Ur Fjärde Internationalen 4/1985
”De flesta av arbetarna på ön slet under de här åren i det närmaste som djur — och förmannen var kung! En gång kallade jag honom ”Hansen”, för det hette han ju, men jag fick omgående veta att han skulle tilltalas ”Förman Hansen”! Jo, nog minns jag det. Och det var 1921 och 1922 då vi fick lönen sänkt. Såvitt jag kommer ihåg så var det med tio procent 1922. Dessutom blev folk många gånger lurade på ackordet. Men det blev de ju i alla fall, för det fanns många arbetslösa som stod och rustade i portarna till varvet. Och så var arbetet smutsigt — Gud bevare oss så skitigt det var då ute på ön. Och svinkallt var det, för att uttrycka det milt, om vintern i de öppna hallarna, där vi många gånger fick skrapa bort snön från maskinerna innan vi kunde starta dem på morgnarna. Jag kan faktiskt inte förstå att ledningen fann det nödvändigt att sätta ut kontrollanter vid dassen, där vi högst fick uppehålla oss i åtta minuter. Vi satt på en smal bräda mittemot varandra, och brädan var ställd på sned för att vi inte skulle sitta och falla i sömn. Nåja, faran var väl inte särskilt överhängande, för dels var det han, kontrollanten, och dels kunde man också få uppleva att råttorna bet en i röven...”
Ja, det var Burmeister&Wein, Danmarks största varv, under 1920-talet. Men vad har det att göra med Danmark anno 1985? Historien upprepar sig inte, men dessvärre visar berättelsen på en del av bakgrunden till arbetsgivarnas och den borgerliga regeringens handlingar, och därmed den politiska situationen i dagens Danmark. Den långsiktiga borgerliga krislösningen handlar om ännu mera slitgöra, lönesänkningar, arbetslösa som står och skakar i grindarna och dålig arbetsmiljö (kanske med undantag för det där med råttorna.) Det avgörande hindret för borgarnas krislösning är fackföreningsrörelsens relativa styrka och de rättigheter arbetarklassen tillkämpat sig sedan ”de gamla, goda dagarna” på 20-talet. Då den borgerliga regeringen kom till makten i oktober 1982, var dess överordnade mål att röja hindren ur vägen, så att det skulle bli lättare att vara arbetsgivare i Danmark.
På ett och ett halvt år har regeringen lyckats att påbörja dessa uppgifter genom ett nära och kärleksfullt samarbete med arbetsgivarna. Man kan på rak arm nämna: Borttagandet av tillkämpade förmåner som t ex upprepade försämringar av arbetslöshetsunderstödet, återinförande av karensdagen och tillsvidare fyra års uppskjutande av dyrtidsgarantin. Splittringspolitik. Lönesänkningar genom direkt inblandning i avtalen och indirekt genom nedskärningar. Försämringar av utbildningen och av miljölagstiftningen. En ständigt hårdare linje gentemot arbetarklassens motstånd, vilken kom till uttryck genom domarna mot de två hamnarbetare som satte eld på KFK i Esbjerg, och mot Tuborg chaufförerna som tillät sig att parkera på Hans Knudsens plads under HT-konflikten[1]. Till spelet hör också att Arbetsdomstolens (Arbejdsrettens) domar snart berättigar den till en plats i Guiness rekordbok.
Det står ganska klart att den borgerliga regeringen nådde långt under sina två första år. Men det är också sant att arbetarklassen kämpat emot, och att kampviljan inte kuvats. Och detta trots att de omedelbara resultaten inte varit speciellt bra. Det som kännetecknat i stort sett hela perioden har varit att enskilda arbetargrupper kämpat utan vare sig ekonomiskt eller moraliskt stöd från ledarna i fackföreningsrörelsens topp, och att motståndarna varit en samlad arbetsgivarfront, uppbackad av regeringen. Hamnarbetarnas kamp mot försämringarna av dagpenningen 1982",och Danfoss-strejken mot arbetsgivarnas söndra-och-härska-politik gentemot de icke yrkesutbildade, visar tydligt hur svårt det var att vinna på olika ekonomiska och politiska villkor.
Men motståndet har inte bara resulterat i en kamp utan resultat. Samtidigt har det utvecklats sprickor i fackföreningsrörelsen. För det första har inte missnöjet med de fackliga ledarnas passivitet passerat obemärkt. Detta har speciellt gällt SID[2], vars medlemmar både varit de första och de största offren för den borgerliga krispolitiken, och därmed också varit de som i den största utsträckningen stretat emot. Pressen på SID's ledning har faktiskt varit så omfattande att detta förbund vid åtskilliga tillfällen stått för en facklig och politisk linje i direkt motsättning till den traditionella klassamarbetslinjen och med de övriga förbundsledningarna. Detta har skett genom ekonomiskt stöd till arbetare i kamp, ”Generalmobilisering”, fasthållande vid kraven i avtalsförhandlingarna, formulering av ett politiskt alternativ till den borgerliga krispolitiken (utan den inkomstpolitik som annars är central i socialdemokratins ”solidariska väg”) och stöd till tanken på en arbetarmajoritetsregering (koalitionsregering mellan arbetarpartierna).
För det andra har motståndet och kampen utvecklat ett skikt av arbetarledare med en gemensam utgångspunkt — nämligen att vi bara kan uppnå resultat genom en aktiv och enad kamp. Det är inte en politiskt homogen grupp, utan spänner över tidigare och nuvarande socialdemokrater, till medlemmar av Venstresocialisterna (VS), Revolusionære Socialister (RS), Socialistisk Arbejderparti (SAP), Kommunistisk Arbejderparti (KAP), osv, samt, naturligtvis, en massa oorganiserade.
Första gången dessa strävanden i fackföreningsrörelsen gav konkreta resultat, var under HT-konflikten, då det faktiskt lyckades att vinna ett slag mot de borgeliga. Dels var det tal om ett angrepp på facket, som kunde få den mest förhärdade toppampen i LO att förstå att man måste slå näven i bordet. Men endast detta har inte varit tillräckligt — om inte SID hade varit pressat att ge fullt stöd till de strejkande chaufförerna, och det samtidigt fanns ett brett skikt av fackligt förtroendevalda (tillidsfolk) och medlemmar som faktiskt kunde hota med att stänga av Köpenhamn.
Att årets avtalsförhandlingar inte ägde rum i lugn och ro, är knappast en hemlighet för någon. Det var många orsaker till att de utvecklade sig till årtiondets mest omfattande arbetarkamp. Men viktigast av allt var de föregående två och ett halvt åren under den borgerliga regeringen. Dels var det en inte ogrundad optimism som lyste fram hos arbetsgivarna, jämte deras ohämmade krav på lönestopp och konjunkturanpassad arbetstid. Dels var trycket från medlemmarna på LO-toppen så stort att dess manöverutrymme blev ganska begränsat. Det var självklart inte intresserade av några omfattande mobiliseringar mot lunchvännerna i Dansk Arbejdsgivarforening (DA) och regeringen. Men å andra sidan kunde de inte helt sälja ut medlemmarna, vilket var det enda som kunde tillfredsställa arbetsgivarna.
För stora delar av arbetarklassen blev det oundvikliga sammanbrottet i förhandlingarna en naturlig anledning att få utlopp för under åratal ansamlad förtrytelse. Och då regeringens ingrepp kom vid en tidpunkt då 300 000 privatanställda redan var ute i strejk, tog sig vreden en bana som de flesta kunde omfatta. Dels fanns det redan de enande avtalskraven — 35-timmarsveckan utan lönesänkningar och dyrtidsgarantin. Dels fanns det en skurk som var orsak till de gångna två årens elände — regeringen. Därmed banades vägen för att omvandla de kanske något utsiktslösa avtalsstrejkerna till ”vilda”, avtalsstridiga strejker med klara, positiva mål. Kampen handlade om de ursprungliga avtalskraven, och, som en konsekvens av det, att avsätta regeringen.
Det var intressant att se hur pamparna i LO- och den socialdemokratiska toppen förgäves försökte manövrera med strejkrörelsen. Inte minst jättedemonstrationen på den sista ”officiella” strejkdagen visade att de inte förmådde att dämma upp strömmen genom att simma mot den. Deras försök att avsluta strejkerna med en ”värdig protest” som skulle efterföljas av respekt för den lagligt valda regeringen från och med måndag morgon, blev ett fiasko. Bland annat för att de rent faktiskt lyckades få en massa arbetare — inte minst de offentligt anställda — att lägga ner arbetet för att demonstrera. Denna fredagsmorgon blev alltså inte en avslutning, men väl ett startskott för påskstrejkerna, som pågick fullständigt utanför LO-toppens kontroll. Inte heller då de dagen före påsk bytte från passivitet till aktivt motstånd mot de strejkande, lyckades förehavande. Och det skulle visa sig att de skulle behöva hjälp från andra sidan för att få lugn på de sista strejkande.
Ett annat väsentligt drag under påskstrejkernas utveckling var att mycket stora delar av de strejkande utvecklade ett omfattande medvetande om kampens mål och medel. Det kom till uttryck i en rad krav som få dagar tidigare skulle blivit betecknade som revolutionära smågruppers dagdrömmerier. Det gäller både kampmålen och inte minst de medel som var nödvändiga för att vinna: Krav på förbundsledningarna om att öppna strejkkassorna och att LO skulle dra sig ur Arbetsdomstolen, samt kraven på generalstrejk tills regeringen tvingades att avgå.
I takt med att dessa krav utvecklades till masskrav, utvecklades också kampformerna. Blockadförmedling och deltagande i blockader var inte förbehållet fåtalet, utan blev en aktivitet för tusentals strejkande. En höjdpunkt i blockadaktiviteterna var blockaden av Christiansborg, där Folketinget har säte, med 1500 deltagare, vilken möttes med ett så gott som enstämmigt: ”Mycket bra, Egon!” Kort sagt kan kampformerna och kraven betecknas som allmän ”olydnad” (Statsminister Poul Schlüter talade nästan om terrorism). Man fann sig helt enkelt inte i en lagligt vald regering, parlamentets okränkbarhet, Arbetsdomstolens objektivitet, arbetsgivarnas konkurrensförmåga, och satte därmed ett välgrundat frågetecken vid grundvalen för pamparnas klassamarbete.
På många sätt blev omfånget och utvecklingen av påskstrejkerna bestämt av det nya skikt av fackliga ledare, vilket först och främst vuxit fram under de två föregående åren under Schlüter. Det var härifrån kraven, som kunde leda till seger, kom. Och det var härifrån initiativen till de omfattande blockadaktiviteterna kom, inte minst de blockader som före och under påsten starkt bidrog till att strejkrörelsen fortsatte. Både med hänsyn till utvecklingen av kraven och igångsättandet av aktiviteterna, stod medlemmar av VS, RS och SAP relativt starkt ledande och detta trots sin litenhet. Samma bild visade sig överallt — på mötena med de förtroendevalda (tillidsmandsmöderne), på en rad arbetsplatser, i de lokala förtroendeförsamlingarna (tillidsmandsringe) — nämligen att det fanns ett tydligt samband mellan ståndpunkterna hos ”de revolutionära” och stora delar av de strejkande. Detta samband visade sig vid flera tillfällen, t ex vid omröstningar om fortsatt strejk, kunna bryta socialdemokraternas och DKP's[3] traditionella styre.
En av grunderna till att vi kom så lång som vi gjorde var ett förnuftigt samspel mellan självständiga initiativ och en konstant press på de reformistiska ledarna. På många arbetsplatser blev socialdemokratiska och DKP's förtroendevalda tvungna att hängivet stöda strejkerna. I de flesta förbund blev ledarna pressade att glänta på strejkkassornas lock — även om det stora genombrottet aldrig kom. Och i de stora förtroendeförsamlingarna blev Jan Andersen[4] och hans kumpaner flera gånger tvingade ut i tågen, när det gällde en nationell ledning och generalstrejk.
Att det överhuvudtaget lyckades att skapa en sådan press, var både ett resultat av en osekteristisk hållning till pamparna, oavsett hur efterblivna de än var, och av de aktiviteter som sattes igång redan från det konflikten började, trots pamparnas önskan om lugn och ro. Det uppstod ett flertal aktivitetscentrum, som t ex Lager- och Handels förtroendeförsamling i Köpenhamn, vilket drog in en massa människor i strejken, och på så sätt avfolkade koloniträdgårdarna och TV-rummen. Därmed berövades pamparna en del av sitt manöverutrymme, och blev samtidigt flera gånger påminda om kraven som ställdes till dem om att öppna strejkkassorna och organisera en generalstrejk genom demonstrationer, strejkmöten och uttalanden.
Oavsett den uppsjö av positiva erfarenheter man kan dra av påskstrejkerna, måste man vara osedvanligt obegåvad för att inte erkänna att strejkerna slutade i nederlag. Schlüter fick rätt i att han inte skulle behöva ändra ett kommatecken i sitt avtalsdiktat.
Nederlaget kan 'självfallet inte bara förklaras i ett uppräknande av plus och minus. Men ändå finns det ett par uppenbara fakta, som man inte får glömma.
Regeringen lyckades inte, trots hjälp av massmedia, polisen och breda leenden, att slå avgörande sprickor i strejkrörelsen. Detta beror i hög grad på de många aktiviteter under strejken, vilka hindrade isolering och passivitet.
Pamparna i LO- och den socialdemokratiska toppen lyckades inte heller sluta ”medan läget var gott”. De gjorde annars vad de kunde för att splittra de strejkande. Förtroendeförsamlingarna var ”kommunistlyor”, blockadvakterna var ”gorillor och landsförrädare”, som bara var ute efter att ödelägga demokratin, samtidigt som de förde en konsekvent linje gentemot våra krav. LO-toppen hade ju redan innan konflikten släppt förhandlingskraven och de höll en osedvanligt låg profil då strejkerna först satte igång. Det är mer än vad man kan säga om Svend Auken, som gav sin inställning om avtalskraven tillkänna genom att utforma ett ”alternativt” regeringsingrepp, som först och främst utmärkte sig genom att mer likna Schlüters krav än våra.
Som sagt höll LO-ledarna en låg profil, som kulminerade när Knud Christensen[5] stack iväg till Maltas sol och värme. Det berodde på deras obehagliga situation, mittemellan beroendet av klassamarbetet och kraven från medlemmarna. Men det var inte bara tal om en låg profil. Efterhand som strejkerna fortsatte försökte de med ena handen skruva åt tumskruvarna på de strejkande, och med den andra att dämpa medlemmarnas missnöje genom att glänta på strejkkassorna. Deras svåra situation bestod först och främst i att beskyllningarna mot att strejkerna och blockaderna skulle vara organiserade av orosstiftare, drabbade socialdemokratiska medlemmar och förtroendevalda lika väl som alla andra. Så det verkade inte omedelbart vara särskilt troligt att de hade rätt.
Trots dessa problem för socialdemokraterna i LO och Folketinget, skall man dock inte glömma att de på många ställen lyckades få missnöjet att lägga sig. Inte minst på de platser där det fanns ett samspel mellan pamparnas bristande stöd och socialdemokratiska förtroendevaldas luddiga inställning, såsom det t ex skedde på Danfoss i Nordborg.
Men socialdemokraterna var tvungna att få hjälp av de förtroendevalda DKParna som satt i ledningen för förtroendeförsamlingarna. DKParna visste under hela konflikten att det låg i deras intresse att förtroendeförsamlingarna (och DKP) skulle vara de som organiserade arbetarklassens vrede och protester genom kraftfulla aktionsdagar och demonstrationer. Men bara protester. För DKP-pamparna var inte intresserade av en massrörelse som faktiskt kunde hindra klasssamarbetet och störta Schlüter. En sådan massrörelse kunde nämligen lätt utvecklas utanför DKP's kontroll.
Detta var en väsentlig del av bakgrunden till att DKParna i förtroendeförsamlingarna stretade emot med näbbar och klor, när diskussionen handlade om att utveckla strejkrörelsen, och att bygga upp en nationell ledning och samordning genom nationella förtroendeförsamlingar. De lyckades att förlama, manövrera och manipulera sig ur alla svårigheter genom att styra det hela, delvis utifrån sina egna styrkepositioner i förtroendeförsamlingarna. De frånsvor sig den ledning som LO under inga omständigheter kunde utgöra. De vägrade att visa på generalstrejken som ett avgörande medel att knäcka nacken på Schlüter-regeringen, och lät det vara upp till varje enskild arbetsplats att strejka tills alla aktionsdagarna var avklarade — och inte en sekund längre. Och de reducerade ett nationellt förtroendemöte till en inbjudan av några få utvalda representanter utifrån landet till Köpenhamn vid en tidpunkt då strejkrörelsen sjöng på den allra sista versen. Kort sagt räckte DKP ut den öppna hand till LO-toppen som de behövde för att stoppa strejkerna. Och detta trots att såväl socialdemokrater som DKP-are längre ner i hierarkin var precis lika inställda på att kämpa till seger som oorganiserade och revolutionära fackföreningsaktivister. Efter den sista aktionsdagen var perspektiven så ringa att det åter igen var ordning i leden, och såväl DKPare som socialdemokrater gick massivt ut på arbetsplatserna och uppmanade till tillbakagång till arbetet.
När nu alla andra upptänkliga fått sina välförtjänta örfilar för att ha svikit en strid som kanske skulle kunna ha vunnits, är tiden inne för lite självkritik. Skulle vi, som kallar oss revolutionärer, kunnat ändra historiens gång? Denna ”10 000-kronors”-fråga kan självfallet inte besvaras. Men en sak är säker — vi kunde ha försökt mer och bättre. Här finns i synnerhet två saker att komma ihåg. För det första dröjde det för länge innan vi ”upptäckten DKP-ledarnas medvetna förräderi. De skulle redan från början ha utsatts för samma press som förbundsledarna i LO, med avsikt att göra förtroendeförsamlingarna till demokratiska och beslutande församlingar. T ex genom en vald ledning, och genom — utöver massmöten — att hålla möten uteslutande för förtroendevalda så att man kunde genomföra de omröstningar som så väl behövdes. För det andra var det en nästan total avsaknad av organiserat samarbete mellan alla de goda krafter som helhjärtat eftersträvade nationella förtroendemanna-konferenser och generalstrejk. Det gjorde det omöjligt att överskåda de verkliga styrkeförhållandena, och det gjorde det lättare för DKP-arna att avfärda t ex bryggeriarbetarnas förslag och initiativ. Det fanns tendenser till en sådan organisering bl a inom Lager och Handels i Köpenhamn. Men dels var det inte tillräckligt målmedveten, och dels var den i bred utsträckning koncentrerad på aktiviteter utanför förtroendeförsamlingarna.
Som sagt fanns det ingen garanti för att vi skulle ha kunnat ändra kampens utveckling. Men genom en bättre och snabbare organisering skulle vi ha kunnat ändra styrkeförhållandena. Om det var riktigt att DKP-ledarna manipulerade med det stora flertalet som eftersträvade nationella förtroendemöten och generalstrejk, så får man säga att vi gjorde bort oss.
DKParnas avskedshälsning till de hundratusenden som strejkade för avtalskraven och mot Schlüter, var att nu måste kampen fortsätta på varje enskild arbetsplats. Att det skulle medföra kortare arbetstid eller att Schlüter störtades var, självklart, tomt prat, som de inte ens själva trodde på. Men något skulle man ju säga, när man ändå skulle hålla fanan lite högre än socialdemokraterna. Och en sak var säker: Efter påskstrejkerna fortsatte kampen — inte mot Schlüter, men mot arbetsgivarna. Ett otal antal strejker följde i kölvattnet på påskstrejkerna. Strejker mot avsked och strejker för högre lön. Detta visar främst att även om avtalsförhandlingarna 1985 slutade i nederlag, var det ändå inte ett nederlag som knäckte kampviljen hos den danska arbetarklassen. Tvärtemot har många fått den erfarenheten att det lönar sig att stå eniga, och att vi inte bara skall finna oss i regeringen och arbetsgivarna som allsmäktiga härskare. Om någon hade fruktat att påsknederlaget var ett avgörande nederlag, så har denna fruktan under månaderna efter kommit på skam. Men å andra sidan kan vi inte bortse ifrån att vi fortfarande brister i att visa vår samlade styrka inte endast kan brukas, utan också ledas till seger. Och i det sammanhanget är det viktigt att vidhålla att de många isolerade strejkerna ständigt är en kamp mot övermakten — en samlad arbetsgivarfront med regeringen i ryggen. Detta var inte minst tydligt under bryggeriarbetarnas månadslånga kamp för bevarande av arbetsplatser på de Förenade Bryggerierna i Köpenhamn.
...så varför skulle vi nöja oss med tysk öl under flera veckor? Ölstrejken var inte resultatet av ett plötsligt uppståndet problem, och i motsättning till de flesta andra strejker under försommaren hängde den inte direkt ihop med påskstrejkerna. Pratet — förhandlingar är nog för mycket sagt — om ett nytt ramavtal var äldre, och utgångspunkten var ett diktat från arbetsgivarna om av vem, hur många och på vilket sätt ölen skulle produceras. Därför var strejken väl förberedd, och därför var bryggeriarbetarna väl medvetna om att det kunde bli en lång och segdragen affär. Men många saker gick inte efter beräkningarna. För det första visade sig arbetsgivarna (DfB) vara förvånande lite samarbetsvilliga, om man utgick ifrån att de var tillfreds med ett ”rimligt” överskott. Problemet är att arbetsgivarna för närvarande är mycket svåra att göra tillfreds. I synnerhet när det, som på de köpenhamska bryggerierna, handlar om att bekämpa en stark arbetargrupp och starka fackföreningar. Självfallet har DfB råd att uppfylla bryggeriarbetarnas krav, men på bara lite längre sikt är det nya ramavtalet av enorm betydelse för att få ro på arbetsplatsen.
Det var inte bara DfB's ledning som insåg det viktiga i att kväva bryggeriarbetarna. På sedvanligt sätt var det en full uppbackning från DA's konfliktfond, från Arbetsdomstolen, från de borgerliga massmedia, och från polisens blockadbrytare. Det är ständigt det samlade borgerliga Danmark som träder i aktion när arbetargrupper skall bekämpas.
Ett annat väsentligt problem för bryggeriarbetarna var fackföreningsrörelsens ledare. Det största problemet var deras egen förbundsledning, som från strejkens början motarbetade dem med alla medel. Det var inte endast tal om att motarbeta med ord, utan högst konkret genom att undanhålla ekonomiskt stöd och genom att bana vägen för obegränsad ölproduktion utanför Köpenhamn. Det var otvivelaktigt ett bakslag, när man tänker på att förbundsordföranden var medlem i Socialistisk Folkeparti (SF), vald med kraftigt stöd från bryggeriarbetarna i Köpenhamn.
Utanför Bryggeriarbetarförbundet var det kännetecknande att strejken fick stort stöd och ett motsvarande ekonomiskt stöd från andra arbetare. Men lika markant var det ändå hur lite stöd det kom från andra förbunds- och delvis också fackföreningsledningar. Och eftersom ett stort problem var pengar, var det härifrån det kunde komma ett stöd som verkligen var något att hänga i julgranen.
De gamla välkända problemen var alltså tydliga och de blev inte mindre av att bryggeriarbetarna i stort sett litade till sin egen styrka.
Även om det talades om en väl förberedd kamp, fanns det brister. Det fanns t ex inget försök att generalisera kampen om införande av ny teknologi i samband med kampen för 35-timmars arbetsvecka. På motsvarande sätt undvek man i det stora hela att pressa på för att få aktivt stöd från andra arbetargrupper, bortsett från några spridda pip om möjliga arbetsnedläggelser på Fredericia-bryggeriet. Genom att lägga större vikt vid andras aktiva stöd kunde man dels ha utvidgat blockadaktiviteterna, och dels ha satt större press på förtroendeförsamlingen i Storköpenhamn, så att de inte bara kunde hålla ryggen fri genom en handfull uppmaningar och uttalanden om ekonomiskt stöd.
Men varken de eller andra arbetargrupper kan ensamma ändra på den utveckling som startade med epoken Schlüter 1982. Det är fortfarande samma problem, men efter påskstrejkerna är det uppbrott på väg på flera plan.
Ett av dem är inom fackföreningsrörelsen där problemet heter Knud Christensen med flera. Eller med andra ord alla de pampar som är mer solidariska gentemot avtal, papper, lagar och det heliga, okränkbara, klassamarbetet än mot fackföreningens medlemmar. Många av dessa pampar blev skakade under påskstrejkerna. Några blev tvungna att stödja strejkerna, några fick t o m sin syn på klassamarbetet ändrad, och några fick en spark i röven för att de inte ställde upp då det gällde. Denna utveckling får inte avstanna. Inte för att det i sig är tillräckligt att vi byter ut ledarna på alla plan inom fackföreningarna, men för att det kan bidra till att ändra hela dess funktion mot en aktivering av medlemmarna och demokratiska strukturer. Det är inte bara fråga om att skrapa ihop röster vid de olika valen på hemmaplan, utan också om det mer sega arbetet med att samla och aktivera arbetskamraterna kring en alternativ linje i fackföreningarna. Det handlar om att bygga upp oppositioner på arbetsplatser, i fackföreningarna och förbunden, — oppositioner som kan sätta kniven framför strupen på pamparna när de sviker sina medlemmars intressen. Förutsättningarna för att allvarligt kunna ändra fackföreningens impotens är hundra gånger bättre nu än före påskstrejkerna, som gav många människor erfarenheter genom att kämpa och veta vem som sviktar när det gäller.
Ett annat problem heter Poul Schlüter, som fortfarande är landets statsminister. Man kan självklart diskutera huruvida den borgerliga regeringen bara är ett symptom på styrkeförhållandena i klasskampen, eller om den är själva orsaken till allt det onda. Men vid alla tillfällen är det helt klart att regeringen har gjort vad den har kunnat för att lösa borgerlighetens kris på arbetarklassens bekostnad. Och lika säkert är det att regeringens klasspolitik kommer att fortsätta att skärpas för var dag den förblir sittande vid taburetterna.
En av påskstrejkernas följder var en ökad parlamentarisk uppslutning bakom arbetarpartierna (enligt de olika opinionsundersökningarna). Därmed har diskussionerna om arbetarmajoritet fått ny kraft. Också på ett annat sätt riktade påskstrejkerna fokus på vem som skall regera landet: Nämligen genom det enkla faktum att över 100 000 strejkade mot Schlüter — men för vem och för vad?
Det finns folk inom arbetarrörelsen som på allvar tror på att det går att vända tillbaka till ”de gamla goda dagarna” med en socialdemokratisk minoritetsregering, som regerar lite åt höger och lite åt vänster, rättar till de värsta försämringarna och skär ner på lite andra ställen. Det största problemet är att det inte är vem som helst som har så orealistiska idéer — det är Anker Jörgensen, Svend Auken och de andra som utgör ledningen för Danmarks största arbetarparti, socialdemokratin. Det orealistiska ligger främst i tron på att man fortfarande kan föra en klassamarbetspolitik med borgarna. Och detta oavsett hur man under de sista fem — eller något liknande — åren har sett hur borgarna dirigerar med räntenivån, inflationen, investeringarna och arbetsmarknaden för var gång som det minsta frågetecken satts vid den renodlade borgerliga politiken. En sådan socialdemokratisk regering kommer helt enkelt att bli släpad rund i manegen, till en eller annan bödel till sist sätter kniven i den — en dansk tragedi å la Francois Mitterand.
Utsikterna för en möjlig koalitionsregering mellan arbetarpartierna efter nästa val har skakat om socialdemokraterna, därför att ordet i sig själv sätter frågetecken vid klassamarbetet. Men om det blir tal om ett brott med det omtalade samarbetet är en helt annan sak. Erfarenheterna hittills av arbetarmajoritet har inte varit positivt, och vad värre är, det finns inga utsikter till att en kommande arbetarmajoritet av sig själv kommer att bryta med samarbetspolitiken. Utgångspunkten är fortfarande en socialdemokrati som är ett borgerligt arbetarparti, och som bara har ett intresse av en eventuell ”arbetarregering”: att göra SF ansvariga för en försiktig/orealistisk borgerlig politik. Och på den andra sidan ett SF som kommer att medverka till en frivillig inkomstpolitik, som inte stödjer sig på arbetarklassens kampkrav (t ex 35-timmarsvecka med full lön), och som kommer att pressa socialdemokraterna ut från det mandatmässiga styrkeförhållandet. Allt i tron på att en arbetarmajoritet av sig själv kan genomföra små förbättringar för arbetarbefolkningen, oavsett vad som sker utanför parlamentet i Christiansborg.
Det finns bara en lösning för arbetarbefolkningen — socialismen. Men när vi i dag pratar om socialismen och arbetarmakt, måste vi utgå från var kampen om makten utspelar sig, och då är kampen om regeringsmakten viktig.
Motståndet mot den borgerliga regeringen är en samlingspunkt för arbetarbefolkningen, och förhoppningarna på en kommande ”arbetarregering”, oavsett hur den kommer att vara sammansatt, är stora. Därför skall vi som revolutionärer i fackföreningsrörelsen — och på andra ställen — främja rörelsen för en arbetarregering som för en arbetarpolitik. En politik som bryter med klassamarbetet, och som börjar ta borgerlighetens maktmedel ur händerna på dem. Utgångspunkten måste vara de aktuella kampkraven: 35-timmars arbetsvecka med full lön, full dyrtidsgaranti och 2 400 danska kronor som minimilön. Efter det kommer avskaffandet av alla Schlüters svarta lagar. Därtill kommer ett otal åtgärder som blir nödvändiga gentemot borgarnas sabotage: en offentlig arbetsmarknadspolitik — nationaliseringar av banker och försäkringsbolag — nationalisering av några nyckelsektorer inom energin och industrin — offentlig kontroll av import och export av kapital — arbetarkontroll över införande av ny teknologi och företagens räkenskapsböcker - en skattereform som tar från de rika.
Detta är inte en politik som de reformistiska ledarna inom socialdemokratin och SF kommer att genomföra, om de, och endast de, skall bestämma. Icke desto mindre är detta det enda sätt på vilken en arbetarregering kan leva upp till sitt namn. Därför skall vi försöka vinna stöd för just denna politik i fackföreningsrörelsen.
Det är svårt att gissa hur pass mycket stöd vi kommer att få. Men det väsentliga är att vi förbereder oss på en kampsituation i vilken vi kan föra fram ett konkret alternativ till klassamarbetet, och därmed också pressa en kommande arbetarregering ut på så djupt vatten att de inte längre kan klamra sig fast vid borgarna.
Nu är det ju en aning enkelspårigt att reducera kampen om makten över samhället till en fråga om vem som skall regera och på vilket sätt. Kampen föregår varje dag på arbetsplatser, på skolor o s v. Även här är det de revolutionäras förbannade plikt att understödja den begynnande uppgörelsen med klassamarbetet. Perspektivet för detta arbete är för det första att stärka alla de strider som pågår genom en utbredd solidaritet. För det andra att vi visar oss vara ett användbart alternativ till de fackliga ledare som varken vill leda eller stödja arbetare som är ute i kamp. Och för det tredje att främja möjligheten av att centralisera striderna till en samlad kamp mellan arbetarbefolkningen och borgerligheten. Tillsammans utgör dessa perspektiv grundvalen för att pratet om en arbetarregering och en arbetarpolitik skall bli realistiskt. Kampen för en arbetarregering och en kämpande fackföreningsrörelse är alltså två sidor av samma mynt, och handlar om ett brott med klassamarbetet till förmån för arbetarmakt.
Efter påskstrejkerna är möjligheterna att bryta den reformistiska dominansen hundra gånger bättre än innan. Men det kräver att alla som är motståndare till klassamarbetet är villiga att samarbeta målmedvetet strävar efter att vinna en majoritet för ett sådant brott.
Ett konkret samarbete skulle kunna handla om:
1. Solidaritet med arbetare i kamp.
2. Uppbygge av breda oppositioner inom fackföreningarna.
3. Agitation för en samlad arbetarpolitik som ett alternativ till Schlüter.
För en övergripande artikel om dansk fackföreningsrörelse, se Facklig radikalism i Danmark, av Anders Kjellberg i nummer 31-32 av Arkiv.
Artikeln är översatt ur Socialistisk Information, nr 3/85. Socialistisk Information utges av Socialistisk Arbejderparti, dansk sektion av Fjärde Internationalen.
Översättning: Lars Kaage, Granskning: Doris och Håkan Lennerstad
[1] HT-konflikten var en konflikt som bl a berörde busschaufförerna i Köpenhamn, där chaufförerna strejkade mot försök till uppbygge av en ”gul” fackförening.
[2] SID = Specialarbejderforbundet i Danmark, som organiserar icke-yrkesarbetare inom bl a Metall.
[3] DKP = Danmarks Kommunistiske Parti
[4] Jan Andersen är ordförande i Metalls avdelning 13 i Köpenhamn, tillika medlem i DKP's centralkommitté.
[5] Knud Christensen är ordförande för danska LO.