrar den optimala användningen och utvecklingen” av samhällets produktiva förmåga. Dysfunktionella produktionsförhållanden förklaras av att de är lämpliga för ett förgånget stadium av produktivkrafternas utveckling (178). Under denna period av motsättning mellan teknologisk nivå och ekonomisk struktur, kan klasskampen få en avgörande betydelse. Men en klass' uppror är framgångsrikt om det är funktionellt. ”Marx har den uppfattningen att en klass vinner och förskaffar sig makt eftersom den marscherar i takt med produktivkrafterna.”(177).
Här finns en oklarhet hos Cohen. Han anför både absolut stagnation och relativ underlägsenhet som den effekt som föråldrade, fjättrande produktionsförhållanden har på produktivkrafterna. I en senare artikel erkänner Cohen denna tvetydighet.[6] I samma artikel omvärderar han sina ståndpunkter kring detta. Han säger nu att produktivkrafternas fjättrande gäller deras användning – inte deras utveckling.
Förändring sker på grund av gapet mellan vad som kan göras och vad som faktiskt görs. Gapet mellan hur fort kapaciteten växer och hur fort den kunde växa, är inte en trolig förklaring till social förändring. Han undslipper på så vis problemet med absolut stagnation och relativ underlägsenhet, eftersom de hänför sig till idén om fjättrad utveckling av produktivkrafterna.
Frågan är om detta underminerar ”Utvecklingstesen” ovan. Det är ju inte längre utveckling utan användning som står i centrum. I så fall måste stommen i Cohens teori tänkas om.
Vidare i Cohen: Ekonomisk struktur är en produktionsorganisation som inbegriper ägande (kontroll) av produktivkrafter, och de direkta producenternas underordning under ägarna. Det är fråga om en rolluppsättning (struktur), alltså bortseende från individerna som ingår i rollerna.
Överbyggnaden är lite smalare hos Cohen än vad som är vanligt hos marxister. Han inskränker det till det rättsliga systemet och staten, och vill utesluta ideologin, men gör inga definitiva avgränsningar (236).
Produktivkrafter behöver en ekonomisk bas för att utvecklas. Basen behöver en överbyggnad för att stabiliseras (251-5).
Cohen ägnar två kapitel åt funktionella förklaringar (i allmänhet och inom marxismen).[7] Mycket förenklat tror jag man kan beskriva Cohens konsekvensförklaring som en vanlig orsaksförklaring med en omvänd orsakspil inom sig. Det är den omvända pilen som ger en starkare framvänd orsakspil (280 och not 18).
Produktionsförhållandena har den effekten att de stimulerar produktivkrafternas tillväxt. De förra äger den egenskapen att ge den effekten åt de senare. Det är denna kausalt relevanta egenskapen hos det förklarade som ger företräde åt det förklarande. Det är inte frågan om en sociobiologisk funktionalism, där samhällets delar förklarar hur helheten består – ett självstabiliserande system likt människokroppen och dess organ. Utan det är en funktionell förklaring som tillåter motsättningar och förändring.
Exempel:
”Fåglar har ihåliga ben eftersom ihåliga ben gör det lättare att flyga.” ”Regndansen utförs eftersom den befrämjar social sammanhållning.” ”Skofabriker är storskaliga eftersom det ger god ekonomi.”(271).
Cohen menar att funktionella förklaringar har giltighet och värde, även om vi inte känner till exakt hur det förklarade och förklarande länkas samman. Funktionella förklaringar styr forskningen i rätt riktning så att de konkreta mekanismerna kan upptäckas (307-9).
När det gäller produktivkrafterna är definitionen avgörande om det blir en teknologisk tolkning eller inte. Mycket schematiskt kan man påvisa två linjer hos Marx och marxister. Den kritiska brytpunkten för uppfattningarna ligger på ”samverkan”.
Cohen undviker att tala om att tio samarbetande arbetare kan nå ett större resultat än tio som arbetar isolerat. Han tar upp problemet som tekniskt bestämda relationer mellan människor i arbetet, och kallar dem för ”materiella produktionsförhållanden”. De tillhör det materiella men inte produktivkrafterna.
Marx däremot skriver i kapitlet om ”Samverkan” i Kapitalet, som just en produktivkraft – en totalproduktivitet utöver den direkta arbetsproduktiviteten.[8] Sådan samverkan har haft en stor historisk betydelse för klassamhällens uppgång och utbredning. Gemensamhetsarbete vid skörd och bevattning var betydelsefullt för de tidiga teokratiska civilisationernas uppkomst. Stordriftsfördelar fanns också hos slav-plantager, bondebyar, manufakturer, handel, mm, ofta i kombination med en utvecklad form av samarbete – arbetsdelning. Det är viktigt att skilja på två sidor av denna samhälleliga produktivkraft. Å ena sidan samarbetsrelationer, å andra sidan äganderättsrelationer. Ett arbetslag behöver en samordnande funktion i en förman eller dirigent. Men om företaget bedrivs kapitalistiskt underordnas arbetarna en kapitalist och utnyttjas samordningsfunktionen till kapitalets värdeökning.
Även om Marx uttryckligen betecknar samverkan som en produktivkraft, så kan man ändå ifrågasätta den definitionen utifrån vad han själv skriver om ”Arbetsprocessen” i samma bok:
”Det som skiljer de ekonomiska epokerna, är inte vad som tillverkas, utan hur, med vilka arbetsmedel. Arbetsmedlen är inte bara måttstock för den mänskliga arbetskraftens utvecklingsgrad utan karakteriserar också de samhällsförhållanden, under vilka arbetet utföres.”[9]
Det finns här en arbetsmedelscentrerad vinkling av Marx' historieteori. Man kan se Cohens definition av produktivkrafter som en utvidgad komplettering av den principen. Det finns skäl att försvara den tolkningen:
1. a) Samverkan är starkt knutet till en social form. Samarbetsrelationen faller när äganderättsrelationen faller. Den sociala produktivkraften försvinner med Inkans, Faraonens och Kejsarens klassherravälde. Produktivkraft ovanför bygemenskapen kan därför inte beskrivas som en tendentiell tillväxt, en överhistorisk tendens som spränger sociala ramar.
b) Därav följer att arbetsmedlen, alternativt produktivkrafter i snäv mening, blir den minsta gemensamma nämnare som genomlöper olika socioekonomiska former. Det är människans ökade teknologiska bemästrande av naturen som ger historien en riktning.
c) Det betyder också att man håller fast vid en grundläggande marxistisk princip att relationen människa-natur är viktigare än relationen människa-människa för att förstå historisk utveckling i det mycket långa perspektivet. Även om vi kallar samarbetsrelationer ”materiella” gnager vi oss in i mellanmänskliga relationer.
2. Samverkan ger en totalkraft större än de ingående arbetarnas summerade arbetskraft. Men arbetsproduktiviteten sätter absoluta gränser för hur långt man kan nå med samverkan. Om samarbetet utvecklas genom arbetsdelning så att själva arbetssättet förändras, ja då är det frågan om teknologisk revolution. Men det nya arbetssättet materialiseras i nya arbetsmedel såsom jordbruksredskap och fabriksmaskiner.
3. En arbetsmedelsorienterad definition av produktivkrafter sammanfaller väl med en annan central princip för historiematerialismen, nämligen den att ägandet av produktionsmedlen definierar en ekonomisk bas vilken i sin tur är bestämmande för hur samhället ser ut. Samverkan är inget som ägs, utan det är frågan om makt och kontroll, baserat på olika klassers relation till produktionsmedlen.
Det här betyder att det materiella är något större än produktivkrafter. Samarbetsrelationer är ”materiella”. Det materiella blir en kritiskt-revolutionär ståndpunkt, där man t ex kan utmönstra dirigentfunktionen från kapitalistens despoti i fabriken. Produktivkrafter å andra sidan blir nyckeln till historisk utveckling – historieteori i egentlig mening. Vi får alltså en revolutions- och en historie-teori. Jag kommer i det följande att acceptera Cohen's definition av produktivkrafter. Men det finns anledning att kritisera honom ändå.
Jag vill till att börja med sätta frågetecken för vissa element som Cohen räknar in i produktivkrafterna. Jag saknar ”hjälpanordningar”, vilket är en rubrik för de arbetsmedel som fungerar som passiva förutsättningar för arbetet: ”...fabriksbyggnader, kanaler, gator, osv.”[10] Med ett sådant begrepp hade vi kanske sluppit Cohen's ”rymder”. Jag har mycket svårt att tänka mig ett hål som ett produktionsmedel.
Cohens revolutionsteori måste upptäckas. Den finns där som ett sidospår, i distinktionen materiellt/socialt, fetischismen, samhällsvetenskapens bortdöende. Här ingår också det avslutande kapitlet där Cohen kritiserar den moderna kapitalismen för dess ensidiga drift till produktionsökning istället för arbetstidsförkortning. Här finns många bra synpunkter.
Cohens revidering av sig själv beträffande vad det är hos produktivkrafterna som fjättras, verkar vara ett sätt att närma dem det materiella. Att säga att produktivkrafternas användning fjättras, passar bättre ihop med de bägge sidorna i Cohens materialistiska uppfattning. Men ska de båda sidorna förenas i ett gemensamt kriterium? Är det inte så att fjättrad användning av teknik signalerar att ”... då inträder en period av social revolution.”?[11]
Hos Cohen, liksom flera av debattörerna i bokens efterföljd, används exempel från naturvetenskapen för att stödja eller ifrågasätta funktionella förklaringars giltighet inom historia. Att en förklaringstyp duger i ett sammanhang betyder inte att de duger inom historievetenskapen. Det beror på att den senare är a) mer sammansatt, och b) ej experimenterbar.[12]
a) Organisk materia kan uppstå ur oorganisk. Organiska faktorer kan kombineras på ett nytt sätt så att en ny kvalitet uppstår. Men när väl den nya kvaliteten uppstått, kan den inte längre reduceras till det basalare. Det är människor som gör historia. De är också tänkande och handlande varelser, inte bara biologi.
b) Det kan duga att säga att tändstickan flammar upp eftersom man stryker den mot plånet (308-9). Tända tändstickor kan man göra om och om igen. Man kan experimentera sig fram till en duglig förklaring. Men historien händer bara en gång. Det är en ständigt föränderlig process. Det finns inget laboratorium där vi kan införa kapitalismen en gång till i England, under ett isolerande eller uteslutande av vissa faktorer. Man kan bara försöka forska fram mer fakta och sen fundera igenom saken. Det betyder att vilken förklaringstyp som är giltig inom historia, bara kan bevisas med hjälp av historiska exempel.
Funktionella förklaringar finns närvarande hos Marx och Engels, och jag tror de är användbara och giltiga. Men jag tror inte de förklarar så mycket. De förklarar vad som är lämpligt, gränser för vilken sorts samhällen som kan uppstå på en viss teknologisk nivå. De förklarar också hur samhällen består, hur de assimilerar interna förändringar. Men de förklarar inte brott och övergångar i historien.
Cohen menar att man kan ”specificera” den funktionella förklaringen på olika sätt (307-11). Han verkar föredra en darwinistisk specificering.[13] Hur det går till när produktionsförhållanden blir lämpliga, skulle då mer konkret förklaras med slumpvariation och naturligt urval. Cohens hypotes hade blivit teori om han utvecklat tankarna kring en sådan specificering, och givit historiska belägg för dess riktighet. Men en specificering av ”slumpvariation” i historien måste ta med klasskampen. Här sitter bristen hos Cohen: Hans specificeringar utesluter förekomsten av andra förklaringstyper som är giltiga samtidigt, som tar sin utgångspunkt i helt andra kvaliteter, såsom motsättningar.
Nu tror jag man tala om ett par kvalitativa språng i det mänskliga samhällets utveckling som torde vara svåra att förneka. De har kommit att kallas den agrara (neolitiska) respektive den industriella revolutionen. Det är först med jordbrukets uppkomst som vi kan tala om överskott och klasser. Det är först med industrin som vi får se en ständig revolutionering av produktivkrafterna, en dynamisk utveckling grundat på att överskottet huvudsakligen reinvesteras, och global utbredning grundat på internationell arbetsdelning.
Produktivkrafterna följer inte en rät stigande linje, utan utvecklas trappstegsvis: 1. Samling; 2. Jordbruk; 3. Industri.[14] När mänskligheten klivit upp ett trappsteg kan man inte längre gå bakåt i de sociala former inom vilka teknologin kommer till användning. Det är praktiskt omöjligt att ha kapitalism bland samlarfolk. Det finns gränser bakåt, som bara ett ödeläggande kärnvapenkrig kan upphäva. Med kapitalismen som världssystem, kan man inte längre tala om parallella historier på samma sätt som tidigare. Eftersom moderna samhällsformer överlagrar förkapitalistiska i periferin. (Men man kan säga att kapitalism pådyvlats samlarfolk.)
När Cohen är inne på historiens fyra epoker tror jag han är på rätt väg (217). Här har han inordnat de förkapitalistiska klassamhällena i en grupp. Ur överhistorisk synpunkt är nog det den förnuftigaste ståndpunkten, eftersom de olika parallella samhällsformerna höll sig på i princip samma teknologiska nivå. Men när han resonerar, så resonerar han som om det var frågan om en ständig progressiv utveckling också inom epokerna. Och då får han naturligtvis problem med att förklara varför feodalism följde på antiken (172-4). Här verkar Cohen vara fångad av ett synsätt som projicerar kapitalistiska fenomen bakåt i tiden. Det blir mycket ansträngt att förklara Ming, Rom, Inka och västeuropeisk medeltid, med hjälp av särskilda teknologiska nivåer, helst i kedja efter varann.
Från flodkulturernas uppkomst i Sumer och Egypten får vi en ny kvalitet, som gör att de måste behandlas separat. Den nya kvaliteten, klasskampen, kan inte reduceras till människornas ämnesomsättning med naturen eller släktskapsförhållanden. Därför inleds Kommunistiska Manifestet med orden: ”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp.”[15] Observera Engels' påpassliga not från 1890 i samma bok, där han säger att med historia menas de epoker som rekonstruerats med hjälp av skrivna källor, dvs med början från klassamhällets uppkomst.
Från det första klassamhället upprättas en ekonomisk bas, en ekonomisk struktur. Människor föds in i denna struktur, men utför också klasskamp med den som utgångspunkt. Den kan förändras så att vi kan tala om faser inom en samhällstyp. De sociala formerna kan också ”sprängas” så att en ny samhällstyp uppstår. Det som står i centrum är hur klasserna brottas med varann mot bakgrund av givna produktionsförhållanden. Med klasser menas här inte bara klasser i strikt mening, utan också andra grupper och fraktioner av klasser. Men det huvudsakliga utsugningssättet skapar en huvudmotsättning mellan två klasser, som utgör ett virvelcentrum.
Alltså: Produktivkrafterna sätter ett par gränser för vilka produktionsförhållanden som är möjliga. Men de teknologiska epokerna rymmer flera produktionsförhållanden och många samhällstyper inom sig.
Cohens bok är rik på idéer, noga genomtänkt och klar i framställningen. Den erbjuder en nyttig läsning, även för den som inte delar författarens ståndpunkter. Den ställer stora krav på andra marxister som vill formulera en bättre teori-ansats.[16]
Mats Bladh
I likhet med övriga framträdande marxister är Georg Lukacs, den berömde ungerske filosofen som dog 1971, mycket omdebatterad. Ja, det är nästan bara Karl Marx själv som inte fått sin hemortsrätt i den materialistiska tradition som bär hans namn ifrågasatt. Å andra sidan råkar han av och till ut för att bli nyuttolkad eller omvärderad till förmån för den ena eller andra skolbildningen med förhoppning om att kunna rota sig i en uppenbarligen frodig intellektuell mylla. Något som underlättas av det många gånger skissartade och fragmentariska tillstånd som hans litterära kvarlåtenskap befinner sig i. För att inte glömma en stil som, med Rosa Luxemburgs uttryck, är nedtyngd av hegelska krokaner och ibland – åtminstone i de ofullbordade manuskripten – kan vara på gränsen till obskyr. Man kan kanske med Engels invända att det viktiga är inte att vara bokstavstrogen utan att lära sig tänka som Marx – att tillägna sig den materialistiska åskådningen och betrakta världen genom dess prisma. Ett gott råd som tyvärr alltför sällan följs. Istället fortsätter många att envetet tvinga Marx att tänka som de själva gör – varav en del, efter att ha stångat pannan blodig i självskapade återvändsgränder, surmulet konstaterar att Marx inte höll måttet!
Michael Löwy står för ett av de senare bidragen till debatten om Georg Lukacs. I en studie med den talande titeln Förtvivlan, förhoppning, försoning tecknar Löwy Lukacs utveckling från en borgerlig intellektuell med rötter i två kultursfärer till den biträdande folkkommissarien i den kortlivade ungerska rådsrepublikens regering och sedermera försoning med stalinismen. Det han ger oss är en djuplodande studie av en intellektuell fångad i en ”tragisk världsåskådning”, ett romantiskt färgat stoiskt förakt för en alltmer barbarisk kultur i Penningens regi – som befrias ur sitt akademiska elfenbenstorn av den proletära revolutionens anmarsch. Lukacs ”omvänds” till kommunismen i djup förhoppning på proletariatets livgivande mission och omvälvande skaparförmåga. När förhoppningarnas tid övergår i stiltje och ebb försonar sig den forne vänsterkommunisten med den byråkratiska reaktionen mot revolutionens egalitära anda – för att inte, med Lukacs egen motivering, isoleras från kampen mot den fascistiska reaktionen.
I förbifarten kanske man skall nämna att Michael Löwy kallar Lukacs försoning med stalinismen för en Faustpakt i anspelning på den överenskommelse Goethe låter Faust sluta med Djävulen i dramat med samma namn:
Om du kan locka mig att bedja till stunden: ”Dröj, du är så skön! då må jag fjättras av din kedja, då har jag dömt mig med min bön. Då må min själaringning skalla, då har du vunnit och är fri.
Men Löwys karaktärisering är inte korrekt. Faust och Satan slöt ett vad om Fausts själ där Mörkrets furste förband sig att ge ”vad ingen människa sett”. Den stalinistiska byråkratin slöt inget avtal med Lukacs. Den ställde i praktiken ett ultimatum om ovillkorlig uppslutning. Med eller utan själ.
Löwy, som kunnat basera sin bok på nytillkommet material, karaktäriserar sin studie som en ”lukacsiansk analys av Lukacs” och understryker att hans analys av den briljante filosofen utgår ifrån en ”tolkning som till stor del är inspirerad av Lukacs egen Historia och klassmedvetande.”
Med detta menar Löwy uppenbarligen i synnerhet begreppet ”totalitetens kategori”, som enligt de rader han citerar ur en av essäerna i Historia och klassmedvetande utgör ”den avgörande skillnaden mellan marxismen och den borgerliga vetenskapen...”
Men detta påstående är ytterst tveksamt. Totalitetens perspektiv eller ett holistiskt synsätt är i sig inget unikt för den marxistiska åskådningen. Löwy bevisar själv det otillräckliga i detta resonemang när han för att förklara vad detta begrepp innebär rent metodologiskt formulerar ett antal punkter som sammanfattat går ut på att det inte är möjligt att verkligen förstå någon individ om man inte ställer honom i relation till den värld eller samhälleliga helhet han lever i – utgående från en dialektisk (irreduktiv) materialistisk holism. Kort sagt totalitetsperspektivet måste för att kunna leva upp till påståendet om att utgöra den ”avgörande skillnaden” mellan marxism och det diffusa begreppet borgerlig vetenskap definieras som... marxism! Och vad har egentligen uppnåtts med detta cirkelresonemang? Annat än att indirekt bekräfta att den marxistiska materialismen utgör en integrerad helhet som inte kan reduceras till det ena eller det andra ingående elementet utan att omvandlas till en karikatyr.
Från detta till ett annat påstående som jag också ställer mig mycket tvivlande till. Och det gäller hur man skall karaktärisera Historia och klassmedvetande.
När essäsamlingen publicerades i början av 20-talet fick den ett mycket blandat bemötande. Många marxistiskt influerade intellektuella såg den som ett ytterst betydande verk, men på den Kommunistiska Internationalens femte kongress lär den ha fördömts av både Bucharin och Zinovjev.
Detta är i sig inte något argument, men Lukacs kom själv att sedermera ta avstånd ifrån, som han betecknade det, sitt övergångsverk på väg till Marx. Vilket inte hindrat att det fortsatt att ha inflytande på många intellektuella som sökt ett alternativ till vad de sett som stalinismens allt förkvävande dogmatik. Böcker lever ett eget liv!
Michael Löwy som, vilket redan torde ha framgått, har en mycket hög uppfattning om essäsamlingen, vill karaktärisera den som ”ett leninistiskt arbete i den mån det är ett filosofiskt uttryck för den revolutionära dialektik som präglar Lenins politiska skrifter och hans ”Filosofiska anteckningar” från 1914.
Detta påstående kan läsas på två sätt. Den ena har innebörden att i den mån Lukacs befinner sig på samma våglängd som Lenin är Historia och klassmedvetande ett leninistiskt verk. Läst på det sättet är påståendet banalt och kräver inga ytterligare kommentarer.
Men jag tvivlar på att det är detta Löwy vill säga. Jag får ett intryck av att det han i själva verket menar är att han vill karaktärisera essäsamlingen, trots Lukacs egna reservationer, som ett verk i Lenins anda. Men läst på det sättet är hans påstående helt enkelt inte sant.
För det första karaktäriserade Lukacs själv essäsamlimgen som ett arbete präglat av idealistiska överslag. Gareth Stedman Jones skrev i ett av de första och kanske mest kända försöken till en systematisk kritik av Historia och klassmedvetande att ”dess ursprungliga förhoppning och ambition är att arrangera ett äktenskap mellan romantisk antivetenskaplig lebensphilosohie och historisk materialism.”[17] Det är en orättvis kritik av det enkla skälet att Lukacs befann sig under snabb utveckling mot betydligt mer ortodoxa marxistiska positioner och att det är just som ett uttryck för denna process man skall se essäsamlingen. Inte som ett frieri.
Inte märkligt, för det andra, är det en himmelsvid skillnad mellan Lukacs och Lenins ”revolutionära dialektik” vid den här tidpunkten. Lukacs var fortfarande präglad av den abstrakta voluntaristiska vänsterkommunism som vid ett tidigare tillfälle utsatt honom för kritik av Lenin, för vilken ”den konkreta analysen av det konkreta förhållandet” var marxismens ledstjärna.
För det tredje hör Lenin hemma i en marxistisk tradition för vilken Lukacs försäkran om att ”ortodoxi i marxistiska frågor rör... uteslutande metoden” och det oavsett om vartenda resultat som denna metod frambringade skulle visa sig vara felaktigt – vore en ren självmordsförklaring! Ortodoxi var för Lenin både metoden och dess resultat, dvs den materialistiska åskådningen i dess helhet. Annars blir ett uttalande i stil med det följande fullkomligt obegripligt: ”Marx lära är..., som alltid, en av djup filosofisk världsåskådning och omfattande historiska kunskaper belyst sammanfattning av erfarenheter.” (Lenins egen betoning). Det är hämtat ur Staten och revolutionen, men liknande ut – talanden kan återfinnas lite varstans i hans arbeten.
För det fjärde, och kanske som en förklaring till skillnaderna mellan Lukacs och Lenins ståndpunkter, inhämtade Lenin sin filosofiska skolning hos, förutom Marx, Engels och den ryska marxismens nestor, Plechanov. Det är väl känt att Lenin – liksom Trotskij – livet ut behöll en mycket hög uppfattning om Plechanovs filosofiska arbeten trots dennes övergång till socialpatriotiska ståndpunkter under det första världskriget och fientliga inställning till den bolsjevikledda ryska revolutionen. En fientlighet så djup att han på sin dödsbädd lär ha undrat om han gjort rätt i att introducera marxismen i det efterblivna ryska samhället. Lukacs var däremot, inte märkligt om man betänker hans utgångspunkt, starkt kritisk till denna den klassiska marxismens filosofiska tradition. Det är först senare som han skall nå fram till en mycket mer balanserad uppfattning som kombinerade kritiken av de deterministiska och vulgärmaterialistiska inslagen i vad som brukar betecknas som den Andra Internationalens marxism med ett erkännande av materialismens betydelse i den marxistiska åskådningen.
Efter att ha sagt allt detta bör man kanske påpeka att Historia och klassmedvetande är – i likhet med Löwys verk – ett mycket mer komplext och rikt arbete än vad dessa med nödvändighet korta kommentarer antyder. George Novack, som är en sträng kritiker av Lukacs, understryker i en essä ägnad honom att Lukacs tack vare sina rötter i klassisk filosofi och sitt obestridligt skarpa intellekt förmådde att i essäsamlingen ge fördjupad relief åt flera betydelsefulla marxistiska tankegångar och begrepp som försummats av den då förhärskande tolkningen av Marx.
Trots dessa kritiska kommentarer och kanske just därför, vill jag framhålla att Löwys studie av ”tre faser av Georg Lukacs utveckling som intellektuell”, som underrubriken lyder, är en mycket intressant och tankeväckande studie över den sammansatta sociala miljö som utgjorde grogrunden för Lukacs övergång till marxismen och inte minst av mannen själv. Vad den än gör så lämnar den inte läsaren likgiltig.
Anders Carlsson
”Det började vintern och våren 1984. Jag råkade stöta på uppgifter om en serie märkliga, landsomfattande fackliga arbetaraktioner redan i början av 1870-talet. Enligt den skrivna historien var sådant omöjligt och hade aldrig inträffat – de svenska arbetarna saknade nödvändig facklig och politisk medvetenhet på den tiden, den fick de först med August Palms inträde och socialismens och fackföreningsrörelsens genombrott på 1880-talet.”
Med de orden inleder Bunny Ragnerstam, känd från sin romansvit om den tidiga arbetarrörelsen, första delen av sin studie av arbetarnas organisationssträvanden före den moderna industriarbetarrörelsens uppkomst i slutet av förra seklet.
Den traditionella bilden började rämna inför hans ögon. Hur skulle man egentligen uppfatta den moderna arbetarrörelsens uppkomst? Ett brott med den förutvarande utvecklingen? Något som han själv trott. Eller som ett genombrott med rötter i en äldre, men föga känd utveckling?
Ragnerstam grävde vidare i källorna för att få svar. I Arbetare i rörelse, av vilken den första av två volymer publicerats, presenterar han resultatet av sin forskning.
Ragnerstam har koncentrerat första delen av sin studie till de år av jäsning i mitten av förra seklet som kulminerade i de så kallade marsoroligheterna 1848. Oroligheter vars tändande gnista var de revolutionära striderna på kontinenten – den 24 februari reste sig Parisbefolkningen mot den borgerliga monarkin som installerats 1830. Men som frammanats av ett samhälle i upplösning och omstöpning under trycket av kapitalismens frammarsch. Något som på det politiska planet tog sig uttryck i utbredda krav på representationsreform.
Men i detta krav på en reformering av det gamla ståndssamhällets politiska institutioner förenades i grunden motstridiga viljor. Bara ett fåtal av de liberala anhängarna av representationsreform var beredda att utsträcka rösträtten till att omfatta alla män – tanken på kvinnlig rösträtt hörde fortfarande framtiden till. Liberalismen var radikal i förhållande till den konservativa överheten, men konservativ i för hållande till den arbetande befolkningen. Dess talesmän såg instinktivt att det vore att leka med elden att släppa in de egendomslösa i politiken.
Därför stod liberalerna vid sidan, om de inte tog skydd bakom monarkin, när upprörda folkmassor drog ut på gatorna i mars 1848 och lämnade demonstranterna till synes ledarlösa. Men Bunny Ragnerstam anser sig kunna belägga att bakom dessa oroligheter som förvandlade Stockholm till en stad som hölls besatt av myndigheterna låg en mycket mer målmedveten agitation och försök till ledning från revolutionärt, republikanska kretsar än man hittills ansett. Genom att systematiskt lägga pussel med gamla förhörsprotokoll och andra dokument anser han sig kunna belägga att de tidiga svenska kommunisterna på ett medvetet sätt försökte ingripa i och styra händelserna. Men att de var för svaga för att kunna kanalisera det explosiva missnöjet i en republikansk resning.
Mångsysslaren Per Götrek, som ofta uppfattats som en, om än förbryllande, centralfigur bland de tidiga svenska kommunisterna som var verksamma i Skandinaviska sällskapet, genomgår en omvärdering hos Ragnerstam. Här framstår han som en ganska harmlös figur i utkanten av kommunisternas diskussion och verksamhet. De verkliga ledarna är mer okända gesäller och lärlingar som fått sin ursprungliga skolning i revolutionära kretsar på kontinenten under de för yrket traditionella vandringsåren. Metodiskt försöker Ragnerstam att kartlägga förbindelserna mellan De Rättfärdigas förbund, från 1848 Kommunisternas förbund, och dessa pionjärer.
Utan tvekan är Ragnerstams studie ett mycket intressant pionjärarbete. Fortsatt forskning kommer säkerligen att ge mer kött på benen. Och lika säkert är att många detaljer kommer att modifieras i ljuset av fortsatta studier. Men Ragnerstams tankegångar är väl värda att gå vidare utifrån. Vi väntar nu med stor intresse på andra delen av hans studie.
Anders Carlsson
Marxistisk kritik och en mer allmän ideologikritik har – som alla vet – under 80-talet så gott som helt lyst med sin frånvaro, så även på filmens område. Förvisso har också detta slags kritik många brister: den blir ofta enögd och moraliserande, den brukar kräva en politisk användbarhet hos den enstaka filmen och missar därmed en stor del av den så kallade konstnärliga filmen. Dessutom – vad värre är – fördömer den obesedd merparten av den film som verkligen ses av den stora publiken som standardiserade massprodukter från USA. Men detta är knappast något problem för filmkritiken i dag, som – lite schematiskt – har utvecklats åt två håll: Å ena sidan en ytlig och ofta grovt okunnig journalistisk kritik, och å den andra en teoretisk/akademisk kritik. Vad som kommer bort i sammanhanget är den seriösa granskningen av just populär- och masskulturen – t ex skräck och våldsfilmer. Ett sådant kritiskt klimat lämnar på detta område fältet fritt för allehanda spekulationer, ytliga och ofta djupt reaktionära, kring film, video och våld.
Den debatt som förts i massmedia kring videovåldet brukar utnyttja två huvudtyper av argument. Å ena sidan anses våldet aktiverande – det manar till efterföljd – å den andra passiviserande – det trubbar av åskådaren. Det är i båda fallen de lägre klassernas barn som det hela gäller – de anses av kulturdebattörerna vara de som ständigt utsätts för en massiv påverkan genom TV och video, som de inte antas kunna ”värja sig” emot. Alltså går de ut och slår ner medelklassens barn på öppen gata. Vid ett studium av nyare påverkansforskning finner man dock att dessa så bestickande argument faller. Det har nämligen visat sig omöjligt att fastställa någon direkt relation mellan underhållningsvåld och aggressivt beteende – annat än för vissa barn i vissa situationer – där alltså en rad andra faktorer också finns med i bilden (enligt den amerikanska Surgeon General-rapporten, en av de hittills största forskningssatsningarna på området). Det vore för övrigt i så fall minst lika relevant att förbjuda barn och tonåringar att se på TV-nyheterna – i synnerhet som allt fler forskare menar att barn redan mycket tidigt lär sig skilja mellan verkligt och fiktivt våld. Våldsvideodebatten har på senare tid avmattats i svenska massmedier – samtidigt med att video blir allt vanligare i hemmen. Behovet av en seriös kritisk granskning av videomarknadens produkter är större än någonsin – och frågan om film/TV/video framstår alltmer som en av de mest vitala kulturfrågorna.
Detta gäller då dels mediavåldsdebatten – men det bör i sammanhanget påpekas att just våldet givits en oproportionerligt stor plats i debatten: En mycket liten del av de uthyrda videofilmerna faller under rubriken våldsfilmer – dels också, och detta är inte minst viktigt, de så kallade våldsfilmernas faktiska funktion för tittaren.
I boken Våldet mot ögat, filmforskare om film- och videoskräck, tar sig ett antal forskare – de flesta från Institutionen för teater- och filmvetenskap i Stockholm – an dessa frågor. Dess ambition är kritisk snarare än direkt vetenskaplig. Här finns analyser av diverse skräckisar – Brian de Palmas Carrie, sjukhusskräckfilmer, det Hemska Husets roll, Motorsågsmassakern, rummet i skräckfilmen. Dessutom granskas den svenska så kallade folkuppfostrarandan – som även var en kärnpunkt i Dagens Nyheters debatt om filmkritiken i våras – som innebär att kritikern/kulturdebattören ser sig som en uppfostrare med ett moraliskt uppdrag, vilket i praktiken innebär att våldsvideon/filmen pekas ut som syndabock i ett betydligt mer komplicerat skede. Bert Fridlund har i en av bokens uppsatser, ”På korståg mot populärkulturen” kartlagt folkuppfostrar-traditionen, och påvisat att det är samma anda som präglat såväl folkbildarintresset under upplysningstiden och angreppen mot ballader, folktryck och romaner på 1800-talet som jazz- och senare rockmusik, tecknade serier, TV och video i våra dagar. Fridlund myntar termen ”moralisk panik” (en översättning av Stanley Cohens engelska term) där vissa personer eller företeelser definieras som ett hot mot grundläggande samhälleliga värden – en panik som uppammas i massmedia. Jag citerar:
”Bärarna av hotet presenteras i media på ett stereo-typiserat sätt som överdriver de negativa aspekterna /.../ Snart uppträder moraliska entreprenörer som självpåtagna talesmän för opinionen och kräver kraftåtgärder, vilka delvis genomförs av statsapparaten, vanligen med en kraft som är starkt överdriven i förhållande till de ursprungliga företeelserna. Efter hand tonar paniken ner, men en liknande panik uppstår snart kring en annan fråga. Det torde ligga i den moraliska panikens natur att den utgår från grupper som vill skydda den rådande samhällssituationen från omstörtningar och oro.”
Efter en detaljgranskning av överdrifterna i videovåldsdebatten avslutar Fridlund med att konstatera att populärkulturen censurerar sig själv: större delen av dess alster hålls inom ramarna för den etablerade moralen då detta samtidigt innebär att den accepteras av den stora publikgruppen.
Det finns dock ett annat slags skräckfilm med våldsinslag, vars själva funktion är att bryta mot en moralisk norm: Motorsågsmassakern eller The Evil Dead till exempel. Sådana filmer kommer därmed att bli ett slags motkultur, hävdas i en debatt mellan tre filmforskare i slutet av Våldet mot ögat. Häri ligger en möjlig subversiv egenskap hos sådana filmer – deras regelbrott som gör att de bidrar till att undergräva ”enhetskulturen” ger dem en del av deras värde. Därmed är vi inne på funktionerna hos skräck- och våldsfilmer. Den marxistiske kritikern Robin Wood har för övrigt försvarat Motorsågsmassakern som konst på grund av dess radikala tematik, dess klasskampstema: landsortsbefolkningen som varit slaktare i generationer vill inte gå med på att låta sig friställas – alltså säljer de turister som hackmat i sin kiosk. Andra kritiker har påpekat att den angriper flera heliga amerikanska teman: hemmet, härden, familjen. Det vore önskvärt att fler kunniga kritiker befattade sig med dessa aspekter av filmerna, liksom även med själva deras berättarsätt. Det blir då möjligt att utifrån helt andra grunder än den moraliska paniken gå till angrepp mot verkligt dåliga skräck- och våldsfilmer. Till exempel Poltergeist II, som verkligen är en usel film: både ideologiskt i sitt förhärligande av den amerikanska kärnfamiljen – väl att märka är Bilen deras enda tillflyktsort som skyddar mot det onda – och konstnärligt; den är stereotypt berättad, med överdrivna specialeffekter.
En annan viktig aspekt när det gäller skräckisens funktion är dess värde som ”pubertetsrit”. 011e Sjögren och Maaret Koskinen skriver om det stadium i tonåren då man gärna söker sig till skräckupplevelser, på samma sätt som man i barndomen berättar spökhistorier. Kanske är här den passiva upplevelsen framför filmduken eller videon ett nödvändigt led i sökandet efter en personlig identitet, vars andra led består i ett aktivt bearbetande av det sedda. Här är misstron från folkuppfostrarna som störst – en så gott som enig lärarkår (tycks det åtminstone när man som filmforskare kommer ut i skolor) påstår att ungdomarna inte kan bearbeta vad de ser aktivt. Men av sig själv dömer man andra. Kanske har lärarna själva svårt att få ut något av filmupplevelsen eller att uttrycka sig kring den.
Faktum kvarstår, att den generation tonåringar som använder filmen är en ny och på ett helt annat sätt bildmedveten generation. Filmspråket har utvecklats oerhört – mycket som tidigare måste sägas i ord förmedlas nu helt och hållet genom bild och ljud (i filmer som Öga mot öga, Runaway Train, Subway) och detta beror givetvis på, att de som ser mycket film lär sig grammatiken, har lärt sig läsa bilder mycket snabbare och mer effektivt, och att ta långfilmer för vad de är: underhållning, ett fiktivt skeende. Man kan hoppas att forskare, lärare och kritiker utifrån denna utgångspunkt kan koncentrera sig mer på det väsentliga: själva filmerna – och gärna, än en gång, utifrån ett ideologiskt såväl som berättarmässigt perspektiv, i stället för att låta sig skrämmas av sensationsjournalisters kvasivetenskapliga fördomar.
Astrid Söderbergh Widding
International Marxist Review (IMR) är titeln på en tidskrift som ges ut i regi av Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat. Dess uttalade målsättning är att både försvara och samtidigt kritiskt granska den snart femtioåriga Internationalens programmatiska positioner. Efter en tids uppehåll har nu utgivningen av IMR återupptagits.
Det första numret innehåller en artikel av Ernest Mandel som tar upp den permanenta revolutionens teori till närmare behandling. Inte minst tar Mandel upp vad teorin inte handlar om. En nog så nödvändig uppgift med tanke på alla de förvrängningar den utsatts för i händerna på mer eller mindre nogräknade kritiker. IMR publicerar dessutom en rapport om utvecklingen i Sydafrika, som lades fram på den Internationella Exekutivkommitténs, Fjärde Internationalens ledning, möte i februari 1986. I den diskuteras perspektiven för den sydafrikanska revolutionen. Margarito Montes Parra diskuterar den brännande jordfrågan i Latinamerika. Parra är medlem av Revolutionära Arbetarpartiets, PRT, ledning och partiets ledande talesman i frågor som rör bondekampen. Zbigniew Kowalewski tillhörde Solidarnoscs regionala ledning i Lodz. När Jaruzelski iscensatte sin kupp i december 1981 befann sig Kowalewski utanför Polen, och är nu bosatt i Frankrike. I en artikel rubricerad ”Tankar om den polska revolutionen” – som vi för övrigt återger i detta nummer av Fjärde Internationalen – diskuterar han de polska erfarenheterna.
International Marxist Review kommer att ges ut med 3 nummer per år. Man kan prenumerera på tidskriften genom att sätta in 105 kronor på postgiro 41 25 94-4, Röda Rummet. (OBS. Ange på inbetalningskortet vad inbetalningen avser.)
Socialismen och kvinnans frigörelse är titeln på ett dokument som antogs på Fjärde Internationalens Elfte Världskongress 1979. Resolutionen som nyligen publicerades på svenska tar upp kampen för kvinnans frigörelse ur ett revolutionärt socialistiskt perspektiv.
Resolutionen är långt ifrån Fjärde Internationalens första ord i frågan. Men det är den första av en internationell kongress antagen resolution som ingående tar upp och formulerar Internationalens grundläggande inställning och vunna erfarenheter.
Som sådant uttrycker den ett stort steg framåt i Internationalens teoretiska och programmatiska utarbetande. Man kan exempelvis jämföra dokumentet med det som brukar uppfattas som Fjärde Internationalens födelseattest för att resolutionens principiella betydelse skall bli tydlig. I övergångsprogrammet, vilket antogs på Fjärde Internationalens grundningskongress 1938, nämns kampen för kvinnans frigörelse bara på några korta rader. Och det indirekt, genom att lägga tonvikten på kvinnornas betydelse för bygget av Fjärde Internationalen:
”På grund av själva sin natur koncentrerar de opportunistiska organisationerna sin uppmärksamhet på arbetarklassens översta skikt och ignorerar därför både ungdomen och arbetarkvinnan. Men kapitalismens förfall slår hårdast mot kvinnan som lönearbetare och husmor. Fjärde Internationalens sektioner måste finna stödjepunkter bland arbetarklassens mest utsugna skikt, alltså bland de arbetande kvinnorna. Här kommer de att finna outtömliga förråd av hängivenhet, osjälviskhet och offervilja.”
Man kan kanske invända att de män – någon kvinna lär inte ha funnits med bland de fåtaliga delegaterna – som deltog i grundandet av Fjärde Internationalen uttryckligen ansåg sig stå på den revolutionära bolsjevismens och den ursprungliga Kommunistiska Internationalens grund. Den riktning inom arbetar rörelsen som haft sådana glödande förkämpar för kvinnans frigörelse som Clara Zetkin och Alexandra Kollontaj. Men det vore nog att skönmåla en aning. Sanningen är nog den att även om ingen av de då ledande talesmännen för Fjärde Internationalen vid dess grundande förnekade den principiella betydelsen av kampen för kvinnans rättigheter, så uppfattade de den inte i praktiken – i sina handlingar – som en central uppgift – upptagna som de var att slåss för Fjärde Internationalens själva överlevnad i slutet av 30-talet. En period som mer än något annat karaktäriserades av nederlag och utbredd demoralisering inom den västeuropeiska arbetarklassen.
Det är först den radikala kvinnorörelsens massiva tillväxt – i sig en effekt av sociala förändringar – under 60- och 70-talen som skall förvandla frågeställningen från en abstrakt till en levande uppgift för Internationalen. Flera av Fjärde Internationalens sektioner deltog också aktivt i denna kvinnorörelse. Frukten av dessa erfarenheter är just det dokument som antogs på den Elfte Världskongressen 1979. Ett dokument som paradoxalt nog antogs i vad som skulle visa sig vara den radikala kvinnorörelsens nedgångsfas. Men det gör inte dokumentet mindre viktigt. Tvärtom. Det gör det än viktigare att slåss för att föra denna rörelses erfarenheter vidare och bevara de erövringar den medförde både politiskt och teoretiskt. För att på så sätt bidra till att lägga grunden till en ny massiv kvinnoradikalisering. Som säkerligen kommer att ta sig annorlunda former än 60- och 70-talets kvinnorörelse, men som kommer att ställas inför samma grundläggande frågeställningar som denna.
Eftersom resolutionen både är principiellt viktig och tyvärr rätt snårig i sin uppläggning skall jag göra ett försök att referera dess centrala tankegångar som en uppmuntran till egna fortsatta studier av den.
Resolutionen börjar med att slå fast att kvinnoförtrycket inte bottnar i biologin. Kvinnoförtryckets ursprung är historiskt, ekonomiskt och socialt. För att bevisa, eller rättare sagt argumentera för detta, går resolutionen tillbaka till det stadium i mänsklighetens historia som i den historiska materialismen, marxismens historieteori, går under beteckningen urkommunism. Den långa period då människor levde i små grupper som livnärde sig på att vara samlare och jägare. Av naturliga skäl finns ytterst få spår kvar av dessa samhällen, men utifrån arkeologiska lämningar och antropologiska studier av sådana, i dag marginaliserade och stadda i snabb upplösning, grupper, drog marxismen den slutsats som också kommer till uttryck i resolutionen. Nämligen att i dessa grupper deltog båda könen i ”den gemensamma produktionen och såg till att allas livsuppehälle garanterades.” Arbetsdelningen var i första hand instrumentellt betingad även om den upprätthölls av tradition. Könen hade en jämförelsevis jämlik status.
Kvinnoförtrycket uppstod i och med övergången till klassamhället, dvs i samband med det som brukar betecknas som den neolitiska revolutionen, övergången till jordbruk och boskapsuppfödning. Det var en process som tog tusentals år och innebar en fullständig omvandling av samlar- och jägar-grupperna och deras uppgående i större sociala enheter. Men i och med klassamhällets uppkomst förändras kvinnans position till det sämre. Axeln i denna process, betonar resolutionen, är den privata egendomens uppkomst:
”Utsugning av människor blev lönsam för ett privilegierat fåtal. Nu blev också kvinnorna, genom sin biologiska roll i produktionen, värdefull egendom. De var, precis som slavar och boskap, en källa till rikedom. Bara kvinnorna kunde producera nya människor som kunde utsugas.”
Dessa ekonomiska och sociala processer stadfästes i den förhärskande ideologin i samhället. Det är först i och med denna omvandling som påståendena om kvinnan som det psykiskt och fysiskt underlägsna könet uppkommer och vinner anklang. Den manscentrerade ideologin motiverar och befäster klass- samhällets könsrelationer.
Tillsammans med privategendomen framträder den patriarkala familjen med männen som överhuvud. Som resolutionen påpekar kommer själva ordet familj från latinets famulus, som betyder hushållsslav, och familia, som betyder alla slavar som tillhör en man. Eftersom familjeinstitutionen är så intimt sammanvävd med kvinnoförtryckets historia tar resolutionen upp en diskussion om familjen. Den är, understryker den, ”klassamhällets viktigaste institution för att bibehålla kvinnoförtrycket.” Även om familjen tagit sig olika uttryck i olika samhällstyper och i olika sociala klasser har den vissa gemensamma ekonomiska och sociala funktioner; att föreviga klassuppdelningen genom egendomsöverföring mellan generationerna och socialisering in i de traditionella rollerna och arbetsdelningen. Som sådana är den också betydelsefull även för kapitalismen trots det dilemma den moderna industrikapitalismen skapar för bourgeoisin genom att ekonomiskt underminera den. Trots upplösningstendenserna försöker bourgeoisin ändå att politiskt och ideologiskt konservera familjen av det enkla skälet att den är oumbärlig för det borgerliga samhällets bevarande.
Slutsatsen av detta historiska resonemang blir att en ”materialistisk syn på kvinnoförtryckets historiska ursprung och ekonomiska rötter är nödvändig för att man skall kunna utveckla ett program och perspektiv för kvinnans frigörelse.” Detta inte minst för att undvika att hamna i två vanliga ståndpunkter: Att antingen undervärdera förtrycket av kvinnan som kön och se ”kvinnans kamp som viktig bara när den gäller hennes egenskap av lönearbetare, på jobbet” Eller se kvinnoförtrycket som i huvudsak oberoende av de sociala förhållanden som upprätthåller det, som något ursprungligt i stil med den kristna arvssynden. Ståndpunkter som den dialektiska materialismen metodologiskt karaktäriserar som vulgärmaterialistisk och, den senare, idealistisk. Båda offrar verklighetens sammansatta karaktär på förenklingens altare – med betoning på verklighet och sammansatt.
Efter att ha understrukit betydelsen av kvinnokampen kring sekelskiftet som historisk utgångspunkt för den nya kvinnoradikaliseringen – det var under de omvälvande åren under seklets tre första decennier som en lång rad segrar vanns som ligger till grund för efterkrigstidens kvinnorörelse – pekar resolutionen på att den nya kvinnoradikaliseringen har sina ekonomiska och sociala rötter i efterkrigsepokens expansiva kapitalism. En expansion som drog in kvinnan på arbetsmarknaden i aldrig tidigare skådad omfattning. Trots alla begränsningar och hinder i form av låg lön, dålig barntillsyn, föga stridbara fackföreningar och så vidare, har detta tillsammans med ökade möjligheter för kvinnan att själv välja när hon vill ha barn lett till, i synnerhet i de imperialistiska staterna, en ökad militans bland de i första hand yngre kvinnorna. Liknande fenomen åter- finns i mycket svagare form i de neokoloniala samhällena där den kombinerade utvecklingen tar sig mycket extremare uttryck än i de avancerade imperialistiska staterna. Här finns ett ohöljt, traditionsbundet kvinnoförtryck sida vid sida med dess mer moderna, borgerliga former. Resolutionen går även in på situationen i de byråkratiserade arbetarstaterna och beskriver i detalj den ”förrådda frigörelsen”. Samtidigt som den konstaterar att det finns få tecken på att medvetenheten om kvinnoförtrycket ökar i dessa länder påpekar den också att det inte finns någon järnridå mellan de kapitalistiska staterna och de byråkratridna arbetarstaterna: ”Kvinnorna i arbetarstaterna kommer att påverkas av andra kvinnors radikalisering och de krav de för fram.
Den nya militansen, som fick sitt hittilldags mest avancerade uttryck i den nya kvinnorörelse som uppkom under 60- och 70-talet, har inte förvånande, i takt med att efterkrigsexpansionen övergick i sin motsats, mötts av ökade attacker från borgarnas sida. I flera sammanhang understryker resolutionen att man inte ska underskatta beslutsamheten bakom borgarnas attacker. Ytterst hotar kvinnornas krav det borgerliga samhällets stabilitet och grundläggande institutioner.
Resolutionen pekar också på de reformistiska och stalinistiska organisationernas ansträngningar att kanalisera kvinnornas krav till ökad uppslutning bakom deras klassamarbetsprojekt. Något som faktiskt inte varit helt utan framgång, men som i det långa perspektivet blir allt mer problematiskt i takt med en fördjupad kris för imperialismen och minskade utrymmen för eftergifter.
Fjärde Internationalens mål, säger dokumentet, om det allmänna perspektivet, är att ”vinna förtroendet och ledningen för kvinnorna” och fortsätter: ”Vårt medel är att visa att vårt program och vår klasskampsinriktning kommer att leda till att kvinnoförtrycket, när den proletära revolutionen segrat och det socialistiska samhället byggs upp, utrotas.”
De krav som resolutionen ställer i förgrunden går i korthet ut på full samhällelig jämlikhet mellan könen och kvinnans rätt att själv kontrollera sina reproduktiva funktioner. Ett nyckelbegrepp i detta perspektiv är kampen för en självständig kvinnorörelse. Med detta omdebatterade begrepp avses inte en rörelse som är oberoende av klasskampen – det finns ingen social rörelse eller institution som kan vara det – utan en kvinnorörelse ”som leds och organiseras av kvinnor” och som ”sätter kampen för kvinnornas rättigheter och behov främst och vägrar att underordna den kampen under några andra intressen.”
Detta är ingen självklarhet inom den så kallade vänstern – ett begrepp som döljer mer än det förklarar. Därför gör resolutionen en tydlig markering – riktad i första hand mot andra strömningar som åberopar sig på Trotskijs tradition – men av principiell betydelse:
”Till dessa så kallade marxister, som hävdar att grupper som bara organiserar kvinnor splittrar arbetarklassen efter kön, säger vi att det inte är de som slåss mot sitt förtryck som bär ansvaret för att skapa eller vidmakthålla splittringen. Kapitalismen splittrar arbetarklassen – efter kön, ras, ålder, nationalitet, utbildningsnivå, och efter varje annan skiljelinje. Vår uppgift är att organisera och stödja de mest förtrycktas och utsugnas kamp, när de reser krav i hela klassens intresse. Det är dessa som kommer att leda kampen för socialismen. De som lider mest under det gamla kommer att kämpa mest för det nya.”
Dokumentet slutar med att diskutera Fjärde Internationalens uppgifter i dag i stora drag. Förutom de saker vi redan nämnt betonas vikten av att Fjärde Internationalens medlemsorganisationer tar frågan på allvar och gör allt för att stärka och skjuta fram kvinnorna i Internationalen. Inte minst genom att skapa ett antisexistiskt klimat inom Internationalen. Vi kommer inte undan klassamhällets prägling, säger dokumentet, men ”det är ett villkor för medlemskap i Fjärde Internationalen att våra kamraters och sektioners uppträdande rimmar med våra principer. Vi skolar våra medlemmar till att förstå kvinnoförtryckets karaktär och de uttryck det tar sig. Vår strävan är att skapa en organisation där språk, skämt, personligt våld och andra handlingar som uttrycker en chauvinistisk inställning till kvinnor inte tolereras, lika litet som ett rasistiskt uppträdande skulle få passera.”
Nu återstår bara resolutionens sammanfattande slutord och denna artikels sista ord:
”Kampen för att frigöra kvinnan från klassamhällets bojor är en kamp för att befria alla personliga relationer från ekonomiskt tvång och att ge mänskligheten en knuff på vägen mot en högre samhällsordning.”
Anders Carlsson
[1] Siffror i parentes i texten är sidhänvisningar till den recenserade boken
[2] Jfr Richard W Miller: Productive Forces and the Forces of Change, i The Philosophical Review, XC nr 1. Miller menar att Marx förklarade övergången till kapitalism med de nämnda arbetsförhållandena (samverkan, manufaktur) - men menar också att Marx förde dem till produktivkrafterna.
[3] Cohens behandling av fetischism-begreppet är föredömligt klargörande. Det är dock förvånande att Cohen förkastar arbetsvärdeläran (se Cohen: The Labour Theory of Value and the Concept of Exploitation, i Marx, Justice and History, eds M Cohen, Th Nagel, Th Scanlon, Princeton 1980). Går det verkligen ihop? Vid närmare granskning visar det sig att Cohen använder sig av arbetsvärdeläran för att förklara fetischismen (131, 138-9). Det förra är nog oundgängligt för det senare.
[4] Cohen: Reply To Four Critics, i Analyse & Kritik, vol 5 nr 2, s 196-201.
[5] Cohen: Forces and Relations of Production, i Marx: 100 Years On, ed Betty Matthews, Lawrence & Wishart, Southampton 1983, s 118.
[6] Ibid, s 126-131.
[7] I en senare artikel (Cohen: Functional Explanation, Consequence Explanation and Marxism, i Inquiry, vol 25 nr 1) hävdas att han står för en konsekvensförklaring, men han är inte längre säker på om det är en funktionell förklaring (s 36). Men mot slutet av artikeln använder han ändå funktionell som benämning på sin egen förklaringstyp (not 43), varför jag gör detsamma.
[8] Karl Marx: Kapitalet band 1. Cavefors, Leipzig 1974, s 280-292.
[9] Karl Marx, a a, s 155.
[10] Karl Marx, a a, s 156. Se också Lasse Cornell: Arbete och arbetsformernas utveckling. Meddelanden från Ekonomisk-Historiska institutionen vid Göteborgs Universitet 55, Angered 1986, s 14.
[11] Karl Marx i Förordet från 1859, citerat ur Cohen s 5.
[12] Denna kritik hämtar inspiration från Sven-Eric Liedman: Motsatsernas spel. Volym 2. Cavefors, Lund 1977./Kapitel 14-16, speciellt s 83f, 112f och 129f.
[13] Se sidorna 171, 174, 179 och 181-3. Se också Cohen: ”Functional...” (se not 7 ovan) som ägnar stor uppmärksamhet åt darwinistisk ”specificering”.
[14] Detta stämmer faktiskt bättre med vad Marx skriver i Förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin, från 1859, som Cohen gillar så mycket. ”... produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter.” (5). (Min kursiv).
[15] Karl Marx/Friedrich Engels: Kommunistiska Manifestet. Arbetarkultur, Göteborg 1976, s 25. Se också förordet till Friedrich Engels: Familjens, privategendomens och statens ursprung. Arbetarkultur, Stockholm 1973, s 7-9.
[16] Jag är tacksam för kommentarer till tidigare utkast till denna recension från Robert Thavenius, Urban Herlitz, Lasse Cornell, Anders Molander och Högre Seminariet vid Ekonomisk-Historiska Institutionen i Göteborg.
[17] New Left Review, 1971 nr. 70. Essän ingår i antologin Western Marxism. A Critical Reader, 1977.