Ur Fjärde Internationalen 3/1985
Moderata Samlingspartiet har seglat i medvind det senaste årtiondet. Dess starkaste ideologiska vapen är de nyliberala idéerna. Det är framför allt det ”marknadsekonomiska” budskapet som förs fram. Man faller här tillbaka på borgerlig nationalekonomi, på ”neoklassisk” eller ”mikro”-teori. Den här artikeln syftar till att skissa en första kritik av de ideologiska påståenden som dras från den ekonomiska teorin. Den gör alltså inga anspråk på att vara någon uttömmande ideologikritik, ej ens vad gäller ekonomisk ideologi. Men vissa centrala resonemang kring människans natur, konsumentens makt, individens frihet, demokrati och offentlig sektor, kommer att beröras.
Innan vi ger oss in på en direkt kritik av moderaternas partiprogram, skulle jag vilja göra några allmänna anmärkningar om den ”ekonomiska centralteorin” (kärt barn har många namn). Två drag hos den tycker jag är viktiga att ha i bakhuvudet: Dels blandningen av beskrivning och värdeomdömen i dess påståenden; dels statens skugglika tillvaro i och med förskjutningen inom ekonomiämnet.
A. Den neoklassiska teorin beskriver inte bara ekonomiska lagar i form av påvisade återkommande fenomen och regelbundenheter hos faktiska och möjliga händelser — utan också lagar i form av normer.
”Sålunda är teorin om fri konkurrens inte ämnad att bara vara en vetenskaplig förklaring om vilket utfall ekonomiska förhållanden ger under vissa särskilda antaganden. Utan samtidigt utgör den ett slags bevis för att dessa hypotetiska förhållanden resulterar i maximal totalinkomst eller största möjliga behovstillfredsställelse i samhället som helhet. Därmed blir fri konkurrens byggd på logiska och faktiska grunder mer än en uppsättning abstrakta antaganden, använda som redskap för teoretisk analys av faktiska orsakssamband. Den blir till ett politiskt desideratum.”[1]
Det vill säga, modellen man använder sig av gör inte bara anspråk på att beskriva vad som händer, utan också vad som borde hända vad som är önskvärt. Denna dubbelsidighet är alldeles förträfflig om man samtidigt vill vara både vetenskaplig och ideologiskt neutral. Det är detta som gör teorin betydelsefull som vetenskapligt förankrad politisk propaganda i munnen på Bohman och Adelsohn.
B. En annan dualism hos dominerande ekonomisk teori (som den framgår i de många handböckerna i economics) är skillnaden i statens roll i mikro- och makro-teori.
Mikroteori behandlar marknadsmekanismerna i samband med individer och företag. Här återfinns begreppen utbud, efterfrågan, priser, jämvikt, marginalnytta och dylikt. Detta är den egentliga neoklassiska teorin.
Makroteori å andra sidan är ett resultat av den genomslagskraft som Keynes idéer haft. Här är det samhällsekonomiska begrepp som står i förgrunden: nationalinkomst, sparande, investeringar, löner, skatter m m.
I mikro behandlas ekonomins atomer. I makro ekonomins aggregat.
I mikroteori är staten en skuggfigur. I princip fungerar marknadsekonomin bra för sig själv, även om staten kan behöva ta hand om ”externeffekter”, ”imperfektioner” och några få kollektiva tjänster (främst militärt försvar).
I makroteori å andra sidan är staten en inordnad del av ekonomin med sina skatter och inkomstöverföringar. Den kapitalistiska ekonomin är här inte riktigt självgående. Det är legitimt med statliga ingrepp i konjunkturutjämnande och arbetslöshetsbekämpande syfte.
Det vi fått se under det senaste årtiondet är att mikroteori tagit mark (”vunnit marknadsandelar”, skulle man kunna säga) från makroteori. Milton Friedman och nyliberala tongångar har vunnit större genklang hos ekonomer och i läroböcker. Man betonar nu ”marknadsekonomins välsignelser”. Staten är nästan bara av ondo och nästan detsamma som ”socialism”.[2]
För att fånga upp och kritisera centrala delar av den moderata ideologin, listas här några få ”raka” påståenden som hämtats ur den nyliberala arsenalen.
I. I en marknadsekonomi styr konsumenten produktionen genom att rösta med plånboken.
II. Enskild äganderätt och marknadsekonomi är förutsättningar för frihet och demokrati.
III. Den offentliga sektorn är för stor, svårkontrollerad och tränger ut enskild sektor.
”I en marknadsekonomi bestäms den ekonomiska utvecklingen av individer, hushåll och företag. När det väljer bland varor och tjänster avgör de också produkttionens inriktning och omfattning.”
”Många producenter tävlar om att mäta konsumenternas önskemål. Den producent som är billigast och bäst går med vinst och bär utvecklingen framtå.”[3]
Den ekonomiska människan — Homo Oeconomicus — är en grundsats i borgerlig ekonomisk teori, som många resonemang ytterst faller tillbaka på. Man utrustar här människonaturen med en ekonomisk princip. Man säger att människan alltid söker uppnå mål med minsta möjliga förbrukning av medel. Det enda som påverkar människan är egentligen lust och smärta. Därför söker kapitalisten maximera profit, dvs erhålla största möjliga inkomst till lägsta kostnad. Och därför söker konsumenten maximera sin nytta största möjliga nyttotillfredsställelse till minsta möjliga ansträngning. Finns då inte ett profit- och nyttomaximerande beteende? Jo, förvisso. Men det är inte inneboende i någon absolut och evig människonatur. Det alstras i samhällsförhållanden. Kapitalets cirkulationsform är Pengar-Vara-Mera Pengar. Dess innehåll och drivkraft är tillägnelsen av mervärde, som ytligt sett tar sig formen av profitmaximering. Men profitmaximeringen kommer ur ”människonaturen”, utan konkurrensen påtvingar varje individuell kapitalist den kapitalistiska produktionen inre lagar, som om de vore yttre tvångslagar. Kapitalisten blir därför profitmaximerare.
När man tillskriver människonaturen den här mål-medel-logiken, har man ryckt loss den från den historisk begränsade sociala miljö den uppstod i, och överfört kapitalistsjälen till alla människor alltid. Det innebär att all ekonomisk verksamhet underordnas samma ”ekonomiska princip” som det kapitalistiska företaget, så att den ”isolerade individens” fördelning av ”knappa resurser” kan fungera som förenklande exempel (såsom Robinson Crusoe).
I konsumentteorin görs kapitalisttypen universell, vilket erkännes öppet av J R Hicks:
”Så länge det handlade om människan som producent (eller åtminstone som företagare), har det vanligtvis antagits att adekvata regler kan hämtas från principen om maximering av penninginkomster — den ekonomiska människan/.../Det var naturligt att närma sig konsumentens drivkrafter på liknande sätt och se sig om efter något som han kunde tänkas maximera. Så fick vi nyttoteorin /.../ [4]
Och Kenneth Boulding jämför konsumenten med ett företag:
”Han köper konsumtionsvaror på samma sätt som ett företag köper inputs, och precis som företaget omformar han dem till en slutprodukt vars värde på ett eller annat sätt måste uppskattas. Konsumentens slutprodukt är emellertid inte en fysisk produkt, som man kan se, smaka och ta på. Det är en psykologisk produkt, tekniskt känt som nytta.” [5]
Eftersom borgarsjälen och företagarbeteendet gjorts allmängiltigt och naturnödvändigt, blir ”marknadsekonomin” den bästa och naturligaste av alla världar, och ekonomiämnet blir till neutrala utsagor om mänsklighetens tekniska problem.
Även om vi tänker oss att individerna har lika inkomster och att den ekonomiska maktkoncentrationen vore bruten, så erbjuder marknadsekonomin individen att rösta med plånboken endast i efterhand — när varorna och investeringarna redan är gjorda. Massan av individer deltar inte i produktionsbesluten, utan behoven skapas när de träder in på varumarknaden. Individen är inte indragen vare sig i beslut om ekonomins inriktning eller om varornas utformning. Parallellt med att löntagaren i sitt arbete — speciellt fabriksarbetet — fungerar som passiv och styrd arbetskraft, blir individen utanför arbetet mottagande och inmundigande — hon blir konsumentmänniska. Reklam är ett förstärkande medel i detta sammanhang, att skapa konsumenter för det redan producerade.
För att nu plånboksröstande skall vara så effektivt som i teorin, måste konsumenten inte bara vara självmedveten om sina behov, utan också fullständigt informerad om alla varors priser och kvaliteter. Konsumenten skall sedan väga denna information mot sina behov med hänsyn tagen till tjockleken på plånboken. Ett sådant rationellt kalkylerande skulle innebära ett heltidsjobb och är i praktiken omöjligt. Inflationens effekter gör antagandet än mer omöjligt. Även om det är sant att människorna prövar sig fram och till slut når det perfekta valet av ”konsumtionskorg”, har varor, behov och inkomster hunnit förändras under tiden, så att vi hela tiden har en ström av skeva prissignaler till producenterna.
I den verkliga kapitalismen har dock arbetarna påverkat produktionen via efterfrågan, men då som kollektiv, inte som individer. Genom sin fackliga organisering och sina lönekrav har man höjt penninginkomsterna. (Samtidigt gjorde utflyttningen från landsbygden att självförsörjningen minskade och beroendet av penninginkomster ökade.) Masskonsumtion gav massproduktion av konsumtionsvaror. Men individen påverkade inte produktionen, utan konsumenten som arbetare tilltvingade sig i kollektiv lönekamp nominella lönehöjningar, en köpkraft som sedan kunde utnyttjas av kapitalisterna. Som atomiserad konsument har arbetaren inte mycket att säga till om.
Det ligger nu i den demokratiska planekonomins överlägsenhet att den erbjuder individen som samhällsmedborgare att genom val och folkomröstningar styra ekonomins övergripande inriktning nationellt och regionalt, och som löntagare styra produktionen i företag och bransch genom arbetarråd. Detta förändrar också individens uppfattning om sina behov. Men förutom dessa demokratiska institutioner använder sig planekonomin av marknadsekonomi för att undvika byråkratisk övercentralisering.
I dagens Sverige är den ekonomiska maktkoncentrationen inte bruten, tvärtom. Inte desto mindre är den undanskymd i moderaternas propaganda.
Enligt Dagens Nyheters Sven-Ivan Sundqvist är ”makten i börsbolagen extremt koncentrerad”. Det finns 14 grupper av kapitalister som kontrollerar det mesta: Wallenberg, Wall, Volvo-Skanska, Penser, ABV-Balken, Handelsbanken, Lundberg, Weil, Douglas, Stenbeck, Johnson, Söderberg, Mörtstedt och Carlsson-Lindén. I de 252 börsnoterade företagen har den största aktieägaren i genomsnitt 37% av rösterna. De två största har 51%.[6]
De stora företagen har dessutom en stark ställning i svenskt näringsliv — det handlar nästan uteslutande om oligopol eller monopol. Ett exempel från byggbranschen: Skanska hade 1982 ungefär en fjärdedel av svensk byggmarknad. Euroc hade 1981 knappt hälften av byggmaterialmarknaden.[7] Skanska och Euroc är nu det klassiska exemplet på korsvist ägande i Sverige:
Källa: S-I Sundqvist, Sveriges största börsföretag 1984, s 99.
Det är heller inte mycket till konkurrens inom byggsektorn, utan snarare en ganska fixerad marknadsuppdelning mellan bolagen.
Producenterna har alltså en stark ställning i ”marknadsekonomin” och makten är koncentrerad. Den hårda reglering som stat och kommun har över byggande och stadsplanering har uppkommit just som svar på denna producentmakt.
Det finns heller ingen jämn inkomstfördelning i Sverige eller andra ”marknadsekonomier”. Det betyder att i den mån produktionen anpassar sig efter efterfrågan, påverkas den mer av höginkomsttagarna än av låginkomsttagarna, dvs vi har graderad rösträtt. Detta kan leda till att samhället lägger ner arbetstid på lyxvaror åt rika konsumenter, som skulle ha kunnat användas till nyttigare ändamål.
Så länge fackföreningarna är starka och arbetarna inte låter sig splittras, kan detta motverkas. Men utjämningen har aldrig gått längre än att en direktör, advokat eller läkare kan ha dubbelt så stor eller än större köpkraft, jämfört med en industriarbetare. Det kan leda till att en rik persons häst eller hund har större köpkraft än en arbetare.
I den fattiga delen av världen kan den ojämna inkomstfördelningen leda till groteska resultat. Undersökningar av hungerskatastrofer i Afrika och Bengalen under 1970-talet, som Amartya Sen gjort, visar att livsmedelstillgången sjönk bara litet under hungersnöderna. I Bangladesh var tillgången på mat faktiskt som störst under hungersnöden 1974 än under något annat år under perioden 1971-75. Men vissa yrkesgrupper drabbades ändå av svält eller undernäring. Lantarbetare drabbades av både arbetslöshet och stigande matpriser. Bakom hungern och döden låg bristande köpkraft, trots att livsmedel fanns.[8]
”Enskild äganderätt utgör grunden för marknadsekonomin. Människans rätt att förfoga över sin egendom tillhör därmed förutsättningarna för friheten. Skulle den personliga äganderätten avskaffas och människorna berövas ansvarstagandet och bli beroende av övermaktens välvilja, skulle friheten försvinna och demokratin förlora sitt innehåll. Allt fler människor måste ges möjlighet att i allt större utsträckning få del av det oberoende och det ansvar som ägande ger. Ett spritt ägande är en garanti för ett fritt samhälle.”
”Alla marknadsekonomier är inte demokratier, men alla demokratier är stater med ett fritt ekonomiskt system.” [9]
Orsakssambandet mellan kapitalistisk marknadsekonomi och demokrati är svagt. Kapitalismens utbredning till en mängd länder och senare dess ställning som världssystem under perioden ca 1780-1920, föregick utan att demokrati i den moderna västvärldens mening infördes. Detta faktum stärker argumentet ovan desto mer med tanke på att det tidiga 1800-talets England är den fas i den reala kapitalismens historia där man kommer närmast den marknadsekonomiska modellen som moderater talar om. Här fanns små och konkurrerande företag. Men någon demokrati uppkom inte, och ur arbetarfrihetssynpunkt måste det vara en av de mörkaste perioderna i kapitalismens historia.
Det är arbetarklassens tillväxt och styrka som är den underliggande kraften bakom demokratin. England, det land där kapitalismen först bröt igenom, fick också se den första arbetarrörelsen. Redan 1867 och 1884 utsträcktes manlig rösträtt betydligt.
Men det är åren efter första världskriget som rösträttsreformerna slår igenom i många länder, så ock i England. Detta hör i grunden ihop med att industrierna blev större och den fackliga organiseringen starkare. Borgarklassen tvingades till eftergifter. Bland de faktorer som möjliggör eftergifter från borgarklassens sida kan nämnas:
• Den kapitalistiska marknadsekonomins opersonliga karaktär som gör att kapitalisterna kan härska utan att regera.
• Produktivkrafternas oerhörda höjning som medger snabb kapitalackumulation samtidigt med höjd levnadsstandard för arbetarna.
• Borgarklassens splittring i fraktioner.
• Borgarklassens behov av nationell mobilisering under imperialismen.[10]
Men graden av styrka hos arbetarklassen är utslagsgivande för graden av demokrati i de borgerliga demokratierna. Det kan inte vara någon tillfällighet att den demokratiska processen är som mest kommersialiserad och cynisk i USA där arbetarna ej lyckats skapa ett eget klassparti. Ett skådespel där enbart förmögna personer kan nå landets högsta befattningar. Här är röstskolket stort. Japans korruption och nepotism kan tolkas på samma sätt. Västeuropas fascism och nazism, som tillhör de värsta diktaturer vi sett, kunde komma till makten genom att besegra arbetarrörelsen. Ännu i dag är kapitalism och demokrati bräckliga eller frånvarande i stora delar av världen — Latinamerika, Afrika, Asien.
I Sverige är det tydligt att det var arbetarrörelsen som stod bakom rösträttsreformen. Socialdemokraterna drev kravet, och tyngden i orden kom från arbetarklassens organiserade styrka, främst fackföreningarna.
Men det svenska högerpartiet har inget att skryta med när det gäller att gå i bräschen för demokratiska reformer. Tvärtom, man har motarbetat dem.
Moderaternas föregångare vid tiden för rösträttsreformerna Allmänna Valmansförbundet — var emot allmän rösträtt, både manlig och kvinnlig. Man hade den elitistiska uppfattningen att egendomsägare stod över klassintressena och tog ansvar för samhället i dess helhet. De som betalade mer i skatt skulle också ha mer att säga till om vad gäller skatternas användning, var argumentet.
Detta att de obildade massorna, ”pöbeln”, egentligen är ett hot mot demokratin, gick igen så sent som i moderaternas utkast till ide-program 1977. Man skrev då: ”Historien visar hur massan av egendomslösa alltid hotat demokratin.” Detta ströks dock senare.[11]
Det är i stället arbetarrörelsen som kan ta äran av demokratins införande. Borgarna har givit efter och slutligen accepterat den typ av demokrati vi har i dag.
Liksom socialister vill moderaterna vidga demokratibegreppet. Socialisten vill ha ekonomisk demokrati och menar att demokrati i meningen av en statsform är villkorlig och beroende av kapitalisternas ekonomiska makt. Därför, bl a, kan man tala om kapitalisternas klassdiktatur, en borgerlig stat och följaktligen om en borgerlig demokrati. Men moderaternas begrepp vidgar sig åt ett helt annat håll.
Låt oss först konstatera att moderaterna håller sig nära en smal tolkning av demokrati (i partiprogrammet), alltså i meningen en statsform med en viss institutionell uppsättning såsom allmänna val och parlament. Detta är en trygg definition för västvärldens statsvetenskap, eftersom den utser samma världs genomsnittliga typ av borgerlig demokrati till den första och sista demokratin.
Men om man alltmer ser staten som ett hot mot marknadsekonomin, och samtidigt vill hålla fast vid demokratin som honnörsord, kan en kompletterande förskjutning komma väl till pass. ”Frihet och demokrati är varandras förutsättningar”, heter det då.[12]
Moderaternas ”frihet” tar sin utgångspunkt i företagarens frihet, och gör den företagarfriheten allmängiltig. Man kopplar den till individens fri- och rättigheter och samhällslivets mångfald garanteras genom en begränsad stat. Marknadsekonomins ekonomiska pluralism ger politisk pluralism.
Arbetarens frihet nämns på några få rader i moderaternas program:
”Medinflytande skall vara ett medel att inom ramen för ett marknadsekonomiskt system utveckla personligt initiativ, ansvarstagande och arbetstillfredsställelse.”[13]
I själva verket är arbete i vid mening en ändamålsenlig verksamhet där människan bland annat bearbetar den yttre naturen till nytta för henne själv. Men samtidigt förändrar människan sin egen natur genom detta arbete, ”hon utvecklar sina slumrande möjligheter”.[14]
I den typiska kapitalistiska arbetsprocessen, fabriksarbetet, är arbetaren skild från produktionsmedlen och arbetsprodukten. Han står främmande för sin egen produkt i form av kapital och i ett antagonistiskt förhållande till kapitalets bärare, kapitalisten. Denne styr och ställer, kontrollerar och reglerar arbetet, inte sällan in i minsta detalj. Ur kapitalistens eller företagsledningens synpunkt blir arbetarna en motsträvig massa som skall tämjas genom ”management”. För arbetarna blir arbetet en pina, medan det verkliga livet tar vid där arbetet slutar.
Ett system med produktionsmedlen som privategendom för utvinning av största möjliga nyvärde till lägsta möjliga lönekostnad, är som sådant fientligt till arbetarens skaparkraft. Graden av arbetarens ofrihet kan variera med styrkeförhållandena och tekniska lösningar, men oavsett grad är ofriheten inbyggd i systemet.
När kapitalismen är dominerande produktionssätt och borgarklassen härskande klass, avsätter sig denna typ av arbete även inom andra områden, om än inte fullständigt. Fabriksarbetet och kapitalförhållandet blir därför centralt för befrielsen av människans kreativa verksamhet.
Nu är dock arbetet i snäv mening, bearbetandet av den yttre naturen, alltid ett slags tvång, ett nödvändigt ont.
”Frihetens rike börjar i själva verket först där det arbete som är bestämt av nödtvång och yttre ändamålsenlighet upphör; det ligger alltså enligt sakens natur bortom den egentliga materiella produktionens sfär.” [15]
Därför är automatisering och demokratisering den dubbla väg som leder till socialismen. Kapitalismen måste avskaffas därför att införandet av ny teknik på kapitalets villkor ställer människor arbetslösa och leder till social misär; därför att arbetarkontroll i företagen och folkstyre genom en övergripande plan förutsätter kapitalistens och kapitalistklassens störtande. Det är med denna strategi som alienation och arbetets degradering kan upphävas.
Det sätt som moderaterna försöker knyta upp småföretagare och löntagare till den kapitalistiska synpunkten på samhället, har en hörnsten i utsuddandet av skillnaden mellan kapitalistisk egendom och ägande av varaktiga konsumtionsvaror. Det görs heller ingen skillnad på små och stora företag. I detta utsuddande syfte anlägger man vinkeln om ”enskilt sparande”. På så vis kan man jämställa kapitalistens frihet och egendom med exempel på frihet och egendomar som alla människor kan komma i åtnjutande av. Att äga Volvoföretaget blir då i princip samma sak som att äga en Volvobil. Man talar förstås inte om kapitalister och arbetare, utan om ”hushåll” vars ”enskilda sparande” står i motsättning till ”offentligt sparande”. ”Vill du att statssocialisterna skall ta bilen ifrån dig? Nej, just det. Då kan du tänka dig hur jag känner det när de vill ta min industrikoncern ifrån mig!”
Kan aktiespridning demokratisera näringslivet? Alla utredningar pekar faktiskt på motsatsen. Statens Industriverk skriver:
”När aktieägande är spritt på många små ägare kan man ofta bortse från deras inflytande eftersom många av dem sällan är närvarande på bolagsstämmorna. Avtagande ägarkoncentration behöver därför inte betyda ett minskat inflytande över företagen. Snarare kanske man kan säga att det är lättare (billigare) att få kontroll över ett företag som har ett spritt ägande.”[16]
Aktiespridning är alltså ingenting som upphäver ekonomisk maktkoncentration. Däremot kan ökat aktiesparande bland arbetare knyta upp dem till företagets vinstjakt.
Margaret Thatcher har klarast uttryckt den borgerliga framgång som en praktisk omsättning av ideologin innebär:
”Jag önskar en kapitalutdelningens demokrati. Att varje person blir kapitalist. Vi kommer att starta med bostads-ägandet.” [17]
Denna högerpolitik i Storbritannien har lett till drastiskt sänkta hyressubventioner, förslumning av hyresområdena, privatisering och segregation. Men i den utsträckning arbetare faktiskt köper sin bostad, kan hans identitet gå i en småborgerlig riktning.[18]
Nu finns det dock ingen anledning tro att hyresgäster förstör sina egna lägenheter därför att de är hyresgäster. De problem som uppstår i hyresområden beror främst på att alkoholister, psykiskt sjuka, m fl, är koncentrerade till nästan enbart denna upplåtelseform. Villaboendets popularitet kommer sig av att hustypen (fristående med trädgård) är fördelaktig för barnfamiljer, och för det andra p g a ränteavdragens betydelse för realinkomsten. Att upplåta villor med hyresrätt skulle inte ändra ett dugg på deras fördelar som boendeform, men eliminera möjligheterna till orättvis skatteplanering.
Nyttan hänger alltså inte på egendomsformen. Däremot är ökat privat ägande ett ideologiskt vapen.
”Den offentliga makten — utövad genom stat och kommun — har vuxit ut, specialiserats och blivit alltmer svåröverskådlig. Samtidigt har svårigheterna ökat för regering och riksdag att styra och övervaka den offentliga maktapparaten. Ju mer byråkratin byggs ut, desto mer har den kommit att präglas av sin egen tröghet och oåtkomlighet.”
”Alltför stora och snabbt växande utgifter utgör den främsta orsaken till att Sveriges ekonomi befinner sig i obalans. Statens och kommunernas expansion tränger tillbaka den enskilda sektorn. Ett högt skattetryck, regleringar och snedvriden konkurrens belastar hushållen och näringslivet. ”[19]
Det är nu inte så att ”offentlig sektor tränger ut enskild sektor”, utan det är varuproduktionens tyngd i ekonomin som minskar medan tjänstesektorns andel ökar. Detta hör ihop med arbetsrationaliseringen i industrin och att högre levnadsstandard leder till högre efterfrågan på tjänster. Den enskilda sektorn, eller snarare kapitalism i egentlig mening, har traditionellt verkat inom varuproduktionen, medan stat och kommun tagit hand om service m m. Kapitalister och borgare stretar emot att varuproduktionens sfär minskar och vill införliva den offentliga sektorn i det kapitalistiska produktionssättet. Siffror över sysselsättningsstrukturens utveckling stöder detta resonemang:
Tabell 1.
Andelar av total sysselsättning i olika sektorer i %
| Privat varu | Offentlig varu | Privat tjänst | Offentlig tjänst | |
| 1965 | 51 | 3 | 28 | 18 |
| 1983 | 33 | 2 | 29 | 35 |
Källa: Fakta om Sveriges ekonomi, Värnamo 1984, s 11, SAF.
Medan andelen sysselsatta i varuproduktionen minskar från 54 till 35 procent, ökar tjänsteandelen från 46 till 65 procent 1965-83. Därför minskar den privata sektorn från 79 till 62 procent medan den offentliga sektorn ökar från 21 till 38 procent. Som man kan se ”tränger” inte den offentliga sektorn ut den privata sektorn i varuproduktionen utan behåller sin lilla andel (egentligen minskar den från 3 till 2,5 procent).
Det finns nu mycket som talar för att kapitalism egentligen är varuproduktion. Kapitalackumulation är en kombination av cirkulation och produktion. Och det är i produktionen som profitens hemlighet ligger förborgad. Arbetskraften tillför råmaterialet ett nytt värde större än arbetskraftens eget. Mervärdet blir ”inbyggt” i varan och kan bli till reda pengar vid varans försäljning.
Det är svårt att tänka sig att sjukhuspatienter, daghemsbarn m fl, kan ta råmaterialets plats i den processen. Det förutsätter människohandelns upprättande, dvs i det närmaste slaveri. Men kapitalism är inte slaveri. Arbetaren säljer sin arbetskraft, inte sig själv.
Men även om kapitalismen har sin bas i industriproduktionen, kan kapitalets cirkulationsform P-V-P' avsöndra och sprida sig till tjänstesektorn. Kapitalistens funktioner kan specialiseras i bank-, försäkring-, konsultverksamhet och liknande.
Kapitalistiska företagsprinciper kan ju uppenbarligen överföras på sjukvård, television, fastighetsförvaltning mm, åtminstone ”vinsten som ledstjärna”.[20]
Staten är en instans som tar hand om kapitalistklassens gemensamma intressen, men den kan också utsättas för tryck och representation från andra klasser. Låt oss se hur den offentliga sektorn vuxit fram.
Den offentliga sektorn som den vuxit fram i de centrala kapitalistiska länderna kan förklaras på följande sätt. Man kan dela upp den offentliga sektorn i kollektiva och sociala tjänster.
Först har vi kollektiva och naturliga monopol såsom försvar, järnvägar och vägar. Hamnar, flygfält mm kan vara sådant som ej är lönsamt men ändå nödvändigt för effektiv produktion. I samtliga fall rör det sig om tjänster som blir offentliga därför att de inte kan drivas alls eller framgångsrikt i privat regi. Men den stora delen utgörs av sociala tjänster såsom sjukvård, utbildning, barnomsorg och liknande. Dessa tjänster behöver inte framställas offentligt, men den allmänna tendensen har varit att de blivit offentliga. Det beror ytterst på löntagarnas numerära tillväxt och tilltagande fackliga och politiska styrka. Det är ett resultat av deras krav på bästa möjliga tillgänglighet och jämnast möjliga fördelning.
Vidare beror tjänsteexpansionen på att behov av och efterfrågan på sociala tjänster stiger med inkomsten. Därför finns det en gemensam tendens för rika länder att öka sjukvården t ex oavsett om det sker i privat eller offentlig regi. Om vi förenklar resonemanget och säger att sjukvårdsutgifterna i relation till BNP är lika stora i USA som i Sverige, men i USA är den privat och avgiftsfinansierad, då kan man säga att svensk offentlig vård är effektivare i och med att den är jämlikare. Även proportionell skatt innebär ju att höginkomsttagare får betala mer än låginkomsttagare. Men vårdbehövande kan konsumera sjukvård även om de är direkt utfattiga. Skattefinansierad vård är effektivare i förhållande till behoven.
En annan orsak till tjänsteexpansion är att tjänster inte lika lätt låter sig rationaliseras. Detta beror på verksamhetens natur. Det är svårt att sätta in robotar i sjukvården med bibehållen vårdkvalitet; eller för läraren att ha lektioner på halva tiden.
En stor offentlig sektor är alltså en följd av ökad demokrati, ökade inkomster och den icke-mekaniska naturen hos tjänstearbetet.
Det sägs ibland från högerhåll att den offentliga sektorn slukar alltmera. Men siffror för 1982 visar att 40 procent av den offentliga sektorns utgifter är transfereringar, dvs inkomstöverföringar mellan olika delar av befolkningen. Överföringarna sker inte från kapital till arbete (eller rättare sagt det beror på vem som betalar arbetsgivaravgifterna, och det kan bara avgöras i en konkret analys).[22] Vinst-och egendomsskatter uppgick till 10 procent av utgifterna. Därtill kommer utgifter för räntor (12%) som ju till stor del innebär inkomster för privata finansiärer.[23]
I stället är transfereringarna huvudsakligen omfördelning mellan löntagarna (75 procent av alla transfereringar) — mellan ung och gammal, sysselsatt och arbetslös, sjuka och friska, barnfamiljer och barnlösa, m fl.
Statlig konsumtion och investeringar har ökat mindre än BNP under 70-talet. Däremot har kommunal konsumtion och investeringar ökat mycket kraftigt. Här är sjukvården den tunga delen — förvaltningen har dock ökat mest, men det är en liten ande1.[24] En inte oväsentlig orsak är att offentlig konsumtion består nästan helt av löner och arbetsgivaravgifter. 70-talets låglönesatsning bidrog till att den offentliga sektorn expanderade.
Men man måste komma ihåg att den offentliga sektorn är produktivitetshöjande, t ex genom kunskaps- och skicklighetsökning hos arbetskraften; genom specialiserad och professionell hälso- och sjukvård som håller löntagarna friska; genom daghem som gör att båda föräldrarna kan jobba och bidra till nationalrikedomen.
Om man prissatte dålig arbetsmiljö till dess verkliga kostnader, skulle produktionskostnaderna i privat näringsliv vara minst lika dyra som den offentliga hälso- och sjukvården för motsvarande patienter. Samma resonemang kan föras om förtidspensionering, arbetslöshet och miljöförstöring.
I stor utsträckning är den offentliga sektorn produktion för näringslivet (utbildning, sjukvård, mm), som näringslivet inte klarar sig utan. Att tjänstesektorn är offentlig betyder att den har en form som lättare kan kopplas till demokratisk och jämlik fördelning. Hotet är i stället byråkratisering.
Förutom att den offentliga sektorn tenderar att växa när tjänstesektorn växer, ser kapitalisterna den offentliga sektorn som ett hot därför att den har haft två negativa effekter för det privata näringslivet.
Den offentliga sektorn har skurit ned den industriella reservarmen som tidigare pressade löntagarnas löner nedåt. Reservarmen försvann aldrig helt, men var fram till slutet av 70-talet liten, så att knappheten på arbetskraft kunde utnyttjas för lönehöjningar.
För det andra betyder den offentliga sektorn att fördelning efter behov fått växande betydelse för människors försörjning. Den kommer i konflikt med kapitalismens fördelningsprinciper som belönar människor efter prestation, och både förutsätter hierarki och privilegier och skapar sådana.
När nu kapitalet i större utsträckning än tidigare saknar produktiva investeringsområden, söker man med ljus och lykta efter nya lukrativa verksamheter. Man vill gärna lägga under sig delar av den traditionella offentliga sektorn i Sverige. Sjukvården är ett exempel på en stor marknad att exploatera.
Moderaternas förslag om hälso- och sjukvården bygger på en reform av sjukvårdsfinansieringen. Man vill sänka landstingsskatten och införa en sjukvårdsförsäkring som betalas av den enskilde och är proportionell mot inkomsten, och skall kunna utnyttjas i både privat och offentlig sjukvård.
Denna sjukvårdsförsäkring är förstås en smidig form för att kunna befrämja uppkomsten av privat sjukvård. Det kallas valfrihet för patienten — men valfriheten blir starkt differentierad efter köpkraft, och innebär inte bara att plånboken får ransonera sjukvården bland patienterna. Resurserna och investeringarna skulle tendera att anpassa sig till den mer köpkraftiga efterfrågan. Sjukvårdsapparaten skulle placeras där pengarna finns, dvs hos höginkomsttagarna. Sjukvård i Norrbotten skulle bli glesare eller sämre än den i Stockholm och Djursholm.
Samma mekanism gäller också etableringen av privatpraktiserande läkare. Men det vore en orättvisa och ett steg bakåt att fördela läkartjänsterna efter inkomsterna. Så länge de ingår i samhällets sjukförsäkringssystem som subventionerar patientavgifterna måste de anpassa sig till etableringskontrollen, så att också Värmland, Jämtland, Ångermanland m fl får lite läkare.
Sjukvården i Sverige är till 90 procent offentligt finansierad och 10 procent privat. I USA är 40 procent offentlig och 60 procent privat.
OECD har gjort en studie där man jämför sjukvård i olika länder. En slutsats är att ju rikare ett land är desto mer satsar man på sjukvård — mycket sjukvård = välfärd. Sverige och USA använder ungefär lika mycket av sin BNP till sjukvård (ca 10%). Med tanke på att Sverige har en högre genomsnittsålder på sin befolkning, skulle det indikera att svensk sjukvård är effektivare.
The Economist, som publicerade undersökningen, skrev: ”Amerika kastar bort pengar”.
Tabell 2. Internationell jämförelse av sjukvård
| Sjukvkostn 1984 i dollar/per |
Antal läkare 100 000/inv |
Medellivslängd | Barnadödl / 1 000 lev födda |
Dödsfall i hjärtskjd / 100 000 inv |
|
| USA | 1 500 | 192 | 75 | 12 | 435 |
| SVE | 1 000 | 265 | 78 | 7 | 425 |
| BRD | 900 | 222 | 73 | 13 | 584 |
| FRA | 800 | 172 | 76 | 10 | 380 |
| JPN | 500 | 128 | 77 | 7 | 266 |
| St.Br | 400 | 154 | 74 | 12 | 579 |
Källa: Marjasin, S/ Engman, S: Svaret. Om den ekonomiska och ideologiska högern. Boräs 1984, s 162.
Enligt en amerikansk undersökning inriktar sig privatpraktiserande läkare mest på höginkomsttagare i USA. Den oreglerade privata vården i USA kräver stor administration p g a att försäkringsbolag kräver en mycket detaljerad information om sjukdomstillstånd och vidtagna åtgärder, som underlag för sina beslut om utbetalning.
Konkurrerande och köpkraftsanpassad sjukvård kan leda till rent slöseri. Olika sjukhus tävlar med varandra i relativt ovidkommande saker, som vin till maten, TV på rummet, luxuös inredning, dyra operationer därför att de är mer lönande, mer kejsarsnitt (snabbare), mer plastikoperationer, m m.[25]
Det absurda är att högerpolitiken i praktiken inte minskar den offentliga sektorn. Reagan satsar på militär upprustning. Under Thatcher steg de offentliga utgifterna från 42 till 44 procent av BNP 1979-83, p g a ökade arbetslöshetsunderstöd och industrisubventioner.[26] Däremot skär man i social service och trygghet.
Statsfientlighet har visat sig vara utförsäljning av nationaliserade bolag, samtidigt med ett statligt förtryck av fackföreningarna. Nyliberalismen är inte statsfientlig, utan arbetarfientlig.
Den marknadsekonomiska modellen med fullständigt informerade konsumenter och perfekt konkurrens mellan små företag — är en småföretagarutopi utan förankring i verkligheten. Genom att måla <';letter-spacing:.45pt'>upp människan efter kapitalisten som förebild, trycka in både bil och industrikoncern under rubriken ”privategendom”, och utmåla offentlig byråkrati som det stora hotet mot individen, vill man knyta upp breda folklager till den arbetarfientliga politiken.upp människan efter kapitalisten som förebild, trycka in både bil och industrikoncern under rubriken ”privategendom”, och utmåla offentlig byråkrati som det stora hotet mot individen, vill man knyta upp breda folklager till den arbetarfientliga politiken.
[1] Gunnar Myrdal: The Political Element in the Development of Economic Theory, s 4. Boken är bearbetade föreläsningar Myrdal höll i Stockholm 1928. Jag har översatt avsnittet i texten från en engelsk utgåva. Paul Streeten översatte den från tyska. Antagligen är den dessförinnan översatt från svenska. Desideratum betyder önskemål. Alltså: ”det politiskt önskvärda.”
[2] Se Johan Lönnroths Minnervas uggla, hur monetarism har fått ökat utrymme i läroböckerna.
[3] Moderaternas partiprogram, s 26.
[4] Författarens översättning från norskan i Rune Skarsteins Sosialokonomins elendighet, Oslo 1976, s 128. Citatet är från J R Hicks A Revision of Demand Theory.
[5] Författarens översättning från norskan i Skarsteins a a, s 128. Citatet från Kenneth Boulding Economic Analysis.
[6] Dagens Nyheter 21 april 1985.
[7] Sven-Ivan Sundqvist, Sveriges största börsföretag, Borås 1984, s 96; Veckans Affärer nr 17 1981.
[8] Amartya Sen i Häften för Kritiska Studier nr 1 1985.
[9] Moderaternas partiprogram, s 13-14 och 26-27.
[10] Göran Therborn, Kapitalism och rösträtt, Malmö 1980.
[11] Gunnar Fredriksson, Den svenska högerns idéer och politik, Kristianstad 1981, s 38.
[12] Moderaternas partiprogram, s 17.
[13] Moderaternas partiprogram, s 14.
[14] Karl Marx, Kapitalet I, Leipzig 1974, s 153.
[15] Karl Marx, Kapitalet III, Köthen 1973, s 726.
[16] Citatet är hämtat ur C H Hermanssons Kapitalister II och Storfinans, Stockholm 1981, s 98.
[17] Citatet hämtat ur C H Hermanssons Kapitalister II. Storfinans, Stockholm 1981, s 98.
[18] Lars-Olof Lundberg menar i sin bok Thatcher och facket att känslan av att ”my home is my castle”, är stark inom brittisk arbetarklass och bidrog till Labours valförlust 1983, s 140.
[19] Moderaternas partiprogram, s 11 och 32.
[20] Jfr Ernest Mandel i Senkapitalismen del 2, Kristianstad 1975, fjärde kapitlet, s 100 framöver. Speciellt hans klargörande av Marx glidning i användningen av ”produktivt arbete”, s 119 och framöver.
[21] Argumentationen här bygger till stor del på Bo Gustafsson I övermorgon socialism, Södertälje 1981, s 141 och framöver.
[22] Sten Ljunggren, Någon måste lämna båten, Stockholm 1984, s 35.
[23] Enrique Rodriguez i Häften för Kritiska Studier nr 1 1985. Vpk:s 90-talsgrupp rapport 5 ”Offentliga sektorn”, s 16.
[24] Johan. Lybeck: ”Hur stor är den offentliga sektorn?” Kristianstad 1984, kapitel 4
[25] Marjasin/Engman aa, s 163.
[26] Lars-Olof Lundberg aa, s 71.