Ur Fjärde internationalen 1-2/1984
Nedanstående är några av de viktigaste teserna i den resolution som antogs av den Revolutionära Kommunistiska Gruppen, libanesisk sektion av Fjärde Internationalen, den 22 november 1983.
1 För att inta en revolutionär hållning till striderna i norra Libanon mellan de Arafat-trogna styrkorna och rebellerna inom PLO måste man sätta dessa i ett större politiskt sammanhang. På så sätt kan man undvika att hamna i den fälla som gillrats av den palestinska högern, vars utlåtanden massmedia i Väst gjort en stor affär av. Denna höger har framställt sin, d v s de Arafat-trognas kamp, som en ”nationell” kamp. Det borde räcka med att hänvisa till de reaktionära arabländernas, framförallt Saudiarabiens och Egyptens ställningstagande, men även de imperialistiska ländernas, som Frankrikes och USA:s ställningstagande, för att varna revolutionärer världen över mot att blint anamma den bild av konflikten som Arafat vill ge. Den gemensamma nämnaren för alla de regimer som är solidariska med Arafat, är deras medvetenhet om att Arafat är den moderata kraft som är bäst lämpad för imperialismens lösning på Mellanöstern-konflikten, och som kan få de palestinska och arabiska massorna att godta denna lösning.
2 PLO-ledningen har från allra första början framställt rebellerna inom PLO som blott ett verktyg skapat av Syrien för att angripa den palestinska rätten till självbestämmande. Den obestridliga sanningen är emellertid, att just rebellrörelsen, som leds av Abu Musa, 1976 gick i spetsen för de som kämpade mot den syriska regimens invasion av Libanon. Det var också just den som samma år motsatte sig kapitulationsavtalet (Riad-avtalet, övers. anm.) mellan PLO-ledningen och Syrien. Dessutom är ryggraden i Abu Musas rebellrörelse nationalistiska jordanska officerare som lämnade den jordanska armén 1970 och anslöt sig till PLO i protest mot den jordanska arméns slakt på palestinierna. Denna jordanska grupp inom PLO har konsekvent visat sin nationalism. På samma sätt som den motsatte sig planen på ett ”mini-Palestina” 1974, förkastar den idag Reagans plan — vilken föranlett PLO-ledningen att inleda samtal med den jordanska bödeln, kung Hussein. Den har motsatt sig varje kapitulation PLO-ledningen gjort, allt ifrån avväpningen av den palestinska milisen i Jordanien 1970, till Habib-planen för evakuering av Beirut 1982. Dessutom har den agerat som förtrupp i det väpnade motståndet såväl mot den israeliska ockupationen i södra Libanon som mot falangisterna i Libanons berg.
3 PLO:s högervridna ledning har, genom att acceptera evakueringen av Beirut 1982, tagit det sista steget mot dess totala bankrutt och omvandling från den småborgerliga ledning för en nationell befrielserörelse den var under 60-talet, till en byråkratiskt borgerlig ledning, som tillsammans med de reaktionära arabregimerna förbereder sig för att delta i den amerikanska lösningen på den arabisk-israeliska konflikten. Det palestinska nationalrådets möte i Algeriet i februari 1983 har, genom att anta en resolution om en palestinsk-arabisk federation, bara bekräftat denna omvandling... A andra sidan har den syriska regimen utövat påtryckningar på Arafat för att hindra honom från att förhandla med Hussein — inte därför att den korrumperade Baath-diktaturen som härskar i Syrien skulle dela några nationalistiska ideal med vänstern inom Al-Fatah, utan därför att ett nytt Camp David avtal mellan Husseins regim och PLO skulle lämna Syrien i en svag ställning, isolerat och utan Palestina som trumfkort gentemot Israel. Slutligen har Libyens hållning gentemot Arafat dikterats av den småborgerliga regimens fientlighet mot USA — samma fientlighet som dikterade den iranska regimens ställningstagande mot Arafat i PLO:s interna motsättningar.
Vi ser alltså att dessa tre parter, Syrien, Libyen och vänstern inom Al-Fatah — den syriska regimen och dess palestinska redskap (Al Saika), den libyska regimen och dess palestinska bundsförvanter (PFLP-GC-Ahmed Jibrils grupp), och den nationalistiska strömningen inom Al-Fatah — enades i opposition mot Arafats politik. Detta gjorde att Arafat ansåg en brytning vara nödvändig för att han skulle få fria händer och möjlighet att fortsätta dialogen med Hussein, inte minst därför att Hussein själv krävt en sådan brytning som villkor för att återupprätta samtalen med Arafat.
4 Arafat-gruppens agerande efter de misslyckade samtalen med Hussein i april 1983, gick helt och hållet ut på att provocera fram en sådan brytning. Den första provokationen var att ersätta de nationalistiska officerarna i Bekaa-dalen (som t o m Arafat-trogna män ansåg vara tappra och lojala) med ”Arafat-trogna” män som utmärkte sig för att ha flytt fältet vid den israeliska invasionen av Libanon 1982. De nationalistiska officerarna protesterade mot detta, vilket Arafat, som hotade med disciplinära åtgärder om de inte accepterade hans beslut, räknat med. Hans provokation ledde dessa officerare till att offentliggöra det krav som de i åratal fört fram inom Al-Fatah: Kravet på en demokratisk kongress för att bekämpa byråkratin inom organisationen, se över ekonomin och privilegierna, diskutera det politiska programmet och strategin, fastslå den väpnade kampen som huvudmedel för att befria hela det palestinska området, sätta stopp för alla svekfulla förhandlingar med Jordaniens kung och alla försök att den vägen och med USA:s stöd, skapa en federation med Jordanien.
Arafat bemötte dessa krav genom att angripa rebellerna med vapen. Han tvingade på så sätt avsiktligt fram fortsatta sammanstötningar, ty han visste att en demokratisk Al-Fatah-kongress skulle avslöja hans politiska linje inför de kämpande soldaterna. Arafat föredrog att föra över kampen på ett annat plan. Han valde det militära framför det politiska slagfältet, eftersom det senare utgjorde ett större hot mot honom. Men han nöjde sig inte med det, utan förde även med sig den syriska regimen över på det militära fältet. Detta skulle totalt förvanska orsakerna till striderna, och få dem att framstå som en fortsättning på 1976 års strider, då Syrien invaderade Libanon och slogs mot PLO. Arafat ville m a o framställa konflikten som en kamp mellan den palestinska nationella rörelsen under Arafats ledning å ena sidan, och Syrien, som genom några femtekolonnare ville kontrollera PLO, å den andra. På så sätt hoppades Arafat vilseleda en majoritet av de palestinska massorna, framförallt den del som befinner sig utanför Libanon och Syrien, huvudsakligen på Västbanken. Detta frikänner naturligtvis inte rebellerna från ansvar för att Arafat lyckats med sitt projekt.
Arafat började m a o angripa Syrien redan då de syriska trupperna enbart var åskådare. Han provocerade t o m den syriska regimen inifrån landet självt, vilket ledde till hans utvisning. Arafat valde att kontrollera PLO baserna i norra Libanon, i Tripoli trakten. Han förbjöd rebellerna all inblandning i norra Libanon och lät hans män genomföra utrensningar och massakrer på alla de libanesiska krafter som inte stödde hans linje fullt ut. Al-Fatah ledningen beväpnade en libanesisk reaktionär muslimsk organisation i Tripoli, för att tillsammans med den sedan angripa vänsterkrafterna i Tripoli, i första hand det libanesiska kommunistpartiets medlemmar, som massakrerades i oktober 1983. Samtidigt tog Arafat i Tripolis hamn emot vapensändningar från Egypten. Slutsatsen är att de som bär ansvaret för striderna i norra Libanon är PLO:s ledning med Arafat i spetsen — en ledning som tycks ha planerat dessa strider i enlighet med den provokationspolitik den tidigare drev i syfte att få till stånd en brytning med de oppositionella palestinska krafterna. Det är vän att här nämna att även medlemmarna i den kommission som for från Tunis för att medla i konflikten, ansåg att det vara Arafat, som genom sin vägran att delta i några som helst samtal med rebellerna (som var villiga att förhandla), bar ansvaret för att medlingsförsöken misslyckades. Arafat slöt ringen när han den 12 oktober 1983, från det belägrade Tripoli, meddelade att Hussein och han var på väg att nå en fullständig överenskommelse.
5 Trots alla dessa fakta lyckades Arafat och hans män framställa striderna i norra Libanon som en kraftmätning mellan ett palestinskt lamm och en syrisk varg med palestinska tänder, m a o som en kamp mellan å ena sidan syrisk strävan efter herravälde, och å den andra, ”den palestinska självbestämmanderätten”. Detta åskådliggjordes på ett tragiskt sätt av de våldsamma demonstrationerna som organiserades av palestinierna på Västbanken, i tron om att Arafat åter utkämpade 1976 års strider mot Syrien.
Det finns dock två förhållanden som man måste ta hänsyn till i detta sammanhang. För det första, att den syriska regimen hoppas att genom sin inblandning i striderna i norra Libanon nå sitt gamla mål att kuva den palestinska motståndsrörelsen i Libanon. Detta skulle stärka regimens ställning i förhandlingarna med imperialismen och sionismen. Den syriska regimen såg i motsättningarna inom Al-Fatah ett tillfälle att förverkliga sina ambitioner att först angripa den högra grenen, för att senare kunna angripa den vänstra. Den syriska regimen strävar också efter att med Reagan-administrationen förnya det avtal den slöt med Ford-Kissinger-administrationen 1976, som möjliggjorde Syriens invasion av Libanon. (Avtalet bröts i och med att Likud-koalitionen kom till makten i Israel.)
Eftersom den syriska regimen misslyckades med att ta makten över PLO 1976, såg den ett gyllene tillfälle att göra det nu när PLO, till följd av den israeliska invasionen av Libanon, försvagats avsevärt. Syriens mål på sikt är just att nå en överenskommelse med imperialismen genom att tygla alla nationalistiska krafter, i synnerhet den patriotiska strömningen inom Al-Fatah, på den libanesisk-palestinska scenen. Man måste vara medveten om detta om man vill driva en revolutionär linje. Man får inte inbilla sig att den syriska regimen skulle kunna vara en ”strategisk allierad”, särskilt inte med tanke på regimens politik vis å vis Israel och palestinierna under de senaste årtionden.
6 För det andra, måste man framhäva en annan omständighet som förklarar varför Arafat lyckades vilseleda majoriteten av de palestinska massorna i fråga om kampen mot rebellerna. Det kan räcka med att återge den förklaring det Revolutionära Kommunistiska Förbundet gav på kongressen i juni 1983:
Uppgiften för de arabiska och internationella revolutionärerna idag är att stödja rebellrörelsen inom Al-Fatah. Den vill befria Palestina medelst väpnad kamp, till skillnad från de korrumperade byråkratiska organisationerna som har övergivit detta mål och i stället strävar efter en bit jord under imperialismens sol och sida vid sida med den israeliska staten. Vårt stöd till den patriotiska rebellrörelsen bör emellertid vara fri från illusioner. Rebellrörelsen växte fram under en period av tillbakagång för den arabiska nationella rörelsen, under andra förhållanden än de som rådde då PLO bildades i slutet på 60-talet. Detta begränsar dess utvecklingsmöjligheter, särskilt med tanke på att de libanesiska och palestinska massorna i Libanon är desillusionerade och upplever en nederlagsstämning. Dessutom utsätts rebellrörelsen för kraftiga påtryckningar bl a från Kreml, som stödjer ett ”enat PLO under Arafats ledning”; från DFLP och PFLP, som båda intagit en försonande attityd till konflikten inom Al-Fatah; och inte minst, från Syrien, som i början försökte spela domare, men som nu alltmer söker kontrollera rebellrörelsen. Antingen lyckas rebellerna övervinna dessa svårigheter och framstå som en oberoende radikal rörelse, vilket förutsätter att den ser över hela PLO:s hittills förda politik samt dess uppbyggnad, och övergår från den palestinska regionalismen till en övergripande strategi för Palestinas befrielse som inbegriper att arabregimerna störtas; eller så misslyckas rebellerna med att motstå påtryckningarna och byråkratiseringstendenserna och blir i stället ytterligare en bland många organisationer inom PLO, som alla har ansvar för den palestinska revolutionens seger. I vilket fall som helst måste rebellrörelsen vara på sin vakt mot den syriska regimen som i dag stödjer den, men som i morgon, när rebellrörelsen upphört att vara den till någon nytta i förhandlingarna om Mellanöstern, kommer att gå emot den.
Sanningen är tyvärr den att rebellrörelsen ännu inte förmått framstå som en oberoende radikal patriotisk gren. Detta framförallt p g a dess förhållande till den syriska regimen, vars lakej den ändå inte kan påstås vara. men rebellrörelsen borde klart och tydligt ha deklarerat att den inte accepterar att någon arabregim lägger sig i konflikten inom Al-Fatah. Den borde ha fördömt den syriska regimens trakasserier mot de Arafattrogna i Syrien. Den borde ha motsatt sig Syriens försök att driva bort Arafats trupper från Bekaa-dalen. Den borde ha vägrat att delta i Tripolistriderna så länge som syriska soldater deltog. Om rebellrörelsen förhållit sig så, hade den säkert mött Syriens ogillande och varit svagare militärt. Men den hade vunnit mycket mer i trovärdighet och rent politiskt genom att visa att rebellerna inte är några syriska agenter. Detta hade varit mycket bättre än att som nu framstå som en allierad till Syrien.
7 De fakta som vi hittills framfört är avgörande för vårt ställningstagande till striderna i norra Libanon. Även om vi stödjer rebellernas krav, framförallt kravet på en demokratisk kongress, gentemot den högerinriktade PLO-ledningen, och även om vi stödjer de libanesiska kommunisternas kamp mot de lokala reaktionära muslimerna som är allierade med Arafats män, tvingar oss den syriska arméns inblandning i striderna och den speciella prägel den ger kriget i norra Libanon, att inta en neutral hållning till konflikten.
Vi uppmanar följaktligen de palestinska patrioterna att dra sig ur detta krig, och vi stödjer det fempunktsprogram som utarbetats av PFLP och DFLP för att få slut på striderna. Vi upprepar också vår varning till rebellerna inom Al-Fatah mot att framhärda i sin nuvarande linje, som är knuten till den syriska regimen, och uppmanar de revolutionära krafterna inom rebellrörelsen att bilda en oberoende revolutionär fraktion som kan möjliggöra, inte bara en revolutionär utveckling av själva rörelsen, utan även en revolutionär utveckling av hela den palestinska befrielserörelsen.