Svante Nordin: Från Hägerström till Hedenius. Den moderna svenska filosofin
Förlag Doxa, 1983
Med sin bok Från Hägerström till Hedenius har Svante Nordin fört fram sin historieskrivning över den svenska filosofins historia till vår egen tid. Denna studie utgör en direkt fortsättning på författarens några år tidigare publicerade verk Den Boströmska skolan och den svenska idealismens fall (1981), där han uppehåller sig vid den svenska filosofins historia under 1800-talet. Det är alldeles utmärkt att vi nu fått en så god översikt över filosofins förändring i Sverige. Innan jag ger några kritiska kommentarer till hur Nordin har löst sin uppgift skall jag kort redogöra för innehållet i den senaste boken.
Nordin diskuterar den svenska filosofins förändring under 1900-talet utifrån tre olika, mer eller mindre väl sammanhållna, skolbildningar. De båda första utvecklas i början av 1800-talet. De är Lundafilosofin och Uppsalaskolan. Dessa riktningar efterträds efter Andra Världskriget av den analytiska filosofin, vilken allt sedan dess har varit den totalt dominerande filosofin i Sverige.
Lundafilosofin ges mycket litet utrymme i framställningen under hänvisning till att den inte var särskilt originell. Hans Larsson var dess viktigaste företrädare och denne kom att spela en viktig roll i den svenska kulturella debatten de första trettio åren av det nya seklet. Men än viktigare var Uppsalafilosofin i den svenska politiska och kulturella debatten under mellankrigstiden. Axel Hägerström och Adolf Phalén grundade Uppsalaskolan. Nordin ger en både kunnig och lättläst introduktion till dessa båda mycket svårgenomträngliga filosofer, där det också klart framgår att det är Hägerström som mest fascinerar författaren — och det med rätta.
Nordin visar hur Hägerström formar sin nya filosofi utifrån en radikal ståndpunkt. Denne tillhörde de s k 80-talisterna, dvs en grupp som från radikalt håll kritiserade samhällsutvecklingen. Hägerström närmade sig marxismen och höll föreläsningar över denna liksom över socialismens historia under 80-talet. Han påverkade därigenom många av de senare mer framträdande socialdemokraterna.
Nu är inte denna mer externa historieskrivning över den svenska filosofins historia särskilt väl tillvaratagen hos Nordin. Han har visserligen på ett programmatiskt plan sagt sig vilja göra detta men i själva verket får vi oss i huvudsak till livs den interna filosofiska utvecklingen. Detta gör Nordin på ett både roligt och stimulerande sätt. Han redovisar kortfattat och begripligt innehållet i svårtillgängliga skrifter på ena sidan och kastar sig sedan på den andra in i strider mellan de svenska filosoferna. Nordin har gått igenom mängder av brev och sakkunnigutlåtanden för att i detalj kunna visa på de motsättningar som funnits mellan de olika riktningarna inom den svenska filosofin. På så vis får vi en god bild av hur det akademiska livet kan te sig.
Den tredje och största delen av Nordins framställning behandlar den analytiska filosofins första stapplande steg på svensk mark till dess fullständiga seger, i det närmaste. Det var under Andra Världskriget som många svenska filosofer närmade sig den anglosachsiska filosofin, främst då den s k Cambridgeskolan. Nu tar sådana filosofer som Wedberg, Marc-Wogau och Hedenius över. Vi får en filosofi som tar avstånd från den kontinentala filosofins, liksom Uppsalafilosofins metafysiska spekulationer och som i stället sätter sin form av begreppsanalys och modern logik. Den senare sågs till en början som ett viktigt hjälpmedel men kom att bli Filosofin så smånigom. Den analytiska filosofins dominans sammanföll med ett allt starkare inflytande från USA i Sverige. Ideologierna sägs vara döda och frågan om samhällsförändringen handlar enbart om metoder, inte om mål. Den analytiska filosofin sammanfaller väl med den under 50- och 60-talen dominerande socialteknologiska uppfattningen. Men med ekonomiska och ideologiska kriser har detta tankemönster brutits upp, vilket i sin tur så sakteligen börjar avsätta spår inom filosofin.
I filosofin kan vi spegla ideologiernas förändring — för detta ändamål är Nordins bok nyttig som en utgångspunkt. Han pekar på en mängd problem som ännu återstår att utforska i den svenska filosofins historia — och det är gott så att frågorna har ställts.
Lennart Olausson
Ilya Prigogine & Isabelle Stengers: Ordning ur kaos
Bokskogen 1984
Under olika faser i vår historia har människor varit intresserade av världsbildsfrågor. Man frågar sig hur vår omvärld hänger samman. Hur har människan uppstått och vilken är vår plats här i världen. Under senare år kan man märka ett markant ökande intresse för sådana frågor. Många har satt sig ned med en bok i handen för att försöka bli klar över den världsbild som den moderna naturvetenskapen formulerar. Det är svåra frågor. Man måste nalkas sådana storheter som relativitetsteori och kvantfysik. Men ändå förefaller det vara så viktigt för många människor att de jobbar med dessa frågor. Jag tror att man allt mer kommit att ställa sig frågan: Vad är det för mening med naturen? Och man gör det utifrån frågor som har att göra med meningen med livet.
Men kan man fråga vad det är för mening med naturen? Och framför allt, kan man få svar från naturvetare, när det gäller denna fråga. När det gäller den sista frågan, är det uppenbarligen inte alla naturvetare som kan ge ett svar. Några som har försökt är kemisterna Prigogine och Stengers i sin bok Ordning ur kaos. De ställer sig uppgiften att utifrån modern naturvetenskap försöka formulera en ny världsbild. Det skall vara en världsbild som skall ersätta den mekaniska. Den nya världsbilden, säger de, skall göra så att vi inte längre behöver ....välja mellan, å ena sidan, en vetenskap som reducerar människan till att vara en främling i en degraderad värld, och å den andra, antivetenskapliga, irrationella protester.
Författarna försöker utifrån en analys av vetenskapens utveckling sedan 1600-talet visa på hur den nya världsbilden har vuxit fram. De beskriver den världsbild som funnits tidigare i termer av ett allt större främlingsskap inför naturen. Den mekaniska världsbilden, med Newton som portalfigur, ser naturen som något som i huvudsak är möjligt att manipulera. Det är endast det som vi kan manipulera som vi kan få kunskaper om, så lyder den grundläggande kunskapsteoretiska uppfattningen i anknytning till den mekaniska världsbilden.
I filosofiska termer vidareutvecklades denna världsbild av Kant. Både Newton och Kant förutsätter att världen styrs i enlighet med en universell teoretisk plan, som gör det möjligt för oss att förutsäga framtiden utifrån generella lagar. Människan upphöjer sig själv till naturens och framtidens härskare.
Prigogine och Stengers menar att vi kan ifrågasätta denna mekaniska världsbild med hjälp av den nya kunskap som termodynamiken har försett oss med. Utifrån denna kan vi ställa nya frågor och få svar som inte rör sig inom den newtonska mekanikens områden. I boken försöker författarna visa på detta nya, som termodynamiken kan ge oss. Men för att kunna visa på det nya är det viktigt att först säga något mer om den klassiska, mekaniska världsbilden. Triumfen för den newtonska fysiken bestod i att man utifrån ett antagande om en enda kraft, gravitationen, kan bestämma planeternas rörelser såväl som kroppar fall mot jorden. De banor som dessa föremål följer, har kännemärken som lagenlighet, determinism och reversibilitet. Det märkliga som följer ur denna newtonska fysik, är att vi — när vi väl har rörelselagarna klara för oss — genom att bestämma ett enda momentant tillstånd hos systemet — universum — i princip kan bestämma såväl systemets framtid såväl som dess förflutna.
Dessa teser har lockat många science fiction författare till att beskriva resor, inte bara i rummet, utan även i tiden. Tiden uppfattas inom den newtonska världsbilden som något med vars hjälp man kan beskriva förändringar. Kan man förutsäga framtiden bör man också kunna se vad som hänt historiskt och fara tillbaks i tiden.
Om jag nu förstått Prigogine och Stengers rätt — det är inte alldeles lätt för en humanist som jag, utan grundliga kunskaper i naturvetenskap, att följa alla resonemang — ligger poängen i den nya världsbilden, vilken växer fram i anslutning till termodynamiken under 1800-talet, däri att den ifrågasätter reversibiliteten. Om den mekaniska världsbilden föddes under den tidiga handelskapitalismens dagar, kan vi finna ett samband mellan termodynamiken och industrikapitalismens framväxt. Termodynamiken har nämligen många av sina förutsättningar i ångmaskinen. Värmen i ångan skulle omvandlas till mekanisk energi. Hur är detta möjligt? Ångmaskinen utvecklades utav olika praktiker. Dessa frågade sig hur ångmaskinen skulle göras effektivar. Vetenskapsmän försökte ge sina svar. Vetenskapliga teorier formulerades. Problemet som de brottades med kan formuleras, som de båda författarna gör:
En mekanisk maskin återlämnar den potentiella energi som den har mottagit från omgivningen i form av arbete. Orsak och verkan är här av samma slag och är ...ekvivalenta. I motsats till den mekaniska maskinen förutsätter vävmaskinen tillståndsförändringar bland annat genom förändringar av systemets mekaniska egenskaper som t ex utvidgning.
Värmemaskinen är således inte bara en passiv apparat utan något som i verklig mening alstrar rörelse. Detta leder till en ny problemställning: För att kunna återställa systemets förmåga att alstra rörelse, måste man återföra systemet till sitt begynnelsetillstånd.
Termodynamikens huvudsatser formulerades av Clausius som så, att energin i universum är konstant. Detta var den första satsen, den andra satsen säger att entropin i världen strävar mot maximum. Om vi går till den utmärkta ordlistan längst bak i boken — vilken är alldeles nödvändig för att man skall kunna följa framställningen — finner vi att entropi utgör ett mått på energins utspridning i universum. Termodynamikens andra huvudsats säger att det finns enriktning i energins utveckling som inte är reversibel. Enkelt uttryckt så kan värmen endast gå från en var kropp till en kall — och inte tvärtom. Detta lede till mångahanda följdsatser.
Den newtonska världsbilden förutsatte att universum inte hade någon historia. Biologer och geologer visade att det fanns en bestämd riktning i naturens förändring. Med relativitetsteorin, en bit in på 1900-talet, fick även universum en historia. Och så småningom även elementarpartiklarna via kvantmekaniken. Det som förefaller förena teorierna inom de ovan nämnda områdena är irreversibiliteten. Vi kan inte tänka oss, t ex att vi kan förutsäga hur människan kan komma att förändras i framtiden, utifrån den kunskap som vi har om att människan utvecklats ur aporna.
Detta resonemang om tiden och historien tycker jag är ett av de mer intressanta i Prigogines och Stengers bok. Men där finns många andra intressanta spörsmål, som de båda författarna behandlar, exempelvis innebörden i bokens titel, hur ordning uppstår ur kaos.
Avslutningen av boken är väl värd att dra fram. Författarna menar att vi nu lever i en tid då nya relationer mellan människa och natur, liksom mellan människa och människa krävs. Detta ställer stora krav på vetenskapen och då inte bara på naturvetenskapen utan även på samhällsvetenskapen. Möjligen är det åter dags för samhällsvetarna att nalkas naturvetenskapen, för att få nya infallsvinklar i sitt studium av samhället. Låt detta stå som en utmaning gentemot samhällsvetarna.
Det är en tankeväckande bok — om än svårgenomtränglig på sina ställen — som Prigogien och Stengers har skrivit. Jag har endast kunnat beröra delar av innehållet i den mycket rika boken. Till sist måste också några lovord ges till översättarna, vilka har givit boken en vacker språkdräkt.
Lennart Olausson
Sten Ljunggren: Någon måste lämna båten. En bok om de rikas vanskötsel av vår ekonomi
Bokförlaget Röda Rummet, 1984
Sten Ljunggren har skrivit en ambitiöst upplagd bok om svensk ekonomi: Någon måste lämna båten. En bok om de rikas vanskötsel av vår ekonomi. (Bokförlaget Röda Rummet) Mycket av innehållet har han tidigare berört i veckotidningen Internationalen, där Sten Ljunggren medverkar som ekonomisk skribent sedan flera år. Nu kommer det hela utförligare och mer systematiskt som ett paket. Den period som behandlas är främst 1976-83.
Man kan dela in boken i fyra delar: Ojämlikhet och omfördelning; ekonomisk kris; socialistisk ekonomisk politik; samt långa vågor. Här kommer de tre första delarna att kommenteras.
Inriktningen på boken, med både dess svaghet och styrka, anslås redan i första meningen: Sverige har dels en tunt befolkad rik ekonomi och dels en annan där de övriga får dela på resten.
Sten Ljunggren har ju ofta argumenterat mot sparplaner, mot omfördelning och åtstramning. Svaren har alltid varit: ”Se här, det finns pengar!” Redan baksidestexten upplyser den presumtive köparen om detta svar.
Detta är både rätt och fel. Rätt därför att ett klassamhälle alltid innebär ojämlikhet i inkomst och en annan levnadsstandard pga ojämlik maktfördelning. Ojämlikheten kan dock variera från land till land och från tid till annan allt efter vad styrkeförhållandena och den ekonomiska tillväxten medger.
Fel därför att producerad rikedom gått förlorad i och med att kapitalismen kommit i kris. Rikedomar har förlorats jämfört med vad en tänkt fortsatt kapitalistisk expansion eller en demokratisk planekonomi skulle ha åstadkommit.
Produktionsresultatet minskar när kapitalismen går i lönsamhetskris — det blir mindre att dela på. Dessutom försöker kapitalisterna återställa lönsamheten genom att sänka lönekostnaderna. Summa summarum minskar nationalinkomsten och samtidigt minskar arbetarnas andel därav. Det är den andra delen Sten Ljunggren behandlar. Han gör det mycket bra och kunnigt, men drivs av sin lidelse att förneka all rationell grund för åtstramning så långt att den ekonomiska krisen försvinner i första delen av boken.
För det andra är inkomstfördelningen en funktion av klassamhället. ”Pengarna” snurrar i vissa banor och banorna är bestämda av maktfördelningen i samhället. I ett kapitalistiskt system kan ”nyttan” (i en kapitalists ögon) med en direktör vara två-tre gånger större än en industriarbetares, och denna kan i sin tur vara kanske en och en halv gång ”nyttigare” än städerskan. Fördelningen mellan kapitalismens huvudklasser är nu inte någonting fastlåst. Lunggren säger själv (i en annan del av boken: ”...företagsägarna (har) under den expansiva fasen — då det råder nästan full sysselsättning — mycket svårt att kompensera sig genom att höja vinsten på lönernas bekostnad. Vinstandelen tenderar tvärtom att minska när kapitalismen växer som fortast” (s.75).
Det vill säga: tillväxt minskar den industriella reservarmén, splittringen inom arbetarklassen minskar och dess styrka ökar. Det bör väl påpekas att arbetarnas styrka inte bara är en reflektion av ekonomisk utveckling. Graden av radikalism och organisatorisk styrka har sin egen grund, delvis oberoende av produktionen. (Jämför Mandel: Långa vågor i den kapitalistiska utvecklingen, s 52-66.)
Detta att inkomstskillnader minskar i tider av kapitalistisk expansion finns påvisat för Sveriges del i en nyutkommen bok ”Välfärd i förändring” red Eriksson/Åberg (Prisma). Man visar där att den maximala utjämningsprocenten (dvs procentandelen av totala inkomstsumman som behöver överföras från de över medianinkomst till de under, för att alla ska få lika inkomst) har minskat från 26 till 20 procent 1967-80.
Sten Ljunggren påvisar ju nu, i första delen av boken, att klyftorna ökar igen från mitten av 70-talet. Till stor del tar denna vägen över statskassan och genom statsingripanden.
Inkomstfördelningen bör ses som klasskampens politiska spel. Kärnan är kapitalistklassen — höginkomsttagarna dess populära bas. Man lyfter fram marginalskatter och byråkrati, vilket främst tilltalar folk i högre lönelägen och småföretagare. Det är moderaternas uppgift att formulera detta, och samtidigt skapar också moderaterna en politisk identitet åt kapitalisterna.
Ljunggren börjar sin bok med vad som har hänt efter 1976. Med längre perspektiv kunde man ha åskådliggjort att arbetarrörelsen står inför kvalitativt nya uppgifter. Det kunde för reallönen räcka med en socialdemokratisk arbetarrörelse under kapitalistisk expansion — men inte nu när det är kris.
Nåväl, Ljunggren påvisar en omfördelning från 1976. Lösningen som presenteras går nu ut på att omfördela tillbaka. Men det stöter på en del svårigheter att lägga fram övergångsprogrammet på det viset. En återfördelning är en engångsåtgärd, och kan därför bara finansiera en begränsad mängd reformer. En återfördelning behöver i och för sig inte rubba centrala maktförhållanden, dvs pengar löper i de gamla banorna och ojämlikheten återställs så småningom. Man får också ett delikat problem på halsen: hur långt ska man gå i omfördelningen? Som socialister är vi ju faktiskt för jämlikhet, total jämlikhet i materiella resurser. Med Sten Ljunggrens metod kan man hamna i en svårförsvarbar position att just 1976 hade vi en rättvis fördelning. Det är bättre att ha ett bestämt mål som ska uppnås på sikt. Det viktigaste måste vara att ändra maktförhållandena i samhället och att ekonomin får en ny inriktning.
För det tredje har Sten Ljunggren i bokens första del (kapitlen 2 och 3) en annan vägledande princip som är styrd av uppfattningen att det finns pengar och att dessa ska återfördelas. Jag tänker på behandlingen av arbetslösheten och krisindustrier. Principen som används är alternativräkning — man räknar kostnaderna från samhällets synpunkt, istället för från företagets. Man hamnar då nästan alltid i positionen av att företaget ska fortsätta drivas, ty staten och skattebetalarna får ju annars betala arbetslöshetsunderstöd utan att något produceras, och bankerna får inga inkomster (!)
Detta är viktiga argument för att rädda jobben på kort sikt. Men inget ekonomiskt system kan byggas på att många företag har större produktionskostnader än försäljningsintäkter. Då går man bankrutt, hur mycket jämlikhet och arbetarmakt man än har. Dvs en omställning måste ske och alternativ produktion måste hittas. Om man förnekar detta och sätter likhetstecken mellan ”rädda jobben” och ”rädda företaget”, ja då underförstår man också att det egentligen inte är någon kris, att kapitalisterna alltid gör de bästa investeringarna och att behoven är oändliga.
Varvsindustrin är det mest extrema exemplet under de senaste decennierna på bristande samordning av investeringar och gigantisk överkapacitet. När vinstmöjligheterna pekade uppåt i början av 1970-talet satsade kapitalister i ett tiotal länder var för sig, i stor stil på att bygga ut varvsnäringen. Efter några få år stod man där med stora och dyrbara investeringar, men alldeles för få köpare. Denna felinvestering får nu varvsarbetare världen över betala genom skattesubventioner och arbetslöshet. Man kan göra det bästa av situationen, men man kan inte bygga en sund ekonomi på fortsatt drift av felinvesteringar.
I bokens andra del (kapitel 4) får vi en krisförklaring av Sten Ljunggren. Det märkliga är ju att krisen förnekades eller minimerades i den första delen. Ty det fanns ju pengar att ta. Men nu är ändå krisen här och behöver förklaras. Liksom hos Johan Rådberg (författare till (Lilla Krishandboken, som recenseras på annan plats i detta nummer av FI) dyker här Marx ”lagen om profitkvotens fallande tendens” upp i omvandlad fetischistisk form. Låt mig få ta utgångspunkten i den extra överkursen sidan 141.
Profitkvot = lönsamhet menar Ljunggren, och lönsamhet sägs vara vinsten/kapitalstocken. Men i profitkvoten ska också lönekostnaderna (variabelt kapital) ingå. Det är möjligt att man kan ta V/K som en indikator på p', men då måste detta diskuteras (för- och nackdelar).
Mervärde är det samma som vinst skriver Ljunggren. Jag undrar det. Mervärde avdelas till stor del till bankerna. Dessutom finns en hel del bokföringsmässiga finter att tillgripa för att dölja vinst.
Konstant kapital är inte det samma som ”kapitalstock”. Råmaterial och bränsle räknas inte in i kapitalstocken. Kapitalstock motsvarar väl snarare fast konstant kapital. Därmed kan också motsvarigheten till kapitalets organiska sammansättning ifrågasättas.
Så vad är det som mäts egentligen? Om Marx är reviderad, var ligger då den teoretiska förståelsen till att den sjunkande lönsamheten till största delen beror på stigande kapitalintensitet?
I den tredje delen (kapitel 5) kopplas återfördelningsargumenteringen på igen, nu som ett kampprogram på väg mot en socialistisk lösning. Ett kampprogram för bevarad och förbättrad levnadsstandard är nödvändigt, och Sten Ljunggren för fram många bra saker. Men det hela blir bara en stor transferering från den rikaste femtedelen till de övriga. Det viktigaste för framtiden är ändå maktomfördelningen: att en ny samhällsorganisation struktureras och sätts i rörelse. Det verkar som Sten Ljunggren vill lämna den frågan öppen, och menar att det presenterade programmet är ett bidrag till ett svenskt övergångsprogram. I övrigt finns problem ”som kommer att behöva debatteras ännu mer inför och efter det att kapitalägarna berövats den ekonomiska makten i samhället” (s.128). Nu tror jag dock att ”maktomfördelningsprogrammet” till viss del kan stå i motsättning till ”inkomstomfördelningsprogrammet”. Det kan vara nödvändigt att låta en stor del av höginkomsttagarna ha kvar sina inkomstprivilegier så att företagsledare, överläkare och andra experter kan lockas stanna kvar i landet och arbeta här.
För den socialistiska strategin är det antagligen effektivare att avskriva de skulder hyresgäster, villaägare, bönder och konsumenter betalar till kreditgivare, för att göra mat och bostad mycket billigare. Mat och bostad är ju tunga utgifter i arbetarens hushållsbudget, och innebär därför en rejäl standardförbättring. Men det är också viktiga poster i alla människors utgifter, ty alla äter och bor. Dvs alla tjänar på socialisternas reformer, om än i avtagande utsträckning ju högre inkomsten är. Viktiga inslag är också indexlön och en enhetlig skatt som betalas in från inkomstkällan (”arbetsgivaren”) så att vanliga löntagare slipper allt pillande med självdeklarationer och avdragsjakt. Det borde innehålla en modell för löntagarmakt, där t ex de anställda väljer och anställer företagsstyrelse; branschråd för teknologiutbyte och marknadsföring; regionala strukturomvandlingsfonder som möjliggör en mjuk omställning av olönsam och onyttig produktion; en nationell treårsplan och en centralbank underställd riksdag och folkomröstningar. Viktigt i sammanhanget är att industriproduktion och annan verksamhet mekaniseras, robotiseras, automatiseras, datoriseras — så att arbetsdagen kan förkortas och lönearbetare alltmer direkt kan delta i förvaltningen av samhället. I det perspektivet blir sextimmarsdagen betydelsefull för demokratiseringen, även om den kanske inte har den sysselsättningsskapande effekt vi en gång trodde.
Till slut måste det sägas att Sten Ljunggrens bok är ett välkommet ljus i högervindarnas mörker. Kritiken ovan har på sätt och vis varit orättvis i det att den uteslutande inriktat sig på tveksamheter och svagheter, och utelämnat förtjänsterna. Till dessa hör utan tvivel den energi och siffermässiga exakthet författaren lagt ned på att slå hål på myterna om det rättvisa och nödvändiga i dagens omfördelningspolitik. Till förtjänsterna hör också ambitionen att skapa en socialistisk krispolitik, någonting som sannerligen behöver debatteras vidare och som Sten Ljunggren bidrar till att sätta fart på.
Mats Bladh
Johan Rådberg: Lilla krishandboken
Arbetarkultur 1984
Johan Rådberg föresätter sig i Lilla krishandboken att ge en populär presentation av marxistisk krisförklaring. Han säger inledningsvis att det är förknippat med risk för överföring — men hellre det än att avskräcka läsare. Förutom det flytande och vardagliga språket har han populariserat boken vidare med egna teckningar.
Den här lättsamt upplagda boken forcerar nu entusiastiskt över historiska paralleller, kritik av andra teorier, lagen om profitkvotens fallande tendens (LPFT), förklaring av inflationen, förkastandet av vissa krislösningar, beskrivning av krisförlopp och en kontrast mellan en kapitalistisk och en ”socialistisk” ekonomi. Allt detta på drygt hundra pocketsidor!
För att nu inte fastna i detaljer alltför mycket, måste först något allmänt sägas om denna typ av populärmarxism. För att kunna korrekt förenkla en komplicerad teori behövs en grundlig kunskap om Marx skrifter. Har man förstått vad han menat kan man sedan uttrycka detta med egna ord (på ett lättfattligt sätt förhoppningsvis). Det krävs kort sagt ganska mycket av författaren för att inte läsaren skall bli vilseledd.
Nu är det dock oklart om Johan Rådberg skall presentera Marx teori eller förklara ”åttiotalskrisen”. Det är ju faktiskt inte samma sak. Marx förklarade inte ekonomisk kris på 1980-talet av uppenbara orsaker, däremot lämnade han efter sig en teori, en begreppsapparat och en del påvisade rörelselagar. Det ”kapitalistiska produktionssättet” är som sådant krisbenäget enligt Marx, och man kan mycket väl börja en framställning med de grundläggande begreppen i Kapitalet. Men vilken av de mekanismer som Marx klarlagt som i verkligheten orsakade den senaste krisperioden (vilken för övrigt borde definieras i tid) står inte att läsa i Marx skrifter. När Johan Rådberg väljer ut LPFT som orsaksförklaring till den ekonomiska krisen, är detta ett val som borde motiveras. Som Rådberg beskriver det verkar LPFT vara detsamma som Marx kristeori, och det finns inga andra mekanismer att peka på. Det skulle i så fall vara mycket ödesdigert för ”marxismen” om statistiken inte skulle stämma för Johan Rådberg.
Det kan visserligen finnas fog för att säga att LPFT för Marx själv var toppen på den vetenskapliga produktionen. Men om det skulle finnas en hierarki i de ur Marx framdestillerade krismekanismerna, så behöver inte detta betyda att nummer ett har varit främsta orsaken på 1980-talet.
Hela framtoningen av LPFT är så mycket konstigare som den inte alls relaterar sig till Mandels teori om kapitalismens ”långa vågor”, fastän denna varit utgiven sedan 1980. Mandel kopplar ju just ihop LPFT med iakttagna längre trender av stagnation respektive expansion i kapitalismens utveckling. Det bör påpekas att Mandel ser ”vågorna” hos världskapitalismen (inte hos enstaka länder) och att det finns stora svårigheter att bevisa kopplingen empiriskt p g a statistikens uppläggning. Rådberg har uppenbarligen glömt detta. (I en senare artikel använder sig Rådberg dock av amerikansk statistik som ju måste ses som mer representativ för kapitalismen i dess helhet, Socialistisk Debatt nr 2-3/84 .)
Rådberg har själv målat upp en del långa vågor (s87) men då bara för Sverige. Här kan man finna ett konstigt resultat, nämligen perioden 1930-45 utnämns som krisperiod (medan perioden 1900-30 får bli tillväxtperiod). Visst, åren 1932-34 var en kris, men därefter expanderade svensk ekonomi kraftigt, inte minst p g a andra länders militära rustningar. Man måste i sådana här exempel skilja på världskapitalismens olika faser och enskilda länders, och skilja på längre stagnationsperioder och kortare lågkonjunkturer.
En av Mandels viktigaste poänger är att övergången från stagnationsfas till expansionsfas inte är automatisk utan kräver någon form av avgörande nederlag för någon viktig del av den internationella arbetarklassen. Detta halkar Rådberg över med meningen: ”Det allmänna prisfallet har även drabbat arbetslönerna” (s86). Från ovan då, kan man tänka. Rådbergs presentation av LPFT besväras genomgående av vad säkert Marx skulle ha kallat ”kapitalfetischism”. Det hänvisas hela tiden till ”kapitalstockens” ökning, och dessutom skrivs det att: ”kapitalet har en inneboende tendens att växa snabbare än produktionen” (s59). Detta citat antyder inget mindre än ett kapitalt missförstånd av LPFT från Rådbergs sida.
Den ökade organiska sammansättningen som Marx talar om, och som bär upp hela LPFT, betyder att det blir fler byggnader, maskiner, råvaror och bränsle (konstant kapital) per arbetare. I princip är det konkurrensen som driver fram detta. Vitsen med mekanisering är att arbetets produktivkraft ökar, man kan helt enkelt producera mer på samma tid. Men mervärde skapas av arbetet. Om nu totalkapitalet tendentiellt består av en allt mindre andel arbetskraft (och allt mer konstant kapital) så tenderar profiten sjunka i förhållande till totalkapitalet. Om nu inte något annat händer — och det gör det automatiskt p g a mekanismerna i ”lagen som sådan”. Bland de objektiva motverkande faktorerna måste nämligen förbilligandet av det konstanta och variabla kapitalet framhållas. Mekaniseringen och automatiseringen av framställningen av maskiner, bränsle, råmaterial, arbetarkonsumtionsvaror, sänker värdet på kapitalet. Detta torde vara betydande motverkande faktorer — en del har t o m hävdat att de upphäver lagen som sådan. Kanske så är fallet i de längre tillväxtperioderna. I vilket fall som helst hävdade Marx att i det långa loppet var mekaniseringstendensen starkare. Men orsaken till profitkvotens fall ligger inte i att ”kapitalet växer snabbare än produktionen” utan att allt färre arbetare skall framställa allt större mervärde.
I den debatt som pågått i VPKs tidskrift Socialistisk Debatt numren 2-3/84 — 6/84 mellan Johan Rådberg och Thorleif Herrström (med anledning av artikeln som nämndes ovan) säger Rådberg att det är närmast omöjligt att studera organisk sammansättning. Begreppet har betydelse bara för den teoretiska förståelsen (Socialistisk Debatt 5/84). I stället kan man se på ”kapitalkoefficienten” som är detsamma som ”kapitalvolymen” delat med ”nationalinkomsten”. Därför anger Rådberg ”kapitalet växer snabbare än produktionen” som orsak. Men här har ju Rådberg gjort en approximativ indikator till orsak. Det är ju fortfarande den ökade andelen dött arbete som tendentiellt minskar utsugningsmöjligheterna ur det levande, som är den av Marx påvisade orsaken. Att man inte kan hitta motsvarigheten till de marxistiska begreppen i det borgerliga samhällets statistik, kan ju aldrig få betyda att man släpper marxismen och låter närmevärdet ta dess plats. Och om man gör det, måste man peka på var Marx gick fel och motivera detta.
Debatten mellan Rådberg och Herrström blev från början en sur och gnällig tillställning. Med anledning av dess centrala punkt, frågan om Marx LPFT och den reellt existerande kapitalismen, skulle jag vilja göra följande kommentarer:
1. Det bör påminnas om att Tredje boken inte var färdig för tryck när Marx dog 1883. Trots Engels bearbetningar tycker jag ändå avsnittet om de motverkande faktorerna inte är färdigtänkt. Faktorerna verkar bara lite godtyckligt utvalda. Tre av sex behandlar det variabla kapitalet varav en tar upp något för Marx så ovanligt som att en vara pris understiger dess värde. Utrikeshandeln och aktiekapitalet är två andra förvånansvärt ytliga (konkreta) faktorer. Aktiekapitalet är så svagt motiverat och obegripligt att det ofta är borttaget i marxistiska handböcker eller andra tolkningar. Kort sagt: kanske är det så att teorin inte är färdig.
2. För det andra behöver vi minutiöst jämföra marxistiska begrepp å ena sidan och rubrikerna i t ex Sveriges officiella statistik å den andra. Hur väl sammanfallet de? Vilken effekt får avvikelserna? I vilken utsträckning kan statistiken fungera som närmevärde för begreppen? Detta är mig veterligt ogjort men fullt nödvändigt.
3. Om statistiska indikatorer ej påvisar t ex ökad konstantkapitalandel av totalkapitalet, behöver detta inte falsifiera LPFT. Det kan vara andra i det kapitalistiska produktionssättet inneboende rörelselagar som gjort sig gällande, eller historiskt konkreta faktorer.
4. Man måste skilja på långa trender och korta konjunkturer. En lågkonjunktur (eller en krasch) kan ju ha en annan orsak än innevarande stagnationstrend.
För att återgå till boken: Där finns två andra saker som är irriterande, nämligen att Ricardo utmålas som den moderna borgerliga ekonomiska ideologins stamfader; och att torparna utpekas som adelns motklass i ett feodalt Sverige.
Ricardo: Rådberg vill kontrastera sin ”marxistiska” förklaring till två andra, dels underkonsumtion, dels lönehöjningar. Den senare vill Rådberg härleda till Ricardo. Det måste väl stå utom allt tvivel a borgerlig ekonomisk teori har sitt stamträd i den neoklassiska skolan, som bröt med klassikerna, genomförde den marginalistiska revolutionen, uppfann begreppen ”nytta”, ”väntan”, ”jämvikt” mm. Genombrottet torde förläggas drygt ett halvsekel efter Ricardos Principles. Det Ricardo stod för var väl egentligen en långsiktig stagnationsteori p g a befolkningsökning och fördyrad matproduktion. Naturligtvis kan man härleda vissa idéer hos modern teori tillbaka till vissa sidor hos Ricardo. Men man kan också härleda marxism från Ricardo. Det är högst troligt att Marx hämtat idén om en tendentiellt fallande profitkvot från Ricardo, om än fullständigt omdefinierad.
Torparna: Liksom i fallet kristeori så är meningarna mycket delade om vad feodalism var för något. Men att förknippa svensk feodalism med torpare och 1800-tal är alldeles unikt för Rådberg. Skiktningen och proletariseringen av bondeklassen från slutet av 1700-talet som skapar torpare, statare m fl, är ju faktiskt en process som förebådar kapitalism och mjukar upp den gamla feodalismen. Det var väl snarast bönderna som utsattes för adelns utsugning genom arbets-, persedel- och penningräntor 1200-1800. Det som varit säreget för Sverige är väl den fria och starka bondeklassen. Symbol för detta är bondeståndets långvariga representation på riksmöten och i riksdagar.
Trots denna långrandiga kritik vill jag ändå berömma Johan Rådbergs vällovliga initiativ att skriva en lättfattlig marxistisk krisförklaring. Förståelsen är nödvändig för att hitta lösningar, men är samtidigt självt ett ideologiskt vapen. Vi får hoppas att det kommer fler och bättre böcker i denna genre.
Mats Bladh
När detta skrivs har någon vecka förflutit sedan den stora brittiska gruvstrejken avslutades. De politiska kommentatorerna i svensk press och etermedia har sorgfälligt upprepat sina engelska kollegors utsagor (Strejken var redan på förhand dömd att misslyckas; uppviglaren Scargill — som föst fram sina anhängare likt en fårskock till avgrundens rand — har brustit i respekten för de demokratiska spelreglerna; de enda som gynnats av hans extremism är regeringen Thatcher).
Även om man lätt kan påvisa ytligheten och ensidigheten i dessa slutsatser, kvarstår dock några obestridliga fakta. Den brittiska järnjungfrun har än en gång gjort skäl för sitt namn. Som en ångvält drar hon fram i den fallfärdiga välfärdsstaten, tidigare uppnådda rättigheter och förmåner faller som käglor — inte ens de stridbara gruvarbetarna har lyckats hejda hennes framfart. Till råga på allt stärkte hon sin ställning i valet 1983, då inte mindre än fem miljoner fackföreningsmedlemmar lade sin röst på det konservativa partiet.
Denna uppenbara paradox bildar utgångspunkten i Lars-Olof Lundbergs Thatcher och facket. Brittisk fackföreningsrörelse under den konservativa regeringen. Lundbergs förklaring till Tory-partiets stora framgångar är, för det första, att man skickligt förstått att utnyttja konservativa stämningar inom breda befolkningsgrupper. Med kraftigt understöd av dagspressen har regeringen gett näring åt ”den allmänna opinionens” missnöje med de ständiga konflikterna på arbetsmarknaden och det påstådda maktmissbruket hos ”orepresentativa” ledare för de fackliga organisationerna. De gama viktorianska dygderna sparsamhet och familjens och individens ansvar har dammats av, liksom minnena av ett ärorikt förflutet. Den främsta enskilda faktorn bakom valsegern -83 var utan tvivel de starka chauvinistiska känslorna i kölvattnet efter Falklandskriget, stämningar som premiärministern gjorde sitt yttersta för att underblåsa och exploatera. Det var arbetarklassen, ”inte kapitalet i City vilket oroade sig för sina placeringar i Latinamerika”, som stod bakom Mrs Thatcher i krigsäventyret i Sydatlanten — allt enligt lundberg.
Författarens andra förklaring till det brittiska högerpartiets frammarsch är att det kunnat driva igenom sin politik utan något större motstånd. Därtill har såväl labourpartiet som fackföreningsrörelsen varit alltför svaga och splittrade. Det katastrofala resultatet från det senaste valet — drygt 28 procent — framställs som en oundviklig konsekvens av den bittra kamp som rasat mellan Labours talrika intressegrupper, ett inbördeskrig som lett fram till en ”ökenvandring” i politikens utmarker. Visserligen sägs det inte rent ut att ansvaret för denna situation bör läggas på grupperna på vänsterflygeln. Men eftersom det var dessa grupper som var tongivande vid de årliga kongresserna under 80-talet fram till det ödesdigra valet, överlåter författaren åt läsarna att dra sina egna slutsatser....
Thatcher och facket är skriven på ett rappt och lättillgängligt språk, dess innehåll är stundtals både engagerande och underhållande. Författaren har vinnlagt sig om att inte enbart presentera relevanta fakta, utan även ge stämningsbilder från kongresser och porträtt av ledande personligheter (om än med en anstrykning av kändisjournalistik). Kuriösa inslag saknas inte: det minsta förbundet i TUC (brittiska LO) är t ex Klädpressarsällskapet, med sexton medlemmar. Dessutom serveras mer eller mindre bisarra exempel från Tories underbara värld — som här i form av Thatchercitat:
”Ingen skulle komma ihåg den gode sammariten om han bara hade goda avsikter. Han hade pengar också.”
Bokens främsta förtjänster ligger i dess pedagogiska framställning av arbetsmarknad och partiväsende, i dess översikt över den nuvarande regeringens arbetsmarknads- och ekonomiska politik samt i beskrivningen av verkningarna av denna politik.
Problemen inom Labour hänger i hög grad samman med partiets speciella struktur. Till skillnad från den svenska socialdemokratin är Labour en löslig sammanslutning av strömningar som representerar ett brett spektrum av idéer och intressen, inte sällan oförenliga (gråsossar, stalinister, trotskister, miljöaktivister, metodister osv). Organisatoriskt vilar partiet på tre, politiskt nästan jämnstarka ben: parlamentsgruppen, de lokala partiorganisationerna och fackförbunden. Traditionellt har det förstnämnda av dessa varit det helt dominerande — såväl partiledarval som beslut om valmanifest har tillhört parlamentsledamöternas exklusiva angelägenhet. Denna ordning utmanades av vänstern vid partikongresserna 1980 och 1981, där beslut fattades om att ledaren och vice ledaren skulle väljas av kongressen (enligt en kompromiss som innebar att parlamentsgruppen och partiorganisationerna fick 30 procent vardera och fackförbunden 40 procent av inflytandet vid dessa val). Däremot behöll parlamentsledamöterna sin bestämmanderätt över valmanifestets innehåll.
Under 80-talet har antalet fackligt anslutna drastiskt sjunkit. I dag är omkring tio miljoner löntagare medlemmar i TUC, vilket innebär att organisationsgraden inte är högre än 50 procent. Avgörande för den här utvecklingen är naturligtvis den tilltagande massarbetslösheten, men även det faktum att många förbund inte tillåtet arbetslösa att behålla sitt fackliga medlemskap spelar en viktig roll.
Husgudarna bakom den konservativa regeringens ekonomiska politik är von Hayek och Friedman — inte någon annanstans i Europa har deras teorier tillämpats på ett mer renlärigt sätt. Direkt efter makttillträdet 1979 vidtogs en rad drastiska åtgärder för att minska inflationen och stimulera de fria marknadskrafterna. Marginalskatterna sänktes radikalt, inom den offentliga sektorn gjordes kraftiga nedskärningar av utgifter och tjänster (med undantag för polisen och försvaret), privatisering av eller avveckling av subventioner till statliga företag utlovades etc. Vid slutet av den första regeringsperioden stod det emellertid klart att av de uppsatta målen var det nästan bara kampen mot inflationen som fått en någotsånär hygglig utgång. I övrigt ökade de offentliga utgifterna beroende på att arbetslösheten sköt i höjden, vilket i sin tur tvingade fram en höjning av de indirekta skatterna och en ökning av det totala skattetrycket. Levnadsstandardens utveckling uppvisade en splittrad bild — medan låginkomsttagarna stod kvar på samma nivå hade de bäst betalda fått en betydande standardförbättring.
Att antalet arbetslösa i praktiken passerat fyramiljonerstrecket innebar givetvis inget misslyckande för regeringen Thatcher, snarare tvärtom. Sett från monetaristisk horisont har full sysselsättning och starka fackföreningar en hämmande inverkan på ekonomisk tillväxt, eftersom priset på arbetskraft därigenom hamnar ovanför dess ”rätta” marknadsvärde. Det är bl a denna teori som tjänat som legitimering för regeringens attacker på fackföreningsrörelsen.
Vis av sin föregångare Edward Heaths bittra erfarenheter, har Thatcher skött sina mellanhavanden med facket på ett betydligt mer taktiskt sätt. I stället för att forcera fram ett batteri av lagar som i ett slag skulle ta udden av fackföreningarnas styrka, är hon på god väg att uppnå samma mål med mindre spektakulära metoder. Steg för steg har nya arbetsmarknadslagar införts vars främsta måltavlor varit de fackliga organisationernas självbestämmanderätt och legala immuniteter (dvs skydd mot civilrättsliga efterräkningar). De nya bestämmelserna föreskriver i detalj förfarandet vid val av förtroende män och omröstningar vid konflikt — kollektiva beslut på stormöten ersätts av poströstning. Strejkrätten begränsas, liksom rätten för arbetare att blockera andra arbetsplatser än den egna. Arbetsgivare ges möjlighet att företa selektiva avskedanden vid strejk. Förtroendevalda och fackföreningar kan dömas till höga skadestånd vi illegala konflikter. Och — som pricken på i:et — har det parti som självt vadar i pengar från det privata näringslivet infört stränga restriktioner för fackförbunden att ge finansiellt stöd till politiska partier.
En brist i avsnittet om de antifackliga lagarna, och i boken som helhet, är att de nya polislagarna inte tas upp till diskussion. Trots att dessa lagar formellet faller utanför arbetsmarknadens jurisdiktion, spelar de en betydande roll i regeringens korståg mot facket, eftersom de bl a ger polisen befogenhet att kroppsvisitera och arrestera personer vilka endast misstänks för att planlägga ett brott.
Ett av de motsägelsefulla inslagen i Thatcher och facket är författarens karakterisering av det konservativa partiet. Å ena sidan säger han att partiet finansiellt har sin bas hos företagen. Å andra sidan är han mån om att betona att det inte i första hand är ”ett överklassparti — det tjänar framför allt breda medelklassintressen och deras aspirationer”. Detta är naturligtvis rätt såtillvida att den dryga miljon som utgör medlemsbasen i partiet mestadels återfinns i medelklassen. Det är också riktigt i den meningen att partiets nuvarande ledning har sitt ursprung i småborgerligheten. Men för det första är det nya styret i Tory-partiet ett resultat av det traditionella ledarskapets, aristokratins, totala oförmåga att fullgöra sin uppgift. För det andra är storföretagen självfallet måna om att satsa sina slantar på rätt häst för att rida ut lönsamhetskrisen. Till syvende och sist är således den konservativa regeringens aggressiva politik ett adekvat uttryck för den härskande klassens övergripande intresse att åstadkomma en genomgripande höjning av vinstnivån genom att försvaga och splittra den arbetande befolkningen.
Sina kunskaper om det brittiska samhället har Lundberg främst tillägnat sig under tiden som arbetsmarknadsråd vid svenska ambassaden i London. I boken skriver han lite blygsamt att dess syfte varit att ”redovisa hur ögon uppfostrade i svensk fackföreningsrörelse ser på brittisk”. Dessa båda ”utsiktspunkter” (diplomat respektive barn av den svenska arbetarrörelsen) är nyttiga att ha i minnet vid läsningen av boken. Så gott som genomgående är skeendet skildrat från ovan, de enda rollerna i det politiska dramat innehas av personer i samhällets absoluta toppskikt. Bortsett från avsnittet om massarbetslöshetens sociala följder, görs inga försök att tränga ned i de djupa leden, att beskriva vad som händer på arbetsplatser, i lokala partiorganisationer osv. Det ensidiga fågelperspektivet gör t ex att författarens indelning av fackförbundsledarna i ”vänster ”, ”mitten-” och ”högermän” blir närmast obegriplig dvs i avsaknaden av en koppling till det ena eller andra förbundets specifika struktur, sammansättning, basmedlemmarnas kamperfarenheter osv.
Den förenklade bilden av de olika tendenserna inom Labour och TUC skymmer mer än den förklarar. I boken nämns inget om att den kanske främsta anledningen till partiets särpräglade struktur och de täta skotten mellan politisk och facklig verksamhet är att det av tradition inte förekommit någon politisk organisering på arbetsplatserna. Härav det otympliga systemet med blockröster för fackförbunden på labourkongresserna — ett tacksamt objekt för de konservativa politikernas raljerande kommentarer:
I TUC:s värld, som nyligen i Brighton...hade 1 114 miljon TGWU-medlemmar som var enhälligt för Meacher vid lunchtid, ändrat sig vid tedags. Då stod de enhälligt bakom Hattersley. Det är en precision, en enstämmig disciplin som skulle vinna beundran varsomhelt öster om Berlinmuren. (Norman Tebbit, f d arbetsmarknadsminister).
Problemet är att dessa cynismer rymmer flera korn av sanning. Dessvärre har de flesta stora fackliga organisationer i Storbritannien deformerats till följd av det rådande pampväldet. Att de därmed också mist åtskilligt av sin slagkraft har Thatcher & Co knappast anledning att beklaga. TUC-ledningens vägran att i praktiken backa upp de strejkande gruvarbetarna är bara det senaste exemplet på att den i första hand är angelägen om ett gott sammarbetsklimat med regeringen.
På ett ställe nämner Lundberg att Derek Robinson, en facklig ledare på en fabrik inom den statliga British Leyland-koncernen avskedades 1979 för att han kritiserat företagets nedläggningsplaner. Däremot sägs inget om att hans återanställning schackrader bort i kohandeln mellan koncernens och fackförbundets fackliga aktivister inom koncernen. Lundberg nämner vidare att över 80 000 jobb försvunnit inom BL under en tioårsperiod. Vad läsaren inte får veta, är att dessa massavskedanden kunde ske med fackets, eller rättare sagt ombudsmännens samtycke. Visserligen citerar författaren en av de drabbade arbetarna, som kalla den dåvarande BL-chefen Michael Edwardes för ”diktator”. Men att denne tyrann handplockades till uppdraget av Callaghans laboruregering förbigås med tystnad.
I intervjuer har Edwardes uttryckt sin stolthet över att ha återställt ordningen i facket genom att beröva shop stewards, de förtroendevalda på fabriksgolvet, deras makt — till förmån för och i fullt samförstånd med de så kallade vänstermännen i förbundsledningen. Mot bakgrund av att dessa shop stewards spelade en nyckelroll i 60-och 70-talens hårda fackliga strider — i själva verket hade de vetorätt över alla förändringar på arbetsplatsen — fick åtgärderna mot dem en avgörande betydelse för att knäcka arbetarnas motstånd mot de långtgående rationaliseringarna.
Dessa aspekter lyser med sin frånvaro i Lundbergs bok. I stället låter han Len Murray, TUC:s förre generalsekreterare, komma till tals. Även om författaren knappast döljer sin djupa respekt för dennes synpunkter, avslöjar intervjun på ett nästan genant sätt den styrande byråkratins illusioner om den brittiska demokratin och deras till synes okrossbara förhoppningar om en konstruktiv dialog med ”de förnuftiga” i regeringskretsen.
I den avslutande delen av Thatcher och facket diskuteras vad det svenska samhället i allmänhet och fackföreningsrörelsen i synnerhet har att lära av de brittiska erfarenheterna. Det genomgående draget i den jämförelse som författaren gör mellan den brittiska och svenska arbetarrörelsen är att den senare står avsevärt bättre rustad gentemot högerns attacker. Enligt Lundberg har vi i Sverige en annan kollektiv tradition, på grund av arbetarrörelsens och övriga folkrörelsers starka ställning, vilken utgör ett skydd mot en svensk Thatcher. Det stora arbetarpartiet är heller inte försvagat av inbördes stridande fraktioner — mycket tack vare ett valsystem som ger utrymme för grupper till vänster om SAP.
Lundberg finner ingen anledning tillkonkreta försvarsåtgärder, utöver de som redan vidtagits, för att hejda en fortsatt högeroffensiv i Sverige. På det ideologiska planet, däremot, bör ”rörelsens” uppgift vara ”att historiskt återvinna, levandegöra och bygga vidare på den svenska modellen”.
Är det verkligen sådana lärdomar de brittiska bil- och gruvarbetarna har att förmedla till oss?
Willy Andersson