Ur Fjärde internationalen (Göteborg) 4/1983
För mig är det uppenbart: Gorillorna som styr Argentina befinner sig i en intern ekonomisk och politisk situation utan lösningar. De har försökt att få stöd från medborgarna, från de politiska partierna o s v. Och eftersom de inte lyckats med det, har de kommit upp med denna vanvettiga ide: att återvinna det folkliga stödet genom att uppfinna en yttre fiende, genom återerövringen av Malvinerna. En skandalös beräkning, men också riktig, betraktad som politisk mekanik. Uträkningen innehöll bara ett fel: de hade inte räknat med att regeringen på andra sidan leddes av en kvinna och att den kvinnan var den hon är!
– Framför allt vill England rädda ansiktet. Royal Navys färd över haven, den flotta ni älskar så högt, var verkligen otrolig. Det är historiens långsammaste färd: det verkade som om fartygen strävade framåt om dagen och vände om när natten föll. Naturligtvis ville de ha en förhandlingsuppgörelse. Men sen gick det naturligtvis inte alt undvika att flottan kom fram. Och då, självfallet, skedde sammanstötningen.
(...)
Gorillorna förblir gorillor. Jag hoppas de förlorar sitt krig. Argentina behöver en nationell regering som gör upp med det förflutna. Men den huvudsakliga effekten av kriget är att det framkallat en utlösning – jag hittar inte bättre ord – av kontinental enhet. Det går inte att hitta en enda latinamerikan som inte behärskas av en antikolonial reflex. Det är felaktigt, jag vet att det är fel, men så är det. Det är en känsla som vi skulle kunna utnyttja för en helt annan politik.
Författaren Gabriel García Márquez i DN 19 juni 1982
Det har nu gått ett och ett halvt år sedan Falklands/Malvinas-konflikten. Under 75 dagar kunde vi bevittna ett av de märkligaste krigen i modern historia: En nergången kolonialmakts flotta strider, 13.000 km från hemlandet, med en lika nergången latinamerikansk militärdiktatur om några vindpinade öar i Sydatlanten – en ”demokratis” (!) handfasta uppläxning av ”fascismen”...
Naturligtvis är det alltid lättare att i efterhand bedöma konflikter, vilka under själva händelserna tycks vara en härva av motsägelser och förbryllande sidospår försåvitt man inte har ett på förhand uppgjort schema eller mönster efter vilket verkligheten ska anpassas!
I det sammanhanget är Martin Spences artikel [se nedan – Red ] om den brittiska imperialismen och Falklandskriget en intressant inlaga i den debatt som alltjämt fortgår bland socialister om detta krigs karaktär och den politiska taktiken.
Spences stora förtjänst är att han – om än kortfattat – lyckas belysa Thatcherregeringens verkliga motiv för att ge sig in i ett ur många aspekter kostsamt krig, inte bara för Storbritannien självt, utan även för USA och västimperialismen i stort. Många kan kanske tycka att Spences tonvikt på politiskt ideologiska faktorer är ”omaterialistiskt” och ”idealistiskt”. Hos vissa ”marxister” finner man en alltför ofta grov och förenklad syn att varje politisk-militär konflikt kan reduceras till omedelbara ekonomiska motsättningar de krigande parterna emellan.[1]
Spence visar istället att kriget i första hand blev en läglig hävstång för Thatcherregeringen att lyfta sig ur ett pressat läge på hemmaplan. Att kriget blev en, med Spences ord, ”gudagåva” för Tory-partiet står efter det senaste valet utom allt tvivel. (Spences artikel är dessutom skriven före valet...) På en våg av uppsköljd patriotism och nygammal ”imperialism” har järnladyn – åtminstone tillfälligt – stärkt sin ställning.[2]
Även om många socialister och vänsterorganisationer erkänner interna faktorers betydelse (både i England och Argentina) vägleddes deras ställningstagande för Argentinas krigsansträngningar främst av grumligt underbyggda teorier om ”imperialismens offensiv” och att ”lära den koloniala världen en läxa.” Någon egendomlig överordnad ”princip” ansågs, enligt dessa personer, ha trätt i funktion och förvandlat klasskampen till en ”sekundär” fråga!
”Imperialismens offensiv” kan tyckas vara ett bestickande argument i en tid då USA-militären spänner musklerna mer än någonsin sedan vietnamkriget. Men man kan snarare vända på resonemanget och tala om en ”revolutionär offensiv” som tvingat USA-imperialismen att reagera – och där USA inte kunnat stävja kampen. De folkliga revolutionerna i Nicaragua och Grenada, gerillans framgångar i El Salvador liksom den ökade aktiviteten bland breda massor i Latinamerika de senaste åren (t ex i Brasilien, Bolivia, Chile och Argentina...) vittnar om imperialismens uppenbara svårigheter att förhindra den sociala frigörelsen på dess egen bakgård. I själva verket lade Falklands/Malvinaskriget krokben för ett av USA-imperialismens viktigare projekt: att i stor skala rekrytera argentinska ”rådgivare” till kontrarevolutionen i Centralamerika.[3]
”Lära den koloniala världen en läxa” är heller inget övertygande huvudargument i detta fall. Ända sedan Andra Världskriget har det brittiska imperiet avkoloniserats i rask takt och motvilligt fått lära sig sin historiska läxa, nämligen den att varje storvälde förr eller senare går mot sin undergång. Och vem i det aktuella fallet ville Thatcher lära en läxa? ”Kolonin” Argentina? Sandinistregimen i Nicaragua? Gerillan i El Salvador? Arbetarklassen i Argentina? Med risk att framstå som ”imperialismens medlöpare” vill jag påstå att den brittiska krigsmakten inte i första hand riktades mot de argentinska arbetarna och folket! Det är naturligtvis en självklarhet att imperialismens rustningar och krig i sista hand riktar sig mot arbetarklassen och sociala revolutioner. Men vi måste vara konkreta i varje enskild analys. Den argentinska juntan – allmänt betraktad som en av de mest blodiga och imperialistvänliga i världen – var strax innan kriget hårt ansatt av folkliga mobiliseringar, och den brittiska armén ingrep inte för att slå ned massrörelsen och rädda bödlarna kvar vid makten!
Men juntan hade ju i och med ockupationen av öarna ”fått ge vika för massrörelsens krav”, kanske någon invänder. Mer eller mindre ofrivilligt gjorde sig Galtieriregimen till ett redskap för ”antiimperialistiska” intressen, fortsätter denne någon. Detta resonemang är en ren skrivbordsprodukt. Det argentinska folket hade med allt större eftertryck krävt demokratiska fri- och rättigheter, frisläppande av politiska fångar, pappren på bordet om de ”försvunna”, arbete, bröd, anständiga löner, juntans avgång osv – allt utom ett krig om Malvinerna!! Den enda ”massrörelse” man kan spåra kring detta krav är de starka grupper inom den argentinska militären, som månader i förväg planerade invasionen och minst av allt hade några antiimperialistiska avsikter med denna.[4]
För det andra förtjänar det att påpekas att inte alla konflikter mellan imperialismen och regimer i den s k tredje världen kan betecknas som antiimperialistiska (d v s antikapitalistiska). Ta t ex OPEC-ländernas oljebojkott 1973-74[5]. Att Falklands/Malvinas-konflikten blev en militär konflikt ändrar inte detta faktum. Den argentinska militären räknade aldrig med något brittiskt motdrag – i så fall hade den aldrig försökt ta öarna. Och när den väl satt sig i klistret fanns det ingen anledning för arbetarklassen i Argentina (eller annorstädes) att rätta diktaturens anseende. Teorin att kriget för Argentinas del var någon form av ”nationellt befrielsekrig”, och att Galtieri & Co var det ”ledarskap” av vilket arbetarklassen skulle kräva större och bättre krigsinsatser (”tvingas att leda kampen till seger”), borde egentligen inte vara värd att ta på allvar. Temporärt lyckades emellertid juntan frammana just denna illusion, vilket var tillräckligt för att strejkerna och motståndet skulle plana ut.[6] Sitt krigsäventyr räknade den med att förankra i vad författaren Gabriel Garcia Márquez kallar ”en antikolonial reflex” (se rutan) hos det argentinska (latinamerikanska) folket. Genom att spela på denna teologiskt klasslösa resonansbotten sökte Galtieri få nationen bakom sig. Och det är ett sorgligt faktum att alltför många socialister och radikala därigenom lurades att stödja ett krig, som juntan i egna syften påtvingade det argentinska folket.
Avslutningsvis: Det är självklart att varje socialist skulle gå emot Thatchers krigsuppvisning och kräva att de brittiska trupperna återkallades. Men samma krav skulle också riktas mot Galtieri & Co. För många framstod – och framstår – denna dubbla inriktning som om man ”inte tar ställning”! Men det visar i så fall att förmågan att bedöma konflikter klassmässigt försvunnit, till förmån för en uppdelning av alla motsättningar i termer av ”imperialism – antiimperialism” en schematik i farlig närhet av stalinismens och maoismens världssyn...
”– Vad som skett är inte alls att det argentinska folket äntligen enats... kanske har vi polariserats, fast det inte syns så tydligt ännu. Många – bland dem jag – betraktar dem som stöder militärens äventyr som förrädare... på samma sätt som de naturligtvis betraktar oss som förrädare.
– Argentina borde dra tillbaka sina trupper för det finns ingen tvekan om att vi kommer att förlora och att det kommer att kosta många unga soldaters liv... medan generalerna ber sina böner här i Buenos Aires... Samtidigt skulle de expropriera alla de engelska tillgångarna här i landet och sen kräva förhandlingar om öarna... Gjorde de det så kanske en och annan skulle börja tro på deras antiimperialism... Men det vill de så klart inte. För de är inte antiimperialister... de är fiender till landets arbetare.”
Alicia, ”Argentinas Norma Rae”, i ETC nr 16/17 -82.
[1] Det kan vara på sin plats att erinra om Engels välbekanta rader om att den ekonomiska nivån ”endast i sista hand betingar den historiska utvecklingen”.
[2] För den som är intresserad av fenomenet med den brittiska imperienostalgin och de politiska/militära mekanismerna bakom Thatchers agerande för att rädda ”nationens ära”, rekommenderas:
Barnett, A, ”War over The Falklands”, New Left Review nr 134
Barnett, A, ”The Dangerous Dream”, New Statesman, 17 juni 1983
Smith, Dan, ”Nostalgica for Empire”, Monthly Review, nov 1981
[3] Om hur konflikten försvårat USA:s förhållande till de latinamerikanska regimerna, se t ex:
Haffa, A & Werz, N, ”The Falklands Conflict and Inter-American Relations” Aussenspolitik, vol. 34, 2-1983, s 185-201
Falklands/Malvinas. Whose Crisis?, Latinamerica Bureau, London, 1982, s 111-118
[4] Den argentinska militären hade ett helt eget intresse av kriget: ”Ekonomiministern Alemann är även mån om att bromsa de våldsamma rustningskostnaderna, vilka håller på att tömma statskassans magra innehåll. Sådana åtgärder skulle naturligtvis undergräva ställningen för de makthavande generalerna, som ”en gång för alla vill lösa dispyterna om Beagle-kanalen och Falklandsöarna”. Citerat ur en mycket framsynt artikel i International Currency Review, nr 1, 1982, s 143.
[5] Man kan härför påminna om Ernest Mandels artikel om ”oljedollarn” i Internationalen, nr 28, 1974, se: Oljedollars...
[6] Om vilka effekter juntans ockupation hade i början, se artikeln ”The South Atlantic Crisis. Flinging the door open to Soviet hegemony” i International Currency Review, May 1982, s 23-27