Ur Fjärde Internationalen 1/1986
Segern för befrielserörelserna i de tidigare portugisiska kolonierna, nederlaget för den rasistiska regimen i Zimbabwe och det ökade motståndet mot rasistregimen i Sydafrika har förvandlat södra Afrika från en region präglad av stabil imperialistisk dominans till ett område med djupa kriser och massiva revolter. Södra Afrikas framtid bestäms i hög grad av vad som händer i Sydafrika.
Sydafrika är den starkaste kontrarevolutionära kraften och imperialismens viktigaste samarbetspartner i området. Detta har bl a kommit till uttryck genom landets militära interventioner in i Zimbabwe, Angola, Namibia och Mozambique. Den nationella försvarsbudgeten har fyrdubblats inom loppet av 10 år och rustningsindustrin har vuxit snabbt i syfte att göra landet mer oberoende av vapenimport från de imperialistiska länderna.
Sydafrika har också en industriell ekonomi som saknar motstycke på den afrikanska kontinenten och måste definieras som ett semiindustrialiserat land. 1975 svarade industriproduktionen för 22 procent av Sydafrikas Bruttonationalprodukt (BNP). Detta kan jämföras med Egyptens 17 och Nigerias 10 procent, vilka är kontinentens mest industrialiserade länder efter Sydafrika. Under 1977 växte Sydafrikas BNP tre gånger snabbare än kontinentens genomsnitt.
Trots detta är landet fortfarande beroende av investeringar och teknologisk hjälp från imperialistiska länder. Nära 50 procent av imperialismens investeringar söder om Sahara har gått till Sydafrika. Trots att det vuxit fram ett självständigt finanskapital inom landet så fortsätter utländskt kapital att dominera banksektorn. 1978 representerade Barclays Bank och Standard Bank Investments tillsammans 52 procent av de samlade tillgångarna i de 20 mest betydelsefulla finansföretagen i landet. De tre näst största: Netbank, Volkskas och Bankorp kontrollerades av Sydafrikanskt kapital. Inom mineralindustrin äger utländskt kapital upp mot 40 procent av sektorns totala aktievärde. Amerikanskt kapital kontrollerar ungefär 25 procent av de sydafrikanska gruvorna. Utländska företag dominerar helt elektronikindustrin och är mycket starkt även i bil- och oljeindustrin.
Men Sydafrika är ett kapitalistiskt land av väldigt speciell typ. Majoriteten av befolkningen och den överväldigande majoriteten av de direkta producenterna inom industrin och jordbruket saknar rätten till medborgarskap i sitt eget land och saknar varje form av elementära demokratiska och politiska rättigheter. Det här är en unik situation internationellt sett. En situation som vuxit fram som ett resultat av det speciella sätt kapitalet har kommit in i landet via kolonialister och utländskt kapital: först genom den holländska och brittiska kolonialismen och sedan genom imperialismen generellt. Apartheid är bara den slutliga formen för rassegregering. Ett system som möjliggjort för det internationella kapitalet och de ledande skikten av Sydafrikas vita att vidmakthålla en superexploatering av den svarta arbetarklassen under mer än ett århundrade. Guld- och diamantgruvornas svarta arbetskraft har varit den huvudsakliga källan till de profiter kapitalet gjort.
Landet har den kapitalistiska världens största koncentration av malmfyndigheter. Det svarar för 75 procent av kapitalismens guldproduktion. Landet är den tredje största producenten av uran och diamanter, den näst största av krom, den sjunde av fosfat och kol och den åttonde av nickel och järnmalm. Slutligen svarar Sydafrika för 92 procent av världens platina produktion och 62 procent av magnesiumproduktionen. Sammantaget svarar mineralproduktionen för 20 procent av den nationella produktionen och upp emot 80 procent av landets export. Förekomsten av dessa för industriproduktionen så viktiga mineraler, förklarar varför de imperialistiska staternas regeringar är så totalt ovilliga att utsätta Sydafrika för en totalbojkott. Det är samtidigt beroendet av inkomsterna från mineralproduktionen som till stor del förklarar det kvarvarande beroendet av imperialismen. Guldprisets fluktuationer på världsmarknaden påverkar Sydafrikas ekonomi starkt och leder till ett beroende av denna marknad. Regimen i Pretoria har inte kunnat bemästra detta problem. Det lägre guldpriset och dess fluktuationer efter 1981 förklarar varför landets ekonomi inte har kunnat skyddas från den internationella ekonomiska nedgången. Resultatet har bl a blivit ett underskott i handelsbalansen och en inflationstakt på 15-16 procent.
I dag äger cirka 70.000 vita jordägare 85 miljoner hektar mark, vilket motsvarar nästan 85 procent av all jordbruksmark i Sydafrika. Nära 750000 arbetare (nästan alla svarta) är anställda där. 500000 andra är anställda tillfälligt på säsongsbasis. Vid sidan av denna sektor finns ”svarta” områden och Bantustan-områden. Här lever 1 250000 människor, vilka huvudsakligen arbetar med jordbruk, vilket motsvarar cirka 28 procent av den aktiva befolkningen inom dessa områden. De här människorna är till en stor del beroende av understöd från släktingar som arbetar utanför jordbruket, t ex inom gruvindustrin.
Utvecklingen av Sydafrikas jordbrukssystem har hela tiden syftat till att köra bort den ursprungliga befolkningen från jordbruksmark och säkra förekomsten av billig och politiskt kontrollerad arbetskraft som tvingats arbeta åt vita jordägare och kapitalister för att över huvud taget överleva. Detta är även i dag Bantustan-områdenas huvudsakliga betydelse. Här tvingas den svarta befolkningen leva på svältgränsen, berövade egna möjligheter att producera sitt livsuppehälle. Så vidmakthålls en stor och fattig reservarme och så tvingar apartheidregimen fram nödvändigheten för den svarta befolkningen att sälja sin arbetskraft för svältlöner. Detta faktum förklarar de vita härskarnas överflöd och de kapitalistiska koncernernas överprofiter.
Landets enorma rikedomar kontrolleras av nationella och internationella kapitalgrupper. Grupper som integreras mer och mer, bl a i form av "joint-ventures”. Samhällets andra pol är den fattiga massan av svarta arbetare, vilkas per capita inkomst endast motsvarar 10 procent av de vitas. Den största misären står att finna bland befolkningen i de s k Bantustan-områdena. Denna polarisering mellan rika och fattiga, som sammanfaller med apartheidpolitiken och de vitas kontroll över all fruktbar mark, gör den sociala och politiska situationen i Sydafrika explosiv. Det är detta som länkar samman kampen mot apartheidregimen, kampen för en radikal jordreform och kampen mot det kapitalistiska systemet i stort.