Ur Fjärde Internationalen 6/1984
Efter sex månaders debatt och efter ett 50-tal medlemsmöten över hela landet, var det så till sist dags att gå till beslut! Den 15-16 december 1984 höll Socialistiska Partiet sin Internationella konferens — för att lägga fast partiets hållning i de viktigaste internationella frågorna inför Fjärde Internationalens tolfte världskongress i början på 1985 och för att välja delegater som skall representera de svenska socialisterna på världskongressen.
Socialistiska Partiet är en del i en världsomspännande rörelse — och liksom sina meningsfränder i det 40-tal andra länder på sex kontinenter som också de är mitt uppe i förkongressdebatten, ser partiet självklart världskongressen som en viktig händelse.
Här handlar det om att studera och diskutera den internationella utvecklingen i stort, att bilda sig en uppfattning om de viktigaste politiska händelserna under den gångna perioden och omsätta sin inställning i praktisk handling. Detta i form av gemensamma politiska initiativ och internationella kampanjer.
För att organisera upp debatten har Internationalens ledning — den Internationella Exekutivkommittén och, mellan dess möten, det Förenade Sekretariatet — lagt fram en rad rapporter och resolutionsförslag.
Världskongressen kommer att ta ställning till (bl a) dessa resolutioner:
• en bedömning av världsutvecklingen i stort;
• den revolutionära kampen i Centralamerika;
• den anti-byråkratiska kampen i Polen;
• Fjärde Internationalens uppbygge och förhållande till andra radikala strömningar inom den internationella arbetarrörelsen.
Dessa texter innehåller både analyser och förslag till arbetsuppgifter för den kommande kongressperioden. De har i sin tur kompletterats med andra dokument — delrapporter kring olika aspekter av Internationalens uppbygge och uttalanden i aktuella politiska frågor.
Förutom de nämnda resolutionsförslagen — och olika motförslag som ställs av enskilda sektioner eller minoritetsströmningar inom Internationalen — kommer världskongressen också att ta slutgiltig ställning till en resolution om Socialistisk demokrati, som har diskuterats offentligt alltsedan den var uppe till en första — rådgivande — omröstning på den förra världskongressen för fem år sedan.
Den internationella debatten har hållits samman av ett 20-tal internationella informations- och diskussionsbulletiner — samtliga översatta till engelska, franska och spanska. Många av texterna har också översatts till andra språk, sammanlagt 8 eller 9.
Internationalens medlemspartier överallt i världen har liksom Socialistiska Partiet i vårt land genomfört förberedande konferenser för att ta ställning i denna internationella debatt och välja sina världskongressrepresentanter.
När världskongressen möts i början av 1985 är det efter mer än två och ett halvt års förberedelser. Det är verkligen ingen liten apparat att organisera upp en demokratisk diskussion med partier som arbetar under så vitt skilda förhållanden och representerar sa olika erfarenheter som är fallet inom Fjärde Internationalen. Men de hålls samtidigt samman av en gemensam programmatisk grundinställning och sin tillhörighet till den enda världsorganisationen värd namnet man i dag återfinner inom den internationella arbetarrörelsen. Utan denna gemensamma bas och den respekt och lojalitet den ger upphov till, skulle Internationalens praktiska arbete som enhetlig organisation vara helt omöjlig.
För Socialistiska Partiets del inleddes den internationella debatten inför världskongressen redan under våren 1984...
Den internationella debattens omfång och svårigheterna att översätta de ofta väl långa resolutionerna och rapporterna till svenska inom rimlig tid, gjorde att Socialisternas Partistyrelse tidigt fattade beslut om att försöka koncentrera debatten i egna rapporter och resolutionsförslag — och i det arbetet också försöka prägla dem med partiets egna debatter och erfarenheter.
Två bakgrundsrapporter lades fram av styrelsen, för att organisera upp debatten. Den senare, slutgiltiga, rapporten publiceras i detta nummer av denna tidskrift under rubriken ”Den internationella utvecklingen och Fjärde Internationalens uppgifter”. Syftet med denna rapport är att underbygga den resolution som också återges i föreliggande nummer av FI: ”Solidaritet över gränserna — För frihet och socialism”. Den skall ge bakgrundsanalyser och argument, för ståndpunkter som sedan återfinns i resolutionen, men där utvecklas i mycket koncentrerad form — och det i synnerhet på tre nyckelområden: kring arbetarkampen i Västeuropa, den centralamerikanska revolutionen och den anti-byråkratiska kampen i Polen.
Redan i början på partiets debatter utkristalliserades två minoritetsuppfattningar i styrelsen. Den ena omvandlades efter hand till en medlemstendens, det vill säga en organiserad strömning inom partiet som helhet för att också dra in enskilda medlemmar i framarbetandet av motförslag till styrelsemajoritetens.
Detta är en rättighet som finns inskriven i partiets stadgar. Den innebär att representanter för en erkänd tendens som omfattar ett visst minimiantal av partiets medlemmar (5 procent av medlemskåren som helhet) har rätt att föra fram tendensens ståndpunkter genom egna motinledningar på nationellt organiserade medlemsmöten — och detta på partiets bekostnad.
Det var en rättighet som denna minoritetstendens — Tendens -79 — också utnyttjade på de flesta av de ungefär 50 medlemsmöten som organiserades inom partiets regioner (de ”valkretsar” som sedan stod för valet av delegater).
De flesta av dessa muntliga debatter hölls i slutfasen av den internationella diskussionen. I början löpte debatten framför allt genom partiets interna informations- och diskussionsbulletiner.
Den andra minoritetsströmningen, som aldrig aktualiserade en tendensbildning, lade fram så pass omfattande ändringsförslag till majoritetens dokument att de sammantagna representerade en mottext. Skiljaktigheterna var här som störst i bedömningen av den politiska utvecklingen och ledarskapen i Centralamerika, på Kuba och på Grenada. Andra ändringsförslag gällde skrivningarna i resolutionen om Iran, Mellersta Östern, södra Afrika, kampen på den latinamerikanska kontinenten, den anti-byråkratiska kampen och bedömningen av Sovjets krigföring i Afghanistan.
På själva konferensen ställdes dessa ändringsförslag ett efter ett. Det med det helt riktiga argumentet att det i vissa frågor fanns en stark uppslutning bakom de föreslagna modifieringarna, medan det inte var fallet på andra punkter.
Den här publicerade resolutionen är den text som konferensen på detta sätt röstade fram. Den innehåller förändringar i skrivningarna — jämfört med ursprungsförslaget — i bland annat avsnitten om Kuba, Iran, Mellersta Östern, södra Afrika och Latinamerika. Andra förslag — till exempel om att helt skriva om avsnitten om Centralamerika, kräva en anti-byråkratisk politisk revolution på Kuba och motsätta sig kravet på Sovjetunionens tillbakadragande från Afghanistan — avslogs av konferensen.
Den sålunda förändrade resolutionen antogs i den slutgiltiga omröstningen med 69 procent av rösterna. Tendens -79:s motförslag stöddes av 18 procent, medan 13 procent av delegaterna lade ner sin röst.
Tendens -79 har framför allt kritiserat partistyrelsens majoritet för att ha en sekteristisk hållning till de kubanska och centralamerikanska ledarskapen, för att ha en schematisk och klasslös inställning i den demokratiska frågan — samt för att undervärdera imperialismens offensiv världen över och så också mot Polen och andra byråkratiserade stater i öst.
Majoriteten har avvisat denna kritik och i sin tur gått emot vad man menat vara Tendens -79:s överskylande inställning till byråkratiska deformationer på Kuba och överhuvudtaget till det kubanska ledarskapet, en schematisk inställning till revolutionen i Centralamerika och Karibien, en nedtoning av den politiska revolutionen i öst och olika avsteg från Fjärde Internationalens traditionella syn på den socialistiska demokratin.
För att särskilt markera partiets hållning till utvecklingen i Nicaragua och därmed också precisera en del av ståndpunkterna i resolutionen, ställdes teserna 15 och 16 i partistyrelsens internationella rapport till separat omröstning på konferensen. (I övrigt genomfördes inte omröstningar om rapporten som sådan, som framlagts på konferensen som styrelsens motivering för ställningstaganden i resolutionen). Teserna antogs med klar majoritet.
Konferensen genomförde vidare en särskild utvärderingsdebatt kring partiets hållning till kriget på Malvinerna/Falklandsöarna 1982.
Denna fråga har tidigare varit föremål för en omfattande intern och extern partidebatt, en debatt som också rest många mer allmängiltiga frågor kring krig och anti-imperialistisk kamp.
Också på denna punkt fanns det tre alternativa förslag till ställningstagande. Konferensen beslöt med något mer än två tredjedels majoritet (i slutomröstningen) att bekräfta partiets tidigare hållning (som för övrigt i flera avseenden skiljt sig från Fjärde Internationalens officiella syn). Vi publicerar här den antagna resolutionen.
Konferensen antog slutligen också motioner från enskilda partimedlemmar, bland annat en som innebär en aktiv uppslutning i den fackliga kampanjen mot kärnvapen, i Sverige och internationellt, vidare en maning till Fjärde Internationalen att se till att ständigt ha ledande representanter på plats i Nicaragua — samt en deklaration om en stark satsning för att delta i förberedelserna för de internationella anti-rasistiska aktionsdagar som ordnas i vår, i vårt land liksom på andra håll.
Efter särskilda rapporter från partistyrelsen om världskongressens organisering och regler för delegatsvalen, beslutade konferensen om sammansättningen av den delegation som partiet skickar till världskongressen.
Socialistiska Partiets press kommer att innehålla material som följer upp delegationens arbete inför, på och efter världskongressen.
Konferensen gästades av en rad representanter för systerpartier till Internationalen och för arbetar- och befrielserörelser från många olika länder. Det skedde dels i anslutning till konferensens förhandlingar som sådana, dels under det offentliga solidaritetsmöte som avslutade den första konferensdagen.
Miguel Cubas hälsade konferensen från FDR/FMLN:s representation i Sverige. Martyn Bower, framträdde som ett led i en två veckors turné med denna talesman för de strejkande brittiska gruvarbetarna. Osman Manjang, talade för MOJA, rörelsen för rättvisa i Afrika, Steve Roberts framförde hälsningen från Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat och dess brittiska sektion. Ryszard Szulkin från Polen-Solidaritet berättade om den aktuella situationen i Polen. John Gaige deltog å det amerikanska SWP:s, Socialistiska Arbetarpartiets, vägnar. Jorge Cuenca hälsade konferensen från det Förenade Revolutionära Arbetarpartiet, POR-Unificado, i Bolivia.
Socialistiska Partiets Verkställande Utskott