Ur Fjärde Internationalen 2-85
Då och då får man höra att personer kallas kapitalister. Vad betyder detta? Är det enbart ett elakt tillmäle? Etiketten brukar sättas på personer med mycket pengar. Om det här med att vara kapitalist enbart handlade om att ha pengar så kanske man kan säga att vi alla var kapitalister. Fast somliga skulle förstås vara mer kapitalister än andra. En arbetare med ny bil och villa är väl också kapitalist!??
Genom att titta på hur mycket pengar eller vilka inkomster olika individer har kan vi slå fast att det råder stora inkomstskillnader inom det svenska samhället. Skillnaderna i inkomst syns också då vi ser på människors boendeförhållanden, mat- och dryckesvanor, semesterresor, kläder osv. Kort sagt på olika levnadsförhållanden. Nedan visas arbetsinkomsternas fördelning bland heltidsanställda 1981.
Trots att detta mönster är en viktig sida av ojämlikhetens Sverige så framträder inte den mest grundläggande skillnaden. För att komma åt det vi söker ska vi se lite närmare på Sveriges mest omtalade kapitalistsläkt — familjen Wallenberg. Självklart har familjens olika medlemmar mycket pengar att röra sig med, men det viktigaste är att de äger och kontrollerar en mycket stor del av det svenska näringslivet. Genom sin privata förmögenhet och genom ett antal stiftelser dominerar familjen t ex AB Investor, Förvaltnings AB Providentia, Skandinaviska Enskilda Banken, LM Eriksson, Astra AB, Atlas Copco AB, AB SKF, Alfa Laval AB, Asea AB, Electrolux AB, Svenska Tändsticks AB osv. I alla dessa företag finns förstås ett stort antal arbetare och tjänstemän anställda. En kapitalist äger och kontrollerar således inte enbart pengar utan också fabriker, maskiner och råmaterial, med andra ord olika former av kapital. Han (för det är ju oftast en man det rör sig om) äger medel att producera varor som t ex elmotorer eller glass.
Några av de mest inflytelserika kapitalistsläkterna i dagens Sverige är: Wallenberg, Ax:son Johnson, Bonnier, Söderberg, Sahlén och Wall. Visste du att det räcker med att en handfull kapitalister ställer sig bakom ett förslag på en bolagsstämma i de svenska aktiebolagen för att förslagen ska gå igenom som majoritetsbeslut? Detta eftersom ägandekoncentrationen gått så oerhört långt. Vet du vilka som äger de viktigaste industrierna på din ort? Om inte borde du ta reda på det snarast.
Benämningen ”kapitalist” är alltså inte ett tillmäle utan en benämning på en person som äger kapital i olika former. Nu är det betydligt lättare att säga vad en arbetare är i detta sammanhang. Det är en person som dagligen måste sälja sin arbetskraft för att få pengar/lön nog att försörja sig och de sina. Vi är framme vid en punkt där vi kan slå fast att den viktigaste och mest grundläggande skillnaden går mellan å ena sidan kapitalägarna som äger pengar, produktionsmedel och varor och å den andra sidan arbetarna som endast äger sin kropp och sin kunskap, med andra ord sin förmåga att utföra vissa typer av arbete. Dessa bägge sociala klasser är det kapitalistiska samhällets motpoler och huvudklasser.
Självklart kan inte alla Sveriges invånare inordnas i de här bägge klasserna. Det finns människor som själva äger produktionsmedel, men som har få eller inga anställda. De här småföretagarna, eller småborgarna som de också kallas, äger inte tillräckligt mycket kapital för att enbart kunna leva på andras arbete, utan måste också själva delta i produktionen. Ofta handlar det om familjeföretag.
Utöver dessa tre sociala grupperingar finns samhällsskikt typ lärare, psykologer och tjänstemän. De här samhällsskikten har inte någon entydig och självständig position inom samhällets produktion. Delar av dessa sk mellanskikt har en arbetssituation och levnadsförhållanden som liknar arbetarklassens, och andra är närmare knutna till kapitalisternas värld. De kallas mellanskikt eftersom de befinner sig i en motsägelsefull samhällsposition mellan arbetarklassen och kapitalisterna.
Vi talar också om speciella kategorier som är direkt knutna till kapitalistklassen. De bär upp viktiga funktioner inom framför allt statsapparaten och verkar där för att upprätthålla den rådande ordningen. Det gäller t ex åklagare, domare, poliser och officerare.
1979 fördelade sig Sveriges förvärvsarbetande befolkning mellan 1565 år ungefär så här:
| Arbetarklassen i snäv mening | 27 |
| Arbetarklassen i vid mening | 52 |
| Mellanskikten | 39 |
| Småborgerligheten | 7 |
| Speciella kategorier | 1 |
| Kapitalisterna/borgarklassen | 1 |
Källa: G Therborn, Klasstrukturen i Sverige 1930-80.
Med arbetarklassen i snäv mening menas de produktiva arbetarna inom industrin, byggnadsverksamheten, vatten- och energiverk, jord- och skogsbruk. Arbetarklassen i vid mening omfattar även dem vars arbets- och levnadsförhållanden överensstämmer med den övriga arbetarklassens. Hit räknas t ex en stor del av de offentliganställda.
Slutligen tycker jag att det är värt att särskilt lägga märke till att den svenska borgarklassen endast utgör en ynka procent av den förvärvsarbetande befolkningen. Hade det rört sig om en SIFO-undersökning om väljarsympatier så skulle man säkert sagt att man inte med säkerhet kunnat fastställa om kapitalisterna finns eller ej då den enda felprocenten faller helt inom den statistiska felmarginalen.
Mänsklighetens historia är historien om klassernas, klasskampens och klassamhällenas utveckling. Sida vid sida har ägare och ickeägare, härskare och undersåtar levt och dött. Den ena klassen har levt i överflöd och den andra i fattigdom och hårt arbete.
Under antiken (ca 500 f kr — 500 e kr) fanns slavägare och slavar. Slavarna erövrades i krig, köptes och såldes. De sågs som talande redskap. Slavarna arbetade i gruvorna, jordbruket, hantverksindustrin och i hemmen. För detta fick de mat, kläder och tak över huvudet av sina ägare. Allt som de producerade utöver denna nödtorft behöll slavägarna. De direkta producenterna producerade således dels nyttigheter som var nödvändiga för att de själva skulle överleva och dels ett överskott. Vi talar om nödvändigt arbete och socialt överskott.
Under feodalismen (ca 700 e kr — 1500/1800) fanns feodalherrar som kontrollerade jorden och den väpnade makten. Deras motpol var de livegna. Dessa var inte feodalherrarnas egendom men var bundna till honom genom sedvänjor och naket våld. Den livegne arbetade ett visst antal dagar på herremannens egendomar och veckans övriga dagar på sin egen jordlapp. Hur veckans dagar delades mellan nödvändigt arbete och socialt överskottsarbete, gratisarbete, stred man om under hela perioden. Därför varierade mängden gratisarbete, utsugningsgraden, de livegna avpressades. Vid sidan av de livegna fanns också fria bönder vilka även de ofta tvingades till skatteinbetalningar och gratisarbete hos herremännen. Mot slutet av feodalismen, då feodalherrarnas makt avtagit och städerna vuxit fram, kunde de livegna bli fria arbetare. Då ersattes allt fler av de gamla arbetsplikterna med betalningar i form av säd, kött eller klingande mynt.
Ur handeln, jordbruket och städernas hantverk växte det under feodalismen fram en grupp människor som producerar och transporterar varor till de olika marknaderna för att tjäna pengar. Andra berikade sig genom att låna ut pengar mot betalning. De här samhällsgruppernas inflytande i samhället ökade i takt med deras rikedomar. Det sker under perioden från 1500-talet fram till 1800-talet, med bl a de borgerliga revolutionerna i England på 1640-talet och i Frankrike 1789 som höjdpunkter. Samtidigt växte antalet fattiga och egendomslösa på landsbygden. Dessa drevs ut på landsvägarna. De flydde svälten och strömmade dit det fanns någon som var intresserad att köpa deras arbetskraft för pengar. Nu tidens proletariat, arbetarklassen, tar form.
Utvecklingen tar fart på 1780-talet i och med den industriella revolutionen. Man kan säga att det borgerliga samhället, kapitalismen, växer fram till takten av ångmaskinernas dunkande och Marseljäsen.
De egendomslösas arbetskraft köps av industrikapitalisterna. Deras arbetsdag är oerhört lång. De förbinder sig att arbeta 10, 12, ja kanske 14 timmar för att få ut lön nog att överleva på. Under arbetsdagen producerar de inte endast en varumängd vars värde motsvarar den summa de får i lön, utan också ett gratisarbete som tillfaller kapitalisten. Precis som tidigare under historien uppstår en samhällelig kamp om arbetsförhållandena, arbetsdagens längd och om gränsen mellan det nödvändiga arbetet och gratisarbetet. För att bättre kunna tillvarata sina intressen i dessa frågor sluter sig arbetarna samman i fackföreningar.
Varje kapitalistiskt företag leds efter målsättningen att verksamheten ska resultera i så hög vinst som möjligt. Företagen eftersträvar god räntabilitet på det investerade kapitalet, skulle det kunna heta inom affärsvärlden. Den här målsättningen leder för det första till att företagen söker investeringar som förväntas ge en normal eller helst bättre än genomsnittlig avkastning, vinst. Omvänt leder det till att man gör sig av med förlustbringande verksamhetsgrenar. Vi brukar tala om att produktionen styrs av profitjakten och inte av människors behov. Denna strävan leder för det andra till att företaget försöker planera och utforma sin egen produktion så att man ständigt pressar produktionskostnaderna. Detta sker dels genom att företaget försöker köpa råvaror, maskiner, arbetskraft osv så billigt som möjligt och dels genom att höja arbetsproduktiviteten genom att införa allt effektivare sätt att framställa sina varor på.
Teknologisk förnyelse, pressade produktionskostnader, konkurrenskraftiga priser och nedläggning av förlustbringande verksamhetsgrenar är viktiga steg mot höga vinster och förstärkta positioner gentemot konkurrenterna.
Konkurrensen mellan de många kapitalistiska företagen leder alltså till ett tvång att ständigt göra nya investeringar för att effektivisera produktionen. De nya effektivare maskinerna och produktionsmetoderna leder inte enbart till sänkta produktionskostnader per vara, utan gör det också möjligt och nödvändigt att producera fler varor än tidigare. Detta betyder att det kapitalistiska systemet har en tendens att expandera, att utvidgas. Samtidigt som företag som inte hänger med i den teknologiska utvecklingen och ger god avkastning till sina kapitalägare, blir utkonkurrerade och nedlagda.
Om de enskilda företagen kan sägas ha god kunskap om den egna verksamheten så är det betydligt sämre med kännedomen om konkurrenternas utveckling och investeringsplaner. Likaså är marknaden som ska suga upp de producerade varorna tämligen anonyma. För att komma förbi denna kunskapsbrist genomför företagen olika former av undersökningar. Allt ifrån industrispionage till undersökningar om hur konsumenterna uppfattar företagets varor. Trots alla undersökningar kvarstår det faktum att företagen känner sin egen verksamhet och i ringa eller ingen grad känner till eller tar ansvar för helheten.
Sammantaget leder det här till att det kapitalistiska sättet att organisera produktionen inte enbart innebär en lång rad ojämlikheter utan också ett stort mått av slöseri. De ekonomiska kriserna är det tydligaste beviset för detta. Här blir skillnaden mellan det omöjliga och önskvärda och den faktiska utvecklingen som störst.
Vi ska omedelbart slå fast att det förekommer ekonomiska kriser i andra samhällen också, t ex de förkapitalistiska. Kriserna som drabbade dessa samhällen hade sin grund i att människorna inte förmådde producera tillräckligt mycket nyttigheter för att överleva. Krig, farsoter och missväxter kunde slå sönder produktionen och de sk underproduktionskriserna blev ett faktum.
Om underproduktionskriserna utmärktes av att för lite mat, kläder och andra nyttigheter kunde framställas, så har de kapitalistiska kriserna helt andra kännetecken. Under kapitalismen har vi sett perioder där det samtidigt funnits outnyttjad produktionskapacitet inom industrin bredvid mängder av arbetslösa, pengar som inte använts för produktiva investeringar eftersom lönsamheten varit för låg, och berg av osålda varor bredvid människor som svälter och fryser men som inte har haft pengar nog att köpa det de behöver. Dessa kriser kallas överproduktionskriser. Resurserna och nyttigheterna finns, men används inte.
I krisen kommer olönsamma företag att slås ut och investeringarna styras över till mer lönsamma företag och branscher. I krisen ökar också spekulationen i handeln med utländsk valuta, i försäljning av konst, ädla stenar och metaller osv i hopp om att denna typ av investeringar kommer att ge högre utdelning än industriella investeringar. Genom konkurserna, förödandet av samhällets produktionskapacitet och förstörandet av osäljbara varor, kommer de överlevande företagens framtidsutsikter att förbättras. De starkare företagen utnyttjar också situationen genom att köpa upp svagare konkurrenter och stärker därmed sin ställning. Kvar blir allt färre och allt större företag. Kriserna stärker med andra ord monopoliseringstendenserna i det kapitalistiska samhället. Slutligen är det viktigt att peka på att nya marknader öppnas genom t ex att helt nya varor ser dagens ljus.
Vi ser att sjunkande lönsamhet och hårdnande konkurrens framträder sida vid sida med arbetslöshet och försämrade levnadsvillkor för den arbetande befolkningen. Att de återkommande ekonomiska kriserna hårdhänt rensar ut de företag som inte är konkurrenskraftiga och öppnar nya investeringsmöjligheter för de kvarvarande. Vi ser i de kapitalistiska kriserna beviset för att företagen endast producerar det som ger vinst och endast säljer till de som har råd att betala. Här kommer människornas behov av arbete, mat, kläder och husrum inte med i beräkningarna.
Det ovanstående visar att den ekonomiska krisen skärper motsättningarna inom samhället. Detta gäller såväl mellan olika kapitalister som mellan kapitalisterna och de breda folklagren. Den ekonomiska krisen kan mynna ut i en social och politisk kris. För oss socialister visar krisen på nödvändigheten av att ersätta det kapitalistiska systemet med ett mänskligare. Ett system där människornas behov är produktionens ledstjärna och inte som i dag, kapitalisternas vinstjakt.
I de primitiva klasslösa samhällena deltog alla vuxna stammedlemmar i de möten som fattade beslut över det gemensamma livet och samhällets förhållande till omvärlden. Samhällets administrativa funktioner sköttes gemensamt eller av valda representanter.
Det finns ingen anledning att idealisera dessa samhällen. De var oerhört fattiga. Människan levde i naturkrafternas våld. Hon levde av jakt, fiske och av att samla in den mat och de nyttigheter som naturen ”producerade” av sig själv. De sedvänjor och regler som användes för att avgöra de inre och yttre konflikterna präglades av okunskap, fruktan och magisk övertro. Trots detta måste man betona att samhällena styrde sig själva inom de gränser som sattes av deras kunskap och möjligheter.
Någon gång kring 10 - 5 000 år f kr växte jordbruket fram. Detta betydde en genomgripande revolution i människans sätt att skapa sitt livsuppehälle. Tidigare hade hon i huvudsak endast passivt tagit del av vad naturen själv framställde, men i och med uppodlingen av mark och boskapsuppfödningen, började människan kunna använda aktiva metoder för att producera mat. Härmed uppstod också möjligheterna att skapa ett varaktigt överskott, en samhällelig mer-produkt.
Så länge som den samhälleliga merprodukten var relativt liten eller utspridd bland flera byar, förändrades inte de jordbrukande stammarnas jämlika struktur. Då överskottet koncentrerades hos militära eller religiösa ledare, eller när det blev större i någon enstaka by, skapades förutsättningar för uppkomsten av social ojämlikhet. Det samhälleliga överskottet befriade en del av samhällets medlemmar från tvånget att arbeta för att överleva. Dessa kunde i stället ägna sig åt att planera och utveckla produktionen, något som till en del kom hela samhället till godo, men som också skärpte ojämlikheten. Staten föddes när de funktioner som ursprungligen sköttes av samtliga stammedlemmar uteslutande förbehölls en särskild grupp:
• en armé i stället för allmän beväpning
• särskilda domare i stället för att kollektivet dömer sina likar
• ärftliga ledare, kungar och adelsmän i stället för tillfälligt valda och alltid avsättbara representanter
• ideologiproducenter som präster, filosofer, skrivare osv som var skilda från resten av befolkningen
Då de gemensamma funktionerna avskiljs från majoriteten och staten i dess enkla form växer fram, blir den ett maktcentra som försvarar och möjliggör för en liten grupp, en härskande klass, att tillägna sig det sociala överskottet. Detta överskott försörjer också statsapparatens medlemmar och ideologiproducenterna. Friedrich Engels skrev så här:
”Då staten uppkommit ur behovet att hålla klassmotsättningarna i tygeln, men då den samtidigt uppstått mitt i konflikten mellan dessa klasser, så är den i regel den mäktigaste, ekonomiskt härskande klassens stat, vilken genom denna stat också blir politiskt härskande klass och sålunda finner nya medel att hålla nere och utsuga den förtryckta klassen. Sålunda var den antika staten framför allt slavägarnas stat för att hålla nere slavarna, liksom feodalstaten var adelns organ för att hålla nere den de livegna och dagsverksskyldiga bönderna och den moderna representativstaten ett verktyg för kapitalets utsugande av lönearbetet.” (Familjens, privategendomens och statens ursprung, sid 219)
Även om den härskande klassens samhällsmakt i sista hand vilar på statsapparaten och ytterst på dess väpnade makt, kan den inte inskränka sig till detta. Ett klassamhälle som enbart förfogar över öppet förtryck och väpnat våld skulle befinna sig i en mycket allvarlig kris.
För att befästa klassherraväldet utan att ständigt använda det nakna våldet, är det absolut nödvändigt att de direkta producenterna, folkmajoriteten, uppfattar den rådande ordningen som något oundvikligt, bestående, rättvist och gott. Majoritetens accepterande av den rådande ordningen vilar på både objektiv och subjektiv grund.
För det första stärks och berättigas den härskande klassens styre så länge som den förmår att utveckla och revolutionera sättet att producera. När t ex borgerligheten revolterade mot det feodala samhället, revolterade de mot en lång rad förhatliga privilegier, lagar och politiska orättvisor som alla hade det gemensamt att de stärkte adelns samhällsmakt och inskränkte den framväxande borgerlighetens möjligheter. Borgerlighetens revolution kan endast förstås mot bakgrund av att deras styrka vuxit stark inom och genom produktionen och handeln. Genom revolutionerna föste de undan det som hindrade dem från att utveckla ett samhälle som överensstämde med deras intressen. Efter revolutionerna härskade borgerligheten såväl politiskt som ekonomiskt. Vi tiden för den industriella revolutionen mot slutet av 1700-talet var borgerlighetens strävanden klart progressiva och öppnade helt nya möjligheter för mänskligheten. Med framväxten av industrisamhället ser vi hur vida överlägset borgarklassens sätt att organisera produktionen var jämfört med feodalisternas. Detta är den materiella, objektiva grunden för de direkta producenternas accepterande av den kapitalistiska ordningen.
Samtidigt som vi säger att kapitalisternas samhällsmakt växte och utvidgades i och med att deras sätt att producera växte i betydelse och visade sin överlägsenhet rent objektivt, kan vi också vända på argumentet. Hur är det i dag? I dag kan man inte säga att borgerligheten härskar med någon slags självklarhet, av samma typ som utmärkte klassens glansdagar. Det tycks som om minoriteters herravälde över de direkta producenterna blir allt svårare att upprätthålla då det växer fram ett gap mellan hur samhällets produktiva resurser faktiskt används och hur människor uppfattar att de skulle utvecklas. Ett sådant ”gap” öppnades helt säkert mot slutet av feodalismen. Då leddes revolutionen av en ny minoritet vars makt i grunden vilade på deras ägande av kapital i olika former, t ex industri- och bankkapital. Kapitalisternas sätt att organisera ekonomin har vi diskuterat tidigare. Där framstod de ekonomiska kriserna och deras följder som en del av det sätt som kapitalismen utvecklas efter. Denna krisbenägenhet tenderar att urholka kapitalismens grundvalar och kapitalets samhälleliga förmåga att rättfärdiga det rådande samhällssystemet som det enda möjliga, det rättvisa och fullkomliga.
Den rådande ordningen vilar också på en ”subjektiv” grund. Klassherraväldet stärks och försvaras av den dominerande ideologin. Annorlunda uttryckt kan vi säga att människors sätt att uppfatta verkligheten, deras syn på vad som är rätt och fel, eller vad som är möjligt och omöjligt, domineras av den förhärskande ideologin, samhällsuppfattningen. Vi brukar säga att den dominerande ideologin är den härskande klassens ideologi.
Det förhållandet förklaras främst av att de som formar vårt sätt att tänka och förhålla oss till verkligheten — författarna, filosoferna, nationalekonomerna, filmproducenterna, journalisterna, konstnärerna osv — alltid varit tvingade att sälja sina verk och sina kunskaper till dem som kontrollerat det sociala överskottet. Under feodalismen underhölls de av adelsmännen och kyrkan. När sedan köpmännens, bankirernas och industrikapitalisternas positioner stärktes i samhället, tog dessa över rollen som ideologiproducenternas herrar och välgörare. Det materiella beroendet blev förstås inte svagare. Det dröjer ända fram till uppkomsten av det moderna samhället innan det existerar ideologiproducenter som inte arbetar direkt beroende av den härskande klassen. Den anonyma marknaden med dess miljontals konsumenter och konkurrerande företag träder in i mecenaternas ställe.
Det faktum att den anonyma marknadens konsumenter är de som försörjer poeterna, filmproducenterna osv, kan inte tolkas så att den förhärskande ideologin i dag inte skulle försvara och stärka den rådande samhällsordningen. Borgarnas inflytande över vad som skrivs, målas, undersöks och filmas är fortfarande mycket starkt. Deras företag köper och säljer också denna typ av varor. I Sverige domineras tidnings- och bokutgivningen av kapitalistsläkter som familjen Bonnier och Hjörne. De oberoende och objektiva nationalekonomerna lever ofta helt på pengar från Wallenbergsfonder. Kapitalisternas grepp över vad som skrivs, tänks och tycks är således i grunden obrutet.
Om en stor del av vårt samhälles ideologiproduktion vilar på borgerlighetens företag och organisationer, vilar en annan del tungt på arbetarklassen. Till arbetarklassen och dess olika organisationer har otaliga ideologiproducenter sökt sig. Det har varit författare som velat skildra arbetarklassens liv och leverne i stället för borgarklassens diskreta charm. Det har varit forskare som dissekerat och avslöjat den borgerliga nationalekonomins förljugenhet. Exemplen kan förstås mångfaldigas i all oändlighet. I mycket bred och allmän mening kan vi tala om att det växer fram en ”mot-ideologi” på basis av arbetarklassens samhällsposition och intressen. En ideologiströmning som så att säga konkurrerar med den dominerande, som ifrågasätter och hotar den.
Vi har sagt att klassherraväldet vilar såväl på objektiva som på subjektiva grunder. Den objektiva handlar i hög grad om att den härskande klassen är bärare av och bundna till ett visst sätt att producera nyttigheter. Ett förhållande som ger kapitalisterna ett sken av att vara outbytbara och självklara ledare för samhället. De objektiva faktorerna kan i dag inte sägas verka lika starkt till kapitalisternas förmån som under deras glansdagar under 1800-talet. Med dagens långvariga och strukturella kris framstår deras sätt att organisera samhällets produktion som allt mer slösaktig och förödande.
Den subjektiva grunden för minoritetens herravälde utgår från dominansen över ideologiproduktionen. Den handlar i högsta grad om kampen för våra tankar, om det önskvärda och det möjliga. Därmed också om våra dagliga handlingar, vår dagliga praktik. Vi ser i de revolutionära arbetarorganisationerna, allt från Marx dagar till vår egen tid, nödvändiga organisatoriska uttryck för en systematisk kamp mot minoritetens herravälde. De revolutionära organisationerna utmanar inte endast kapitalet i kampen om det dagliga brödet, utan också i kampen mot den rådande ideologin och för en socialistisk framtid.
Det borgerliga samhällets grundläggande ideal formades i kampen mot feodalherrarnas välde. Detta ideal säger att vi människor ska vara fria och jämlika bröder och systrar. Det säger vidare att varje individ fritt ska få använda de tillgångar han eller hon förfogar över, med andra ord reses ett starkt försvar för den privata äganderätten. Vidare har varje individ rätt att tänka fritt och yttra sig efter eget förnuft. Slutligen ska vi alla stå lika inför lagen. Den här typen av värderingar försvaras i de existerande lagarna och hyllas som själva grunden för den västerländska civilisationen. Idealen används också som måttstock då andra samhällen bedöms. Ser vi lite närmare på hur de borgerliga slagorden stämmer överens med det samhälle borgarna faktiskt byggt upp, upptäcker vi snart att friheterna och rättigheterna framför allt var reserverade för de nya härskarna.
Visst var arbetarna fria. Ingen ägde eller band dem som slavar och livegna. Samtidigt hade de också ”befriats” från varje form av produktionsmedel. De var således fria i dubbel mening och tvangs genom detta att försöka sälja sin arbetskraft för att förtjäna sitt uppehälle. kapitalisterna å sin sida hade förstås friheten att använda sina rikedomar, sitt kapital, efter bästa förmåga. De hade rätten att producera, sälja och köpa, anställa och avskeda allt efter sin privata vilja.
Rösträtten var graderad efter såväl inkomst som kön. Kvinnorna ansågs inte ha förnuft nog att ta ansvar för rikets affärer och var av detta skäl uteslutna från såväl valbarhet som rösträtt. I och med 1866 års riksdagsreform fick Sverige ett tvåkammarsystem. Till första kammaren skedde valen indirekt genom landsting och stadsfullmäktige. Rösträtten utgick från en inkomstgraderad skala med en minimiinkomst på 450 riksdaler som gräns. Valbara till första kammaren var endast män över 35 år med en årlig inkomst på 4 000 riksdaler eller innehav av fastigheter taxerade till minst 80 000 riksdaler. Valen till andra kammaren var vanligtvis direkta i städerna och indirekta på landsbygden.
För att vara röstberättigad krävdes en inkomst på minst 800 riksdaler eller fastigheter värda minst 1 000 riksdaler eller innehav av en arrenderad fastighet värd 6 000 riksdaler, samt betala skatt till stat och kommun under 10 år. Lägsta valbarhetsålder var 21 år.
Antalet röstberättigade var under tiden fram till 1908 alltid 10 procent av den svenska befolkningen och alla utnyttjade inte sin rösträtt. Den inkomstgraderade röstskalan betydde dels att en och samma person kunde ha mer än en röst (t ex slogs det 1907 fast att en person fick ha högst 40 röster (!) vid valen till första kammaren) och dels uteslöts majoriteten av den manliga befolkningen.
Valen var således överklassens val. De valda representerade olika särintressen inom den egna klassen, men gentemot övriga samhället drevs hela klassens intressen. Så även om åsikterna kunde gå isär kring den exakta politikens utformande, bands riksdagsmännen, officerarna, de högre tjänstemännen och biskoparna samman av gemensamma klassintressen.
Staten skulle ”försvara det allmänna intresset”. I ärlighetens namn bör uttalandet preciseras till att gälla borgarklassens allmänna intressen. Det kunde betyda lagar och förordningar som försvarade kapitalisternas rätt att använda barn som arbetskraft inom industrin. Frihet att pressa arbetarna till 12-14 timmars arbetsdag. Däremot försvarades inte arbetarklassens rätt att organisera sig fackligt och politiskt. Nej, dessa strävanden bekämpades frenetiskt av kapitalisterna. Polis och militär sändes ut för att upplösa demonstrationer och lagen togs flitigt i bruk då det gällde att förhindra arbetarmöten. Då arbetarklassen gick ut i strejk för högre löner och bättre levnadsvillkor så fördömdes detta omedelbart. Press, regering, polis och militär fanns på plats vid kapitalisternas sida och försvarade rätten att anställa strejkbrytare och avskeda strejkande.
Ovanstående exempel visar med all önskvärd tydlighet att borgerlighetens slagord om frihet, jämlikhet och broderskap egentligen enbart gällde de besuttnas värld. I det övriga samhället fanns stora portioner av ofrihet, ojämlikhet och någon broderskap över klassgränserna var det inte tal om. I kampen för folkflertalets frihet och rättigheter stod frågan om allmän och lika rösträtt ofta i centrum.
Under 1900-talets början skedde en del smärre förändringar, men det kom att dröja ända fram till 1921 till den allmänna rösträtten infördes. Då hade kravet rests i åtskilliga uttalanden, demonstrationer och strejker. Högern tvingades att backa under trycket från den segerrika ryska revolutionen 1917 och den fortsatta revolutionära kampen ute i Europa. Detta eftersom liknande stämningar gjorde sig allt bredare även i Sverige efter första världskriget. Sporadiska uppror, hot om en ny storstrejk och krav på republik pressade igenom den allmänna rösträtten.
Den allmänna rösträtten var ett historiskt framsteg som tillsammans med andra demokratiska reformer på ett avgörande sätt förbättrade arbetarklassens möjligheter att organisera sig fackligt och politiskt. Trots detta är det viktigt att med skärpa peka på den nuvarande demokratins avsevärda begränsningar. Först och främst måste vi framhålla att de allmänna valen vart tredje år inte alls berör de samhällsavgörande beslut som fattas inom de privata företagen. Här råder endast ägandets makt och alls ingen demokrati. Här fattas beslut om gigantiska investeringar, om nedläggningar av företag osv. Kort sagt beslut som i allra högsta grad bestämmer folkflertalets livsvillkor. I förhållande till dessa beslut påverkas och formas också en stor del av statens verksamhet. Men om den borgerliga demokratin å ena sidan är ytterligt starkt begränsad av ovanstående skäl, medförde å andra sidan den allmänna rösträtten inte heller att statens klasskaraktär förändrades. Statens dagliga verksamhet står inte neutral i förhållande till den ständigt pågående klasskampen. Nedan visar vi skissartat på att par avgörande skäl varför staten fortfarande kan stå på det bestående samhällets, på kapitalets, sida i klasskampen.
Typiskt nog förskjuts tyngdpunkten frän riksdagen till den permanenta statsapparaten och det väldiga utredningsväsenden i samma takt som arbetarklassen erövrar den allmänna rösträtten och deras representanter tränger in i riksdagen i stor stil.
Regeringar och riksdagsledamöter kommer och går, men polisen, officerarna och tjänstemännen fortsätter sitt arbete i toppstyrda hierarkier. Snedrekryteringen till framför allt de högre posterna inom statsapparaten är ett välkänt faktum. Här sållas agnarna från vetet genom ett noggrant urval i alla led av karriärstegen. De som så småningom kommer i fråga för de betydelsefulla positionerna är inte endast fullständigt lojala mot systemet, utan har också löner av en storlek som möjliggör privat kapitalbildning. Det handlar med andra ord om individer som ofta har ett direkt intresse av att försvara den privata äganderätten och den kapitalistiska ekonomin. Här råder således inte en gnutta av folkligt inflytande. I den långa raden av utredningar och samarbetsgrupper finns politikerna sida vid sida med ”arbetsmarknadens parter”. Här finns således representanter för kapitalisterna och för den arbetande befolkningen. Ofta får de lika många platser, t ex en från vardera sida. Två parter på arbetsmarknaden och två representanter i utredningsgruppen. Rättvist? Minns du den klassanalys vi tidigare visade, så kommer du ihåg att kapitalisterna endast utgjorde en futtig procent av Sveriges förvärvsarbetande befolkning och att arbetarklassen uppgick till över 50 procent. Det skulle betyda att det skulle gå ungefär 50 arbetare på varje kapitalistrepresentant. Ovanstående exempel kan ses som ett slags räkneexempel som endast tjänar till att visa på en sida av kapitalets oproportionerligt stora inflytande. Genom att ständigt vara överrepresenterade på samhällets alla beslutsfattande nivåer har kapitalägarna och deras ombud (t ex moderaterna) haft ytterligt goda möjligheter att forma statens verksamhet efter de egna intressena även efter den allmänna rösträttens införande. Lägger vi dessutom till det faktum att de som skall representera arbetarnas och tjänstemännens intressen är skrivbordsbyråkrater av första rangen, förstår vi att de arbetandes röst inte hörs på den här nivån i dag om inte starka folkliga opinioner bildas utanför riksdag och förhandlingsrum.
Nu räcker det inte med att peka på de toppstyrda hierarkierna inom statsapparaten, de lojala statstjänstemännen på toppnivå eller kapitalets otroliga överrepresentation för att fullt förklara varför staten fungerar som det kapitalistiska samhällets och privategendomens försvarare. Till de ovanstående argumenten måste vi foga ett ytterligare. Ingen regering kan reagera inom ramarna för det rådande klassamhället utan ständiga krediter från bankerna och finanskapitalet. De här gyllene bojorna har inte minst under 1970- och 80-talet fått en mycket påtaglig form i de mångmiljardlån som de olika regeringarna tagit för att täcka budgetunderskottet i statens finanser. Minsta försök till antikapitalistisk politik från en reformistisk regerings sida skulle omedelbart stöta på kapitalisternas ekonomiska sabotage. Resultatet blir ”investeringsstrejk”, produktionsminskningar, kapitalflykt och arbetslöshet.
Hela 1900-talets historia bekräftar detta: Det är omöjligt att på ett konsekvent sätt använda riksdagen och en regering baserad på den kapitalistiska egendomen och den borgerliga staten mot borgarklassen. Varje politik som verkligen vill gå den antikapitalistiska vägen ställs inför valet att antingen kapitulera inför kapitalets utpressning och makt, eller krossa den borgerliga statsapparaten och ersätta de kapitalistiska egendomsförhållandena med de direkta producenternas demokratiska styre över produktionen och samhället i stort.
Vi tog vår utgångspunkt i att människorna i dagens kapitalistiska Sverige tillhör olika sociala klasser och samhällsskikt. Den avgörande skillnaden mellan dessa går mellan de som äger olika former av kapital och de som dagligen måste sälja sin arbetskraft för att få en lön att försörja sig och de sina. Förhållandet mellan kapitalägarna och lönearbetarna preciserades ytterligare i vår diskussion om gratisarbete genom historien, där vi fastslog att den arbetande befolkningen inte enbart producerade de nyttigheter som var nödvändiga för deras överlevnad utan också ett gratisarbete, ett merarbete, som kapitalisterna tillägnade sig. Kampen om hur det samlade arbetets nyttigheter ska fördelas mellan de arbetande och kapitalisterna är grundvalen för fackföreningarnas existens och nödvändighet. Här är det också nödvändigt att framhålla vikten av att ta kamp mot fackföreningarnas byråkratisering och för stridbara och demokratiska fackföreningar. Utan sådana ges kapitalet betydligt större svängrum och lönearbetarnas möjlighet att slåss för bättre levnadsvillkor försämras avsevärt.
Men trots att det är fullständigt nödvändigt att ständigt ta kamp för att förbättra levnadsvillkoren, så är denna ”ekonomiska” kamp inte tillräcklig. Den kapitalistiska ekonomins inneboende slösaktighet, som främst kommer till uttryck i de återkommande kriserna, kan inte förändras i grunden med statliga reformer, stabiliseringspolitik och arbetslöshetsförsäkringar. Roten till det onda sitter i själva den kapitalistiska ekonomins sätt att fungera och kan därför endast ”förbättras” genom att den avskaffas och ersätts med en demokratisk planekonomi. Kort sagt med privategendomens upphävande och uppbygget av ett socialistiskt samhälle.
Att i dag se nödvändigheten av ett nytt samhällssystem betyder också att se morgondagens möjligheter i en värld fri från kapitalismen. Men det betyder också att inse att denna strävan för ett människovärdigare samhälle med nödvändighet står i oförsonlig strid mot dagens härskare och dagens statsapparat. Statens lagar och samlade styrka står på den bestående ordningens sida och måste därför rivas upp med rötterna. Demokratin måste utvidgas till att gälla hela samhällets verksamhet och betyda de direkta producenternas gemensamma förvaltning därav. Självklart har detta samhällsstyre ingenting gemensamt med de byråkratiserade diktaturer som vi ser i t ex Östeuropa. Här är avgränsningen mot åsiktsförtryck, enpartisystem och byråkratiska privilegier lätt att göra för dagens socialister då vi dagligen talar för en socialistisk revolution, för ett verkligt majoritetsstyre och för ett socialistiskt samhällssystem.