Ur Fjärde Internationalen 1/1986

Trevor Evans

Pengar får världen att snurra

Världsekonomin har genomgått en kris i drygt tio år. Den började med lågkonjunkturen 1974-75, som var den djupaste och mest omfattande som inträffat sedan Andra världskriget. Denna följdes av en återhämtning som var stark i USA och i de nyligen industrialiserade länderna i Latinamerika och Sydostasien, men som var svag i Europa, Japan och Tredje världen. 1980 kastades världen ner i en lågkonjunktur som var ännu värre än den föregående. Arbetslösheten ökade till rekordnivåer för efterkrigstiden i alla avancerade kapitalistiska ekonomier, och råvaruprisernas fall hade en ödesdiger effekt på Tredje världens ekonomier. Fastän en återhämtning varit på väg i USA sedan 1983, har uppgången varit ojämn och svag på andra ställen.

Den här artikeln handlar om relationen mellan krisen i världsekonomin och de internationella finanserna. Vid slutet av Andra världskriget etablerades, vad som skulle komma att kallas Bretton Woods internationella penningsystem, som hade avsikten av ge regeringen större kontroll över internationella ekonomiska relationer. Detta system kollapsade i början på 1970-talet och efterlämnade ett annat som dominerades av privata marknader. Jag skall försöka visa att dessa privata marknader har varit en av de viktigaste mekanismerna genom vilken krisen har förts över på nationella ekonomier. De är sant att Thatcher-regeringen i Storbritannien valde att använda monetaristisk politik. Men det är också sant att det hade varit svårt ”r den att inte välja en sådan politik. Med detta menar jag inte att inga andra politiska vägar är möjliga, utan i stället att något annat livskraftigt alternativ skulle behövs en inriktning som mer radikalt utmanade systemet med privata finansiella marknader, än vad som ofta förespråkas.

Artikeln kommer huvudsakligen försöka skissera hur d t internationella finansiella systemet har utvecklats som ett svar å de behov ackumulationen ställer i de avancerade kapitalistiska ekonomierna, och hur det i sin tur fungerat som begränsning på dessa ekonomier. Fokus ligger på USA och Storbritannien, även om den internationella skuldkrisen kommer att beröras p g a dess global betydelse. Allra först kan det dock underlätta att säga några ord om pengars betydelse.

Makten i din plånbok

Kapitalismen är en penningekonomi. Detta är i vissa avseenden så uppenbart att det är lätt att ta det för givet. Det är så få aktiviteter som inte blandar in pengar på något sätt, att de kan verka vara en ganska oundgänglig företeelse i vardagslivet. Ändå är de i själva verket en av de mest märkvärdiga produkterna av det mänskliga samhället. Det har skapats en process genom vilken snart sagt varje typ av kvalitativ skillnad kan reduceras till en skillnad mellan en kvantitet pengar och en annan. Varor och tjänster, skapelser och natur, till och med människors förmågor och särskildheter — allt kan uttryckas i en summa pengar. Det är det universella hos pengar som gör det så svårt att förstå dess sociala funktion.

I en kapitalistisk ekonomi är produktionen organiserad i ett stort antal skilda företag. Men det finns ingen institution som medvetet beslutar hur mycket av samhällets arbete som skall sysselsättas i produktionen av varje enskild vara. I stället beslutas detta efter att varan producerats, om den kunnat eller inte kunnat säljas för pengar. Pengar utgör länken mellan producenter och konsumenter, och är det medel med vilket samhället giltigförklarar just den förbrukningen av arbete. Pengar är därför en social förbindelselänk som både förenar och reglerar människor i detta decentraliserade produktionssystem.

Men pengar är inte bara en förbindelselänk. Ägandet av dem innebär kontroll över samhällelig produktion. De flesta människor måste arbeta större delen av sina liv, ofta med meningslösa uppgifter, för att kunna få de pengar som är nödvändiga för att leva. Det betyder att de som har pengar kan styra arbetet för dem som inga har. Det är detta som gör det möjligt att kasta in pengar i cirkulationen och tjäna mer pengar, göra vinst. Pengar som cirkulerar på detta sätt är kapital, och som kapital bildar det en enorm koncentration av samhällelig makt.

Fastän kapitalet använder denna makt i produktionen, kommer det i allmänhet att göra så bara om det är vinstgivande, och det kan inte göra det på ett smidigt sätt. Tvärtom, tider av vinstgivande investeringar har alltid stött på sociala hinder som satt gränser för processen. Gränsen visar sig till att börja med som en omfattande tröghet att sälja varor för pengar och resulterar i nedskurna investeringar och en nedgång i ekonomin. Detta är grunden till industricykeln som har varit ett återkommande inslag i kapitalistisk utveckling sedan tidigt artonhundratal. Det är industricykelns nedgångar som ligger bakom de finansiella kriserna som fortfarande tidvis sätter även de starkaste kapitalistiska ekonomierna i gungning och tvingar dem att förändra sig och anpassa sig till en föränderlig värld.

På grund av att pengar utövar ett sådant starkt inflytande, de tränger in i varje por av samhällslivet, utgör de ett extremt mäktigt vapen för att tygla varje socialt krav som oförenligt med vinstjakten. Det faktum att pengar är den länk som binder samman människor i ett kapitalistiskt samhälle gör det mycket svårt att motstå attackerna som sänds ut genom denna länk, vilket fackföreningsrörelsen fått erfara när den mött den monetaristiska strategin. I kristider är det därför genom pengar som den kapitalistiska ekonomins krav ställs före de från det sociala livet.

Nationella pengar

Pengar har vanligtvis blivit tillverkade av värdefulla varor, såsom silver och guld. Denna typ av pengar är känd som varupengar, och dess uttryckliga värde var relaterat till värdet på metallen. Men för att undvika att hela tiden behöva väga metallkvantiteter för att kunna använda dem som pengar, behövde de präglas till mynt med en standardvikt. Denna uppgift krävde en offentlig myndighet och den föll på staten, vilken antingen präglade mynten i egen regi eller övervakade de myntproduktionen utlagd på någon annan. Alltså, ända från början har pengar haft en klart nationell karaktär och staten har alltid varit inblandad.

Varupengar var dock dyrt att producera och utbudet av dessa var otillräckligt för den fenomenala tillväxten av penningekonomin som följde på utvecklingen av kapitalistisk handel och industri. Kapitalismens framväxt var därför förenad med utvecklandet av nya typer av pengar. Det resulterade i ett system av nationella pengar som var en kombination av pengar utgivna av staten (statliga pengar) och pengar utgivna av bankerna (kreditpengar).

Banker kan skapa pengar på två sätt: Ett är att ge ut banksedlar; Ett annat är att förskottera ett konto med en deponering från vilken man sen kan ta ut en check. När en check används för betalning överförs deponeringen till ett annat konto. Deponeringen kan flyttas om och om igen, men den kommer fortfarande att existera även efter det att den ursprungliga krediten betalas tillbaka. De flesta pengar är av denna typ och existerar endast som en post i en banks bokföring — eller med modern teknik, som en markering på databandet.

Banker kan förse samhället med ett mycket flexibelt utbud av pengar, men just på grund av att dessa pengar kan skapas så lätt, är det problem med att säkra dess kvalitet. (Det hände ofta i USA på artonhundratalet att sedlar accepterades bara efter en rejäl nedskrivning av deras nominella värde.) Staten har därför blivit djupt inblandad i regleringen av penningsystemet, och den institution genom vilket detta sker är Centralbanken. Centralbanken sitter på toppen av banksystemet. De pengar den skapar backas upp av staten och den förser systemet med de medel med vilka de andra bankerna kan balansera transaktionerna mellan sig. Kvaliteten på kreditpengarna skapade av affärsbankerna vilar på utbytbarheten med de statliga pengarna utgivna av Centralbanken.

Bank of England har varit den centralbank genom vilken staten har reglerat penningsystemet i Storbritannien — fastän den varit privatägd till så sent som 1946. Bankens verksamhet utvecklades under artonhundratalet då regeringen försökte mildra konsekvenserna av återkommande finansiella kriser. Utgivandet av banksedlar, som alla banker hade sysslat med, inskränktes till Bank of England. Den tilläts bara ge ut sedlar till en viss gräns i nivå med storleken på dess guldreserv. Sedlarna kunde växlas mot guld på begäran, och standardvärdet var ett pund guldmynt. Staten sökte därigenom säkra kvaliteten på kreditpengar skapade av affärsbanker genom att koppla det (med hjälp av Bank of Englands pengar) till guldvärdet.

Den direkta länken mellan Bank of England-pengar och guld, bröts till sist i och med den internationella krisen 1931. Sedan dess har staten försökt säkra kvaliteten genom ett system med krav på reserver. Det betydde att den mängd pengar en bank kan skapa begränsades till en viss bestämd kvot av dess reserver av statspengar. De senare inkluderade Bank of England-pengar och vissa former av statsskulder. Eftersom staten kontrollerar utbudet av dessa ”högkvalitetspengar” bör den kunna kontrollera den totala penningmängd som skapas. Men eftersom affärsbankerna gör sina vinster genom att ge kredit, är de mycket uppfinningsrika när det gäller att hitta sätt att kringgå restriktionerna för långivning. Färska bevis från Storbritannien och Förenta Staterna visar att om inte reserver inte tillställs affärsbankerna, kommer konkurrensen mellan dem om reserverna att starkt höja ränteläget, men också att detta har liten direkt effekt på den penningmängd bankerna skapar.

Utvecklingen av nationella pengar som inte kan växlas mot guld, har betytt en viktig förskjutning i det sätt pengar reglerar en kapitalistisk ekonomi. På artonhundratalet blev förbrukningen av arbete nedlagt i produktionen av en vara socialt erkänd när varan såldes för pengar. När det kom en lågkonjunktur och företagen inte kunde sälja sina produkter, kunde de inte betala tillbaka länen till sina banker, och en kedjereaktion av bankkrascher följde. Pengar som hade getts ut av dessa banker blev värdelösa, och en förstörelse av en del av den totala penningmängden i omlopp förvärrande ytterligare situationen. Allt eftersom lågkonjunkturen tog död på ekonomins minst produktiva företag, blev de som var kvar de som hade skaffat ny teknik. De kunde producera varor billigare och sälja dem till priser i proportion till den reducerade nivån på monetär efterfrågan.

I syfte att förhindra att konjunkturella nedgångar utvidgas till en totala finansiell kollaps, började Bank of England agera som långivare i sista hand. Detta skulle förhindra att en krasch i en bank hotade hela finanssystemet. Man bör särskilt lägga märke till att centralbanken, genom penninglån till banker som hotades av brist på likviditet, på ett effektivt sätt garanterade att alla pengar som skapades i banksystemet var växlingsbara. Detta var en viktig förändring.

Centralbankens roll som långivare i sista hand, och det faktum att pengarna inte var växlingsbara inom landet, utgör de två viktigaste kännetecknen för de penningsystem som varit i bruk i de utvecklade kapitalistiska länderna sedan Andra världskriget. En nedgång i konjunkturcykeln, ter sig fortarande som en oförmåga att sälja varorna till deras gamla priser. Det finns inte tillräckligt med pengar att köpa alla varor för, och i takt med att de osålda lagrens storlek ökar, får företagen brist på pengar, och försöker därför låna mer. Befriad från kravet på inväxlingsbarhet kan centralbanken förse bankerna med de reserver som behövs för att möta ytterligare efterfrågan på kredit. Detta är den keynesianska strategin. Varorna kan nu säljas, men till ett högre pris. En djup lågkonjunktur har undvikits, men de underliggande problemen har bara förskjutits. Problemet med att bestämma hur mycket arbete som lagts ner i varuproduktionen uppstår inte längre vid den punkten där varor byts mot pengar. Det har flyttats till en punkt där kvaliteten på de kreditpengar som använts för att köpa varorna garanteras genom deras förhållande till statspengar. På grund av att centralbanken nu garanterar växlingsbarheten för alla pengar, är det inte längre möjligt att nedvärdera hela utbudet av pengar genom att förstöra pengar som skapats av enbart några få banker. Vad som i stället händer är att värdet på alla pengar delvis nedvärderas genom inflation.

Om centralbanken står som garant för pengar som skapats på detta sätt, kan de lättare fungera som cirkulationsmedel. Det främjar varuutbytet och — åtminstone på kort sikt — fortsatt ekonomisk reproduktion. Men det finns en motsättning mellan pengars funktion som cirkulationsmedel och deras funktion som värdebehållare. En kapitalistisk ekonomi är beroende av ett kreditsystem som drar in overksamma pengar och koncentrerar dem som kapital i den punkt i ekonomin där de är mest vinstgivande. Om pengars funktion som värdebehållare undergrävs, kommer overksamt kapital att dras ur kreditsystemet och lagras i någon annan form, såsom oljemålningar eller fastigheter. Om det vilande kapitalet skall kunna återinföras krävs en ränta som är så hög att den beskär vinsten och undergräver företagens förmåga att investera.

Det attraktiva med den monetaristiska strategin — vars logik nästan enbart byggde på läran om sunda pengar — var att den sökte återupprätta värdet av pengar genom att vägra tillhandahålla de reservtillgångar som skulle utgöra en garanti för banksystemets framställning av pengar. Där regeringar valt att följa denna strategi har det resulterat i akuta lågkonjunkturer. Men där regeringar inte själva valt den monetaristiska strategin har de funnit att skötseln av den egna ekonomin blivit hämmad av förhållandet mellan de egna nationella pengarna och det internationella penningsystemet.

Internationella pengar

Den typ av penningsystem som förekommer i varje kapitalistisk ekonomi är beroende av statlig reglering, och är en nationell företeelse. Kapitalism har emellertid alltid varit ett internationellt system. I praktiken har ett stabilt internationellt penningsystem varit beroende av att en stat varit finansiellt så pass dominerande att den kunnat påtvinga resten av världsekonomin sina pengar. Denna roll intogs före 1914 av Storbritannien, efter 1945 har rollen tillfallet USA.

Det internationella penningsystem som sattes i verket efter Andra världskriget, upprättades av 44 nationer på en konferens i den nordamerikanska semesterorten Bretton Woods 1944. Den mäktiga USA-ekonomin lyckades till slut resa sig ur krisen i och med krigets utbrott. Mellan 1940 och 1944 fördubblades industriproduktionen i landet. När kriget gick mot sitt slut utvecklades i USA en debatt om hur man skulle bibehålla denna nivå på ackumulationen. En yngre generation mer radikala ekonomer vid Finansdepartementet förespråkade ett keynesianskt inriktat system med nationell planering. Det blev dock Utrikesdepartementets förslag som segrade. Detta innebär ett försvar av ett frimarknadssystem, men förklarade samtidigt att dess framgång var beroende av USAs förmåga att skaffa sig ett ansenligt exportöverskott. För att uppnå ett sådant överskott, måste amerikanskt kapital vinna tillträde till de stora delarna av världsekonomin som var stängda av protektionistiska murar, framför allt marknaderna inom det Brittiska imperiet. USA försökte därför få till stånd ett multilateralt internationellt handelssystem. Det var med detta syfte som USA deltog i Bretton Woods-konferensen.

Vid slutet av kriget kontrollerade USA 70 procent av världens samlade guldreserver, och det använde denna finansiella makt för att skapa ett internationellt penningsystem i vilket dollarn spelade en huvudroll. Den brittiska regeringen kände sig, p g a sitt beroende av oerhört stora USA-lån för att finansiera löpande import av mat och råmaterial tvungen att acceptera USAs förslag. (De hemliga överenskommelser genom vilka USA kunde upprätthålla militärbaser i Storbritannien slöts under liknande omständigheter.)

Det system som etablerades i Bretton Woods hade tre viktiga egenskaper. För det första skulle guld fungera som internationell värdemätare. Men dollarn skulle verka jämsides, ”lika mycket värd som guld”, utifrån det att den amerikanska regeringen skulle växla in dollar mot guld till en kurs av 35 dollar per ounce (28,4 gram, öa). För det andra fixerades värdet på andra valutor till en fast dollarkurs. Denna kunde dock justeras under vissa förhållanden. För det tredje skapades Internationella Valuta Fonden (IMF) för att reglera växelkurserna och förse länder med kortfristiga lån så att de kunde klara av sina underskott i betalningsbalanserna.

Bretton Woods-systemet innebar en ram inom vilken internationella ekonomiska relationer kunde skötas med hjälp av en nationell valuta, nämligen dollarn. I övriga länder skulle den egna valutan kunna växlas mot dollar genom centralbanken. Regeringarna tilläts utöva kontroll över valutatransaktioner i samband med investeringar utomlands, men i övrigt skulle olika valutor ha fria växelkurser, även om det i praktiken dröjde till slutet av femtiotalet innan så blev fallet. Systemet kan karaktäriseras som politiskt styrt, eftersom det krävde att nationella penningmyndigheter ständigt ingrep på valutamarknaderna i syfte att upprätthålla den låsta nivån på växelkurserna. Denna internationella överenskommelse gjorde att en aldrig tidigare skådad expansion i världsekonomin blev möjlig under de två årtiondena som följde på Andra världskriget. Men eftersom dollarn kom att spela en allt större internationell roll, innebar det att USA-kapitalet hamnade i en privilegierad internationell position.

Dollarns privilegier

Sedan Andra världskriget har regeringarna varit ansvariga för skötseln av sina nationella ekonomier, men inom de gränser det internationella penningsystemet satt upp. Fram till 1970-talet utgjordes dessa gränser av betalningsbalansen. Det var detta som gav upphov till den stopp-gå-cykel som bestämde brittisk ekonomisk politik under 1950- och 60-talen. Regeringarna skulle underlätta ackumulationen genom att förse bankerna med de reserver som var nödvändiga för att öka utbudet av pengar. Men om denna tillförsel fortsatte över en viss gräns ledde det till ett underskott i betalningsbalansen. Då blev regeringen tvungen att föra en åtstramningspolitik. Eftersom det var möjligt att låna från IMF kunde konjunkturnedgången dämpas men inte undvikas.

Det enda land där detta inte gällde var USA. Eftersom dess nationella pengar också fungerade som internationella pengar, begränsades den amerikanska ekonomin inte på samma sätt av ett underskott i betalningsbalansen. Om ett företag i Storbritannien vill köpa något på världsmarknaden behöver det dollar, vilka köps hos Bank of England. Denna bank kan erbjuda dollar till försäljning bara om det finns företag som tjänar dollar utomlands och byter dem mot pund. Amerikanska företag däremot, kunde helt enkelt köpa varor i övriga delar av världen och betala dem med de egna nationella pengarna. Paul Sweezy har liknat situationen vid att ha en fri guldgruva längst bort i trädgården. Eftersom dollarn var lika bra som guld, och dollar tillverkades i USA, var det möjligt för de privata och statliga företag som utgör den amerikanska ekonomin, att införskaffa resurser från resten av världen utan att själva dela med sig av varor av jämförbart värde. Amerikanska företag kunde på det hela taget spendera mer utomlands än de tjänade, vilket gav ett betalningsunderskott.

USA hade faktiskt ett handelsöverskott under 1950-talet och större delen av 60-talet. Det berodde på en stor internationell efterfrågan på dess konsumtionsvaror, och framför allt på dess avancerade produktionsteknik. Men handelsöverskottet mer än uppvägdes av två andra saker. Den ena var den hjälp och de militära utgifter som den amerikanska staten åtog sig när den fick rollen som ledande världsmakt. Den andra var det stora investeringsprogram som USA-företag satte i verket, först i Kanada och sedan i Europa. Det rådde följaktligen ett underskott i den sammanlagda betalningsbalansen.

Underskottet betydde en stadig ström av dollar ut ur USA. Den välkomnades till en början av andra stater som var angelägna att bygga upp sina egna reserver av internationella pengar. Icke desto mindre började vid inledningen av 50-talet storleken på utflödet att skapa ett problem. I USA ökade Bretton Woods-bestämmelserna möjligheterna för utlandsinvesteringar. Följaktligen började amerikanska företag använda sina egna tillgångar vilka redan var större än USAs guldreserv. Det första tecknet på svårigheter uppenbarade sig 1960 då det blev en spekulationsrusch på Londons guldmarknad. (Spekulationen skapades av farhågor om att USA inte skulle kunna växla in utestående dollar till en kurs på 35 dollar per ounce guld. Då skulle guldets dollarvärde antagligen stiga. I så fall skulle en guldinnehavare kunna sälja sitt guld till ett mycket högre dollarpris än han hade betalt.)

Problemet ställdes på sin spets. Utöver det underliggande strukturella underskottet påverkades USAs betalningsbalans av flöden av penningkapital som var starkt kopplade till affärscykeln. 1958 hade fullständig växlingsbarhet slutligen uppnåtts mellan de viktigaste kapitalistiska ländernas nationella valutor, och detta hade tagit bort ett betydelsefullt hinder för kapitalets internationella rörlighet. Men 1960 gick USA in i en lågkonjunktur, och när en gång efterfrågan på kredit försvagats började också räntorna falla. Detta påverkade de internationella kapitalrörelserna på två sätt. För det första kom en flodvåg av obligationsemissioner i New York från utländska företag och regeringar, vilka tog fördel av de låga räntorna och sen exporterade det kapital de sugit upp. För det andra lämnade en ännu större mängd kortfristigt kapital USA på jakt efter högre ränta någon annanstans. De kombinerade effekterna av dessa kapitalflöden var att storleken på det amerikanska underskottet starkt förvärrades.

Kennedy-regeringen ville gärna använda keynesianska metoder för att hjälpa ekonomin upp ur lågkonjunkturen, men var samtidig bekymrad över att en ytterligare sänkning av räntorna, genom att än mer dollar pumpades över till omvärlden, skulle leda till en ny spekulationsrusch på guld. Man kan därför konstatera att fastän USA inte var begränsat på samma sätt av ett underskott i betalningsbalansen, var landet ändå föremål för skrankor uppsatta av det internationella penningsystemet.

Nästa drag från USAs regering var att försöka öka sitt handlingsutrymme genom att kontrollera kapitalflödet ut ur landet. Den politiken blev med avseende på sina omedelbara mål framgångsrik. Men den ledde till en omfattande förändring i det internationelle finansiella systemet som innebar att regeringspolitiken blev ännu mer beroende av vad som hände på privata kapitalmarknader.

Eurodollarns uppkomst

Mellan 1963 och 1965 genomförde den amerikanska regeringen en serie åtgärder för att kontrollera kapitalflödet ut ur landet. Amerikanska företag var emellertid redan inbegripna i utlandsinvesteringar och hade ett program för framtida investeringar när kapitalkontrollen sattes in. I stället för en överenskommelse blev USA tvunget att på begäran konvertera utländska dollartillgångar till guld, och vid början på 60-talet hade dessa utlandsinvesteringar vuxit sig mycket stora. De amerikanska företagen försökte nu genom utländska dotterbolag att låna från banker i andra länder.

Ett nytt inslag i dessa lån var att fastän de gjordes upp utanför USA tecknades de i dollar. Om en bank i Europa lånade ut i dollar, kunde den undgå USA-regeringens regleringar eftersom den var lokaliserad till Europa, och den var inte föremål för europeiska regeringars regler eftersom lånet var i dollar. En penningmarknad som är baserad i ett land men som tecknas i ett annat lands valuta, kallas rent tekniskt en ”off-shore” eller transnationell penningmarknad. Men eftersom den här marknaden ursprungligen utvecklades i Europa har den blivit mer allmänt känd som Eurovalutamarknaden eller, p g a dominansen för dollartecknade krediter, Eurodollarmarknaden. En liten marknad för Eurodollar hade existerat sedan 1949. Den uppkom därför att de sovjetiska och kinesiska regeringarna ville hålla sina dollarreserver där de inte kunde bli beslagtagna av USA-regeringen. Men det var USAs införande av kapitalkontroll som var den främsta orsaken till tillväxten av en storskalig Eurodollarmarknad, och vid mitten av 60-talet började den växa mycket snabbt.

Tillväxten i Euromarknaden tog ny fart som ett resultat av en annan mer långverkande åtgärd — ”reglering Q”. Den innebar att ett tak sattes för inlåningsräntan. Den infördes redan under 30-talet, vid tiden för ”The New Deal", i syfte att hålla kostnaderna för banklån nere. När ackumulationen avtog i USA 1966, och efterfrågan på krediter ökade, nådde räntan sin maximalt tillåtna nivå. Bankerna i USA kunde inte längre höja inlåningsräntan och detta uppmuntrade amerikanska företag att placera sina vilande tillgångar i Euromarknaden där räntan inte var kontrollerad.

Centrum för denna snabbt växande internationella finansmarknad var City of London. London hade en lång historia som internationellt finanscentrum bakom sig, även om det fram till 1960-talet främst var orienterat mot resterna av det brittiska imperiet. City insåg snart betydelsen av Eurodollarn och, med en iver som stod i bjärt kontrast till brittisk industri, föresatte sig de att omorganisera sin verksamhet för att fånga in den nya marknaden i eget bo. Uppsåtet befrämjades av det faktum att av alla de finanscentra som då existerade, var London det minst reglerade.

Amerikanska banker skyndade sig att öppna filialer på andra sidan Atlanten, speciellt i London, och 1966 övertog de de brittiska och europeiska bankernas roll som dominerande kraft i Euromarknaden. 1967 hade betydelsen av den nya marknaden blivit så stor att den amerikanska regeringen kände sig manad att ta bort kapitalkontrollerna för transatlantiska filialer, så att dessa inte blev handikappade i konkurrensen.

Framväxten av Euromarknaden betydde början på en viktig förändring för de internationella finansiella relationerna, från att ha varit styrda av Bretton Woods-systemets regler till Eurodollar-systemets privata marknader. En internationell finansmarknad hade börjat skapas redan under 1950- och tidigt 1960-tal. Amerikanska banker tycks först ha öppnat filialer i utlandet som ett resultat av att de följt sina kundföretag utomlands. Det var sålunda produktionens tilltagande internationella organisering som ledde till tillväxten i penningkapitalets internationella rörelser. Men framväxten av storkapital inom bankvärlden var i sig en orsak till att viktiga banker utvecklade sina internationella aktiviteter. USA-regeringens kontroll av kapitalflöden bestämde den form vilken denna internationella utveckling tog. När regeringen försökte begränsa tillväxten i internationella finansaffärer baserade i USA, omvandlade det privata systemet sig med anmärkningsvärd flexibilitet, så att det etablerade sig självt som ny bas utanför nationalstatens kontroll. Fastän kontrollerna lyckades begränsa storleken på kapitalflödet ut ur USA, misslyckades de med att hålla tillbaka ett växande privatmarknadssystem som alltmer undergrävde hållbarheten i det politiskt styrda internationella penningsystem som var byggt på dollarn.

Dollarns kris

Dollarns ställning som internationell valuta hade vilat på USAs massiva industriella överlägsenhet från krigsslutet. USA hade införskaffat en stor del av världens internationella reserver och, genom en kombination av finansiell styrka och politisk dominans, skapat en ny världsmarknad som återspeglade USAs styrka. Det dollarbaserade systemet underlättade en snabb expansion i världsekonomin, men det fanns flera inslag i denna process som tenderade underminera framgången. För det första grundades uppgången i de andra kapitalistiska ekonomierna på övertagande av högproduktiv teknologi som amerikansk industri fött fram före kriget. Den bestod bland annat i nya industrigrenar, men framför allt i införandet av det löpande bandet, eller Fordistisk organisation av produktionen, vilket gjorde det möjligt för arbetsgivare att påtvinga arbetarna en högre arbetsintensitet än vad som hittills hade varit möjligt.

För det andra: Fastän det försiggick en snabb fördjupning av internationella kontakter mellan de avancerade kapitalistiska ekonomierna, deltog företag i olika länder i detta på olika sätt. Under 50-och 60-talen gödde många USA-företag utlandsmarknaderna genom utlandsinvesteringar (liksom brittiska företag gjorde); i de flesta andra länder koncentrerade sig företagen på investeringar i inhemsk produktion som kunde öka exporten till andra ekonomier. Fastän produktiviteten låg kvar på en hög nivå i USA med internationella mått mätt, ökade den långsammare än snart sagt vilket annat kapitalistiskt land som helst. Och medan USAs andel av världshandeln började minska, började andra ekonomiers öka. Detta var särskilt framträdande för Japan och Västtyskland.

USA fick faktiskt ett underskott i sin utrikeshandel 1968 för första gången sedan kriget, och trots kontrollerna på kapitalflödena var storleken på underskottet växande. Kritiken mot det massiva underskottet började växa sig stort. Speciellt den franska regeringen protesterade livligt mot möjligheterna för USA-kapital att köpa upp europeiska företag genom att helt enkelt övergöda länderna med dollar, så 1965 började man konvertera sina dollar till guld. Guldet var den svaga länken för USA så länge som det var tvunget att växla in utlandsdollar. 1967 fick den amerikanska regeringen ett löfte från den västtyska att den inte skulle konvertera sina dollarreserver till guld.

Publicerandet av 1967 år betalningsbalanssaldo för USA i februari 1968 avslöjade ett underskott större än någonsin, och i mars blev det en enorm guldrusch eftersom mäklare försökte förekomma uppvärderingen av guldet som de trodde var oundvikligt. USAs president, Lyndon Johnson, förmådde den brittiska regeringen att stänga Londons guldbörs, och när den öppnades igen två veckor senare, blev det på basis av ett system med dubbla kurser. Den amerikanska regeringen skulle fortsätta växla in dollar mot guld till den officiella kursen på 35 dollar per ounce för centralbanker. Privata dollarinnehavare å andra sidan skulle underkastas en frimarknadskurs som säkerligen skulle ligga högre. Detta förebådade en viktig förändring i relationerna mellan USA och andra kapitalistiska stater.

På 1950-talet hade andra kapitalistiska stater välkomnat det dollarbaserade internationella penningsystemet. (Storbritannien spelade till och med en understödjande roll genom att pundet fortsatte att fungera som reservvaluta fram till sent 60-tal.) På 1960-talet, när de amerikanska underskotten växte, kunde systemet ännu accepteras, även om nu många trodde det skulle behöva reformeras så att USA-ekonomins priviligierade ställning försvann. En ställning som gjorde det möjligt för USA att spendera mer dollar utomlands än det tjänade. Men det faktum att dollarsystemet accepterades ledde i sin tur till att det mot slutet av 60-talet uppstod mer allvarliga motsättningar när USA började pådyvla andra länder sin vilja.

Grunden för USAs nya politik lades i en rad artiklar publicerade av akademiska ekonomer mot slutet av 60-talet. De förespråkade något som kallades den ”passiva strategin för betalningsbalans”. De hävdade i stället för att acceptera ansvaret för storleken på USAs betalningsbalansunderskott, skulle regeringen bedriva en politik som höll USAs ekonomi på en optimal nivå oavsett storleken på underskottet; Länder som inte ville suga upp mer dollar skulle uppvärdera sin valuta. (Om ett land revalverade, skulle det göra dollarpriset för varje köp inom landet mindre attraktivt. Genom att avskräcka USA-baserade företag från köp, antogs att man skulle bringa ned storleken på dollarinflödet till landets reserver.) Den ”passiva strategins” attraktivitet för USA-regeringen var att den sköt över ansvaret för USAs underskott till andra länders regeringar.

Den omedelbara dollarkrisen lindrades av konjunkturuppgången som började i början på 60-talet. Men högkonjunkturen tog slut mot slutet av 1969. Detta var den första lågkonjunkturen sedan Euromarknaden blivit viktig. Höga räntor i USA drog nu till sig kortfristigt kapital från Euromarknaden i en omfattning som var tillräcklig för att uppväga de underliggande betalningsunderskotten. Men i en lågkonjunktur kunde detta bara erbjuda en osäker lättnad.

Bretton Woods-systemets kollaps

1970 ledde lågkonjunkturen till vad som då var den största konkursen i USAs historia: den som drabbade Penn Central Railroad Company. Eftersom det var kopplat genom kortfristiga lån till många andra stora företag, befarade Federal Reserve en omfattande finansiell kollaps, så den uppmuntrade en kraftfull expansion av kredit från affärsbankerna. Allt eftersom ränteläget föll, lämnade kortfristigt kapital USA i en skala som tidigare sällan skådats. Från en tidigare rekordnotering i betalningsbalansunderskottet på 3,4 miljarder dollar 1967, och ett blygsamt överskott på 2,7 miljarder dollar 1969, nådde underskottet ett djup på 9,8 miljarder 1970 och ett förskräckande djup på 29,7 miljarder dollar 1971. Det var den ”Passiva Strategin” i kvadrat.

Storleken på dessa kapitalflöden satte ett oemotståndligt tryck på andra länder att revalvera sina valutor. På så sätt devalverades i praktiken dollarn för första gången. Medan USA gick med på en liten devalvering gentemot guldet, blev större delen av justeringen mellan dollarn och andra valutor påtvingad andra länder. Eftersom större delen av justeringen inte skedde mellan dollarn och guldet, undvek USA vad som skulle ha blivit en relativ sänkning av guldets betydelse på dollarns bekostnad. Den effektiva devalveringen av dollarn förbilligade amerikansk export, och genom att tillfälligt motverka tendenserna till svag produktionstillväxt i USA, lyckades den hejda nedgången i USAs andel av världshandeln.

Men USA var fortfarande sårbart: De stora dollarsummor som hade pumpats ut i resten av världen och som nu låg i centralbankernas vald, kunde, med det nya dubbelkurs-systemet etablerat 1968, bli föremål för konvertering till guld. Den 15 augusti 1971 löste Richard Nixon detta problem genom att helt enkelt meddela att USA inte längre var förbundet till sitt åtagande för efterkrigstiden att växla in dollar mot guld. Den sista fasta länken mellan pengar och guld bröts. Fastän guld fortsatt att fungera som en del av ett lands reserver, har dess pris fluktuerat kraftigt. I frånvaron av ett alternativ har världen varit tvungen att acceptera ett internationellt penningsystem baserat på en dollarstandard.

1973 devalverades dollarn för andra gången. Publicerandet av siffror på 1972 års betalningsbalansunderskott ledde till en ny dollarflykt. När kortfristigt kapital flöt ut ur USA igen i ett försök att förekomma en väntad devalvering, tvingade man än en gång på en justering på andra länder. Oroligheterna som skapades av dessa enorma flöden resulterade i en stängning av valutamarknaderna i två veckor. När de åter öppnade var det inte på basis av ett system med fasta växelkurser såsom Bretton Woods föreskrivit, utan ett system med flytande växelkurser under påverkan av marknadskrafter.

Flytande växelkurser hade sedan en tid tillbaka förspråkats av Milton Friedman och andra monetarister. De hävdade att vare sig ett land fick underskott eller överskott i betalningsbalansen skulle detta mjukt och automatiskt elimineras genom att tillåta växelkurserna anpassa sig till utbud och efterfrågan på valutamarknaden. Detta är fel därför att den viktigaste kraften på valutamarknaden sedan slutet av 1960-talet har inte uppkommit ur obalanser i handel eller investeringar, som monetaristisk teori antog, utan från kortfristiga flöden av penningkapital. Multinationella företag håller på sina reserver och vilande kapitaltillgångar, i de länder där de får den högsta räntan. Små förändringar i räntenivån kan leda till stora kapitalflöden och detta har en markant effekt på efterfrågan på utländska valutor. När nu också växelkurserna fick anpassa sig, gjordet det ännu större flöden av kortfristigt kapital troliga. Om värdet på en valuta föll, eller väntades falla, skulle kapital flyta ut i syfte att undvika en förlust; på motsvarande sätt skulle kapital flyta in när valutan steg. I stället för att anpassa sig mjukt är ett system med flytande växelkurser benäget att förvärra en obalans, och kan leda till mycket instabila svängningar i valutakurserna. Slutet på växlingsbarheten (mot guld) och introducerandet av flytande växelkurser, markerade kollapsen för Bretton Woods-systemet. Det hade undergrävts av stora penningkapitalflöden i samband med internationaliseringen av finansmarknaderna. Den amerikanska regeringen hade försökt kontrollera dessa flöden så att de inte stod i vägen för försöken att stimulera den amerikanska ekonomin. Men detta drev bara den framväxande internationella finansmarknaden att organisera sig utanför USAs eller någon annan regerings kontroll. När sextiotalets högkonjunktur slutligen tog till ända och omfattande konkurser hotade, försåg den amerikanska staten världen med de reserver som var nödvändiga för en enorm kreditexpansion. På grund av dollarns internationella roll, ledde kreditexpansionen till att väldiga summor av dollar pumpades ut i resten av världen, varifrån de kunde avkräva USA inväxling mot guld. Länken mellan guld och dollar var den punkt där alla motsättningar hos privat ackumulation och det internationella statssystemet hade fokuserats. När den länken inte längre kunde bibehållas signalerade det, kanske mer än någon annan enskild händelse, att grunden för efterkrigsexpansionen hade upplösts.

1974 års kris

Samtidigt som den amerikanska regeringen försökte uppvärdera sin ekonomi, drevs en liknande politik i de andra avancerade kapitalistiska ekonomierna, vilka också drabbats av konjunkturnedgången 1970. I Storbritannien var detta tiden för Heath-regeringens U-sväng och den s k ”Barber-boomen”. Över hela den kapitalistiska världen försiggick en massiv kreditexpansion när centralbankerna bidrog med reserver för att finansiera växande statliga och privata skulder. För första gången sedan kriget fick vi en samtidig uppgång i konjunkturerna i alla de avancerade kapitalistiska länderna.

Den synkroniserade uppgången resulterade i en ovanligt stor ökning i efterfrågan på råvaror och priset på dem började stiga starkt. Dessutom användes många av de dollar som flutit ut ur USA till Eurodollarmarknaden (genom centralbankernas försorg angelägna som de var att tjäna ränta på sina stora behållningar), till att finansiera omfattande spekulation i råvaror, vilket spädde på prisstegringen. Mellan 1971 och 1974 tredubblades råvarupriserna och det var en nyckelfaktor i den världsvida inflationsökningen vid den tiden.

Själva uppgången var emellertid till stor del beroende av statens och de enskildas konsumtion. Med mycket få reala (i motsats till finansiella) investeringar skulle det varit svårt att bibehålla konjunkturuppgången. Enligt den amerikanska National Bureau of Economic Research, som har en sofistikerad metod att mäta konjunkturen, hade uppgången börjat avta redan våren 1973. Det var strax innan USAs penningmyndigheter, rädda för ökad inflation, tog steget att begränsa utbudet av reserver till bankerna. Vid sommaren 1973 hade räntorna stigit till rekordnivåer och i november sjönk den amerikanska ekonomin ner i sin värsta nedgång sedan trettiotalet. Expansionistisk politik i vissa länder lyckades fördröja nedgången, men 1974 hade krisen nått alla de avancerade kapitalistiska ekonomierna, och under de tolv månaderna mellan april 1974 och april 1975 sjönk industriproduktionen i OECD-länderna med 10 procent.

Den underliggande orsaken till krisen var att i efterkrigsexpansionen hade stora mängder kapital ackumulerats. Samtidigt hade det blivit allt svårare att skapa ett överskott stort nog att bibehålla avkastningen på kapitalet. Under sextiotalet gjorde sig en nedgång i vinstnivån märkbar i alla kapitalistiska ekonomier. En konjunkturnedgång hade varit på väg i USA 1966, men trycktes tillbaka till följd av stora statliga utgiftsökningar på New Society Program och Vietnamkriget. I Västtyskland hade en allvarlig kris 1966-67 befrämjat en omstrukturering vilken möjliggjorde en kraftig konjunkturuppgång. I Storbritannien ökade arbetslösheten betydligt för första gången sedan kriget till följd av Labour-regeringens deflationistiska svar på 1966 års betalningsbalanskris. Ekonomisk tillväxt i USA och andra länder blev alltmer beroende av expansion i krediter för att finansiera utgifter hos staten delvis, men framför allt hos konsumenter och företag.

Kreditexpansionen fördröjde en större svacka, men när den till slut kom 1974 blev bankerna överansträngda och det ledde till en djup inhemsk och internationell bankkris. Viktiga banker gick i konkurs i flera länder, bland vilka de största var Franklyn National i USA och Herstadt i Västtyskland. I Storbritannien, där en andrarangsbank vid namn London and Counties gick i konkurs, drog Bank of England igång en stor räddningsoperation — ”livbåten” — för att förhindra en kollaps bland andrarangsbankerna, vilka hade blivit hopplöst överansträngda av fastighetsmarknaden.

Den mest allvarliga sidan på den internationella krisen var den oreglerade Euromarknaden, där många banker gjorde stora förluster. I frånvaron av en internationell långivare i sista hand, kunde en djup förtroendekris mellan banker bara undvikas genom ett samfällt agerande av flera centralbanker, framför allt den amerikanska Federal Reserve och den brittiska Bank of England. Tillsammans med Bank for International Settlements, centralbankernas bank i Basel, kunde de första grunderna till ett ansvarighetssystem för internationella banktransaktioner läggas fast.

Lågkonjunkturen utmärktes av växande lager av osålda varor. Finansiellt pressade företag var angelägna om krediter. Men när produktionen en gång skurits ned och det stod klart att kapital inte kunde investeras profitabelt, kom både en tvär nedgång i företagens efterfrågan på lån, och en ökning i insättningarna när företagen placerade sitt överackumulerade kapital på Euromarknaderna. Detta sammanträffade med inflödet av petrodollar från de nyrika oljeexporterande länderna. De hårt pressade Eurobankerna var desperata i jakten på kunder att låna kapital till, och deras blickar flyttades från företag till stater. Till att börja med innebar det finansiering av underskottet i betalningsbalansen som, delvis p g a oljeprishöjningar, flera avancerade kapitalistiska länder ådragit sig, av vilka Storbritannien, Italien och Frankrike var de viktigaste. Men från 1975 inriktades bankutlåning alltmer mot länder i Tredje världen vilka ville finansiera ambitiösa utvecklingsprogram. Det kapital som inte kunde investeras till tillräckligt attraktiv avkastning i de avancerade kapitalistiska ekonomierna blev införda i Euromarknaderna och därifrån utlånade till Tredje världen.

Länderna i Tredje världen hade fram till dess varit tvungna att lita till antingen multilaterala institutioner såsom Världsbanken, eller från bilaterala hjälpprogram med enskilda länder, för sin externa finansiering. Den snabba tillväxten av privata bankers utlåning betydde därför att offentliga finanskanaler ersattes med privata marknadsbaserade sådana. Medan offentlig finansiering hade spritts ut över ett stort antal länder, ofta efter en omfattande uppvärdering av investeringsprojekten, blev den nya privata finansieringen tungt koncentrerad på ett relativt litet antal nya industriländer.

Trycket på det internationella banksystemet lättades av en uppgång i världsekonomin våren 1975. Den var exceptionellt stark i USA där ett stort antal nya jobb skapades, och den var också stark i de nya industriländerna. I Europa, Japan och u-länder utan olja, blev återhämtningen emellertid svag med efterkrigstidens mått mätt. Bankdirektörer gratulerade varandra till vad de uppfattade som sin framgång i att återinvestera petrodollar. Men detta grundade sig på en mycket kortsiktig syn på problemet.

En svag uppgång och en ännu djupare nedgång

Återhämtningen gen i Europa och Japan efter 1975 begränsades av betalningsbalanserna, som nu fick bära hela bördan av högre oljepriser. I Storbritannien försökte Labour-regeringen lätta på denna begränsning genom att devalvera pundet. Avsikten var att förbilliga exporten och på så vis kompensera för den svaga produktivitetsökningen. Trots systemet med flytande växelkurser som varit i bruk sedan 1973, fortfor regeringar att ingripa i valutamarknaderna. I teorin bara för att utjämna uppblossande svängningar. I praktiken kunde inte regeringar motstå frestelsen att försöka påverka den underliggande nivån på växelkurserna också. (Därför kallas systemet ibland ”orent flytande”). När det stod klart 1976 att pundet började nötas ner, blev det ett stort utflöde av kortsiktigt kapital från Storbritannien. Labour-regeringen tvingades introducera ett deflationspaket för att förhindra att växelkurserna att bryta ihop, och detta blev mekanismen som gjorde att återhämtningen i Storbritannien blev svag även jämfört med Europa. Denna episod markerade också inledningen på en uttryckligt monetaristisk politik från en brittisk regering.

Den starka återhämtningen i USA från 1975 var möjlig p g a att dollarns internationella roll gjorde det möjligt för USA att leva med betalningsbalansunderskott, och nu när växlingsbarheten hade upphört fanns inte längre faran av guldrusch på landets egna guldreserver. USA fick ett handelsöverskott 1975 p g a starkt minskad import i lågkonjunkturens spår. Men så fort återhämtningen var på väg, övergick handelsbalansen i underskott 1976 och storleken på underskottet ökade 1977 och 1978. Mycket av de konkurrensfördelar som USAs export hade vunnit efter devalveringarna 1971 och 1973 hade ätits upp allt eftersom andra länder devalverade sina egna valutor. Carter-regeringen försökte därför genomföra en tredje devalvering av dollarn. Från slutet av 1977 tilläts dollarn flyta neråt på valutamarknaden. Men detta ledde till en vild flykt hösten 1978 när kortfristigt kapital bröt sig loss och flydde. Deflationistiska åtgärder måste vidtas för att få upp räntorna och hejda utflödet.

Detta lyckades man tillfälligt med genom att locka tillbaka kortfristigt kapital till USA. Men det rörde inte problemet med att resten av världen tvingades att acceptera väldiga dollarsummor p g a USAs underliggande underskott. Situationen kulminerade i en större kris för dollarn hösten 1979. När växelkursen sjönk strömmade dollar i stor omfattning ut ur valutamarknaderna, vilket gav upphov till en prisexplosion på guld. Det sammanföll med en kris i USAs inhemska kreditmarknad där, som ett resultat av inflationen, dollar strömmade ut och in i andra värdebehållare såsom fastigheter. För att skydda dollarn införde Federal reserve en serie åtgärder som fick det amerikanska diskontot att skjuta i höjden till en tidigare ouppnådd nivå på 15 procent. Detta drog tillräckligt mycket kortfristigt kapital tillbaka till USA för att hejda fallet i växelkursen. Men i början på 1980 gick ekonomin in i en ny lågkonjunktur. Det viktiga med denna episod är att den illustrerar de gränser inom vilka den amerikanska regeringen kan påverka det som reglerar dess egen ekonomi. Slutet på växlingsbarheten hade tagit bort faran för en guldrush på USAs guldreserver, men gränserna för ackumulationen blev återupprättade genom dollarns växelkurs. Än en gång visade det sig att också USA var föremål för det internationella finanssystemets begränsningar. Begränsningarna hos den strategi som introducerats under Nixon och som fortsatt under Carter, hade nåtts innan Reagan bildade regering.

Reagan-regeringen introducerade en ny strategi genom en stödpolitik som höjde diskontot till den svindlande nivån av 20 procent. De väldiga kapitalsummor som detta attraherade sköt upp dollarvärdet — alltså precis den omvända politiken jämfört med föregående decennium som syftat till billigare export. När nu höga räntor och höga växelkurser beskar företagsintäkterna, fördjupades på ett allvarligt sätt den lågkonjunktur som följt på Carters politik.

Monetaristisk politik hade bedrivits i Storbritannien sedan 1976, men efter det att Thatcher kommit till makten 1979 drevs den politiken med större kraft. Starkt begränsad tilldelning av reserver till bankerna ledde till en kraftig höjning av räntorna. Liksom i USA drog detta till sig kortfristigt kapital till Storbritannien och fick pundkursen att stiga, därigenom reducerande utlandsintäkter i pund. Det finansiella trycket på industri- och affärsföretag ledde till ett stort fall i produktionen och resulterade i en än djupare kris än 1974. Thatcher-regeringen hade helt och hållet hängivit sig åt denna politik, men om den inte hade klippt av de finansiella länkarna mellan Storbritannien och resten av den internationella kapitalistiska ekonomin, skulle den ha funnit sina valmöjligheter starkt beskurna.

Den höga räntenivån som USA måste behålla för att skydda dollarn, betydde att kortfristigt kapital tenderade att dras bort från länder med avsevärt lägre ränta. Med tanke på ombytligheten hos systemet med flytande växelkurser, kunde detta snabbt leda till en kollaps i växelkursen. Det var detta som hände i Frankrike i början på 1983 när regeringen tvingades överge sin reflationistiska politik för att kunna skydda Francen.

Lågkonjunkturen 1980-82 i USA överfördes följaktligen till alla avancerade kapitalistiska ekonomier som en effekt av det internationella penningkapitalets rörelser.

Den internationella skuldkrisen

Det mest akuta inflytandet från lågkonjunkturen drabbade emellertid inte de avancerade kapitalistiska ekonomierna, utan de högt skuldsatta länderna i Tredje världen. Sommaren 1982 hade den totala internationella skulden hos länder utanför OPEC nått 550 miljarder dollar, av vilka 270 miljarder dollar var skulder till privata banker. Vidare: mer än hälften av den totala bankskulden fanns hos tre länder: Argentina, Brasilien och Mexiko.

Lågkonjunkturens verkningar påverkade förmågan hos länderna i Tredje världen att betala sina skulder på två sätt. För det första sjönk efterfrågan på råvaror starkt och därmed också priserna. Eftersom råvaruexport är den huvudsakliga inkomstkällan för de flesta länderna i Tredje världen betydde denna kombination av sänkt försäljningsvolym och sänkta priser en markant nedgång i importinkomsterna. För det andra var de flesta banklånen kontrakterade i variabla räntor, vilka justerades med jämna mellanrum för att hålla dem i nivå med marknadens. Följaktligen så steg också kostnaderna för den utestående skulden när räntorna steg i höjden. Tredje världens statliga gäldenärer blev därför klämda mellan fallande inkomster och stigande räntebördor.

Skuldkrisen kom till en avgörande punkt i augusti 1982 då Mexiko i praktiken inte fullgjorde sina betalningar. Bankerna var dock angelägna om att inte formellt deklarera betalningarna som inställda eftersom det skulle ha tvingat dem att avskriva skulderna till Mexiko som en förlust. Som Keynes sade: ”Om du är skyldig banken tusen pund så har du ett problem; om du är skyldig banken en miljon pund så har banken ett problem”. Fastän lånen var arrangerade genom ett konsortium vilket inkluderade så mycket som 200 banker, är skulden till stor del ställd till ett litet antal mycket stora internationella banker. 1982 hade de nio största bankerna i USA utestående lån till Tredje världen som var dubbelt så stort som värdet på det egna kapitalet, och deras lån till Mexiko enbart uppgick till halva värdet på kapitalet.

I stället för att avskriva dessa lån, tillgrep bankerna vad som kallas ”rescheduling”. Det innebär ett uppskjutande av planerade betalningar och än viktigare, att länderna får låna mer pengar så att de åtminstone kan fullgöra några av sina räntebetalningar och därmed undvika att bli lagenligt förklarade som satta i konkurs. I stället för att notera en stor förlust kunde bankerna genom dessa åtgärder förvärva ytterligare ränteavkastade tillgångar i sin bokföring! Det är förstås en ganska kortsiktig lösning eftersom om inte ett land inte kan öka sina utrikesinkomster tillräckligt, kommer det att leda till ett ännu större icke-fungerande län som måste skrivas av i framtiden.

Efter den mexikanska inställelsen har krisfokus skiftat från det ena landet till det andra, när Brasilien, Venezuela, Argentina och andra mindre låntagare inte kunnat fullgöra sina skuldbetalningar. Fastän banker och skuldländer ville undvika ett formellt inställande tillgrep båda sidor smalt balanserade taktiker medan man förhandlade om översyn av betalningsplanerna, och det innebär alltid risker. Varje lån innehåller en konkursklausul som säger att varje låneskuld som inställs utlöser konkursklausulerna i alla andra lån i samma land. Eftersom storbankerna var särskilt utsatta befarade många att om ett land inställde återbetalningarna, skulle det orsaka konkurs för åtminstone en större bank — p g a bankernas ömsesidiga beroende kunde detta sätta igång en internationell bankkollaps.

Ökningen av statslån efter 1975 verkade kunna erbjuda möjligheten att tillskansa sig överskott från Tredje världen i en mycket större omfattning än vad som var möjligt från arbetarklassen i de avancerade kapitalistiska länderna. Men när den kreditfinansierade uppgången hotade med en dollarkris 1979, gjorde effekterna av nedgången som följde det omöjligt för länderna i Tredje världen att klara av sina skulder. Krisen som hade brutit in i de avancerade kapitalistiska länderna 1974, överfördes genom det internationella finansiella systemet till Tredje världen.

Den omedelbara krisen i Mexiko — och senare i Brasilien och Argentina — stoppades genom uppkomsten av en långivare i sista hand. Koordinerat genom Bank for International Settlements kunde Federal Reserve, Bank of England och Valutafonden (IMF) samla ihop kortfristiga lån och pressa motsträviga privata banker att delta i nya medellånga lån.

Den position som IMF kommit att inta var nu ett svagt eko från det som Bretton Woods förespråkat. Reserverna hos denna offentliga institution hade blivit dvärglika jämfört med den enorma tillväxten hos privata internationella finansmarknader. IMF var inte längre den huvudsakliga källan för finansiering av underskottet i betalningsbalansen, utan den hade i stället blivit ansvarig för att förhandla om villkoren för ett litet pilotlån, och det framgångsrika slutförandet av förhandlingarna skulle bli signalen för privata banker att ge ut huvuddelen av de erfordrade finansmedlen. IMFs villkor är starkt influerade av moderna frimarknadsprinciper, för vilka fondens ekonomer spelat en stor roll i utarbetandet. I stället för att skapa lån som skulle säkra den politiska kontrollen över ett marknadssystem, har IMF blivit ett instrument genom vilket villkoren för marknadsbaserade privata finanser fastställts.

Villkoren kopplade till ett IMF-lån är inriktade på kortsiktiga penningpolitiska mål. De kräver stora nedskärningar i statens utgifter och leder till svår inflation. Nedskärningar i regeringens behov av finanser och i storleken på importen, antas säkra att betalningsbalansen ger tillräckligt utländsk valuta för att kunna möta framtida lånebetalningar. Konsekvenserna för levnadsstandarden, framför allt för städernas fattiga, har varit skrämmande, och införandet av IMF-politik har vid flera tillfället lett till sammanbrott i den allmänna ordningen. Men resultatet av IMFs politik, som inträffade samtidigt med en stark nedgång i nya lån, har blivit en stor nettoöverföring av kapital från Latinamerika till USA.

Slutsats: betala för MX-missiler

Risken för en internationell bankkris har blivit mer avlägsen p g a den anmärkningsvärt kraftfulla återhämtning som började i USA 1983. Räntorna sjönk något och råvarupriserna slutade sjunka. Av rena tillfälligheten tycks Reagan-regeringen ha hamnat på den politiska kurs som hade möjlighet att lyckas i USA. Uppgången har stöttats av jättestora statliga utgifter, framför allt av militär upprustning. Det har lett till budgetunderskott som är större än vad som förespråkats av någon socialdemokratisk regering i Europa.

Det nya med Reagan är att han tillåter underskott samtidigt som han för en relativt stram penningpolitik. Eftersom statens låntagande kommer ovanpå en enorm utlåning till den privata sektorn, har ränteläget legat kvar på en ovanligt hög nivå för att vara en högkonjunkturperiod. Höga räntor har dragit till sig kortfristigt kapital till USA och pressat upp dollarkursen till allt högre nivå.

Dilemmat som den amerikanska regeringen stått inför det senaste kvartseklet har varit hur man skall stimulera ekonomin och samtidigt undvika att de internationella konsekvenserna av betalningsbalansunderskottet leder till guldrush, eller mer nyligen, en kollaps i växelkursen. Uppgången från början av 1983 sög in import i stor skala medan hög dollarkurs betydde att exporten förblev tillbakahållen. Resultatet har blivit att USA har fått ett handelsunderskott av en icke tidigare skådad storlek. På grund av dollarns roll som internationella pengar, har andra länder fått acceptera de dollar som påtvingats dem. I praktiken har resten av världen gett krediter till USA motsvarande storleken på USAs underskott.

Om utländska dollarinnehavare började sälja, skulle det leda till en än mer dramatisk kris för dollarn än 1979. Det som förhindrat detta än så länge har varit USAs höga ränteläge. Detta har garanterat att tillräckligt mycket kapital har flutit in i USA för att temporärt uppväga underskottet i betalningsbalansen. Centralbanker utomlands håller dollar som flutit in i deras reserver, kvar i USA och investerar dem i kortfristiga statsobligationer. (Dessa har vanligtvis en förfallotid på tre månader, men kan lätt säljas med kort varsel.) Utländska dollartillgångar finansierar därför samtidigt både USAs underskott i betalningsbalansen och regeringens underskott. (Jämför följande beräkningar för USA 1984: betalningsbalansens underskott löpande saldo 178 miljarder dollar; regeringens budgetunderskott 182 miljarder dollar; militära utgifter 234 miljarder dollar.) Resten av världen är inte bara begränsad av USAs ränteläge, den finansierar också USAs återhämtning.

När den tidigare basen för USAs dominans i världsekonomin undergrävdes, tog USAs regering till en strategi med finansiell manipulation som hjälpte till att återetablera dominansen på en ny bas. Men det är en våghalsig strategi. Den verkliga styrkan i återhämtningen beror på i vilken utsträckning lågkonjunkturen och uppgången befrämjat en omstrukturering av den produktiva ekonomin. Kreditsystemet står kvar under hård press och den höga nivån på räntan och växelkurs klämmer alla utom de mest profitabla företagen. Den största borgen någonsin, på 4,5 miljarder dollar, måste Federal Reserve åta sig i juni 1984 för att förhindra att en stor bank Continental Illinois, gick i konkurs. Vissa beräkningar har gjort gällande att dollarn är övervärderad med så mycket som 30 procent, och om USAs räntor skulle falla det minsta, skulle det riskera en allvarlig dollarkris. Om det hände, skulle penningmyndigheterna bli tvungna att agera snabbt för att få upp räntorna till den nivå som är nödvändig för att dra tillbaka kapital till USA. Vid det laget skulle Tredje världens skuldkris återigen bli en akut fråga.

Amerikanskt kapital har gynnats av systemet med internationella finansiella relationer baserade på privata marknader och dollarn. Men förskjutningen bort från ett politiskt reglerat system som Bretton Woods, har i allmänhet betytt att det utrymme inom vilket nationella regeringar haft möjlighet att bedriva självständig ekonomisk politik, har begränsats ytterligare. Ett trängande mål för varje regering som önskar bedriva en självständig politik, blir att stänga de kanaler genom vilka internationella finansflöden prackar marknadslogiken på valda regeringar. En demokratisk ekonomisk politik innebär att agera på internationell nivå med andra länder för att konstruera ett alternativ till det dollarbaserade systemet, och vrida kontrollen över internationella ekonomiska relationer bort från privata marknader och lägga den i händerna på institutioner som kan bli föremål för någon typ av ansvarsskyldighet gentemot folket.

Tabell 1 De icke-oljeproducerande ländernas skuld

Källa: International Monetary Fund, World Economic Outlook.

Tabell  2. Total utlandsskuld, slutet 1982, mdr dollar.

Källa: Morgan Guarantee, World Finance Markets.

Översättning: Mats Bladh
Översatt ur Capital & Class winter 1985, Journal of the Conference of Socialist Economists.

Tidskriften Fjärde Internationalen
Svensk avdelning | MIA