Ur Fjärde Internationalen 1/1986
Även om det sägs vara ett oskick att gå i svaromål på recensioner skulle jag vilja kommentera Mats Bladhs recension av min bok Lögnen om lönen i Fjärde Internationalen nr 4/85. FIs recensent Mats Bladh tycker inte om boken. Han har, såvitt jag kan se, tre huvudinvändningar:
• Jag står för en underkonsumtionsteori och inte för den marxistiska överproduktionsteorin.
• Jag har hemfallit åt en ren ”penningmängds”förklaring, samtidigt som det, enligt Mats Bladh, är oklart om jag ser inflationen som främst orsakad av krisen eller ökad penningmängd.
• Vad som tycks vara ännu värre är att jag inte tar ”hänsyn till guldets roll — och dess betydelse kan inte upptäckas utan arbetsvärdeteorin”.
Om den första anklagelsen kan bara sägas att jag i boken inte skriver om krisen och dess orsaker. Jag tar helt enkelt krisen — i form av ständigt djupare lågkonjunkturer — som given.
De ord som Mats Bladh tar som bevis för en underkonsumtionsteori, är ju ingen beskrivning av krisen. Orden om pengar som jagar varor är ett sätt att beskriva vad som händer när regeringarna pumpar in pengar i systemet för att motverka lågkonjunkturerna.
För att bemöta den andra anklagelsen — om penningmängdsteori och om oklarhet — måste jag citera mig själv. I boken skriver jag:
”Förklaringen till den ständiga och ökade inflationen kan delas upp i svaret på två frågor: Hur uppstår inflationen? Varför uppstår inflationen?” (sid 36)
Svaret på den första frågan är — genom ökad penningmängd och kreditexpansion (sid 36-47 i boken).
Svaret på den andra frågan är — därför att detta är det enda sättet för kapitalismen att undvika en upprepning av 1920- och 30-talets depressioner (sid 51-65).
Nu räcker väl inte detta som svar och det är tråkigt, men troligen nödvändigt att föra diskussionen genom citat från auktoriteterna. Att Mats Bladh med sådan förkärlek citerar Ernest Mandel gör det förstås rätt lätt för mig att svara.
I Senkapitalismen skriver Mandel:
”Ökningen av penningkvantiteten, dvs mängden pappers- och bankpengar, utgör på ett otvetydigt sätt den omedelbara tekniska orsaken till dollarinflationen.” (sid 143, min kursivering)
Det är alltså svaret på ”hur?”.
I boken The Second Slump, som handlar om 1970-talskriserna, skriver Mandel:
”Som vi redan har poängterat, åtföljdes stimulansåtgärderna åren 1975 och 1976, i de flesta länderna, av en enorm ökning av den offentliga skulden. Detta var priset som måste betalas för att undvika en katastrofal kris av samma omfattning som depressionen 1929-32”. (sid. 92, min kursivering).
Detta är alltså svaret på frågan ”varför?”.
För att sammanfatta: Den tekniska orsaken till inflationen är en ökning av penning- och kreditmängden, som beror på försöken att genom stimulanspolitik undvika en riktig depression.
Det är alltså fel när Mats Bladh pådyvlar mig en ren penningmängdsförklaring. Men när han väl gjort det är det naturligtvis lätt för honom att fortsätta och sedan skriva, bland annat: ”Jag kan ändå inte kommma ifrån en obehaglig känsla av monetarism”. Därmed är jag då inlåst i samma fålla som Milton Friedman med flera!
Jag får då luta mig mot Mandel igen. Han skriver:
”Är denna förklaring av den permanenta inflationen som utmärker senakapitalismen identisk eller besläktad med kvantitetsteorins nutida formulering?” (det vill säga Friedmans monetarism, min anmärkning).
Mandel svarar sig själv:
”En viss likhet kan inte förnekas; men vår förklaring fanns redan i Marx penningteori, tillämpad på papperspengar.” (Senkapitalismen, s 148)
I min bok gör jag ett försök att visa att den enkla monetaristiska teorin om ett ovillkorligt och absolut samband mellan penningmängd och inflation inte håller. Det är nämligen så att även om ökad penningmängd lett till högre inflation, har det omvända inte varit sant, vid en jämförelse länderna emellan.
Inte heller detta försök faller Mats Bladh i smaken och han konstaterar att jag stödjer mig på en jämförelse över fyra år (1980-84). ”Men det är ju alldeles för lite”, utropar Mats. ”Inte kan man upptäcka trender på bara fyra år. Det borde åtminstone vara tio tal för vardera variabeln för att trender skall upptäckas.”
Förvisso! Däremot räcker fyra år för att skaka om den enkla monetaristiska teorin, som ju talar om att penningmängd och inflation alltid följts år. Och något annat var heller inte mitt sytte.
Jag kan inte komma ifrån känslan av att Mats Bladh har läst min bok som Fan läser bibeln.
Den tredje — och kanske mest grundläggande — punkten i Mats Bladhs kritik berör det faktum att jag inte har tagit hänsyn till guldets roll. Även här citerar Mats Bladh Mandels Senkapitalismen. Mats Bladh skriver:
”Enligt Ernest Mandel behöver tre tendenser undersökas för att bestämma inflationen:” (FI nr 4/85 sid 103)
Därefter följer tre punkter som bland annat tar upp guldets roll.
Men Mats! Så står det inte i min upplaga av Senkapitalismen. Där står:
”Tre tendenser måste alltså jämföras med varandra, för att man mera exakt skall kunna bestämma kreditvarupenningutvidgningens inflationistiska effekter.” (sid 139, min kursivering)
De tre tendenserna måste alltså inte undersökas för att bestämma inflationen, som Bladh skriver. De behövs för att ”mera exakt” bestämma den inflation som Mandel redan fastslagit är beroende av penning- och kreditmängdens ökning.
Jag skulle, vad gäller citerandet, vilja tillråda en något större försiktighet i framtiden.
Nu finns det ytterligare två problem med Mandels punkter.
För det första uppstår vissa pedagogiska problem om man i en allmänt hållen bok om inflationen skall ställa varupriserna i förhållande till guldet. Mätt på det sättet har ju de allra flesta vanliga varor sjunkit i värde sedan 1970.
Jag skulle faktiskt vilja få se Mats Bladh stå på ett möte och förklara för folk att det inte alls är som de tror. Matpriserna har inte ökat med dryga 300 procent sedan 1970, som Statistiska Centralbyrån påstår. Nej, de har i stället — mätt i förhållande till guldet — fallit i pris med nästan 50 procent.
Jag har alltid försökt att ha som rättesnöre att inte skriva om saker som jag inte tror mig kunna förklara på, exempelvis en vanlig studiecirkel. Om priset för det är, som Mandel skriver, en mindre exakt bestämning, då menar jag att exaktheten får ge vika för tydligheten och klarheten.
Hade jag skrivit en vetenskaplig avhandling skulle naturligtvis avvägningen mellan exakthet och tydlighet bli annorlunda, men nu var det aldrig syftet.
Det andra problemet med Mandels punkter är att han bara skriver ”att man måste”. Varken i Senkapitalismen eller, så vitt jag vet, vid något senare tillfälle, har Mandel gått in på hur detta skall göras, och göras begripligt.
I boken The Second Slump som behandlar 70-talets ekonomiska kris kommer Mandel vid upprepade tillfällen in på inflationen och dess orsaker. Inte vid något tillfälle berör han där guldets, som Mats Bladh ser det, avgörande roll. Återigen känner jag mig tyvärr tvingad att citera:
”Den borgerliga staten förfogar absolut inte över några medel för att förhindra konjunktursvängningarna och de nya återkommande överproduktionskriserna. Dessa är en bestående del av det kapitalistiska produktionssättet och kommer bara att försvinna när det produktionssättet försvinner. Men den borgerliga staten förfogar över medel för att begränsa lågkonjunkturernas omedelbara varaktighet och djup. Det sker genom keynesianska och neokeynesianska åtgärder — det vill säga genom att skapa falska pengar (öka penningmängden, min anmärkning) Priset som betalas för att använda dessa krisbekämpande åtgärder är en ständigt fortgående nedvärdering av papperspengarnas värde och en accelererad inflation (sid 62 i The Second Slump).
”Det har återigen bekräftats att Senkapitalismen är oförmögen att fly detta dilemma — antingen en allt djupare lågkonjunktur eller en ökande inflation.” (sid 64)
”Kreditinflationen (skuldinflationen) har varit det enda sättet att undvika en explosiv kris av samma omfattning som 1929-32. Mellan lågkonjunkturerna 1974-75 och 1979-80 ökade den totala privata och offentliga skuldsättningen i USA med 25 procent... Och detta tillät en ökning av den samlade produktionen på mindre än 10 procent mellan 1973 och 1979. Den grundläggande orsaken till den permanenta inflationen beror på dessa strukturella motsättningar hos Senkapitalismen, och inte på ökande oljepriser.” (sid 212, mina översättningar från engelskan).
Man kan möjligen anklaga mig för att i boken Lögnen om lönen så skamlöst ha tagit Mandels teorier och använt dem för att belysa den svenska utvecklingen, utan att ange källan.
Orsaken till att jag uppfattade dessa teorier som marxistiskt allmängods inom vår rörelse. Där — om inte annars — hade jag uppenbarligen fel.