Ur Fjärde Internationalen 1/1986
Följande text är ett utdrag ur den politiska rapport som Socialistiska Partiets styrelse antog den 16 februari i år. Rapporten skall tjäna som diskussionsunderlag och ge bakgrundsmaterial 'inför partiets Tionde kongress 24-26 maj 1986.
Efterkrigstidens starka ekonomiska tillväxt bröts i de utvecklade industriländerna i början av 1970-talet och ersattes av en längre period, präglad av relativ ekonomisk stagnation och en rad krisproblem.
Vi har till exempel sett att det internationella valuta- och kreditsystemet blivit instabilare och mer spänningsfyllt än under föregående period.
USA:s beslut 1971 att bryta upp det internationella valutasystem som grundats 1944 vid Bretton-Woodskonferensen, motsvarande en relativ försvagning av USA:s internationella dominans och nya styrkeförhållanden mellan de imperialistiska staterna. Därefter har de olika nationella valutorna varit mer rörliga än tidigare och grunden därmed skapats för en större osäkerhet och valutaspekulation.
1974 gick ett par storbanker i konkurs, till exempel den västtyska Herstadt-banken och den amerikanska Franklin Bank. Eftersom dagens storbanker både har skulder och fordringar på varandra hotar en banks konkurs mycket snabbt att få svår-kontrollerbara effekter inom hela bank- och industrivärlden.
Trots stora förluster förhindrades en allmän bankkrasch 1974. Året därpå möttes världens bankledare i Västtyskland för att diskutera hur man i framtiden skulle kunna förhindra nya bankkonkurser från att dra dem alla i fördärvet. Därefter har flera stora och kostsamma räddningsaktioner ägt rum.
Också den internationella kreditmarknaden står inför stora problem idag.
Vid mitten av 1970-talet hade en stor mängd penningkapital anhopats hos bankerna. Det var pengar som främst härstammade från oljeproducenternas dollarintäkter och från de imperialistiska ländernas storföretag. Dessa pengar lånades nu ut till länder som Brasilien, Mexiko, Peru, Sydkorea och Argentina. Detta eftersom räntan på de utlånade medlen var högre än den förväntade avkastningen på produktiva investeringar inom de imperialistiska länderna.
Lånen ansågs fullkomligt riskfria. Bankerna förväntade sig att de råvaruproducerande ländernas exportintäkter skulle öka i takt med en fortsatt ökning av råvarupriserna och levde i en ”trygg” förvissning om att hela länder inte kunde gå i konkurs.
I slutet av 70-talet började dock råvarupriserna sjunka. Till och med oljepriserna har kommit att sjunka. I den internationella krisens spår tenderade nämligen råvarupriserna att minska.
Resultatet har blivit att en lång rad så kallade ”utvecklingsländer” och ”halvindustrialiserade” länder fått mycket stora skulder till banker inom de imperialistiska länderna. Det är skulder — och räntor på skulderna — som blivit allt omöjligare att betala tillbaka.
I dessa låntagarländer genomförs extremt hårda åtstramningspaket som ytterligare förvärrat situationen för de fattiga, i ett redan utomordentligt prekärt läge — med massarbetslöshet och obeskrivlig social misär.
Kampen mot de egna regeringarnas åtstramningspolitik får under dessa villkor också en direkt anti-imperialistisk innebörd. Inom bankvärlden växer skräcken för att det internationella kreditsystemet skall bryta samman.
På 70-talet hårdnade konkurrensen mellan storföretagen på världsmarknaden. Det blev svårare att ta ut kostnadsökningar inom produktionen genom att höja priserna på de varor företagen producerade. En lång rad stora företag fick vidkännas sämre avkastning på sina investeringar, vinsterna tenderade med andra ord att sjunka. Med osäkrare vinstförväntningar tenderade företagens investeringar i sin tur att sjunka.
De investeringar man genomfört har varit starkt inriktade på att höja företagens produktivitet. Man har med andra ord försökt sänka produktionskostnaderna per producerad enhet för att få ett ökat ”vinstutrymme”.
Ett annat sätt för kapitalet att sänka produktionskostnaderna är att pressa ned lönekostnaderna direkt via löneförhandlingarna eller genom tvingande diktat. Det är i detta sammanhang man skall se debatten om företagens ”japanisering”.
Ett ökat antal industrirobotar och olika former av ”bonuslöner” knutna till företagens produktivitet ses av kapitalet som en del av vägen till framgång. Självklart strävar alla kapitalister efter att lyckas bättre än sina konkurrenter, för att förbättra sina möjligheter att överleva som vinnare i den internationella konkurrensen. Det är därför långt ifrån förvånande att en likartad utveckling sker samtidigt i alla kapitalistiska samhällen och att argumenten för denna ”nödvändiga” utveckling är så lika.
1 början av 80-talet skrev affärstidningen Veckans Affärer att den genomsnittliga aktien inte hade klarat av att ge en avkastning som höll inflationen stången. De stackars kupongklipparna hade enligt tidningen haft ett dystert årtionde. Ändå är det ett faktum att aktiespekulationen, aktieklippen, har blomstrat under 1970- och 80-talet. Allsköns spekulation har lönat sig synnerligen väl under denna period. Väldiga rikedomar har skapats av män som Anders Wall, Erik Penser, Sten Mörtstedt och Wictor Forss. Det viktiga är dock att komma ihåg att dessa rikedomar i hög grad skapats tack vare kristidens ökade osäkerhet och det utrymme den gett för kortsiktiga spekulationer.
Till denna bild av de växande problemen för den internationella borgarklassen under de gångna 15 åren, måste vi också lägga förskjutningen av styrkeförhållandena i den internationella klasskampen till borgerlighetens nackdel, med de revolutionära segrarna i Indokina (1975) och Nicaragua (1979) som de två mest framträdande exemplen.
Den nu öppna krisen för det sydafrikanska apartheidsystemet och den växande solidariteten med den revolterande svarta befolkningen får följdverkningar såväl på den afrikanska kontinenten som i världsmåttstock.
Den totala krisen för Marcos-diktaturen på Filippinerna som nu står inför ett sammanbrott på kort sikt — är en annan brännpunkt för den internationella befrielsekampen mot imperialismens utsugning och förtryck.
Trots att vi kan peka på ett flertal framgångar för revolutionen under denna period måste vi också, dessvärre, konstatera att imperialistiska länder som USA, Frankrike och Storbritannien fortfarande har en enorm styrka att kväsa befrielsekampen i den s k tredje världen.
Inom de imperialistiska staterna har vi under denna period tvingats bevittna en ny gigantisk upprustningsvåg. I Västeuropa har nya kärnvapenmissiler placerats ut trots folkliga protester.
Hotet om att mänskligheten skall utplånas i ett globalt kärnvapenkrig har ökat. Detta trots den internationella fredsrörelsens ansträngningar.
Imperialismen har — ställd inför en växande anti-krigsrörelse — riktat en veritabel propagandakanonad mot Sovjet, som om det skulle vara Sovjet-byråkratin snarare än imperialismen, som bär huvudansvaret för upprustningsvansinnet.
Mycket i den propagandan har emellertid snarast blivit en bumerang, tack vare de politiska utspel som den nya sovjetiska ledningen gjort om en ”gradvis reduktion av hela kärnvapenarsenalen”.
Här i Sverige har sovjetiska u-båtar under senare tid siktats i snart sagt varje vattensamling längs våra kuster. Dessa ”rapporter” har genast tagits som intäkt för nya krav på allt mer omfattande rustningar av det svenska försvaret.
Av allt det ovan sagda ser vi att det fanns en objektiv grund för kapitalet och dess politiska representanter att oroa sig för framtiden.
Kapitalet har ansträngt sig ordentligt för att förbättra det egna företagets överlevnadsmöjligheter. Borgarklasserna har bedrivit en verklig samordnad politisk offensiv för att påverka samhällsförhållandena till sin egen fördel. I detta ljus kan vi förstå arbetsgivarorganisationernas och de borgerliga partiernas ansträngningar under det senaste decenniet.
De härskande klasserna i de imperialistiska länderna har svarat på de ekonomiska svårigheterna med att ifrågasätta och försöka ta tillbaka många av de förbättringar som arbetarna kämpat till sig under efterkrigsperioden. De har alla och överallt använt debattknep och mördande propaganda kring fruktansvärda utlandsskulder, den tärande offentliga sektorns fördärvliga tillväxt, ständigt förlorade marknadsandelar och det vansinnigt höga löneläget som den egna arbetskraften roffat åt sig, nödvändigheten av att höja lönsamheten inom industrin o s v, osv.
Arbetarrörelsen i Västeuropa har — under de etablerade reformistiska partiernas ledning — alltsedan mitten av 1970-talet trängts på defensiven. Reformisterna slog snabbt till reträtt inför kapitalets attacker. De gjorde många av arbetsgivarnas argument till sina. De krävde av ”oss alla” att vara sparsamma, att hålla tillbaka lönekraven, att acceptera sänkta målsättningar kring den sociala välfärden och jobba flitigt som små myror så att ”allas våra” exportföretag kan gå segrande ur striden på världsmarknaden.
Den offentliga debatten om ekonomi och folkets välfärd har varit lögnarnas, och taskspelarnas gyllene arena i ett årtionde. De kritiska rösterna har fått liten eller ingen plats alls i massmedia. Så har storfinansen och deras politiska vänner lyckats forma ett djupt rotat ”krismedvetande” hos landets stora flertal.
Denna politiska utveckling har lett till en svårartad social situation överallt i de kapitalistiska länderna. Ett uttryck för det är den ständigt ökade arbetslösheten. Vid årsskiftet 1984/85 fanns det till exempel ca 31 miljoner arbetslösa enbart inom OECD-länderna!
Inte sedan 30-talskrisen har det funnits så många arbetslösa i de imperialistiska länderna. Om vi ser till antalet arbetande i förhållande till den totala befolkningen mellan 15 och 64 år kan vi mäta vad som kallas sysselsättningsgraden i samhället.
I 9 av OECD:s 16 medlemsländer har sysselsättningsgraden sjunkit under perioden 1975-1983. För att bara nämna ett par exempel så har den registrerade arbetslösheten från 1970 stigit i Storbritannien från 3 till 13 procent, i det ”välmående” Västtyskland från 0.8 till 8.6 procent och i Spanien från 2.4 till 20.1 procent. Idag är ca 63 procent av Belgiens arbetslösa långtidsarbetslösa. De är med andra ord arbetslösa minst 12 månader. I Holland är siffran ca 44 procent, i Frankrike ca 43 procent och i Storbritannien ca 37 procent. Den svenska siffran ligger på ca 10 procent och är därmed internationellt låg.
I Schweiz, Västtyskland, Österrike och Frankrike har de nationella arbetslöshetssiffrorna hållits nere genom att regeringarna och arbetsgivarna med olika medel kört ut den invandrade arbetskraften. Där har man således exporterat bort sin arbetslöshet till ackompanjemang av rasistiska hetskampanjer från yttersta högern. Arbetarrörelsens ledning har legat lågt eller till och med stämt upp i den invandrarfientliga kören. Det är ett svek som är fullständigt oförlåtligt och som kommer att minnas länge.
Jämför vi kvinnornas deltagande i arbetskraften 1975 och 1983 (mätt som antalet anställda och registrerade arbetslösa i procent av den kvinnliga befolkningen mellan 15-64 år) så finner vi att i Schweiz har kvinnornas andel gått tillbaka och i Västtyskland står man kvar på 1973 års nivå, medan i övriga OECD‑länder andelen kvinnor i arbetskraften har ökat under perioden.
Ser vi på skillnaden mellan mäns och kvinnors deltagande i arbetskraften 1983 så framträder väldiga internationella olikheter. I Holland, Schweiz och Italien är skillnaden så stor som 4042 procent. På andra delen av skalan finns Sverige och Finland där skillnaden är ca 9 procent.
Självklart är deltagandet eller icke-deltagandet i arbetskraften bara ett mått på hur könsdiskriminerande arbetsmarknaden är och där råder som sagt stora skillnader internationellt. Ett annat mått är förstås var kvinnor och män arbetar och hur lång arbetstid de har. Där vet vi att den svenska arbetsmarknaden är mycket hårt uppdelad så att den överväldigande majoriteten av kvinnorna arbetar inom vård- och serviceyrken och männen i högre grad arbetar i tillverkningsindustrin och inom transportyrken. Kvinnorna arbetar också deltid i betydligt större utsträckning än männen.
De könsmässiga skillnaderna i hur arbetslösheten slår visar inget entydigt mönster. För OECD som helhet är den officiellt redovisade arbetslösheten bland kvinnor högre än bland män. 8.5 mot 7.8 procent 1983. Jämför man med 1973 så har skillnaden minskat något under krisen. I Finland, Holland, Japan, Kanada, USA och Storbritannien är den officiellt redovisade arbetslösheten högre bland män och bland den kvinnliga delen av arbetskraften.
I alla andra OECD-länder drabbas kvinnorna hårdast. I Italien och Belgien är det värst med ca 8-9 procent högre kvinnlig arbetslöshet. Av ovanstående måste vi dra slutsatsen att krisen och dess politiska klimat ännu inte hejdat kvinnornas intåg på arbetsmarknaden, men att det fortfarande råder stora skillnader i mäns och kvinnors position inom arbetslivet och i samhället i stort.
Arbetslöshetens åldersmässiga fördelning ger en betydligt entydigare bild. De som har drabbats hårdast är män mellan 60 och 64 år och ungdomar mellan 15 och 24 år.
Kombinationen av ökande arbetslöshet och de socialdemokratiska och traditionella kommunistpartiernas oförmåga att anvisa någon som helst anti-kapitalistisk lösning på krisen förklarar den västeuropeiska arbetarrörelsens reträtt från mitten av 70-talet. Det kriminella i hela situationen är inte bara det ideologiska medlöperiet i och för sig, utan dess nettoeffekter: att arbetarna blottställs inför arbetsgivarnas attacker, utan fungerande organisationer till sitt förfogande, utan möjlighet att organisera ett effektivt självförsvar och utan möjlighet att knyta banden med de arbetslösa i gemensam kamp mot krisen och kapitalet.
Resultatet har inte låtit vänta på sig. I länder som USA, Spanien, Frankrike och Storbritannien har fackföreningarna fått vidkännas en mer eller mindre kraftig nedgång i medlemssiffrorna. De etablerade partiernas medlemsbas har likaså försvagats i dessa länder.
Som en del av den allmänna utvecklingen har hela krisbranscher vuxit fram under 70-talet, t ex teko-, gruv-, stål-, varvs- och bilindustrin. Det varierar från land till land exakt vilka industrigrenar som skurits ned eller helt dukat under i den internationella konkurrensen. De miljarder som ibland har pytsats in i krisindustrierna har inte använts på ett planmässigt och långsiktigt sätt, utan i allmänhet haft som främsta funktion att hålla banker och stora kapitalägare under armarna.
Hundratusentals arbetare och tjänstemän har drabbats av arbetslöshetens spöke. Slöseriet och det mänskliga lidandet är oerhört stort.
I partiets press har vi tämligen väl kunnat följa nedmalningen av stora delar av den brittiska gruv-, bil- och stålindustrin. Den har också skrivit om kampen mot nedskärningarna inom den franska stål- och bilindustrin. Vad som är mindre känt är att antalet industriarbetare i Spanien minskat med 22 procent mellan 1977 och1984. Bara under de senaste fyra åren har antalet arbetare inom den spanska storindustrin minskat med 25 procent. I och med Spaniens inträde i EG, kommer den spanska industrin att utsättas för en än mer mördande konkurrens. Många spanjorer befarar att inträdet i EG samtidigt som det blir ett slutgiltigt erkännande av att landet gjort sig av med Franco-epoken innebär en dödskyss för spansk industri och jordbruk.
I Italien har krisen slagit hårt mot alla de storföretag som traditionellt fungerat som bastioner för arbetarkampen.
Den holländska varvsindustrin är idag så gott som utplånad, från att ha varit en ledande industrigren och centrum för några av de mest stridbara arbetargrupperna i landet.
Det är uppenbart att krisens verkningar inom de utvecklade kapitalistiska länderna inte endast försvagar de arbetargrupper som drabbas direkt utan också hela arbetarklassen. Samtidigt måste vi väga in det faktum att en ny internationell arbetsdelning håller på att se dagens ljus. Exempelvis har världens varvsproduktion förskjutits bort från Europa till framför allt Japan, men delvis också till Sydkorea och Brasilien. De så kallade ”nya industrialiserade ländernas” industriproduktion har på basis av diktatoriskt förtryck av arbetarklassen, låga löner och hög produktivitet blivit hårda konkurrenter till flera av Västeuropas och USA:s industrier.
I de imperialistiska länderna har nedgången av antalet industriarbetare skett samtidigt med en uppgång i antalet anställda inom olika serviceyrken. Detta har bland annat betytt att arbetslöshetssiffrorna trots allt hållits uppe och att fler kvinnor blivit en del av den proletära delen av arbetskraften. Tillskottet genom en expansion av servicenäringarna — och en växande facklig organisering av arbetarna inom denna sektor — är nog så viktig, men kan bara till en del kompensera förlusterna på annat håll.
Det sagda betyder inte att den objektiva utvecklingen ”satt stopp” för den västeuropeiska arbetarkampen.
Den brittiska gruvstrejken, de massiva strejkerna under 1983 och början av 1984 i Spanien och Italien, de offentliganställdas massmobiliseringar under samma år i Holland och Belgien, den danska storkonflikten — det är några exempel på motsatsen. Men man måste då samtidigt slå fast att ingen av dessa arbetarstrider slutat i seger för arbetarklassen.
Tiotusentals arbetare har tvingats ut i öppen kamp för att försvara sig mot åtstramnings- och nedskärningspolitiken. Men det är oändligt mycket svårare att vinna segrar under dagens styrkeförhållanden.
Västeuropeisk arbetarrörelsen befinner sig i en ond cirkel. Det är svårt att vinna delstrider, på grund av de negativa styrkeförhållandena. Det krävs samlande lösningar och en mycket bred mobilisering. Samtidigt är denna breda mobilisering svår om inte omöjlig att organisera, utan en föregående erfarenhet av en mängd olika delstrider...
Dessa motsägelsefyllda förhållanden är vad som sätter sin prägel på läget idag.
Västeuropeisk arbetarrörelse är inte besegrad. Den besitter fortfarande reservkrafter. Det handlar om fackföreningar som visserligen missletts sedan åratal, men som fortfarande organiserar miljoner arbetare och som skulle kunna använda den organisationen för att nå ut till nya arbetargrupper. Det handlar också om den styrka som ligger hos det skikt av arbetare, som dragit nya erfarenheter av de gångna årens strider och som, i synnerhet på lokal eller regional nivå, är beredda att utmana de traditionella ledningarna. Och det handlar om de demokratiska rättigheter som kunnat bevaras och det sociala skyddsnät som fortfarande existerar — även om maskorna glesnat — och som gör att situationen än så länge är en annan än 30-talets, när det gäller krisens omedelbara sociala effekter.
I och med att krisen fått slå igenom som den har gjort, minskar också tilltron till de lösningar som de traditionella ledningarna för arbetarpartier och fackföreningar förespråkar.
Vem tror till exempel idag på att arbetslöshetens ökning är ett övergående fenomen? Vem är beredd att för femte, sjätte eller n:te gången sätta sin tillit till arbetsmetoder som aldrig visat sig fungera? Vem tror att enbart detta att lägga sin röst på ett socialdemokratiskt eller kommunistiskt parti förändrar situationen?
Allt färre! Detta skapar ökade möjligheter i uppbygget av en ny socialistisk kraft inom västeuropeisk arbetarrörelse, även om också de nya socialisterna kommer att få leva länge i den värld av misstro som de gamla ledningarna skapat.
Den politiska utvecklingen under 1970-talet och början av 80-talet gör alltså att kampvillkoren är helt annorlunda idag än för tio-femton år sedan.
I början av 1970-talet kunde en bred, spontan korttidsstrejk vid Volvo — eller något annat av Europas storföretag — ge en lönehöjning på flera kronor mer i timmen. En motsvarande höjning, i fast penningvärde, skulle idag kräva en enastående insats långt utöver den arbetsplats där man strejkar. Det skulle utlösa en febril aktivitet från arbetsgivare, regering och utsända fackliga toppfunktionärer med hot om instämmande till arbetsdomstolen, avsked och vad man nu kan föreställa sig.
Varje konsekvent försvar av den arbetande befolkningens omedelbara intressen leder idag förr eller senare till motsättningar och konfrontation med regeringarnas och de fackliga toppledningarnas politik. Förtroendet i fackliga vardagsfrågor och förmågan att ge ett perspektiv och helhetslösningar på problemen går hand i hand.
Detta ger den politiska organiseringen på arbetsplatserna en växande betydelse också för det fackliga vardagsarbetet. Partiets förmåga att peka ut ett helhetsalternativ till en byråkratisk eftergiftspolitik ställs på prov, liksom förmågan att bygga broar mellan olika kämpande grupper och förmågan att handfast organisera de egna styrkorna.
Allt detta kräver också en förstärkt ideologisk motoffensiv. Inom arbetarrörelsen ställs idag en mängd frågor som väntar på svar: vad som kan göras åt arbetslösheten, utslagningen, attackerna mot kvinnors rättigheter på jobbet och i facket, miljöproblemen, rustningarna och så vidare. Det är en stor utmaning.
En annan förändring, som det är helt avgörande att inse, är förändringen i ungdomens villkor. Ingen tidigare västeuropeisk efterkrigsgeneration har ställts inför en situation som dagens och den fortsatta utvecklingen ter sig explosionsartad. Utvecklingen av ungdomsarbetslösheten är ett tydligt exempel. 1970 fanns det i de sju största kapitalistiska länderna 1 miljon arbetslösa ungdomar. 1983 var det 9.5 miljoner. Idag ligger siffran ännu högre.
Ungdomsarbetslösheten är betydligt högre än normalarbetslösheten. 1983 var den drygt två gånger högre i länder som USA, Finland och Kanada, 2.5 gånger högre i Storbritannien, 3.7 gånger högre i Frankrike, 4.6 gånger högre i Norge och nästan sju(!) gånger högre i Italien. I Sverige var siffran ca 3 gånger högre 1983, med andra ord innan ungdomslagen trädde i kraft.
I USA är 45 procent av de arbetslösa ungdomar (under 25 år), 57 procent i Spanien och 62 procent i Italien.
Och som vanligt är vissa grupper ännu mer utsatta än andra: unga kvinnor, invandrarungdomar, svarta (framför allt i USA, Storbritannien och Frankrike) och latinos (i USA).
I Frankrike är 55 procent av de tillfälligt arbetslösa under 25 år.
För första gången under efterkrigstiden finns det nu miljoner och åter miljoner ungdomar som inte har — och ser några utsikter till att få — jobb.
Och krisen griper också kring sig till skolungdomen. Nedskärningar — med lärarlösa klasser, överbeläggning, ökade kostnader för skolmåltider och skolmaterial — ökar stressen och gör ibland skolan mer till mänskliga parkeringsplatser än ett ställe där man kan lära för livet eller för arbetslivet.
Den här situationen är den viktigaste orsaken till den vilsenhet och utslagning som drabbar stora ungdomsgrupper i dagens Västeuropa. Men här, liksom för arbetarrörelsen i stort, finns det en minoritet som drar andra slutsatser. Uppgången internationellt i kampen mot rasismen och i viss mån också ungdomsarbetslösheten är tecken på det.
Den sociala kris, som nu följer i spåren på den ekonomiska nedgången, skapar förhållanden som är helt nya för tidigare generationer. Det skall mycket till — när det gäller ökad lyhördhet, fräschhet och nytänkande — om de aktivister, som drogs in i det politiska arbetet under andra villkor och dominerar dagens arbetarorganisationer, skall kunna slå en brygga till dem som nu börjar ta kamp för sina intressen.
Om vi efter denna allmänna utblick kommer tillbaka till läget i Sverige, så är det första man måste slå fast att den Sörgårdsidyll som socialdemokraterna utmålade i sin valkampanj 1985 av ett ”Sverige på rätt väg” kommer att hamna på en allt skarpare kollisionskurs med verkligheten under de kommande åren.
Den kommande lågkonjunkturen kommer med stor sannolikhet att drabba Sverige än hårdare än de föregående.
Den uppgång som skett i den svenska ekonomin under de senaste åren, har i mycket haft den amerikanska importen som motor. USA-ekonomins drivkrafter har främst varit tre: en expanderande bilmarknad efter en tidigare djupdykning, den amerikanska byggnadsindustrin och den enorma vapenproduktionen, finansierad av ett gigantiskt budgetunderskott.
Krigsproduktionen har finansierats genom en ström av utländskt kapital till USA och backats upp genom en uppgång i utlandsinvesteringarna. Det utländska kapitalet har lockats dit genom höga räntor och en sänkning av dollarkursen. Det har gjort exporten dyrare och importen mycket billigare. Det är det som Sverige med sin starka satsning på den amerikanska marknaden och sin dollarorienterade finansiering ridit på.
Den här utvecklingen har gjort att USA hamnat på toppen av en kreditvulkan. Dess utlandsskuld är nu 2,5 billioner (d v s 2,5 tusen miljarder) dollar. Denna enorma kreditmängd försätter den internationella bankvärlden i gungning. Och så här kan det inte fortsätta.
Det svenska exportberoendet gör att den svenska ekonomin också blir mer sårbar än tidigare. Den kommer att drabbas minst lika hårt av nedgångar i exporten som den tidigare gynnats av dess uppgångar.
De effekterna läggs så ovanpå följderna av en stagnerande hemmamarknad. Och detta i ett läge där nedskärningarna på den offentliga sektorn gör att den inte kan svälja ett ökat antal arbetslösa.
Följden blir en snabb uppgång i arbetslösheten och nya försök från regeringens sida att strama åt den sociala servicen till förmån för exportindustrin.
Den kommande lågkonjunkturen hotar därmed att bli den värsta under hela efterkrigstiden. Och det samtidigt som utgångsläget inför de kommande årens prövningar är sämre än inför tidigare lågkonjunkturer när det gäller arbetslöshet, reallöner och sociala reformer. Sverige närmar sig det europeiska mönstret.
Sedan mitten av 1970-talet har det politiska klimatet i den allmänna samhällsdebatten i Sverige drivits åt höger.
När arbetsgivarna och moderaterna gick ut på bred offensiv för att driva fram en förändring av de svenska samhällsförhållandena, drog sig SAP, de fackliga ledningarna och även Vpk på defensiven.
Högern kom att vinna samhällsdebatten om de astronomiska utlandsskulderna, skulder som ”vi alla” dragit på oss och som måste betalas tillbaka under generationer framåt.
Det föll på en oberoende ekonom av Sven Grassmans kaliber att ta på sig uppgiften att försöka punktera den officiella lögnen kring utlandslånen och deras ekonomiska betydelse.
Men bortsett från ett par enstaka kritikerröster var det SAF och moderaterna som slog an tonen och vann den offentliga samhällsdebatten i dessa frågor — ett faktum som kom att stå de svenska löntagarna dyrt.
Också i den allmänna samhällsdebatten om det ”höga löneläget” blev det högern som stod som segrare under 1970-talet. Ramarna för vad som officiellt betraktades som möjligt och inte möjligt när det gällde lönerna, snävades in betydligt. Detta beroende på att borgerligheten och dess nationalekonomer i så hög grad fått dra upp dessa ramar utifrån sina egna intressen av att höja lönsamheten på reallönernas bekostnad.
Samma sak gällde debatten om de svenska exportföretagens internationella marknadsandelar, den offentliga sektorns roll och det svenska skattesystemets inriktning.
På punkt efter punkt kom arbetarrörelsens ledning att slå till reträtt. Det lade grunden till den negativa utveckling vi sedan tvingats åse när det gäller vår allmänna välfärd och våra reallöner.
Denna politiska kurs hos arbetarrörelsen måste i sin tur förklaras utifrån socialdemokratins egen roll. Som reformister i ett kapitalistiskt samhälle präglat av stagnation och krisproblem låter socialdemokratins ledning politiken bestämmas av det bestående samhällets egna spelregler — man vägrar bryta mot de givna spelreglerna.
Den viktigaste av dessa regler är att kapitalet måste få god lönsamhet på sina investeringar — annars blir de inte av. Därför har också investeringstakten sjunkit under 1970- och 80-talen. Socialdemokratins problem är — i likhet med alla politiska partier som har att förvalta den givna kapitalistiska ekonomin att det är kapitalet som har beslutanderätten över vilka investeringar som görs och när.
Detta accepterande av det nuvarande samhällets lönsamhetskriterier och målsättningar nödvändiggör en politik där socialdemokratin försöker blidka de verkliga härskarna, borgarklassen. Det är i detta sammanhang man skall se alla de reallönesänkningar, devalveringar, beslut om investeringsstöd och så vidare som genomförs för att förbättra ”investeringsklimatet”, i hopp om att de svenska företagen skall klara sig bättre än sina utländska konkurrenter. Först då kan man andas ut och börja tänka på nya reformer...
Denna politiska rävsax har den svenska arbetarrörelsen befunnit sig i under drygt tio år, och dess ledning kommer aldrig att ta sig därifrån, eftersom den med tusen lojalitetsband är knuten till och beroende av det etablerade samhället.
Om dessa konstateranden ger en allmän bild av den svenska arbetarrörelsens läge, är det lämpligt att utgå från valrörelsen och valutgången i september 1985 för att göra en närmare bestämning av tillståndet inom svensk arbetarrörelse.
Samtidigt visar valet -85 också de möjligheter som börjar öppna sig för ett nytt socialistiskt alternativ i svensk politik.
Det senaste riksdagsvalet var en förlust för de borgerliga partierna. Detta dels på grund av att deras egen inre sammanhållning var mycket sämre än vid de tre föregående valen, dels på grund av att högerns attacker mot den offentliga sektorn och krav på ”systemskifte” var så extrema. Det finns fog för att säga att det var första gången på länge som högern inte vann den allmänna samhällsdebatten. Stora väljargrupper tog avstånd från moderaterna till förmån för folkpartiet.
Efter denna omfördelning inom det borgerliga lägret och en talande nedgång för både SAP och Vpk — dock inte tillräckligt stor för att tvinga fram ett regeringsskifte — utropade sig Olof Palme snabbt till valets segerherre.
Med tanke på omständigheterna och med perspektiv på nästa riksdagsval måste man konstatera att valutgången — trots segern över moderaterna — likväl mest liknar en pyrrhusseger för svensk arbetarrörelse, och som sådan kastar den mörka skuggor mot framtiden. Det är också den lärdom som vi ser som allra viktigast att utveckla i den här analysen av valutgången 1985.
Den allmänna debatt som följt på valet har innehållit starka element av självbedrägeri. Det gäller såväl den socialdemokratiska högern, som den traditionella ”vänsteroppositionen” Vpk — och de mindre stalinistpartierna Apk och KPML(r).
— Valutgången innebar ett förnyat förtroende för den tredje vägens ekonomiska politik, har det hetat från SAP-ledningen. Partitidningen Aktuellt i politiken uttrycker det så här:
— Några förlorade riksdagsmandat på marginalen...men viktigare är att vi kunde behålla regeringsmakten trots att ribban höjts (genom valsamverkan mellan centern och Kds) och lyckades slå tillbaka den kanske värsta högeranstormningen sedan kosackvalet 1928[1].
Talet om den hejdade högervågen återfinns också i partitidningar som Ny Dag (Vpk), Norrskensflamman (Apk) och Proletären (KPML-r).
Detta har inte mycket med verkligheten att göra. Den i sammanhanget lite udda, men fortfarande socialdemokratiske, ekonomen Sven Grassman uttryckte sig oerhört mycket klarare i en eftervalsintervju i Vpk:s Ny Dag:
— Den ekonomiska politiken har fått underkänt av väljarna. Så tolkar jag valresultatet, ett bakslag för både (s) och Vpk och föga entusiasm bland deras väljare. Att valet inte gick värre beror på att arbetarna inte haft något alternativ att rösta på, bara en aggressiv höger[2].
Det är en bra sammanfattning av valutgången, som på arbetarhåll i mycket blev en protest mot att hela det politiska fältet förflyttats åt höger och mot de gångna årens regeringspolitik och de förhoppningar den grusat.
Sällan har väl en röstning på SAP från arbetarväljarnas sida så tydligt handlat om att ta ställning för något mindre dåligt, snarare än att rösta för något man tror på.
Ett lägre valdeltagande än på femton år vittnar om en annan form av passiv protest.
De omedelbara socialdemokratiska segerfanfarerna kom snabbt att dämpas något. Det visade sig efter hand att röstsplittringen — skillnaden mellan resultaten i riksdags- och kommunalvalen — var dubbelt så stor som 1982 och att partiet 1985 gjort sitt sämsta kommunalval sedan 1930-talet!
Nedgången är särskilt märkbar i utpräglade industribälten, arbetardistrikt och invandrartäta områden. Endast 30 procent av invandrarna deltog i kommunalvalen[3].
Däremot klarade sig socialdemokraterna förhållandevis mycket bättre i borgerligt styrda kommuner och utpräglade överklassområden.
När SAP-ledningen skulle utvärdera valutgången vid sin eftervalskonferens på Bommersvik (oktober 1985), tvingades den därför också att lägga till en ny faktor i analysen:
— Valet var ett segerval — men segern kunde ha varit större, om de socialdemokratiska grundorganisationerna varit starkare och fungerat bättre...
Att grundorganisationerna inte var starkare beror dock i första hand på politiska orsaker. De försvagades genom att de tilldelades den otacksamma uppgiften att försvara en politik, som i allt högre grad kommit att strida mot arbetarväljarnas intressen.
Om socialdemokratin försöker lösa sitt dilemma med renodlade organisatoriska medel, kommer det att finna samma resultat som efter motsvarande ”självkritiska” betraktelser 1976 (när borgarpartierna tog regeringsmakten) och 1979 (efter en våg av kritik mot partiets tama oppositionspolitik). Det görs några ryck — men sedan återgår läget till det normala eller något ännu värre.
Skall man komma till roten med socialdemokratins aktuella problem måste man först avfärda de tre myter som ligger bakom självbedrägeriets eftervalsdebatt:
• myten om framgångarna på den ”tredje vägen”;
• myten om den breda uppslutningen bakom denna politik; och
• myten om en höger på reträtt.
När SAP-ledarna gång på gång velat bevisa att ”Sverige är på rätt kurs” har de börjat med att gillra en försåtlig argumentationsfälla. De har själva under de senaste åren regerat över ett Sverige i högkonjunktur, men har både före och efter valet genomgående jämfört sina resultat med borgarnas lågkonjunkturår 1980 -81. Det ger inte en korrekt bild av utvecklingen. Man får ett bättre grepp om verkligheten genom att jämföra jämförbara storheter. Och då visar det sig:
• att den genomsnittliga arbetarinkomsten ökade under hög-konjunkturåret 1979, medan den minskade under högkonjunkturåret 1984;
• att arbetslösheten visserligen minskat ungefär lika mycket under båda perioderna, men att den på grund av den djupa mellanliggande lågkonjunkturen nu ändå är rekordhög för att vara under en högkonjunktur (det betyder då samtidigt att den procentuella minskningen faktiskt var större då än nu);
• att regeringens budgetsparande genom nedskärningar varit så mycket som tre gånger effektivare under socialdemokratiskt styre än under borgerligt;
• att takten i prisstegringarna fortfarande ligger klart över ”inflationsmålet”;
• att klyftorna mellan fattiga och rika tragiskt nog är oerhört mycket större än under den förra lågkonjunkturen.
Detta betyder också sammantaget att utgångsläget inför den förestående lågkonjunkturen är betydligt mycket sämre än inför den förra, både med avseende på arbetarnas realinkomster, arbetslösheten och nyfattigdomen i den orättfärdiga omfördelningens spår.
Om vi skall fortsätta med att jämföra jämförbara storheter, skulle en motsvarande utveckling som under den förra lågkonjunkturen betyda en ökning av den öppna och dolda arbetslösheten till upp emot 700 000 personer. Realinkomsterna skulle sjunka till nya bottenvärden. Budgetunderskottet skulle nå rekordhöjder i 100 miljarder-kronorstrakten. Antalet socialhjälpstagare och utblottade skulle öka till nivåer som aldrig tidigare i ”välfärdssamhället”. Samtidigt skulle möjligheterna att sätta in hjälpinsatser för de behövande minska, till följd av de återkommande nedskärningarna i utgifterna för den sociala service-sektorn och de statliga bidragen till kommuner och landsting.
Utrymmet för offensiva insatser mot en skadlig arbetsmiljö och den ständiga naturförstörelsen skulle krympa och minskade samhälleliga insatser bidra till en fortsatt och fördjupad kulturell utarmning.
Så blir de kommande åren alltmer en fråga om människornas och välfärdssystemets överlevnad.
Den socialdemokratiska strategin på temat den ”tredje vägen” bygger på två grundförutsättningar:
• Om lönerna hålls tillbaka, kan priserna minska och den svenska exporten gynnas, samtidigt som konsumtionen och importen hålls nere.
• De ökade vinstmarginaler som blir följden av den minskade lönenivån, ger utrymme för nya, produktiva investeringar, offensiva satsningar i ny teknologi och en förbättrad konkurrenskraft för svensk industri.
Båda dessa grundförutsättningar bygger på minst sagt osäkra antaganden:
— lönehöjningarnas effekt på prisstegringen är minimal; denna bestäms i stället framförallt av företagens medvetna prissättning, regeringens pålagor och ökade importkostnader;
— företagen investerar inte nödvändigtvis mera för att de får mer pengar, i synnerhet inte under en lågkonjunktur då det finns sämre avsättningsmöjligheter för det som produceras, för att inte tala om utnyttjandet av den ökade produktionskapacitet som blir resultatet av de gjorde nyinvesteringarna.
Om grundförutsättningarna för den socialdemokratiska strategin varit skakiga under den första regeringsperioden, så lovar de att bli det i än högre grad under den andra. Om bolagen redan tidigare ägnat en enorm del av sina likvida medel till ren och skär spekulation eller för att tjäna stora räntor på sin utlåningsverksamhet, kommer böjelsen i den riktningen att vara än starkare i lågkonjunkturens, de minskade marginalernas och handelskrigens spår.
Vad händer då? Då spricker bubblan — eller med finansministerns ord:
— Det absolut grundläggande är att återföra Sverige till ekonomisk balans med bevarad sysselsättning. Misslyckas vi med det, finns bara en väg. Det är Adelsohns recept... och då får vi också den höga arbetslöshet man har runt omkring oss[4].
Det är ingen uppbygglig vision[5].
Om socialdemokratin fortfarande åtnjuter ett stöd för den ”tredje vägens” politik — inom den egna rörelsen och inom valmanskåren — så är det mer utifrån en oklarhet om vad som skulle kunna vara alternativet och förhoppningar om att den ändå skall gå vägen, än en glädje över dess effekter.
Varje arbetare som har svårt att få ekonomin att gå ihop; varje socialhjälpsarbetare som ser den skärpta utslagningen; varje kvinna som inte kan få ett eftertraktat heltidsarbete eller inte kan ta det på grund av diskriminering eller bristande barnomsorg; varje ung människa som förtvivlat söker med ljus och lykta efter arbete eller bostad; varje invandrare som känner hur intoleransen ökar hos många storsvenska grannar eller arbetskamrater; varje vän av ren luft, oförstört vatten och fräscha strövområden; varje fiende till omänskligt sammangyttrade storstadsområden; varje människa som vill leva sitt liv under värdiga och fredliga former måste känna effekterna av åtstramningens och de minskade marginalernas 80-talssamhälle!
Det leder till en ökad olust över den inslagna kursen, också bland traditionella socialdemokratiska väljare. Och eftersom de nya generationerna (s)-politiker lever allt längre från den verklighet som är arbetarnas och låginkomsttagarnas kommer de också personligen att symbolisera en utveckling där socialdemokratin mer och mer blir ett parti som vuxit samman med statsapparaten och bolagsherrarna och allt mindre blir ett intresseparti för den arbetande befolkningen och de svaga i samhället. Bo Gustafsson — en gång uppburen vänsterledare, men numera trogen socialdemokrat — uttrycker just denna utveckling så här i en intervju:
— Jag har en stark känsla av att vi, som en följd av politikens specialisering har fått politiker som inte på samma sätt som socialdemokrater i tidigare generationer har känslospröt ute bland folk. Tidigare generationer hade en inbyggd politisk kompass, som gjorde att de kände människornas önskningar och drömmar. Idag lever politiker, inklusive de socialdemokratiska, i en sammanträdes- och kommittévärld som ofta är den enda de känner till, eftersom de gått direkt från skola och universitet till politiken. Jag vågar nog påstå att många av dessa personer som i och för sig kan vara förträffliga och allvarligt engagerade människor — i förfärande liten utsträckning känner till hur ”gräsrötterna” lever, tänker och känner[6].
Så kommer det sig att vi till den traditionella höger- vänsterskalan nu också måste lägga en helt annan politisk värderings-skala — där det som det samlade politiska etablissemanget står för ter sig alltmer avlägset för ”vanligt folk”. När de som predikar att gemene man och kvinna måste hålla igen, vara ”solidariska” och tänka på framtiden, ständigt tillåter sig själva lönehöjningar långt över ”lönetaken” och aldrig ens för ett ögonblick behöver tänka på några umbäranden — då är det klart att många vänder sig mot politikerskrået och i fortsättningen utgår mer från de folkvaldas moral och beteende än partifärg, när de gör sina ställningstaganden.
Det socialdemokratiska partiet gjorde moderaternas tal om ”systemskifte” och avgränsningen mot en ”rå och brutal form av marknadsekonomi” till huvudnumret i 1985 års valkampanj.
Ändå är den socialdemokratiska regeringens bestående insats under de gångna tre åren just att den på område efter område låtit den råa och brutala marknadsekonomin slå igenom. Den fortsatta slakten av varvsindustrin; raden av gröna ljus för nedskärningarna inom stålverk och järnbruk; de skärpta lönsamhetskraven för de statliga företagen — på ”lika villkor” som de privata; den allt större öppenheten på regeringshåll för privatiseringsexperiment och entreprenörsverksamhet; den mer ”flexibla” (rörliga) arbetsmarknadspolitiken som skall underlätta omflyttning av arbetskraften mellan olika företag och regioner; alla de formella och informella hinder som ställs upp för en effektiv arbetarkamp mot företagens löne- och personalpolitik... — allt detta är bara några i raden av öppet pro-kapitalistiska åtgärder från den sittande ”arbetarregeringen”.
Så får kapitalägarna och deras handgångne allt friare händer att ta sig an de arbetande människorna på sina villkor. Så får den blinda och oplanerade marknaden vidgat svängrum. Så får kapitalets förgörande krafter en alltmer nedbrytande effekt på människor, miljö och samhälle. Och så får ”systembytarna” till höger alltmer vatten på sin kvarn. För om ”inte ens” den ”tredje vägen” kan garantera ett humant välfärdssamhälle — då är det väl ändå värt att prova något nytt...
Alla idéer om att valutgången 1985 skulle ha stoppat upp högeroffensiven är rena och skära illusioner. Valet bekräftade än en gång att hela det politiska etablissemanget rört sig ordentligt åt höger under det gångna årtiondet. Och det som den socialdemokratiska ledningen begärde ett nytt mandat för, var just att själva få fortsätta att i regeringsställning förmedla denna högeroffensiv. De gör det som representanter för en socialdemokratisk byråkrati, som alltmer håller på att växa in i den borgerliga statsapparaten.
När det gäller Vänsterpartiet kommunisterna hade partiet egentligen ett perfekt politiskt utgångsläge för en offensiv valkampanj, som ytterligare gynnades av många socialdemokraters och flera vänstergruppers taktikröstning och frånvaron av varje mer omfattande angrepp från SAP-maskineriets sida.
Att Vpk ändå gick tillbaka med tio tusen röster har framförallt en orsak: partiet har medvetet gjort sig medansvarigt för den förda regeringspolitiken och byggde sin valkampanj på att befästa sin ”parlamentariska immunitet” genom en fortsatt ”realpolitisk” påfösarroll i förhållande till den socialdemokratiska regeringen.
1 denna sin strävan har Vpk också alltmer kommit att uppfattas av radikala grupper utom — men ibland också inom — partiet som en vänsterflygel av det politiska etablissemanget. Det säger sig självt att Vpk skulle ha helt andra möjligheter att nå missnöjda och proteströstande ungdoms- och arbetargrupper med en annan politisk inriktning och profil. Men det skulle då ha krävt en helt annan orientering än den som partiledningen nu valde. En av orsakerna till Vpk-ledningens inriktning ligger säkert i rädslan för att ånyo bli föremål för en ohöljt anti-kommunistisk (s)-kampanj. Det är i detta läge som partiet tvingas manövrera mellan sin parlamentariska ”realism” och en större aktivitet på basnivå för att försöka kanalisera det folkliga missnöjet med åtstramningspolitiken.
Denna situation och denna motsägelsefylldhet i Vpk:s verksamhet kommer att skapa en rad spänningar under den kommande riksdagsperioden och många svåra taktiska val för partiet. De kommer att visa sig i återkommande motsättningar om partiets politiska prioriteringar och arbetsformer.
Den politiska situation som vi försökt belysa i denna genomlysning av valutgången skapar ett vakuum i det svenska samhället, som är utan motstycke under efterkrigstiden.
Det är ett vakuum som något kan mätas i den röstmässiga framgången för den Arbetar- och Ungdomsprotestkampanj, som Socialistiska Partiet tog initiativ till. 16 000 röster i riksdagsvalet och 20 000 om man räknar alla dem som lade sin röst på Socialistiska Partiet i något av valen — det uttrycker den resonans som ett politiskt rakryggat alternativ kan få i dagens Sverige. Det finns alla skäl att tro att den utvecklingen kommer att bli än mer påtaglig i framtiden.
Gensvaret på denna kampanj är den största enskilda framgången för den ”nya vänstern” sedan uppsvinget för Skp (Sveriges kommunistiska parti) i början och mitten av 1970-talet. Men också i jämförelse med Skp:s 22 000 röster (i valet 1973) representerar Arbetar- och Ungdomsprotest-kampanjen något nytt. Den gången verkade Skp som motorn i ett bredare ungdomsuppsving, med tusentals Vietnamaktivister och kanske 3 000 partimedlemmar som organisatorisk ryggrad. De 22 000 väljarna var i mycket Skp:s egna medlemmar, sympatisörer och kontakter.
Idag är de politiska villkoren helt annorlunda. Hindren för ett regelbundet politiskt arbete är mycket större. Dagens Socialistiska Partiet har en helt annan sammansättning än gårdagens Skp. Klyftan mellan den organiserade medlemsbas som bar upp Arbetar- och Ungdomsprotest-kampanjen och dess väljarkår är mycket vidare än den mellan Skp och dess tidigare väljarunderlag.
Under dessa förhållanden var resultatet för Arbetar-och Ungdomsprotestkampanjen 1985 framförallt en politisk framgång. Kampanjen fick ett uppmuntrande gensvar därför att dess huvudfrågor och det sätt den förde fram dem, svarade mot många arbetande människors problem och behov.
Likväl är det förstås så att endast en liten minoritet av dem som känner en olust över dagens politiska verklighet och den aktuella utvecklingen inom svensk arbetarrörelse valde att uttrycka det genom en röst på Socialistiska Partiets listor.
Kampanjens egen relativa organisatoriska svaghet och den nära nog totala bojkotten av kampanjen i Sveriges Radio/TV och rikstäckande tidningar gjorde att också många av dem som skulle ha kunnat attraheras av kampanjen, aldrig nåddes av den.
Men framförallt är läget att de allra flesta av dem som vänder ryggen åt de etablerade partierna — både till höger och vänster — ger sjutton i partipolitik överhuvudtaget. Det ger förstås också förutfattade meningar om vad till exempel Arbetar- och Ungdomskampanjen representerade.
[1] Aktuellt i politiken, nummer 17/ 1985.
[2] Ny Dag 38/ 1985.
[3] Jämför valanalysen i Aktuellt i politiken 20/1985.
[4] Veckans affärer 39/1985.
[5] För en noggrannare dokumentation av påståendena i teserna 11 och 12 — jämför Sten Ljunggrens båda böcker Någon måste lämna båten (Röda Rummet, 1984) och Lögnen om lönen (Röda Rummet, 1985).
[6] Aktuellt i politiken 20/1985.