Ur Fjärde Internationalen 2-1986
Ernest Mandels ”25 teser om antikrigsrörelsen” [se Kapprustningen och den europeiska fredsrörelsens problem] är den mest fullständiga framställningen av Fjärde Internationalens syn på 80-talets kapprustning och fredrörelse. Teserna inbjuder till mothugg och kritik eftersom de lämnar delvis oriktiga svar på de politiska frågorna.
Först vill jag instämma med följande grundläggande ståndpunkter i Mandels teser:
• Det är nödvändigt att omvandla samhällsförhållandena för att säkra en slutgiltig fred.
• De postkapitalistiska staterna är inte skyldiga till krigshotet på samma sätt som imperialismen.
• För arbetarklassen är bruk av våld ett nödvändigt ont som bara kan rättfärdigas i självförsvarssyfte. Inte som ett positivt exempel eller ”reningsbad” för de förtryckta.
• Arbetarklassens och de postkapitalistiska staternas försvar mot imperialistisk aggression är inte uteslutande, eller ens huvudsakligen, ett militärtekniskt problem. Om det kan lösas beror framför allt på arbetarklassens vilja att försvara sig mot imperialismen respektive attackera sitt eget lands imperialister i ryggen.
• Kärnvapen kan inte sättas in för att försvara arbetarklassen och de postkapitalistiska staterna. Då utplånas ju det som skulle försvaras.
Det är således en strategisk nödvändighet att förhindra ett framtida världskrig innan det utbryter. Och det är omöjligt att omvandla ett kärnvapenkrig till ett inbördeskrig mot imperialismen.
Mandel har rätt när han framhåller att arbetarklassen måste avvisa varje användning, d v s även tillverkning och lagring, av kärnvapen och andra massförintelsevapen och förinta sådana vapenlager i de länder där den tar makten. Samt att detta inte hindrar att en revolutionär och internationalistiskt sinnad arbetarregering kan tvingas inneha kärnvapen, eller åtminstone kunna bevisa sin kompetens att producera dem, så länge framför allt USA-imperialismen står beväpnad till tänderna med sådana vapen. En kärnvapenbestyckad arbetarstat medför ett oberäkneligt risktagande för USA-imperialismen; dess kärnvapen gör det ju möjligt att ställa till nukleär förstörelse även på Förenta Staternas territorium. I denna risk ligger i sig själv ett avskräckande moment, en avhållsamhetens tröskel på vägen mot nukleär aggression.
I så motto har kärnvapen en begränsad politisk effekt. Men i förhållande till ekonomiska och politiska faktorer spelar de bara en tredjeplansroll:
• Avgörande för en arbetarstats förmåga att överleva är om det nya samhället kan ta fram tillräckligt avancerade produktiv-krafter. En process som hämmas om en stor del av de samhälleliga resurserna måste avsättas till vapenframställning.
• 1 sista hand kan en arbetarstat inte bygga sitt försvar mot imperialistisk aggression på sin vapenkvalitet, bara på arbetarklassens kampvilja och den internationella solidariteten. Det är en himmelsvid skillnad mellan å ena sidan en arbetarstat som ser sig tvingad att tillverka kärnvapen men samtidigt ger full prioritet åt att mobilisera för avrustning vilket den gör trovärdigt genom att medvetet försätta sig i ett nukleärt underläge och å den andra sidan en byråkratisk diktatur som bygger sitt ”försvar” på kärnvapen, som i Sovjetunionen. En arbetarstat kan inte göra ett kärnvapenhot trovärdigt om den samtidigt håller fast vid att det är omöjligt att använda sådana vapen i självförsvar.
Min första kritik mot Mandels teser är alltså att han överskattar den avskräckande effekten hos de postkapitalistiska staternas kärnvapen. Han övertar en del av den reformistiska avskräckningsteori som söker säkra freden med militära medel. Samtidigt som Mandel i grunden rättfärdigar denna avskräckningsteori försöker han avgränsa sig från den syn som hävdar att världsfreden är beroende av militär jämvikt mellan Öst och Väst. Han vill också ta avstånd från föreställningen att det går att föra krig med kärnvapen. Men han misslyckas helt:
• Avskräckning innebär för Mandel, ”att förhindra att imperialisterna uppnår förstaslagsförmåga.” Om han menar allvar med det kan hans krav på sovjetisk nedrustning inte vara vare sig särskilt spektakulära eller vittgående. Därmed blir också uppbygget av en mångfaldig sovjetisk ”overkill”-kapacitet förnuftig, just för att undvika att USA kan slå ut samtliga sovjetiska nukleära stridskrafter i ett enda slag.
• Logiken i Mandels avskräckningsidé leder till att kärnvapen kan användas i ett eventuellt krig:
”Vi, arbetarstaten, kommer aldrig att använda de kärnvapen vi har mot civilbefolkning, städer o s v. Men om ni, imperialistiska banditer, begår den förbrytelsen att använda kärnvapen, finns det inga garantier för att ni undkommer vedergällning. Det finns ingenting som garanterar att vi inte använder våra kärnvapen mot era militäranläggningar långt från städerna, mot era atomsilos, er flotta, era avskjutna raketer, era flygplan, ubåtar, kommunikationscentra etc.”
Det är bara att hoppas att ingen följer Mandels råd och uttalar ett sådant hot. För i praktiken skulle det utlösa det kärnvapenkrig som Mandel vill förhindra. Vad han föreslår är i själva verket att Sovjet i ett enda slag hugger huvudet av USA. Ett sådant hugg är omöjligt eftersom de (av Förenta Staterna) utplacerade kärnvapnen som kan nå Sovjetunionen finns utspridda över hela världen. Och om det vore militärt genomförbart skulle det lägga hela världen i ruiner och aska.
Det finns alltså en grundläggande motsägelse mellan å ena sidan den princip som Mandel formulerar: ”Proletariatet, eller arbetarstaten, kan alltså inte använda dem som försvarsmedel, och inte heller som medel att utvidga revolutionen” och å andra sidan hans rättfärdigande av en avskräckningsteori - samma som sovjetbyråkratin håller sig med - som hotar att använda kärnvapen om kriget bryter ut.
Min andra kritik riktar sig mot Mandels felaktiga sätt att karaktärisera de sovjetiska rustningarna. Han försvarar dem som objektivt nödvändiga, eftersom de sovjetiska kärnvapnen. inte skulle vara några försvarsvapen för Sovjetunionen, utan vapen för att avvärja ett atomkrig. Detta är ett grundligt missförstånd. Oavsett hur mycket kärnvapen de haft eller vilken av deras olika militärdoktriner som gällt har sovjetbyråkratin aldrig sett kärnvapen som något annat än medel för att ”försvara sig”, för att befästa sin makt och sitt inflytande.
Här är Mandels kritik mot sovjetbyråkratins militärpolitik utan tvekan alltför ytlig; den är bara kvantitativ, inte kvalitativ. Han riktar ingen principiell kritik mot det faktum, att också byråkratin betraktar kärnvapen som medel för krigföring. Han nöjer sig med att kritisera byråkratin ”för att fortsätta att utveckla de sovjetiska kärnvapnens förstörelseförmåga till vanvettiga höjder.” Därmed har han satt sig i en besvärlig sits; han måste ange hur stor del av den sovjetiska kärnvapenarsenalen som är rättfärdig och hur stor del som inte är det. Mandel försöker sig inte på ett sådant företag — det vore hopplöst. Och för en kritisk, radikal fredsrörelse skulle det hur som helst vara en återvändsgränd.
Följaktligen inskränker han sina fordringar på den sovjetiska militärpolitiken till krav på enstaka spektakulära, snarast demonstrativa nedrustningsåtgärder och att fabriksarbetarna ska ha kontroll över de strategiska kärnvapnen. Vad som skulle behövas är emellertid en radikal förändring av den sovjetiska utrikes- och rustningspolitiken. En kursändring som utgår från en kritik av dess nuvarande karaktär.
Min tredje kritik är att Mandel delvis underskattar 70- och 80-talens imperialistiska rustningsvåg. Han säger att den syftar till att ”utöva ekonomiska och politiska påtryckningar på den sovjetiska byråkratin och byråkratierna i övriga arbetarstater”. Men för USA handlar det i själva verket om att kullkasta den strategiska balans som uppnåddes mellan USA och Sovjetunionen på 60-talet. Och att återvinna en sådan överlägsenhet att man skulle kunna genomföra ett kärnvapenangrepp mot Sovjetunionen utan att behöva frukta en dödlig motattack. Utvecklingen av minivapen av förstaslagstyp (Pershing II, MX-missiler, m fl) och det skyddande raket försvar man ämnar bygga upp i världsrymden som skydd för Förenta Staternas territorium (Det så kallade ”Rymdförsvaret” eller ”Stjärnornas krig” ö a) tjänar detta syfte.
Det dröjer år, om inte årtionden, innan dessa planer har förverkligats. Försöken att driva igenom dem kommer att stöta på massivt motstånd från den arbetarklass som ska betala de väldiga investeringsprogrammen med sänkt levnadsstandard och inskränkta fackliga rättigheter. Det är rent av fortfarande omstritt om projektet är tekniskt genomförbart. Skulle det ändå lyckas att knäcka arbetarklassens motstånd och framgångsrikt driva igenom planerna har imperialismen nått avsevärt närmare sitt mål; att göra ett kärnvapenkrig genomförbart. NATOs förkrossande militära överlägsenhet skulle då sammanfalla med en djup ekonomisk kris, en skärpning av de mellanimperialistiska motsättningarna och ett starkt tryck från kapitalets sida för att lösa sina inre motsättningar genom att återerövra de postkapitalistiska länderna.
Med vilka metoder vill Mandel förhindra att krisen utlöses i ett världskrig? Genom att höja den sovjetiska avskräckningsförmågan? Genom att bevara den militära balansen? I så fall måste han, utan omsvep, gå in för att Sovjetunionen också bygger upp ett strategiskt rymdförsvar eller skaffar sig ett så överlägset antal offensiva kärnraketer att Förenta Staternas rymdförsvar kan luckras upp. Och detta oavsett vilka offer denna politik skulle kräva av de sovjetiska massorna eller vilket förfärligt intryck den skulle göra på arbetarklassen i hela världen.
Eller anser Mandel att den, tidpunkt har kommit då de ”sovjetiska kärnvapnens avskräckningseffekt (inte är) någon tillräcklig eller definitiv garanti mot den dödliga risken av ett omfattande kärnvapenkrig”, så att avskräckning inte längre kan hejda kriget? Då satsar han allt på att arbetarklassen i de imperialistiska metropolerna gör tillräckligt motstånd och avväpnar imperialismen. Men i så fall har arbetarna inget behov av att stödja en politik som hotar dem själva med förintelse. Då måste de tvärtom samverka över blockgränserna för att avväpna borgarklassen. Mandel tar inte steget fullt ut när han gör detta till en uppgift bara för arbetarklassen i de imperialistiska länderna. Han frågar inte efter vilka förändringar som krävs i de byråkratiskt urartade länderna för att arbetarklassen i hela världen aktivt ska kunna kämpa för en radikal och ensidig nedrustning.
Den sovjetiska avskräckningspolitiken rättfärdigas med argumentet att ”avskräckningsmetoden, tillsammans med massmotståndet mot kärnvapenvanvettet, under 35 år har bidragit till att förhindra ett kärnvapenkrig”. Detta är inte småpotatis. Och stämmer det betyder det att Sovjetunionens kärnvapenarsenal, tillsammans med klasskampen i imperialistländerna, är den viktigaste faktorn för att säkra världsfreden. Då vore det oansvarigt att kräva sovjetisk kärnvapennedrustning. Då skulle vi betrakta den sovjetiska kärnvapenarsenalen som ett stöd och en hjälp för hela världens arbetarklass. Och det vore omdömeslöst att som Mandel förespråka att ”en segerrik politisk revolution i en arbetarstat i Östeuropa genast borde proklamera ensidig kärnvapennedrustning i det egna landet”.
I förbifarten ställer det här resonemanget också den marxistiska teorin på huvudet. Marxismen framställer kriget som en tillspetsning av de samhälleliga motsättningarna - mellan olika imperialister, mellan den imperialistiska borgerligheten och Tredje världens kamp för nationellt oberoende, liksom samma borgerlighets kamp mot de postkapitalistiska länderna. Om dessa motsättningar utlöses i ett krig, i det här fallet t o m ett världskrig, brukar marxismens klassiker förklara det med den politiska, ekonomiska och sociala krisens mognad och avsaknaden av andra lösningar, inte kvaliteten och storleken på den för tillfället befintliga vapenarsenalen.
1 grunden fungerar dessa mekanismer även i kärnvapnens tidsålder. Om och hur kärnvapnen används är underordnat krigets egen rationalitet. Det finns två fall:
a) om skadorna för det egna landet och den egna befolkningen kan begränsas så att den nukleära slagväxlingen inte slutar i ett ömsesidigt självmord;
b) om segraren kan ta ut en så fullständig seger att han kan påtvinga motståndaren sin vilja utan att behöva förinta denne.
Under 50-talet hade USA kärnvapenmonopol. Det var inte tillräckligt för att man, tio år efter Andra världskrigets slut, skulle klara av att föra krig mot Sovjetunionen. 1 Förenta Staternas generalstab var man medveten om att man hade de vapentekniska, men inte de politiska och mänskliga resurserna, att lägga under sig Sovjetunionen och Kina.[1]
Det finns faktiskt inga empiriska bevis för att Sovjetunionens kärnvapenarsenal skulle ha varit en av huvudorsakerna till att ett världskrig inte bröt ut under första hälften av 50-talet, d v s när Korea-kriget och det första Vietnam-kriget pågick. Efter 30 års hemligstämpel har USA offentliggjort generalstabens, regeringens och kongressens dokument från den här perioden. De ger en inblick i den dåvarande USA-ledningens beslutsprocesser och motiv. Det är en lärorik läsning.
Först bekräftar dokumenten vad man redan visste, nämligen att en del av den politiska och militära ledningen under åren 1950-54 inte bara övervägde att använda kärnvapen och att utvidga kriget till världskrig, utan också krävde detta med ett politiskt eftertryck som aldrig senare har fått sin motsvarighet. Kärnvapeninsats eller inte blev en regelrätt stridsfråga och det hade materiella orsaker. Förenta Staterna hade byggt upp en kärnvapenpotential som kunde förstöra betydande delar av Sovjetunionen. Samtidigt som Sovjetunionen inte var i stånd att svara med en massiv förödelse av Förenta Staterna.
Enbart det faktum att Sovjetunionen smällde av en atombomb 1949 räckte inte för att sätta skräck i USA-generalerna. För det första hade bomben en ganska begränsad förstörelseförmåga. För det andra är det ett långt steg mellan provsprängning och industriell framställning. För det tredje bestod de sovjetiska bärarsystemen av långsamma bombplan som inte kunde tankas i luften. USA behövde bara ett gott spaningssystem och ett bra luftvärn för att skydda sig mot överraskningsanfall. Först 1953, när Sovjetunionen smällde av sin första vätebomb, kan man fastställa att Förenta Staternas generalstab upplevde ett hot från de sovjetiska kärnvapnen. 1 början av 1953 tillsatte president Truman en kommitté som skulle utreda Sovjetunionens möjligheter att genomföra ett kärnvapenangrepp. Ett halvår tidigare hade han första gången beslutat att bygga en radaranläggning, avsedd att förvarna om flyganfall, på Stilla Havs-kusten. Påpekanden om att Sovjetunionen möjligtvis skulle kunna rikta ett förintande slag mot Förenta Staternas industrianläggningar börjar dyka upp i september 1953.[2]
Visserligen svarade inte USA med att stärka sitt försvar, utan genom en massiv uppbyggnad av sin angreppsförmåga. USA ville skaffa sig förmågan att förstöra samtliga kärnanläggningar, kärnvapenlager, luftförsvaret och hela rustningsindustrin med ett enda slag. Så gammal är alltså önskan att kunna döda med ett enda hugg, att uppnå förstaslagsförmåga.[3]
Tidigast 1957 kan man börja tala om en nukleär pattställning. Då utvecklade Sovjetunionen interkontinentala raketer som på kort tid och med lång räckvidd kunde transportera vätebomber. Först i och med denna kombination var USA inte längre osårbart. Det är också från denna tid man kan börja tala om en sovjetisk kärnvapenavskräckning. Märk väl att detta inte är detsamma som strategisk balans; den uppnår man inte förrän på 70-talet.
Hur skall man då förklara att USA i början av 50-talet inte vågade riskera ett världskrig, trots att Sovjetunionen inte kunde svara med något vedergällningshot? Vi finner besked i de beslut som fattades av nationella säkerhetsrådet och generalstaben under Korea-kriget och det första Vietnamkriget.
• I december 1950, efter USA-truppernas nederlag vid gränsfloden mellan Nordkorea och Kina, gällde frågan om man skulle bomba kinesiska industrianläggningar och truppkoncentrationer i framför allt Manchuriet. Syftet skulle vara att stoppa den kinesiska materiella hjälpen till Nordkorea. För att få större effekt skulle man sätta in taktiska kärnvapen. Alternativet var att USA drog sig tillbaka till Sydkorea. 1 Förenta Staternas ledning var man nämligen överens om att USA-trupper inte skulle hålla Nordkorea ockuperat.
Efter en månadslång diskussion beslöt generalstaben och nationella säkerhetsrådet i mars 1951 att inte utvidga kriget till Kina och att inte sätta in kärnvapen.[4] Vid ett halvoffentligt, 7 veckor långt, senatsförhör i maj 1951 försvarade företrädare för bägge instanserna sitt beslut med följande argument: ”En maximal motattack hade inte gjort slut på de låsta positionerna. Tvärtom, det hade förmodligen låst fast dem ytterligare. Dessutom skulle fienden inte ge sig bara för att han blev slagen på Koreahalvön, varför USA skulle dras in i ett krig på själva fastlandet.”[5] Man tänkte inte lita till Chiang Kai Cheks trupper. Och man kunde inte vinna ett rent luftkrig mot Kina, åtminstone inte utan att stoppa det underhåll som kom via transsibiriska järnvägen. Vilket skulle betyda krig mot Sovjetunionen.
• Trots sitt kärnvapenmonopol hade USA inte styrka nog att utmana Sovjetunionen. Med bara 6 procent av världens befolkning, ett starkt beroende av långväga import av en rad strategiskt viktiga råvaror och med ett alldeles otillräckligt nät av flygstödjepunkter som ännu inte huvudsakligen kontrollerades av de allierade, var inte USA kapabelt att befria världen från kommunismen. Tills USA uppnått fullständig övermakt fick idén om det begränsade kriget duga som strategi.
• Av samma skäl var det otänkbart att USA skulle ha vågat sig på ett krig mot Sovjetunionen utan stöd av sina imperialistiska allianspartners i Västeuropa. Och Frankrike och Storbritannien ville inte veta av att kriget utvidgades till Kina. 1 Europa tillät styrkeförhållandena mellan klasserna inga sådana beslut (i London och Paris regerade fortfarande socialdemokratiska partier.)
• Men även Förenta Staternas inrikespolitiska situation måste tas med i beräkningen. Det gick inte att få opinionen att förstå varför man skulle stå på randen till ett nytt krig bara 6 år efter att Andra världskriget var slut.[6]
• Slutligen hade USA-ledningen ett alternativ i beredskap. Det byggde på Västs överlägsna ekonomiska styrka. USA kunde låta det kosta en del att vinna Asiens länder för en nykolonial, kapitalistisk utvecklingsmodell. Samtidigt som man rustade upp dem till bålverk mot Sovjetunionen och Kina.
Så såg Förenta Staternas generalstab på de internationella styrkeförhållandena. Därmed inte sagt att man inte skulle ha försökt att använda kärnvapenmonopolet som en politisk påtryckning. Under vapenstilleståndsförhandlingarna i Korea vidhöll nationella säkerhetsrådet ett luftangrepp mot Kina som ett alternativ ifall förhandlingarna skulle stranda. Frågan om en eventuell kärnvapeninsats i Korea-kriget blev återigen akut vid årsskiftet 1953-54. Den gången gällde det om Kaesong-området, trots att det hittills hade varit förskonat från krigshandlingar, skulle bombas med taktiska kärnvapen. 1 den kontroversen fick hetsporren Eisenhower ge sig för regeringen och generalstaben.
Ett halvår senare, vid tiden för Dien Bien Phu's fall, ställdes USA-ledningen på nytt inför samma valsituation. Den här gången föll det inte på generalstaben och regeringen. Planerna föll eftersom USA visserligen var redo att föra luftkrig mot Vietnam, men inte ville skicka dit egna trupper. Som kanonmat ville man använda brittiska och franska soldater.[7] Den sydostasiatiska militärpakten SEATO existerade ännu inte; det var först efter nederlaget 1954 som den skyndsamt bildades. De franska och brittiska regeringarna var å sin sida inte beredda att inlåta sig på ett sådant äventyr. Generalstabens ordförande Radfords idé, att förhindra Vietminh's seger genom att bomba Dien Bien Phu med kärnvapen, förlorade därmed sin poäng. Det fanns inte längre någon chans att den skulle bli militärt framgångsrik. Intressant är dock hur nationella säkerhetsrådet bedömde att Sovjetunionen skulle reagera på en sådan attack. De utgick från att Sovjetunionen skulle inskränka sig till en propagandakampanj, så länge deras eget territorium inte var hotat.
Det var i själva verket den kinesiska revolutionen som räddade det nordkoreanska och nordvietnamesiska folket från att komma under USAs herravälde. Tack vare den var det kinesiska upplandet neutralt territorium. Tack vare den kunde inte Kina sätta in trupper i USA-imperialismens tjänst, utan understödde tvärtom de nordkoreanska soldaterna med vapen och frivilliga.
För övrigt satte Förenta Staterna igång en massiv nukleär upprustning efter nederlagen i Korea och Vietnam. Därmed satte man igång vad som felaktigt kallas ”kapprustningsspiralen”: USAs olika rustningskampanjer har inte i första hand kommit som svar på de sovjetiska rustningarna utan efter nederlag mot koloniala revolutioner.[8]
Vidare bekräftar dokumenten den analys av krigshotet som Fjärde Internationalen gjorde på 50-talet. När man ser tillbaka är det beundransvärt hur klarsynt ledarartiklarna i Fjärde Internationalens internationella tidskrift argumenterade mot förutsägelserna om ett nära förestående krigsutbrott.
I Quatrième Internationale november 1950/januari 1951 angavs följande skäl till att USA inte vågade intervenera mot den kinesiska revolutionen:
”Koreakriget visar att styrkeförhållandena mellan imperialismen och dess motståndare har förskjutitis till imperialismens nackdel. Orsaken är den koloniala revolutionens tyngd i Asien (...) Den har gjort en rad länder oavhängiga, däribland Kina under Mao Tse Tung, och för därmed in nya faktorer i världspolitiken. Faktorer som också påverkar Sovietblocket och arbetarrörelsen”.[9]
1954 ansåg Fjärde Internationalen att ett krigsutbrott var möjligt, men inte särskilt troligt:
”Kriget kommer inte att utvidgas eftersom imperialismen har tappat mark mot revolutionen. Det finns en rad saker som håller tillbaka krigshetsarna i det imperialistiska lägret: Den tyngd som Sovjetunionens allierade, framför allt Kina har; styrkan hos den vietnamesiska revolutionen i allmänhet; den motvilja mot kriget som finns hos massorna i Indien, Storbritannien och andra kapitalistiska länder — även USA!”[10]
Inte i något av Fjärde Internationalens dokument från den här tiden är det tal om att det skulle vara de sovjetiska kärnvapnens effekt som hade förhindrat kriget. Ännu i den resolution som antogs på Fjärde Internationalens Återföreningskongress 1963 kan man finna följande anmärkningsvärda uttalande:
”Flera konjunkturella faktorer förklarar varför kapitalismen under de senaste 15 åren inte utlöst något atomkrig. En industriell expansion var fortfarande möjlig genom återkommande rustningsvågor. Det fanns inget hot om någon stor ekonomisk kris. Det fanns fortfarande en förhoppning om att ”kanalisera” de flesta av de koloniala revolutionerna genom en samförståndslösning med den till synes ”neutralistiska” koloniala borgarklassen (...) Vid slutet av Andra världskriget verkade de amerikanska stridskrafterna inte särskilt stridslystna. (...) I det avseendet blev erfarenheten från Korea-kriget mycket belysande. Det blev snabbt det mest impopulära kriget i amerikansk historia och man tvingades att avsluta äventyret.” [11]
Detta uttalande träffar pudelns kärna: Kapitalismen hade en utväg. Den kunde kompensera sitt minskade inflytande genom ett exempellöst ekonomiskt uppsving, genom sitt ekonomiska grepp över de nykoloniala länderna, genom att Förenta Staterna seglade upp som den främsta världsmakten och senare genom de förhoppningar som väcktes av den sovjetiska liberaliseringen och den världskommunistiska splittringen efter Stalins död.
Myten om att ”utan den sovjetiska atombomben skulle ett världskrig (mellan 1950 och 1955, under Korea- och Vietnamkrigen) skulle säkert ha brutit ut”[12] dyker inte upp i Fjärde Internationalens dokument förrän i slutet av 50-talet. Betecknande nog samtidigt som Sovjetunionen uppnår vedergällningsförmåga. Men man missar att detta är en förändring jämfört med tidigare och låter samma förklaring gälla även för 50-talets början. 1 resolutionen från 1963 presenteras både den här förklaringen och den andra, mera omfattande, som citerades ovan. På så sätt får resolutionen på denna punkt en kompromisskaraktär.
Vad man kan påvisa historiskt är, att Sovjetunionens massiva nukleära upprustning från och med 1959 bidrog till att USA övergav sin militära doktrin om ”massiv vedergällning” till förmån för en ”flexiblare” doktrin, som för övrigt inte var ett spår mindre aggressiv. Likaså att den understödde den politiska kursändringen från kallt krig till avspänning.
Vid en kritisk betraktelse kommer man alltså till slutsatsen att Sovjetunionens kärnvapenarsenal har spelat och spelar en tvetydig roll:
• Under den period som utmärktes av en framgångsrik kapitalism i kombination med att USA-imperialismen led en del nederlag mot den koloniala revolutionen gynnade den mest imperialismens motståndare;
• Men samtidigt har den legitimerat Förenta Staternas och NATOs hämningslösa upprustning. Den har varken bidragit till nedrustning eller kunnat förhindra något av Förenta Staternas blodiga interventionskrig mot de halvkoloniala länderna.
Sedan kan man spekulera över om och i vilken omfattning den har begränsat Förenta Staternas handlingsfrihet på 50- och 60-talen, t ex under den kubanska revolutionen eller under Vietnam-kriget. Det finns dock inga handfasta bevis för att det skulle vara så. Sovjetbyråkratin har ju aldrig frivilligt försökt begränsa sin egen kärnvapenarsenal för att försöka ta reda på vilken som är den lägsta, objektivt nödvändiga, kärnvapennivå som krävs för att avskräcka de imperialistiska länderna. Den tidens ekonomiska uppsving i både de imperialistiska och de post-kapitalistiska länderna talar emellertid emot sådana spekulationer.
I dag, när kapitalismen befinner sig i en världsomfattande kris, har politiken för ”fred genom avskräckning” blivit en plågsam belastning. Den är en outhärdlig ekonomisk börda för arbetarklassen och ett explosivt hot mot mänsklighetens existens. Illusionen att avskräckning skulle kunna rädda världsfreden har brustit; den strategiska balans som uppnåddes vid 60-talets slut har inte hindrat USA från att överge avspänningspolitiken. 1 stället verkar kärnvapenarsenalerna mer och mer avskräckande på den arbetande befolkningen i bägge lägren. Majoriteten av arbetarklassen har i grunden förändrat sin syn på den sovjetiska kärnvapenarsenalen. Om man på 50- och 60-talen till största delen välkomnade att Förenta Staternas monopol bröts, är man i dag övervägande kritisk och betraktar de sovjetiska kärnvapnen som ett hot. De Moskva-orienterade partiernas allmänna trovärdighet minskar också. Detta gäller inte bara i de östeuropeiska och imperialistiska länderna, även kommunistpartierna i Tredje världen drabbas alltmer.
Den socialdemokratiske förbundsdagsledamoten Andreas von Bülow har på ett träffande sätt beskrivit denna hotstämning i sitt förslag till säkerhetspolitiskt avsnitt i SPDs (Västtyska Socialdemokratiska Partiet ö a) nya partiprogram:
”Det är sant att Sovjetunionen vill undvika ett krig i Europa. Misslyckas detta griper de lika fullt till krig. Ett krig som de utan dröjsmål vill utkämpa och vinna på västeuropeisk, och i synnerhet på Förbundsrepublikens, mark. De har ett säkerhetsbegrepp som bara tar hänsyn till Sovjetunionens egna behov. Under sådana omständigheter klarar vi inte, hur mycket vi än avgränsar oss från militanta västliga hotbilder, att upprätthålla en känsla av tillförlitlig säkerhet.”[13]
Därmed har vi ringat in det problem som dagens mänsklighet måste lösa: Hur ska vi ta oss ur den nukleära avskräckningens onda cirkel och överbrygga den klyfta mellan folken som avskräckningen skapat? Att ifrågasätta hela det sovjetiska kärnvapeninnehavet och därmed kräva att Sovjetunionen totalt och ensidigt avvecklar sina kärnvapen löser inte problemet. Under dagens förhållanden, med maximala imperialistiska rustningar, skulle även en regering som representerade den arbetande befolkningen (och inte en byråkratisk diktatur) kunna tvingas att hålla sig med kärnvapen. Vår utgångspunkt måste vara ett radikalt avståndstagande från en politik som bygger på nukleär avskräckning; att i stället förespråka en ensidig nedrustningspolitik. En politik som är beredd att systematiskt inskränka sin egen kärnvapenarsenal, som har modet att göra sig militärt underlägsen på kärnvapenområdet i syfte att återvinna det förlorade förtroendet hos arbetarklassen i andra delar av världen och därmed uppnå politisk överlägsenhet. Vi kan inte tala om vilken som är den minsta, objektivt nödvändiga, kärnvapenarsenal Sovjetunionen eller andra postkapitalistiska länder behöver. Det kan man bara komma fram till i den politiska praktiken, genom att föra en systematisk politik för ensidig nedrustning.
Denna dimension saknas i de ”25 teserna”. Visserligen hotar inte Mandel Förenta Staternas proletariat med ”90-procentig utrotning”, men väl med kärnvapenattacker mot Förenta Staternas truppförband och militära anordningar. Mandel har ingen kontroll över vilka effekter en efterföljande nukleär slagväxling skulle kunna få. Man kan inte förmå proletariatet i Förenta Staterna att ansluta sig till ett perspektiv som medför så stora risker för dem själva. Dessutom är det svårt att föreställa sig att detta skulle vara en god jordmån för den allians mot krig och imperialism som måste växa fram mellan det sovjetiska och det nordamerikanska proletariatet.
Sovjetunionens försvarspolitik syftar till att bevara byråkratins makt. Byråkratins intressen måste skyddas mot såväl majoriteten av den egna befolkningen som det imperialistiska kapitalets vilja att breda ut sig. Detta dubbla hot utgör den inre drivkraften för Sovjetunionens militarisering och nukleära upprustning. Den är således kvalitativt skild från den mekanism som trissar upp det kapitalistiska systemets rustningar och med jämna mellanrum bryter ut i världsomfattande krig. I den sovjetiska ekonomin finns ingen tvingande drivkraft till kapitalackumulation och expansion. Det finns ingen pressande konkurrens, inget tvång att erövra nya råvaru- och avsättningsmarknader. Det sovjetiska systemet visar på ett indirekt och vanställt sätt att avskaffandet av de privatägda produktionsmedlen och införandet av planekonomi skapar den historiska möjligheten att bli kvitt krigen.
Men den möjligheten omintetgörs av att en byråkratisk stats-, parti-, och planeringsapparat har tagit makten över de förstatligade produktionsmedlen. I den sovjetiska historien kan vi se att den byråkratiska utväxten fått två allvarliga följder för utrikes-och säkerhetspolitiken:
• Den härskande byråkratiska apparaten förenar inte sitt öde med den internationella arbetarklassens. I stället förklaras Sovjetunionens statsintressen vara överlägsna arbetarklassens intressen (detta var kontentan av den stalinistiska teorin om ”socialismen i ett land”).
• Därmed är apparaten hänvisad till att stödja sig på en del av den imperialistiska borgarklassen (detta kallar man ”att utnyttja inomimperialistiska motsättningar”); på så sätt ska man försäkra sig mot imperialistisk aggression (”fredlig samexistens”).
Ända sedan 30-talet har tre faktorer varit utmärkande för den sovjetiska försvarspolitiken:
• Man har utövat ett barbariskt förtryck mot såväl arbetarna och bönderna som alla socialister i själva Sovjetunionen;
• Man har återgått till en storrysk chauvinistisk politik mot andra folk och nationaliteter;
• Man har övergett den internationella kampen för att stärka kapitalismen och i stället slagit sig i slang med dess mest aggressiva företrädare.
”Armén är en kopia av samhället och lider av alla dess sjukdomar, vanligtvis med högre temperatur.”[14]
Röda Armén återspeglar den stränga kastordning som råder i det sovjetiska samhället. Människoföraktet är satt i system och ansvarslösheten upphöjd till högsta moral. I vissa avseenden påminner den mera om den gamla preussiska hären än om en modern borgerlig armé. Den präglas av motsättningen mellan progressiva egendomsförhållanden och en direkt föråldrad, feodal-liknande struktur.
De sovjetiska värnpliktiga måste piskas in i armén. Med hjälp av mutor, som gärna kan betalas i natura, kan man få uppskov eller rentav frisedel. Man kan också muta sig till en bättre placering. På vissa platser tillämpar man fortfarande så kallad ”rekrytjakt”. Alltså samma metod som den preussiske junker-konungen Fredrik Wilhelm helt lagligt och utan särskilda skäl brukade tillgripa för att samla ihop en tillräcklig trupp. Unga grabbar plockas upp från gatan och skickas till kaserner som ligger så långt hemifrån att rymningsförsök är lönlösa.
Under den, i regel, två år långa värnplikten råder en brutal hackordning. Vi ska illustrera det med att citera ur en före detta sovjetisk soldats egen berättelse. Han sitter nu i fängelse för ”sovjetfientlig verksamhet”:
”Kära läsare, vi befinner oss nu i en sovjetisk armékasern i Turkmenistan. Låt oss gå rakt på sak: I kasernen råder en sträng hierarki, ordnad efter tjänsteår och inkallelsedatum. Soldater som gör sitt första tjänstgöringsår har över huvud taget inga rättigheter; de soldater som är inne på sitt andra år bestämmer helt över deras väl och ve. Utöver denna allmänna skiljelinje mellan massan och de utvalda finns det andra graderingar. De soldater som ännu fullgör sina första sex månader kallas ”rävar”. De utgör den understa kasten. Efter sex månader blir rävarna ”fiskar”, men det betyder inte att de därmed skulle få större rättigheter. För en fisk gäller nämligen samma föreskrifter som för en räv. Men eftersom han har tjänstgjort något längre behöver han inte tvätta sina överordnades strumpor lika ofta och han slipper skrubba kaserngolvet nattetid lika ofta som tidigare.
I kasernen har arméns sedvänjor laga kraft. Normalt är det bara under första tjänsteåret som man arbetar och strikt följer föreskrifterna. För de som redan har lagt sitt första tjänsteår bakom sig är den gyllene regeln att lasta över allt på andra. När man efter ett år förvandlas från fisk till ”kandidat” är det rena högtidsstunden. Soldaten är inte kandidat till en viss befattning, utan till att få en ”hövdings” rang. Kandidatens funktion är huvudsakligen repressiv. Han måste trakassera rävarna och fiskarna, så att soldaterna lär sig veta hut under sitt första år. Kandidaterna är helt enkelt ansvariga för att ”hålla ordning”. När de tjänstgjort ytterligare sex månader blir de hövdingar och känner sig som crème de la crème.
Enligt seden ska hövdingar framför allt vila sig. Även de pinar rävarna, men bara för sitt eget privata nöje, inte som kandidaterna för att upprätthålla ordningen. När man sedan blivit ”farfar” har man nått maktens högsta trappsteg. Farfäder är soldater som har blivit hemförlovade, men ännu inte hunnit resa hem.”[15]
Allt präglas av brist. Maten, avlöningen och bostäderna är så usla att de försvagar arméns stridsduglighet. Det är inte ovanligt att soldaterna smiter, eller bara lämnar övningarna för att lägga beslag på mat i någon by. Bensindunkar, gasmasker, ammunition och andra utrustningsdetaljer stjäls och byts mot rubel på svarta börsen.
Jämfört med manskapet är officerarnas livsstil furstligt överdådig. Dock råder samma organiserade ansvarslöshet här som ute i samhällsekonomin. Den som påtalar missförhållanden blir skoningslöst bestraffad. Den som brister i disciplin eller inte underordnar sig behandlas helt godtyckligt. Han kan drabbas av överdrivet brutal bestraffning men lika gärna belastas med nonchalant överseende. Det är sällsynt att officerare bestraffas eller avskedas.
I en sådan armé skapas starka sociala och nationella stämningar. Myteri och desertering förekommer. Det lär hända att officerare är rädda för sina mannar. Första utbildningsåret får rekryterna inte ha någon ammunition under skjutövningarna. Normalt får icke-slaver inte tillgång till vapen. De stridande förbanden består till 90 procent av slaver. Och naturligtvis är de starkt överrepresenterade även i officerskåren. 1 icke stridande förband, som t ex ingenjörstrupperna, utgörs majoriteten av icke‑slaver. De får knappast någon militär utbildning alls, men blir i gengäld ordentligt drillade och används som bättre tvångsarbetare. I kasernerna härskar en rasistisk, ofta våldsam, diskriminering av de som tillhör icke-slaviska folk.
Officiellt är det Röda Arméns uppgift att försvara det ”sovjetiska fosterlandet” mot ett överfall från västkapitalismen. Men sedan Andra världskriget har den framför allt använts för att kväva arbetaruppror i de ”socialistiska broderländerna”. Efter Stalins död mjuknade partiets grepp över armén. Officersbanan är inte längre ett jobb under galgen utan ett säkert, om än ganska tröstlöst, sätt att göra karriär. Röda Arméns främsta funktion är således att försvara byråkratins privilegier, inte Sovjetunionen. Tvärtom, byråkratins sätt att plåga de unga arbetar-och bondesönerna för sina intressen äventyrar i högsta grad arméns stridsduglighet. Jag betvivlar inte att sovjetiska arbetare och soldater är beredda att med största offervilja försvara den kollektiva egendomen mot en eventuell kapitalistisk aggression. Frågan är bara om de är beredda att göra det under sina nuvarande ledare.
Sedan Andra världskriget har ockupationer av angränsande territorier varit en del av den sovjetiska säkerhetspolitiken. Dit hör invasionen av Finland, annekteringen av de tre baltiska staterna och en del av Rumänien samt delningen av Polen 1939. Likaså Röda Arméns ockupation av Östeuropa från 1945. Byråkratins enda syfte med detta är att skaffa sig en buffert, ett slags gisslan. Vid en aggression ska de icke-ryska folken stå för kanonmaten, för att i det längsta rädda sovjetiskt territorium undan förstörelse. Effekterna är tveeggade:
• Byråkratin stöder sig på ekonomiska grundvalar som är överlägsna den kapitalistiska privategendomen. För att kunna härska någon längre tid måste den expropriera storkapitalet och större jordegendomar. På så sätt spelar byråkratin en progressiv roll;
• Men det nya landet styrs av ett ”byråkratiskt envälde och ett parasitskikt” som trampar på folkens självbestämmande och inte tvekar att ta till vapen mot arbetare och bönder. Så har man till sist byggt upp ännu ett hinder på vägen mot världsrevolutionen.
En sådan säkerhetspolitik kan därför inte rättfärdigas med att kapitalisterna exproprieras. Så här gör Trotskij en helhetsbedömning:
”Det primära politiska kriteriet är för oss inte omvandlingen av egendomsförhållandena i det eller det området, hur viktiga de i sig må vara, utan snarare förändringen i världsproletariatets medvetande och organisering...”[16]
”Denna byråkrati är först och främst angelägen om sin egen makt... Den försvarar sig själv mycket bättre än den försvarar SSSR. Den försvarar sig på bekostnad av SSSR och på bekostnad av världsproletariatet.”[17]
Östeuropas folk har ingen anledning att känna sig trygga i vetskapen om att Kreml ”beskyddar” dem mot ett imperialistiskt angrepp, tvärtom, de kommer att bli det första offret för byråkratins maktpolitik.
En granskning av händelserna under Andra världskriget bekräftar bara ytterligare vad vi hittills sagt. Tvärtemot myterna om Stalins och den sovjetiska militärledningens stordåd i ”det stora fosterländska kriget”, avslöjas byråkratins strukturella oförmåga att försvara systemets kollektivistiska grundvalar. I verkligheten utkämpade byråkratin ett tvåfrontskrig; mot Hitler och mot Röda Armén.
Andra världskriget kostade Sovjetunionen 20 miljoner döda och uppskattningsvis 315 miljarder $. Under krigets första månader kollapsade Röda Armén såväl moraliskt som militärt. Den väldiga arsenal som det sovjetiska folket under stora umbäranden hade byggt upp under 30-talet, var nästan totalförstörd inom bara ett halvår. I ett skakande och än så länge unikt dokument beskriver den dåvarande marskalken Piotr Grigorenko vem som bär ansvar för detta:
”De gigantiska förlusterna, som drabbade alla sovjetiska familjer, är framför allt ett resultat av det fruktansvärda ”reningsbad” som Stalin utsatte staten och näringslivet för. Våra förluster hade blivit ojämförligt mycket mindre om alla dessa människor hade funnits kvar på sina poster vid krigsutbrottet. Kanske hade vi inte fått några förluster alls. Vem vet om Führern alls hade vågat sig på en ”duell” med vår framstående och beryktade fältherre?”[18]
I kölvattnet på Hitler-Stalinpakten 1939 började Stalin avväpna den armé som han nyss hade rustat upp under så stora vedermödor. Den långa befästningslinje som löpte från Baltikum till Svarta Havs-kusten för att skydda mot en fientlig överraskningsattack desarmerades och delar av den lades helt enkelt ner. Pansarvärnen revs, och under krigets första 5 (!) dagar förlorade man 90 procent av flygvapnet eftersom luftvärnet och flygplatserna aldrig byggdes färdigt. Det fanns ingen mobiliseringsplan förrän i juli 1941, d v s bara några dagar före krigsutbrottet. Ända till själva ögonblicket för krigsutbrottet rullade ändlösa godståg med ukrainskt vete in i Tyska riket. Genom icke-angreppspakten med Hitler berövades Sovjetunionen alla potentiella bundsförvanter samtidigt som man skapade demoralisering i den internationella arbetarrörelsens led.
Orsaken till detta ”oerhörda förräderi utan historisk motsvarighet” ska inte sökas i Stalins person. Det är en logisk följd av byråkratins politik. När västmakterna hade kapitulerat för Hitler i München 1938 såg Sovjetbyråkraterna Hitler själv som den ende garanten för säkra gränser. Genom ett förbund med honom hoppades man kunna behålla status quo.
I det avseendet för Sovjetunionen fortfarande samma politik. När Gorbatjov vill stoppa kryssningsrobotarna satsar han hellre på ett avtal med Reagan än att mobilisera den internationella arbetarrörelsens styrka.
Inbördeskriget mot det sovjetiska folket fortsatte inte bara under utan även åratal efter kriget. De som, i brist på ledning, hade börjat utkämpa kriget på egen hand blev saklöst skjutna. Människor som hade gjort hjältemodigt motstånd, ofta med sina blotta händer, anklagades för att vara ”förrädare som hade öppnat fronten för fienden” och sköts. Krigsfångar som hade överlevt Hitlers koncentrationsläger skickades till Gulag.
”Aldrig förut i historien har ett land så samvetslöst öppnat sig för fiendens inmarsch och plundringar. Under sådana omständigheter är det obegripligt att landet kunde hålla stånd och till och med vinna kriget. Även våra mest fördomsfulla motståndare tvingas medge att detta var möjligt bara tack vare den inre styrkan hos vår samhällsstruktur, vårt folks styrka.”
Det förklarar det sovjetiska folkets hjältemod och offervilja. Att man inom ett år hade byggt upp en helt ny vapenproduktion bakom Ural. Det förklarar också den sovjetiska ledningens politiska kursändring 1941. Då släpptes ett stort antal tidigare armé-befälhavare ur fängelserna och man blev angelägen om att en stor partisanrörelse skulle byggas upp i Europa.
Grigorenkos slutsats:
”I dagens konfliktfyllda värld kan folket inte känna sig lugnt så länge de krafter som var kapabla till allt det här fortfarande existerar. De måste oskadliggöras så snart som möjligt. Framför allt för att vi ska kunna försvara vårt land.” [19]
Sovjets nukleära upprustning efter Andra världskriget är i första hand en fortsättning på denna byråkratiska försvarspolitik. Dess karaktär är ett uttryck för byråkratins strävan att bibehålla status quo. De är beredda att hota proletariatet i andra länder med massmord om det kan rädda deras eget skinn. Men den uttrycker också deras inskränkta historiska perspektiv: hellre förbereda sin egen undergång än att för ett ögonblick riskera en självständig massrörelse som ifrågasätter byråkratin.
Efter Potsdam-konferensen 1945 beslöt sig den sovjetiska ledningen för en helhjärtad satsning på att utveckla egna kärnvapen. Det främsta skälet var inte, vilket i och för sig hade varit godtagbart, att man måste bryta Förenta Staternas kärnvapenmonopol. Man måste noga skilja mellan det faktum att en arbetarstat kan tvingas tillverka kärnvapen för att höja priset för en imperialistisk aggression och den prägel en kärnvapenarsenal får i händerna på en korrupt och degenererad byråkrati.[20] Mandel gör inte den distinktionen eftersom han inte ser kärnvapenrustningarna som ett sätt för byråkratin att konservera sin egen makt. Han nöjer sig med att påpeka att byråkratin ”i enlighet med sina snäva och egoistiska kastintressen profiterat på samhällets teknologiska och vetenskapliga framsteg.”
Sovjetledningen har aldrig på allvar försökt visa vad kärnvapnens utveckling betyder för krigföringen och för arbetarklassens och socialismens framtid. Till en början, innan Sovjetunionen hade några egna kärnvapen, förnekade man helt enkelt deras farlighet och militärstrategiska betydelse.[21] Visserligen förde de västeuropeiska kommunistpartierna en kampanj ”Förbjud bomben”, men den sovjetiska befolkningen hölls i okunnighet om faran med kärnvapen och om USAs och Storbritanniens .framsteg i fråga om kärnvapenbeväpning och Sovjetunionens forskning på området. När Sovjet själv detonerade en atombomb fortsatte man propagandan för förbud mot kärnvapen. På samma gång använde man denna som ett hotmedel mot USA. Stalin bröstade sig med att ”ha kärnvapen så att vi kan möta angriparen fullt rustade”.[22] Avskräckning är inte enbart avskräckning. Det kommer an på det politiska perspektivet, inom vars ram man driver det, och hur man driver det. Den sovjetiska byråkratin har aldrig haft en strategi som den kan förhindra ett världskrig med. Den har alltid intygat att den inte önskar ett krig — det stämmer. Men den saknar kraft att genomdriva denna förhoppning. I praktiken är den tvingad att anpassa sig till logiken hos den imperialistiska upprustningen och medverka till kapplöpningen för att upprätthålla ”terrorbalansen”. Den måste försvara sig med militära medel eftersom den avvisat de politiska medlen — arbetarklassens självständiga mobilisering.
Karaktären på de sovjetiska kärnvapenrustningarna skiljer sig här fundamentalt från de imperialistiska ländernas. För USA var atombomben redan från början medlet att besegra Sovjetunionen med, avlägsna dess ledning och förändra de strategiska styrkeförhållandena. Den sovjetiska ledningen har aldrig uppfattat kärnvapen som medel att underkuva USA eller Västeuropa med. Det handlar endast om att avvärja ett hot mot dess existens. Nu är det fullständigt likgiltigt för arbetarklassen varför den är dömd till nukleär utplåning. Vad som är viktigt för den är frågan om det finns en samhällskraft som är i stånd att förhindra ett kärnvapenkrig och erbjuda arbetarklassen ett överlevnadsperspektiv. Bara hotet om att i nödfall kunna föra ett kärnvapenkrig och vinna det, är ett klart bevis för att den sovjetiska byråkratin — lika litet som den kapitalistiska — är i stånd till detta.
På senare år har den sovjetiska ledningen inte öppet hotat med att använda kärnvapen. Det har inte alltid varit på det sättet. Under det efterstalinistiska uppsvingets period förkunnade Chrusjtjev vitt och brett att Sovjet snart skulle gå om USA industriellt och militärt. Han tvekade inte att understryka den ny-vordna ställningen som världsmakt med hot om kärnvapeninsats.
• Chrustjev bedrev nukleär maktpolitik när han 1959 ville upprätta en raketbas i de albanska bergen, vilket direkt hotade Grekland och Italien.
• Nukleär maktpolitik var det också frågan om när Sovjetunionen 1956 vägrade Kina tillgång till kärnvapen — de ville inte att det ”socialistiska kärnvapenmonopolet” skulle hävas.
De kinesiska och kubanska ledningarnas önskan om kärnvapen överlämnas till andra att bedöma även om man i efterskott måste tillskriva båda en lättsinnig inställning. Hand i hand med ett förstärkt självförtroende hos den sovjetiska byråkratin gick en inte oväsentlig förändring av dess militära doktrin. Sovjets oövervinnerlighet härleddes inte längre från de samhälleliga förhållandena utan från den nukleära styrkejämvikten. 1957 beslöt sig Chrusjtjev för att lägga tyngdpunkten på nukleär upprustning. Interkontinentala raketer skulle produceras ”som korvar” och på bekostnad av de konventionella stridskrafterna, vilka minskades fram till 1963. Marskalk Sokolovskij, fadern till den sovjetiska versionen av ”massiv vedergällning”, förklarade att kärnvapen representerade ”en avgörande fas” i den militära strategin och betonade det nödvändiga i att förlägga militära operationer på fientligt territorium.
Under Brezjnev har Sovjetunionen vänt ryggen åt detta skrävel. Till detta kommer att den sovjetiska ekonomins strukturella kris har urholkat byråkratins självförtroende. På senare tid, sedan USA och NATO inlett en ny våg av upprustningar, har illusionerna om ”seger i kärnvapenkrig” minskat. Kvar finns målsättningen att med hjälp av den ”militära jämvikten” förhindra ett kärnvapenkrig. Kvar finns också föraktet för proletariatet och politiken att hålla främmande folk som gisslan. 1983 stationerades sovjetiska raketer i DDR och Tjeckoslovakien: Avsikten är genomskinlig — Raketer är magneter!
Med ”försvar av arbetarstaterna” avsåg Trotskij att det kollektiva ägandet av produktionsmedlen och den ur detta skapade samhälleliga välfärden, måste försvaras mot ansträngningar att återinföra privatkapitalistiska förhållanden. I sina arbeten på detta tema tvekade han aldrig om att byråkratin var oförmögen att handha denna uppgift. ”I SSSR är byråkratins störtande oundgänglig för statsegendomens bevarande. Endast i denna mening försvarar vi SSSR.”[23] Han hade hoppats att den sovjetiska arbetarklassen på nytt skulle organisera sig självständigt för att såväl störta Stalin som att också fördriva Hitler. Byråkratins störtande skulle enbart vara arbetarklassens verk. ”Vi kan inte överlåta Stalins störtande på Hitler, det är vår egen uppgift.” Utifrån denna inställning vände han sig mot varje slags defaitistisk hållning gentemot Sovjetunionen i ett imperialistiskt krig.
Trotskij väntade sig att det Andra världskriget i likhet med det Första skulle leda till revolution och det i såväl Sovjetunionen som i de kapitalistiska länderna. Denna utveckling ägde aldrig rum. En från de stalinistiska och socialdemokratiska byråkratierna självständig arbetarklass har bara funnits i mycket begränsad omfattning. För det stora flertalet av de progressiva arbetarna var kampen mot fascismen och försvaret av Sovjetunionen liktydigt med att kritik av den sovjetiska byråkratin var underordnad den antifascistiska kampen — om det över huvud taget fanns någon. Trotskij hade fel i fråga om det tidsmässiga förverkligandet av sitt perspektiv. Innehållsmässigt har han dock förblivit högaktuell. Aldrig har kritiken av den byråkratiska diktaturen varit så utbredd som i dag. Aldrig har heller de objektiva förutsättningarna för dess störtande varit så mogna, den ekonomiska återvändsgränden för den sovjetiska byråkratin så utpräglad.
Situationen vid Andra världskriget kommer inte att återupprepas. De postkapitalistiska länderna kommer inte än en gång att segra i ett krig mot imperialismen, när byråkratin leder det. Det handlar om att antingen lyckas arbetarna störta sina diktatorer eller att mänskligheten — åtminstone på norra halvklotet — utplånas.
För ett socialistiskt och antimilitaristiskt program kan man dra följande slutsatser:
1) För att hindra ett kärnvapenkrig räcker det inte med att bara avväpna den imperialistiska bourgeoisin i dess fästen, som Mandel skriver. Den byråkratiska diktaturen måste också störtas i de postkapitalistiska länderna. Det finns ingen inbördes ordning mellan dessa båda uppgifter, ingen etappordning, de står i en växelrelation i förhållande till varandra. Det finns ingen ersättning för att ta makten ifrån finanskapitalet i USA: Det kan vare sig ”neutraliseras” genom revolution i de halvkoloniala länderna eller genom Västeuropas utträde ur NATO. Å andra sidan gäller också att det nordamerikanska proletariatet knappast kommer att resa sig om inte möjligheten av en demokratisk och självförvaltande socialism finns inom synbart räckhåll.
2) Utifrån mänsklighetens nuvarande förstörelsepotential kan ett NATO-krig mot Warzawa-pakten knappast överlevas av den senare om det inte förs som ett revolutionärt krig. Görs dess utgång avhängigt vapenteknikens överlägsenhet — som i sin tur givetvis är en produkt av en bestämd nivå på den ekonomiska utvecklingen — kommer det med säkerhet att sluta i en ömsesidig förintelse. Detta förutsätter att det i Sovjetunionen och i de östeuropeiska länderna existerar en revolutionär ledning som ger befolkningen fullständig frihet att själva organisera sig, att ta motståndet i egna händer för att på så vis uppnå största möjliga flexibilitet och rörlighet i genomförandet av kampen och att fritt alliera sig med arbetarklassen i de imperialistiska länderna.
3) Praktiskt ställs uppgiften att förhindra att proletariatet i USA går på den chauvinistiska och antikommunistiska hetsen från sin bourgeoisi och att den sovjetiska arbetarklassen går på byråkratins nationalistiska försvar. En ny internationell arbetarenhet är nödvändig och som är uppbyggd utifrån deras konkreta, gemensamma intressen. Ända sedan Kominterns förfall har det inte funnits någon sådan enhet: Fjärde Internationalen har till dags dato förblivit dess enda programmatiska uttryck. Under tryck av den djupa samhälleliga krisen i såväl de kapitalistiska som de ickekapitalistiska länderna, lyfts ändå konkreta utgångspunkter fram vilka orsakar bestörtning hos arbetarklassen i såväl Öst som Väst och växande intresse av att samla sig mot det hot som de delar för att finna gemensamma lösningar. Ett uttryck för detta är solidariteten från delar av Solidarnosc med det brittiska gruvarbetarfacket NUM. Ytterligare en är fredsrörelsen som gett utrymme för nya internationella erfarenheter och skapat ett forum för östliga och västliga fredsaktivister, vilka har diskuterat strategier mot kriget. Det är otillräckligt att som Mandel lyfta fram den självständiga fredsrörelsen i Östeuropa som ett steg mot den antibyråkratiska revolutionen och som ett viktigt stöd för fredsrörelsen i Väst. Det nya med 80-talets fredsrörelse är dock försöken till permanent och institutionaliserat samarbete och, politiskt förenande över blockgränserna.
4) Det är ingen slump att de krafter i fredsrörelsen som rör sig i denna riktning på samma gång är de som radikalt bryter med avskräckningspolitiken och kräver rustningskontroll och manar till en politik av ensidig nukleär nedrustning i såväl Öst som Väst. 1 allmänhet handlar det om fredsrörelsens radikalaste flygel. Avvisandet av hotet om ömsesidig förintelse är faktiskt det första steget för att över huvud taget komma till tals med arbetare eller fredsaktivister ”på den andra sidan”. För uppkomsten av ett självständigt arbetaralternativ är det dessutom av oskattbar betydelse att det bildats självständiga fredsgrupper i Sovjetunionen under senare år, vilka har börjat bryta med föreställningen att fredens sak ligger i goda händer hos byråkratin.
”Terrorbalansen erbjuder ingen pålitlig garanti för att säkra världsfreden... I dag då förtroendet mellan de båda staterna gått förlorat har fredens problem upphört att uteslutande vara en fråga för statliga bilaterala förbindelser... Det är ganska uppenbart att de båda sidornas politiska företrädare är oförmögna att i en nära framtid nå fram till överenskommelser om betydande rustningsbegränsningar ...för att inte tala om verklig avrustning... Vi är övertygade om att ansvaret för freden inte längre kan överlämnas till de styrande... Vi förespråkar ett konsekvent och fullständigt slutgiltigt avskaffande av såväl den nukleära vapenarsenalen som begränsning av alla konventionella vapen” [24]
5) Vid formulerandet av ett antimilitaristiskt program måste man ta hänsyn till arbetarklassens medvetenhetsnivå. 1 Västeuropa upplever arbetarklassen ett dubbelt hot på grund av såväl USAs nukleära högupprustning såväl som Sovjetunionens. Det är inte nog att, abstrakt och historiskt, förklara att imperialismen är den huvudsakliga drivkraften bakom krigen. Man måste konkret diskutera på vilket sätt arbetarklassen kan försvara sig. En sådan diskussion finns i ansatserna till krav på upplösning av den bestående aggressiva militärstrukturen till förmån för ett defensivt försvar och bildande av territorialmilis. I detta ligger en mängd illusioner om möjligheterna att förändra arméernas karaktär utan att förändra samhällenas karaktär. Ändå pekar detta an i rätt riktning och det är vår plikt att gripa tag i och peka på att en sådan ansats för vidare till arbetarklassens beväpning och som konsekvens kräver utträde ur NATO och att ta makten ifrån bourgeoisin.
Den ekonomiska krisen i Väst och Öst, vilken åtföljs av en oerhörd ökning av rustningarna leder till ett ifrågasättande av de borgerliga och byråkratiska uppfattningarna om det ”nationella försvaret”. Den tvingar fram skisserandet av ett alternativ som radikalt förändrar den militära strukturen, frigör ekonomin ur rustningsproduktionens tvångströja och är konsekvent internationalistiskt.
Översättning: Thomas Ramberg och Anders Carlsson
Översatt ur Inprekorr nr 175 januari 1986. Inprekorr ges ut av Gruppe Internationale Marxisten, västtysk sektion av Fjärde Internationalen.
[1] P M S Blackett, Die Strategischen Folgen der Atombombe, sid 105-109.
[2] National State Council (NSC) 162/2 30.9.1953. Citat efter David Alan Rosenberg, The Origins of Overkill: Nuclear Weapons and American Strategy, 1945-1960, ur International Security vol 7, nr 4, våren 1983, MIT Press Cambridge, Massachusetts, sid 32.
[3] Jämför D A Rosenberg, a a sid 31.
[4] Jämför Bernd Greiner, Die Kategorie Risikoniveau — Ein Paradigma Zur Analyse amerikansischer A ussen und Militärpolitik während des Kalten Krieges, Peter Lang-Verlag, Frankfurt 1985, sid 235-254.
[5] Rovere/Schlesinger, In the Senate Office Building, sid 240.
[6] Ibid sid 177-251 och dokument sid 275-358.
[7] NSC Planning Board Report on NSC Action, nr 1075-a, 5.4.1954, i Vietnam — The Definitive documentation of human decisions, band 1 sid 515-528, Heyden, London 1979.
[8] Berlin-krisen 1948 — vattendelaren för tillkomsten av DDR — ledde i september till Nationella Säkerhetsrådets berömda Vandenbergs-resolution (NSC 30), som för första gången begrundade nödvändigheten av ”att i fall av fientligheter sätta in kärnvapen.” Produktionen av kärnvapen ökade språngartat: 1949 innehade USA 50 atombomber, 1953 redan 1000. Resolutionen NSC 162/2 som 1952 gav dop åt ”Den massiva vedergällningens doktrin”, kan minst lika mycket ses som en reaktion på sprängningen av den första sovjetiska vätebomben som på överenskommelsen om vapenstillestånd i Korea. Kärnvapenproduktionen flerfaldigades: 1956 till 2000 kärnvapen, 1960 fanns det 18 000. Utvecklandet av den sovjetiska interkontinentala raketen hade däremot tydligt direkta konsekvenser för påskyndandet och uppbygget av det nordamerikanska raketprogrammet. Mellan 1960 och 1961 ökade produktionen språngartat. USAs nederlag inför den kubanska revolutionen påskyndade än mer utvecklingen. Upprustningen under 80-talet har mycket lite att göra med den sovjetiska kärnvapenpotentialen. Dess grundvalar lades redan 1974 med Schlesinger-doktrinen när nederlaget i Vietnam började avteckna sig för USA.
[9] Paix, guerre et revolution i Quatrième Internationale, november 1950/januari 1951, sid 2.
[10] Lutter avec une confiance accrue, i Quatrième Internationale, mars-maj 1954, sid 2.
[11] Återföreningskongressens plattform: För en snar återförening av den världstrotskistiska rörelsen, Dokument Fjärde Internationalen, nr 3, utgiven av Revolutionära Marxisters Förbund.
[12] Ibid
[13] Andreas von Bülow, Perspektiven für das Jahr 2000, Frankfurter Rundschau, den 14.10.1985.
[14] Leo Trotskij, Den förrådda revolutionen, René Coeckelberghs förlag 1969 och Röda Rummet 1983, sid 161.
[15] Kydrik Podrabinek, Die Pechvögel, citerat efter Andrew Cockburn, Die Sowjetische Herausforderung, Scherz-Verlag, Bern 1953, sid 55f. (Originaltitel The threat: inside the Soviet military machine, Andrew Cockburn, Random House 1983.)
[16] Leo Trotskij, SSSR i krig i Till marxismens försvar Rene Coeckelberghs förlag 1972 och Röda Rummet 1983, sid 52.
[17] Leo Trotskij, Bokslut om de finska händelserna i a a sid 223.
[18] Pjotr Grigorenko, Die Verheimlichung der historischen Wahrheit ist ein Verbrechen am Volk, i Alexander Nekritsch/Piotr Grigorenko, Genickschuss, EuropaVerlag 1969, sid 267.
[19] Samtliga citat från Piotr Grigorenko, a a.
[20] Trotskij gör senare samma distinktion apropå Hitler-Stalin-pakten. Se What Lies Behind Stalin Bid For Agreement with Hitler? 6.3.1939 i Writings 1938-39, Pathfinder Press, New York, sid 200-203.
[21] Henry Kissinger, Kernwaffen und auswärtige Politik, R Oldenburg-Verlag, München 1959, sid 312f. (Originaltitel Nuclear weapons and foreign policy, Henry Kissinger, State department, New York 1957)
[22] Ibid sid 324
[23]Leo Trotskij, SSSR i krig a.a. sid 48
[24] Moskva-gruppen for ömsesidigt förtroende, Moskauer Vertrauensgruppe, Aufruf an die Regierungen und die Bevölkerung der Sowjetunion und der USA, 4.6.1982. I Samizdat 85, Bern 1985, sid 27. För mera information om Moskva‑gruppen se Inprekorr nr 172, september 1985, J Allio, Demokratische Rechte unabdingbar.