Ur Fjärde Internationalen 2-85

Sten Ljunggren

Vad förlorar du på Moderaterna?

Du förlorar på högern! Det är socialdemokraternas budskap för att vinna valet. Det är förvisso sant. Men socialdemokraternas sätt att räkna på inger knappast något förtroende. För att dölja sina egna synder gentemot vanliga arbetarfamiljer, brer man på riktigt ordentligt, när det gäller moderaterna.

— En vanlig LO-familj med två barn förlorar nästa år 10 000 kronor på moderaternas förslag, heter det i (s)-propagandan.

— Samtidigt tjänar en högre tjänstemannafamilj 10 000 kronor!

Problemet är att detta inte är sant. Det är svårt att säga vad moderaternas förslag betyder på lite sikt, mer än att det kommer att gynna höginkomsttagarna. Däremot går det, tyvärr, att rätt lätt visa att socialdemokraterna överdriver när det gäller moderaternas politik för det närmaste året.

En vanlig arbetarfamilj med småbarn, som inte har kommunal barntillsyn och som bor i villa tjänar för 1986 närmare 8 000 kronor på moderaternas förslag. Det är fakta som många kommer att ta reda på och ta fasta på och rätta sig efter. Genom sin överdrivna propaganda riskerar socialdemokraterna att folk inte tror på dem, även där de har rätt, nämligen vad gäller den moderata politikens effekter på några års sikt.

Ett exempel på vad som nu strömmar ut ur A-pressen är följande inlägg från ekonomerna Agneta Modig Tham, statsrådsberedningen och Lars-Olof Pettersson LO, publicerat i Aftonbladet 7 maj.

”Det vi nu gjort, och som tydligen retar moderaterna är en enkel, konkret och någorlunda heltäckande beskrivning av vad de olika moderatförslagen leder till för några hushåll. Vi begränsar oss till två exempel.

I det ena fallet har vi två försörjare, en på heltid med 100 000 kronor i inkomst (det motsvarar en genomsnittlig LO-medlems heltidsinkomst) och en deltidsinkomst på 45 000 kronor. De bor i lägenhet på fyra rum och kök.

Den andra familjen består av två läkare, med inkomster på 210 000 respektive 125 000 kronor. De bor i en villa med ett taxeringsvärde på 450 000 kronor. Båda familjerna har två barn som dagtid vistas inom den kommunala barnomsorgen.

Sammanlagt innebär moderaternas förslag att den första familjen kommer att få 10 000 kronor mindre att röra sig med redan nästa år. Den andra familjen tillhör vinnarna i moderaternas samhälle. Sammanlagt vinner familjen 10 500 kronor på moderaternas politik redan nästa år.”

Det låter ju tryggt och bra och sant om han har hjärtat åt vänster. Men ungefär samtidigt publicerar tidningen Vi Föräldrar en undersökning om vad de olika partiernas förslag betyder för barnfamiljerna. Tidningen inleder sin undersökning med följande ord:

”Socialdemokraterna menar att det var under de borgerliga regeringsåren som det stora raset för barnfamiljerna skedde. De borgerliga hävdar att det är under de senaste två åren som barnfamiljerna verkligen fått det kärvt. Båda har rätt. Det har blivit sämre för barnfamiljerna under både de borgerliga regeringarna och den nuvarande socialdemokratiska. Och det hänger ihop med regeringarnas förda politik, faktiskt. Inte bara med omvärldens problem, även om dessa också påverkar hur vi har det i Sverige.”

Vi Föräldrar fortsätter:

”Familjeekonomi är en sak, nationalekonomi en helt annan. Misstro dem som jämför Svenssons portmonnä med Moder Sveas! De försöker slå blå dunster i ögonen på er. Sverige är fortfarande ett av världens rikaste länder. Men rikedomen är mer ojämnt spridd än för tio år sedan. Skillnaden mellan människor som har det bra och människor som har det dåligt har blivit större.” (Vi Föräldrar nr 5/85)

Vi Föräldrars undersökning visar något helt annat än vissa socialdemokratiska inlägg (citatet ovan är medtaget för att visa att beräkningarna i Vi Föräldrar inte är någon enkel moderatpropaganda). Enligt Vi Föräldrar betyder moderaternas förslag att höginkomsttagarfamiljen, som ”har det bra redan i dag”, vinner 29 000 kronor per ar. Det är alltså betydligt mer än vad (s)-ekonomerna räknar med.

En, ur vänstersynpunkt, tragisk parentes är att det näst bästa partiet för höginkomsttagarna (där mannen tjänar 200 000 kronor per år och mamman 120 000) är vpk. Vänsterpartiet ger denna familj över 20 000 kronor mer per är att röra sig med. Centerpartiet och kds är faktiskt de enda (i undersökningen medtagna partierna) som försämrar situationen för ”Familjen Höginkomst”.

Moderatpolitikens effekter på höginkomsttagarna ligger alltså i linje med socialdemokraternas bild. Men enligt Vi Föräldrar vinner även LO-familjen på moderaternas förslag. De skulle vinna 4 300 kronor per år.

Förvirringen är med andra ord rätt stor — vinner jag drygt 4 000 kronor eller förlorar jag 10 000 kronor på moderaterna? En mer nyanserad socialdemokratisk uträkning återfinns i LO-tidningen. Uträkningen återges i tabell 1 här intill. Enligt LO-tidningen förlorar LO-familjen, inte 10 000 kronor, utan drygt 3 600 kronor på moderaternas förslag. Den högre tjänstemannafamiljen vinner 10 000 kronor.

Tabell 1 Effekterna av moderaternas politik under 1986, enligt LO-tidningen

Källa: LO-tidningen nr 9/85

Nu saknas det två poster i LO-tidningens uppställning. För det första har man inte tagit hänsyn till moderaternas förslag om vårdnadsbidrag för barn under 3 år (moderaternas motion 1984/85:2689 om familjepolitiken).

Å andra sidan har man inte räknat med alla moderaternas besparingsförslag. Förutom besparingar vad gäller boende i hyreshus, arbetslöshetskassor, sjukförsäkringar, livsmedelssubventioner och barnomsorg, vill moderaterna spara ytterligare 4,8 miljarder kronor (moderaternas motion 1984/85:2343 om den ekonomiska politiken).

Huvuddelen av dessa pengar ska sparas genom minskade bidrag till kommunerna. Det betyder höjda skatter eller höjda avgifter för kommunernas innevånare. Slås besparingarna ut på hela befolkningen betyder de ökade utgifterna 700 kronor per person och år. Det gör ytterligare en minuspost på 2 400 kronor per år för en tvåbarnsfamilj. Tabell 2 är ett försök till sammanfattning av vad moderaternas förslag betyder för en vanlig arbetarfamilj med småbarn och en höginkomsttagarfamilj under nästa år. Resultatet blir minus 50 kronor för LO-familjen och plus 14 550 kronor för en höginkomsttagarfamiljen. Med tanke på att LO-familjen har 8 000 kronor kvar efter skatter, bidrag och dagisavgifter och höginkomst-familjen har nästan det dubbla — hela 14 660 kronor (enligt Vi Föräldrar) — är det naturligtvis upprörande.

Tabell 2 Effekterna av moderaternas politik under 1986, med hänsyn till vårdnadsbidrag och nedskärningar

Källa: LO-tidningen nr 9/85, Moderaternas motioner 1984/85 nr 2689 och 2343, samt egna beräkningar

Men att det på något sätt skulle vara väsensskilt från den socialdemokratiska politiken är svårt att se. Under den socialdemokratiska regeringens två första ar förlorade LO-familjen något tusental kronor och höginkomsttagarfamiljen vann något tiotusental. Den socialdemokratiska propagandan om en förlust på 10 000 kronor för en LO-familj under nästa år, om moderaterna får bestämma, blir ännu mer ovederhäftig när man tar hänsyn till att det inte är alla LO-familjer som har kommunal barnomsorg och att inte alla bor i hyreshus. Det är bara 24 procent av LO-familjerna som har sina barn på kommunalt familjedaghem eller daghem, mot hela 46 procent bland SACO-familjerna (Barn kostar...SOU 1983:14). Den majoritet av LO-familjerna som inte har kommunal barntillsyn för sina barn, drabbas ju inte heller av de ökade daghemsavgifter på 2 600 kronor, som LO-tidningen räknar med (se tabell 1).

Det betyder att den moderata politiken ger ett plus för dessa familjer under 1986 på 2 550 kronor. Närmare 50 procent av arbetarfamiljerna med barn ägde 1981 sin bostad och till allra största delen rör det sig om familjer som bor i villa eller radhus (Välfärd i förändring, Levnadsvillkor i Sverige 1968-81, Robert Eriksson, Rune Åberg). De arbetarfamiljer som bor i villa drabbas inte av moderaternas hyreshöjningar på 2 400 kronor (se tabell 1). Dessutom tjänar de på moderaternas förbättringar för villaägare. Om en höginkomsttagarfamilj tjänar 4 280 kronor, kanske en familj som bor i villa tjänar 3 000 kronor.

De LO-familjer som bor i villa, men inte har kommunal barnomsorg tjänar närmare 8 000 kronor på moderaternas förslag nästa år. LO-familjer som bor i villa och har kommunal barnomsorg tjänar alltså 5 350 kronor på moderaternas förslag. I tablå 1 visas dels hur många av LO-familjerna med småbarn som tillhör respektive kategori (dessa procentsiffror är en uppskattning), dels vad respektive kategori vinner och förlorar under 1986.

Tablå 1 Effekterna av moderaternas politik under 1986 för olika typer av LO-familjer med två barn

Källa: Samma som tabell 2, samt Barn kostar... SOU 1983:14 och Välfärd i förändring, Levnadsvillkor i Sverige 1968-81, Robert Eriksson, Rune Åberg (red)

Det är som synes bara 13 procent som förlorar på moderaternas politik under nästa år. Over en tredjedel vinner mycket riktigt på den moderata politiken. Räknar vi ut en sorts statistisk medelbild blir resultatet en vinst på 4 500 kronor för en LO-familj med barn.

Socialdemokraterna går ut i sin press och säger att vanliga LO-familjer förlorar 10 000 kronor (eller 3 650 som är den mer sansade siffran i LO-tidningen) på moderaternas förslag nästa år, samtidigt kan många se att ett skatteavdrag för barn på 3 000 kronor, vårdnadsbidrag på 6 000 kronor och minskade kostnader för villaboende på 3 000 kronor faktiskt betyder en hel del. Varför ska man tro på (s) som uppenbarligen ljuger om nästa år, när det gäller vilka som får betala och vad som händer på några års sikt. På dessa punkter har socialdemokraterna nämligen i stort sett rätt. Ungdomar, pensionärer, normalinkomsttagare utan barn är de som får betala nästa år. Och på tre års sikt förlorar även arbetarfamiljer med barn.

Men hur många arbetarfamiljer med villa och utan dagis tvivlar inte på det? Socialdemokraterna säger ju åt dem att: ”Ni förlorar 10 000 kronor på moderaterna nästa år!”. Samtidigt är det inte särskilt svårt för den här familjen att övertyga sig om att de kommer att vinna åtskilliga tusenlappar på moderaternas politik. ”Om de ljuger om oss, då är väl resten bara propaganda det också?”, blir nog en rätt naturlig reaktion.

Det går inte att göra som de socialdemokratiska propagandisterna gör. Det är nödvändigt att säga sanningen: ”Visst, många arbetarfamiljer, särskilt de som bor i villa och inte har kommunal barnomsorg, vinner nästa år på moderaternas förslag.” Men detta får ungdomar, normalinkomsttagare utan barn och pernsionärer betala. Och efter några ar, när den fulla notan ska betalas, kommer även arbetarfamiljer med barn att drabbas av den moderata politiken.

Ungdomarna hör till de stora förlorarna i moderaternas samhälle. Tabell 3 visar hur en arbetande 19-åring förlorar 6 000 kronor nästa är på moderaternas förslag.

En normalinkomsttagare utan barn förlorar också på moderaterna. Förlusten blir mindre än för ungdomarna, dels beroende på att lönestoppet inte gäller, dels beroende på att den negativa nettoeffekten av moderaternas skattesänkningar och skattehöjningar blir mindre. Totalt förlorar en normalinkomsttagare utan barn ungefär 3 500 kronor nästa år.

Tabell 3 Effekterna av moderaternas politik under 1986 för arbetarungdom

Källa: Moderaterna och ungdomen — en granskning av ungdomseffekter av moderaternas politik. Utredningsrapport från SAP, SSU och LO, samt LO-tidningen nr 9/85

Även pensionärer med normal pension och utan större förmögenhet förlorar på moderaternas politik. Det sker främst genom att hyran för en pensionär ökar med cirka 2 000 kronor och genom att olika avgifter ökar med uppskattningsvis 700 kronor. Tabell 4 visar en sammanfattning av vilka som vinner och förlorar på moderaternas politik under nästa år. Höginkomsttagare med barn vinner nästan 15 000 kronor. Två höginkomsttagare utan hemmavarande barn vinner nästan 10 000 kronor. Förlorar gör, som sagt, pensionärer, ungdomar och normalinkomsttagare utan barn.

Tabell 4 Effekten av moderaternas politik under 1986 för olika grupper

Källa: Se tidigare angivelser

Tablå 2 Effekterna moderaternas politik efter tre år för olika typer av LO-familjer med två barn

Källa: Se tidigare angivelser

Således: De som bor i hyreshus och har kommunal barnomsorg förlorar 8 450 kronor, utan barnomsorg 5 850 kronor. De som bor i villa och har kommunal barnomsorg förlorar 3 050 kronor och utan barnomsorg stannar förlusten på 450 kronor.

Förlusten för en genomsnittlig LO-familj (som naturligtvis inte finns i sinnevärlden eftersom man antingen bor i villa eller inte, antingen har eller inte har kommunal barnomsorg) blir 4 000 kronor. Slutresultatet av de direkt överblickbara moderata åtgärderna blir för barnfamiljerna att höginkomsttagarna ökar vad som är kvar efter skatt och bidrag i dag (175 200 kronor, enligt Vi Föräldrar) med elva procent. Den ”genomsnittliga” LO-familjen förlorar (från de 98 100 kronor som är kvar i dag) fyra procent.

Besparingar, sänkta marginalskatter, skatteavdrag för barn och vårdnadsbidrag är inte mer än steg på vägen för moderaterna. På sikt vill man ha en ”systemförändring-, vilket främst betyder sänkta skatter och minskad offentlig sektor. När det gäller skatterna tvekar inte moderater att ta till vilka skamgrepp som helst och utmålar sig som vänner av utjämning. Så här kan det låta i Fria Moderata Studentförbundets valtidning ”Borgerligt Alternativ”:

”De svenska välfärdspolitikerna omfördelar inte i någon större utsträckning pengar från resursstarka till resurssvaga...när det verkligen sker en omfördelning, sker den ofta från fattiga till rika.”

Under de två återstående åren av valperioden tänker sig moderaterna att bygga ut skatteavdraget för barnfamiljer och fortsätta sänka marginalskatterna. Besparingarna ska fortsätta, även om den konkreta utformningen än så länge förtigs. Det fullt utbyggda skatteavdraget för barnfamiljer ger en tvåbarnsfamilj totalt 9 000 kronor i skattelättnad. Det är alltså 6 000 kronor utöver vad som faller ut nästa år. Marginalskattelättnaderna ger en LO-familj ungefär 2 000 kronor utöver lättnaderna för 1986. Höginkomsttagarfamiljen tjänar ytterligare runt 12 000 kronor.

Det är naturligtvis svårare att beräkna effekterna av kommande moderata besparingar. Om man antar att de är av samma storleksordning som för 1986 och har samma fördelningsprofil skulle LO-familjen drabbas av drygt 16 000 kronor större utgifter och höginkomsttagarfamiljen av drygt 12 000 kronor.

Nu är detta mycket osäkra uppgifter. Moderaterna talar om ett behov av årliga besparingar i storleksordningen 30 till 40 miljarder kronor. Samtidigt föreslår de för 1986 bara en nettobesparing på 10 miljarder kronor. Utgiftsökningarna kan alltså bli betydligt högre än de ovan antagna. Begränsar sig moderaterna till besparingar i tiomiljardersklassen kommer LO-familjen att efter tre år ha förlorat drygt 8 000 kronor. Höginkomsttagarfamiljen skulle vinna totalt nästan 20 000 kronor. Detta framgår av tabell 5.

Tabell 5 Effekterna av moderaternas politik efter tre år

Källa: Se tidigare angivelser

Men även efter tre år blir effekterna olika för olika LO-familjer, vilket framgår av tablå 2. De som bor i hyreshus och har kommunal barnomsorg förlorar 8 450 kronor, utan barnomsorg blir förlusten

De moderata studenterna citerar med glädje professor Gunnar Adler-Karlsson som dragit samma slutsats om det svenska skattesystemet. Han har i en debattartikel i Dagens Nyheter i vintras menat att det var bättre för dem som ville ha utjämning att rösta på moderaterna. Ty om skatte- och bidragssystemet omfördelar från fattiga till rika (något som är sant vad gäller skattesystemet, men knappast om hänsyn tas även till bidragen), då är varje minskning av skatter och bidrag ett steg mot större jämlikhet. Professorn och studenterna glömmer dock att skattesystemet består av flera delar. Delar som har olika effekt vad gäller inkomstutjämning.

Det finns progressiva skatter som tar mer från de som har mest. Hit hör den statliga inkomstskatten, förmögenhetsskatter och bolagsskatter.

Det finns proportionella skatter som tar lika mycket i procent räknat från både höginkomsttagare och låginkomsttagare. Hit hör arbetsgivaravgifterna och kommunalskatterna.

Det finns slutligen regressiva skatter som tar mest från de som i procent räknat har det sämst. Hit hör de indirekta skatterna, som moms, och de allra flesta avgifter.

I stort sett hela skattedebatten handlar om de progressiva skatterna. Moderatstudenterna skriver exempelvis: ”Marginalskatteeländet beror på den socialistiska kosmetiska som heter progressiva skatter.” Av press och TV kunde man tro att dessa progressiva skatter står för huvuddelen av vårt skattetryck. Men så är det inte. De progressiva skatterna (statlig inkomstskatt, förmögenhetsskatt och bolagsskatt) svarar i år inte för mer än 12 procent av den offentliga sektorns samlade inkomst (se vidare diagram 1). De proportionella skatterna som tar lika mycket från såväl fattig som rik svarar för 45 procent av alla inkomster. De regressiva skatterna och avgifterna, som tar procentuellt mest från de fattiga svarar för 43 procent.

Diagram 1 Skattesystemets uppbyggnad 1985, procentuella andelar av de totala offentliga inkomsterna

Källa: Konjunkturläget januari 1985 och april 1984, Konjunkturinstitutet

Moderaterna vill avskaffa de sista tolv utjämnande procenten av skattesystemet. ”Vårt mål är att avskaffa denna skatt (den statliga inkomstskatten) med undantag för mycket höga inkomster”(motion 1983/84:2031). I stället vill moderaterna öka avgifterna, som ju fungerar regressivt - ju mindre man tjänar desto större andel av inkomsten går till att bekosta en given avgift. Med 60 000 kronor i årsinkomst betalar man ungefär 1 500 kronor i statlig inkomstskatt. Denna skatt skulle med moderaternas förslag försvinna. Men för att täcka inkomstbortfallet krävs avgifter på i genomsnitt 8 500 kronor för varje skattebetalare i landet. Förlusten för en person med 60 000 i årsinkomst blir alltså 7 000 kronor. Med 200 000 i årsinkomst betalar man ungefär 35 000 kronor i statlig inkomstskatt (enligt skattebetalarnas förening, som dock kroniskt underskattar avdragen och därmed överdriver den statliga skatten), dras ökade avgifter på 8 500 bort blir det ändå en nätt vinst på över 25 000 kronor att stoppa i fickan. Diagram 2 [ej återgivet här] visar vinst respektive förlust i olika inkomstlägen.

Det är först vid årsinkomster på över 120 000 kronor som moderaternas förslag ger vinst. Det rör sig om mindre än en femtedel av inkomsttagarna som gynnas, resten förlorar. För de två typfamiljerna som användes inledningsvis skulle förslaget betyda följande: LO-familjen skulle förlora 10 000 kronor och läkarfamiljen skulle vinna närmare 30 000 kronor. En övergång från skatte- till avgiftsfinansiering är inte bara ett sätt att gynna höginkomsttagarna. Det är också en medveten väg för att underlätta en privatisering av den offentliga sektorn.

”För att privat verksamhet skall kunna konkurrera med kommunal krävs att finansieringsmöjligheterna är likartade. En avkommunalisering underlättas i många fall av en övergång från skattefinansiering till avgiftsfinansiering.” (Moderaternas motion 1983/84:2031 om den ekonomiska politiken)

Motiven för att minska den offentliga sektorn är två. Den offentliga sektorn är dålig. Privat verksamhet är effektivare och bättre. Det är inte heller någon hejd på hur dålig och skadlig den offentliga sektorn är:

”Den låga tillväxten, den trendmässigt ökande arbetslösheten, inflationen samt underskotten i statsfinanserna och bytesbalanserna är i stor utsträckning konsekvenser av den offentliga sektorns expansion.” (Motion 1983/84:20311

Det är alltså, enligt moderaterna, den offentliga sektorn som är orsaken till Sveriges ekonomiska kris. För att belysa rimligheten (eller snarast orimligheten) av det påståendet kan man göra ett tankeexperiment. Säg att den offentliga sektorn från 1970 och fram till i dag helt och hållet hade privatiserats. Med ledning av vad som under dessa år faktiskt har hänt inom den privata sektorn borde det då vara möjligt att säga vad som skulle ha hänt inom den privatiserade offentliga sektorn, vad gäller sysselsättning, priser och därmed levnadsstandarden i landet.

Inom den offentliga sektorn fanns det en miljon anställda 1970. Antalet har fram till 1983 ökat till 1,5 miljoner. I privat regi hade ökningen kanske stannat vid samma storleksordning som ökningen inom bank-, försäkringsväsendet och fastighetsförvaltning faktiskt har uppgått till, nämligen ungefär 25 procent. Det betyder att det skulle ha funnits 1,2 miljoner anställda i den privatiserade offentliga sektorn 1983, i stället för de 1,5 miljoner som fanns. Mellanskillnaden — 300 000 människor — skulle ha varit arbetslösa. Den totala arbetslösheten skulle vara 850 000 människor i stället för de 550 000 som faktiskt var öppet eller dolt arbetslösa 1983.

Men, å andra sidan skulle väl färre anställda betyda att kostnaden för den offentliga (nu privatiserade) servicen skulle bli lägre? Nej — tvärtom! I dag (det vill säga 1983) kostade den offentliga servicen 148 miljarder kronor. Av detta var 140 miljarder kronor lönekostnader och 8 miljarder var kapitalförslitning. Lönekostnaderna skulle bli lägre i en privatiserad offentlig sektor till följd av att antalet anställda var färre. De skulle uppgå till 112 miljarder kronor. Än så länge ser det alltså ut som en besparing (utom för de som blivit arbetslösa och de som måste utföra fler personers jobb och de som drabbas av sämre service).

Men får man kanske anta att ägarna till en privatiserad offentlig sektor inte nöjer sig med mindre än vad deras kollegor i det vanliga privata näringslivet får. Där var bruttovinsten (kapitalförslitning och driftsöverskott) 42 procent av produktionsvärdet 1983. För att komma upp i den nivån måste ägarna till den privatiserade offentliga sektorn lägga på 81 miljarder utöver de 112 miljarderna som lönekostnaderna går på. Det gör 193 miljarder, vilket är 45 miljarder kronor mer än vad den offentliga servicen kostar i dag. De 45 miljarderna regnar ju inte ner från himlen, utan måste tas från vanliga löntagare som ska utnyttja den privatiserade offentliga sektorn. Det innebär en reallönesänkning efter skatt på över tio procent, om kostnaderna fördelas lika på alla löntagare.

Det här räkneexemplet är till för att visa hur moderaterna ställt verkligheten upp och ner. Den offentliga sektorn är inte orsaken till krisen. Tvärtom fungerar den offentliga sektorn som en buffert mot krisen. Utan den offentliga sektorn, om det privata näringslivet fick härja helt fritt, skulle vi i dag ha en kris värre än den på 30-talet.

Den offentliga sektorn har bromsat upp krisen först genom att öka antalet sysselsatta, sedan i något mindre mån, genom att inte minska antalet sysselsatta lika snabbt som det privata näringslivet gjort.

Den offentliga sektorn har bromsat upp krisen genom att ge arbetslösa en inkomst som ligger i närheten av vad de fick när de hade arbete. Utan dessa ersättningar skulle efterfrågan minska kraftigt (med cirka 20 miljarder) och arbetslösheten därmed ta nya stormsteg uppåt.

Den offentliga sektorn har slutligen bromsat upp det privata näringslivets kris genom att pumpa över 100-tals miljarder kronor till denna sjuka del av svensk ekonomi.

Men detta är naturligtvis ohållbart i längden. Förr eller senare blir det nödvändigt med ett systembyte, däri har moderaterna rätt.

Tidskriften Fjärde Internationalen
Svensk avdelning | MIA