Ur Fjärde internationalen (Göteborg) 4/1983

Sten Ljunggren

Hur mycket kostar sanningen om LKAB?

Utredningen om LKAB:s samhällsekonomiska överskott väckte stor uppmärksamhet när den blev offentlig i december förra året. Norrlands största dagstidning ”Norrländska Socialdemokraten” refererade utförligt innehållet. Även borgerliga ”Norrbottenskuriren” ägnade utredningen uppmärksamhet. Dagens Nyheter m fl rikstidningar återgav också utredningens innehåll.

De första reaktionerna var positiva från lokalt fackligt håll, medan LKAB:s företagsledning avfärdade utredningen med att det inte går att blanda samman företagsekonomiska och samhällsekonomiska analyser. Utredningen blev utgångspunkt för en debatt i ”Norrländska Socialdemokraten” mellan nationalekonomen Olle Westerlund och Sten Ljunggren, nationalekonom och rapportens författare. Utredningen var enligt Westerlund ”felaktig” och ”absurd”.

Westerlund avböjde, trots sin kritik, att delta i den offentliga debatten om undersökningen som senare hölls i Luleå. En av deltagarna i den debatten var s-riksdagsmannen Sören Häggroth, som menade att Sten Ljunggrens sätt att räkna inte hörde hemma i vår ekonomi. Ett sådant sätt att räkna förutsatte, enligt Häggroth, ett annat ekonomiskt system.

Undersökningen har tidigare i stencilerad form kunnat fås genom veckotidningen Internationalen, där författaren Sten Ljunggren är verksam. Men efter den uppmärksamhet den väckt och efter begäran från skilda håll låter vi publicera den här i en andra upplaga för att göra den lättare tillgänglig för en bredare allmänhet.

Ytterliga ett skäl till detta är att, även om undersökningen gäller LKAB och dess anställda, berör den problem som är giltiga för alla de 150 000 som arbetar inom det som benämns ”krisbranscherna”.

Enligt traditionella redovisningsmetoder har LKAB visat förlust ända sedan 1976. Den samlade förlusten uppges uppgå till 3,4 miljarder kronor.

Denna typ av redovisning förmedlar ett otvetydigt intryck av att LKAB är en stor börda för samhället i övrigt. De anställda har hårt präglats att tro att de arbetar i ett understödsföretag som drivs vidare på nåder.

Denna bild är falsk. I LKAB har det varje år sedan 1976 skapats ett överskott på mellan 250 och 700 miljarder kronor. Totalt har under krisåren de LKAB-anställdas arbete skapat ett överskott på 3,5 miljarder kronor.

Det är ett överskott som sedan fördelats ut i resten av samhället och där resultatet av denna fördelning slutat i ett kraftigt underskott för LKAB.

En samhällsinriktad redovisning av LKAB:s resultat för åren 1976-82 ger sammantaget följande:

Som fördelats på:

Avsatt i företaget:

Om LKAB och de anställda upphört att existera 1976 skulle samhället ha gått miste om överskottet på 3,5 miljarder kronor. Där utöver skulle LKAB:s ”försvinnande” gjort att ett överskott på 2,5 miljarder gått förlorat i andra delar av ekonomin.

Om LKAB istället för att ”försvinna” hade lagts ner 1976, skulle det dessutom — utöver förlusten av sex miljarder i överskott — ha kostat i runda tal tio miljarder i form av de kostnader för arbetslöshet som då skulle ha uppkommit.

En kort bakgrund

Från det att LKAB bildades och fram till 1975 var bolaget ett av Sveriges mest vinstgivande. Det totala utflödet ur LKAB — vinster minus investeringar — har sedan 1903 och fram till 1975 uppgått till 34 miljarder kronor, räknat i dagens penningvärde.

Hälften — eller 17 miljarder delades fram till statens köp av LKAB 1957 ut till de privata aktieägarna. Lika mycket har betalats ut i form av skatter och räntor.

Till det kommer höga fraktavgifter som gett extrabidrag åt SJ. Totalt har LKAB bara sedan 1957 betalat 16 miljarder i frakt åt SJ.

En sammanställning ger:

Det är pengar som till största delen slussats ut ur Norrbotten och bidragit till uppbygget av den offentliga sektorn och industrin i övriga Sverige. (Källa: Årsredovisningar 1903-1975)

Krisåren 1976-82

Sedan 1976 har LKAB redovisat stora förluster. Resultatet efter finansiella kostnader och intäkter har varit:

Således en samlad förlust under dessa sju år på 3 357 miljoner kronor. En traditionell resultaträkning för kris åren 1976-82 blir sammanräknad (1982 års siffror har uppskattats):

De redovisade förlusterna har täckts genom statliga bidrag. Följande bidrag har utgått:

(Källa: Affärsvärlden 36/82)

De statliga bidragen har överstigit de redovisade förlusterna. Det beror på, att en del av bidragen — särskilt 1981 års utbetalning — har varit avsedda att, minska LKAB:s lånebörda.

Sammantaget ger de traditionella redovisningarna en stabil grund för upp- fattningen att LKAB är en börda för samhället. Miljardtals kronor förbrukas för att hålla bolaget vid liv.

En kritik av traditionell redovisning

Bokslutens ursprungliga uppgift var att ge aktieägarna en uppfattning om hur det går med deras investerade medel. Ett företag har till uppgift att täcka alla sina kostnader och därefter kunna visa en så stor vinst som möjligt.

Sedan 1930-talet och särskilt efter andra världskriget har boksluten även fått en annan uppgift. Den socialdemokratiska regeringen ville stärka vinstrika företag och man skapade därför stora avsättningsmöjligheter.

Genom avskrivningar av anläggningar och avsättningar till olika fonder m m kan företagsledningen idag i stor utsträckning bestämma vilket resultat' som ska redovisas. Stora avsättningar ger skattelättnader.

Ett bokslut är därför idag inte resultatet av en exakt beräkning av hur företaget lyckats under det gångna året. Det är inom ganska vida ramar resultatet av företagsledningens och bolagsstyrelsens avvägning mellan att redovisa en stor vinst och kunna ge aktieägarna en stor utdelning och å andra sidan möjligheten att redovisa en lägre vinst och därigenom minska skatten.

Att denna möjlighet även finns för förlustföretag som LKAB kan illustreras med att man från LKAB vid en förfrågan inte ville uppge hur stora årets räntekostnader kommer att bli.

Bertil Hammarstedt på finansfunktionen uppgav att man inte lämnar ut några uppgifter om hur den beräknade förlusten på 500 till 600 miljoner i år fördelar sig mellan olika poster.

Motivet som gavs var att bolagsstyrelsen måste få tillfälle att fatta beslut om vilket bokslut som ska fastställas. Företagsledningen kan alltså före avskeden gå ut och skrämma de anställda med besked om förlust i halvmiljardklassen. Samtidigt som den inte anser sig kunna lämna ut uppgifter om den största kostnadsposten. Räntor m m gav minus 444 miljoner förra året.

Ett drastiskt exempel på vilka friheter företagsledningen har ger LKAB:s bokslut för 1976. Bolaget redovisade i årsredovisningen för 1976 en förlust på 238 miljoner kronor.

Fr o m 1978 års redovisningar har 1976 års förlust tagits upp till 4 år-miljoner. En jämförelse av två olika bokslut för samma företag och samma år ser ut så här:

Avskrivningarna i den första versionen och i senare skiljer sig på över 250 miljoner kronor. Finansnettot skiljer sig — fast åt andra hållet — på nästan 75 miljoner kronor.

I det här fallet var det uppenbart att LKAB hade passerat gränsen för ”god redovisningssed” och man tvingades korrigera sig. Men det visar ändå hur vida ramarna är.

Nu finns det mer fundamentala brister i de traditionella redovisningsmetoderna — särskilt när det gäller förlustbolag.

De traditionella metoderna har som ursprung att ge aktieägarna uppgifter om hur det går med deras investerade medel. Samhället har därutöver gett företagen stora möjligheter till skattefria avsättningar.

Men ingenting i nuvarande redovisningsmetoder ger någon uppfattning om företagets resultat sett ur samhällets synpunkt. Ett vanligt bokslut svarar inte på frågan hur mycket överskott som företaget har lämnat till samhället i övrigt.

Antag att ett företag lånar 100 miljoner. Investeringen ger när löner och andra tillverkningskostnader är betalda ett överskott på 20 miljoner. Resultatet kan då se ut så här:

I teorin är det tänkt att bankräntan ska återspegla den nytta samhället i övrigt skulle kunna ha av de lånade pengarna. Räntan ska visa att det finns de som kan förränta dessa pengar i form av produktiva investeringar.

Men idag stämmer inte det. För en stor del av de pengar som finns går inte till produktiva investeringar utan flyter runt i spekulationskarusellen.

Traditionella redovisningsmetoder ger med dagens kapitalmarknad ingen samhällsekonomisk vägledning. I exemplet, har det trots allt skapats ett överskott på 10 miljoner efter amorteringar, medan om pengarna användes till spekulation skulle ingenting ha skapats.

Och när en investering väl har skett blir missvisningen ännu större. När kapital har bundits i en viss verksamhet har det oftast ingen alternativ användning.

Ur samhällets synpunkt är kapital-kostnaden i det läget noll. I exemplet skulle en avveckling göra att samhället gick miste om ett överskott på 20 miljoner kronor.

En samhällsinriktad redovisning

Av ovanstående framgår att det är nödvändigt med en annan redovisning för att belysa LKAB:s betydelse för samhället. Det går också att med enkla medel få en ganska klar bild av det överskott som skapas i LKAB.

Vissa justeringar av 1981 års resultaträkning ger följande:

Om LKAB och alla de anställda hade försvunnit från jordens yta, då skulle samhället direkt gått miste om över en halv miljard under 1981. Det är det överskott som skapas genom de LKAB-anställdas arbete.

Som lönekostnad har i princip upptagits de anställdas inkomster efter statlig skatt plus bidrag. Kommunal-skatten har räknats som en kostnad för att driva LKAB. Till detta har lagts permitteringskostnader för staten.

Den statliga skatten har beräknats till 10 000 per anställd vid en genomsnittlig förtjänst på 85 000 kronor. Efter statlig och kommunal skatt har varje anställd 50 000 kronor kvar, av det kan 20 000 beräknas gå i hyra och resten, 30 000, konsumeras. Det ger vid 20 procents moms en statlig intäkt på 6 000 kronor.

För hushåll med två barn betalar staten ut 6 000 kronor i barnbidrag. Bostadsbidrag och ränteavdrag kan i genomsnitt beräknas ligga på 1 000 kronor. Det gör en nettointäkt på 9 000 kronor per anställd.

Vid permitteringar betalar staten som mest 25 dagar på ett år. Det motsvarar ungefär 10 procent av arbetstiden och det skulle alltså göra 56 miljoner.

Transportkostnaderna uppgår (enligt Affärsvärlden 36/82) till 30 procent av omsättningen. Av detta uppges hälften vara en rimlig kostnad — resten är överpris.

De övriga kostnaderna har erhållits som en restpost.

Det överskott som skapats inom LKAB — och mer därtill — har sedan fördelats ut i samhället.

Till staten har främst de sociala avgifterna gått. Men också det tidigare nämnda nettot av statlig skatt och bidrag samt bolagsskatt. Från detta har dragits statens direkta bidrag till produktionskostnaderna i form av permitterings kostnader.

SJ har som tidigare nämnts tagit ut ett överpris motsvarande 15 procent av omsättningen — eller 300 miljoner kronor.

Lånekostnaderna har till en fjärdedel gått till Statsföretag, lika mycket till andra svenska kreditgivare och resterande hälft till utländska banker — främst amerikanska. Kostnaderna var följande:

Kvar efter att staten, SJ och bankerna tagit sina delar av LKAB:s överskott blir ett underskott på 340 miljoner kronor. Men utöver de årliga intäkterna och kostnaderna redovisas en del framtida kostnader. Det är pengar som stannar kvar i företaget.

Detta är om bolagsskatten inte räknas med, det resultat som LKAB redovisat för 1981. (I redovisningen kommer bolagsskatten sist, alltså efter ”resultat efter finansiella kostnader och intäkter”. Det verkligt redovisade resultatet var 663 miljoner och bolagsskatten 16 miljoner. Det gör 679 och skillnaden på 2 miljoner beror på att siffrorna avrundats till jämna miljoner ovan.)

De avskrivningar som görs utöver amorteringarna är pengar som stannar kvar i företaget för framtida investeringar. Avskrivningarna uppgick till 298 miljoner och om amorteringarna dras bort erhålls en kvarhållen del på 175 miljoner.

Kursförlusterna stannar också i företaget. De avsätts för att framtida amorteringar och ränteutbetalningar beräknas bli dyrare genom den 10-procentiga devalveringen hösten 1981.

LKAB:s överskott 1982

Som tidigare nämnts lämnar LKAB inte ut några andra uppgifter om årets resultat annat än att det kommer att stanna på en förlust på mellan 500 och 600 miljoner kronor.

Det går emellertid att göra en hygglig bedömning av vad överskottet kommer att bli för 1982:

För att komma fram till vilket överskott LKAB ger för 1982 är det med den begränsade information som finns att tillgå nödvändigt att börja nerifrån i resultaträkningen.
LKAB har uppgett att årets förlust kommer att bli mellan 500 och 600 miljoner kronor — säg 550.
Ytterligare en räkneoperation baklänges ger vid handen att årets överskott ligger runt 440 miljoner kronor.
Med hänsyn till osäkerheterna torde överskottet i år ligga någonstans mellan 400 och 500 miljoner kronor.

LKAB:s överskott under krisåren

Med ovanstående metod att bestämma LKAB:s överskott kan en utvärdering av krisåren 1976-82 göras. Överskotten har varit:

Skillnaden mellan detta överskott på 3,5 miljarder kronor och den traditionellt redovisade förlusten på 3,4 miljarder uppkommer genom ett utflöde ur LKAB.

En samhällsekonomiskt inriktad resultaträkning för krisåren 1976-82 blir sammanräknad:

Det bör noteras att överskottet på 3,5 miljarder enbart härrör ur LKAB:s egen verksamhet.

Därutöver skulle — om LKAB och dess anställda bara försvann — det bli effekter på resten av Sveriges ekonomi. Genom sina inköp bidrar LKAB — och de anställda med sina inköp — till att det skapas överskott på andra ställen.

Exempelvis så betyder även en rimlig transportkostnad att SJ gör en ”rimlig” vinst. Och detta gäller alla de 10 miljarder som LKAB och de anställda gör uppköp för.

För hela näringslivet ligger en motsvarighet till det ovan beräknade överskottet på 25 procent av produktionsvärdet (driftsöverskott + kapitalförslitning + sociala avgifter + tio procent av lönerna i statlig skatt (netto), enligt SCB, N 1979:7.4)

Det innebär att ett efterfrågebortfall på 10 miljarder skapar ett indirekt bortfall av samhällets överskott på ytterligare 2,5 miljarder — utöver de 3,5 miljarder som direkt bortfaller i LKAB.

En jämförelse med andra företag

I LKAB har under krisåren 1976-82 producerats ett överskott per anställd som varit (i 1981 års priser):

En jämförelse med ett antal större svenska företag — där motsvarande överskott beräknat för 1981 — ger följande bild:

LKAB ger inte bara ett överskott. Det ger ett överskott som väl kan hävda sig med andra — med traditionella metoder mätt — mycket lönsamma företag.

Kostnader för avsked vid LKAB

För samhället är det bättre ju färre som kan utföra en given uppgift. Om LKAB:s ärliga överskott på en halv miljard kunde produceras med halva antalet anställda vore det naturligtvis en stor vinst.

Under förutsättning att den andra halvan kan ges andra produktiva uppgifter! Den förutsättningen gäller inte idag. Varje person som sparkas eller förtidspensioneras från LKAB idag, betyder ytterligare en arbetslös — även om det med nödvändighet inte behöver vara samma person.

De kostnader som uppkommer vid arbetslöshet kan uppdelas på fyra olika kostnadsbärare:

• Staten
• Kommunerna
• Landstingen
• De enskilda

Enligt en färsk FN-undersökning (Economic Survey of Europe in 1981) är den svenska statens direkta kostnader för en arbetslös 90 procent av den tidigare bruttolönen (inkl. sociala avgifter). Det kan vara värt att notera att den svenska kostnaden inte på något sätt är speciellt hög. Samma kostnader var för ett antal länder:

(Källa: Economic Survey of Europe in 1981)

Om kostnader över 100 procent noteras i rapporten:

”I Belgien, Frankrike, Nederländerna och Schweiz tjänar staten mer — genom ökade inkomstskatter och sociala avgifter samt genom minskade arbetslöshetsbidrag — än vad bruttolönen uppgår till, när en tidigare arbetslös ”typisk arbetare” får ett jobb. Och följaktligen skulle — i dessa länder — effekten på budgetunderskottet bli mindre om de arbetslösa ges fullt betalda jobb i den offentliga sektorn än om de fortsätter att vara arbetslösa och uppbära ersättningar”.

Men även i Sverige leder arbetslöshet till större statliga kostnader än vad det skulle kosta att via staten betala den anställdes lön och därmed upprätthålla sysselsättningen.

FN-rapporten ”bortser från spridningseffekter i form av lägre inkomster för enskilda och företag i den övriga ekonomin” till följd av att en person blir arbetslös.

För LKAB räknar man med att varje anställd ger jobb åt ytterligare 1,5 personer (”Alternativa framtider för Malmfälten”, Handelshögskolan i Stockholm). De direkta statliga kostnaderna av en sparkad LKAB anställd blir då 90 procent av dennes lön (som inkl. sociala avgifter i genomsnitt uppgår till 116 000 kronor) och 90 procent av 1,5 andra personers löner (som torde vara lägre — säg 90 000).

Trots förtegenheten på vissa håll uppger man på LKAB:s Luleå-kontor att kursförlusterna beräknas bli 250 miljoner.

LKAB erhöll under 1981 statligt stöd för att bl a skriva ner värdet på sina anläggningstillgångar. Det har gjort att avskrivningsbehovet uppges vara mindre i år än tidigare. Man nämner siffran 250 miljoner i avskrivningar mot 298 miljoner förra året.

Enligt 1981 års bokslut kommer amorteringar för 1982 att uppgå till 103 miljoner kronor i år. Det betyder att avskrivningarna utöver amorteringar blir runt 150 miljoner.

Årets resultat erhålls därefter genom att räkna baklänges från den redovisade förlusten på 550 miljoner och det ger ett underskott på 150 miljoner.

Sedan följer fördelningen till staten, SJ och bankerna:

Räntekostnaderna är en stor och osäker post. Det stöd LKAB erhöll skulle användas till att lätta på skuldbördan, något som bör leda till lägre räntekostnader.

Här har antagits att räntenettot har minskat från 282 miljoner förra året till 250 miljoner i år — men detta är som sagt en ytterst osäker uppgift.

Tillsammans med amorteringar på 100 miljoner skulle det göra en utbetalning till banker m m på 350 miljoner. Detta har dragits direkt från transportkostnaderna och det föreligger således inte något överpris på transportkostnaderna i årets resultat.

Skatteutflödet har satts till samma belopp som under 1981. Det har då antagits att en viss ökning av skatterna p g a nominella löneökningar har motverkats av färre antal anställda.

Det gör per år och person:

Den andra kostnadsbäraren är kommunerna. Forskarna bakom ”Alternativa framtider för Malmfälten” skriver:

”En minskad sysselsättning vid LKAB, som leder till utflyttning från kommunen, medför minskade kommunala skatteintäkter. En sysselsättningsreducering vid LKAB som efter hand också leder till en minskad befolkning innebär inte att de kommunala kostnaderna kan reduceras i samma takt. Effekten på kort sikt blir oftast ett försämrat kapacitetsutnyttjande. Kostnaderna per kvarboende invånare ökar därigenom. Långt framskridna planer är också svära att stoppa. Sådana åtgärder skulle dessutom bidra till att ytterligare förvärra sysselsättnings- och befolkningsutvecklingen (”det kommunala dilemmat”).

Det finns knappast några uppgifter på vad neddragningarna kostar kommunerna. Ett exempel är dock Tierps kommun. Där avskedar Sandvik AB 160 personer.

Det kommer, uppger Dagens Nyheter, att enligt kommunen kosta densamma 12 miljoner kronor. Det gör 75 000 kronor per avskedad. Nu torde dessa kostnader till skillnad från de statliga i hög grad vara engångskostnader.

En fördelning av kostnaden över fem år ger: KOMMUNAL KOSTNAD 15 000 per avskedad och år.

Den tredje kostnadsbäraren är landstingen. Den amerikanske professorn i socialmedicin Harvey Brenner, har kartlagt sambandet mellan arbetslöshet och sådana faktorer som dödlighet, psykiska och fysiska sjukdomar och kriminalitet. I en analys av förhållandena i USA fann han, att när ar-betslösheten ökar med en procent:

• hamnar 4 procent fler människor i fängelse
• tas 4,3 procent fler män och 2,3 procent fler kvinnor för första gången in på mentalsjukhus
• blir 5,7 procent fler mördade
• begår 4,1 procent fler människor självmord
• dör inom sex år 1,9 procent fler av leversjukdomar, hjärtsjukdomar och andra åkommor.

 (Källa: ”Mot ökade klyftor”, utredningsrapport nr 18 från SAP)

Om arbetslösheten ökar med en procent(enhet) kan således sjukligheten lågt räknat komma att öka med 2-3 procent. En ökning av sjukvårdskostnaderna med 2,5 procent motsvarar 1,2 miljarder varje år i ökade kostnader.

En procents arbetslöshet är ungefär 40 000 personer och de ökade kostnaderna per arbetslös blir då 30 000 kronor. Utgående frän en sparkad LKAB-anställd måste här också räknas med spridningen av arbetslösheten.

Den fjärde och sista kostnadsbäraren är de enskilda som drabbas av arbetslöshet. Full arbetslöshetsersättning utgår med ca 80 procent av lönen.

Det gör i inkomstskikten 60 000 till 90 000 en årlig förlust efter skatt på runt 7 000 kronor. Också här drabbas totalt 2,5 personer av att en avskedas från LKAB.

De totala kostnaderna för ett avsked vid LKAB skulle följaktligen bli:

Det är inte troligt att denna fördelning av kostnaderna kommer att gälla i takt med ökad arbetslöshet. Staten kommer att försöka skjuta över kostnaderna på kommunerna och de enskilda. Landstingen kommer att skjuta över kostnaderna på patienter och personal i form av sämre vård och sämre arbetsmiljö.

I Storbritannien kan iakttas att ersättningarna mellan 1977 och 1980 sjönk från 64 procent av lönen till 48 procent. Detta är — eller var åtminstone fram till 1980 — ingen allmän tendens bland OECD-länderna, men det torde vara risk för att Storbritannien får efterföljare.

Oberoende av hur kostnaderna bärs — i form av större budgetunderskott, högre kommunalskatter, sämre kommunal service, lägre arbetslöshetsersättningar, sämre sjukvård, avgiftsfinansierad sjukvård m m — kvarstår en samhällsekonomisk kostnad på i runda tal 350 000 kronor för varje sparkad LKAB-anställd.

Bolagsledningen talar om ett personalminskningsbehov på mellan 1 000 och 2 000 anställda. En enkel multiplikation ger för den lägre siffran en samhällsekonomisk kostnad på över 600 miljoner kronor.

LKAB sparar genom en sådan personalminskning 195 miljoner kronor.

Avslutning

De traditionella redovisningsmetoderna har gett LKAB ett grundmurat rykte som förlustbolag. För de anställda synes endast möjligheten kvarstå att i nåder få ytterligare pengar av staten för att bevara sysselsättningen.

Bolagsledningen utnyttjar hänsynslöst förlustsiffrorna till att inför avskeden avskräcka från alla protester.

Statsmakterna ålägger företaget att arbeta inom ramar som avpassats för att garantera privata aktieägare en ”skälig” avkastning och samtidigt göra det möjligt att behålla vinstmedel i företagen.

Den tankemässiga övermakten är stor och försöken att bryta den når sällan utanför Norrbotten. Istället flödar massmedia av:

”Stoppa Statsföretags och LKAB:s planer — vi vill ha jobben kvar, kräver de anställda.

Men är detta verkligen rätt sätt att angripa problemen, när vi vet att LKAB under senare är gått med en förlust som är betydligt större än vad företaget under tidigare år i genomsnitt gav sin ägare — staten — i vinst.” Carl Johan Åberg i vintras, då chefredaktör för Aftonbladet

”Finns det några bärande samhällsekonomiska motiv för Sverige att hålla gruvorna i drift om risken är att man förlorar mycket pengar på dem?

Det förefaller inte så. Exportvärdet från gruvorna är idag ca 1% av totalexporten, och det kan Sverige avvara.

Sysselsättningsmotivet är inte heller relevant på längre sikt”. Affärsvärlden 8 sept 1982.

”Hur mycket framtida och mer lönsam sysselsättning hotas av industristöd som konserverar en föråldrad företagsstruktur.” Dagens Nyheter på ledarplats 23 nov. 1982.

En korrekt bild av vad som hänt under krisåren ser istället i korthet ut på följande sätt:

De statliga pengarna kan i sin helhet sägas ha gått tillbaka till staten, till SJ och till bankerna m m.

Ett drastiskt avslutningsexempel. Vad hade hänt om LKAB abrupt lagts ner 1976?

En avveckling skulle — i motsats till mångas påståenden — kosta samhället oerhörda summor — över 15 miljarder kronor.

För att undvika dubbelräkning av sociala avgifter och skatter har kostnaderna för arbetslösheten minskats med den del av överskottet som utgjorts av dessa poster.

Om den ”allmänna sanningen” att LKAB är till en stor börda för resten av samhället får fortsätta att råda kommer det att bli en dyrbar lögn för framtiden.

Tidskriften Fjärde Internationalen
Svensk avdelning | MIA