Ur Fjärde Internationalen 1-85
Hans Mayr, ordförande i IG Metalls förbundsstyrelse, talade om ett ”fantastiskt historiskt framsteg” för sin fackförening. ”En dörr till 35-timmarsveckan har brutits upp”. Wolfgang Thiele, ordförande i Verkstadsföreningen (Gesamtmetall) gick snabbt i svaromål: ”Nej, den här överenskommelsen är inte öppningen till 35-timmarsveckan utan vägen bort från en allmän förkortning av arbetsveckan.”
Heiner Geissler, minister i den styrande högerkoalitionen, bestående av liberaler och kristdemokrater, rusade genast till försvar av sin vän, industrimannen. Han sammanfattar utgången av striden som ”fruktlös och skadlig”. Socialdemokratiska politiker har, förutom att visa tillfredsställelse över att deras högervänlige kollega Georg Leber, med sitt kompromissförslag lyckades göra slut på strejken, också gjort känt att de, trots massarbetslöshet och en reaktionär åtstramningspolitik, hoppas att det skall bli möjligt att nå en ny och varaktig förståelse mellan fackföreningarna och arbetsgivarna enligt den västtyska ”samhälleliga samarbeta” -modellen.
De delar av den s k vänstern som inte ville veta av denna kamp, och som när den ändå, trots deras förväntningar blev av, såg den som ”förutbestämd” för nederlag, tycker nu att deras mörka förutsägelser har besannats. Till exempel sa Willy Hoss, tidigare klubbstyrelsemedlem och medlem i den s k Plakatgruppen vid Daimler Benz i Stuttgart, som uteslöts ur IG Metall, och som nu sitter i förbundsdagen för De Gröna: ”Strejken gav inget som helst resultat. Arbetarna uppmanades att göra en hel mängd meningslösa uppoffringar”.
Hur skall vi värdera strejkerna för 35-timmarsveckan? Det finns inget enkelt svar. De västtyska fackföreningarna har utan tvekan rest sig ur den dvala de verkar ha sjunkit in i under de senaste åren. Men alla deras svagheter har också kommit fram i ljuset. Det är ett faktum att fackföreningarna lyckades tvinga arbetsgivarna och regeringen till reträtt, till att acceptera att arbetsveckan förkortades till under fyrtio timmar i veckan (38 timmar i veckan inom stålindustrin). Trots det var arbetsgivarna nöjda med det kompromissförslag som Georg Leber, f d ordförande för byggnadsarbetarnas fackförening (Industriegewerkschaft Bau, Steine, Erden), lade fram. Överenskommelsen gör slut på den reglerade arbetstiden och för ner en del av fackföreningarnas förhandlingsstyrka till klubbnivå. Dessa klubbar arbetar inom snäva ramar och är i många stora koncerner inblandade i ”lojalt samarbete” med företagsledningarna, där de mer bryr sig om fabrikernas väl och ve än om fackföreningarnas mål.
* * *
IG Metalls och IG Druck und Papier (IG Dru-Pa grafikernas fackförening) strejk för kortare arbetsvecka var otvivelaktigt den viktigaste strejken i Västtyskland sedan 50-talet. Det var den första stora strejken sedan stålarbetarnas strejk för 35-timmarsveckan under vintern 1978-79. Om man räknar de som strejkade, de arbetare som lockoutades och de arbetare som permitterades då deras fabriker stängdes, deltog en och en halv miljon människor över hela landet i strejken. Strejken, som varade i över sex veckor (inom den grafiska industrin i tretton veckor), var den längsta strejken sedan IG Metalls 114 dagar långa försvarsstrejk i Schleswig-Holstein 1956-57).
För första gången genomförde IG Metall en strejk i två distrikt samtidigt. För första gången utkämpade två medlemsorganisationer i tyska LO (Deutsche Gewerkschaftsbund, DGB) en gemensam kamp för ett gemensamt mål, och fick stöd från andra industrifackföreningar. För första gången sedan slutet av 1982, när högerkoalitionen som ersatte socialdemokraterna i regeringsställning proklamerade en samhällelig och politisk vändning med Reagans och Thatchers politik som förebild, tog fackföreningarna upp kamp mot regeringen, som i konflikten ingrep öppet på arbetsgivarnas sida.
Under strejken kan man urskilja två skilda perioder. Gränsen går vid den största politiska mobiliseringen under kampen, demonstrationen med 200 000 arbetare i Bonn den 28 maj. Under den första perioden utvidgades och skärptes kampen dag för dag, som en följd av arbetsgivarnas och regeringens konfrontationslinje.
Under den andra perioden riskerade fackföreningledningens försök att begränsa konflikten att leda fackföreningarna mot ett farligt nederlag. Katastrofen avvärjdes men chansen för en stark och klar seger förlorades också.
I mars var arbetsgivarna och regeringen fortfarande övertygade om att ledningarna för IG Metall och IG Dru-Pa hade förtagit sig när de ställde kravet 35 timmars arbetsvecka med full lön. De trodde att fackföreningarna hade blivit alltför försvagade av mer än tio års hög arbetslöshet och öppen oenighet inom DGB kring att genomföra en strejk för ett sådant mål.
Kapitalisterna och deras politikervänner förlitade sig på resultaten av en opinionundersökning de låtit göra, som visade att en majoritet av fackföreningsmedlemmarna ansåg att 35-timmarsveckan var ett orealistiskt mål. Detta bestämde deras sätt att behandla fackföreningsrepresentanterna. ”Inte en minut mindre än 40 timmar”, löd ropen från verkstadföreningen, Gesamtmetall. Ekot kom omedelbart från parlamentet. ”Absurt, galet, vansinnigt”, var förbundskansler Kohls kommentar till kravet. ”Det skulle få t o m en kyckling att skratta”, grinade den dåvarande ekonomiministern greve Lambsdorff.
Den 12 mars inleddes varningsstrejkerna inom metallindustrin runt om i landet. Nära 300 000 metallarbetare deltog i aktionsdagarna den 5 och 6 april i norra och södra Tyskland. Medan ledningen för IG Metall drog ut på varningsstrejkerna, därför att de väntade att två resultatslösa centrala förhandlingar (inom verkstadsindustrin, liksom inom de flesta andra industrigrenar, förs de verkliga förhandlingarna regionalt), tog det lilla IG Dru-Pa, med sina 140 000 medlemmar, ledning för rörelsen. Den 12 april påbörjade den en-dagsstrejker, samtidigt som den höll strejkomröstningar i fabrikerna.
(På hösten 1983 ändrade IG Dru-Pas kongress stadgarna, och gjorde det därmed möjligt för enskilda fabriksorganisationer att gå ut i strejk också utan att rösta om strejken, och att hålla strejkomröstningar i bara de fabriksklubbar som är inblandade i stället för att vara tvingade genomföra omröstningar inom alla fabriksklubbar samtidigt.) Grafikernas fackförening satte kapitalisternas förväntningar att det inte skull bli någon strejk på skam. Under perioden fram till den 3 maj röstade 81 procent av IG Dru-Pas medlemmar i nära 200 fabriksklubbar för strejk.
Under de följande veckorna tillämpade IG Dru-Pas ledning vad de kallade en flexibel strejktaktik. Varje dag gick nya tryckerier ut i endagsstrejker, och senare förlängdes strejkerna. Man ville förhindra att arbetsgivarna genomförde en landsomfattande lockout, som den som nästan drev fackföreningen i konkurs under de senaste grafiker-strejkerna 1976 och 1978. De västtyska fackföreningarna måste nämligen, enligt sina stadgar, betala ut en strejklön motsvarande 70 procent av nettolönen till både strejkande och lockoutade arbetare.[1]
Och det lilla svaga IG Dru-Pa skulle inte klara av en generalstrejk. T o m den största och rikaste fackföreningen, IG Metall, med sina 2,5 miljoner medlemmar, skulle bara ha råd med en veckas generalstrejk.
I början av maj genomförde metalledningen strejkomröstningar i två förhandlingsdistrikt — Nordwürttemberg/Nordbaden (i Stuttgart‑området) och Hessen (i Frankfurtområdet). I båda distrikten röstade mer än 80 procent av medlemmarna för strejk. IG Metall satsade på en strejktaktik som bara drog in en liten del av medlemmarna i kampen samtidigt som den gav det största resultatet.
Den 14 maj lade omkring 13 000 arbetare i 14 fabriker i Stuttgart-området ner arbetet. Strejkerna syftade till att stoppa tillverkningen av viktiga delar till bilindustrin. När IG Dru-Pa tog ut 10 000 arbetare i strejk varje dag, till att börja med utan metalledningens samtycke, gick Daimler Benz huvudfabrik i Sindelfingen nära Stuttgart ut i strejk den 16 maj. Den 21 maj genomfördes den första strejken på 33 år inom verkstadsindustrin i Hessen, strejken vid Opelkoncernens Russelgheimerfabrik. Den 23 maj uppmanade DGB i Baden Württemberg sina medlemmar att sympatistrejka i några timmar. Pressen började tala om möjligheten av en generalstrejk.
Sympatistrejken i Stuttgartområdet fick, p g a dåliga förberedelser, bara svagt stöd. Under tiden försökte arbetsgivarna och regeringen göra IG Metalls selektiva regionala strejker till en landsomfattande generalstrejk. De använde sig av lockout-vapnet, som inte någonstans har använts så massivt som i Västtyskland, där det användes på ett helt nytt sätt.
Officiellt lockoutade Verkstadsföreningen bara arbetare i de områden där det förekom strejker, och där ”bara” 90 000 arbetare (och inga skulle vara ”neutral” i förhållande till strejkens indirekta effekter. xxxx [ här saknas uppenbarligen text ] serade alla bil- och de flesta reservdelsfabriker i förbundsrepubliken, i en aktion som helt klart hade planerats i förväg, stängningar. Företagsledningarna förklarade att metallstrejken i Stuttgartområdet gjorde det ekonomiskt omöjligt för dem att hålla personalen i arbete.
På order av delstatsregeringen förklarade chefen för A-kassan, Franke, att de lokala arbetsförmedlingarna inte kunde betala de berörda arbetarna de understöd de var berättigade till. A-kassan skulle vara ”neutral” i förhållande till strejkens indirekta effekter.
Under strejkens gång var till slut 65 000 ute i strejk, 120 000 officiellt lockoutade och nära 375 000 arbetare permitterade. Enligt fackföreningsstadgarna hade permitteringsoffren ingen rätt till ersättning från facket, men arbetsförmedlingen betalade inte heller ut några bidrag.
Arbetsgivarna hoppades att dessa arbetare skulle rikta sin vrede och sin oro över hur de skulle klara sig mot sin egen organisation, och på så sätt tvinga ner Metall på knä. Samtidigt tog Verkstadsföreningen initiativet. De bestämde i vilka fabriker och på vilka avdelningar arbetet skulle fortgå och var produktionen skulle stoppas.
Till exempel fortsatte arbetet med de nya höstmodellerna, på forsknings- och utvecklingsavdelningar inom bilindustrin, ofta med klubbstyrelsernas goda minne. Lönsamma och speciellt känsliga avdelningar, som försäljning, marknadsföring och administration, hölls också igång.
I juli utvidgade IG Dru-Pa, under tryck från arbetarna, aktionen, så långt dess strejktaktik tillät. Men samtidigt kunde IG Metall inte ge något svar på lockouten. Luften gick ur strejken. Efter juli ändrades inte styrkeförhållandena nämnvärt till fackföreningens fördel.
Försvagningen berodde inte på strejkfronten i fabrikerna. Där blev kampen allt effektivare och radikalare under slutet av maj och juni. I många fabriker försökte verkstadsklubbarna och arbetarna göra effektivt motstånd mot lockouten
Ett exempel är Filter-Knecht i Lorch (Württemberg) som tillverkar filter för bilindustrin. Så snart det blev känt där att företagsledningen tänkte skicka hem 80 procent av arbetarna den 28 maj, gjorde verkstadsklubben en 20-punktsplan för hur man skulle upprätthålla produktionen. Måndag morgon gick arbetarna beslutsamt in i fabriken och försökte börja arbeta. Företagsledningen stängde av maskinerna. Arbetarna förklarade fabriken ockuperad.
Två dagar senare förberedde Filter-Knechtarbetarna ett entusiastiskt mottagande av två representanter för de strejkande brittiska gruvarbetarna. Veckan efter, efter en lång helg, avslutades ockupationen därför att IG Metalls ledning gjort klart att de ogillade aktionen. I en hel rad fabriker, framför allt i Stuttgartområdet, gick lockoutade arbetare in i sina fabriker, demonstrerade på fabriksgolvet och ”besökte” sina arbetsplatser.
När verkstadsföreningen utlyste ytterligare lockouter till den 18 juni, låg hot om ockupationer i luften. Den turk- och kurddominerade arbetsstyrkan vid SELs elmaterielföretag i Esslinger hann före lockouten genom att gå ut i strejk spontant, utan strejkledningens samtycke, den 15 juni.
Arbetarna vid Werner och Pfleiderer i Dinkelsbühl nära Stuttgart gick till arbetet den 18 juni utrustade med filtar och madrasser, och förberedda för att stanna kvar länge.
Deras aktion blev en braksuccé. Av rädsla för en fabriksockupation backade företagsledningen från sitt beslut om lockout samma dag. I många andra fabriker förberedde de lokala fackledningarna fabriksockupationer som inte blev av p g a IG Metalls ledning i Frankfurt negativa attityd. Samtidigt krävde fackföreningsmedlemmar och styrelser i andra distrikt, särskilt Nordheim-Westfalen och Hamburg, att IG Metallas ledning skulle hålla omröstningar om strejken så att de skulle kunna svara på fabriksstängningarna med sina egna kampmetoder.
Efter den framgångsrika ”marschen till Bonn- den 28 maj, som var IG Metalls försök att svara på regeringens stöd till Verkstadsföreningens lockouttaktik, var förutsättningarna för att utvidga strejken mer gynnsamma än någonsin. I ”Bonner Hofgarten(Slottsskogen i Bonn) krävde 200 000 arbetare med all sin kraft, i den största fackliga demonstrationen i Västtysklands historia, att förbundskansler Kohl skulle förtidspensionera sig, precis som regeringen erbjudit arbetarna att göra som ett alternativ till 35 timmars arbetsvecka. (Enligt en lag som antogs strax före strejken skall regeringen finansiera en plan för pension vid 58 års ålder med 65 procent av den senaste bruttolönen.)
DGB-ordföranden Ernst Breit förklarade i Bonn, till allmänt jubel, att en landsomfattande solidaritetsstrejk var möjlig. Verkstadsindustriarbetarnas initiativ visade vägen för en effektiv kamp mot lockouten — strejkomröstningar i alla områden som drabbas av stängningar, strejker vid delvis stängda fabriker och fabriksockupationer.
Men IG Metalls ledning spjärnade mot varje sådan aktion. T o m strejken vid Daimler Benzfabriken i Sindelfingen möttes av ogillande från ledningen. Ytterligare ”spontan” kamp förbjöds.
Medan verkstadsföreningen hotade att bryta alla förhandlingar och under hot om ett ”sammanbrott i avtalsförhandlingarna” inom verkstadsindustrin, förberedde IG Metalls ordförande, Hans Mayr, bakom kulisserna en kompromisslösning. Han kallade hem SPD-politikern Georg Leber från semester i Italien och föreslog honom som politisk medlare.
Lebers uppgörelse antogs av IG Metall, och från början av juli gällde den också för den grafiska industrin. Den innebar 38,5 timmars arbete med ”flexibel arbetsdag”. Trots ilska bland de strejkande arbetarna, röstade mer än 50 procent av IG Metalls medlemmar för att godta uppgörelsen. Den 3 juli gick arbetarna i Stuttgart, och några dagar senare de i Frankfurt, tillbaka till arbetet.
Resultatet av strejken blev mycket mindre fördelaktigt för fackföreningarna än man kan tycka vid första ögonkastet. Det som är positivt är att efter första mars 1985 kommer arbetsveckan att kortas till under fyrtio timmar och samtidigt får alla arbetare en löneförhöjning, som kompensation, på 3,9 procent. Det negativa är att IG Metall och IG Dru-Pa måste nöja sig med löneförhöjningar på 3,3 procent den 1 juli 1984 och ytterligare 2 procent 1 mars 1985.
Särskilt negativ är principen att arbetsveckan inom verkstadsindustrin fortsättningsvis är genomsnittlig. Så länge som den genomsnittliga arbetstiden inom en fabrik är 38,5 timmar, kan en del arbetare t ex arbeta 37 timmar, andra t ex 40 timmar, och resten någonting mitt emellan. Denna splittrande princip slogs tillbaka inom den grafiska industrin.
Dessutom kan dags- och veckoarbetstiden för en enskild arbetare fördelas oregelbundet. Gränserna för denna ”flexibilitet” blir fortfarande ett stridsämne mellan facket och arbetsgivaren. Enda regeln är att arbetstiden skall vara som genomsnittet över två månader. Arbetsgivarna tolkar detta som att en arbetare kan få arbeta 32 timmar i två veckor, 36 timmar i två veckor och sedan 41-45 timmar, beroende på produktionens rytm. Övertiden och skiftarbetets utbredning regleras inte av uppgörelsen.
En annan negativ aspekt är att inga begränsningar gjordes för deltidsarbetet. Detta berör i första hand kvinnor, men också i ökande grad männen. I framtiden kommer allt fler arbetare att få nöja sig med dessa osäkra arbetsförhållanden.
Slutligen skall förkortningen av arbetstiden genomföras fabrik för fabrik efter förutsättningslösa förhandlingar mellan verkstadsklubbarna och företagsledningarna. Det är upp till varje fabrik att bestämma om arbetsdagen skall kortas med 18 minuter, som många fabriker redan föreslagit; om arbetsdagen skall kortas till sju timmar varje fredag och varannan torsdag, som flera aktiva fackföreningsmedlemmar föreslår; om arbetarna skall få ytterligare fridagar; eller om arbetsveckan skall kortas till 38,5 timmar över hela linjen, som fackföreningarna kräver.
Så det beror på hur nedskärningarna genomförs i fabrikerna om målet — 35 timmars arbetsvecka i slutet av 1986 — kommer att vara en trovärdig och levande fråga i fabrikerna när det nuvarande avtalet löper ut.
Framför allt misslyckades avtalet om 38,5 timmars arbetsvecka att uppnå det uttalade målet för kampen, att genom en drastisk nedskärning av arbetsveckan skapa nya jobb och på så sätt lätta på det tryck på fackföreningarna som arbetslösheten skapar. Och detta trots att arbetsgivarna och regeringen, om strejken hade utvidgats så sent som i juni, kunde ha tvingats acceptera åtminstone en plan för att etappvis genomföra 35-timmarsveckan. IG Metalls och IG Dru-Pas ledningar fastnade här i sin egen logik, då de uppskattade fackföreningarnas kampberedskap utifrån strejkkassornas storlek i stället för graden av mobilisering.
Men framför allt var det ett politiskt beslut att inte utvidga kampen. IG Metalls och IG Dru-Pas ledningar visade att de, trots att de var redo för strid, inte var beredda att utmana de politiska och ekonomiska styrkeförhållandena. Att utvidga kampen skulle ha inneburit en risk för en allmän konfrontation med kapitalet och en regeringskris. Och hela fackföreningsledningen ryggade tillbaka inför detta.
Att titta på det materiella resultatet är emellertid inte tillräckligt för att svara på om strejken ”lönade sig” eller inte. Det materiella resultatet är ett nederlag i kampen för 35 timmars arbetsvecka, men en delseger för fackföreningsrörelsen. 1984, som var ett viktigt år för arbetarrörelsens kamp i Västeuropa, var IG Metall och IG DruPa de första fackföreningar som tog upp ett offensivt — i sin förlängning antikapitalistiskt — krav, och de vann en delseger i en rad konfrontationer med en reaktionär regering direkt uppknuten till kapitalet. Framför allt var kampen inte ”onödig” och ledde inte till ”förlust” då den satte hela den västtyska fackföreningsrörelsen i rörelse; därför att den ställde en fråga till 10 000-tals aktivister som kommer att vara avgörande för den kommande kampen; och för att erfarenheterna av framgångsrik kamp befrämjar en radikal omsvängning i fackföreningspolitiken.
Strejken har visat att det framför allt är uppsplittringen bland arbetarna själva och bristen på erfarenhet av facklig och politisk kamp som gör det möjligt för arbetsgivarna och regeringen att fortsätta sin åtstramningspolitik och sin antifackliga offensiv. DGB är splittrat som paraplyorganisation. Några av dess medlemsfack accepterade arbetsgivarnas och regeringens erbjudande om förtidspensionering vid 85 års ålder. Och samtidigt som IG Metall och IG Dru-Pa strejkade skrev de ånyo under på 40-timmarsveckan fram till 1988.
Också inom verkstads- och tryckeribranschen måste fackföreningsmedlemmar fortfarande, genom fortsatt kamp, övertygas om det rättfärdiga i offensiva krav i motsättning till marknadsekonomin, som t ex en radikal nedskärning av arbetstiden.
Att använda facklig kamp för att slå mot regeringen är inte längre tabu. Det var en politisk strejk, och de som deltog i den i fabrikerna såg den som en kamp mot Kohl-regeringen. Regeringen tvingades backa, och visade därmed sin svaghet. Den led en serie nederlag i maj och juni. Den 24 maj tvingades den, under hot om stora protester, att dra tillbaka ett lagförslag som skulle ha givit immunitet åt politiker och storföretag som varit inblandade i olagliga bidrag till politiska partier och skattebedrägerier. Den 6 juni deklarerade förbundskansler Kohl plötsligt att det inte skulle vara tabubelagt att korta arbetsveckan. Samtidigt övertalade hans arbetsmarknadsminister, Blüm, Verkstadsföreningen att inte utvidga lockouten, som man redan beslutat, till distrikt där det inte förekom några strejker. I slutet av juli tvingades Greve Lambsdorff, som i egenskap av ekonomiminister var den som lett inriktningen på konfrontation med fackföreningsrörelsen, att avgå, anklagad för korruption.
I slutet av juni kom för facket förmånliga domstolsutslag som pressade regeringen att backa från beslutet att a-kassorna inte skulle betala ut pengar till arbetare som berörts av fabriksstängningarna. Och i början av juli fick arbetsmarknadsminister Blüm de motsträviga arbetsgivarna inom den grafiska branschen att också acceptera socialdemokraten Georg Lebers kompromissförslag.
På senaste tiden har regeringen åter igen backat från sin tidigare konfrontationslinje. Trots att den i början av året förklarat att den inte skulle ge den offentliganställda varken högre löner eller kortare arbetstid under 1984 och 1985, visade den sig redan den 25 september, då förhandlingarna med de offentliganställda inleddes, beredd att förhandla inom begränsade områden. (Fackföreningarna kräver 5 procent mer i lön och 10 fler lediga dagar per år som en ”länk” till 35-timmarsveckan.)[2]
Det var framför allt fackföreningsledningens och de båda oppositionspartiernas — SPD och De Gröna — återhållsamhet som räddade regeringen från ett större nederlag. Båda partierna hade förklarat sin solidaritet med fackföreningsrörelsens kamp, men i praktiken betedde de sig som om det var en helt opolitisk konflikt.
I förhandlingarna mellan SPD och De Gröna om stöd till en socialdemokratisk minoritetsregering i delstatsparlamentet i Hessen, spelade strejken, lockouten och arbetstidsförkortningen ingen som helst roll. Bakom kulisserna pressade SPD på fackföreningarna att avsluta strejken före valen till Europaparlamentet. Man var rädd att stödet till de strejkande skulle kosta partiet röster.
I Hessen och Hamburg vägrade de socialdemokratiska regeringarna att vidta rättsliga åtgärder mot lockouten (lockout är förbjudet i dessa staters grundlagar). Och i socialdemokratiskt styrda stater och städer var SPD lika ovilligt att ge de offentliganställda 35 timmars arbetsvecka som de borgerliga partierna. Så kravet att SPD och De Gröna som grund för samarbete, skall binda sig för att tillsammans stifta en lag om 35 timmars arbetsvecka i de städer, stater och senare också i det nationella parlamentet, när de får majoritet, blir nu allt viktigare.
Erfarenheter under kampens gång, har övertygat ett helt skikt aktiva medlemmar och förtroendevalda i fackföreningarna om att det krävs grundläggande förändringar i fackens sätt att fungera. Sådana förändringar upplevs som mest nödvändiga kampmetoder, frågan om strejkkassorna och fackföreningsmedlemmarnas och deras fackliga förtroendevaldas attityder.
Före strejken diskuterades inte fabriksockupationer allmänt inom IG Metall. Erfarenheter av ockupationer begränsades till ett litet antal arbetarstyrkor som under senare år försökt använda sig av den metoden för att förhindra att deras fabriker stängts. I dag blir allt fler arbetare övertygade om att lockout bäst bekämpas med fabriksockupationer. Ett domstolsutslag som sade att det skulle vara lagligt för arbetare som lockoutades under en strejk att gå in på fabriksområdet skulle befrämja vidare diskussioner. Ett annat krav som diskuteras är att en strejk vid en eventuell lockout skall fortsätta tills arbetsgivaren betalar ut innestående löner.
Inom den grafiska industrin, där en massa tidningar trots strejken, tack vare strejkbrytare och modern layout- och tryckeriteknik kunde tryckas och distribueras under polisbevakning, trots massiv blockad vid dörrarna, diskuterar i dag aktiva fackföreningsmedlemmar nödvändigheten av att stanna i fabrikerna under strejker, eller att göra maskiner obrukbara.
Efter att ha sett den brittiska gruvstrejken, som pågått i mer än ett halvt år utan att facket betalat ut strejkersättning, ifrågasätter många aktivister tidigare praxis att betala strejkande arbetare ur fackens kassor. ”Ni måste ta er ut ur strejkkassefällan”, rådde Joe Holmes, representant för brittiska NUM (gruvarbetarnas fackförening), på en konferens för militanta fackföreningsmedlemmar i Frankfurt 28 september, då en gemensam balansräkning över strejken skulle göras. ”Strejkersättning dödar varje rörelse. Utan strejkersättning är distrikten och regionerna mer självständiga och kan lättare agera oberoende och under mindre byråkratisk kontroll.”
Om fackföreningarna inte skulle vara tvingade att ersätta lockoutade arbetare för deras lönerförluster, skulle de kunna hålla stånd också mot masslockouter utan att tvingas ner på knä. I stället för att betala ut strejkersättning i den omfattning man hittills gjort, skulle fackens lokala och centrala strejkfonder stödja strejkande och lockoutade arbetare efter behov, och förlita sig på alla fackföreningsmedlemmars och allmänhetens stöd. Om fackföreningarna inte ändrar sina stadgar kommer de i fortsättningen inte att kunna genomföra landsomfattande strejker. Fackföreningarna har en framtid bara som kamporganisationer, inte som samfund som försäkrar mot effekter av strejker.
Behovet av att föra ner det nya arbetstidsavtalet på fabriksnivå ställer konflikten mellan de aktiva fackföreningsmedlemmarna och de samförståndsinriktade klubbstyrelserna på sin spets. Redan i början av detta år har många klubbstyrelser vägrat driva fackföreningsrörelsens krav på 35 timmars arbetsvecka. Under strejken var klubbstyrelserna vid många stora fabriker antingen passiva, eller motarbetade kampen. I stället för att ta strid mot de fabriksstängningar som genomfördes p g a strejken, gjorde de ofta upp med arbetsledningarna att ta igen den förlorade arbetstiden under semestern.
Golda, metallordförande i München, skrev under strejken öppna brev till sin organisation, brev som skickades ut till alla arbetare, om att strejken borde avbrytas. Dessutom sänkte han helt egenmäktigt sin fackföreningsavgift till 3 mark i månaden. Direkt efter strejken, då bilfabrikerna försökte ta igen den förlorade produktionstiden, gick klubbstyrelserna vid Daimler-Benz, Porsche och andra fabriker med på massiv övertid och särskilda skift fram till jul, så att det direkta resultatet av strejken för många arbetare blev en 50-timmars — och inte 35-timmars — arbetsvecka. (I alla fabriker där klubbstyrelserna följde IG Metalls vägran att jobba över, eller bara göra det mot kompledighet, har företagen tvingats anställa fler arbetare efter strejken.”
Demokratiseringen av fackföreningarna och en återuppbyggnad av deras kampberedskap är bara möjlig om regelbundna medlemsmöten hålls i fabrikerna och om de valda kontaktombuden kan utöva verklig kontroll över fackens representanter i samarbetsorgan och över de lokala och centrala fackliga ledningarna.
Kampen för 35-timmarsveckan förde fackliga aktivister från olika politiska strömningar närmare varandra. I lokala stödkommittéer och lokala fackklubbar arbetade de tillsammans före och under strejken — verkstadsarbetare, tryckare och offentliganställda. Många av dem höll ihop också efter strejken. De organiserar solidariteten med de brittiska gruvarbetarna och för de offentliganställda som nu förhandlar med regeringen om sina löne- och arbetstidskrav.
140 av dessa aktivister från hela landet möttes 22-23 september i Frankfurt på inbjudan av informationstidningen Info 35, för att utbyta erfarenheter och arbeta fram en gemensam strategi för att föra ner det nya avtalet på fabriksnivå. Detta var den fjärde landsomfattande konferens för aktiva fackföreningsmedlemmar, och det var den bredaste. Jakob Moneta, f d chefredaktör för verkstadsarbetarnas fackliga tidskrift Metall och ledande medlem av GIM (den västtyska sektionen av Fjärde Internationalen) sammanfattade stämningen när han sa: ”Vi behöver organiserat samarbete, en arbetsgrupp för kämpande fackföreningar”.
Under tryck av massarbetslöshet och åtstramningspolitik kan den stora massan av fackföreningsmedlemmar inte ledas i kamp av ”spontana” initiativ från några fackligt förtroendevalda. Bara om fackföreningsrörelsen som helhet kan omvandlas till en kamporganisation, bara om ett socialistiskt medvetande tränger fram hos fackföreningsledningarna, kommer det att vara möjligt att föra en framgångsrik kamp för 35-timmarsvecka 1986, för nationalisering av storindustrin och för olika former av arbetarkontroll.
GIM var den enda landsomfattande organisation som i strejken kämpade effektivt och beslutsamt för 35-timmarsveckan och för att utvidga kampen. Dess tidning, Was Tun, kom under strejken ut med 12 nummer med en upplaga på mellan 12- och 20, 000 exemplar. Den lästes av många aktiva förtroendemän, och diskuterades på arbetsplatserna. GIMs fackliga aktivister står i dag i första ledet bland de arbetare som tillsammans drar lärdomar ur strejken och som kommer att föra fram militanta åsikter i diskussionerna inom fackföreningsrörelsen.
Översättning Barbro Davidson
[1] I min artikel om 35-timmarskampen i International Viewpoint den 21 maj, missförstod översättaren varför det krävdes 75 procents majoritet för strejken. Det är inte lagen som kräver detta, utan fackföreningsstadgarna. Därför kan detta förändras på fackförbundskongresser. Utifrån de senaste erfarenheterna diskuterar fackliga aktivister framför allt följande förändringar:
* Fortsättningsvis skall 75 procent av de avlagda rösterna (och inte som nu av hela medlemsantalet) vara tillräckligt för att besluta om strejk.
* Strejkomröstningar och strejker skall vara möjliga att genomföra i enskilda fabriker.
* Beslutet att anta en uppgörelse eller fortsätta en strejk skall antas av en enkel majoritet (hittills har 25 procent av medlemsantalet, antingen de varit inblandade i strejken eller ej, varit tillräckligt för att anta en uppgörelse och avbryta en strejk).
[2] Inom de offentliganställdas fackföreningar pågår sedan ett år tillbaka en diskussion om man skall kräva 35 timmars arbetsvecka eller lägre pensionsålder i avtalsförhandlingarna. Den största fackföreningen, OeTV, har varit och är splittrad på denna fråga. På en konferens i april föredrog man 35-timmarsveckan. Men på kongressen i juni tog man inte klar ställning. Kravet på 10 fler lediga dagar som restes efter verkstads- och tryckeriarbetarnas strejk, är en kompromiss inom fackföreningen. Det jämställs med 38,5timmarsveckan inom industrin, och betraktas som en länk till 35-timmarsveckan. Men det innebär ingen nedskärning av arbetsdagen och lämnar därför frågan om inriktning för den fortsatta kampen för arbetstidsförkortning öppen. Diskussionen inom OeTV har inte påverkat IG Metalls inriktning.