Ur Fjärde Internationalen 4/1985
Umberto Eco Rosens namn, Brombergs/Månpocket 1983/85, C:a 34:50
Umberto Ecos Roman Rosens namn, från 1980 (utkom i svensk översättning på Brombergs bokförlag 1983) är en historisk roman som utspelar sig i 1300-talets Italien och handlar om skrattet.
Eco är expert på förhållandena under medeltiden och har omsorgsfullt, ned i minsta detalj, försökt att ge en bild av 1300-talets samhällsförhållanden och dess politiska och filosofisk/religiösa diskussioner. Ursprungligen hade han för avsikt att låta historien utspela sig i ett nutida kloster (t ex skulle munkdetektiven läsa den vänsterorienterade italienska tidningen Il Manifesto). Men även om handlingen är förlagd till 1300-talet är förbindelsen till nutiden dock långt ifrån avskuren. Under denna period av medeltiden äger nämligen stora samhälleliga förändringar rum, och de politiska och filosofiska frågor som växer fram ur förändringarna är på många sätt besläktade med de frågor som är centrala för oss i dag. I ett efterord till boken skriver Eco:
”Alla de problem som vi känner i det moderna Europa i dag, började under medeltiden... Medeltiden är vår barndom, som vi alltid bör vända tillbaka till...”
Tidigare uppfattades denna medeltida övergångsperiod (1300-1400-talet) som en period av nedgång eller förfall. Detta eftersom tänkandet bestämdes av att sammanväxten mellan det antika tänkesättet och kristendomen, som nådde sin höjdpunkt under 1200-talet, undergrävdes av kritiska och tvivlande strömningar. I en nyare tid, och för Eco, handlar det om en period av nydaning och uppbrott, då den uppfattning om världen kritiken och tvivlet omfattar, pekar framåt.
Ser vi således på Rosens namn med politiska ögon är det spännande att se hur den gångna historien aldrig är slut eller slutgiltigt uttolka, utan innehåller aspekter eller möjligheter — kanske bara i embryonal form — som vi i nutiden kan arbeta vidare med. Detta gäller också för den period som ofta uppfattats som den ”svarta medeltiden”.
I Rosens namn behandlas dessa ämnen i konstnärlig form och genom att man ser på politiken med konstens ögon blir förhållanden som normalt faller utanför politikens synfält, men som icke desto mindre driver gäck med politiken och dess utövare, synliga.
I ”För en oberoende revolutionär konst” av Leo Trotskij och Andre Breton går de in på frågan om det konsten kan men inte politiken: Konsten kan ge språklig form åt det omedvetna, det förträngda, åt drifterna och jämföra det med de levnadsvillkor som förtrycker människan. Konsten kan, genom att den har sina rötter i människans erfarenhetsvärld och drifter, tränga bakom de förstelnade bilder vi skapar oss av verkligheten, ideologierna, de auktoriserade ”sanningarna”, peka på deras begränsningar och sätta dem i rörelse. Detta systemöverskridande konstnärliga arbete försiggår i Rosens namn genom behandlingen av skrattet.
Det är först och främst som konstverk, som litteratur, som Rosens namn — läst på ett riktigt sätt — kan explodera mitt i vår tids politiskt-kulturella situation, och med sin tryckvåg omkullkasta en del politisk självkänsla och självsäkerhet.
I slutet av november 1327 kommer en fransiskanermunk, broder William av Baskerville, tillsammans med en ung novis, Adso av Melk, till ett kloster i Norditalien. Så inleds handlingen i Rosens namn. De dramatiska händelser som utspelas under den vecka de två vistas i klostret avspeglar de storpolitiska — vilket vid denna tid i hög grad också vill säga religiösa — förhållandena i Europa.
Anledningen till att de kommer till klostret är att William skall vara medlare i fejden mellan påven Johannes XXII i Avignon* och kejsar Ludvig av Bayern*. I klostret hålls ett möte med representanter från de stridande parterna. Genom debatten på mötet, och genom de samtal som William och Adso har med abbotten och munkarna i klostret, får vi ett intryck av vilken sorts motsättningar och konflikter som råder i Europa mellan påven och kejsarna, kyrka och kättare och mellan olika fraktioner inom kyrkan.
Varje dag medan William och Adso är i klostret, sker ett fruktansvärt mord. Ett lik hittas i en tunna med blod från slaktade grisar, ett annat i ett kar i badrummet, o s v. Detta leder till att William också får i uppgift att som detektiv klara upp morden. Därmed blir boken också en mycket spännande och underhållande kriminalroman med William och Adso i rollerna som Sherlock Holmes och Doktor Watson. Det visar sig att de två historierna i boken — mordgåtan och fejden — hänger mycket nära samman.
Ämnet för fejden — som nästan hela Europa är indragen i — är fattigdomen: Ägde Kristus och hans lärjungar jordiska ägodelar eller inte? Det är just denna fråga som skall debatteras på mötet i klostret. Med många lärda och spetsfundiga, men också förvrängda, utläggningar om bibelcitat och kyrkofädernas skrifter, förs en häftig debatt som utvecklas till ett regelrätt gräl. Två inställningar som inte överskrider de auktoriserade skrifterna, men som ändå är två skilda tolkningar av dem, står i oförsonlig motsättning till varandra. Påvens anhängare svarar ja på frågan; fransiskanerna — som stöds utav kejsaren — svarar nej.
I realiteten handlar det naturligtvis inte endast om en religiös-ideologisk strid. Bakom ligger en maktkamp mellan dels kyrkan och kejsaren, dels mellan makthavarna och de undertryckta. Och bakom ligger djupgående förändringar i den ekonomiska strukturen: Varu- och penningekonomin breder ut sig (framför allt i Italien), städernas betydelse som platser för handel och politiska beslut växer, och intresset för naturvetenskapen breder ut sig. Denna världsliga makt som växer upp bredvid och utanför kyrkan, utgör ett allvarligt hot mot kyrkans maktposition. Som William säger:
”Staden i Italien är något annat än i mina trakter... Det är inte enbart en plats där man bor, utan också en plats där man fattar beslut, alla är alltid ute på piazzan, stadsmagistraten räknas mer än kejsaren eller påven. De är... som lika många kungariken...”
Striden om Kristi fattigdom handlar i verkligheten om huruvida kyrkan i detta läge skall behålla eller ge upp rätten att lagstifta om det jordiska. När kejsaren stöder fransiskanermunkarna är det för att de eftersträvar en åtskillnad mellan den kyrkliga och den världsliga jurisdiktionen. Detta har William insett och han försöker därför — i det att han uppträder mycket diplomatiskt och harklar sig och hostar — försiktigt inleda en debatt om dessa verkliga problem. Han får dock inte ut något av sitt försök.
De mest radikala förespråkarna för Kristi fattigdom, kättarrörelsen, är naturligtvis inte representerade på mötet. De befinner sig utanför kyrkan, och deras medlemmar kommer oftast från samhällets utkanter. Utstötta som de är från det spel om pengar som kyrkan själv inlett sig på, angriper de i fattigdomens namn kyrkans auktoriteter. Både den kyrkliga och världsliga makten uppfattar dessa rörelser som sina fiender, då ett accepterande av dem kommer att innebära en inskränkning av deras privilegier. Inte heller här handlar det om ideologi, utan om makt. ”Det finns ingen bestämd regel” säger William, ”som talar om när kyrkan erkänner eller fördömer sina motståndare. Det beror på människorna, på omständigheterna.”
När vanliga människor ansluter sig till en kättarrörelse är det ett uttryck för en desperation över deras liv, och ett hopp om ett bättre. Enfaldiga och oupplysta som de är, vet de inte mycket om skillnaden mellan de olika lärorna. Men även om deras handlingar är ogenomtänkta, är de likaväl ett uttryck för att de omfattar en sanning som gott kan vara mera sann än den kyrkans lärda förfäktar. Detta är Williams utläggning. Men kyrkans auktoriteter föredrar naturligtvis att bortse från denna sanning och i stället — genom tortyr och tredjegradsförhör — hitta ”sanningen” om kättarnas inställning till den auktoriserade ”sanningen”.
Men också kättarna dras med i spelet om sanningar. En av kättarnas historia kan således, säger en av munkarna, lära oss ”hur kärleken till bot och önskan om att rena världen, kan leda till blodsutgjutelse och förintelse.”
Kätteriet ingår i upproret mot herrarna och därför predikar de fattigdom, ”men efteråt blir han (kättaren) byte för alla maktens frestelser, för krig och våld.”
”Världen är upp-och-ner”, säger Adso, och många av bokens personer stöder honom i detta: Det finns inte längre fasta politiska och religiösa stödjepunkter. Anti-Krist håller på att få makten. William, som representerar den nya tidens tankegångar, förstår att det förhärskande tänkandet — som Marx skulle uttrycka det — är de härskandes tankar, och att det bara är genom avgränsningar och utrensningar som det är möjligt att upprätthålla den dominerande världsbilden och den härskande världsordningen. Men han förstår också att kättarna själva slutligen omfattar auktoritära ideologier med entydiga ”sanningar”, därför att de inte besitter de lärdas färdigheter i abstrakt tänkande. Det idealiska vore att ”de lärda klart och entydigt lade fram den sanning som finns inneboende i de enfaldigas handlingssätt.” (En och annan läsare sänder kanske en tanke till Lenin här).
I den uppbrottsprocess som utgör romanens bakgrund, finns det inte bara en makt eller en sanning. Det finns inte längre en världsbild som kan ge förklaringar till verklighetens alla förhållanden. ”Som filosof”, säger William, ”betvivlar jag att det överhuvud taget finns en världsordning, varför jag finner tröst i att upptäcka om inte en ordning, så i varje fall ett sammanhang i världens förhållanden i mindre skala.” Den gamla världsbilden: Gud däruppe i sin himmel, människans värld här nere, där kampen mellan det Goda och det Onda slutligen leder fram till den segrande Kristus återuppståndelse. Den allsmäktige Guden finns också fortfarande kvar i den nya världsbilden och naturen pekar ständigt ut honom som Skaparen, men naturen har också sin egen existens, sina egna lagar, och den enskilda människan är inte längre bara underordnad en högre auktoritet, utan har också en egen existens som individ.
I denna situation inriktas uppmärksamheten mot det som skapar våra föreställningar om verkligheten: språket (det vill säga bildspråket). Det finns inte något som utan vidare garanterar tecknens betydelse. I stället för att stå i direkt motsatsställning, kan ”Gott” och ”Ont”, ”Himmel” och ”Helvete”, likaväl vara två sidor av samma sak. Språket uppfattas inte längre som ett genomskinligt fönsterglas som man kan betrakta verkligheten genom, det består av tecken som kombineras på olika sätt för att beskriva verkligheten. Vi befinner oss alltid inne i språkets bildvärld, ideologierna, och härifrån kan det vara svårt att se att en bestämd bild av verkligheten inte är den enda möjliga eller ”naturliga”.
Betraktad genom andra språk — ideologier eller bilder — t ex hedningarnas eller kättarnas, visar sig en bestämd bild av verkligheten vara skapad genom att utestänga förhållanden som inte passar in i bilden.
I striden om fattigdomen, handlar det för varje part om att skapa sig en bestämd, entydig, uppfattning om världen, fastslagen som den enda riktiga och enda möjliga ideologiska organiseringen av verklighetens mångtydighet.
William vet att det inte någonstans existerar en sanning, och handlar därför därefter: Han resonerar utifrån empiriska iakttagelser (som görs mer precisa med hjälpmedel som t ex glasögon), drar slutsatser som inte kan betvivlas, och företar på det hela taget i sina samtal med munkar av skilda uppfattningar en nedbrytning av deras stelnade bilder av verkligheten.
Det är också en sådan nedbrytning som den nya kvinnorörelsen grundligt och effektivt har genomfört av den (mans)dominerade världsbilden, vilken bara kunde dominera genom att osynliggöra kvinnorna, deras historia, livssituation, tankar, upplevelser och känslor. Ett till synes oskyldigt språk har avslöjats och en ny verklighet har blivit synlig genom konstruktionen av ett nytt språk.
På samma sätt har arbetarrörelsen raserat den borgerliga världsbilden — vilket (dessvärre) inte är det samma som att avskaffa den; men hur arbetarrörelsens egen, levande och produktiva verklighetsbild kan stelna parallellt med en byråkratisk förstelning av makten är stalinismen ett bra, och ohyggligt, exempel på.
William förhåller sig dialektiskt till tecknen: A ena sidan konstruerar han sammanhang mellan dem för att förstå och kunna handla i verklighetens värld. A andra sidan raserar han dessa tillfälliga sammanhang i system, då undersökningar i den empiriska världen visat att de inte håller streck. Han är skapande i förhållande till språket och till verkligheten. För Adso, som ofta fascineras av Williams tankar, men inte helt och fullt kan sätta sig in i dem, eller acceptera dem, är det ett illavarslande tecken i tiden: ”Det var mörka tider när en lärd man var tvungen att tänka i motsägelser.”
I utkanten av den auktoriserade världsbilden finns det dock livstecken: Här ställs tingen på huvudet och här lever skrattet. I marginalen på de heliga böckerna i klosterbiblioteket har fabeldjur tecknats, tingen ställs på huvudet; i berättelsen kan det finnas ordlekar, metaforer, gåtor — alltsammans saker som väcker skratt och därmed utmanar den rådande ordningen. Den gamle blinde munken Jorge, som övervakar biblioteket vänder sig kraftfullt mot bilderna och skrattet:
”De ljuger om skapelsens form och framställer världen i motsats till det den bör vara, alltid har varit och alltid kommer att vara, i all evighet intill världens ände.”
Jorge ändrar sig inte (därför att han är blind: han kan inte använda synen). För William förändrar sig tiden (därför är han utrustad med glasögon). Språket är ett material, och några av dess tecken, säger William, är bara tecken utan mening, t ex ”bu-ba-baff”. Om de tecken mördaren lämnar efter sig vill uttrycka detta, är det ohyggligt, eftersom det är meningslöst, svarar Adso, och William fortsätter:
”Det skulle också vara ohyggligt om morden blev begångna för att säga ”Credo in unum Deum”/Jag tror på en Gud/ Det vore detsamma som att säga att det bara fanns en mening.”
”Alla är kättare, alla är rättroende”, säger William. Det är detta erkännande som med tiden fått honom att uppge sin funktion som inkvisitor. Han förklarar för Adso:
”Ja, där fanns också en smärtans vällust, likaväl som det finns en tillbedelsens vällust. Och där finns till och med en ödmjukhetens vällust. Om det verkligen skulle krävas så lite för att få de upproriska änglarna att vända deras glödande tillbedjan och underkastelse till övermod och uppror, vad kan vi då förvänta oss av en mänsklig varelse? Nu vet du besked: Det var den tanken som slog mig under mina förhör, och det är därför som jag har upphört att vara inkvisitor. Jag saknade modet att tränga in i de ondas svagheter, eftersom jag upptäckte att de var desamma som hos helgonen.”
Vi har sett att kätteriet var uttryck för makt, ideologi. Här antyder William en tredje sak: drifterna (”vällust”, som han säger). Det är inte en tillfällighet att ”kättarna” anklagades för de grövsta sexuella utsvävningar. Likväl som det bakom ideologierna ligger en levande produktiv betydelse, finns det bakom kroppsförnekelsen ett levande driftsliv som hålles tillbaka i institutionaliserade former, som inte hotar de rådande maktförhållandena. Framför allt munkarna lever i en värld där man försöker hålla kroppens lustar på avstånd genom absolut askes och strikt disciplin. För detta används drifterna, som inte är helt tämjda, utan bara ger sig till känna på andra sätt. Den religiösa extasen, t ex: ”Ofta är steget från extatisk vision till syndig vällust mycket kort”, säger William, och även om de olika grupperingarna och fraktionerna i striden om fattigdomen vill hävda att de uteslutande handlar om meningar och inställningar, framgår det att organiseringen och den politiska praktiken också är ett sätt att organisera sitt driftsliv på.
Framför allt i debatten om nazismen har denna sida av politiken förts fram (av t ex den tyske marxistiske psykologen Wilhelm Reich). Nazismens seger var inte bara en fråga om en felaktig politisk strategi från kommunistpartiets sida, utan också om vem som organiserade massornas driftsliv.
Adso upplever hur drifterna kan svämma över sina breddar. Efter ett samtal med en av munkarna om förhållandet mellan köttslig och andlig vällust, grips han av en upphetsad oro. Elden används som en symbol för irrationalitetens förtärande kraft som brinner inom honom, och som har tagit makten över hans rationella jag. Styrd av sina drifter vinglar han runt i klostrets bibliotek, och ser som en berusad på bilder av olika symboliska djur i böckerna, men är inte i stånd att hålla deras betydelser isär från varandra:
”Lejonet och ormen är samtidigt en blid på Kristus och Djävulen”, ”jag visste inte med vilket symboliskt chiffer jag skulle tyda det”. Det är som om han ”drivs bort från jaget och störtas ned i extasens avgrund”.
Det är inte de enda gränserna han kommer att överskrida denna natt.
I klostrets kök möter han en flicka från landet. Kvinnor är helt och hållet könsväsen. De är ”Djävulens kar”, ”en säck som innehåller sopor”. Men i sitt upphetsade tillstånd låter Adso sig förföras av henne. Efteråt vet han att han har syndat, men så enkelt uppfattar han det inte: ”Mitt intellekt erkände henne som orsaken till synden, men mina sinnen uppfattade henne som nådens kar.” Det som skulle vara skilt från vartannat, hängivelsen till Gud och sex, själ och kropp, flyter samman. Under extasen försvinner skillnaderna.
Då flickan senare hämtas av inkvisitionen, säger Adso: ”Jag visste inte, och fick heller inte reda på namnet på mitt livs jordiska kärlek.” Kärleken kan inte hållas fast i språket, men efter deras kärleksnatt i köket lämnar hon efter sig det hon egentligen hade kommit för: ”Ett stort hjärta”, från grisslakten dagen innan.
I stället för att utgå ifrån på förhand givna sanningar, axiom, och försöka få världen att passa in i dem — vilket kyrkans auktoriteter gör — undersöker William tecknen i den konkreta verkligheten och försöker att upptäcka sammanhangen i dem. Men han gör inte det uppställda sammanhanget till en allenarådande sanning. Om det blir nödvändigt söker han efter andra sammanhang. Utöver detta försöker han inte bara tänka ”klart” med huvudet: han tuggar narkotiska örter för att genom det undermedvetna nå till insikt.
Denna metod använder William i praktiska försök att lösa gåtorna kring morden. Efterhand kommer han i sina efterforskningar ”en förbjuden bok” på spåret, som på ett eller annat sätt har med morden att göra. Men klostrets bibliotek är också ”förbjudet”. William och Adso smyger dock in där på natten varvid de finner att det är uppbyggt som en labyrint.
Denna labyrint är en slags karta över hela världen, och innehåller både kristna, hedniska och kätterska böcker. På samma sätt som världen är en labyrint, som man måste använda Williams metod för att kunna orientera sig i, innehåller den en mångfald av tankar och ideologier. Och det är just därför biblioteket är förbjudet område. För att inte munkarna skall börja få tankar som inte är i överensstämmelse med kyrkans lära, är det bibliotekarien, hans medhjälpare och i realiteten Jorge, som avgör vilka böcker man får läsa.
I ett hemligt rum i biblioteket finner William och Adso den förbjudna boken tillsammans med Jorge. Boken är — visar det sig — två band av Aristoteles Poetik. 1 första bandet (som är känt och fortfarande studeras och beundras) berättar Aristoteles om tragedin, men i andra bandet, som inte finns kvar, och som kanske aldrig är skrivet, omtalas komedin, den konstform som genom skrattet vänder tingen på huvudet. Denna bok är, enligt Jorge, farlig eftersom den på ett filosofiskt och vetenskapligt sätt handlar om skrattet.
Som vi har sett ställs tingen överallt i samhällets och språkets utkanter på huvudet och väcker skratt. I språket är det ordlekar och gåtor, det är drömmarnas värld, där det omedvetna bildar nya sammanhang, och där folket har sina karnevaler där de emellanåt kan vända upp och ned på den rådande ordningen. En av munkarna som har deltagit i en kättarrörelse berättar att det för honom var en ”narrfest, en härlig karneval (...) och i karnevalstider gör man allting omvänt.”
Karnevalstiden får dock ett slut och allt vänder tillbaka till det normala igen. Kättarrörelserna, skrattets, språkets och kroppens uppror förblir marginella företeelser och utgör inte några egentliga hot mot makten. Men, säger Jorge: ”Den dag Filosofens (Aristoteles) ord rättfärdigar den slags marginella skämt som har sina rötter i en fördärvad fantasi, eller när det som var marginellt hoppar in i centrum, då kommer varje spår av centrum att vara förlorat.” I kraft av sin auktoritet skulle Aristoteles filosofi om skrattets verk fungera som en bomb under hela samhällssystemet om den blev känd. Därför skulle de som var alltför nyfikna röjas ur vägen.
Dessvärre brinner boken upp tillsammans med hela biblioteket. Men den gamla världsordningen är stadd i upplösning. Det finns inte längre bara ett centrum (varken politiskt eller ideologiskt). Men bibliotekets omfattande vetande har gått förlorat. Istället finner Adso många år senare under ett besök i klosterruinerna bara en mängd textstumpar som han samlar ihop till ett slags minibibliotek. Men det är bara frågan om ”ett tillfälligt verk”, som ”inte innehåller något budskap”.
Världen består av fragment, av ideologiska lappar, som ligger sida vid sida och som inte kan samlas ihop till en entydig bild av världen.
Finns det då inte någon sanning i Rosens namn? Ett eller annat centrum? Och vad är rosens namn? Om det sistnämnda säger Eco i bokens efterord, att ”rosen är en symbolisk figur med så mångfaldiga betydelser att den till sist inte har någon”.
Klarades morden upp? Fann inte William sammanhangen i spåren och löste gåtan? Nej, egentligen inte. Mördaren hade inte begått alla morden och slutsatserna som William drog, som förde honom fram till mördaren och Aristoteles bok, visade sig vara felaktiga. Då Adso på gamla dar sitter och skriver om sina hågkomster om det som har skett (Rosens namn), tvivlar han också på om det finns andra sammanhang än en naturlig följd av händelser, kronologiskt ordnade. Ja, och var blir dessa händelsers verklighet av när den bok man som läsare sitter med, hävdas vara en översättning från 1800-talet av ett manuskript från 1300-talet, skrivet av den gamle Adso om den unge Adsos upplevelser?
”Verklighet” och ”sanning” försvinner som fasta storheter. Det är bara en ständig ström av ”citat”. Våra bilder och uppfattningar om världen är aldrig helt originella, utan ett led i en ständig produktion och reproduktion av ideologier. Adsos kunskaper om sexualiteten kommer från ”citat” ur Bibelns Höga visa. Kättarnas bekännelser är citat från böcker de har läst. Och som William säger: ”Ofta talar böcker om andra böcker”. Adso drar slutsatsen: Biblioteket är alltså ”skådeplats för ett månghundraårigt mummel, en omärklig dialog från pergament till pergament”. Kanske hör också marxister, om de lägger örat till, ett sådant mummel från tal till tal, från program till program, från analys till analys?
Rosens namn är en politisk bok i den snäva bemärkelsen att den handlar om politik. Men den är det också i en vidare bemärkelse: Den tränger bakom människors föreställningar, de politiska motiven, den bryter ner ideologierna. Eco visar hur det bakom de stelnade betydelselärorna finns en levande produktivitet. På samma sätt som rosen skulle kunna betyda allt och intet, ingår i bokens element en lång rad betydelsesammanhang. I en konstant svindlande rörelse skapar texterna hela tiden nya betydelser och sammanhang för läsaren. Det politiska språket bör vara entydigt, och våra kollektiva politiska handlingar är bara möjliga på grundval av en viss grad av enighet. Men när den politiska analysen har blivit ett program, och de politiska handlingarna sker genom organiserade rörelser och partier, finns det en fara för att programmen stelnar, att kampen mot ideologierna själv blir till en ideologi, och att organiseringen byråkratiseras.
En revolutionär marxist bör också här gå fram på samma sätt som William och vara dialektisk: konstruera sammanhang (analyser och program) utifrån fakta, bryta ned dessa sammanhang, skapa nya och hela tiden ge akt på att det är ”verkligheter” vi själva skapar.
William: ”Det är dens plikt som älskar människorna att få oss till att le åt sanningen, att få sanningen att le, därför att den slutgiltiga sanningen ligger i att lära oss att befria oss själva från osund lidelse för sanningen.”
Michael Svendsen Pedersen Översättning: Lars Kaage Granskning: Doris och Håkan Lennerstad
Recensionen publicerades första gången i nr 3/85 av den danska tidskriften Socialistisk Information, som utges av Socialistisk Arbejderparti, dansk sektion av Fjärde Internationalen.
Ordförklaringar:
”För en oberoende revolutionär konst” av Leo Trotskij och Andre Breton, finns i Litteratur och revolution, Partisan (Marxismens klassiker 1), René Coeckelberghs Partisanförlag, Mölndal 1969. Boken har senare givits ut på Bokförlaget Röda Rummet.
Johannes XXII, 1244-1334, påve i Avignon 1316. Vägrade att kröna Ludvig av Bayern till kejsare, vilket ledde till en strid som bidrog till att utplåna kejsarmakten i Italien, men även påvens inflytande i Tyskland.
Under åren 1309-77 var Avignon residens för påvarna till följd av den s k ”babyloniska fångenskapen”.
Sten Ljunggren, Lögnen om lönen — en bok om inflationens orsaker, Bokförlaget Röda Rummet 1985 C:a 29:-
Sten Ljunggren har skrivit en bok om löner och inflation. ”Lögnen” är de etablerade ekonomernas påståenden om att lönen orsakar inflationen. Det gör den inte säger Sten Ljunggren (SL). I stället ligger vinst och skatteökningar bakom prisökningarna. Lönehöjningarna kommer efter höjningarna av producentpriserna. Vi har alltså haft en vinst- och åtstramningsinflation. Och löneökningarna är ett sätt att skydda köpkraften.
Om nu ekonomernas ”löneteori” inte stämmer, måste det vara något annat som orsakar inflationen. SL förspråkar en ”penningmängds”- förklaring. Han påvisar att penning- och kreditmängd mycket klart samvarierar med prisökningar, och föregår dem. Därför är det en bättre teori än ”löneteorin”.
Okad ”penningmängd” beror i sin tur på kreditexpansionen, men framför allt på statlig stimulanspolitik. Denna ”keynesianism” är i sig ett krissymptom, uppkommen som ett svar på trettiotalskrisen.
Åtstramningspolitiken med låga löneökningar har inte haft den goda effekt som ekonomerna påstår att den ska ha på ekonomin. Tvärtom leder den till omfördelning till förmån för företag, banker och höginkomsttagare, vilket leder till en ond cirkel, med lägre tillväxt. I stället behövs en omfördelning i andra riktningar, menar SL. Det skulle hejda spekulation och budgetunderskott, möjliggöra skattesänkningar och därmed få ned inflationen. Det skulle också stimulera ekonomin. På sikt krävs ett systemskifte, antingen i återgång till en förkeynesiansk ordning eller en demokratisk.
Sten Ljunggren har alltså en ”penningmängds”-förklaring till inflationen. Han säger att ”för mycket pengar jagar för lite varor och resultatet blir prisstegringar”(s. 36). Det är framför allt statens krispolitik som gör att det snurrar mer pengar i ekonomin. Om vi har icke-skattefinansierade utgifter får vi inflation genom sedelpressarna. ”Det säger sig självt att om inte produktionen av varor och tjänster ökar i samma grad blir resultatet att den ökade köpkraften utövar en press uppåt på priserna” (s. 36).
Även om SL menar att ”penningmängden” är den direkta orsaken (och mekanismen här tycks vara efterfrågepress) till prisökningar, så är den bakomliggande orsaken en mer realekonomisk kris under sjuttiotalet, tillsammans med en överlevande stimulanspolitik.
Tillspetsat kan man säga att SL ger oss en bild där kapitalistisk kris leder till underproduktion av varor medan en keynesiansk regering förgäves göder en penningstinn befolkning. Köpkraften ökar mer än produktionen.
Det kan i det här sammanhanget vara lämpligt att nämna något om kvantitetsteorin. En teori som förespråkats av många borgerliga teoretiker från Bodin på 1500-talet till Milton Friedman i våra dagar. De utgår från en ekvation: MV = PT.
M = penningmängd (money)
V = omloppshastighet (velocity)
P = priser (prices)
T = varumängd i omlopp (trade eller transactions)
Kvantitetsteoretikerna säger nu att M styr P. Man ser alltså M som en autonom variabel, och menar dessutom att V är tämligen stabil (vilket man måste göra, annars skulle sänkt V upphäva ökad M).
Marx menade att pengar har två funktioner: Att vara värdemätare och cirkulationsmedel. Värdemätaren är den allmänna vara vari alla andra varor kan uttrycka sitt värde. Bytesvärdet i varorna (skapat av abstrakt arbete) kan ”kliva ur” och förkroppsligas i en speciell vara. Värdemätarfunktionen mäter helt enkelt mängden arbete nedlagt i produktionen av varorna. Men den allmänna varan — penningen tar själv materiell gestalt i ett visst material, t ex guld. Och detta material har sitt eget värde. Om guldet ökar relativt, sjunker priserna och tvärtom. Det betyder att inflationen inte kan avläsas i statistiska prisserier rakt av, utan det är ett förhållande mellan guld och alla andra varor vars respektive värden kan skifta åt olika håll.
Cirkulationsmedel: För Marx var T och P avgörande i ekvationen ovan. Vid given omloppshastighet fanns så mycket pengar som varucirkulationen (vid bestämda priser) krävde. I varucirkulationen fungerar pengar som prisförverkligare, som smörjmedel för köp och försäljning. Papperspengar är guldsymboler. Cirkulationsmedelsbehovet varierar med produktionens variationer men är inte exakt följsamt, så ibland kan penningmängden överstiga behovet. Har man då papperspengar till tvångskurs så kan priserna stiga. Det innebär en devalvering av valutan mätt i guld.
Det finns skäl att betona guldets betydelse. Som cirkulationsmedel blir pengarna misshandlade till ynkliga papperslappar, men som värdemått belyser det samhällets varurikedom i sin egenskap av att vara resultat av abstrakt arbete. Pengar är då bytesvärde självständiggjort utanför varorna.
Det är arbetstid nedlagt i produktionen av varorna som gör dem jämförbara och utbytbara med varandra. Eftersom papperspengar inte har något eget värde (eller negligerbart värde), kan de inte uttrycka andra varors priser. På grund av att guld har värde kan alla andra varor ha priser. Guld är än i dag den slutgiltiga värdereservoaren. Papperspengar är guldsymboler – de är guldrepresentanter i varucirkulationen.
Regeringar kan trycka sedlar i så stora mängder och till vilka nominella belopp de vill, men de kan inte stoppa värdelagen. Om det tar lika mycket arbete att få fram ett gram guld som det tar att tillverka ett kilo stål, så kan man sätta priset tio kronor för ett kilo stål bara om det samtidigt går att köpa ett gram guld för tio kronor. Om så priset på ett kilo stål höjs till 100 kronor så är fortfarande värdet det samma om allt annat är lika. Ty 100 kronor ger nu bara ett gram guld (och tio kronor ett tiondels gram). Kronan har devalverats. Det är arbetstiden som är den fasta punkten i Marx analys av pengarna.
När valutorna görs inkonvertibla till guld, vilket allmänt gällt efter Nixons proklamation 1971, så betyder det att valutorna har förlorat sitt fixa pris i guld. De motsvarar i stället flytande, ständigt förändrade kvantiteter guld (vid givet guldvärde). Marknaden bestämmer nu guldpriset, och valutorna anpassar sig därefter, i stället för att vara fixerade vid speciella guldvikter under tidigare mer eller mindre strikta guldmyntfoter.
Enligt Ernest Mandel behöver tre tendenser undersökas för att bestämma inflation:
”1. Arbetsproduktivitetens utveckling inom guldindustrin, jämfört med samma utveckling i den kapitalistiska världens varuproduktion, alltså de långsiktiga tendenserna för varupriserna uttryckt i guld;
2. Penningmängdens utveckling, jämfört med den totala värdeproduktionen (d v s produktionsvolymen multiplicerad med det genomsnittliga varuvärdet), med hänsyn till pengarnas omloppshastighet;
3. Prisutvecklingens strukturproblem, d v s den varierande utvecklingen av grossisthandels- och detaljisthandelspriserna, av priserna på råmaterial och jordbruksvaror å ena sidan och priserna på industriella färdigvaror å andra sidan, m m.” (Senkapitalismen del 2, s. 139)
Jag tror att man kan säga att det finns tre huvudtyper av marxistiska inflationsförklaringar:
A. Vanligtvis ökar arbetsproduktiviteten i industri och jordbruk snabbare än i guldbrytningen, så att vi får en tendens till sjunkande priser. Men om nya stora guldfyndigheter hittas (eller nya framställningsmetoder kommer i bruk), kan arbetsinnehållet i guldvikten sjunka och övriga priser stiga. Detta hände efter 1550 då nya guld-och silverfyndigheter uppdagades i Sydamerika och kvicksilvermetoden användes; Efter 1848 i och med upptäckten av guldfälten i Kalifornien; På 1890-talet genom exploateringen av guldet i Sydafrika (plus guldet i Australien och Alaska). Under 1970-talet och 1980-talet har Brasiliens guldproduktion ökat kraftigt.
B. En kapitalist vill betala så lite som möjligt i lön till arbetarna, men vill samtidigt att övriga kapitalister belönar sina arbetare rikligt så att han själv kan få sina varor sålda. Men eftersom varje kapitalist är sig själv närmast, blir resultatet en eftersläpning i monetär efterfrågan. Det vill säga överproduktion.
I konkurrensen med andra kapitalister, och framför allt när arbetarna tillskansar sig nominella lönehöjningar, söker den enskilde kapitalisten uppnå extraprofiter. Detta kan han göra genom att öka produktiviteten, främst genom mekanisering. Han beställer och investerar i fler maskiner. Men eftersom alla gör likadant blir kapaciteten större än vad marknadsbehovet kräver. Det vill säga överackumulation.
Produktionskrediter kan absorbera överskott på produktionsmedel, i stället för att varuvärdena förstörs. Varupriser kan nu höjas för att klara räntebetalningar, och leveranstider kan senareläggas. För att förekomma en brist på investeringsvaror, höjer andra kapitalister sin efterfrågan för att bygga upp råvarulager. Dessa lager behöver finansieras genom krediter, eftersom kostnaderna överstiger normala intäkter. Skuldsättningen ökar och lånen blir kortare. Skulderna blir större ju mer efterfrågan pressar upp priserna.
Prisstegringarna höjer i sin tur efterfrågan och vi har kommit in i en spekulationskarusell, där alla vill förekomma nya prisstegringar och varubrist. Räntan på kortfristiga lån stiger på penningmarknaden. Ojämn resultatutveckling i produktionen drar bort penningkapital från produktiva investeringar till bl a spekulation i aktier. Finansiell cirkulation börjar ta en egen logik och förlorar alltmer kontakten med mervärdeproduktionen.
Så kan ett händelseförlopp se ut. I allmänna ordalag kan man säga att fiktivt kapital byggs upp för att lösa realiseringsproblem. Och det är nödvändigt att detta byggs upp i förväg för att utjämna ojämnheter i kapitalets rörelse. Detta går bra så länge produktion och fiktivt kapital växer jämsides. Men om en mer omfattade överackumulationsrisk gör sig kännbar, hotas det fiktiva kapitalets realisation i reda pengar. Pengar är ändå den absoluta rikedomen under kapitalismen. Efterfrågan på pengar — likviditet — ökar.
Det är här sedelpressarna och ”keynesianismen” kommer in. I stället för att varuvärden går till spillo (socialt onödigt arbete i form av överproduktion och överackumulation), kan pengarna devalveras.
C. Monopol och oligopol använder sig av ”planerad” vinst för att jämna ut konjunkturer. Vid en tillfällig nedgång kan de behålla arbetsstyrkan i väntan på uppgång. Men om uppgången inte kommer, avskedar man rejält, drar ner produktionen, utan att sänka priset. Just i stagnationsperioder blir monopolbeteendet utslagsgiring och arbetslöshet. Men frågan är från vem monopolen tar ut övervinsten. Från konsumenterna eller underleverantörerna? Endast i det första fallet kan vi tala om inflationistisk prissättning. I det andra är det värdeöverföring mellan flera kapitalister.
Denna långa omväg över marxismen beror förstås på att jag inte är nöjd med Sten Ljunggrens bok. Han tar inte hänsyn till guldets roll — och dess betydelse kan inte upptäckas utan arbetsvärdeläran.
Han tvingar sig själv till en upp-och-ner-vänd syn på kapitalistisk kris. Han måste få det till underproduktion så att det blir mer pengar än varor. I stället är det överproduktion och överackumulation som kräver mer krediter att röra sig i, vilka i sin tur måste bli reda pengar om balanserad tillväxt inte uppnås. Prishöjningarna kommer med kreditexpansionen, medan driftsinskränkningar och arbetslöshet kommer ett steg efter.
”Penningmängd” är ingen självständig faktor i inflationsförloppet. Det är osäkert vad SL menar här. Ibland är det kris som är orsak och ibland ”penningmängd”. Kanske menas att kris utan ”keynesianism” leder till deflation, så att ”penningmängd” är skillnaden. Men med tanke på SLs definition av penningmängd måste han ta hänsyn till att ”spontan” kreditexpansion var möjlig före Gunnar Sträng (eller Ernst Wigforss). Men framför allt kan varken M eller ”penningmängd” föröka sig själva. Det är varucirkulationen eller regeringsbeslut som styr detta.
SL påstår också att ökad ”penningmängd” orsakar prishöjningar, men sänkt penning- och kreditmängd leder ej till sänkta priser. Sambandet gäller inte i andra riktningen. Han stödjer sig här på en regressionsanalys över fyra år! Men det är ju alldeles för lite. Inte kan man upptäcka trender på bara fyra år. Det borde åtminstone vara tio tal för vardera variabeln för• att trender skall upptäckas
Sten Ljunggrens definition av penningmängd är annars en flott manöver. Kvantitetsteoretikerna har haft problem att avgränsa M gentemot V. Det har funnits en tendens att utvidga M så att det går in i krediterna. På så vis införlivar man V eftersom krediter gör att betalningsmedel används oftare. SL tar steget fullt ut och kallar helt sonika MV för ”penningmängd” (s. 39). Jag kan ändå inte komma ifrån en obehaglig känsla av monetarism.
Om ”penningmängd” är orsak, vad innebär då den låglönesatsning som SL pratar om (en tusenlapp mer i månaden för alla under 10 000 i månadsinkomst)(s. 9)? Med Sten Ljunggren som finansminister skulle inflationen undvikas genom en omfördelning. Men nu i 1986 års avtalsrörelse skulle en sådan lönehöjning, enligt SLs teori, uppenbarligen leda till inflation. Denna lögn om lönen lämnas obesvarad i boken om ”inflationens orsaker”. Jag lånar Ernest Mandels ord än en gång:
”Sedd ur penning- och värdeteoretisk synvinkel, är tesen om "cost-push-inflation" (kostnadsinflation) absurd. Endast om det finns likviditetsöverskott, kan koncernerna under monopolkapitalistiska betingelser vältra över kostnadsökningarna på försäljningspriserna, d v s konsumenterna. Om däremot penningmängden i händelse av löneökningar förblir stabil eller bara anpassas till den ökade produktionen, så kan kostnadsökningen inte heller i vissa industrigrenar utan konkurrens leda till någon prishöjning. Om valutan är stabil, så gäller absolut Marx sats, att en löneökning vid givet varuutbud och givet varuvärde bara minskar profiten och inte driver upp priserna. Vad som döljer sig bakom tesen om "kostnadsinflation" är alltså inte en analys av löneökningarnas objektiva effekter i en kapitalistisk marknadsekonomi, utan iakttagelsen att koncernerna under senkapitalismen via systemet med bankpengar kan tillförsäkra sig den nödvändiga penningmängden, för att automatiskt överföra höjda produktionskostnader till konsumenten. Detta innebär, att det inte är "alltför höga" lönekrav, utan banksystemets och penningskapandets specifika anpassning till monopolkapitalets intressen, som utgör prisökningarnas tekniska orsak.” (Senkapitalismen del 2, s. 139-140)
Mats Bladh
Ernest Harsch, Sydafrika — vit makt, svart revolt, Bokförlaget Röda Rummet 1985
Det har skrivits spaltmil om Sydafrika i tidningarna i år, men det finns förvånansvärt lite böcker i ämnet. Därför är bara det faktum att bokförlaget Röda Rummet nu givit ut Harschs bok lovvärt. Harsch är journalist på Intercontinental Press/Inprecor i USA och skrev boken 1980.
Det är ett omfattande historiskt material som presenteras och boken blir till en empirisk genomgång av förtryckets historia, förlopp och konsekvenser, från det att den första kolonialisten satte sin fot på södra Afrikas jord i mitten av 1600-talet och fram till slutet av 70-talet.
I mängder av exempel visas hur de inbyggda motsättningarna i systemet, mellan arbete och kapital, mellan svart och vit, gång på gång tvingar fram nya politiska lösningar och nya förtrycksmetoder för att dämpas, men hur de förr eller senare blommar upp igen.
De åtgärder som de vita härskarna har tagit till, har i bästa fall löst problemen för stunden, men har på sikt inneburit att nästa gång motsättningarna ställts på sin spets är det med en än större skärpa. Ett näraliggande exempel på det är den legalisering av de svarta facken som regimen genomförde i slutet av 70-talet. Det var en följd av en alltmer militant svart arbetarkamp och tillväxten av icke-registrerade fackföreningar. Regeringen insåg att även om facken inte var särskilt radikala just då, kunde de mycket väl bli samlingspunkten för allt mer stridbara svarta aktivister. Svaret blev att man öppnade dörrarna för registrering. För över registrerade fack har staten mycket bättre kontroll, både vad gäller organisationens ekonomiska förehavanden och övrig verksamhet. De får inte ägna sig åt ”politik”, inte hota ”nationella intressen” eller ”fred och harmoni” i arbetslivet.
Men legaliseringen innebar också en ökad tillströmning till fackföreningarna och vad det kan innebära har vi sett under de senaste årens strejker och framgångar för t ex gruvarbetarna.
Men förtryckets dialektik avspeglas också i de organisationer och formeringar som bekämpar förtrycket. Det historiskt mest betydelsefulla exemplet är hur regimens försök att krossa den svarta motståndskampen under mitten och slutet av femtiotalet och över Sharpeville-massakern och illegaliseringen av ANC, fick till resultat att den svarta rörelsen befriades från en hel del pacifistisk barlast.
Även på det politiskt-organisatoriska planet bemödar sig Harsch om att göra en bred historisk genomgång, med tyngdpunkten på perioden efter ANCs bildande 1912.
Men politiken är inte bara ett resultat av kampen och medvetandenivån i Sydafrika. Den har i allra högsta grad påverkats av den internationella utvecklingen. Och då inte bara av världskrig, utan i hög grad också av Stalin och Komintern. Men mer om det kan ni läsa själva...
Det som kanske saknas i Harschs bok är en politisk analys av perspektiv och program hos den svarta rörelsen och en mer noggrann genomgång av utvecklingsmöjligheterna för kampen i Sydafrika. Nu fastslår han i förbigående bara att det är omöjligt för de vita att överlämna den politiska makten till den svarta befolkningsmajoriteten. Det skulle följas av ”en lavin av ekonomiska och sociala strider som skulle hota den sydafrikanska kapitalismens grundvalar”. Harsch tror inte på en utveckling liknande den i andra f d koloniala länder, dvs på framväxten av en inhemsk bourgeoisi och en fortsatt imperialistisk utsugning. Slutsatsen blir då att blir det något, så blir det en socialistisk revolution (om än under stalinistiskt styre). Framtiden lär visa om Harsch har rätt...
Jeff Werner