Ur Fjärde Internationalen 1-2/1984
”Trotskijs tolkning av stalinismen” är ett föredrag Perry Anderson höll i Paris för två åren sedan. ”Perry Anderson och stalinismen” som vi också publicerar här (nedan), är Phil Hearses svar på föredraget. Medan Anderson hävdar att Trotskijs syn på stalinismens internationella roll inte längre är giltig idag, och inte enkelt kan kallas kontrarevolutionär, försvarar Hearse Trotskijs och Fjärde Internationalens uppfattning.
Perry Anderson ingår i redaktionen för New Left Review, en brittisk marxistisk tidskrift. Han är historiker och författare till bl a Övergången från antiken till feodalismen och Absoluta statens utveckling (Arkiv/Zenit, 1980). Artikeln är en översättning ur New Left Review 139. Publicerades på svenska i Fjärde internationalen 1-2/1984
Trotskijs tolkning av stalinismens historiska betydelse, till dags dato den mest konsekventa och utvecklade teorin om denna företeelse inom den marxistiska traditionen, utformades under loppet av 20 års praktisk politisk kamp mot den. Hans uppfattning utvecklades således under påverkan av de stora konflikterna och händelserna under dessa år och kan lämpligen indelas i tre viktigare faser.
Trotskijs tidigare analyser av ämnet daterar sig från den inre partikamp som bröt ut inom Sovjetunionens kommunistiska parti (SUKP) efter inbördeskriget. I det sammanhanget utpekas inte stalinismen som sådan. Trotskij behandlade det som i partiet traditionellt kallades ”byråkratismen”. Den nya kursen från 1923 är den viktigaste texten från denna period. Där övertar Trotskij de två viktigaste begreppen i det som varit Lenins förklaring till utvecklingen före hans död. Enligt Lenin låg byråkratiseringens rötter i de ryska massornas brist på kultur. Därigenom saknade de kvalifikationerna som fordrades för att leda landet på ett kompetent sätt efter kriget. Lenins andra förklaring var den agrara ekonomin med dess enkla varuproduktion, naturahushållning och oerhörda utspridning av producenterna som nödvändiggjorde en övercentralisering av statsapparaten. Trotskij tillfogade en tredje orsak – den oundvikliga motsättningen mellan arbetarklassens omedelbara och långsiktiga intressen i det nödläge som rådde efter kriget. Viktigare var dock att han underströk att byråkratismen inte bara var ”summan av ämbetsmännens dåliga vanor”, utan representerade ”en samhällelig företeelse och ett bestämt system för administrationen av människor och ting”.[1] Samlingspunkten för denna företeelse var statsapparaten, men denna höll på att infektera även bolsjevikpartiet - genom att ”den suger upp en enorm mängd av partiets mest aktiva element”.[2]
Uttrycket för denna nedsmittning var den centrala apparatens ökade dominans i partiet. Den verkade genom ett utnämningssystem, undertryckte den demokratiska debatten och avskilde det gamla gardet från partimedlemmarna och ungdomen. Denna utveckling innebar en risk för en ”byråkratisk urartning”[3] av det gamla gardet självt. Byråkratismen var således – här går Trotskij tydligt längre än Lenin – ”ingen kvarleva från en tidigare regim, en kvarleva på väg att försvinna; tvärtom är den en i huvudsak ny yttring som härrör ur partiets nya uppgifter, nya funktioner, nya svårigheter och nya misstag”.[4]
Den nya kursen varnade för byråkratismens faror innan Stalins gruppering segrat inom SUKP. Sedan Stalin fullbordat sin seger, försökte Trotskij i sina oppositionella inlägg i slutet av 20-talet att ge en mer omfattande förklaring till företeelsen. Tredje Internationalen efter Lenin, från 1928 är förmodligen den viktigaste sammanfattningen av hans uppfattning under denna period. Där hänför han Vänsteroppositionens nederlag i Ryssland, då den byråkratiska utvecklingen beseglades, till nedgången i den internationella klasskampen: framför allt katastroferna i Tyskland 1923 och i Kina 1927. Förändringen av styrkeförhållandena i klasskampen i världsmåttstock avspeglade sig omedelbart i ett ökat socialt tryck också mot bolsjevikpartiet i Ryssland. Det fick ytterligare näring genom Stalinfraktionens oförmåga att genomföra en snabb industrialisering av Sovjetunionen, något som skulle ha stärkt det sovjetiska proletariatets möjligheter att fungera som en motvikt. När verkningarna av den första femårsplanen blev synliga, började Trotskij hävda att den nya ”arbetararistokrati” som Stachanovismen skapat objektivt fungerade som stöd för byråkratin inom partiet. Trotskij karaktäriserade fortfarande Stalins fraktion, som vunnit med den socialpatriotiska parollen om Socialismen i ett land, som en centerfraktion och stående mellan partiets höger (Bucharin-Rykov-Tomskij) och vänstern.
I självbiografin Mitt Liv från 1929 skisserar Trotskij vad han uppfattade som de socialpsykologiska mekanismer som fått så många av 1917 års revolutionärer att tjäna den nya regimen – frigörandet av kälkborgaren inom bolsjeviken” – när de upproriska massornas entusiasm falnade efter inbördeskriget och tröttheten och apatin tog över. I några artiklar om Stalins industrialiseringskampanj utvidgade Trotskij begreppet om en ”centristisk fraktion” till det mer långtgående ”stalinistisk centrism”. Han hävdade där, att medan centrismen som företeelse i de kapitalistiska staterna var en övergående företeelse, en konstlad medelväg mellan reform och revolution inom arbetarrörelsen, som avspeglade svängningar från höger till vänster, eller tvärtom, bland massorna, kunde den i Sovjetunionen erhålla en varaktig materiell bas i den nya arbetarstatens byråkrati. De tvära kasten i Stalins inrikes- och utrikespolitik, från klassförsoning till ultra-vänsterpolitik inom Tredje Internationalen, var logiska uttryck för regimens centristiska karaktär. Det definitiva avgörandet stod dock på det internationella planet, inte på det nationella.
Trotskijs tolkning av stalinismen, som hittills i många avseenden varit fragmentarisk och trevande, systematiserades och fullbordades från 1933 och framåt. Orsaken var naturligtvis nazismens seger i Tyskland, då Trotskij drog slutsatsen an Komintern – som han in i det sista kämpat för att lotsa rätt – och därmed också det stalinistiska SUKP, var hopplöst förlorade. Beslutet att grunda en ny international härrörde direkt från hans uppgörelse med stalinismens natur. Nu blev stalinismen också för första gången direkt föremål för omfattande teoretiska analyser i stället för att som hittills behandlas i texter som diskuterade många andra frågor.
Den viktiga artikel som innehåller alla ingredienser i Trotskijs mognade uppfattning om stalinismen skrevs vara några månader efter Hitlers maktövertagande: Den sovjetiska statens klasskaraktär (1933). Där formulerade han de fyra grundläggande teser som skulle utgöra basen för hans inställning ända till hans död. För det första måste man skilja på stalinismens roll på hemmaplan och utomlands. Inom Sovjetunionen hade den stalinistiska byråkratin en motsägelsefull roll – den försvarade sig samtidigt mot den sovjetiska arbetarklassen, som den berövat makten, och mot världsbourgeosin, som strävade efter att sopa bort Oktoberrevolutionens alla landvinningar och återinföra kapitalismen i Ryssland. I denna mening fortsatte stalinismen att agera som en ”centristisk” kraft. Utanför Sovjet hade det stalinistiska Komintern däremot upphört att spela någon antikapitalistisk roll, vilket nederlaget i Tyskland oåterkalleligen visat. Sålunda kan ”den stalinistiska apparaten fullständigt förslösa sin betydelse som internationell revolutionär kraft och ändå bevara en bit av sin progressiva betydelse som grindvakt för den proletära revolutionens sociala landvinningar”.[5] Strax därpå hävdade Trotskij att Komintern uppfyllde en direkt kontrarevolutionär roll i världspolitiken. I sina försök att skydda det stalinistiska maktmonopolet i Ryssland, samarbetade man med kapitalet och fjättrade arbetarna, eftersom varje segerrik socialistisk revolution som upprättade proletär demokrati genom sitt exempel skulle hota den byråkratiska makten.
För det andra representerade stalinismen i Sovjetunionen ett byråkratiskt skikt, som härstammade från arbetarklassen och parasiterade på den, och ingen ny klass. Detta skikt intog ingen självständig strukturell roll i själva produktionsprocessen, utan dess ekonomiska privilegier härrörde från att de konfiskerat de direkta producenternas politiska makt inom ramen för nationaliserade egendomsförhållanden.
För det tredje förblev den administration man härskade över till sin natur en arbetarstat, just därför att de egendomsförhållanden som uppstått när expropriatörerna exproprierades 1917 fortfarande existerade. Byråkratins identitet och legitimering som politisk ”kast” var avhängigt av att den försvarade dessa förhållanden. Därmed avfärdade Trotskij de två alternativa uppfattningar om stalinismen, vilka varit mest utbredda inom arbetarrörelsen på 30-talet (och som uppstått inom Andra Internationalen redan under inbördeskriget) – och att den utgjorde en slags ”statskapitalism” eller ”byråkratisk kollektivism”. Den järnhårda diktatur som stalinismens polismakt och administrativa apparat utövade gentemot det sovjetiska proletariatet var inte mer oförenligt med bevarandet av statens proletära natur än den absoluta kungamaktens diktatur över adeln var med bibehållandet av statsmaktens feodala karaktär, eller fascismens diktatur över borgarklassen med bibehållandet av statens kapitalistiska karaktär. Sovjetunionen var visserligen en degenererad arbetarstat, men någon ”ren” proletär diktatur – som stämde med en idealisk definition – hade aldrig någonsin existerat i Sovjetunionen.
För det fjärde och slutligen borde marxister inta en dubbel hållning gentemot sovjetstaten. Å ena sidan fanns inga utsikter till att den stalinistiska regimen skulle genomgå någon förändring eller vara möjlig att reformera på fredlig väg inom Sovjetunionen. Dess välde kunde bara brytas genom en revolutionär omvälvning underifrån, där hela förtryckar- och privilegiemaskineriet krossades samtidigt som de samhälleliga egendomsförhållandena lämnades intakta. Å andra sidan måste Sovjetunionen utifrån försvaras mot hot och angrepp från världsbourgeoisin. Mot denna fiende behövde Sovjetunionen – inkarnationen av Oktoberrevolutionens antikapitalistiska landvinningar – bestämd och ovillkorlig solidaritet från revolutionära socialister överallt.
”Varje politisk tendens som uppgivet rycker på axlarna åt Sovjetunionen, under förevändning av dess ”icke-proletära” karaktär, löper risken att bli imperialismens passiva verktyg.”.[6]
Dessa fyra hörnstenar i Trotskijs syn på stalinismen kvarstod orubbade ända fram till dess han mördades. Det var på dem han byggde sin viktigaste studie av sovjetsamhället under Stalin: den bok som titulerades Vart går Sovjetunionen från 1936 (vilseledande översatt som Den förrådda revolutionen). I detta arbete presenterade Trotskij en vid överblick över Sovjetunionens ekonomiska, politiska, sociala och kulturella struktur i mitten av 30-talet. Han förenade där ett omfattande empiriskt material med en djupare teoretisk grund för analysen av stalinismen. Hela problemet med den repressiva arbetarbyråkratin förankrade han nu i det knapphetsbegrepp (nuzhda) som varit fundamentalt i den historiska materialismen alltsedan Mara formulerade det i Den tyska ideologin.
”Grundvalen för byråkratstyre är samhällets fattigdom på konsumtionsvaror, med den resulterande alla-mot-alla-kampen. När det finns tillräckligt med varor i en affär, kan köparna komma närhelst de önskar. När det råder knapphet på varor, tvingas köparna stå i kö. När köerna är mycket långa är det nödvändigt an sätta dit en polisman för att hålla ordning. Sådan är utgångspunkten för sovjetbyråkratins makt. Den ‘vet’ vem som skall få någonting och vem som måste vänta.” [7]
Så länge som knapphet rådde var motsättningen mellan de samhälleliga produktionsförhållandena och de borgerliga fördelningsnormerna oundviklig: det var denna motsättning som så ödesdigert skapade och återskapade den stalinistiska byråkratins kvävande makt.
Trotskij ägnade sig sedan åt an utforska varje sida i motsättningen. Han tog hänsyn till och betonade styrkan i Sovjets industriella utveckling, oavsett vilka barbariska metoder byråkratin använde för att genomföra den, samtidigt som han omsorgsfullt lyfte fram i dagen hela skalan av ekonomiska, kulturella och sociala ojämlikheter som stalinismen alstrade. Han tog också fram statistiska uppskattningar av storleken och fördelningen av det byråkratiska skiktet i Sovjet (cirka 12-15 procent av befolkningen). Denna byråkrati hade förrått världsrevolutionen, även om den ännu subjektivt var lojal mot den; samtidigt var den i världsbourgeoisins ögon en oförsonlig fiende så länge som kapitalismen inte återupprättats i Ryssland. Dynamiken i regimen var lika motsägelsefull: å ena sidan stärktes arbetarklassens ekonomiska och kulturella potential av den utveckling som med halsbrytande fan inletts i Sovjet; å andra sidan blev regimens parasitära karaktär alltmer ett hinder för ytterligare industriella framsteg. Hur spektakulära femårsplanernas resultat än kunde te sig pekade Trotskij på an arbetskraftens samhälleliga produktivitet ännu låg långt efter kapitalismen i väst – ett gap som inte kunde överbryggas förrän en kvalitativ tillväxt uppnåddes, något som förhindrades just av byråkratins vanstyre.
”Sovjetbyråkratins progressiva roll sammanfaller med den period som man ägnade åt att införa de viktigaste elementen i den kapitalistiska tekniken i Sovjetunionen. Det grova arbetet med att låna, imitera, transplantera och inympa genomfördes på den grundval som revolutionen lagt. Ditintills var det inte fråga om någon förnyelse inom tekniken, vetenskapen eller konsten. Det är möjligt att bygga gigantiska fabriker efter en färdiggjord västlig modell på byråkratins kommando – men till tre gånger så höga kostnader. Men ju längre man går, desto mer hamnar ekonomin i problemet med kvaliteten, som glider byråkratin ur händerna likt en skugga. De sovjetiska produkterna är som stämplade av likgiltighetens gråa märke. I en nationaliserad ekonomi kräver kvalitet en producenternas och konsumenternas, frihet att kritisera och ta initiativ.” [8]
Imperialismens teknologiska överlägsenhet skulle bestå så länge stalinismen bestod och dessutom garantera seger i varje krig med Sovjet – såvida inte revolutionen bröt ut i väst. De sovjetiska socialisternas uppgift var att genomföra en politisk revolution som skulle förhålla sig till den samhälleliga revolutionen 1917 på samma sätt som maktförändringen 1830 eller 1848 förhållit sig till den franska revolutionen 1789.
Under de sista två åren av sitt liv, när Andra världskriget inleddes, kämpade Trotskij för sina grundläggande perspektiv i en serie av polemiska inlägg mot Bruno Rizzi, James Burnham, Max Schachtman och andra förespråkare för begreppet ”byråkratisk kollektivism”.[9] Arbetarklassen hade inga medfödda egenskaper som gjorde den oförmögen att upprätta sin egen suveränitet över samhället. Sovjetunionen – ”det mest övergående samhället i en övergångsepok” – låg mellan kapitalismen och socialismen, gastkramat av en rovlysten polisregim som likväl fortfarande på sitt sätt försvarade den proletära diktaturen. Men de sovjetiska erfarenheterna var en ”exceptionell refraktion” av de allmänna lagarna för övergång från kapitalism till socialism i ett efterblivet samhälle omringat av imperialismen – och inget mönsterexempel. Stalinismens motsägelsefulla roll både hemma och utomlands hade bekräftats av utvecklingen på det internationella planet – dess kontrarevolutionära sabotage mot den spanska revolutionen (som stod utanför dess kontroll) kontrasterade mot det revolutionära upphävandet av privategendomen i de gränsområden i Finland och Polen som inkorporerats med Sovjet.
Marxisters plikt att försvara Sovjet mot ett kapitalistiskt angrepp förblev oförminskad. Desillusionering och trötthet var inga ursäkter för dem som förkastade den historiska materialismens klassiska perspektiv.
”25 år i historiens vågskål har mindre vikt än en timme i en människas liv. Vad för slags människa är det som på grund av erfarenhetsmässiga misslyckanden under loppet av en dag uppger det mål han uppställt för sig på grundval av hela sitt tidigare livs erfarenheter och analyser?”[10]
Ytterligare 40 år senare befinner vi oss fortfarande bara några timmar in i denna livstid. Ger oss de timmarna – som subjektivt tycks så långa – någon anledning att ifrågasätta Trotskijs grundläggande bedömningar? På vilket sätt skall vi värdera kvarlåtenskapen av hans övergripande perspektiv på stalinismen?
Förtjänsterna med Trotskijs tolkning kan sägas vara tre. För det första ger den en teori om stalinismen insatt i en lång historisk period och som svarar mot den klassiska marxismens kategorier. På varje punkt i skildringen av sovjetbyråkratins natur försökte Trotskij betrakta den i ljuset av på varandra följande produktionssätt och övergångarna mellan dem och de respektive klassförhållandena och politiska regimerna. Det var ett synsätt han ärvt av Marx, Engels, Lenin. Det var ur detta han härledde sin övertygelse att förhållandet mellan byråkratin och arbetarklassen hade föregåtts av och var analogt med förhållandena mellan den absoluta kungamakten och aristokratin liksom mellan fascismen och borgarklassen. Precis på samma sätt utgjorde de politiska upproren 1830 och 1848 relevanta exempel på hur byråkratin skulle störtas – det skulle inte bli något nytt 1789.
På grund av att Trotskij kunde se stalinismens uppkomst konsolidering i ett sådant historiskt ljus, undvek han dagsjournalistikens ytliga förklaringar liksom hastigt tillyxade formler som nya klasser” eller ”nya produktionssätt”, utan förankring i den historiska materialismen, vilka kännetecknade reaktionerna hos många av hans samtida.
För det andra hade vänsterns analyser av ämnet inget av den sociologiska rikedom och det djuplodande som fanns i Trotskijs studier av Sovjetunionen under Stalin. Den förrådda revolutionen förblir än i dag ett mästerverk, och vid sidan av den förefaller Max Schachtmans och Karl Kautskys samlade artiklar, eller James Burnhams, Bruno Rizzis och Tony Cliffs[11] alla böcker i ämnet, tunna och föråldrade. De viktigaste framstegen vad gäller detaljerade empiriska analyser av Sovjet sedan Trotskijs dagar har gjorts av professionella forskare efter andra världskriget: Nove, Rigby, Carr, Davies, Hough, Lane m fl. Men deras rön har i huvudsak utvecklat snarare än motsagt Trotskij och försett oss med ökade kunskaper om den sovjetiska ekonomins och byråkratins inre struktur, men utan den sammanhängande teori som Trotskij efterlämnade. Det främsta historiska arbetet om revolutionens öde, Isaac Deutschers studier, författades helt i Trotskijs tradition.[12]
För det tredje är den politiska balansen i Trotskijs tolkning av stalinismen anmärkningsvärd – den hemfaller varken åt smicker eller hätskhet, utan är en nykter värdering av den motsägelsefulla karaktären och dynamiken hos den byråkratiska regimen i Sovjetunionen. Det råder föga tvivel om, an nyckeln till denna jämvikt ligger i Trotskijs bestämda hållning – så omodern under senare år, till och med bland hans egna anhängare – att Sovjetunionen när allt kom omkring var en arbetarstat. De som förkastade denna klassificering för begrepp som ”statskapitalism” eller ”byråkratisk kollektivism” de funnit i Sovjet – att den saknade varje spår av de demokratiska friheter som fanns hos privatkapitalismen i väst. Borde då inte, vid en konflikt mellan de två, socialister stödja den senare som det mindre – dvs icke-totalitära – onda? Logiken i dessa tolkningar tenderade med andra ord att leda deras anhängare åt höger (om än med individuella, mindre konsekventa undantag). Kautsky – fader till både ”statskapitalism” och ”byråkratisk kollektivism” i början av 20-talet – symboliserar denna utveckling. Schachtman slutade sin karriär som påhejare av USA:s krig i Vietnam på 60-talet. Den kontrasterande soliditeten och disciplinen hos Trotskijs tolkning av stalinismen har bara ytterligare ökat när man ser de försök att omvärdera stalinismen som gjorts senare.
I likhet med alla historiska bedömningar skulle det ändå efter Trotskijs död visa sig finnas vissa begränsningar i hans teori om stalinismen. Vilka var det? Paradoxalt nog rör det sig i mindre utsträckning om det ”inre” bokslutet över stalinismen än om dess ”yttre” historia. På det inrikespolitiska området har Trotskijs diagnos av vad som bromsar och driver på den ekonomiska utvecklingen i Sovjet visat sig utomordentligt hållbar. Under de fyra decennier som gått sedan hans död har Sovjetunionen noterat enorma materiella framsteg, men arbetsproduktiviteten har också mer och mer visat sig vara ekonomins akilleshäl, precis som Trotskij förutsåg. När den extensiva tillväxtens epok nu avslutats, har den övercentraliserade auktoritära planeringen visat sig alltmer oförmögen att få till stånd en kvalitativ, intensiv tillväxt. Byråkratins livskraft visade sig större än Trotskij föreställde sig i vissa av sina mer konjunkturellt präglade analyser, om än inte med den livslängd i historisk mening som Trotskij talade om i slutet av sitt liv.
En del av orsakerna till denna förmåga att överleva, har förmodligen legat i att sektorer av den sovjetiska arbetarklassen kunnat vandra uppåt socialt genom den byråkratiska regimens egna kanaler – många sentida forskare (Nove, Rigby, m fl) har noga betonat den proletära kaderrekryteringen. En annan förklaring är givetvis den politiska atomisering och kulturella bedövning som den snabbt växande arbetarklassen undergick på 30-talet – dess brist på förstalinistiska erfarenheter som Trotskij underskattade. Men i det stora hela förblir det porträtt Trotskij målade av det sovjetiska samhället för nära 50 år sedan slående och aktuellt än i dag.
Trotskijs diagnos av stalinismens internationella roll har visat sig mer bristfällig. Det finns två orsaker till denna diskrepans i hans prognoser. För det första var det ett misstag att beteckna sovjetbyråkratins yttre roll som helt och hållet ”kontrarevolutionär” – medan den i själva verket i sitt agerande utomlands visat sig lika djupt motsägelsefull som på hemmaplan. För det andra gjorde Trotskij misstaget att tro att stalinismen blott representerade ”ett undantag” eller en ”avvikelse” från de allmänna lagarna för övergången från kapitalism till socialism, något som skulle begränsas till enbart Ryssland. Den byråkratiska maktens struktur och den mobilisering som Stalin stod bakom visade sig både mer dynamisk och mer allmängiltig på det internationella planet än Trotskij någonsin föreställt sig. Han slutade sitt liv med att förutspå att Sovjet skulle förlora ett krig mot imperialismen om inte revolutionen bröt ut i väst. I själva verket skulle Röda armén, trots alla Stalins kriminella förbiseenden, slå tillbaka Wehrmacht och segerrikt tåga mot Berlin utan hjälp från någon revolution i väst. Fascismen i Europa krossades huvudsakligen av Sovjetunionen (242 tyska divisioner fanns på östfronten mot enbart 22 på den första fronten i väster i Italien).
Kapitalismen avskaffades på över halva kontinenten genom byråkratiskt dekret ovanifrån – de polska och finska operationerna utvidgades till Elbe. Därefter utgjorde det permanenta hotet från ”det socialistiska lägret” en avgörande drivkraft för avkoloniseringen i Afrika och Asien efter kriget. Utan den Andra världen på 40- och 50-talet skulle det inte ha blivit någon Tredje värld på 60-talet. De två viktigaste exemplen på historiens framsteg de senaste 50 åren – fascismens nederlag och slutet på kolonialismen – har således varit direkt avhängiga av Sovjetunionens närvaro och agerande på det internationella planet. I denna mening skulle man kunna hävda att de förtryckta klasserna utanför Sovjetunionen paradoxalt nog tjänat mer på dess existens än arbetarklassen i Sovjetunionen: i världshistorisk måttstock har de avgörande kostnaderna för stalinismen varit interna medan intäkterna varit externa.
Dessa verkningar har likväl naturligtvis i stort sett varit objektiva och oavsiktliga snarare än resultatet av Sovjetbyråkratins medvetna handlingar (det gäller även krossandet av fascismen som förvisso inte ingick i Stalins planer 1940). Icke desto mindre vittnar de om den motsägelsefulla logik som finns i en ”degenerad arbetarstat” – oerhört förvriden men ändå i grunden antikapitalistisk – och som Trotskij felaktigt upphävde vid Sovjetunionens gränsmarkeringar. I slutet av 60-talet hade Sovjetunionen till och med uppnått något som liknade strategisk jämvikt med imperialismen, något som Trotskij hållit för omöjligt under byråkratins välde, och därigenom gjort det möjligt att ge livsviktig ekonomisk och militär hjälp till socialistiska revolutioner och nationella befrielserörelser utomlands – garanterat den kubanska revolutionens överlevnad, möjliggjort den vietnamesiska revolutionens seger, säkrat den angolanska revolutionens existens. Sådana helt medvetna och avsiktliga åtgärder – diametralt motsatta Stalins val i Spanien, Jugoslavien och Grekland – var just sådana som Trotskij uteslutit för Sovjetunionens räkning när han uttalade att det utanför sina egna gränser var otvetydigt och fullständigt kontrarevolutionärt.
Det andra exemplet på Trotskijs missbedömningar går djupare. I hans ögon var stalinismen huvudsakligen en byråkratisk apparat som upprättats på axlarna av en slagen arbetarklass i namn av den ”nationellt-reformistiska” myten om socialismen i ett land. Kominterns utländska partier efter 1933 bedömde han som enbart lydiga verktyg för SUKP och oförmögna att genomföra någon socialistisk revolution i sina egna länder, eftersom det skulle innebära att man tvingades gå emot Stalins direktiv. Det längsta han kunde sträcka sig var – i absoluta undantagsfall – att upproriska massor skulle kunna tvinga sådana partier att mot sin egen vilja ta makten. Samtidigt satte han framförallt sin tilltro till de industrialiserade länderna i väst som scenen för framgångsrika socialistiska framsteg som skulle inspireras av anti-stalinistiska partier i andra världskrigets kölvatten. Som vi vet tog historien en annan vändning. Revolutionen bredde ut sig men till de efterblivna områdena i Asien och på Balkan. Dessutom organiserades och leddes samtliga dessa revolutioner av lokala kommunistpartier som gav sig ut för att vara lojala mot Stalin – Kina, Vietnam, Jugoslavien, Albanien – och till sin inre struktur uppbyggda som SUKP. Långt ifrån att vara passivt pådrivna av massorna i sina länder, mobiliserade de aktivt och ledde massorna i kampen om makten. De stater som uppstod var uppenbart besläktade med (inte identiska) Sovjetunionen vad gäller det grundläggande politiska systemet. Stalinismen visade sig med andra ord inte bara vara en apparat, utan en rörelse – i stånd inte bara till att hålla sig kvar vid makten i en efterbliven omgivning där knappheten härskade (Sovjet), utan dessutom i stånd att erövra makten i länder som var än mer efterblivna och utblottade (Kina, Vietnam), i stånd att expropriera borgarklassen och inleda en långsam socialistisk uppbyggnad till och med mot Stalins vilja. Därigenom förblev en av ekvationerna i Trotskijs tolkning olöst. Stalinismen som företeelse – d v s en arbetarstat styrd av ett auktoritärt byråkratiskt skikt – innebar inte enbart en degenerering av ett tidigare tillstånd av (relativ) klassmakt: den kunde också spontant genereras av revolutionära klasskrafter i mycket efterblivna samhällen utan traditioner från borgerlig eller proletär demokrati. Denna möjlighet – vars förverkligande skulle förändra världskartan efter 1945 – förutsågs aldrig av Trotskij.
I dessa båda avgörande avseenden hade Trotskijs tolkning av stalinismen således sina begränsningar. Men samtidigt står de i överensstämmelse med hans centrala tematiska betoning – stalinismens motsägelsefyllda natur, på samma gång en fiende till den kapitalistiska äganderätten och till proletär frihet. Hans misstag var ironiskt nog bara det att han trodde att denna motsättning kunde begränsas till Sovjetunionen: frågan om stalinismen i ett land skulle visa sig vara en terminologisk motsägelse. När man pekar på de fall där stalinismen agerat som ”internationell revolutionär faktor”, bordedet inte vara nödvändigt att samtidigt erinra sig alla de fall där den också fortsatt agera som en reaktionär faktor internationellt. Varje oförutsedd seger har också haft sitt oberäknade pris. Mångfalden av byråkratiserade arbetarstater, var och en med sin heliga nationella egoism, har obevekligen len till ekonomiska, politiska och numera till och med väpnade konflikter mellan dem. Det militära skydd Sovjetunionen kan ge socialistiska revolutioner eller nationella befrielserörelser i Tredje världen ökar också objektivt riskerna för ett globalt kärnvapenkrig. Upphävandet av kapitalismen i Östeuropa har släppt loss nationalismens raseri mot Ryssland, som i sin tur besvarat de folkliga strävandena i området med de mest reaktionära ingripanden som sovjetbyråkratin genomfört någonstans i världen. Tjeckoslovakien och Polen är bara de senaste exemplen.
Framförallt har emellertid stalinismens modell för kapitalismens avskaffande – späckad med vansinne som Jezjovsjinans terrorvälde på 30-talet, Kulturrevolutionen i Kina och ”Demokratiska Kampuchea” – djupt besudlat själva socialismens idé i väst. Det absoluta negerandet av proletär demokrati har hindrat arbetarklassen från att ta upp kampen mot kapitalismen inom den borgerliga demokratins struktur och därigenom på ett avgörande sätt stärkt imperialismens bastioner i slutet av det tjugonde århundradet. Inget går förlorat, (Rien ne se perd) dessvärre. Vi tvingas fortfarande ta itu med en ofantlig härva av internationella samband, progressiva och regressiva, revolutionära och kontrarevolutionära, som följt ur Oktoberrevolutionens öde, då det som vi i dag kallar stalinismen uppstod.
Perry Anderson
Översättning Per-Erik Rosin
[1] Den nya kursen, svensk översättning 1972, s.39.
[2] Ibid. s.39.
[3] Ibid. s 22
[4] Ibid. s 24
[5] The Class Nature of the Soviet State, London 1968, s. 4. [ Svensk översättning: Sovjetunionens klasskaraktär ]
[6] Ibid. s 32
[7] Den förrådda revolutionen, svensk översättning 1969, s. 83. [MIA: Den förrådda revolutionen ]
[8] Ibid. s 198-199
[9] James Burnham (1905–1987). En av ledarna i det amerikanska SWP. Bröt med SWP 1940. Blev sedermera ”propagandist” under McCarthys regim och andra ultra-höger rörelser, och redaktör för högertidskriften National Review. Bidrog som vittne under det kalla kriget till regeringens försök att förbjuda marxistiska organisationer i USA. Max Schachtman (1903 – 1972). I april 1940 tog han och hans grupp över New International – som dittills varit det amerikanska SWP:s (Socialist Workers Party) tidskrift – i samband med att han bildade en egen organisation. Han lämnade SWP som han, efter att tidigare ha lämnat det amerikanska kommunistpartiet, varit med om att grunda, p g a meningsskiljaktigheter i fråga om försvaret av Sovjet. 1958 blev han medlem av amerikanska Socialistpartiet. Han gick därmed så långt till höger det är möjligt i USA, utan att överge epitetet ”socialist”.
[10] Till marxismens försvar, svensk översättning 1972, s. 48. [MIA: Sovjetunionen i krig ]
[11] Tony Cliff är en av grundarna till det brittiska Socialist Workers Party – ett parti som delvis åberopar sig på trotskismen, men som inte är anslutet till Fjärde Internationalen, då det ifrågasätter dess definition av Sovjet. Cliff anser att Sovjet är statskapitalistiskt.
[12] Isaac Deutscher (1905 – 1967). Polskfödd historiker, författare till bl a Trotskij-trilogin. Den väpnade profeten, Den avväpnade profeten, och Den förvisade profeten (René Coeckelberghs Bokförlag 1973). Han uteslöts ur det polska kommunistpartiet 1932 p g a hans kritik av Kominterns politik, och ingick sedan under en tid i vänsteroppositionens, som han lämnade 1938, då han var emot bildandet av Fjärde Internationalen.