Ur Fjärde Internationalen 3/1985
I den första versionen av uppropet för kampanjen Arbetar-Ungdomsprotest i valet -85 nämndes inte kvinnorna bland de grupper vars talan arbetar- och ungdomsprotestkampanjen vill föra fram. Efter en diskussion fick dock även kvinnorna sin särskilda plats i uppropet.
Motivet för att inte ta upp kvinnorna som en särskild grupp var från början att de för kvinnorna mest väsentliga kraven ändå fanns med i uppropet: 6 timmars arbetsdag, utbyggd barnomsorg, försvaret av den offentliga sektorn. Men det resonemanget bortser från ett väsentligt politiskt faktum, nämligen att kvinnorna nu angrips just som kvinnor, att en borgerlig politik som tar årtusenden av kvinnoförtryck till stöd i en ideologisk offensiv har en egen dynamik; och förstår man inte att bemöta detta genom att uttryckligen försvara kvinnorna som en särskild grupp avväpnar man sig politiskt.
Det finns en särskild kvinnofråga; kvinnor är förtryckta på grund av sitt kön, och därför behövs en självständig kamprörelse mot detta förtryck, konstaterar kvinnoresolutionen från Socialistiska Partiets /Kommunistiska Arbetarförbundets sjätte kongress. Och skriver:
”Vi måste en gång för alla slå fast att kampen för kvinnans frigörelse alltid är aktuell och central för vår kamp för den socialistiska revolutionen. Vi kan till och med gå så långt som att säga att det är en fråga om liv eller död för arbetarrörelsen, speciellt i en situation då klassmotsättningarna ökar.”
Nu skärps klassklyftorna i Sverige, och trycket i klassmotsättningarna ökar. Och en granskning av den svenska borgerlighetens strategiska inriktning för de kommande åren visar att det faktiskt är som kongressresolutionen konstaterar: livsviktigt att hålla linjen i försvaret av kvinnornas rättigheter.
Vi har sett den strategin ta form de senaste åren. Det handlar om att återupprätta en reservarme av arbetslösa och pressa ner lönerna. Det handlar om att höja produktiviteten och öka utsvettningen av dem som har jobb: återinförande av prestationslöner, press mot ökat övertidsuttag och målsättningen att införa konjunkturanpassad arbetstid.
Gentemot arbetarklassen är det en inriktning på att splittra, att söndra och härska, att öka klyftan mellan de unga starka kvalificerade arbetarna och de andra: ökad lönespridning, prestationslöner, större skillnad mellan dem som har jobb och reservarmen som får dra sig fram på tillfälliga jobb, kurser, ungdomslag, beredskapsarbeten.
Ett par exempel från Kopparbergs län belyser vad det handlar om. Hösten 1983 hade länsarbetsnämnden räknat med att den svåra arbetslösheten i Dalarna skulle lindras genom en konjunkturuppgång och nyanställningar. Och konjunkturuppgången kom, det gick bra för industrin — men nyanställningarna lät vänta på sig. Varför? Jo, på länsarbetsnämnden konstaterade man att företagen i stället för att nyanställa lät de redan anställda arbeta mer, antingen genom övertid eller genom att deltidsantällda gick upp till heltid.
Konjunkturuppgången ledde dock till att den genomsnittliga arbetslöshetssiffran i Kopparbergs län sjönk med 8 procent från 1983 till 1985. Men det gällde bara den ”vuxna” delen av arbetskraften, den som redan har en viss arbetslivserfarenhet och fotfäste på arbetsmarknaden. För ungdom i åldern 20-24 år stod arbetslöshetssiffrorna stilla under samma tid! Trots högkonjunktur var det lika svårt som förut för de unga utan yrkeserfarenhet att få jobb.
Klimatet blir kärvare för arbetsmarknadens ”B-lag” av ungdomar, kvinnor, äldre, av outbildade, oerfarna, utslitna personer som ändå vill kunna försörja sig. Och klyftan mellan ”A-lag” och ”B-lag” ökar om borgarklassen får som den vill.
Och det här är ett verkligt, konkret, påtagligt allvarligt hot mot den svenska arbetarklassen. Varför? Jo, i Thatchers Storbritannien ser vi en del av den strategin tillämpad med kuslig framgång. För trots tre miljoner arbetslösa, trots industrislakt och social nedrustning har Tories haft regeringsmakten i sex år, och det bygger man inte enbart på ett stöd hos överklassen. I boken Thatcher och facket visar Lars-Olof Lundberg att Tories också kunnat finna stöd hos en del grupper av yrkesutbildade arbetare, grupper som faktiskt kunnat höja sin reallön under Thatchers regeringsår. Och vissa gruvarbetargruppers stöd för ett bonuslönesystem var som bekant början till den ödesdigra uppsplittringen av gruvarbetarna.
Det här är ett hot i hela Europa: besvikelsen över den traditionella arbetarrörelsen som visar sig föra samma åtstramningspolitik som borgarna skapar grogrund för en splittring inom arbetarklassen där vissa grupper kan vända ryggen åt arbetarrörelsen och låna ett öra åt borgerlig propaganda. Det sjunkande medlemsantalet i de franska fackföreningarna de senaste åren är uttryck för samma problem.
I Sverige är nu kvinnorna nästan hälften av arbetskraften. I en strategi som går ut på att dela upp arbetsmarknaden i ett A-lag och ett B-lag måste kvinnorna följaktligen spela en viktig roll.
Kvinnorna på arbetsmarknaden blir nämligen ett självklart och viktigt mål för borgarklassens attacker, just på grund av de effekter av kvinnoförtrycket som de arbetande kvinnorna bär med sig som en kvarnsten om halsen.
Om löneskillnaderna skall öka tillhör kvinnorna med sämre utbildning och kvalifikationer de som kommer att hamna i botten. Om vi skall få A-lag och B-lag på arbetsmarknaden kommer kvinnorna att tillhöra B-laget med sina självvalda deltidsarbeten, sina timanställningar inom sjukvården, sina förvärvsavbrott och sitt barnafödande.
När man i arbetarrörelsens barndom talade om vikten av att vinna kvinnorna för arbetarnas sak sågs kvinnorna i allmänhet som en grupp som annars kunde bli reaktionär, lyssna på präster och predikanter och tjata på männen att sluta strejka. Men i 80-talets Sverige är det tack vare kvinnornas höga förvärvsfrekvens inte precis så problemet står.
Tvärtom är det bland kvinnorna det segaste motståndet mot borgerligheten finns. Väljarundersökningarna visar att kvinnorna är de trognaste s-väljarna, de som inte byter parti åt höger. Mer än hälften av dem som röstar på socialdemokraterna är kvinnor; medan de arbetare som röstar på moderaterna i allmänhet är män.
Troligen är också kvinnorna de som har störst motstånd mot splittring av arbetarklassen, de som värnar mest om solidariteten. Våren 1984 genomfördes en stor enkät om fackliga frågor bland arbetarna på Domnarvets Jernverk. 2 400 av 2 900 tillfrågade svarade på frågorna. En stor majoritet sa nej till prestationslön, och ännu klarare var beskedet från kvinnorna — den lilla minoritet som var positiv till prestationslön bestod nästan helt av män.
Bilden var densamma när det gällde lönespridningen — en majoritet sa ett klart nej till ökad lönespridning, men majoriteten var särskilt klar bland kvinnorna.
Men de kvinnliga lönearbetarna har en sårbar punkt just i allt det som kvinnliga lönearbetare sedan spädaste barnsben fått lära sig om hur kvinnor skall vara, vad som är kvinnors uppgift och plikter, och det är på den punkten borgerligheten sätter in sina stötar när den med hjälp av förslagen om vårdnadsbidrag försöker vinna kvinnor — och män — till de borgerliga partiernas program.
Vårdnadsbidrag — det är en känslig fråga. Oavsett vad man tycker är det få som är beredda att ställa sig upp och rakt upp och ner säga att de förslag är fel som ger sig ut för att ge kvinnor — och män påstår de — möjligheten att i större utsträckning vara hemma hos sina barn när de är små.
Hur svårhanterlig frågan är ser man kanske i den socialdemokratiska ”valboken” 1985 som på nästan alla punkter innehåller en störtsjö av argument mot förslag från de borgerliga partierna — men under rubriken ”Familjepolitik” står inte en rad med argument mot vårdnadsbidrag. Allt som står är att de borgerliga partierna är oeniga och säkert inte kommer att kunna genomföra vad de lovar.
Försöker man sammanfatta argumenten för vårdnadsbidrag låter de ungefär så här:
”Daghemmen är väldigt dyra för samhället, en dagisplats kostar ca 50 000 kronor. Hela stödet till barntillsynen går till den tredjedel av förskolebarnen som har plats på dagis. Föräldrar tvingas jobba dubbelt och lämna bort sina barn för att ha råd att ha dem, därför att stödet till barnfamiljerna satsas så ensidigt på daghemmen. Men det finns många som vill vara hemma med sina barn under de snabbt flyende småbarnsåren. Varför skall alla pengar gå till dagis? Varför inte valfrihet i barnomsorgen? Varför inte ett bidrag till de föräldrar som vill utöva barntillsyn i hemmet — ett vårdnadsbidrag?”
Vi skall se på förslagen om vårdnadsbidrag — men för att det skall bli meningsfullt måste man ha klart för sig hur verkligheten faktiskt ser ut för småbarnsmammor i Sverige. Alla har inte det; moderatledaren Ulf Adelsohn tippade t ex i en enkät i tidningen Vi Föräldrar för ett år sedan, att ungefär hälften av mödrarna till förskolebarn i Sverige förvärvsarbetar.
I själva verket yrkesarbetar 80 procent av småbarnsmammor — det är den grupp svenska kvinnor som förvärvsarbetar mest.
Det är en utveckling som kommit snabbt under 70-talet. 1970 hade bara 49,7 procent av mödrarna till barn under 7 år förvärvsarbete. Okningen i förvärvsfrekvens har varit särskilt stor efter 1975 under de år då reallönerna börjat falla, och även under de år då småbarnsföräldrar fått laglig rätt att förkorta sin arbetsdag till sex timmar.
75 procent av kvinnorna mellan 16 och 64 år ingår i arbetskraften i Sverige, jämfört med 87 procent av männen.
Vad beträffar den traditionella hemmafrun är hon nu en mycket sällsynt företeelse. Siffror från Statistiska Centralbyrån som presenteras i TCO-tidningen 24/84 visar att hemmafru — eller i ett fåtal fall hemmaman — finns i ca 110 000 av drygt 2,2 miljoner löntagarhushåll. Det är en andel på fem procent.
Hälften av ”hemmafru-hushållen” fanns i barnfamiljer. Det finns alltså bara ca 55 000 traditionella hemmamammor i Sverige!
Å ena sidan har alltså kvinnor i dag en rejäl anknytning till arbetsmarknaden — men å andra sidan finns också kvinnors större bundenhet till hemmet jämfört med männen kvar.
Det syns t ex på arbetstiden. Småbarnsmammor arbetar i genomsnitt 25 timmar i veckan — medan majoriteten av småbarnspappor ar-betar mer än 40 timmar i veckan.
Och kvinnorna bär fortfarande huvudansvaret för hushållsarbetet, speciellt i familjer med barn och i stort sett oberoende av om och hur mycket kvinnorna förvärvsarbetar!1 SCB:s undersökning visar t ex att 85 procent av de heltidsarbetande trebarnsmammorna ensamma har hand om tvätt och klädvård i familjerna, medan 75 procent ensamma har hand om matlagning och 60 procent ensamma sköter städningen.
Det kan också uttryckas som att heltidsarbetande kvinnor med barn använder tre timmar om dagen till hemarbete, medan heltidsarbetande män med barn använder 20 minuter om dagen till samma sysslor.
När det gäller barnomsorgen: 1980 fanns det 714 000 barn under 7 år i Sverige. Av dem hade 200 000 plats i kommunal barnomsorg, dvs i daghem eller hos kommunal dagmamma.
Sammanfattningsvis: I dag är det nästan lika självklart för kvinnor som för män att yrkesarbeta. Men hemarbetet väger fortfarande tyngst på kvinnorna, och fortfarande tvingas de flesta själva försöka lösa barnomsorgs-problemet. Många kvinnor dignar under alltför tunga bördor, deras situation kräver lösningar, och det är här borgerligheten kanske kan finna en öppning genom förslagen om vårdnadsbidrag.
Vad innebär då förslagen om vårdnadsbidrag?
Moderaterna vill införa en obeskattad vårdnadsersättning på 500 kronor i månaden för barn i åldern 1 till 3 år. Dessutom ett grundavdrag i den kommunala beskattningen på 15 000 kronor per barn till barnet fyllt 18 år; med en kommunal skattesats på 30 kronor ger detta 4 500 kronor om året i minskad skatt. Moderaterna vill också att kostnaden för barntillsyn skall göras avdragsgill i deklarationen.
Och finansieringen? För de dagisbarn som får vårdnadsbidrag blir detta s a s självfinansierade, eftersom dagisavgiften för dem samtidigt skall höjas med 500 kronor i månaden. De pengar familjen får går alltså direkt tillbaka in i den kommunala barnomsorgen — en form av den av moderaterna i andra sammanhang så kritiserade ”rundgången”. Men den kommunala barnomsorgen skall också bekosta vårdnadsbidraget för de 1-3 åringar som inte har plats på dagis, genom att pengar till vårdnadsbidraget tas från statsbidragen till den kommunala barnomsorgen. Slår man ut detta över samtliga kommunala barnomsorgsplatser motsvarar det en avgiftshöjning på ca 300 kronor i månaden.
”Barnavdraget” i den kommunala beskattningen skall betalas av dem som inte har barn genom att grundavdraget i den kommunala beskattningen minskas från 7 500 till 3 000 kronor. Med en kommunal skattesats på 30 kronor ger det en årlig kommunalskattehöjning med 1 350 kronor.
Moderaterna vill också sänka föräldrapenningen från nuvarande 90 till 80 procent av inkomsten, samtidigt som de höjer garantibeloppet i föräldraförsäkringen från 48 till 60 kronor. De vill också successivt avskaffa matsubventionerna, vilket i en första etapp skulle höja mjölkpriset med 25 öre litern.
Centern vill införa en beskattad vårdnadsersättning på 24 000 kronor om året för barn i åldern 1 till 3 år. Skatten betalas av den i familjen som har lägsta inkomsten. Flerbarnsstödet byggs ut till att gälla från andra barnet. Hemmamake-avdraget ökas från 1 800 till 4 000 kronor för familjer med bara en försörjare.
Detta skall bekostas framför allt av den kommunala barnomsorgen, får statsbidrag sänkta från 60 till 40 procent. Slår man ut det över samtliga dagisplatser innebär det att de kommer att kosta kommunerna 750 kronor mer i månaden för varje plats, vilket sannolikt skulle tas ut i höjda avgifter. För att bekosta vårdnadsbidraget vill centern också höja den barnomsorgsavgift som i dag tas ut av företagen med 0,3 procent.
Folkpartiet vill införa ett obeskattat vårdnadsbidrag för förskolebarn på 4 000 kronor per barn och år, samt höja barnbidraget från 4 000 till 8 000 kronor. Flerbarnstillägg redan från andra barnet. Det betalas genom att det kommunala grundavdraget minskas från 7 500 till 4 000 kronor. Med en kommunal skattesats på 30 kronor ger det en årlig kommunalskattesänkning på 900 kronor.
Folkpartiet vill införa en enhetstaxa på 8 000 kronor per barn och år i den kommunala barnomsorgen — motiveringen är att det räcker med den progressivitet som finns i den statliga beskattningen. Folkpartiet vill också slopa matsubventionerna, vilket skulle höja mjölkpriset med 3 kronor.
Man tar alltså med den ena handen och ger med den andra. Som valrörelsen visat är det mycket svårt att få en klar och sanningsenlig bild av vad de olika partiernas familjepolitiska förslag egentligen skulle ge i plånboken, men ser man både på bidragen och deras finansiering är det klart att en vanlig familj i bästa fall skulle få några hundralappar mer i månaden att röra sig med genom de borgerliga förslagen.
Enligt en utmärkt genomgång i majnumret av Vi Föräldrar skulle en tvåbarnsfamilj med två yrkesarbetande t ex med folkpartiets förslag få 250 kronor mer i månaden att röra sig med, och med moderaternas förslag 356 kronor. Det ger möjligen ökad valfrihet när man skall köpa blöjor, men knappast i någon vidare bemärkelse.
Ännu mindre gynnas de ensamstående föräldrarna, som enligt Vi Föräldrars genomgång i de flesta fall förlorar på de borgerliga förslagen. Med förslagen från Centern, Moderaterna och KDS skulle en ensamstående förälder få 40 respektive 1 000 och 1 600 kronor mindre i månaden jämfört med i dag om han/hon yrkesarbetar.
Däremot är det helt klart att den här familjepolitiken snabbt och påtagligt skulle leda till försämringar i barnomsorgen när statsbidragen stryps — det skulle leda till högre avgifter, minskad utbyggnad, särskilt av småbarnsavdelningarna, överinskrivningar och andra försämringar.
Men verkligheten är nu den att de flesta småbarnsfamiljer har två förvärvsarbetande och ofta ingen dagisplats. Tänker man sig då en familj med två förvärvsarbetande föräldrar som står i dagiskö och har svart dagmamma får de i bästa fall ett bidrag till en bråkdel av dagmammans lön — och samtidigt sämre möjligheter att få de dagisplatser man vill ha. Möjligheten att sluta förvärvsarbeta får de ju inte i någon ekonomiskt rimlig mening genom vårdnadsbidragets hundralappar.
Meningen med vårdnadsbidraget är nu knappast heller att kvinnorna skall gå tillbaka till hemmet i massor, definitivt och för alltid. Den svenska arbetsmarknaden är alldeles för beroende av kvinnors insatser för att någon skulle kunna ha det som inriktning.
Meningen är snarare, i enlighet med den strategiska inriktningen som beskrivits ovan, dels att minska motståndet mot den sociala nedrustningen av barnomsorgen, dels att ännu mer än i dag göra kvinnorna till ett lätthanterligt B-lag på arbetsmarknaden med deltid, provisoriskt ordnad barnomsorg och förvärvsarbete. Att göra kvinnors yrkesarbete ännu mer till något tillfälligt, halvdant, vid sidan av — det är precis den typen av lösningar vårdnadsbidragens hundralappar och en försämrad utbyggnad av barnomsorgen uppmuntrar till.
Borgerligheten vill säkert att kvinnorna också i fortsättningen skall göra en insats i produktionen och den offentliga sektorn — men de vill att de skall göra det utan ordnad barnomsorg, fast jobb och social trygghet.
Det oförlåtliga, det som hårdast slår mot kvinnors svaga punkter, i propagandan för vårdnadsbidrag är att det angriper kvinnorna, deras självkänsla och rätt till arbete, genom att framställa yrkesarbetande mödrar som en tärande i stället för som en närande del av samhället. Propagandan för vårdnadsbidrag inriktas på att ge kvinnor dåligt samvete genom att framställa det som om samhällets välstånd skulle öka om yrkesarbetande mödrar skulle lämna arbetslivet och gå hemma med vårdnadsbidrag och ta hand om sina barn.
Men på den svenska arbetsmarknaden finns en miljon kvinnor med barn i dagis- och skolålder, och om de gick hem från sjukhus, skolor, banker, tunnelbana, industri...skulle samhället upphöra att fungera. Småbarnsmammor kör traverser i järnverket, sätter ihop elkomponenter på LM Ericsson, kör bussar och tunnelbanetåg i storstäder, arbetar på sjukhus och i skolor; dubbelarbetande kvinnor med barn tär inte på samhället, de bär upp det.
Och daghemmen, som framställs som ett gigantiskt vårdnadsbidrag till en mindre och orättvist gynnad grupp, de har i själva verket från början kommit till för att frigöra produktionsresurser för samhällets skull: när daghemsutbyggnaden först började diskuteras på 50- och 60-talet handlade det inte om kvinnans frigörelse, utan om hur man skulle lösa en brist på arbetskraft i samhället.
I början av seklet var kvinnorna i Sverige antingen gifta eller förvärvsarbetande; de producerade antingen barn eller också varor och tjänster. Halva den kvinnliga befolkningen förvärvsarbetade, medan den andra var hemma och födde stora barnkullar.
Men kring 40-talet började den ”familje-explosion” som ledde till att nästan hela den kvinnliga befolkningen kom att leva i äktenskap och föda barn.
Vem skulle då ta de ogifta kvinnornas plats på fabriker, kontor och i jordbruk? Vem skulle bära upp det välfärdssamhälle med sjukvård och utbildning åt alla som börjat byggas upp?
Det var 50-tal, ekonomins hjul snurrade för fullt och företagen ropade på arbetskraft.
Det gällde att få ut de gifta kvinnorna i förvärvslivet.
1948 tillsattes en barnomsorgsutredning som skrev följande:
”Kommittén vill som ett led i exportoffensiven för sin del rekommendera en av statsmakterna kraftigt understödd kampanj riktad till kvinnorna för ökat förvärvsarbete, speciellt i de strategiskt viktiga industrierna... (Det är) ett faktum att många mödrar med småbarn nu avstår från förvärvsarbete endast på grund av det tvångsmedel som bristen på daghem utgör.”
I siffror uttrycks detta förhållande genom olika utredningar som kommer fram till att dagisutbyggnaden är samhällekonomiskt fördelaktig. Exempelvis i Kommunförbundets utredning om den samhällsekonomiska kostnaden för barnomsorgen (1982), som sammanfattningsvis konstaterar att ”det i de flesta fall är samhällsekonomiskt lönsamt med en utbyggnad av barnomsorgen”.
”För en kvinna med ett barn skulle produktionsvärdet vid en genomsnittlig arbetstid på 13 timmar per vecka täcka kostnaderna för barnomsorgen för barnet från det att det är 1 år till dess att det fyllt 10 år.”
1979 kom den statliga jämställdhetskommittén — med Karin Andersson (c) som ordförande — med en utredning om barnomsorg och samhällsekonomi. Den skrev bl a
”Det torde sammanfattningsvis stå klart att en satsning på daghemsvård framför vård i hemmet ur samhällets synpunkt är ytterst lönsam.”
”Analysen av de samhälleliga effekterna av en utbyggd barnomsorg visar entydigt att en fortsatt utbyggnad måste betecknas som i allra högsta grad samhällsekonomiskt motiverad.”
Jämställdhetskommittén konstaterar att:
”Möjligheten till arbete utan alltför långa avbrott för barnomsorg är av flera skäl speciellt viktigt under de familjebildande åldrarna, dvs 15-35 år. Flerårig bortovaro från yrkeslivet för vård av barn i hemmet innebär så stora skillnader i yrkeserfarenhet, yrkeskunnande etc jämfört med kontinuerligt förvärvsarbete att det är ytterst svårt att någonsin hämta in försprånget.”
Det ekonomiska argumentet mot dagis och för vårdnadsbidrag är alltså ihåligt: daghemsutbyggnaden inte bara slukar resurser, den tillför också nya.
Men till syvende och sidst är det inte sådana saker det handlar om. Utan kärnfrågan, den som oroar och stör, är vad den stora majoriteten av kvinnor egentligen vill och vilket samhälle vi skall bygga som är bra för kvinnor, män och barn.
Det sägs så ofta att så många kvinnor helst av allt vill vara hemma med sina små och förvärvsarbetar bara för att de måste det för pengarnas skull, att det är lätt för den kvinna som vill förena barn och fövärvsarbete att tro att hon är ensam om det.
Men en förkrossande majoritet av småbarnsmammorna förvärvsarbetar — och SCB:s stora undersökning av kvinnors syn på barn familj och arbete pekar mot att de faktiskt gör det för att de vill göra det.
Så uppgav t ex bara 30 procent av mödrarna i undersökningen att de ”arbetar mest för förtjänstens skull” — 70 procent tyckte att annat, som gemenskapen med arbetskamrater och omväxling från arbetet hemma, var det viktigaste med deras jobb. Och då får man ändå räkna med att alla lönearbetare väl egentligen arbetar ”mest för förtjänstens skull”!
Andelen som jobbade mest för pengarna varierade mellan grupper med olika utbildning, men inte så mycket. Och bland de lågutbildade var det de barnlösa kvinnorna snarare än mödrarna som menade att de arbetade mest för förtjänstens skull — medan var tredje lågutbildad mor uppgav som främsta skäl till sitt förvärvsarbete att hon ville ha omväxling från arbetet hemma.
Den enda grupp där en majoritet sade sig arbeta mest för förtjänstens skull var de lågutbildade ensamstående mödrarna — och det är alltså en grupp som definitivt inte skulle hjälpas av något av de existerande förslagen om vårdnadsbidrag.
Men många av de yrkesarbetande kvinnorna vill förändra sina arbetsvillkor, och framför allt vill de ändra arbetstiden. Mer än var tredje heltidsarbetande kvinna med barn i förskoleåldern vill minska sin arbetstid, och var tredje kvinna som arbetar kort deltid vill öka den. Och de vill öka respektive minska till en arbetstid i intervallet 25-34 timmar med en koncentration vid 30 veckotimmar — sex timmars arbetsdag.
”Den omdiskuterade sextimmarsdagen har starkt stöd bland kvinnorna” konstaterar undersökningen.
Verkligheten i dag är den att de flesta kvinnor har både yrkesarbete och barn och kämpar med att få det att gå ihop, och ingen kan veta vad kvinnor innerst inne vill förrän samhället förändrats så att det är möjligt att på rimliga villkor förena arbete och barn. Det är det som är vägvalet; antingen skall samhället förändras så att kvinnor får lättare att leva det liv de lever i dag, som mödrar och yrkesarbetande. Eller också förändras samhället så att det blir svårare att förena de båda uppgifterna, så att kvinnor tvingas till ett val mellan arbete och barn utan att ha ekonomiska möjligheter att göra det valet.
För att försvåra kvinnors förvärvsarbete kostar ingenting. Men när de talar om att arbete med barn i hemmet skall värderas lika som arbete med barn inom samhällets barnomsorg — då är de bara ett kamouflage för den sociala nedrustningen. Det finns ingen politiker, inget parti, ingen organisation som är beredd att ta sina ord på allvar och föreslå en ordentlig lön för den som är hemma med egna barn!
När sextimmarsdagen äntligen införts, när bra kommunal barnomsorg finns tillgänglig för alla barn, när allt gjorts som kan göras för att lätta kvinnornas dubbla bördor — då kan vi räkna med att nästan alla kvinnor av fritt val och med glatt hjärta väljer att både yrkesarbeta och ha barn.
Då kan man diskutera hur man skall lösa situationen för den minoritet som eventuellt vill vara hemma med barnen när de är små.
Men då gäller det först att stoppa alla försök att försämra för de yrkesarbetande kvinnorna. För i dag är det arbetslösheten och social nedrustning som håller på att krympa kvinnors valmöjligheter och livsutrymme. Och stoppas inte det, då kommer kvinnor inte att ha några möjligheter att välja hur de vill forma sina liv de närmaste årtionden.