Ur Fjärde Internationalen nr 3-4 1984

Ove Holmström

Nedskärningarna inom sjukvården

I följande inlägg diskuterar Ove Holmström bl a olika förslag till nedskärningar inom den offentliga sektorn, samt det framtida behovet av sjukvård. Han visar att den socialdemokratiska politiken i praktiken kommer att öka klyftan mellan detta behov och tillgången, och gör en analys av de alternativa vårdformernas möjlighet att överbrygga denna klyfta.

Vi vill rikta en enträgen uppmaning till våra läsare att bidra till en fortsatt och utvecklad diskussion om frågorna kring den offentliga sektorn. Borgarnas generaloffensiv i den frågan kan inte bara bemötas på varje enskild arbetsplats. Vi måste också tillkämpa oss en strategisk klarhet genom en mer utvecklad teori.

För en tid sedan började dagstidningarna skriva om sjukvården i andra tongångar än vad som skett de senaste åren. I stället för att jämt och ständigt tala om att sjukvården behöver effektiviseras och att just privatisering är det bästa sättet att göra det på, började man lyfta fram uppgifter om att allt fler människor utförsäkrats. Den nya tankegången är denna: sjukförsäkringen är ingen absolut rättighet. Anledningen är att det inte finns några lagar som ger människor denna rättighet — lagarna är tvärtom mycket töjbara.

Dessa försök att få människor att ändra uppfattning om sina sociala rättigheter är inte gripna ur luften, ty bakom finns en faktisk verklighet som under de gångna årens allmänna sjukvårdsdebatt hållits i bakgrunden för allmänheten. Däremot vet beslutsfattarna i stat och kommun vad som kommer att gälla fram till år 2000.

Vad är det då dessa herrar vet, som inte allmänheten vet? Jo, att fram till år 2000 kommer antalet äldre människor att öka kraftigt jämfört med övriga åldersgrupper. Så här ser en grafisk bild ut:

Fig 1. Antalet människor i olika åldersgrupper åren 1975-2000

Index 1975 = 100

Således borde sjukvården byggas ut kraftigt, ännu kraftigare än under den gångna efterkrigstiden. Men för det talar inget parti i riksdagen. Vad som däremot diskuteras i riksdagskanslier och andra korridorer är det förslag som lagts fram i en utredning, ”Långtidsutredningen -80”. Tas de siffror som där läggs fram som ”kostnadsramar” och ställs mot det faktiska behov som befolkningsförändringen ger upphov till, då blir bilden följande:

Behov och tillgång av sjukvård under 80-talet

Index 1960 = 100

Detta innebär att omkring 30 procent av befolkningen ställs utanför den vård den borde få, och är berättigad till i dag. Inom den närmsta framtiden kommer således var tredje åldring som behöver vård inte att få någon. Kraven på privatisering är i grunden inte en förberedelse för att förhindra detta, saken är krassare än så. Överklassen i landet vill ha förändringar i lagar och förordningar så att deras åldringar lugnt skall kunna se fram mot en ålderdom där de bereds plats på sjukhus. Redan detta ger en vink om att nedskärningspolitiken inom sjukvården kommer att vara motsägelsefull. De borgerliga krafterna har klarare syften än socialdemokratin. Men vad är då den socialdemokratiska nedskärningspolitikens mål? Härom har det rått stor oklarhet inom vänstern i arbetarrörelsen.

Socialdemokratin och den offentliga sektorn

Socialdemokratin har vare sig målsättningen att ”krossa” den offentliga sektorn, eller att privatisera den. För det första därför att det är den statsbärande funktionen som styr socialdemokratins agerande (även om dess tillväxtstrategi är underordnad den svenska kapitalismens lönsamhet). För det andra därför att det skulle innebära politiskt självmord, med tanke på SAP:s väljarbas — pensionärer, barnfamiljer och vanliga inkomsttagare. För det tredje står attacker mot den offentliga sektorn i motsättning till SAP:s klassiska folkhemstanke och skulle utsätta partiet för stora inre strider, vilket ledningen ingalunda kan vara intresserad av i dagens kristider.

Med detta i åtanke kan det verka förvånande att socialdemokratins försvar mot de borgerliga ideologiska attackerna på den offentliga sektorn lyser så med sin frånvaro. Det är endast från de offentliganställdas fackföreningar man då och då kan höra svaga protester mot de borgerliga angreppen. Varför, kan man fråga sig.

Faktum är att man helt enkelt låter borgarna sopa rent ideologiskt när det gäller nedskärningar, privatiseringar och rationaliseringar. Socialdemokratins kommande åtgärder inom den offentliga sektorn kommer härigenom snarare att framstå som ett försvar, än som inskränkningar, omprioriteringar och nedskärningar. Inte heller vill socialdemokratin framstå som ovilliga att förhandla. Palmes framsträckta hand får inte knytas som följd av en allmän polarisering. Partiet är emot blockpolitiken och avskyr att behöva söka stöd hos VPK.

Men anledningen till Palmes mjukhet i förhållande till de borgerliga är också att den borgerliga fronten ingalunda är så enad som den framställts i TV och press.

Centerpartiet är av tradition ett borgerligt parti vars väljarbas har vissa likheter med socialdemokraternas. Förutom de centerpartistiska bönderna, som i praktiken bär upp centern, utgörs partiets väljare till stor del av arbetare och lägre tjänstemän. Angrepp mot den offentliga sektorn skulle därför slå hårt mot stora delar av Fälldins valmanskår.

Tabell I. Centerpartiets väljarbas 1976 [1]

Källa: O Petterson, Väljarna och valet 1976

Detta är centerpartiet väl medvetet om. Ett tydligt tecken på det var Fälldins hårda angrepp på moderaternas förslag om att avskaffa landstingen, och nu senast centerns stöd åt socialdemokraterna vad gäller privatläkarna och sjukförsäkringspengarna i den s k ”Dagmar-överenskommelsen”. Men även socialdemokratin vet vad Fälldin vet, och handlar därefter. Det existerar ingen enig borgarfront, som det så ofta spridits illusioner om, särskilt inom vänstern.

Detta gör det omöjligt för socialdemokratin att genomdriva sin egen politik vad gäller den offentliga sektorn. Den kan räkna med stöd från centern, vilket kommer att göra Palme helt oberoende av VPK, som därigenom även kommer att slippa vissa troligtvis pinsamma politiska debatter inför allmänheten. På samma sätt kommer ett röd-grönt samarbete att vara en bra bromskloss mot keynesianerna inom socialdemokratin, vilka främst representeras av de delar av SAP som har tillträde till köttgrytorna via den offentliga sektorn.

Detta utgör ramarna för socialdemokratins krispolitik de närmaste åren. Men trots åratal av uttalanden om att det inte finns pengar, är det fortfarande många inom vänstern som inte accepterat att ”politik är koncentrerad ekonomi”, och att detta är vad som i slutändan kommer att styra socialdemokratins ”strategi” för den offentliga sektorn.

• Kostnaderna för sjukvården har blivit för stora (10 procent av BNP) i förhållande till skatteintäkterna, samtidigt som arbetarklassen fått bära upp en allt större andel av skattetrycket.

• Socialdemokratin har inte någon möjlighet att utan att begå politiskt självmord skära ner eller privatisera sjukvården. Dessutom kan man räkna med ett stöd från centern när det gäller att bevara den offentliga vården.

• Den offentliga sektorn är nödvändig om socialdemokratin skall kunna hålla arbetslösheten nere på en någorlunda nivå, särskilt vad gäller ungdoms- och kvinnoarbetslösheten.

Detta ställer socialdemokratin inför ett avsevärt problem, nämligen att bygga ut den offentliga sektorn och samtidigt minska kostnaderna för den, att göra den mer effektiv och säkerställa mer vård och fler arbetstillfällen till ett lägre eller samma pris som i dag. Hur man skall åstadkomma detta kan exemplifieras med ett citat ur SAP:s program för 80-talet: ”Framtid för Sverige”:

Hur skall man då genomföra dessa allmänna handlingslinjer? I tidningar, radio och TV surrar utspelen om olika sätt att spara in några kronor på en ny behandlingsmetod, sämre mat, kortare vårdtider, hemsjukvård, privatiseringar etc. Konsekvenserna försöker man sopa under mattan och talar i stället om omprioriteringar, solidarisk återhållsamhet och samhällsansvar. Bakom dessa politiska dimridåer kvarstår dock faktum: besparingarna får inte vara små och marginella. Det krävs rejäla klipp som snabbt ger pengar till Feldts tomma kassakista.

Vari består kostnaderna?

Det första som slår en är att det är själva driften som är dyr. Investeringskostnader och övriga kapitalutgifter utgör endast en tiondel av de sjukvårdens totala kostnader. Samma resultat får vi om vi istället tittar på kostnaderna för sjukvårdsförvaltningen i Göteborg:

Tabell II. Landstingens utgifter fördelat på utgiftsslag, år 1980 [3]

Tabell III. Sjukvårdsförvaltningens kostnader i Göteborg, 1980 [4]

Vi kan se att den helt dominerande posten bland driftskostnaderna är lönerna, vilka utgör 55 procent av landstingens och hela 71 procent av Göteborgs sjukvårdsförvaltnings driftskostnader. Vilka är det då som erhåller sin inkomst från sjukvården och hur många är de?

Totalt finns inom landstingen 203 000 heltidstjänster inom vården. Utöver dem kommer ytterligare tjänster inom de landstingsfria kommunerna och den statliga sjukvården. 'Tillsammans över 235 000 heltidstjänster. Omräknat till det totala antalet människor som har sin försörjningskälla i sjukvården, rör det sig om närmare 350 000 personer.[5]

De sjukvårdsanställda kan uppdelas i tre stora kategorier: läkare och sjuksköterskor, undersköterskor och biträden (vårdpersonal), samt ekonomipersonal. Härutöver finns det en mängd olika yrkeskategorier, som tillsammans endast utgör 14 procent.

Tabell IV.  Olika kategorier av anställda hos landstingen 1980 [6]

Vi ser att den överväldigande delen av de sjukvårdsanställda är vård- och ekonomipersonal, dvs undersköterskor, sjukvårdsbiträden, städare, vaktmästare m fl, samtliga anslutna till Svenska Kommunalarbetarförbundet (SKAF) och LO. Läkare och sjuksköterskor, samt övrig personal såsom kuratorer, psykologer, sjukgymnaster m m, utgör endast en tredjedel av personalen. Denna grupp är mycket splittrad, till skillnad från de LO-anslutna. Här finns allt från läkare och tandläkare till förvaltningspersonal, avdelningssköterskor och kontorister, med skiftande inkomster allt ifrån läkarlöner på 20 000 i månaden till kontorister med knappt 4 700 i månadslön år 1980.[7]

De stora kostnaderna för sjukvården utgörs alltså av löner till undersköterskor, biträden och ekonomipersonal, vilka tillsammans utgör cirka 60-70 procent av personalen. Inom denna grupp är lönesplittringen liten. Kommunalarna har också med hjälp av följsamhetsklausuler lyckats hänga med de övriga LO-förbunden och tjänar idag endast 275 kronor mindre per månad än t ex en metallare.[8]

Konsekvenserna blir att även lägre lönelyft för de LO-anslutna inom vården för med sig stora kostnadsökningar för kommunerna och landstingen. Driftskostnaderna för den offentliga sjukvården är således kopplad till levnadsnivån för en stor del av arbetarklassen och då främst kvinnor och ungdomar. Med detta i bakhuvudet skall vi nu se lite närmare på hur socialdemokratin skall kunna lösa sitt dilemma: att både minska kostnaderna för sjukvården och samtidigt ha kvar den inom den offentliga sektorns ramar.

Är alternativa vårdformer en lösning?

I debatten om hur man skall göra den offentliga sjukvården mindre kostsam och mer effektiv, har många förslag om alternativ till den institutionaliserade vården förts fram. Till de ofta förespråkade alternativen hör hemsjukvård och primärvård. Det har gått mode i att jämt föra fram dessa som lösningar på sjukvårdskrisen. Även s k friskvård hör till den borgerliga pressens älsklingsåtgärder. Samtliga dessa förslag bygger på grundantagandet att man, så att säga, skulle flytta sjukvården från sjukhusen.[9]

Men som vi tidigare visat, är den främsta orsaken till det ökande behovet av sjukvård det ökande antalet gamlingar. De 16 procent av befolkningen som är över 65 år svarar för mer än två tredjedelar av alla vårddagar inom kroppssjukvården. Detta ställer allt större krav på en ökad långtidsvård. Frågan om hur man skall finansiera en utbyggnad av vården för de äldre, har fått stå tillbaka för en rad förslag om olika typer av hemsjukvård. På ledarsidorna lovordar man hemsjukvårdens mer humana syn på gamlingar — möjligheten att få bo kvar hemma till slutet — samtidigt som man poängterar hur mycket billigare det blir.

Det finns dock mycket som talar mot möjligheten att möta behoven av långvård på detta ”billiga” sätt, framförallt en hög grad av familjesplittring, en stor befolkningsrörlighet och en hög grad av kvinnligt förvärvsarbete.[10] Likaså är det tveksamt om det skulle innebära några stora kostnadsminskningar. I stort sett handlar det om att flytta över vårdarbetet från de sjukvårdsanställda undersköterskorna och biträdena till socialvårdens hemvårdare. De kronor man kan spara genom att inte behöva bygga nya vårdhem utgör, med tanke på driftskostnadernas storlek i förhållande till investeringskostnaderna, enbart en droppe i havet.

Primärvård är ett annat kärt begrepp i den borgerliga pressens ledarsidor. Med primärvård menar man i stort sett öppenvård utanför sjukhusen, det vill säga sjukvård utan sjukhussängar. Att man genom primärvård skulle kunna lösa problemet med de gamla och sjuka, faller på sin egen orimlighet. Primärvårdens syfte är snarare att komma åt sjukdomar på ett tidigt stadium, och härigenom kunna sätta in behandling innan sjukdomen blivit så svår att det krävs sjukhusvård. De gamla, som utgör huvuddelen av de som kommer att behöva vård under 80-talet, lider oftast av kroniska sjukdomar, eller är så utslitna av ett hårt liv på verkstadsgolvet att vården oftast inte kan bota. Den är snarare till för att lindra besvären, vanligtvis ända fram till patientens död. Till saken hör också att de vanligaste åkommorna, som hjärt-kärlsjukdomar, hjärnblödningar och benbrott, inte heller går att förebygga — åtminstone inte när man redan pensionerats. Dessutom tar det tid att genomföra en förändring till en mer förebyggande vård. Detta gör att primärvårdssatsningar inte kan uppfattas som en lösning på det ständigt ökande gapet mellan behov av och tillgång på långvårdsplatser.

På senare tid har det myntats ett nytt uttryck om de alternativa vårdformerna, nämligen medborgarmedverkan, vilket på ren svenska inte är något annat än ideellt gratisarbete. Det bygger på den gamla barmhärtighetstanken att anhöriga och arbetslösa skall se det som ett kall att vårda gamla och sjuka. Med andra ord detsamma som Margaret Thatchers förhoppningar om att ideella organisationer skall stå för vården i samhället. Att på detta sätt försöka vrida historiens hjul tillbaka och tro att dagens sjukvård skall kunna skötas på ideell basis, har inget med verkligheten att göra. Den främsta anledningen till sjukvårdens tillväxt i hela den industrialiserade världen under 1900-talet, var den uppsplittring av familjen och släkten som följde av industrialiseringen och urbaniseringen. En återgång till ”gratis” arbetskraft inom vården tar varken hänsyn till industri-Sveriges stora befolkningsrörlighet och familjesplittring, eller till det faktum att kvinnorna i dag hör till de förvärvsarbetande. Talet om medborgarmedverkan förblir därför bara en from förhoppning.

Slutligen är privatisering, den klassiskt borgerliga lösningen, åtminstone vad gäller City-akuter, varken någon lösning på problemet med de offentliga kostnaderna eller ett politiskt möjligt alternativ för socialdemokratin. För det första är denna typ av privatiseringar idag en marginell företeelse som endast kan avlasta den offentliga sjukvårdens akutmottagningar, vilka i sin tur endast står för en mycket liten del av sjukvårdskostnaderna. Privatiseringarna styrs av möjligheten till lönsamhet, vilket långvården förvisso inte är. Och eftersom det framförallt är långvårdsbehovet som måste täckas, kommer inte heller de privata akutmottagningarna att lösa socialdemokratins dilemma. Privatiseringar i den omfattning och av de slag som hittills debatterats, är inget alternativ som kan lösa krisen inom den offentliga sjukvården. För att komma åt det stora gapet mellan tillgång och efterfrågan på vård, krävs omfattande privatiseringar och ingående förändringar inom t ex försäkringssystemet, att arbetarklassen först måste lida en rad svåra nederlag.

Behovet hos kapitalismen av nya investeringsområden gör dock att man från en rad storföretag, börjat vända blickarna mot eventuellt lönsamma delar av den offentliga sektorn. Som exempel kan nämnas Electrolux planer på att starta daghem. Detta innebär att man bör ta allvarligt på de utspel som görs från borgerligt håll om privatisering av vården. Men i dag handlar det främst om attacker på den ideologiska nivån, vilka inte direkt kan åstadkomma någon form av besparingar inom sjukvården i den offentliga sektorn.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera, att inga av de ovan nämnda alternativa vårdformerna skulle innebära någon lösning på socialdemokratins problem med de ökande kostnaderna, och definitivt inte på kort sikt. Det problem man står inför måste lösas inom ramarna för det sjukvårdssystem som finns i dag. Detta innebär att socialdemokratins strategi de närmaste åren kommer att handla om hur man skall använda de redan nu befintliga resurserna.

Var finns besparingsmöjligheter?

Som vi redan tidigare redogjort för är de största utgiftsposterna personalkostnader (55-70%), materialkostnader (ca 15%), investeringar (8%), räntor, amorteringar och övrigt (5-10%). Av dessa kostnader är det främst tre som vi skall titta lite närmare på, nämligen personal- och materialkostnader samt investeringar. Räntor och amorteringar står ju, så att säga, utanför besparingsmöjligheternas ram under kapitalismen.

Totalt är kostnaderna för sjukvårdens materialutgifter i storleksklassen 7 miljarder kronor.[11] Här ingår allt från datortomografer, läkemedel och tvätt till engångssprutor. Omkring 50 procent av de totala kostnaderna utgörs av kapitalutrustning som kostar över 100 000 kronor.[12] Det är alltså de ”dyra” maskinerna och apparaterna som står för huvuddelen av materialkostnaderna. Att sätta sin förhoppning till besparingar på engångsmaterial, dvs försöka komma åt svinn och förbrukningsmaterial är illusionsmakeri. Möjligtvis kan sådana besparingar ha en psykologisk effekt på personalen, som tvingas diska engångsmuggarna.

Vad gäller de ”dyra apparaterna”, är frågan mer problematisk och hänger till stor del samman med den medicinsk-tekniska utvecklingen. I takt med medicinska och tekniska landvinningar ökar också efterfrågan på tekniskt avancerad utrustning. Dessutom domineras den medicinsk-tekniska marknaden av fem företag (63%), varav två (Siemens-Elema och Phillips) ensamma stod för mer än hälften av värdet på utrustningen. Vi har här en motsättning mellan besparingar på material och stora monopolföretags vinster, men även en motsättning i fråga om den tekniska och medicinska utvecklingen. Att sjukvårdsmarknaden är profitabel lär det heller inte råda någon tvekan om, då marknadsföringskostnaderna ligger kring 20 procent av den totala försäljningen, och årligen rör sig omkring 1,3 miljarder kronor (inklusive läkemedelsreklam på 500 miljoner).[13]

Men investeringar då? Är inte den svenska sjukvården redan utbyggd? Från 1960 till mitten av 70—talet har utbyggnadstakten per år varit fem gånger större än tidigare. Sedan har den sjunkit igen, för att enligt planerna återgå till en mycket låg nivå under senare delen av 80-talet. Problemet ligger i att samtliga dessa institutioners utrustning bara varar i 10 till 15 år, vilket innebär att det kommer att uppstå ett stort ansamlat behov av återanskaffning som kommer att slå igenom på 80-talet. Den verkliga återanskaffningskostnaden torde ligga mellan 15 och 20 miljarder, och det under en ganska kort period.[14] Detta gör att besparingar på materialsidan i stort sett är uteslutet. Kvar finns då bara personalkostnaderna.

Behoven inför 80-talet, med tonvikt på långvården, är arbetsintensiva, och det förefaller otroligt att man skulle kunna rationalisera eller teknologisera i syfte att minska personalbehovet. Det gäller alltså i första hand att göra personalkostnaderna lägre. Slutligen kommer behoven av återinvesteringar, underhåll och nyinvesteringar i ny teknologi, att ställa stora krav på material- och investeringssidan, vilket omöjliggör besparingar på dessa områden.

Lönerna — socialdemokratins räddningsplanka

Efter genomgången av de alternativa vårdformernas trovärdighet vad gäller att spara in pengar, och översikten av besparingsmöjligheterna inom material- och investeringssidan, kan vi konstatera att socialdemokratins enda möjlighet att lösa sitt dilemma, är att ge sig på arbetskraftskostnaden inom sjukvården. Storleken på denna bestäms av två faktorer: För det första antalet anställda, och för det andra lönekostnaderna i kronor och ören.

Det är mycket som talar emot försök att spara in pengar genom att minska personalen. För det första, är det främst personalresurser som behövs för att svara mot behovet av långvård. För det andra, är det i dag endast en expansion av den offentliga sektorn, som kan bromsa upp en hotande massarbetslöshet. Slutligen, är personalens tillväxt något som beslutats på landstingsnivå. Detta gör att socialdemokratin kan få det svårt med den lokala opinionen, och därigenom även med den interna sammanhållningen inom partiet — en sammanhållning som man i dag, med den krispolitik man för, är mycket rädd att sätta på spel. Allt talar alltså för att man från socialdemokratiskt håll kommer att rikta in sig på själva arbetskraftskostnaderna, och då både reallönemässigt och i form av rationaliseringar.

Reallönerna är något som man via fackföreningsapparaten och LO kan få kontroll över. Även om vissa akademikergrupper, som t ex läkarna, kan sätta sig på tvären, utgör de, jämfört med SKAF-personalen, inget större problem. Genom att ge sig på reallönerna kan man också undvika lokala protester — det framstår som om socialdemokratin försvarar den offentliga sektorn. Slutligen, och inte minst viktigt: man avpolitiserar frågan om besparingar och nedskärningar inom den offentliga sjukvården. Besparingarna inom sjukvården blir inte längre en fråga om rätten till lika vård och om en bra sjukvård, utan kommer i stället att handla om de kommunalanställdas arbetsförhållanden och lönekrav.

Följden blir att de kommunalanställdas kamp inte längre direkt kan kopplas ihop med patienternas krav. Härigenom förhindrar man att personalen söker stöd hos allmänheten, som t ex i Göteborg, där den samlade in över 30 000 namn mot förslaget på att lägga ner Kvinnokliniken på Sahlgrenska sjukhuset våren 1983. En avpolitisering av rationaliseringar och effektiviseringar inom sjukvården är en nödvändighet om socialdemokratin skall kunna behålla sitt stöd hos den svenska arbetarklassen. Därför är den villig att sälja ut de offentliganställda och splittra klassen lönemässigt.

Vilka hinder finns mot lönenedpressningar?

Det finns ett par hinder i vägen för socialdemokratins försök att låta de offentliganställda betala krisen inom sjukvården. Dessa hinder är kopplade till den solidariska lönepolitiken och den klassiska socialdemokratiska jämlikhetstanken.

Genom de centrala löneförhandlingarna mellan LO och SAF, har de offentligt anställda, tack vare den solidariska lönepolitiken, lyckats hänga med i löneutvecklingen, och till och med minskat klyftan i förhållande till den privata sidan. Denna enda goda sida hos den solidariska lönepolitiken resulterade i att SKAF låg i genomsnitt 275 kronor lägre i månaden än Metall för år 1981. Tillsammans med olika former av följsamhetsklausuler, har kommunalarna i huvudsak lyckats med att kompensera sig för den privata sidans löneglidning. Denna koppling mellan de sjukvårdsanställdas och industriarbetarnas löner — som socialdemokraterna i sitt program kallar för automatiska kostnadsökningar — utgör det stora hindret för genomförandet av socialdemokratins krislösning. För att lyckas med att ”rädda” den offentliga sektorn genom att ge sig på lönerna, måste socialdemokratin, dels frikoppla de offentliga löneavtalen från de privata, och dels ge sken av att lönerna är rättvisa, om än inte jämlika.

Den första åtgärden har man redan påbörjat, i och med införandet av förbundsvisa förhandlingar. Genom att låta förbunden förhandla var och en för sig, kan man skilja på industriarbetares och offentligarbetares avtalsförhandlingar. Att man sedan kan skylla på SAF gör ju det hela bättre för socialdemokratin. Man har dock inte lyckats helt, eftersom SKAF, trots vilda protester från Feldt, lyckades få med en följsamhetsklausul i årets avtal. Att kommunalarna fortfarande jämför sig med industriarbetarna hoppas man dock komma åt genom det s k arbetsvärderingssystemet, som man från centralt håll i LO håller på att arbeta fram.

En ny typ av lönepolitik

Den solidariska lönepolitiken under 50- och 60-talet, vars huvudsyfte var att föra över kapital från mindre lönsamma branscher till den vinstgivande och prioriterade exportindustrin, legitimerades med fagert tal om en socialdemokratisk jämlikhetssträvan. I dag försöker man i stället att få den solidariska lönepolitiken att framstå som rättvis. Samtidigt som man vill öka lönesplittringen mellan de privatanställda och de offentliganställda, för att härigenom få ner arbetskraftskostnaderna för den offentliga sektorn.

Ett arbetsvärderingssystem, där man försöker att objektivt värdera lönerna, kommer att kunna fylla detta syfte. Lönesplittringen mellan industrin och den offentliga sektorn kommer att framstå som rättvis och grundad på objektiva kriterier, och inte som en följd av den socialdemokratiska försöket att rädda den offentliga sektorn inom ramen för ett kapitalistiskt Sverige.

Konsekvenserna och vilka som drabbas

Socialdemokratins ”strategi för att lösa finansieringsproblemet med den offentliga sektorn och Sveriges budgetunderskott, får en rad konsekvenser på både kortare och längre sikt. Frågan om den offentliga sektorns vara eller icke vara, som borgarna drivit så ihärdigt, kommer under socialdemokratins regeringsinnehav att allt mer handla om de offentliganställdas löner och arbetsmiljö. Detta för med sig att sjukvårdsfrågan mer blir en facklig än en rent politisk fråga, vilket borgarna och högern vill.

Lönesplittringen inom LO kommer att öka, inte bara mellan industrin och den offentliga sektorn, utan även, till följd av den könsuppdelade arbetsmarknaden, mellan män och kvinnor. Om arbetsvärderingssystemet genomförs kommer låglönegruppernas situation att förändras i förhållande till 50- och 60-talets period av jämlikhetslegitimerad lönepolitik. Nu kommer det plötsligt att vara rättvist med låga löner, vilket främst kommer att drabba kvinnorna.

För att svara mot socialdemokratins behov av ökad offentlig vård och den offentliga sektorns funktion som en buffert mot arbetslösheten, måste reallönesänkningarna vara så kraftiga, att det blir tveksamt om en sjukvårdsbiträdeslön överhuvudtaget kan utgöra en försörjningskälla. Risken finns att vårdjobben reduceras till en biinkomst. Årets avtal pekar redan i den riktningen. Detta tillsammans med rationaliseringsförsök som syftar till att utnyttja arbetskraften mer rationellt, som t ex införandet av dygnet-runt-skift, eller en schemaläggning som innebär att de anställda är lediga mitt på dagen då belastningen är låg, kommer det ,att skapa allt fler deltider. Motivationen att arbeta heltid minskar ju om man ändå inte kan försörja sig på sin lön. Likaså kommer daghemsbristen att verka i samma riktning. Resultatet blir att sjukvårdsarbete inte längre kan utgöra en försörjningskälla, utan reduceras till en bisyssla för kvinnor, vilka härigenom blir allt mer beroende av sina man.

I sin förlängning kan socialdemokratins politik leda till att vi får en starkt könsuppdelad arbetsmarknad med en prioriterad industrisektor av ”elit-arbetare” med bra löner, och en offentlig sektor som bärs upp av underbetalda deltidsarbetande kvinnor och ungdomar, som inte kan klara av sin egen försörjning.

Splittringen inom arbetarklassen kommer naturligtvis att öka, framförallt mellan män och kvinnor. Socialdemokratins försök att minska klyftan mellan vårdbehov och vårdtillgång, genom att ge sig på arbetskraftskostnaderna i stället för de rikas förmögenheter och företagens vinster, är kanske därför 80-talets viktigaste kvinnofråga. Arbetarklassens kvinnor är de som kommer att drabbas hårdast. Deras jämställdhet och möjligheter till frigörelse står och faller med möjligheten att få ett arbete som det går att försörja sig på. Får hon det inte förblir hon ett bihang till mannen, som i bästa fall kan ge ett litet bidrag genom att arbeta deltid inom långvården. En facklig kamp för heltidsarbete i form av 6-timmarsdag med full lön, och för en hyfsad reallön, är därför 80-talets kanske viktigaste kvinno- och klassfråga.

Noter

[1] Mats Bäck, Partier och organisationer i Sverige, s 76 Sjukvårdspolitik

[2] SAP, Framtid för Sverige (Handlingslinjer för att föra Sverige ur krisen), s 54

[3] Sveriges officiella statistik, (SOS), ”Allmän hälso- och sjukvård 1979”.

[4] Statistisk årsbok för Göteborg 1982, s 177

[5] SOS, ”Allmän hälso- och sjukvård 1979”

[6] Ibid

[7] SOS, Arbetsmarknadsstatistisk årsbok 1981

[8] LO, ”LO-medlemmar i välfärden”, LO-rapport 3 1981, s 25

[9] ”Utvecklingslinjer inom hälso- och sjukvården”, Socialstyrelsen redovisar 1982:3, s 33ff

[10] SOU 1981:3, HS 90, s 29

[11] Mats Nilsson/Lasse Sandström, Sjukvårdens affärer, s 19

[12] Ibid, s 20f

[13] Ibid s 23f

[14] Ibid s 141ff

Tidskriften Fjärde Internationalen
Svensk avdelning | MIA