Ur Fjärde Internationalen 1/1985
Följande artikel är ett tal Peter Hemgren höll under hösten 1984. Den skildrar därför den brittiska gruvarbetarstrejkens händelseförlopp endast fram till november. Även om mycket har hänt sedan dess, ger oss kanske det som beskrivs i artikeln ändå en tillräcklig glimt av den levande kampen. Vad gäller strejken utgång, den samlade återgången till arbetet, är det fö tidigt ännu att göra en utvärdering. Vi tvingas därför att tills vidare nöja oss med en kort avrundning till talet, vilken vi hoppas tillsammans med det och övriga artiklar om Storbritannien i detta nummer kan bidra till en framtida utvärdering.
I hela den imperialistiska världen har arbetslösheten pressats uppåt. Ökningen av arbetslösheten är en medveten del av kapitalisternas och deras regeringars angrepp på de arbetande. Den brittiska kolgruvestrejken är i dag det tydligaste exemplet på detta.
Att det är kolgruvearbetarna som i dag står i spetsen för kampen mot denna politik är ingen tillfällighet. De är av tradition den mest militanta delen av den brittiska arbetarklassen. Redan i generalstrejken 1926 stod gruvarbetarna i spetsen. Genom två strejker 1972 och 1974 bringade de den dåvarande konservativa Heath-regeringen på fall. Erfarenheterna från de båda strejkerna är viktiga, eftersom de bildar bakgrund till den nuvarande konflikten.
Strejken 1974 resulterade i ett avtal mellan gruvarbetarnas fackförening National Union of Mineworkers (NUM), styrelsen för de statsägda kolgruvorna National Coal Board (NCB) och den nyvalda Labour-regeringen. Ett avtal som kom att bli känt som Plan för Kol och som bland annat innebar att kolproduktionen skulle öka med fyra miljoner ton varje år och att förhandlingar skulle föras mellan de tre parterna vid varje föreslagen nedläggning av en kolgruva.
Mellan 1974 och 1979 satt en Labour-regering vid makten. Under den tiden lades mer än 70 gruvor ned utan protester från NUM. Den dåvarande regeringen hade en plan för arbete åt dem som drabbades. ”Därför protesterade vi inte”, säger NUM om den perioden.
I valet 1979 fick Tory-partiet en majoritet i parlamentet och kom tillbaka till regeringsmakten med Margaret Thatcher som premiärminister. 1981 lade Tory-regeringen sitt första förslag på större nedskärningar i kolgruvorna. NUM hotade att strejka om förslaget genomfördes. Regeringen var inte beredd att ta konfrontationen den gången utan backade från sitt förslag. Plan för Kol bekräftades ännu en gång.
Men efter 1981 fanns det en oro bland kolgruvearbetarna inför framtiden, en oro som bekräftades i mars 1984 när Tory-regeringen lade det förslag till nedskärningar som utlöste kolgruvestrejken.
Den första gruva som gick i strejk på grund av nedskärningshot var Cortonwood-gruvan i södra Yorkshire. Under hösten 1983 fick de anställda där veta att gruvan skulle drivas i fem år till. Sedan började NCB att flytta folk till andra gruvor och till slut kom i mars 1984 besked att gruvan skulle stängas om fem veckor.
Det var, som man sa, som att vifta med ett rött skynke framför en tjur. De anställda i Cortonwood-gruvan gick omedelbart i strejk. Efter en vecka var strejken så gott som total i alla kolfält utom ett, Nottinghamshire.
Det främsta målet med strejken är att stoppa nedläggningen av gruvor och därmed förlusten av massor med jobb. För fem år sedan fanns det 223 kolgruvor och 235 000 gruvarbetare i Storbritannien, i dag finns det 175 gruvor och 182 000 arbetare. Förslaget från regeringen och NCB innebär att 20 gruvor läggs ned och 20 000 arbetare mister sina jobb. NUM hävdar att i sin förlängning handlar striden om 70 gruvor och 70 000 jobb.
För 4-5 år sedan betydde inte en nedläggning samma sak som i dag. Då gick det att åka från en gruva till en annan, det fanns jobb att få. Men i dag med en arbetslöshet på 4 miljoner så inser de flesta att blir man av med jobbet så är det arbetslöshetskön och understöd som väntar.
NCB har erbjudit varje anställd ca 11 000 kronor för varje år man har jobbat i gruvan om man frivilligt lämnar sitt jobb. Erbjudandet avvisas helt av NUM som säger att ingen gruvarbetare har rätt att sälja sitt jobb. Det tillhör inte honom, det tillhör samhället, framtiden och hans barn. Dave Dennet, anställd i Warsop-gruvan i Nottinghamshire sa om erbjudandet:
”Jag har jobbat 11 år i gruvan, jag skulle få 120 000 om jag lämnade mitt jobb. Det motsvarar 18 månaders lön. Vad NCB säger är att jag ska ta pengarna, leva 18 månader på dem och sedan leva på arbetslöshetsunderstöd tills jag blir 65 och får pension.”
Ett nyckelbegrepp för hela striden och för förhandlingarna har varit termen ”oekonomiska gruvor”. NCB hävdar att de vill lägga ner gruvor som går med förlust och därför är ”oekonomiska”. NUM accepterar inte det begreppet. Det är ett godtyckligt begrepp, säger de, baserat på kortsiktiga vinstintressen och förlustsiffror som presenterats av NCB.
NUM pekar på att efterfrågan på kol har sjunkit genom regeringens politik, t ex nedskärningar inom stålindustrin; att Storbritannien har Västeuropas mest effektiva gruvor vad gäller underjordsdrift, men att man har det lägsta statliga stödet; att lönsamheten i kolindustrin dras ner av enorma ränteinbetalningar, ca 4 miljarder kronor, som borde skrivas av enligt NUM; att regeringen har hållit kolpriserna nere jämfört med priset på elektricitet, kolpriserna steg 4,7% 1982 till 1983 medan elektricitetspriset steg 8,1% under samma period.
Det är politiska beslut som gör gruvorna olönsamma, säger NUM. Fackföreningens inställning till nedläggning är att en gruva drivs tills kolet i den är slut eller den har blivit för farlig att arbeta i. De alternativ som förs fram av NUM är att man skall öka användningen av kol för uppvärmning av hus och för produktion av elektricitet till fabriker; att man skall använda kol i stället för olja och kärnkraft som är både dyrare och farligare. NUM är speciellt emot kärnkraft som man säger är både osäker och ineffektiv. Vid en kärnkraftsolycka dör tiotusentals människor, radioaktivt nedfall går inte att kontrollera och kärnavfall kan inte förvaras säkert.
Förutom kamp för jobben och för kol som en framtida energikälla så förs också andra krav fram av NUM. Det är krav på 4-dagars arbetsvecka, pensionering vid 55 års ålder, längre semester, att NCB skall anställa ungdomar, att NCB skall satsa på vidareutbildning av gruvarbetare och att NCB skall investera i eftersatta områden som Skottland och södra Wales.
Omkring 150 000 gruvarbetare deltar i strejken, som är närmast total i alla kolfält. Men i ett område, Nottinghamshire, arbetar en majoritet, inklusive distriktsledningen för NUM. Det finns ett par skäl till att strejkbrytarna är koncentrerade till Nottinghamshire. NCB har under ett par års tid drivit en kampanj mot det området som har gått ut på att jobben inte är hotade där. Gruvorna i Nottinghamshire är samtidigt de modernaste, de bäst utrustade och mest lättarbetade.
Det finns ett bonussystem som gör att arbetarna i Nottinghamshire kan tjäna nästan tre gånger så mycket som arbetarna i södra Wales. Förslaget till detta bonussystem röstades ner i en landsomfattande omröstning inom NUM 1977. Men eftersom alla områden har egna stadgar så kunde Nottinhamshire börja införa bonussystemet bakvägen och tvinga andra områden att följa efter. NCB har förberett en splittring av gruvarbetarna genom att ge förmåner till vissa grupper.
På grund av splittringen i Nottinghamshire har regeringen fått möjlighet att använda polisen mot de strejkande på ett sätt som saknar motstycke i modern tid i Storbritannien. Ända sedan en vecka in i strejken har det funnits 10 000 poliser stationerade i Nottinghamshire. De har konsekvent arbetat för att hindra strejkande gruvarbetare från att komma i kontakt med strejkbrytare, under förevändning att strejkbrytarna känner sig hotade av de strejkande.
Poliser har använt sig av metoder som har fått många gruvarbetare att fundera över om de har några medborgerliga rättigheter överhuvudtaget. Patruller åker genom samhällena med jämna mellanrum för att kontrollera att allt är lungt. Man sätter upp vägspärrar för att kontrollera vart folk åker. Är man då strejkvakt händer det mycket ofta att man inte släpps igenom utan får vända hem igen. Samhällen stängs av före skiftbyten så att strejkbrytarna kan gå till jobbet ostörda.
Polisen ockuperade en by, Blidworth i Nottinghamshire, i 17 timmar. De gick in i hemmen hos strejkande gruvarbetare och tvingade strejkande från andra områden, som var gäster hos strejkande i Nottinghamshire, att lämna husen och åka hem. Man berättade att polisen bokstavligen skrev om händelsen under rubriken ”Stoppa Gestapo-polis”. Motiveringen var att ”skydda” andra gruvarbetare.
Dessa metoder som polisen använder för att försöka knäcka gruvarbetarnas stridsvilja har börjat skapa en förståelse hos vissa för hur vardagen är på Nordirland för den katolska befolkningen och för de svarta och färgade i Brixton och andra förortsområden i Storbritannien. Samtidigt blir sambandet mellan polisen och regeringen klarare. Man ser att polisen inte är en neutral kraft i samhället, utan att den hela tiden används emot kämpande arbetare.
Thatcher-regeringen har hela tiden hävdat att den inte lägger sig i konflikten mellan NUM och NCB. Det är en arbetsmarknadskonflikt som skall lösas av parterna hävdar den. Denna inställning har dock avslöjats gång på gång. I slutet av juli 1984 attackerade premiärministern NUM och dess ordförande Arthur Scargill som ”den inre fienden” och drog paralleller till den ”yttre fiende” som det brittiska folket bekämpade i kriget om Falklandsöarna. Thatcher jämställde NUM med de argentinska generalerna. Ett oerhört uttalande som fick stor uppmärksamhet under någon dag i brittisk massmedia, men som lika snabbt tystades ned igen.
Den 23:e juli ade undersekreteraren i energifrågor, Giles Shaw i ett tal att ”NUM måste acceptera att stängningen av oekonomiska gruvor är en nödvändig del i omstruktureringen av gruvindustrin”.
Under hela striden har regeringen använt lagar och domstol på ett utstuderat sätt mot de strejkande. Den nuvarande fackföreningslagstiftningen tillåter endast sex stycken officiella strejkvakter vid varje gruva. Man gruvarbetarna samlas ändå i masstrejkvakter i närheten av gruvorna för att försöka komma till tals med strejkbrytarna eller för att visa att kampviljan fortfarande är hög. I sådana situationer händer det ofta att polisen provocerar strejkvakter genom olika sorts ”tjuvnyp”, som sparkar på smalbenen och slag på revbenen. Till slut brister tålamodet hos någon strejkvakt och han slår tillbaka. Han arresteras då direkt och blir frisläppt mot borgen och ett föreläggande att han inte får gå strejkvakt under en period, eller bara vid den gruva där han är anställd. Den här metoden används av polisen när gruvarbetare försöker blockera införsel av kol via hamnar eller transport av kol till kraftverk, stålverk, koksverk och dylikt.
Domstolarna har flera gånger hotat att beslagta NUM:s tillgångar p g a att NUM har, som domstolarna säger, trotsat deras ålägganden. Järnvägsarbetarnas fackförbund vägrara att transportera kol. Det tvingar stålverk och andra storkonsumenter att transportera sitt kol med hjälp av långtradare som körs av oorganiserad arbetskraft. NUM:s distrikt i södra Wales har försökt stoppa dessa transporter till stålverken. Högsta domstolen förbjöd då NUM att ingripa mot eller störa transporterna. Men distriktet fortsatte med sina aktioner, vilket ledde till att Högsta domstolen dömde distriktet till 50 000 pund i böter. Distriktsledningen för NUM vägrade att betala, den kom inte ens till domstolsförhandlingarna. Den betraktade domstolens agerande som ett angrepp på gruvarbetarna och arbetarklassen. Högsta domstolen hotade då att beslagta distriktets alla tillgångar.
Det finns en uppfattning i gruvsamhällena att Thatcher-regeringen provocerade fram strejken, att man förberedde sig, vägde för och emot. En grupp regeringen räknade med att vinna över på sin sida var kvinnorna. Den trodde att kvinnorna skulle säga: ”Det här går inte, vi måste betala på videon, på bilen, på lånet till huset”.
I början av strejken åkte massmedia runt och letade efter kvinnor som ville ställa upp på intervjuer och säga att de var motståndare till strejken. TV visade, alldeles i början av konflikten, ett inslag med en kvinna i Nottinghamshire som eskorterade sin man till arbetet och som sa att hon hade ett leksakgsgevär som hon skulle använda mot Scargill om hon fick chansen. Några kvinnor som stödde strejken men som aldrig kom till tals i massmedia kände sig tvungna att utåt visa att inte alla kvinnor var motståndare till den. På de flesta ställena engagerades kvinnorna i stödarbetet genom att de startade ett soppkök för att se till att alla skulle få mat. Det finns en lång tradition av at ordna kollektiv utspisning bland gruvarbetarfruarna. Soppkök var vanliga under strejkerna -72 och -74 också.
Men den här gången har man inte nöjt sig med det. Kvinnorna har gått i strejken på ett aktivt sätt genom stora kvinnliga stöddemonstrationer och bildandet utav aktionskommittéer med 12 000 kvinnor som deltagare. Maureen Douglass från Hatfield Main Miners Wives Group talade till mötet och sa:
”Vad vi gör som kvinnor i denna 1984, kanske 1985 års gruvarbetarstrejk, är historia. Vi sätter ett exempel för framtiden, för kvinnors deltagande i politiska strider, som kommer att visa vilken oerhörd kraft vi kan vara. Utan vårt stöd kan inte denna strejk segra, men vi vill också ha det aktiva stödet från hela fackföreningsrörelsen, och vi alla kan arbeta för att vinna detta stöd. Om ingen av oss här kommer att avskräckas av umbäranden, oavsett vilka svårigheter vi ställs inför, kommer vi avgjort att segra”.
Kvinnor från aktionsgrupperna talade också på NUM:s egna möten och demonstrationer och aktionsgrupperna organiserade egna kvinnliga strejkvakter. Det var en viktig del av stödet. De strejkbrytare som trodde på massmedia fick sig en tankeställare samtidigt som kvinnorna själva fick uppleva vad som händer under strejkvakterna. Det breda deltagandet från kvinnorna i striden visar att de förstod på samma sätt som männen vad arbetslöshet och nedläggningar betyder. Om gruvan läggs ner försvinner grunden för deras existens. De kommer att tvingas flytta för att deras män kanske kan få ett arbete på någon annan plats. Det finns inga individuella lösningar för dem, därför slogs de för sina samhällen och det sätt de lever på.
NUM har också insett vikten av att kvinnorna organiserar sig. Man har beslutat stödja ett samordningscentrum för aktionsgrupperna som startades i Sheffield. Det var första gången en fackförening har gjort någonting sådant på nationell nivå. Samordningscentrat i Sheffield fungerar som spindeln i nätet för aktionsgrupperna. Dit kan kvinnorna ringa och tala om vad som händer i deras område och få veta om någon annan vill delta i deras aktivitet, eller tala om att de planerar en aktivitet till ett speciellt datum och få reda på om det krockar med något annat som planeras.
I gruvarbetarnas tidning The Miner, och i tal vid demonstrationer för ledningen för NUM och andra arbetare fram vissa idéer som är centrala i striden och som visar vad kampen handlar om. Man understryker betydelsen av strejken, att det är den som ger resultat, inte förhandlingar och påtryckningar på parlamentsledamöter. Man tar upp polisens, domstolarnas och massmedias roll i konflikten, att de hela tiden har använts emot gruvarbetarna och knappast är neutrala krafter. Man tar upp det kollektiva intressets betydelse gentemot det individuella. Man tar upp betydelsen av vilken regering som sitter vid makten. Scargill har flera gånger sagt att ”Vi behöver en regering lika trogen vår klass som Thatcher är sin”.
Det är i stort sett omöjligt att spekulera i utgången av striden. En genomgående tendens har varit oförsonligheten hos båda parter och det ständigt ökande trycket från kolstyrelsen och regeringen på gruvarbetarna. En seger för gruvarbetarna skulle kunna få Thatcher-regeringen på fall. En seger skulle säkerligen innebära en förstärkning av arbetarklassens organisationer och en stimulans till diskussioner om arbetarklassens lösning på den nuvarande krisen.
Ett nederlag skulle få motsatt effekt: en försvagning av arbetarnas organisationer, nedläggning av kolgruvor, stark ökning av arbetslösheten bland kolgruvearbetarna och fortsatta och ännu mer brutala attacker från den brittiska borgarklassen.
Vid ett extrainkallat möte i London den 3 mars beslöt gruvarbetarna att avbryta strejken som då varat i nästan exakt ett år. En knapp majoritet av de fackliga representanterna på mötet röstade för att avblåsa strejken. Röstsiffrorna var 98 mot 91. En stor majoritet ville fortsätta strejken. Men majoriteten såg inget annat alternativ än att avblåsa strejken och genomföra en återgång i god ordning.
Strejken slutade otvivelaktigt i ett nederlag för gruvarbetarna. Men, och det är viktigt att understryka, nederlaget är inte liktydigt med ett sammanbrott för NUM. Gruvarbetarna återgick i god ordning. Även om NUM skakats och försvagats av den långvariga strejkens påfrestningar är det intakt. Något som betyder en hel del för framtiden. Gruvarbetarna skulle gå ett mycket hårt öde till mötes efter strejken ifall deras fackliga organisationer slagits sönder eller om strejken slutat i en oordnad och demoraliserande återgång.
Arbetsköparna och deras Tory-regering är förstås lyckliga över det faktum att de tvingat gruvarbetarna att ge upp strejkvapnet för den här gången. Men framgången har varit mycket dyrköpt. Den har inte bara kostat ofantliga summor och försvagat den brittiska ekonomin. Den har också tärt på borgarnas politiska förtroendekapital. Det är inte heller säkert att NUM:s nederlag i den öppna kraftmätningen kommer att hålla tillbaka de brittiska arbetarna någon längre tid. Men detta är för tidigt att dra några slutsatser om.
En viktig lärdom som säkerligen inte bara många gruvarbetare dragit utan också många andra kampvilliga arbetare, är att de inte kan förlita sig på ett konsekvent och välorganiserat stöd ifrån ledningen för den brittiska arbetarrörelsen. Scargill skulle med rätta kunna säga om ledningen för TUC, det brittiska LO, och Labour-partiet, att ”med sådana vänner behöver jag inga fiender”.
Istället för att anta Thatchers utmaning om att sätta hårt mot hårt, har de konsekvent undvikit att mobilisera den samlade arbetarklassens tyngd bakom gruvarbetarnas krav.
Något som säkerligen bara kommer att uppmuntra Thatcher och borgarna att gå vidare i sina angrepp på arbetarnas levnadsstandard. För vad har de att frukta? När inte arbetarrörelsens ledning är beredd att sätta in hela sin kraft till stöd för en av de bäst organiserade och mest stridbara arbetargrupperna, kommer då någonsin att göra det?
Det är en fråga som inte bara kommer att diskuteras av Thatcher och hennes kabinett. Många inom den brittiska arbetarrörelsen ställer sig nog samma fråga idag. Om och vad svaret eller svaren kommer att få för långsiktiga konsekvenser, återstår att se.
Gruvarbetarstrejken är slut. Men solidariteten får inte upphöra. Strejken har tömt gruvarbetarnas tillgångar och det kommer att ta mycket lång tid att återhämta sig både för NUM och de enskilda gruvarbetarna och deras familjer. Till detta kommer att omkring 700 gruvarbetare avskedats under strejken. Ju snabbare gruvarbetarna kan återhämta sig ju starkare kommer de att stå inte bara i kommande kraftmätningar, utan också i den som ännu inte är avslutad. Strejken är slut, men kampen för jobben är långtifrån avslutad!
— Var säkra på att detta förbund kommer att fortsätta kämpa mot gruvnedläggningarna (Arthur Scargill efter beslutet om återgång).