Ur Fjärde Internationalen 1-2/1984

Pekka Haapakoski

Från Kekkonen till Koivisto

Riksdagsvalet i Finland den 20-21 mars förra året var den första egentliga prövningen för den nya tid som randades. President Kekkonen avgick efter 25 års makt och f d hamnarbetaren från Åbo, Mauno Koivisto, valdes till republikens nya president med en överväldigande majoritet av rösterna. Genom bl a en genomgång av den föregående perioden, är ”Från Kekkonen till Koivisto” en förklaring till innebörden av valutgången.

För 25 år sedan då Urho Kekkonen svingade sig till makten, pågick efterkrigstidens största sammandrabbning mellan arbete och kapital. Över en halv miljon arbetare, organiserade i dåtidens fackföreningsrörelse, försvarade sig med strejk mot dyrtiden som åtföljde Korea-krigets slut. Segern bärgades efter en tre veckor lång generalstrejk. Arbetarrörelsens reformistiska del fick betala sitt pris. Det socialdemokratiska partiet sprack. Men det rådde även fullständig splittring inom fackföreningsrörelsen. Kekkonens första år präglades också av en djup ekonomisk instabilitet, ständiga regeringskriser och häftiga strider, såväl inom borgarklassen som inom arbetarrörelsen, över landets utrikespolitik. Krisen i landets ekonomi orsakades främst av att landet nu trädde in på världsmarknaden efter att dittills ha varit skyddat av krigsskadeståndsekonomin och det tillfälliga uppsvinget som Koreakriget gav.

Men den nye presidenten, som länge varit en lisa i landets mjölkbutiker, lyckades förvandla sig från omtvistad partiledare för Centerpartiet till en auktoritär bonapartfigur. Detta utan stöd vare sig från höger eller vänster. Under ett kvartsekel som president tvingade han de politiska företrädarna, såväl för arbetarrörelsen som för storkapitalet, att underkasta sig honom och erkänna honom som den högste ”skiljedomaren”, inte bara i utrikespolitiken utan även i de viktigaste inrikespolitiska frågorna.

Gentemot arbetarrörelsens organisationer, såväl den socialdemokratiska som den kommunistiska, tillämpade Kekkonen sin särskilda taktik. Först frysa ut dem, förödmjuka dem, sedan öppna porten till regeringstaburetterna, och därefter göra dem till de främsta kugghjulen i den nya ekonomiska politiken som drevs igång mot mitten av 60-talet. Syftet med denna politik var en kraftfull modernisering och en omstrukturering av landets näringsliv. Medlen var främst två: Snabbt genomförda industrialiseringsprojekt och en statlig styrning av lönerna. Politiskt var detta genomförbart endast om landet styrdes av folkfrontsregeringar. Socialdemokratins och det kommunistiska partiets företrädare gick villkorslöst med på att sitta i regeringen. Det var och förblev den bästa garantin för att egna medlemmar inte skulle bjuda alltför hårt motstånd mot den nya ekonomiska politiken. Nu i efterhand kan envar konstatera att den finländska borgarklassens ”moderniseringsplaner. infriades nästan till fullo. Visserligen tvingade trycket från delar av fackföreningsrörelsen under 70-talet, gång efter annan, fram en försvarsstrid. Men dessa medlemsskaror kunde inte ensamma rubba borgarnas grepp om folkfrontspolitiken. Förvisso spräckte regeringspolitiken det kommunistiska partiets led. Men minoriteten, ledd av Sinisalo, hade inga förutsättningar att, trots sin stridbarhet, utvecklas till ett revolutionärt alternativ, belastat som det var av stalinisttidens brott. När villkoren var sådana, blev splittringen bara till gagn för borgarna.

En balansräkning för Kekkontidens sista femton år blir nog den, att den finländska kapitalismen klarade av såväl sin strukturomvandling – d.v.s. att flytta folk och fabriker –, som den fördjupade internationella krisen, vida bättre än de flesta konkurrenterna, om man utgår ifrån vinster och konkurrenskraft på världsmarknaden. Kostnaderna blev visserligen oerhört höga: kraftigt nedpressade reallöner, förlust av sociala rättigheter, ihållande arbetslöshet och hundratusentals arbetare i ekonomisk landsflykt. Men detta är ju bara den vanliga visan att ”alla kan ju inte älska alla” i ett klassamhälle. Det för framtiden allvarligaste resultatet blev att de hävdvunna arbetarpartierna allt mer inlemmades i den borgerliga regeringspolitiken.

Därmed berövade de sina medlemmar varje tanke på att det skulle vara meningsfullt att göra motstånd mot den borgerliga politiken. Arbetarpartierna kom att likställa sig själva, och av sina medlemmar betraktas, som entydigt statsbärande partier. I allt högre utsträckning kom de att stå i motsättning till arbetarklassens mest elementära ekonomiska intressen. På så vis bidrog de själva till att urholka den egna väljarbasen. Just detta, en försvagning av arbetarrörelsens klassprägel både till antal och till kvalitet, är det politiska arv som Kekkonentiden lämnar åt Finlands arbetarklass – dm klass som en gång var en av Europas mest stridbara. Kekkonen kommer att gå till historien som den man som ”tämjde• denna hävdvunnet stridbara arbetarrörelse, och som tvingade den att tillsammans med borgarnas ledande krafter omstrukturera det finländska näringslivet, på ett sätt som saknar motstycke i landets historia.

För att kunna fullfölja denna uppgift, framtvingad av världsmarknadens lagar, var Kekkonen mot slutet av sin kometbana tvungen att allt oftare framhäva sin roll som skiljedomaren av Guds nåde. Han tvingades inte bara diktera utrikes- och inrikespolitikens inriktning, utan även att allt oftare ingripa i dagspolitikens tvistefrågor för att de överhuvudtaget skulle kunna lösas. Mot 70-talets slut, när man kommit så långt, började dock allt större delar av borgarklassen inse faran med att hela systemets sätt att verka var beroende av en man. Man började söka efter en ny ”landsfader” som skulle kunna ersätta den allt senilare presidenten. När 80-talet väl kommit igång, hade Kekkonen i borgarnas ögon blivit färdig med sitt beting. Kritiken mot honom ökade. Kravet på hans avgång blev allt mer självklart. Den plötsliga sjukdomen hösten 1981, som gjorde honom oförmögen att sköta sitt ämbete, blev i tidningspressen en fråga om maktskifte. Efterträdare fanns nu – en man som kunde lotsa Finland från Kekkonentiden till en ”ny tid.; och även få ett brett stöd härför bland valmanskåren: Den socialdemokratiske politikern och bankmannen Mauno Koivisto.

”...hela folkets Koivisto...”

Vad är då Koivistos målsättning? Kort kan den beskrivas sålunda: Att i fortsättningen maximalt utnyttja de rådande politiska villkoren som gagnar de ekonomiska samarbetsprojekt som upprättades med Sovjetunionen under Kekkonens tid (vilka blivit en institution och därmed ger honom möjlighet att sköta ”östpolitiken” med mindre dramatik och hemlighetsmakeri än Kekkonen); samt att inrikespolitiskt satsa på fortsatt ”samförståndspolitik” med understöd till industrins exportbranscher genom s.k. ”frivillig åtstramningspolitik.

Till skillnad från Kekkonen, kan han på goda grunder räkna med att kunna klara av detta genom normala kanaler i riksdag och stat, och med mycket mindre auktoritärt förmynderi än företrädaren på presidentstolen. Tidningarna talar om en ”lägre profil”. Nyckeln till omläggningen är Koivistos oerhörda popularitet och hans noggrant odlade bild av sig själv som upphovsmannen till det finska ekonomiska undret, i stil med den tyske Adenauer, som på sin tid sågs som det tyska ekonomiska undrets skapare. Men i huvudsak beror populariteten på att socialdemokratin har stärkt sin ställning i arbetarrörelsen och i den allmänna politiken. Det är en stor skillnad mellan Koivisto och Kekkonen. Kekkonen valdes inte enbart som en ”övergångspolitiker” och med visst godkännande från Kreml, utan främst därför att han klarat av att röja undan sina medtävlare, såsom den tidigare kolonisationsministern Vennamo och socialdemokraten Fagerholm. Koivisto valdes 25 år senare med ett ofantligt brett folkstöd. Han fick nära hälften av alla röster. Det är mycket mer än vad socialdemokraterna brukar uppnå i riksdagsvalen, omkring 23‑25% av rösterna. För de flesta arbetarna var han socialdemokraten Koivisto. Men för många skarpsynta borgare var han bankmannen Koivisto. För väljarna presenterades han som ”hela folkets Koivisto. För den insiktsfulle finns det dock ingen tvekan om vad som ligger sanningen närmast. Koivisto har under hela sin politiska bana tjänat den finländska borgerligheten hängivet, trots sin socialdemokratiska partibok. Den banan började han med att svartlista strejkande i Åbo hamn, där han satt som ledare på hamnarbetarkontoret 1949. Och hans livsgärning har fortsatt i regeringskanslier och i riksbanken där han drivit igenom djupt arbetarfientliga åtgärder, såväl ekonomiska som finansiella.

Mannen som valdes till Finlands president av en väljarskara som var mycket blandad, valmässigt sett, kommer inte alltför länge att kunna upprätthålla bilden av sig själv som ”koko kansan Koivisto”. De skärpta världsmarknadsvillkoren under detta årtionde och den kris det ger, kommer att öppna ögonen på allt fler arbetarväljare. De kommer att inse att det inte var ”vår Koivisto” som satte sig i presidentslottet. Det leder till att ”folkenigheten” kring honom vittrar sönder och Koivisto, i likhet med sin företrädare, blir tvungen att ta till allt mer hänsynslösa mått. Riksdagsvalet i Finland förra året var en första fingervisning om hur mycket Koivistos första år som president hunnit tära på den folkliga glorian.

Vad visade valresultatet?

I rena siffror mätt gav riksdagsvalet följande utdelning i procent och mandat, för de nio uppställda partierna. (Finland har som synes ingen riksdagsspärr som Sverige och Danmark.)

Valets segerherre blev Veikko Vennamos gamla populistiska Landsbygdsparti och socialdemokraterna, vilka vann 11 respektive 5 nya platser. Därutöver kan till segrarna räknas de nytillkomna Gröna och den blåsvarta högern. De största förlorarna blev folkdemokraterna, kommunisternas frontorganisation, vilken sedan fredsslutet varit en gemensam takorganisation för de till vänster om socialdemokratin, som förlorade 8 platser. Förlorare blev även de kristna som miste 7 platser. Men även den tippade storvinnaren, det Nationella Samlingspartiet, gick på förlust med 2 platser. Centern tappade 3 platser trots att det slagits samman med det liberala folkpartiet.

Vid en första anblick kan det verka svårt att se vartåt det hela lutar. Segrare och förlorare återfinns såväl bland arbetarpartierna som bland de borgerliga, såväl bland regeringspartierna som bland riksdagens oppositionspartier, såväl bland stora som små partier. Men en noggrannare genomgång visar dock klara trender. De hävdvunna arbetarpartierna, socialdemokraterna och folkdemokraterna/kommunisterna, gick något tillbaka, samtidigt som styrkeförhållandet dem emellan fortsatte att skjutas över till socialdemokratins fördel. Bland de borgerliga ökade de små populistiska missnöjespartierna, såväl de av ”höger- som av ”vänster”-snitt, sin röstandel mycket märkbart.

Medan de hävdvunna borgarpartierna som endera suttit i regering eller ansetts vara en kraftig yttring för ”proteststämningar” och för en kantring högerut i finländsk politik.

Inom arbetarrörelsen kom folkdemokraterna/kommunisterna att fortlöpande få betala för sin inre splittring. Det valtaktiska avhoppet från regeringen några månader före valet ökade inte trovärdigheten. Istället blev deras valförluster socialdemokratins vinst. Bland borgarpartierna skedde också en kantring högerut, men främst från den hävdvunna högern till ”protesthögern”. Förskjutningen skedde i första hand till förmån för Landsbygdspartiet, vilket trots vissa radikala inslag i sitt handlingsprogram inte kan kännetecknas som något annat än ett klassiskt bakåtsträvande högerpopulistiskt parti. Rösterna partiet fått kommer från en småborgerlig väljarskara på landsbygden och i städerna. Landsbygdspartiet erfor ett ordentligt uppsving 1970, splittrades senare och dödsförklarades av tidningarna och de övriga partierna. Desto större blev då överraskningen i riksdagsvalet förra året när Veikko Vennamo & Komp. gjorde politisk comeback. Valbudskapet han lät ljuda var, till kamp mot korruptionen och mot de talrika mutskandalerna som sett dagens ljus. många toppolitiker hade varit inblandade i muthärvorna kring t ex Helsingsfors Metro, Salora Radio osv. Ministrar hade fått silkessnöre. Men samtidigt förde Landsbygdspartiet fram en lång rad radikala ekonomiska krav mot åtstramningspolitiken, något som säkert gav en del arbetarröster.

Denna sak bekräftas, om än indirekt, av proteströstandet i Lapplands län. Där ställde minoritetskommunisternas huvudkandidat upp på en spränglista mot majoritetskommunisterna. Med egna krafter och med ett otvetydigt kampbudskap mot åtstramningspolitiken samlade denne 15 000 röster och slog ut den av partiet uppställda huvudkandidaten. Även de Grönas 1,5% och därmed 2 riksdagsplatser av befintliga 200 i riksdagen bör ses som röster mot borgarpolitiken och kapitalets förstörelse av naturen och miljön, fast de inte kunnat visa på ett handlingsprogram som för framåt.

Valet 1983 är således ett allvarligt varningstecken för Koivistos Finland och de nu politiskt ledande krafterna. Det jäser bland medborgarna och de talrika ”protestpartiernas” frammarsch in i riksdagsborgen kommer inte att göra det lätt för presidenten att utan hårdhandskar och med bevarat sken som ”hela folkets Koivisto” kunna hålla läget under kontroll. Men valresultatet blev även ”ett tecken i skyn” för landets arbetarrörelse. I dag är den mer fjärran från väljarmajoriteten än någonsin tidigare sen krigsslutet. För alla är det märkbart att proteströsterna samlades kring udda borgerliga som småborgerliga ”alternativ”. Det är således folkdemokraterna/kommunisternas och socialdemokratins egen omdaning till statsbärande partier, deras skydd av den privata egendomen, och deras utveckling till valmaskinerier, som förhindrat dem från att utgöra naturliga kanaler för protester mot det rådande tillståndet, och därmed avväpnat arbetarklassen både politiskt och ideologiskt. Proteströstandet yppar därför ingen radikalisering i det finländska samhället. 1983 års valresultat återspeglar i stället en sänkning i klassmedvetandet bland delar av arbetarväljarna.

Detta framkommer tydligare om vi ser på hur röstningen skett sedan generalstrejken 1956.

Arbetarrörelsens tillbakagång

Tabellen talar klarspråk om vad som hänt med de hävdvunna arbetarpartiernas röstunderlag de senaste 25 åren. Under 50-talet och det tidiga 60-talet stöddes socialdemokratin och folkdemokraterna/kommunisterna av omkring hälften av valmanskåren och de var inbördes ungefär jämnstarka – dock med en viss övervikt för folkdemokraterna/kommunisterna p g a den socialdemokratiska splittringen i två partier. Sedan dess har två tydliga trender framträtt. Dels har de hävdvunna arbetarpartiernas sammanlagda röstetal sjunkit stadigt, och närmar sig nu 40% strecket. Dels har nästan hela denna förlust fallit på folkdemokraterna/kommunisterna, medan socialdemokratin stått still. Arbetarrörelsen har försvagats och denna försvagning har skett bland de hävdvunnet radikala delarna av den organiserade arbetarrörelsen. De främsta orsakerna härtill är ganska klara: Den ständiga medverkan i folkfrontsregeringar allt sedan 1966, har minskat förtroendet för dem bland arbetarväljarna. Dessutom har det nu 15-åriga partigrälet i Finlands Kommunistiska Parti med åtföljande personmotsättningar och inre splittring, undergrävt partiets trovärdighet i de klassmedvetna och radikala arbetarnas ögon.

Röstfördelningen i % vid riksdagsval mellan socialdemokraterna SDP och folkdemokraterna/kommunisterna DFFF åren 1958-83.

Ser man saken ur inskränkt parlamentarisk synvinkel, har socialdemokraternas och stalinisternas egen omdaning ställt dem inför ett olösligt dilemma. Ju mer de blivit rent parlamentariska, statsbärande partier, desto längre fort har de glidit från möjligheterna att samla en väljarmajoritet kring sig och sina handlingsprogram.

Socialdemokratin vann valet 1983, men 26,8% är inte större röstandel än vad de haft under hela efterkrigstiden, bortsett från åren av splittring på 70-talet. Den sammanlagda summan är omkring en fjärdedel. Den önskade Koivistoeffekten, att nå nära de 44% han fick i presidentvalet, uteblev. Den krassa verkligheten är dock den att socialdemokratin trots sin förbättrade styrkeställning inom arbetarrörelsen ändå tappar mer och mer av sin aktiva kader, vilket även valsiffrorna ger besked om. Jämsides med detta har partimaskineriets ideologi och även dess sociala sammansättning, och då främst i toppen, fått en allt entydigare borgerlig-teknokratisk prägel. På 50-och 60-talet var den finländska socialdemokratin, efter att ha spruckit i två partier, tvungen att för en tid åter framföra ett mera radikalt politiskt budskap för att kunna återvinna kontrollen över fackföreningsrörelsen. Men sedan mitten av 60-talet har den fortlöpande förvaltningen av det inhemska kapitalet och staten, allt mer präglat partiet. Detta har påskyndat partiets fullständiga anpassning till det finländska kapitalets ”villkor”. I dag är partiet ett lika renodlat borgerligt arbetarparti som det västtyska, österrikiska eller svenska.

Den lilla men aktiva ”vänsterflygel” som funnits framförallt i ungdomsförbundet, Socialdemokratiska Ungdomens Centralorganisation, och i en del partidistrikt såsom Nylands och Helsingfors, har nästan helt sugits upp i partimaskineriet eller förfallit till tystnad. Den enda opposition som verkar finnas, återfinns i den fackliga rörelsen, där åtstramningspolitiken och ”återhållsamhetslinjen” väckt visst missnöje bland socialdemokratins gräsrötter. Men denna ”opposition” är mycket svag och kan inte förväntas ge någon återklang i partiet under den närmaste framtiden.

Det andra hävdvunna arbetarpartiet Finlands Kommunistiska Parti och dess frontorganisation, Demokratiska Förbundet för Finlands folk, DFFF, är idag inte bara svagare än någonsin under efterkrigstiden, utan befinner sig i en nästan katastrofal trovärdighetskris, vilket återspeglas i den egna kadern och den egna väljarbasen. Det femtonåriga partigrälet, med intriger och personmotsättningar, mellan den till 90% Moskvatrogna majoriteten och den till 110% Moskvatrogna minoriteten, har blivit till en fasa för dem och en källa till missmod. År efter år har kadern fått följa och delta i ett hundslagsmål som varken lett till någon bestående jämkning och enhet eller till en definitiv splittring. I vilket annat land som helst utanför det av Moskva direkt behärskade området, hade en likartad politisk strid inom ett stalinistiskt parti, för länge sedan lett till två åtskiljda organisationer – såsom skedde bl a i Sverige med Vänsterpartiet Kommunisterna och Arbetarpartiet Kommunisterna. Men det i Finland rådande förhållandet att Sovjetunionen har ett starkt grepp över partiet och att styrkeförhållandet mellan de olika fraktionerna varit någorlunda jämt, har lett till en egendomlig ”lösning”.

Flera mer eller mindre bestående offentliga fraktioner existerar under samma partitak. Denna ”kompromiss” har dock inte lett till någon varaktig ”fredlig samexistens” fraktionerna mellan, utan endast till tillfälliga överenskommelser på högsta nivå. Överenskommelser som sedan har brutits och lett till nya bråk och nya kompromissförhandlingar. Partistriden fördes under en lång tid mellan två förhållandevis enhetliga fraktioner. Men under årens lopp har en uppsplittring ägt rum såväl inom f d majoriteten som inom minoriteten. I dag går det att urskilja minst 8 till 9 olika politiska strömningar inom folkdemokraterna/kommunisternas led. Eurokommunister av olika slag, de mest kända är samlade kring tidskriften ”Ihmikunta” där I Ch Björklund varit drivande. Ärkestalinister finns bl a i Nylands distrikt kring namn som Markus Kainulainen och Urho Jokinen. I Lappland har de tagit steg såväl högerut som i nationalistisk riktning. Däremellan finns ”mjuka” stalinister som bl a Seppo Toiviainen och ”jämkare” kring bl a studentförbundets tidskrift ”Soihtu”. Kommunistpartiets ordförande Jauko Kajanoja som tillhör majoriteten bör också räknas till jämkarna. Men ingenstans har det funnits eller finns, ens i gryende form, någon revolutionär vänsterströmning. Denna tvåfaldiga krisutveckling inom den finländska stalinismen, med minskat inflytande i arbetarrörelsen och en allt djupare inre splittring, är självfallet ingen finländsk säregenhet, utan en återspegling av stalinismens internationella kris.

Eftersom partistriderna är föranledda av annat än strategiska och programmatiska skiljelinjer, och eftersom det saknas en marxistisk kärna, hota krisen att, åtminstone på kort sikt, leda arbetarrörelsens radikala del till en självutplåning och till ett missmod som kan få allvarliga följder i klasskampen. Detta kan också leda till att styrkeförhållandet förskjuts till kapitalets fördel. Dessutom håller de olika strömningarna inom folkdemokraterna/kommunisterna samma katastrofkurs idag som under de senaste 15 åren, det som ledde till dagens tillstånd.

De fortsätter att sitta i folkfrontsregeringar, ger sin välsignelse åt den arbetarfientliga åtstramningspolitiken och låter sig villkorslöst inlämnas allt mer i den borgerliga staten och i dess inrättningar. Denim sak förändras inte om de av tillfälliga taktiska skäl för en tid står utanför regeringen. Även minoriteten fortsätter sina fruktlösa och till intet förpliktigande fördömanden av klassamarbetspolitiken, för den har själv ingen trovärdig strategi för en klassjälvständig arbetarpolitik och inte heller har den någon förmåga att organisera klassmotståndet på arbetsplatserna och i fackföreningsrörelsen. Dess egna sedan årtionden sedvanliga byråkratiska manipulationer i den fackliga verksamheten och dess slavunderkastelse under byråkratin i Sovjetunionen har tagit ifrån den all trovärdighet i de yngre kampvilliga arbetarnas ögon. Polenhändelserna blev för minoriteten en prövning som de inte klarade av.

Dagens kommunistiska parti i Finland är visserligen fortfarande de flesta radikala arbetarnas parti, men partiets nuvarande utdragna kris hotar att förvandla partiet till en politisk gravgård för just dessa radikala krafter.

Det finns inga genvägar

Inom den närmaste framtiden finns det inga genvägar ut ur det tillstånd som råder i Finland. Det är ett dallrande läge, som varken kan lotsas till en jämn, krisfri kapitalistisk tillväxt med ro i politiken såsom president Koivisto eftersträvar, eller som kan föras till en snar samhällsomvälvning, såsom arbetarklassens intressen fordrar. Ekonomiskt sett så har inte det inom internationella ekonomkretsar så omtalade ”finska undret” på långa vägar lett till en lösning som kvalitativt skulle ha minskat den finländska kapitalismens strukturproblem och gjort den mindre kriskänsligt. Ojämnheten mellan de mycket framgångsrika och högt rationaliserade exportbranscherna och den övriga industrins ofantliga efterblivenhet skapar ständiga flaskhalsar och en klassisk obalans i hela näringslivet.

De stora handels- och samarbetsavtal som ingåtts med Sovjetunionen hjälpte den finländska kapitalismen att klara av den förra lågkonjunkturen bättre än de flesta bland konkurrenterna på världsmarknaden. Men det svåra att balansera Sovjethandeln med ökad import håller på att steg för steg undergräva det ”goda” i denna krisbuffert. Det andra andrum som man talat om är än mer tillfälligt. Finland har en stor handel med Sverige, och en stor del av exporten utgörs av underleverantörsprodukter till den svenska tillverkningsindustrin.

Den snäva uppgång som kunnat iakttagas i Sverige under 1983, p.g.a. den socialdemokratiska regeringens exportfrämjande politik med devalveringen av kronan, har ökat utrymmet för just denna export till Sverige. Men för den finländska ekonomin så slog den sextonprocentiga valutanerskrivningen i stället desto hårdare på pappersmasse- och trävaruexporten. Trots att den finländska kapitalismen, av olika skäl, brukat sacka efter världskonjunkturen, så undgår den inte dess lagar.

”Smekmånaden” som tycktes inträda då Koivisto blev president är sakta men säkert på väg att ta slut. 1983 såg en liten strejkvåg på våren och sensommaren. Kraftfull blev den inte p.g.a. arbetarpartiernas sedvanliga hållning. Denna hållning har de ännu utrymme att föra, bl a har buden i avtalsrörelsen hållits låga. 1984 rycks inte visa på någon lättnad för den finländska arbetarklassen.

Men det är politiskt svårare att nu, och än mer än någonsin sedan 1966, skapa stabila och funktionsdugliga regeringskoalitioner. De försvagade och inbördes förlamade folkdemokraterna/kommunisterna är för tillfället ur stånd att delta i regeringen och ”uppmuntrar” därför till en viss grad fackliga kampåtgärder. Borgarklassens hitintills bannlysta ”svarta får” vann så kraftigt i riksdagsvalet att man nu gett landsbygdspartiet ministerposter för att ta vinden ur seglen för protesterna. Priset blir högt för borgarklassen, i likhet med vad som skett i Danmark, en till det inre brokig och instabil regering där alla beslut kommer att kräva en omfattande kohandel.

Under dessa villkor kommer inte Koivistos personliga popularitet att i sig kunna tvinga fram det vad den finländska kapitalismen behöver: en stabil och stark regeringsmakt som för en konsekvent åtstramningspolitik med de fackliga organisationernas ”frivilliga” samtycke, i likhet med vad som sker i Sverige. Men arbetarklassen kommer inte att kunna räkna fram många plus i en balansräkning av den ”nya tid” som Koivisto inledde. Visserligen har industriarbetarna nu, efter de stora reallönesänkningarna i slutet på 70-talet, klarat sina reallöner bättre än t ex sina svenska kamrater, men i stället har arbetarna i näringslivets svagare delar fått betala kalaset med ökad lönespridning och de ligger idag sämre till än någonsin sedan fredsslutet. Dessutom har, vad delar av arbetarklassen vunnit i lönekuvertet, tagits ifrån alla i form av försämrade sociala rättigheter. De senaste årens åtstramningsåtgärder har, snabbare än förr, skurit ner de tidigare låga socialutgifterna. Arbetslösheten har inte heller minskat nämnvärt under dessa s k goda år och den ligger nästan fortfarande dubbelt så högt som den öppna arbetslösheten i Sverige. Och vid denna beräkning har inte de hundratusentals arbetslösa som exporterats till Sverige tagits med.

Förutsättningarna för arbetarklassen att idag börja organisera ett motstånd mot kapitalets angrepp är politiskt sett värre än för tio till tjugo år sedan. Det historiskt givna ledarskapet har så öppet och nästan fullständigt svikit arbetarnas såväl kortsiktiga som långsiktiga intressen, att medlemmarna i de hävdvunna arbetarpartierna och som väljare överger dem i allt snabbare takt. Men något nytt ledarskap är inte till synes. De fackliga organisationerna är dock fortfarande intakta och är relativt sett en av de starkaste i världen. Denna organisatoriska ryggrad för kommande motståndsstrider, börjar till del vända sig mot åtstramningen och återhållsamhetslinjen. De har inte utan vidare de senaste åren slukat avtalsbuden, utan söker tvärtom tvinga fram medlemsomröstningar. Frågor som börjar väckas inom arbetarleden är frågan om värdeskyddade löner, om de fackliga rättigheterna på arbetsplatsen och inte minst frågan om arbetstidsförkortning som ett medel att motverka den ökade arbetslösheten.

Ur dessa strider kan en ny kämpande klasskampsledning börja växa fram för att ersätta den nuvarande nergångna ledningen i socialdemokratin och folkdemokraterna/kommunisterna.

Översättning Per-Erik Wentus
Pekka Haapakoski är medlem av Socialistiska Partiets styrelse.
Artikeln är en översättning ur tidskriften International Viewpoint 32, juni 1983.

Noter

[1] Röstandel som har satts till det socialdemokratiska partiet innehåller även den röstandel som under åren 1958-79 gavs åt det vänstersocialdemokratiska partiet, vilket var en utbrytning som skedde i och med generalstrejken 1956. Partiet hade olika namn under sin verksamhet. Från det ursprungliga ”Oavhängiga socialdemokrater” till ”Arbetarnas och Småbrukarnas Socialdemokratiska Förbund”, och slutligen till ”Socialistiska Arbetarpartiet”. Flest röster 4,4% fick detta parti vid riksdagsvalen 1962. Men detta säger inte allt, för under åren 1957-66 har det partiet det avgörande inflytandet i landsorganisationen (finska LO). Partiet var under hela sin tid ett reformistiskt parti även om det till del var radikalt.

Tidskriften Fjärde Internationalen
Svensk avdelning | MIA