Ur Fjärde Internationalen nr 3 1983

Centralamerika

Läget i Centralamerika är fortfarande explosivt.

Det revolutionära kriget sprider sig i El Salvador. De politiska problemen inom landet (av vilka mordet på Ana María och Marcials självmord är de mest dramatiska exemplen), och den oenighet på det militära området som ännu råder, har inte hindrat FMLN från att ta hem nya viktiga segrar och slå tillbaka regeringsarméns senaste motoffensiv. I Nicaragua har den sandinistiska regeringen fortfarande stöd av majoriteten av befolkningen, vilken följt FSLN:s uppmaning att organisera massmobiliseringar som svar på Reagans provokationstal. I Guatemala, där de repressiva styrkorna trots allt tilldelat de revolutionära organisationerna hårda slag, har befrielsestyrkorna behållit sina viktigaste ställningar, och regeringen har mycket svårt att åstadkomma någon som helst stabilisering av läget.

Mot den bakgrunden tar ledarna för ”de vänskapligt sinnade” länderna avstånd från Washington. Främst bland dem står den brasilianske presidenten som inte bara givit sitt stöd åt den s k Contadora-gruppen (Mexico, Venezuela, Panama och Colombia) utan även uttalat sig på följande sätt: ”Om USA beslutar sig för en invasion (av Nicaragua), kommer det att ske utan vårt stöd”. Samtidigt stöter den republikanska administrationen oupphörligen på hårt motstånd inom det egna landet, framförallt från delar av det demokratiska partiet. Dessutom är befolkningsmajoriteten, enligt olika opinionsmätningar, emot en direkt militär intervention i Centralamerika. (På den nivån har Vietnam-syndromet m a o ännu inte övervunnits).

Av alla dessa faktorer — vars betydelse är uppenbar — kan man dock inte dra slutsatsen att den nordamerikanska imperialismens initiativ hålls tillbaka och att Washington och Pentagon kan tvingas göra väsentliga kursändringar. Oberoende av alla funderingar man kan ha över den utveckling vi just beskrivit, reser sig följande fråga: Finns det ur imperialistisk synpunkt ett alternativ till den linje som Reagan-administrationen hittills drivit?

Det är nödvändigt i det här sammanhanget att påminna om vilka ståndpunkter Reagans motståndare, och framförallt hans motståndare i det demokratiska partiet, försvarar. Dessa tar avstånd från Reagans tes — som ingalunda är originell — att det som sker i Centralamerika i sista hand bestäms av Moskvas och Havannas manövrer. Istället upprepar den den självklara sanningen att krisen i området har sina rötter i den ekonomiska, sociala och politiska verkligheten i länderna i fråga. Följaktligen understryker de att USA måste ta initiativet på det ekonomiska och politiska planet i syfte att stimulera, (om än obetydligt), den ekonomiska utvecklingen, och genomföra en ”demokratisering” (om än ofullständig), av regimerna i dessa länder.

Det bör påpekas att en sådan syn på intet sätt representerar någonting nytt. Den anknyter till traditionen från ”Alianza para el progreso” (Framstegsalliansen) i början av 1960-talet och till Rockefellers förhållningssätt tio år senare. Man kan diskutera — i fortsättningen mer ur historiskt än politiskt perspektiv — huruvida en systematisk tillämpning av en sådan ”strategi”, efter den kubanska revolutionens seger, skulle ha påverkat händelseförloppet i åtminstone några latinamerikanska länder. Vi för vår del tvivlar starkt på det. I vilket fall som helst är en sådan ”strategi” inte genomförbar idag. Centralamerika drabbas skoningslöst av den ekonomiska krisen och hänvisas mer än någonsin till sin traditionella exportinriktning, med ofördelaktiga handelsvillkor. Det revolutionära kriget i El Salvador och den väpnade kampen i Guatemala ökar med nödvändighet svårigheterna. På det politiska planet, å andra sidan, vore det befängt att anta att denna ”demokratisering”, som de pro-imperialistiska regeringarna inte tidigare förespråkat, nu skulle infrias. Det mesta som anhängarna av en mera liberal politik kan hoppas åstadkomma är val likt de som ägde rum förra året i El Salvador. Det är inte många, inte ens inom de imperialistiska leden, som kan anse att dessa val utgjorde något steg i riktning mot en ”demokratisk institutionalisering”.

För att övergå till mera konkreta ting, vad föreslår framstående personer som det demokratiska partiets senator Christopher Dodd eller redaktionerna för representativa tidningar som New York Times eller Washington Post? De anser att Förenta Staterna bör fortsätta att ”ge stöd åt” regimerna i El Salvador och Guatemala och, precis som Rea-gan, att den främsta uppgiften är att sätta stopp på den inbillade eller verkliga överföringen av vapen från Nicaragua till El Salvador. De är inte överens om metoderna. De föreslår framförallt en satsning på Contadora-gruppens verksamhet. Målet, enligt senator Dodds egen utsaga, skulle vara att påtvinga El Salvador och Nicaragua ett eldupphör under Förenta Staternas ”överinseende”. Kan man på allvar tro att de salvadoranska och nicaraguanska ledarna, oavsett vilka medlingsansträngningar Contadora-gruppen gör, skulle acceptera en lösning som innebär att kontrollen över det eventuella eldupphöret anförtros just dem som bär upp regeringsarmén i El Salvador och skamlöst stöder den kontrarevolutionära gerillan i Nicaragua? Sedan när anförtror man mordbrännarna uppgiften att släcka elden?

För övrigt har Contadora-gruppen istället stött på stort motstånd och hållits tillbaka av interna motsättningar så fort den försökt att gå längre än bara uttala sin goda vilja och fatta konkreta beslut. (Det räcker med att påminna om det som hände med Costa Ricas krav på att en internationell militärstyrka skulle sändas till dess gräns mot Nicaragua — det förbigicks p g a motståndet från Mexico.)

I alla händelser är målet för Contadora-gruppens fyra länder å ena sidan att förhindra att Förenta Staterna ensamt avgör händelseutvecklingen, å den andra att framtvinga förhandlingar som inbegriper hela området. Men, än en gång, de är en sak att i väldigt allmänna drag skissera önskvärda framtidsutsikter, en annan att verka för konkreta lösningar.

Ur imperialistisk synvinkel är spelet glasklart. Reagan och hans talesmän drar sig inte för att förklara att Centralamerika ”är en av våra gränser. Hälften av vår utrikeshandel går genom Panama-kanalen och den mexikanska golfen. I krigstider skulle hälften av våra leveranser till NATO transporteras genom denna zon. Och varje ny situation av politisk oro, varje upprättande av en diktatur i området, medför omedelbart en tillströmning av flyktingar till vårt land” (Le Monde, 17 april). Med andra ord, efter det svåra nederlaget 1979 i Nicaragua, kan Washington inte riskera ett nytt — mer omfattande — nederlag, imorgon i El Salvador, och kanske i övermorgon i Guatemala. Det är inte enbart Reagan som ser på problemet på detta sätt, utan hela Förenta Staternas härskande klass. (Vad somliga förebrår Reagan är med andra ord enbart att han uttrycker sig för rått och odiplomatiskt).

I en intervju som publicerats i den italienska dagstidningen La República avvisar Tomas Borge öppet de fördrag man föreslagit de nicaraguanska ledarna: Status quo i Nicaragua kommer att respekteras om FSLN går med på att överge El Salvador. Detta är innebörden av de förhandlingar — direkta eller indirekta — som föreslagits.

Svårigheten ligger i just det faktum att FSLN inte kan inlåta sig i sådana förhandlingar. Inte bara för att FSLN därmed skulle svika sin internationalistiska plikt, utan också därför att FSLN inte skulle ha någon garanti för att imperialismen, när den väl gjort upp med de salvadoranska revolutionärerna, inte — förr eller senare — skulle angripa Nicaragua. Dessutom skulle problemet, även om FSLN accepterar kompromissen (vilket det inte skulle finnas några tecken på att FSLN är beredd att göra) därmed inte vara löst. De revolutionära styrkorna i El Salvador har en stark förankring och sina rötter i befolkningen, och de kommer att fortsätta kampen även under mycket sämre villkor.

Om förhållandena är sådana som vi kortfattat beskrivit dem, kommer Förenta Staterna oundvikligen att drivas till att radikalisera sin politik och öka sin inblandning i Centralamerika, inte på grund av Reagans ”dårskap” eller hans blindhet, utan p g a den djävulska logiken i försvaret av Förenta Staternas imperialistiska intressen. Det är vad som sker dag för dag på olika områden. Syftet med de ommöbleringarna vad gäller de ansvariga för de centralamerikanska frågorna, som Reagan har gjort och fortfarande håller på med och vilka innebär att ”duvor” ersätts med ”hökar” eller t o m av ”superhökar”, är just att skapa ytterligare garantier för att hans linje verkligen tillämpas. (Den senaste episoden på det här området är utnämningen av den reaktionära demokraten Stone till tjänsten som extraordinär ambassadör för området.)

För övrigt är det inte en hemlighet för någon att Förenta Staterna trots motståndet från Kongressen — oavsett om detta är en följd av Vietnam-syndromet eller av valtaktiska överväganden — ständigt ökar sin inblandning i El Salvador. För de imperialistiska ledarna är det viktigaste, precis som före Vietnamkriget, att sätta igång ett maskineri. Därefter styrs utvecklingen av en nästan ödesdiger inre logik. Hela denna utveckling är ändå tydligare vad beträffar Nicaragua. Vita Husets talesmän, såväl duvor som hökar, upprepar oupphörligen att målet för de aktioner man inlett mot Nicaragua är att utöva allt större påtryckningar för att tvinga den sandinistiska regeringen att ge upp stödet till El Salvador. Följderna är att Nicaragua först och främst tvingas ta itu med tilltagande ekonomiska svårigheter. Syftet med Förenta Staternas beslut att minska kvoten på det socker som importeras från Nicaragua är helt uppenbart att fördjupa krisen. För det andra, vilket är viktigare, har imperialisterna nu påtvingat sandinisterna ett partiellt inbördeskrig. En av de nya faktorerna i läget de senaste månaderna är just det faktumet att kontrarevolutionen, som drivs på av Förenta Staterna och stöds av Honduras, har kunnat dra upp riktlinjerna för en offensiv och komma ur den handlingsförlamning den befunnit sig i sedan det segerrika upproret den 19 juli 1979. Enandet — under Washingtons ledning — av tre kontrarevolutionära organisationer, FDN, UDN och ARDE — utgör ytterligare ett steg mot en öppen konfrontation mellan imperialismen och den sandinistiska regimen. Följden kommer att bli ökad polarisering och en mera direkt inblandning från Nicaraguas sida i det inbördeskrig som håller på att utvecklas i området.

Händelseutvecklingen är m a o sådan att imperialisterna kommer att ställas inför valet att antingen kasta sig in i en massiv och direkt militär intervention eller att avstå. De kan inte vänta sig att andra skall krafsa kastanjerna ur elden åt dem. I den krissituation de befinner sig i är det svårt, för att inte säga omöjligt, för regeringarna i Argentina eller Brasilien att ta på sig uppgiften av ett kontrarevolutionärt krig i Centralamerika.

Detta innebär inte att loppet är kört. Om det i Förenta Staterna utvecklas en opposition jämförbar med den som fanns under Vietnamkriget, med förmåga att framkalla stora massmobiliseringar; om det förekommer stora massmobiliseringar såväl i Sydamerika som i Mexico; om massorna i de industrialiserade länderna dras in i kampen; om de kämpande styrkorna får förstärkningar och åstadkommer omfattande demoralisering inom de reaktionära arméerna, kan imperialismens kriminella angrepp förhindras.

Men det är nödvändigt att främst arbetarrörelsen och revolutionärerna är medvetna om att en omfattande solidaritet med Centralamerika är en väsentlig och brådskande uppgift, och att alla som under de senaste åren aktivt deltagit i kampen mot upprustningen och krigshotet, förstår att det nu gäller att kämpa mot hotet av ett konkret och förestående angreppskrig.

Som framhålls i den resolution som Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat antagit i slutet av maj 1983, uttalar Fjärde Internationalen sitt helhjärtade stöd till folket i El Salvador och Nicaragua. Fjärde Internationalen är redo att delta i varje initiativ som FSLN tar för att organisera ett aktivt motstånd mot det imperialistiska angreppet.

(Redaktionell kommentar, Quatriéme Internationale Nr 11, juni-juli-augusti 1983)

• BORT MED TASSARNA FRÅN NICARAGUA!
• SOLIDARITET MED DE SALVADORANSKA OCH GUATEMALANSKA REVOLUTIONERNA!
• LEVE DEN CENTRALAMERIKANSKA REVOLUTIONEN!

Georg Black

Kris på bakgården

Ända till slutet av 70-talet verkade de fem republikerna söder om Mexico vara USA-imperialismens säkraste maktsfär under en period då Washington befann sig på reträtt efter nederlaget i Sydostasien.[1] För många var sandinisternas seger i Nicaragua 1979 bara en bekräftelse på teorin om ett oundvikligt sammanbrott för den avhängiga kapitalismen i periferins mest ålderdomliga utposter. Men den snabba framväxten av revolutionära rörelser i El Salvador och Guatemala, och sönderfallet av de härskande borgerliga allianserna i dessa länder, framtvingade noggrannare analyser av händelserna i Centralamerika. Nu hotar den ekonomiska katastrofen att sluka Costa Rica, som sedan länge varit en av Latinamerikas mest avancerade modeller för borgerligt samförståndsstyre. Och Honduras — urtypen för en bananrepublik – genomgår, under täckmantel av demokratisk legalisering, en svindlande snabb övergång till militärstyre. I dessa två länder, där samhällsformationerna ännu inte nått en kritisk brytningspunkt har Reagans nya råa geopolitik påskyndat de inhemska motsättningarna genom att välja ut dem till verktyg i sina strategiska planer.

Denna artikel behandlar de olika nivåerna i den centralamerikanska krisen, vilken så snabbt fått regional omfattning. De komplicerade politiska, ekonomiska och geopolitiska förhållandena — vissa specifikt nationella, andra överstatliga — gör det ytterst svårt att generalisera. Vi har på samma gång en kris för imperialismens dominans, uttryckt på regional nivå, och fem skilda samhällsformers speciella kriser, var och en med sin speciella nationella dynamik. Det finns gemensamma drag; samtliga stater har grundat sin tillväxt på export av i första hand jordbruksprodukter — först kaffe (de lokala oligarkiernas klassiska gröda) och bananer (i USA-ägda områden); senare bomull, socker och kött. I det förrevolutionära Nicaragua, Guatemala och El Salvador blev den svaga staten snabbt ett verktyg för tvång och berikande av eliten. Men dessa likheter bestämmer inte de samtidigt förekommande kriserna. Konfrontationen mellan stat och samhälle har vuxit fram längs olika linjer och i olika takt.

Icke desto mindre kan vi rangordna krisens uttrycksformer i länderna i Centralamerika. I El Salvador, Nicaragua och Guatemala föregicks — och förvärrades — ackumulationskrisen av en ökande kris för det politiska systemet.  I Costa Rica och Honduras, som har mer flexibla maktapparater, samverkar geopolitiska påtryckningar och den ekonomiska nedgången och orsakar en kris på den politiska nivån.

Centralamerika lider inte, som det gjorde på 30-talet, endast av en mekanisk upprepning av den världsomspännande kapitalistiska krisen på lokal nivå, även om konjunkturnedgången har förvärrat regionens strukturella ekonomiska svaghet. Men inte heller räcker det att förklara det hela med att avhängiga ekonomier har en inneboende svaghet. Den nuvarande ekonomiska nedgången är den senaste i en cykel — som upprepats med c a 5-7 års intervaller — som har kännetecknat de centralamerikanska ekonomierna under hela nittonhundratalet. Det som särskiljer den nuvarande nedgångens effekter från de andra, är delvis att man sannolikt kommer att få uppleva en permanent förändrad efterfrågan på världsmarknaden (vilket förebådar en utdragen kris i alla jordbruksexporterande ekonomier i periferin), men ännu mer den tidigare oavbrutna ansamlingen av olösta motsättningar mellan de härskande eliterna och de stora befolkningsmassorna, vilka under de senaste fem åren nått explosiva nivåer. De ekonomiska och politiska motsättningarna i El Salvador, Nicaragua och Guatemala har mötts av folkliga mobiliseringar av aldrig tidigare skådat slag och av en enad och nyskapande revolutionär rörelse. Delvisa reformer och eftergifter — även sådana som är förenliga med de härskande borgerliga skiktens monopolistiska ambitioner — kommer inte att kunna dämpa dessa motsättningar.

Slutligen lägger Förenta Staternas kroniska oförmåga att behålla den sedan länge ohotade hegemonin i regionen geopolitiska problem ovanpå de inhemska faktorerna. Men USA:s interventionism är mer än bara en ytterligare faktor, den har utlöst en allmän kris. Sammanstrålandet av alla dessa element gör att man kan tala om en brytning på regional nivå. Endast en uttömmande analys — som ligger utanför denna artikels ram — skulle fullständigt kunna förklara de fem olika samhällsbildningarna: böndernas proletarisering, industriarbetarklassens tillväxt och de sprickor som uppstått inom det styrande blocket på grund av den försenade moderniseringen. Ty till skillnad från de flesta latinamerikanska länder hade regionen inte inlett ett industrialiseringsprogram under den världskapitalistiska ekonomins återanpassning på 30-talet. Detta är en fingervisning om varför den centralamerikanska revolutionen ”fördröjts”. Den andra var USA:s val av området till kontrarevolutionär försökskanin efter den kubanska revolutionen. 1965 hade Guatemala kontinentens starkaste gerillarörelse. Två år senare hade den utrotats med hjälp av ett våldsamt statligt våld som sköt upp det oundvikliga i tio år.[2]

Tjugo års snabb om än oregelbunden ekonomisk tillväxt och kapitalistisk omvandling har inte åtföljts av en parallell tillväxt av de demokratiska institutionerna. Långt från att uppmuntra demokratiska reformer har de lokala eliterna med självmordsaktig målmedvetenhet undertryckt dem. Morden på Sandino 1934 och Farabundo Marti och 30 000 bönder 1932 förebådade en femtio år lång natt av diktatur. Även om dagens revolutionära rörelser söker efter sin härstamning och kontinuitet — förkroppsligade i en enande nationell symbol av personerna Sandino och Marti — så är uppsvinget för det folkliga motståndet en uppseendeväckande omsvängning efter åratal av nederlag.

Arvet från Guatemalas besegrade revolution

En enda stråle av demokratiskt ljus bröt detta halvsekel av mörker: Guatemalas revolution 1944-54. Denna oavslutade process är en utgångspunkt fylld av lärdomar. För bourgeoisin och Förenta Staterna var den ett hot som måste undanröjas. Även om den guatemalanska revolutionens reformer var begränsade, så förde den med sig påtagliga politiska framsteg, som kunde sopas undan först med hjälp av en institutionaliserad terror.

Det kalla kriget befann sig på sin höjdpunkt och utgången var oundviklig. Först regeringen Arévales och därefter regeringen Arbenz hade försökt modernisera staten inom ramen för den borgerliga demokratin och utvidga den inhemska marknaden med hjälp av en omfördelning av inkomsterna och en jordreform. Det nya maktblocket bestod av den reformsinnade bourgeoisin och den framväxande småbourgeoisin, även om oligarkin tack vare sitt monopol över kaffeexporten, axeln för kapitalackumulationen, behöll en viss styrka. Detta nya block lyckades för en tid skapa ett samförstånd mellan de olika klasserna; men i avsaknad av en stark nationell bourgeoisi som var förmögen att genomdriva varaktiga reformer, överskred de självständiga arbetar- och bondeorganisationerna snart gränserna för den rena populismen och en kontrollerad demokratisk öppning. Om experimentet fortsatte fanns det möjligheter till en socialistisk omvandling. De radikala jordbrukskraven — framför allt exproprieringen av de av United Fruit Companys ägor som låg i träda — var droppen som fick bägaren att rinna över för det amerikanska utrikesdepartementet, och 1954 avsattes Arbenz av CIA-betalda legoknektar. Stadsproletariatet och bönderna behöll tron på staten, bara för att upptäcka att en armé som var villig att störta en utlevad och kvävande diktatur inte var beredd att tolerera socialismen.[3]

Denna historia av fullständig imperialistisk dominans och kväsande av alla initiativ till reformer förklarar varför vissa sektorer av dagens väpnade rörelse kämpar för en spirande socialistisk demokrati medan andra strävar efter en ofullbordad borgerlig demokrati. De blodbad som Centralamerikas militära härskare gjort sig skyldiga till — 100 000 döda på tre år — är ingen avvikelse utan en del av hela systemet. Den rörelse som nu utmanar deras makt är inte lätt att placera i något politiskt fack. Regionen är en sammanhängande enhet bara ur den synpunkten att länderna i grunden har en likadan ekonomisk bas, att de är öppna för ekonomiska påtryckningar utifrån och att USA har geopolitiska anspråk där. Men det snabba och ojämna spridandet av kapitalistiska förhållanden, frånvaron av en verklig nationell bourgeoisi, etniska skillnader och de komplicerade och heterogena kulturella formerna antyder att lösandet av samhällsmotsättningarna inte kan inordnas i ett inskränkt mekaniskt schema eller ett överdrivet stirrande på den materiella basen. De ideologiska och organisatoriska faktorerna är ovanligt betydelsefulla och avgör de olika samhällenas skilda strategier. De nationella skillnaderna framgår klart av den praktik som används av den nya sorts revolutionära organisation, som vuxit fram efter den traditionella marxismens och foco-teorins misslyckande. Dessa organisationer är djupt intresserade av en nationell ideologi och kultur, och deras rådgivare är Lenin, Gramsci och sitt eget folks historiska erfarenheter.

En stor del av Centralamerikas senare historia kretsar kring den guatemalanska revolutionen och dess efterspel. Processen av oförmedlad kapitalkoncentration, exemplifierad av Somozas och de gautemalanska generalernas gangsterismo, grundades på ett krossande av alla trovärdiga reformistiska alternativ. Det enda sättet att kunna fortsätta och utvidga sin rovgirighet var med hjälp av svält, låga löner, massiv arbetslöshet och förtryck i stor skala. Men den kapitalistiska omvandlingen hade skapat obotliga motsättningar inom bourgeoisin och frambringade radikala massrörelser, som förenade en defensiv ekonomism med kravet på strukturella förändringar. Demokratisering kan bara uppnås med hjälp av ett våldsamt revolutionärt och militärt angrepp på staten, även om inte socialismen står på den omedelbara dagordningen.[4]

I. Tillväxt och beroende: noter om den ekonomiska krisen

Statistiken visar symptomen snarare än orsakerna till den nuvarande ekonomiska sjukan. Valutareserverna är farligt små. Samtliga fem länder har ända sedan 1976 haft ett budgetunderskott. Kapitalflykten är våldsam — bourgeoisin packar sina väskor och reser till en behaglig landsflykt i Miami. 1980 hade inflationen — ett helt nytt fenomen — blivit tvåsiffrig i samtliga länder. I El Salvador och Honduras var den nästan 20%; i Nicaragua nådde den som högst 85% 1979; och i det ”stabila, demokratiska” Costa Rica har den överstigit 100%. Samtidigt har den årliga tillväxten — som en gång i tiden var mer än 10% i Nicaragua och Costa Rica — under fem år minskat till nästan noll. Den ekonomiska krisen återspeglar inte någon historisk oförmåga att garantera en tillväxt, utan snarare de makthavande borgerliga grupperingarnas ovilja att fördela frukterna från den långvariga tillväxten efter kriget. Orsaken är politisk snarare än rent ekonomisk. Den nuvarande kortsiktiga nedgången i tillväxten läggs ovanpå de himmelsskriande sociala motsättningarna (klass mot klass och fraktion mot fraktion), som frambringats av årtionden monopol över rikedom och makt.

De samhällsekonomiska skillnaderna har ökat spiralartat allt efter som den inhemska krisen och effekterna av den världsomspännande recessionen förstärker varandra. Importens relativt stora vikt och de ständigt stigande kostnaderna för olja och jordbrukskemikalier[5] innebär en snabb utarmning av små och medelstora producenter, vilka som ett resultat av en ålderdomlig teknologi redan på förhand inte kunde konkurrera på världsmarknaden. De höga räntekostnaderna och de revolutionära angreppen mot ekonomiska mål hämmar investeringarna från icke-monopolistiska sektorer. Aktiebolag utnyttjar de sänkta lönerna och sin överlägsna likviditet för att suga upp mindre firmor. Den regionala arbetslösheten, som alltid varit kronisk, drabbar nu allt fler tidigare säkra arbetare.

Allt detta förvärrar den mest uppenbara komponenten i krisen: det aldrig tidigare skådade prisfallet på jordbruksråvaror. Bara kaffet utgör 31% av exportinkomsterna för Guatemala och Nicaragua, 44% för El Salvador. Även större privata kaffeproducenter förlorar 30 dollar för varje centner (c a 50 kg — ö.a.) som produceras.[6] Minskningen av exportkvoten leder till massiva avskedanden av plantagearbetare. Jordbrukssektorn har visat en negativ tillväxt i Costa Rica sedan 1979; i Honduras och El Salvador sedan 1980; och i Guatemala sedan 1981. Till skillnad från tidigare nedgångar är det nuvarande prisfallet långvarigt och ingenting tyder på att en uppgång är omedelbart förestående. Vidare har sammanbrottet sammanfallit med världsrecessionen och stora omvandlingar i de oroliga moderländernas ekonomier. Den förändrade teknologiska efterfrågan från centrana gör att det är svårt att tänka sig en återhämtning för de ekonomier, som är beroende av försäljning av jordbruksprodukter. I och med de regionala ekonomiernas enorma öppenhet sammanvävs krisens inhemska och yttre orsaker på ett otydbart sätt. Det tydligaste tecknet på denna sårbarhet är den massiva utlandsskulden. Den var en konstgjord stimulans för den tidigare tillväxten och en illusorisk utväg ur de nuvarande svårigheterna och på tjugo år har den fyrtiofaldigats.

De lokala politiska institutionernas svaghet gjorde Centralamerika till ett lätt byte för det expansionistiska utländska kapitalet. Det kom först från Europa och därefter från Förenta Staterna, vars monolitiska tillämpande av Monroedoktrinen gav begreppet ”bakgård” en bokstavlig innebörd. Först kaffe och därefter bananer präglade den exportinriktade utvecklingen, som var beroende av billig jord och arbetskraft. Denna garanterades genom att man bröt det inhemska systemet av gemensamt jordägande. Kaffemagnateras primitiva despotism innebar att förkapitalistiska produktionsförhållanden med tvångsarbete bevarades. Kaffeplantageägarnas beroende av internationell efterfrågan och avsättning medförde att de fick en omfattande politisk handlingsfrihet på hemmaplan och ledde till att det uppstod stela och efterblivna samhällspolitiska strukturer.[7] De multinationella bananbolagen hade inga svårigheter att nästla sig in i denna rigida samhällsbildning. Redan i början av 1900-talet hade de monopoliserat kommunikations- och distributionssektorn i Costa Rica, Honduras och Guatemala.

Den centralamerikanska-gemensamma marknaden MERCOMUN, som bildades 1960, förkroppsligade en oskriven politisk överenskommelse mellan den rigida jordbruksbourgeoisin och en dynamisk ny industriklass: den existerande ekonomiska makten, inklusive samhällsförhållandena på landsbygden, skulle inte rubbas. Den mest anmärkningsvärda ”pakten” fanns i El Salvador, där svårigheterna inom jordbruket var mest akuta. MERCOMUN hade snart effekter på handeln. Handelsutbytet mellan medlemsländerna ökade med 32% per år från 1961-68, och förändrades till förmån för fabriksvaror(14). Men även om handeln inom regionen ökade, så stod utbytet från periferi till periferi (med Mexico t ex) stilla. De som främst tjänade på handeln med länder utanför regionen var USA-kapitalet. Privata amerikanska investeringar fick högre profit i MERCOMUN än någon annanstans i Latinamerika. Direkta investeringar i Guatemala fördubblades mellan 1959 och 1969; i Honduras kontrollerades 41 av de 50 största industrierna av amerikanskt kapital.

Sedan USA hade skapat ett område med fritt utbyte i syfte att stimulera av-nationalisering av naturresurser, finansväsen och industri, var det logiskt att de skulle försöka få till stånd en liknande integrering av den politiska makten. 1964 bildades det Centralamerikanska Försvarsrådet (CONDECA), vilket sörjde för att det fanns ett vedertaget ”gynnsamt investeringsklimat” och förenklade imperialismens direkta kontroll över en region vars ekonomiska återförening avslöjade förekomsten av politiska spänningar. Den politiska makten övergick till en moderiserad militärapparat. CONDCA gjorde det möjligt för metropolen att standardisera beväpningen och utrustningen och centralisera underrättelseverksamheten. Det räckte inte med en nationell syn på säkerheten: 1972 krossade den salvadoranska militären, med stöd från Guatemala och Nicaragua, en konstitutionell revolt mot valfusket. Beslutet att beröva kristdemokraten José Napoleon Duarte segern släckte förhoppningarna om att reformistiska strömningar skulle kunna gripa makten med lagliga medel. Kväsandet av reformer hade blivit en ovanför nationerna stående fråga.

Honduras drabbades hårdast av fruktbolagens verksamhet, och den inhemska utvecklingen blev ytterst snedvriden. Den kapitalistiska expansionen, som koncentrerades till de stora bananplantagerna vid Karibiska havet, lyckades inte åstadkomma någon kapitalistisk reproduktion på andra håll: än idag har huvudstaden Tegucigalpa ingen järnväg och dess invånarantal är mindre än Honduras ”andra-stad”, San Pedro Sula. På landsbygden kvarlevde otidsenliga samhällsförhållanden och ett politiskt pampväldessystem.[8] De olika politiska grupperingarna var knutna till olika fientliga grupperingar bland de multinationella fruktbolagen snarare än till olika intressegrupper inom det nationella kapitalet. Den honduranska bourgeoisin, som saknade en enhetlig plan för jordbruket och en stabil statsapparat, försökte bara skaffa sig skyddslingsprivilegier. Den politiska kontrollen hamnade i bananernas händer.[9]

I El Salvador, Guatemala och Costa Rica, ett stenkast från detta överdrivna skyddslingssystem, växte det fram en mer balanserad (om än ojämlik) allians mellan lokala jordägare och utländskt kapital: de samstämmiga ekonomiska intressena underlättade USA:s strategiska kontroll. I början på 30-talet sålde Centralamerika bara 20% av sitt kaffe till Förenta Staterna; 75% gick till den europeiska marknaden. Men de befästa diktaturer, som upprättades under detta årtionde, beseglade beroendet av det imperialistiska centrat.[10] 1944 var USA:s andel av kaffeexporten 87%.[11] Den industriella expansionen i USA efter kriget medförde en ökad efterfrågan på råvaror och stärkte beroendet ytterligare, även om det tillät en viss differentiering av Centralamerikas begränsade ekonomiska bas.

”Integrering” och ojämn utveckling

På 50-talet föreslog FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika (ECLA) en strategi för integrerad industriell tillväxt, och krävde en omfördelning grundad på en centraliserad statlig planering. Men trots Framstegsalliansens tal om utveckling undergrävde Förenta Staterna ECLA:s modell och tog med uppräckta händer emot Centralamerikas potential som mål för exporten av kapital utomlands. Expansionen av den inhemska marknaden underordnades en integrering av de fem begränsade elitmarknaderna; planeringen ersattes av ett låt-gå-system av stimulansåtgärder.[12] Långt från att minska importbehovet ökade importen av kapitalvaror till produktionssektorn och den dominerande jordbruksexportsektorn förblev beroende av leveranser av USA-teknologi. Industrialiseringen medförde ett inflöde av utländskt kapital.[13]

Den Centralamerikanska gemensamma marknaden (MERCOMUN) bildades 1960 och symboliserade en oskriven politisk överenskommelse mellan den rigida jordbruksbourgeoisien och en dynamisk ny industriell klass: den existerande ekonomiska makten, inklusive samhällsförhållandena på landsbygden, skulle inte rubbas. Den mest betydande ”pakten” var den i El Salvador, där trycket från jordbruket var som störst. MERCOMUNs inflytande på handelsflödena kom snabbt. Handeln mellan medlemsländerna steg med 32% årligen mellan 1961-1968, till förmån för industriprodukter.[14] Men även om handeln inom regionen ökade så stagnerade utbytet med andra delar av periferin (till exempel Mexiko). De som vann mest på handeln utanför regionen var amerikanskt kapital. Amerikanska privata investeringar inbringade högre profiter i MERCOMUN än någon annanstans i Latinamerika.[15] De direkta investeringarna i Guatemala fördubblades mellan 1959 och 1969. I Honduras kontrollerades 41 av de 50 största industrierna av amerikanskt kapital.

Efter att ha inrättat ett frihandelsområde för att uppmuntra avnationalisering av naturresurser, finanser och industrin, var det bara logiskt att USA skulle försöka få till stånd en liknande samordning av den politiska makten. Det Centralamerikanska försvarsrådet (CONDECA) som upprättades 1964 tillhandahöll det vanliga ”gynnsamma investeringsklimatet” och rationaliserade den direkta imperialistiska kontrollen över en region vars förnyade ekonomiska samordning avslöjade politiska spänningar. Den politiska makten övergick till en moderniserad militärapparat. CONDECA gjorde det möjligt för metropolen att standardisera beväpning och utrustning och centralisera underrättelseverksamheten. Det räckte inte med en rent nationell syn på säkerheten: 1972 krossade den salvadoranska militären en konstitutionell revolt mot valfusk med stöd från Guatemala och Nicaragua. Beslutat att beröva kristdemokraten José Napoleón Duarte segern släckte förhoppningarna att reformistiska strömningar kunde gripa makten med lagliga medel. Kväsandet av reformer hade blivit en angelägenhet som var övernationell.

1969 visade kriget mellan El Salvador och Honduras hur lite CONDECA kunde minska fiendeskapen mellan arméerna, och det förebådade MERCOMUN:s sammanbrott. Det hade länge rått obalans inom marknaden: El Salvador, som industrialiserats före sina grannar, betraktade Honduras som ett område dit man kunde skicka överskottsbefolkning från landsbygden och som en fast exportmarknad. Under de första åren av integrering hade El Salvadors export till Honduras femdubblats. I efterdyningarna från kriget blev skarpt motsatta politiska konsekvenser uppenbara. Den segerrika salvadoranska militären såg inga hinder för att genomdriva sina planer på att förvandla landet till ett ”andra Taiwan” — president Molinas exakta formulering av USA:s ursprungliga syften med MERCOMUN. För Honduras var kriget ett fiasko. Men i och med att de civila institutionerna fortfarande var svaga, innebar inte nederlaget att militären avsade sig sin dominerande roll. Istället förebådade avslöjandet av deras ineffektivitet en modernisering och teknokratisering av officersklassen. I frånvaro av en stabil oligarki visade sig Honduras militära härskare ha anlag för självständighet och auktoritära reformistiska tendenser, vilka stimulerades av experimentet i Peru. Även om de jordreformer, som militären genomförde mellan 1972 och 1975 snabbt strandade, så var de unga officerarna ändå en tillfällig broms på polariseringen i samhället. Men den honduranska militärens bonapartistiska anspråk föll offer för ett inneboende drag i den centralamerikanska modellen. Ekonomisk överhöghet garanterades med hjälp av kompanjonskap med utländskt kapital, men konkurrensen inom bourgeoisin — inom ramen för ett iögonfallande beroende — kunde inte lösas ”fritt” på marknaden. Istället avgjordes tävlan om hegemonin med hjälp av kontrollen över statsapparaten. 1975 fälldes den honduranska militären av denna frestelse, och dess president (Lopez Arellano) drogs in i ”Banangate”-mutskandalen. 1980 hade korruptionen gjort hela den högre befälsstaben till miljonärer.[16]

Monopolen och skuldsnaran

Förenta Staternas totala hegemoni över Centralamerika på 50-talet är roten till det nuvarande sönderfallet av imperialismens kontroll. Ty integreringsmodellen uppstod vare sig ur kris för de lokala jordbruksekonomierna eller ur en kris på världsmarknaden. En i utlandet påhittad modell inplanterades på en expanderande jordbruks-exporterande sektor och den stora jordbruksbourgeoisin, med sin blomstrande bas av kapital, utökade sina ekonomiska intresseområden Var och en av El Salvadors ”fjorton familjer”, t ex, investerade inom industrin, handels- och finansväsendet. De dominerande kretsarna stärkte sin ekonomiska makt genom gemensamma satsningar med utländska monopolkapital, och förvandlade detta till en krypande erövring av staten, som upphörde att representera hela det härskande blocket.

Detta nya sätt att ackumulera medförde en ökad avnationalisering: MERCOMUN-utvecklingen skrevs under av USAID och internationella bankmän. Mellan 1960 och 1980 ökade utlandsskulden till GDP dubbelt så fort som i övriga Latinamerika. Från 1970 till 1978 sexdubblades antalet långa och medellånga lån.[17] Skuldsnaran illustreras klarast av Costa Rica. Där har utlandsskulden snabbt stigit till 4 miljarder dollar (2/3 offentlig och 1/3 privat). Schematiskt är förloppet följande: För att dra till sig utländska investeringar var det på 60- och 70-talet nödvändigt med förbättringar av infrastrukturen. Eftersom inkomsterna från den traditionella exporten var otillräckliga, finansierades moderniseringen med utlandslån. Men istället för att betala kalaset, fick de främsta förmånstagarna — utländska investerare och compradorbourgeoisin — generösa skatteförmåner och obegränsade möjligheter at ta hem profiterna.

De nya inkomsterna lyckades inte hålla jämna steg med låneåterbetalningarna. Krisen påskyndades ytterligare av den höjda räntesatsen och den framtvingade övergången från offentliga lån till privata banklån med hårdare villkor. Pengar till återbetalningarna togs ur valutareserven och de nya utrikeslån, som tagits för att bygga ut infrastrukturen, användes istället för att balansera betalningsunderskottet. Costa Ricas finansiella trovärdighet föll i botten och en aldrig tidigare skådad valutakris åtföljdes av en likviditetskris när Carazo-administrationen finansierade den fortsatta utbyggnaden av infrastrukturen genom att trycka pengar. Utöver den hundraprocentiga inflationen har den sedan länge stabila colón (Costa Ricas valuta — ö.a.) devalverats med mer än 500%.[18]

Den salvadoranska ekonomen Ernesto Richter menar att ”det inte är någon slump att inflationen och utlandsskulden sammanfaller...de uttrycker behovet att med hjälp av ökande utsugningsnivåer och ekonomisk avnationalisering gardera de profiter, som den tidigare utlevade ackumulations-modellen inte längre kan ge.[19] Den speciella form av ekonomisk differentiering, som gynnades i Centralamerika under 50-talet förklarar varför ackumulationsmodellen nu uttömt sina möjligheter. Många investerare gjorde stora vinster på den inledande omdirigeringen av sitt överskott till industrin, eller på den traditionella jordbruksproduktionen, men de nyligen mekaniserade, kapitalintensiva exportinriktade jordbruksmetoderna hade mycket smalare marginaler. Efter 60-talet minskade vinsterna skarpt inom den kortlivade importersättningsindustrin[20].

Superexploatering

Således blev det statliga förtrycket alltmer nödvändigt för att garantera vinsterna. Utvidgningen av socker- och bomullsodlingarna minskade inte bara den yta som var tillgänglig för inhemska produkter (majs och bönor), utan förvärrade också de akuta problemen med jordlöshet. Expansionen skapade ett kringvandrande halvproletariat, främst i El Salvador. Undanträngandet av bönder från lågländerna vid Stillahavskusten säkrade på 50-talet billig arbetskraft åt industrin, men ekonomin hade ingen ytterligare kapacitet att suga upp bortdrivna campesinos. Till och med proletarisering övergick dess förmåga. Bara befolkningsutbredningen som sådan (befolkningstätheten är tio gånger högre i El Salvador än i Nicaragua) gjorde att jordbruksoligarkin inte hade utrymme för reformistiska manövrer, allt eftersom antalet jordlösa ökade från 12% 1961 till 41% 1975. Idag har 60% av befolkningen på landsbygden i El Salvador inte tillgång till jord, och de allra flesta är uteslutna från 1980 års jordreform.[21] Jordlösheten har blivit själva kärnan i revolutionen. 1932 var bonderegionerna i norr passiva; idag utgör de revoltens motor.

Med 40% av den ekonomiskt aktiva befolkningen på landsbygden arbetslös, har industrin ingen möjlighet att suga upp strömmen av flyktingar från landsbygden; bara en av fem kan få arbete. De nedpressade lönerna och arbetslösheten hotar reproduktionen av en arbetsstyrka vars lön ligger under existensminimum. För att överleva tvingas kapitalismen ta till en allt våldsammare superexploatering. De begränsade möjligheterna till ackumulation sammanfaller med att man tappat den ideologiska kontrollen; t ex enas till och med den grymt splittrade guatemalanska bourgeoisin av sin beslutsamhet att utradera alla folkliga organisationer och all proletär ideologi. Under tolv år har vi fått bevittna en effektiv ”nicaraguisering” av den guatemalanska staten. Precis som Somozas absolutism gjorde det möjligt för honom att få till stånd nya former av kortsiktig spekulativ ackumulation efter jordbävningen 1972, så domineras Centralamerikas största ekonomi av primitiv spekulation (som utnyttjar den nya inflationsspiralen); makten monopoliseras av en ny generation militärer och deras civila allierade — den s k ”byråkratiska bourgeoisin”.[22]

Mångmiljardprogrammen för ”nationell utveckling” anpassar staten efter utländska intressen och de multinationella olje- och råvarubolagens kompanjoner har blivit omåttligt rika. Modellen infördes av 1970 års Arana-administration [i Guatemala]; vid slutet av Aranas fyra-årsperiod fick tanken på de materiella fördelar som statsmakten medförde hans efterföljare att genomföra ett grovt valfusk. Kärnan i den byråkratiska bourgeoisins plan är Franja Transversal del Norte, ett vidsträckt landområde från Mexico till Karibiska havet. Det framställs som en plan för jordkolonisering, men är i själva verket ämnat för att importera billig arbetskraft, nya vägar och flygfält och vattenkraft åt utländska bolag. Allt eftersom priset på mark stiger i höjden anvisar generalerna den nya gränsen för jordbruksområdena.

Inför denna monopolistiska terror, som kännetecknar såväl Guatemalas generaler, El Salvadors oligarki och Nicaraguas somozister, har de fria marknadslagarna föga betydelse för konkurrenter. De motsättningar, som den centralamerikanska modellen för kapitalistisk tillväxt har skapat inom bourgeoisin, har blivit en allvarlig institutionell kris med staten som slagfält.

II. Ledarskapets kris: den splittrade bourgeoisin

Under omdaningen av staten efter kriget fick den ekonomiska differentieringen sin motsvarighet i de politiska och ideologiska nivåernas invecklade karaktär, och därmed ändrades på ett djupgående sätt grunden för den oligarkiska staten. Inom den nya, mer invecklade alliansen drabbades de stora godsägarna av en relativ minskning av sin makt. Även om inget land genomgick så stora omvälvningar som Guatemala, så ägde stora förändringar rum samtidigt i samtliga länder. I Costa Rica medförde en moderniserande liberal revolt att det upprättades en borgerlig demokrati och en spirande välfärdsstat; i Nicaragua slöts 1948 och 1950 två nya pakter mellan Somoza och den konservativa oppositionen, vilka garanterade fri ekonomisk verksamhet i utbyte mot att man avsade sig alla politiska ambitioner. I Honduras kom störtandet av Cariasdiktaturen och uppsvinget för ett liberalt parti som var knutet till moderniserande grupper; och i El Salvador avgjorde 1948 års kupp fyra års stridigheter till moderniserarnas förmån.

Bourgeoisins styre kunde antingen stabiliseras genom att de väpnade styrkorna tog makten å den härskande ekonomiska alliansens vägnar (fallet El Salvador), eller genom att en konsoliderad elit omfattade både de traditionella och de dynamiska intressena i ett envälde (i Nicaragua). I Guatemala kunde situationen stabiliseras först med hjälp av en ohöljd kontrarevolution: 1954 stimulerade bildandet av en kortvarig antikommunistisk allians. Men i tre av fallen klev armén fram som garant för en samhällsfred som skulle inlemma motsättningarna från efterkrigstidens tillväxt.

Den nya despotismen härskade inte enbart med hjälp av terror. Framförallt i Nicaragua skaffade sig staten ett passivt samförstånd som grundades på ”kyrkogårdsfreden” men också på bristen på folkliga alternativ. Nicaraguas Moskvatrogna Socialistparti, som bildades 1944, välkomnade Somozas åtgärder efter kriget. Med ett katastrofalt tillmötesgående betraktade man i allmänhet den omdanande staten som kapitalismens avlösande av feodalismen: betecknande är att El Salvadors kommunistparti såg 1948 års kupp som ”inledningen av den borgerligt-demokratiska eran, kapitalistklassens seger över den feodala och halvfeodala jordägande oligarkin”.[23]

I verkligheten var den moderna kapitalistiska utvecklingen, egendomligt ojämn i Centralamerika, och dess motsättningar löstes inte förrän i slutet på 40-talet. Den ålderdomliga kulturen och ideologin var så ingrodd att motståndarna förväxlade form och innehåll: en stat med ett halvfeodalt yttre hade i själva verket berett vägen för kapitalistiska förhållanden. Förintelsen av motståndet på 30-talet,[24] det obetydliga industriproletariatet och den splittrade vänsterrörelsens förvirrade strategier, fick bourgeoisin att dra slutsatsen att den inte behövde omvandla staten för att skaffa sig kanaler för populistiska kompromisser. Centralamerika genomgick aldrig de populistiska mellanspel som kännetecknade Sydamerika på 30-talet, inklämt mellan importersättningsindustrialisering och upprättande av en borgerlig demokrati.[25]

Det politiska centrats död

Den Centralamerikanska bourgeoisin uppträder med en tvångsmässig omedgörlighet, och blir stoff för journalisternas våldsfrosseri (”Neronic metaphors”). I Guatemala presenterar klicken kring Lucas Garcia — som på det internationella planet blivit utstött och på hemmaplan saknar all legitimitet —sin försvarsminister som kandidat i presidentvalet 1982 och förklarar honom sedan som vinnare i ett flagrant valfusk. I El Salvador avskaffade Roberto D'Abuissons ARENA, som i 1982 års val blir den dominerande politiska kraften, omedelbart de reformer som bildar ryggraden i Washingtons rättfärdigande-strategi. 1978 i Nicaragua, då FSLN ännu var oförmögna att direkt utmana statsmakten, snäste Somoza av OAS-medlarnas försök att rädda ”somozismen utan Somoza” och ledde istället krossandet av sin egen partiapparat och pretorianska Nationalgarde.

Varför? Vi måste komma med bättre förklaringar än undergångspsykoanalys. Den dialektik mellan förtryck och reform som är nödvändig för varje kapitalistisk stat har aldrig slagit rot i Centralamerika. En genomgång av reformförsöken visar att vart och ett av dem är ett exceptionellt svar vid en kritisk tidpunkt: (a) direkt anstiftat av USA (faser under Framstegsalliansen, kristdemokraternas befordran i El Salvador), (b) en tillfällig omgruppering av styrkorna (den teknokratiska militära perioden i El Salvador), (c) samtal med en underdominant minoritet inom det härskande blocket (som i Nicaragua), (d) en rökridå för att legitimera en militarisering, som till slut alltid får överhanden (Guatemala under Méndez Montenegro 1966-70, dagens Honduras), (e) en taktik för att ersätta allmän med selektiv statlig terrorism (Nicaragua under Schick 1963-67), och (f) demografiska och diktatoriska skenreformer när verkliga samhällsförändringar är oförenliga med det existerande kapitalistiska samhället (Gutatemala under Rios Montt, 1982).

USA:s knappast förbehållsamma stöd till diktaturerna har givit de moderata demokratiska sektorerna ringa manöverutrymme. De demokratiska rättigheterna har upprepade gånger offrats för att stabilisera en stark politisk elit — den beroende kapitalismens stödtrupper — och för att säkra ett fortsatt borgerligt styre och återskapa ackumulationsmönster som är förenliga med imperialismens intressen. Militärregimernas oförmåga att bredda basen för sitt styre fick dem att likvidera centristiska motståndare, och på så sätt föregripa framtida reformistiska påtryckningar från Washington. Således mördades ledarna för Guatemalas två socialdemokratiska partier 1979.

Ett år tidigare hade Somoza gjort sig av med oppositionsledaren Pedro Joaquin Chamorro. Mer än 600 kristdemokratiska funktionärer har slaktats av dödskvadronerna i El Salvador.

Under Carter blev en centralistisk omvandling omöjlig för Washington, och Förenta Staterna instämde i yttersta högerns ”efter-oss-syndafloden”-retorik. Före 70-talet skulle Washington rimligen ha kunnat rädda reformismen, men i de kritiska situationerna valde de undantagslöst kortsiktig stabilisering framför reformistiska öppningar. 1963, t ex, vägrade Guatemalas armé och USA:s ambassad gå med på Juan José Arrevalos valseger, som — med imperialisternas stöd —kunde ha stabiliserat en reformistisk kontrarevolutionär stat. Det kunde möjligen även José Ramón Duarte ha gjort 1972 med sin odiskutabla hegemoni inom den kommunist- och socialdemokratstödda koalition. Men den ena gången med en kupp och den andra med valfusk införde armén undantagstillstånd. 1972 var möjligheterna att reformera kapitalismen utan att störta de existerande maktstrukturerna uttömda. Kvar fanns alternativen att konsolidera eller krossa den reaktionära militärstaten. Det mest hotfulla för USA är att militarismen faktiskt inte utrotade oppositionen. Tvärtom stimulerade den förvärrade ledarskapskrisen ett återvaknande för den revolutionära rörelsen. Särskilt i El Salvador beror framväxten av nya gerilla- och massorganisationer på bristen på borgerligt-demokratiska utvägar — FPN bröt sig ur det parlamentariska kommunistpartiet och ERP rekryterar kadrer bland missnöjda kristdemokrater.[26]

Honduras och Costa Rica: delvisa reformer

Reformerna i Honduras kom tvekande. Även om Villeda Morales regering — den första att modernisera statsapparaten — störtades i en kupp 1963 och reformerna bromsades av de fientliga regeringarna i grannländerna, så gynnade de inre förhållandena ett begränsat reformgenomförande, och den borgerliga moderniseringen skapade kontrollerade lagliga kanaler för massornas mobiliseringar: ett initiativ som sammanföll med införandet av kristdemokratin i Centralamerika — bourgeoisiens första ”ideologiska” rörelse. Framförallt jordfrågan tillät en del flexibilitet. Fastän orättvisorna inom jordägandet är uttalade (0,2% av jordbruken innehar 22% av den odlingsbara jorden), så åtföljdes inte koncentrationen av att någon berövades jord. Honduras utbredda områden i inlandet utsattes inte för särskilt hårt tryck. Kommersialiseringen av jordbruket och nedbrytandet av byalagen (”Communal ejidos”) kom sent. När omflyttningarna ägde rum fanns kristdemokratin redo för att kanalisera bonderörelsen i skråidealistiska (”communitarian idealistic”) banor. Därefter isolerade eller mördade militären de radikala delarna. Men 1962, 1972 och 1975 ansåg sig militären kunna gå med på delvisa jordreformer utan att stöta sig med de kapitalistiska jordbruksintressena.

På samma sätt fångades arbetarrörelsens ledning i ekonomismen. Den organiserades flera år före bönderna, och dess dominerande ideologiska strömning var inte kristdemokratin utan fackföreningspolitik á la AFL-CIO under kalla kriget. De honduranska fackföreningarna blev ett pilotförsök för att utrota klassmedvetna sektorer utan att splittra rörelsen i sin helhet.[27] De väpnade styrkornas förmåga att konsolidera sin egen makt samtidigt som de gjorde begränsade eftergifter, och det faktum att liberal- och nationalpartierna var så misskrediterade gjorde det möjligt för armén att söka ett ökat stöd från den försvagade massrörelsen och den nationella bourgeoisin. Under efterdyningarna från kriget 1969 visade sig denna allians vara avgörande. Fackföreningen CHT stod under reformistisk ledning och privatföretagarnas organisation COHEP leddes mellan 1967 och 1974 av dynamiska och progressiva kapitalister. Denna samhörighet gjorde det möjligt med en treklasspakt, vilken Posas kallar ”nationell enighet... à la colombiana”.[28]

Efter 1975 gick militärreformismen upp i rök, och de efterföljande konservativa regeringarna under Melgar Castro och Paz García förde med sig en växande våg av klasstrider. Militärens beslut 1981 att lämna regeringen gav ånyo upphov till en bred intressegemenskap: armén var nöjd med att i enlighet med imperialisternas strategi ha makten under täckmantel av en civil tron: det missnöjda privatkapitalet välkomnade återigen till civilt styre, och de folkliga sektorena gick med på val, vilka innebar en avsevärd utvidgning av de politiska rättigheterna. Det massiva valdeltagandet i november 1981 och den pålitlige antikommunistiska liberalens seger över den urmodiga och intetsägande oppositionen i Partido Nacional verkade bevisa riktigheten i USA:s strategi.

Tendensen för Honduras i huvudsak underordnade inhemska kris att dras med i den Centralamerikanska malströmmen har börjat upprepas även i Costa Rica. Ändå är orsakerna skilda. Redan Carter hade valt Honduras som gränsar till Guatemala, El Salvador och Nicaragua, och som har svaga institutionella strukturer men en politiserad militär, till ny polisstat i regionen efter Somozas Nicaragua.[29] I Costa Rica, å andra sidan, är det de makalösa ekonomiska problemen inom ramen för en stabil demokrati som plötsligt har givit Reagan ett nytt inflytande. Costa Rica är det enda exemplet i Centralamerika på ”tredje kraften” — (tercerista)-politik stärkt av det styrande PLN:s medlemsskap i den Socialistiska Internationalen.[30] De borgerliga reformerna kom snabbt efter självständigheten från Spanien och den framväxande jordbruksmodellen grundades på små familjeägda jordlotter. En relativt omfattande och homogen kapitalistklass visade avsevärd flexibilitet i att möta folkliga krav. Men den accelererande koncentrationen av kapitalet som kännetecknar den nuvarande, djupa konjunkturnedgången hotar denna homogenitet. Polisen har våldsamt bemött de demonstranter som krävt löneökningar och det har vuxit upp försvarsorganisationer bland gräsrötterna, organisationer som genomför spontana aktioner mot höjda busstaxor och höga hyror.

Naturligtvis påstår ingen att Costa Rica för närvarande är på väg in i en förrevolutionär situation. Valdeltagandet 1982 bekräftar att tvåparti-ideologin fortfarande har ett starkt grepp, och PLN:s stora seger visar att väljarna snarare skyllde på Carazoadministrationens dåliga skötsel än på det existerande systemets inneboende svaghet. Kan PLN:s enastående elasticitet överleva? Monge har inlett sin mandatperiod med att uppvisa en ideologisk torftighet som är typisk för den Centralamerikanska bourgeoisin, och han har sökt stöd i vädjanden om nationell säkerhet och grov antikommunism. I utbyte mot att fördöma ”en massiv offensiv av den marxistisk-leninistiska totalitarismen, personifierad av Nicaragua” har den servile presidenten erbjudits amerikansk polis- och kontrarevolutionär hjälp: en begynnande remilitarisering av ett samhälle som upplöste sin armé 1948.[31] Samtidigt kommer svaret på skuldsättningen att bli en IMF-understödd minskning av den inhemska efterfrågan och fortsatt stimulans av exportsektorn. I och med devalveringen av colón är industriarbetarlönerna på 0,19 dollar per timme jämförlig med Indonesien eller Haiti.[32] Allteftersom samhällsklyftorna ökar kommer PLN:s medlarförmåga att utsättas för hårda prövningar, dess nuvarande hegemoni kan visa sig vara kortlivad. Under en kris som löses på IMF:s sätt kan ett socialdemokratiskt parti snabbt falla sönder om dess bas är knuten till politiska utnämningar snarare än till en inhemsk demokratisk process. Och jamaikanska PND är en klar illustration av detta.[33]

Den misslyckade medlarpolitiken

På andra ställen har den härskande bourgeoisin inte lyckats utveckla organ eller en praktik för medling mellan staten och samhället, betraktande val, parlamentariska organ, ideologisk pluralism och t o m lama fackföreningar som motsatsen till sin messianska vision om oförmedlat styre, är Costa Ricas anlitande av tvång en blek spegelbild av de andra Centralamerikanska regeringarnas vanliga praktik, där det borgerliga styrets sista utväg har upphöjts till en främsta princip som godkänns av imperialismen. När val bedöms vara nödvändiga räknar militären valsedlarna och utser kandidaterna. Detta mönster medförde ett överflöd av pampar och en motsvarande brist på erkända nationella ledare. En Somoza är ingen populistisk caudillo efter peronistisk modell. På samma sätt är de borgerliga partierna i Centralamerika historiskt svaga, och de återupplivas bara periodiskt för valändamål. Praktiken med konjunkturelit partibygge fortlever tom i kristider: Roberto D'Abuissons ARENA som på mindre än ett år hamnat i ledningen för konstituerande församlingen, är det mest framstående exemplet. ”Historiska” rötter i 1800-talets konflikter inom oligarkin blåser ett falskt liv i intetsägande konservativa och liberala partier, som splittras i delar som kallas ”traditionella” eller ”autentiska”. Att beskriva t o m regeringspartier — det salvadoranska PCN eller Guatemalas PIO — som organiskt fungerande vore absurt.

Det enda undantaget är Guatemalas fascistiska MLN, som uppstod under det unika antikommunistiska ögonblicket under 1954 års liberación, och efter de spanska falangisternas modell. Annars uttryckts borgerlighetens intressen främst av privatföretagarorganisationerna: CACIF i Guatamala, COHEP i Honduras, ANEP i El Salvador och mest markant COSEP i Nicaragua, som är det främsta språkröret för antisandinistiska borgerliga mobiliseringar. Inte heller har kapitalistklasserna varit mer framgångsrika i att leda rörelser av många klasser. De härskande grupperna har upphört att grunda legitimiteten för sin makt på ritualen med klassrepresentation. Även om man har behållit valen i Guatemala så har valskolket ökat avsevärt under de senaste tjugo åren och är nu mer än 60%. Bourgeoisin har förfallit till mekanisk antikommunism, den enda förevändningen för den systematiska terrorn.

Guatemala: antiupprorsstaten

Medlandet mellan det härskande blocket och massorna underordnades alltså lösandet av sekundära motsättningar inom den styrande alliansen. I Guatemala, El Salvador, Nicaragua och delvis Honduras tilldelade bourgeoisin armén denna roll. Ända sedan kalla kriget har Förenta Staterna ivrigt samarbetat i professionaliseringen av den centralamerikanska militären.[34] Armén var under 45 år statsmaktens stöd i Nicaragua, och har varit det i El Salvador sedan 1961.

Men Guatemala illustrerar bäst militarismens logik, en så kraftig försvagning av överbyggnadens makt att den enda utvägen är brutalt förtryck. Guatemalas armé steg fram som kaffeoligarkins repressiva arm, och efter 1954 års liberación gick organiseringen av den över direkt till USA:s lokala militärbeskickning. Detta historiska specifika ursprung gjorde den till förebild för militariseringen av hela kontinenten. Överste Enrique Peralti Azurdias kupp 1963 förebådade kupperna i Brasilien, Bolivia, Uruguay och Chile mellan 1964 och 1973. Till skillnad från de traditionella latinamerikanska kupperna, som syftade till att tillfälligt gynna fraktionella intressen eller kortsiktigt försona motsättningar, så var den nya ”guatemaliseringen” av kontinenten ett strategiskt mål utan tidsgränser, inte en förberedelse för ”återgång till demokrati”. Dess självutnämnda roll var att fungera som en förebyggande kontrarevolution, att rädda civilisationen i väst från den ateistiska kommunismen.[35] Chile och Argentina fulländade vad Guatemala inlett i den nationella säkerhetsdoktrinen om kommunismen som en cancer i staten.

Denna tusenåriga vision har varit den guatemalanska bourgeoisins enda försök till självrättfärdigande på 28 år, den har omgivit sig med en sammanhängande institutionell form sedan kalla kriget. Kuppen 1965 kom samtidigt med att Guatemala fick uppleva sitt första gerillauppror och 1960 var den existerande militärapparatens svaghet uppenbar. Guatemala blev Latinamerikas försökskanin för utprövande av de anti-upprorstekniker som utvecklats i Vietnam, och man fick hjälp av hundratals Gröna baskrar och vapenförsäljning och militära utbildningsprogram i stor skala.[36] Militärens stärkta makt ledde till att den alltmer började sköta ekonomiska och politiska spörsmål. Militären och det falangistiska MLN — ofta i allians — blev de mest sammanhängande borgerliga sociala organisationerna. Arméns ökande roll inom skötseln av ekonomin och dess omvandling efter 1970 till en mäktig självständig ekonomisk enhet visade sig vara motsägelsefull: det öppnade användandet av korruption, våld och statsmakten som medel för att berika sig själv undergrävde arméns förmodade uppgift att ge hela den borgerliga formationen ett inre sammanhang.

Sålunda uppstod en garnisonstat — allteftersom andra sätt att upprätthålla hegemonin föll samman intog armén den civila statsapparatens domäner. Officerskåren bildade inte bara en sammanhängande enhet med de ledande ekonomiska grupperingarna genom att skaffa sig lantbruks- och industriegendomar, utan inkräktade också på finanskapitalets mark (genom att utnyttja statliga organ för legal förskingring eller skapa nya institutioner som Armébanken) och tog delvis kontrollen över massmedia genom att äga tidningar och TV-stationer. Dess projekt syftar inte till att leda till en massiv ideologisk-kulturell reproduktion utan eftersträvar bara skapandet av en minimal allians (vars sammansättning kan variera) kring de väpnade styrkorna.

När den ideologiska kontrollen föll samman befordrades den statliga terrorismen från en tillfällig till en institutionell praxis. Terrorn baserades på ett omfattande nätverk av lokala samarbetsmän med byråkratiska och militära funktioner. Dödsskvadroner understöds av lokala regeringsombud med administrativ och diktatorisk makt på bynivå: comisionados militares. Bakom dem finns ett genomgripande nät av spioner och angivare.[37] Guatemalas modell med decentraliserat förtryck gör det möjligt för de ekonomiska intressena hos landsbygdsbefolkningens pålitliga kärna att sammanfalla med statens militärstrategiska behov. Men fallet El Salvador är ännu mer extremt. Där är den paramilitära organisationen ORDEN upprättad i nationell skala, och representerar i vissa regioner en majoritet av bönderna genom att dela ut materiella fördelar — fördelaktiga villkor på jordbrukskrediter eller plantagearbetare året om.[38]

På 60-talet, då militären i Guatemala upprätthöll något som liknade juridisk och institutionell ordning,[39] genomförde dödsskvadronerna arméns smutsiga arbete: det inofficiella våldet skulle se ut som ett spontant heligt krig mot den kommunistiska anti-krist.[40] Dödsskvadronerna organiserades av MLN och bångstyriga personer från den privata sektorn, och deras syfte var inte enbart att på ett negativt sätt stadfästa armén (genom att ge den ”rena händer”) utan också att förfäkta antikommunistiska stämningar bland medborgarna. Men denna kvasi-ideologiska fasad undergrävdes av de metoder som användes. Dödsskvadronerna lämnade sina stympade offer till offentligt beskådande, utfärdade dödslistor, skröt om sina framgångar i undergångskommunikéer och passande bombastiska namn: ”öga för öga”, ”Rättvisans hökar” etc.[41] Utöver att skapa en nationell våldshysteri visade de sig vara motståndskraftiga mot de centrala myndigheterna. Men armén behövde escuadros till uppgifter som översteg deras förmåga, och behövde hålla dem i stramare tyglar med ett centraliserat befäl. Påhittet att det förnyade slaktandet är hemliga ultrahögergruppers verk och att de befinner sig utom regeringens kontroll har tillbakavisats i en Amnesty International rapport.[42] Idag har regeringen Rios Montt trasslat in sig i samma logik: bönder tvångsvärvas till ”civila försvarsmiliser”, och de dagliga bondemassakrerna tillskrivs rutinmässigt vänstern. Det växande antalet civila döda i ett allt blodigare krig är användbart som avledning i arméns propaganda.

III. Det revolutionära alternativet[43]

När staten reduceras till en antiupprorsfunktion leder den till ett ökat motstånd mot sitt styre. Varje ny slakt ger gerillan nya medlemmar, varje mildring av förtrycket skulle leda till samma sak. Många bönder i El Salvador och Guatemala har vänt sig till en alternativ armé för att inte längre behöva bli kanonmat. Bakom detta ligger en enkel önskan att överleva: att gå med i gerillan är inte farligare än det ”vanliga” livet. Trots att skapandet av befriade zoner inte är någon revolutionär huvuduppgift är militären oförmögen att kontrollera viktiga ekonomiska områden: Guatemalas Franja Transversal del Norte är en krigszon, och stora sträckor av den parlamentariska motorvägen — regionens viktigaste transportväg — går inte att kontrollera. Den fysiska osäkerheten omsätts i ekonomisk panik. Med varje ny spricka i den borgerliga alliansen påskyndar massrörelsen krisen genom att systematiskt slå mot den offentliga infrastrukturen och oklara civila och militära maktorgan.

Men kan den revolutionära rörelsen ta makten? Den härskande klassens dödskamp är inte definitionsmässigt slutlig. Överallt finns det tendenser till triumfalism. Revolutionen kommer inte att komma till stånd genom oförsonliga sekundära motsättningar inom kapitalistklassen, utan först när massorna — och varje borgerlig allierad med vilken de kan uppnå enhet med diktaturen — kan rycka upp militärapparaten med rötterna och definiera ett självständigt politiskt- ekonomiskt alternativ.

Det ojämna spridandet av kapitalistiska produktionsförhållanden verkar vara ett föga lovande område för ett klassbaserat revolutionärt krig. Proletariatet är fortfarande litet — från bara 14% av arbetsstyrkan i Honduras till 23% i Costa Rica — och dess organisationstraditioner obetydliga. Den tredje sektorn har svällt ut, antalet marginados och trasproletärer är högt. Många bönder, särskilt i Guatemala, står utanför penningekonomin. De största förändringarna av klass-strukturen under de senaste trettio åren har varit uppkomsten av en arbetarklass i städerna och den massiva framväxten av kringvandrande halvproletärer på landsbygden — så många som 600 000 familjer i enbart Guatemala. De politiska ledarskapen återspeglar en motsvarande förändring: under det första decenniet av integrering mellanskikt i städerna och studenter; på 70-talet industriproletariatet och statsanställda, nu lantbruksarbetare och halvproletärer.

Trots att de krafter som traditionellt anses ha en revolutionär potential är svaga, har den nya revolutionära rörelsens främsta kännetecken varit dess uppfinningsrikedom när det gäller att dra med alla sektorer som är emot diktaturerna. Denna nyskapande modell är ännu mer anmärkningsvärd som den inte uppstått ur en radikalisering av en naturaliserad rörelse utan ur en rad svåra nederlag. Även om 60-talets gerillarörelser hade fina intentioner att skapa en organisk social bas, så var de uppknutna av inskränkta foquismo-uppfattningar.[44] Centristiska alternativ gynnades av de härskande diktaturernas brutalitet men också av vänsterns katastrofala misslyckanden.

Utöver foquismo

Självkritik, speciellt av uppdelningen i politiskt och militärt arbete, partiet och focon, blev mottot för de nya revolutionärerna på 70-talet. FP2 i El Salvador, EGP i Guatemala och FSLN i Nicaragua (under dess ”ackumulerings”-period) föreslog alla ett utdraget våld innan man övergick till direkt aggressiva handlingar. Att väcka massorna till medvetenhet om det historiska i deras situation var en nödvändig förutsättning för att kunna sammansmälta omedelbara defensiva krav med den väpnade kampen, med åtföljande varierande aktionsformer. Även om strategin till en början var beroende av inplanterandet av en liten gerillahärva — en foco i strikt geografisk mening — så anmärkte det guatemalanska EGP att ”vi kallades foquistas och guevarister ... men betraktade aldrig detta som en strategi eller ideologisk definition”.[45] Samma distinktion gjorde FMLN — kommendanten Salvador Cayetano Carpio: ”Om vi tvingades börja med gerillakrigföring, så var det ett övergående stadium, en del av en övergripande plan som betraktade folket som ledare för alla kampmedel och – former”.[46]

Andra grupper reagerade på det växande förtrycket och den våldsamma utsugningen av arbetarna på 70-talet. Ett brett register av radikaliserade kristna, oberoende socialister, spontana gräsrotsorganisationer och tidigare reformistiska politiker överbryggade klyftan mellan de lokala kommunistpartierna och de nya gerillakärnorna. Generalstrejken i El Salvador 1972 krossades i blod. 1973-74 följdes en kraftfull våg av ekonomiska strejker bland Nicaraguas sjukvårdspersonal och byggnadsarbetare av ett treårigt belägringstillstånd. Och i Guatemala medförde övergången från allmänt till selektivt förtrycket ett strejkuppsving efter 1974, med kulmen 1977 när strejkande gruvarbetare från Ixtahuacán marscherade till huvudstaden och fick ut 300 000 anhängare på gatorna.

Ställda inför statens våld, avsaknaden av medling från bourgeoisiens sida, och det därav följande förpassande av även ekonomiska arbetaraktioner till illegalitet, lyftes med nödvändighet alla gemensamma målsättningar upp på det politiska planet. De organisatoriska strukturerna anpassades i enlighet med detta, för att överleva i strikt hemlighet. Åtskiljandet av politiska och militära aktioner, som länge betraktades som ett teoretiskt dilemma, sammanstrålade nu i praktiken. Processen gick inte smärtfritt och de strategiska motsättningarna övervanns inte utan problem. Medan arbetarorganisationerna alltmer knöt samman det politiska arbetet med väpnat försvar högg breda sektorer tag i och utnyttjade varje halv-lagligt tillfälle. Konsekvenserna av det öppna arbetet slakten på guatemalanska fackföreningsmän och FOR ledare i El Salvador —var tragiska men till syvende och sidst lärorika. Strejktaktiken övergavs inte och förberedandet av en generalstrejk vid det slutliga upproret var fortfarande en avgörande strategisk angelägenhet. Den mest dramatiska framgången var det hemliga guatemalanska CUC:s mobilisering av sockerarbetare i februari 1980: den första framgångsrika gemensamma aktionen av indianer och ladinos, säsongsarbetare och stadigvarande lantbruksarbetare.[47] I övrigt kvästes alla sorters försök till öppen verksamhet under 1980; att alla fraktioner i FMLN insåg behovet av att arbeta helt underjordiskt. Folkliga organisationer och underjordiska gerillagrupper gick samman: deras tidigare självständiga — om än överlappande — strukturer upplöstes. Enheten dikterades av den militära taktikens alltmer invecklade karaktär, strategin med klassallianser och de otåliga kraven från en massbas som stod fjärran från stridigheterna mellan de historiska ledarskapen.

Det som bäst förklarar det massiva införlivandet av folkliga sektorer i de nya revolutionära organisationerna är frånvaron av kanaler som ofta anses vara förutsättningar för revolutionär verksamhet (partiet, fackföreningar, etc) och förtryckets omvandling av defensiva krav. Arbetarklassens ineffektiva ”historiska” partier är bara andraplansaktörer: den nya revolutionära praktiken har lämnat dem allt längre bakom. Hundratusentals människor som kräver vattenledningar till sin barrio eller ett slut på giftbesprutningar i bondedistrikten, katekeslärare som gör en radikaltolkningar av skrifterna, mödrar som protesterar mot att deras barn försvunnit, dessa och ett oändligt antal liknande uppsplittrande krav, som saknar t o m halv-legala kanaler, är en ofullständig men mäktigt kraft utanför de traditionella politiska strukturerna.

Stereotypa liknelser med ”fisken och vattnet” för dynamiken mellan förtrupp och massor är helt otillräckliga för att förklara den centralamerikanska revolutionen. Hur skulle denna underström ges organisatorisk form? Den stora lärdomen från Centralamerika är inte bara behovet av formell enhet: liksom de flesta av vår tids marxistiska organisationer har de salvadoranska och guatemalanska grupperna varit bittert splittrade och aggressivt slungat anklagelser mot varandra. Men de ideologiska nyanserna inom ledningen var obegripliga för massrörelsen. Frågan är mer vad enhet betyder: inte längre en steril, förlamande debatt om programmatiska kompromisser, utan en gemensam vilja att överge alla hegemonianspråk, och ett övergivande av alla förutfattade meningar om nya organiska strukturer. Rörelsen har ersatt partiet.

De nya folkliga organisationerna

Detta synsätt rymmer stora risker för spontanitet och voluntarism, och verkar stå i motsättning till de leninistiska partiteorierna. Men de revolutionära organisationerna har gjort upp en tillfällig prioritering: segern kräver en brett uppbyggd rörelse? Partiet behövs främst under uppbyggnadsperioden efter upproret. Tre år efter maktövertagandet har Nicaragua nu offentligt utropat ett sandinistiskt parti.

De organisatoriska formaliteterna för att gripa makten är till form och innehåll provisoriska och självrenande. Realismen omvandlas till en passionerat antidogmatisk analys av internationella och nationella klassallianser. Majoriteten av El Salvadors revolutionära enhet har dragit slutsatsen att det inte finns några pålitliga allierade inom bourgeoisien, men denna slutsats är pragmatisk, inte dogmatisk. Dörren lämnas öppen för en allianspolitik — som fördes till sin högsta form i Nicaragua — inom ramen för en programmatisk enhet som inte gör några eftergifter och inte låter bourgeoisien få hegemoni. Denna inriktning bestäms av det praktiska behovet att gripa makten I och av ekonomiskt sunt förnuft.

Ett typiskt exempel på de nya folkliga organisationerna är El Salvadors Bloque Popular Revolucionario. Både denna och senare parallella grupper (FAPU och LP-28) gjorde klart att enhet varken skulle vara ett sökande efter en minsta gemensam nämnare eller en uppifrån påtvingad ortodoxi. Framförallt skulle det råda en intern demokrati; sida vid sida existerade högst varierande former av radikalt tänkande.[48] Massornas viktigaste krav är demokrati, och sedan början på 70-talet överskrider de de rent borgerligt demokratiska formerna: direkt deltagande är den springande punkten. USA:s dröm om att ”demokratisera diktaturerna” är central i imperialisternas sökande efter legitimitet, och den har främst uttalats av FN-ambassadören Jeane Kirkpatrick.[49] Guatemalas revolutionära enhet har en alternativ och enkel kravlista:[50] För det första: rätten att överleva. För det andra: rätten till ett anständigt liv (livsmedel, hälsa, utbildning och kultur). För det tredje: obegränsat deltagande i planeringen av detta vida digna / anständiga liv ö.a/. För det fjärde: en demokratisk statsapparat.

Det är lätt att tillbakavisa Kirkpatricks ordklyverier både med empiriska och teoretiska argument. Som Boron påpekar, ”har de senaste tio eller femton åren visat att i ett avsevärt antal latinamerikanska länder kräver en fortsatt kapitalistisk utveckling att man raserar de institutioner, den praktik och de värderingar som traditionellt förbinds med den borgerliga demokratin”.[51] Boron syftar på Sydamerika: i Centralamerika var den borgerliga demokratin raserad redan innan.

Den revolutionära betoningen av det subjektivt-ideologiska (utan att föreskriva rigida ideologiska formuleringar) förklarar att det i Centralamerika skett en sammansmältning mellan marxism och den nya kristna ”valmöjligheten för de fattiga”. Huvuddelen av den katolska kyrkan har givit bönderna en vision — inte de traditionella utopierna utan tanken på en omedelbar daglig kamp som formas av en medveten vilja. Denna bland människor rotade aktivism har sammansmält med de marxistiska revolutionärernas praktik. Än mer, den har givit vänsterns ofta bristfälliga strategiska uppfattningar ett nytt innehåll. Det är ingen opportunistisk allians, utan en strategisk sammansmältning och ett ömsesidigt teoretiskt berikande.[52] Detta ideologiska sammanväxande är lärorikt för marxister i hela Latinamerika. Utan att överdriva kan vi vara vittne till uppkomsten av en ny sorts socialistisk praktik.

Man bör dock vara för att det är för tidigt att titta utöver ursprungen. De salvadoranska massorna har under tre år lidit under en oändlig brutalitet; de guatemalanska i nästan tre decennier. De folkliga organisationerna har varit beroende av sin förmåga att tillfredsställa folkets strävan efter en demokratisk process. Men hur länge kommer det ”förlängda folkkriget” att vara? Kan masstrukturerna motstå ytterligare fem eller tio år?

Sandinisterna besegrade Somoza med hjälp av en kreativ blandning av konventionell och okonventionell militär taktik,[53] och behovet av flexibilitet har anammats på andra håll; Centralamerika. Men FSLN hade enastående gynnsamma konjunkturella förhållanden: Kunde de ha intagit det militära kraftcentrat Managua utan USA-imperialismen misstag, mobiliseringen av bourgeoisien och Somozoas själv-destruktiva taktik? FMLN och Guatemalas URNA har färre fördelar: de utkämpar ett krig för att krossa statens politiska strukturer, bygga en alternativ social infrastruktur och dubbelmakt utanför storstäderna och skapa en nödvändigt grund för det slutliga .angreppet mot statsmakten.[54] Deras förmåga till offensiva operationer har ökat, men plågsamt sakta. Det mångfacetterade kriget vinner makt, men angreppet mot eliten är ännu inte i sikte.

Denna utdragna kamp gör att man ständigt måste omvärdera förhållandet mellan förtrupperna och massorna. Situationen är farofylld. Vi kan inte förutsätta att de folkliga organisationernas embryonala verksamhet kommer att fortleva eller att deras kortvariga inspiration kommer att leda befolkningen genom ytterligare krig. Den största risken är att de olika politiska och militära funktionerna alltmer splittras upp just den tudelning som krossade revolutionen i Guatemala för femton år sedan. De ledande politisk-militära organisationerna i Guatemala och El Salvador byggdes ända från början upp till arméer som var förmögna att krossa de lokala repressiva krafterna, men också att bekämpa en intervention från USA:s sida. Tusentals salvadoranska kadrer har dödats under de senaste tre åren. Under sådana förhållanden dominerar de militära frågorna och metoderna. Erfarenheterna från Vietnam blir i allt större grad en referenspunkt. Det är omöjligt att förutspå hur den framtvingade uppsplittringen mellan förtrupp och bas, och omöjligheten för befolkningen att uttrycka sig med icke-militära medel, kommer påverka den framtida kampen.[55]

IV. Tala i nattmössan och visa sin makt: den nya geopolitiken

Centralamerika är en imperialismens kris som är potentiellt lika hotfull som Mellanöstern. Det säkraste av USA:s intresseområden, bara två timmars flygresa från Miami, har drabbats av en geopolitisk kris. Detta återspeglar mindre regionens inneboende strategiska värde än den bjärta kontrasten mellan retorik och genomförbar politik, bakgårdens symbolvärde för ett återuppvaknat imperialistisk psyke och ett svårt splittrat utrikesdepartements brist på sammanhang.

Även om de privata amerikanska investeringarna är stora jämfört med den centralamerikanska BNP, så utgör de mindre än 1% av USA:s investeringar i världsskala: en miljard dollar 1980. Tanklöst bortser USA-administrationens blocktänkande från Sovjetunionens egna internationella förvekligande och ambivalens gentemot kampen i Centralamerika, och rutinmässigt rabblar den upp det sovjetiska hotet mot de mexikanska och venezolanska oljefälten, raffinaderierna och oljetransportmedlen i Karibiska havet och de amerikanska militärbaserna i Guantanamo, Puerto Rico och området kring Panamakanalen. Men utöver dessa offentliga bortförklaringar svarar Reagans politik i Centralamerika mot ett komplicerat samspel mellan in hemska politiska faktorer, vilka återspeglar Reagans lättrörliga politiska bas, högertraditionens karaktär, och dess svaga politiska mandat. Den åderförkalkade amerikanska högern valde Centralamerika — och framför allt en snabb seger i El Salvador — som ett test för att åter slå fast sin internationella makt och Pax Americana. Regionen erbjöd användbara sidosyften: att pröva Västalliansens enhet på ett område vars strategiska risker var små, och tryggt ställa nya utrikespolitiska riktlinjer i motsättning till Carters anpassningspolitik. Ett nytt hävdande av imperialismens intressen skulle kunna uppfylla Reagans utfästelser att bota Vietnamsyndromet.[56]

Administrationens dilemma är att genomföra en utrikespolitik i enlighet med yttersta högerns retorik, men samtidigt anpassa den till en minskande makt i världsskala, och kunna lugna en helt förvirrad valmanskår som vinglat mellan Carters treparterspolitik och den chauvinistiska chocken med gisslan i Iran. ”Provballongen” i Centralamerika har visat sig vara en renodlad katastrof. Haig, som främst var van vid en hård treparterspolitik, trodde att El Salvador var ett ställe där man skulle kunna sopa undan högern. Det skulle vara som att ”muddra ett fyllo”.[57] Haig ledde en aldrig tidigare skådad utrensning inom utrikesdepartmentet och utrikesrepresentationen, och vana vid kontrarevolutionär och hemlig verksamhet är en merit, kännedom om Centralamerika var ett direkt hinder.[58]

”Solstaterna” /Florida, Texas Ö.a/ tittar söderut

Paradoxalt nog kan den våldsamt Haigfientliga nya högern göra de största anspråken på kunskap om regionen. En otillräckligt analyserad sida av frågan är Centralamerikas betydelse för viktiga delar av Reagans instabila högerallians, där mobiliseringar kring en enstaka fråga är avgörande. Kalifornien-politikern Reagan är lyhörd för den mäktiga bourgeoisien i ”solstaterna” och på västkusten, vilken först befäste sin makt under Richard Nixon.

Det är främst ”solstats”-dollar som på senare tid investerats i Centralamerika — och de har byggt upp en mångfasetterad kedja av ideologiskt-kulturellt, politisk och militärt inflytande. Dessa spekulativa profitstarka industrikretsar (turism, rymdflyg och ny teknologi) blev kompanjoner med Somozas och Guatemalas ”byråkratiska bourgeoisie”. I sin tur uppstod starka högerinriktade påtryckningsgrupper i Washington, grupper som krävde militärt amerikanskt stöd till diktaturerna och försökte torpedera lagstiftningen om Panamakanalen.

Texas Instruments byggde en monteringsfabrik i frizonen i San Salvador, affärsmän reser mellan New Orleans och San Pedro Sula, finanshuvudstad på den honduranska östkusten, casino- och boskapsentreprenörer gör sig snabba förmögenheter i Guatemala. Rekryteringen av legoknektar till Somoza koncentrerades till Albuquerque, New Mexico. Några mil norrut — i Santa H — skisserade högerakademiker det viktigaste utkastet till Reagans latinamerikapolitik.[59] Tusentals centralamerikanska affärsmän i exil och deras Castrofientliga kubanska kollegor har förvandlat Miami till en in- och utgång för handeln mellan USA och Latinamerika.[60] Eastern Airlines, med huvudkontor i Atlanta — centrum i den ”nya södern” — har en blomstrande trafik på Guatemala, medan Western Airlines tar hand om förvisningen av flyktingar från El Salvador. Banden mellan Moral Majority — fortfarande inflytelserik, även om den under protester har underordnats Reaganismen — och Centralamerika har också stärkts, och främst koncentrerats till det starkt evangeliserade Guatemala. Pastor Jerry Falwell och andra ledare för den ”elektroniska kyrkan” har erbjudit Guatemala, vars nye president är församlingsäldste i den kalifornsiska Church of the World, ett ”handtag av kärlek” värt många miljoner dollar.

Denna mäktiga och överlappande samling av finansiella, politiska och religiösa intressen har hjälpt till att sätta Centralamerika högt på Reagans dagordning. Hans svar har varit säkerhetsinriktade program: en reaktion på det revolutionära uppsvinget snarare än en genomtänkt ekonomisk politik. Men detta visar att man gjort prioriteringar, inte att man tagit till surrogat, och antyder att administrationen betraktar situationen i Centralamerika som en fas av kapitalistisk anpassning — där ett krossande av massrörelsen är en förutsättning — snarare än en slutgiltig kris för systemet.

Medling och intervention

Vänsterns möjligheter att gripa makten är oerhört beroende av yttre faktorer: inte bara USA-interventionen utan också olika internationella aktörers inställning. Även om inhemska begränsningar verkligen stör Reagans vildaste fantasier, så är den härskande klassens manöverutrymme ytterst begränsat. De liberala kongressledamöterna vidhåller drömmarna om en borgerlig demokrati av Costa Rica-modell, vilket varken samhällsmotsättningarna eller kapitalets nuvarande krav tillåter.

Oavsett revolutionens styrka kommer den inte att segra om inte en mobilisering av en internationell motvikt bromsar USA:s ekonomiska och militära makt. Det finns hoppfulla om än inte slutgiltiga tecken. USA:s politik har framkallat djupa motsättningar med verkliga eller inbillade allierade.

Övergivandet av multilaterala initiativ illustreras av den ekonomiska strategin. Den ursprungliga ”mini-marshallplanen” förordade att Nassaugruppen, som omfattar Förenta Staterna, Mexico, Kanada och Venezuela, skulle göra ett gemensamt initiativ. Samtidigt som den i februari 1982 ersattes av Caribbean Basin Initiativ (CBI) har det skett en allmän svängning från fler-partsöverenskommelser till bilaterala hjälpprogram. Men isolationismen kan visa sig vara tillfällig. Motsättningarna kan skapas allteftersom Reagans operationer (CBI), det fortsatta militära stödet till El Salvador) polariserar kampen och på ett konstgjort sätt påskyndar Nicaraguas försiktiga övergång till socialismen. CBI:s metoder är uppsplittrad — land för land — snarare än en enhetlig regional strategi. Beslutet att välja Costa Rica, El Salvador och Jamaica till främsta mottagare av de 350 miljonerna dollar visar enligt en liberal vetenskapsman ”administrationens intresse av militär säkerhet, politisk lojalitet och fördel för amerikanska bolag”.[61] Det finns andra hinder för planen, skattekrediter till amerikanska investeringar utomlands är knappast lockande för företag vars främsta investeringskriterium är politisk stabilitet. Och den enkelriktade frihandelsöverenskommelsen för export från karibiska övärlden kommer att undergräva Puerto Ricos konkurrenskraft.[62] CBI:s hjälp är främst ägnad att täcka underskottet i betalningsbalansen, den tar inte itu med krisen för kapitalets reproduktion. Och storleken är löjligt liten. De 70 miljonerna dollar till Costa Rica kommer knappt att täcka hälften av 1981 års förlorade småsummor: den har satt ett tak på 75 miljoner dollar per land. Det diskriminerande och säkerhetsmotiverade CBI, som demonstrativt utesluter Kuba, Nicaragua och Grenada, står i motsättning till San Joséöverenskommelsen från 1979, enligt vilken Mexico och Venezuela förser samtliga länder i Centralamerika med olja till förmånspris, en praktisk sammanstrålning av Mexicos utfästelser om en Ny Internationell Ekonomisk Ordning och det kristdemokratiska Venezuelas utnyttjande av oljedollar för att exportera sin ideologi.

Ett brett spektrum av länder har antingen medlande eller direkt intervenerande mål i Centralamerika. En komplicerad kedja av faktorer är inblandade: kapitalismens globala kris; motsättningar mellan USA:s låt-gå politik och ett våldsamt protektionistisk Europa; en ny europeisk expansion som uttrycks i sökandet efter nya marknader och inbrytningar av socialdemokratisk ideologi i traditionellt amerikanska inflytelsesfärer: konkurrens på subregional nivå mellan nyblivna makter (Mexico, Brasilien, Argentina och Venezuela kan alla, med hjälp av betydande krediter och investeringar, påverka de lokala händelserna), och den laddade atmosfär som skapas av Reagans politik. Den främsta medlaren är Mexico, dess på oljerikedom grundade aktivism, dess traditionella manöverutrymme visavi USA:s politik, och en flexibilitet som en radikal utrikespolitik tillåter, är ett unikt exempel på inhemsk självförsörjning.[63] Effekterna av USA:s förlorade hegemoni har spridit sig över hela Latinamerika. Även före Malvinasnederlaget var OAS (Organization of American States) inte längre bara nickedocka för USA:s politik. Reagan har tvingats in i en hårdare formell polemik med sina grannar.

Men det är lätt att bli självbelåten. De internationella styrkeförhållandena på viktiga områden har sedan 1979 ändrats till de centralamerikanska revolutionärernas nackdel. Oberoende av order från USA innebär inte automatiskt att man har radikala sympatier. Inom Andinska pakten — en viktig kraft när det gällde att neutralisera och isolera Somoza — har Ecuador, Bolivia och Colombia gått åt höger, medan Venezuelas hållning är växlande och osäker. El Salvadors och Guatemalas försvagade regimer har säkrat militär- och underrättelseunderstöd från Israel och de utstötta staterna i Sydamerika. Panama, en framträdande anhängare till sandinisterna, har sedan Omar Torrijos dog, legat lågt: Inte ens Mexicos stöd kan tas för givet. Övergången från López Portillo till den konservativa teknokraten De La Madrid sker mitt under en svår ekonomisk nedgång som minskar möjligheterna att med stor utländsk hjälp, skaffa sig regionalt inflytande, medan köpet av F-5-stridsplan varslar om att den kortsiktigt underordnade mexikanska militären kan få en ökad politisk betydelse.

Valfetischism

Det för Förenta Staterna ovana behovet att inför den internationella opinionen rättfärdiga sin politik har fått dem att för första gången i Centralamerika verka för parlamentariska val. Mellan november 1981 och mars 1982 gick Honduras, Costa Rica, Guatemala och El Salvador till val.

Carter med sin treparterspolitik hade insett behovet att åter nå en uppgörelse i Latinamerikas periferi. Men ingenstans var hans beredskap att kasta talet om mänskliga rättigheter överbord till förmån för strategiska intressen klarare än i El Salvador. Reagans sätt kanske är grövre, men logiken i hans politik har sitt ursprung i Carters sista år. Efter misslyckandet i Nicaragua försökte Carter använda en ny förebyggande taktik i El Salvador och han backade upp kuppen i oktober 1979. Men hellre än att riskera de explosiva resultaten av en verklig reformism, fyllde administrationen det högsta militärkommandot med officerare som var lojala mot försvarsminister Garcia. Makten övergick från oligarkin till arméns högerflygel, som fördes fram som en självständig politisk kraft med egna ekonomiska intressen. Reagan ärvde den kristdemokratiske presidenten José Napoleón Duarte som galjonsfigur för Garcias styre, och han behöll täckmanteln hellre än att vända sig till oligarkin. Men det samtidiga militariserandet och valförespråkandet har fått katastrofala resultat. Valen blev påtvingade utifrån och uppstod varken ur den salvadoranska situationens inre dynamik eller som en eftergift erövrad av arbetarklassen. Likt en trollkarlens lärling har Reagan förvärrat en tredubbel borgerlig splittring: Duartes rättfärdigande kristdemokrater har lidit skeppsbrott och Reagans krig har stimulerat framväxten av en fast grundad nyfascistisk kraft — ARENA. Garcia är fortfarande den starke mannen, men i och med arméns utnämning av president Magaria (förbryllande mer öppenhjärtig än Duarte om sin brist på makt) har ”centern” gått åt höger.[64]

Valfetischismen och ramlandet av El Salvador, Costa Rica, Honduras och Guatemala i en exklusiv ”centralamerikansk demokratisk gemenskap” syftar till att inringa Nicaraguas sandinistiska revolution. Medan det finns en kontinuitet mellan Carters och Reagans politik i El Salvador, i Honduras (som polisstat) och tom i Guatemala (där båda administrationerna kännetecknas av ett politiskt vacuum), medförde Reagans makttillträde en omedelbar förvandling i Nicaragua.

V. Övervägande om den nicaraguanska övergången

Sandinisterna har det tunga ansvaret att gå i spetsen för en unik övergång till socialismen, en övergång som i grunden handlar om frågan om demokrati och pluralism. En utomordentligt snabb revolution — diktaturen föll sönder på mindre än två år — är inte den bästa förutsättningen för att bygga en verkligt socialistisk demokrati ansikte mot ansikte med imperialisternas fortsatta fientlighet. FSLN hade ett massivt men outvecklat stöd, en akut brist på politiska och tekniska kadrer, efterlämnad ekonomisk förstörelse, och en påtvingad samexistens med den icke-demokratiska bourgeoisien, i en allians där ledarskapet säkrades först efter en abrupt förändring av styrkeförhållandet mellan klasserna.

Från början försökte sandinisterna få till stånd en långsam övergång till låg kostnad, och motiveringen var att de ville undvika en chockartad inhemsk splittring och förhastad bestämning. För att överleva tvingades man ta till en bräcklig dialektik mellan troheten mot revolutionens centrala mål och behovet att undvika provokationer. Övergångsstrategin hade fyra axlar: för det första en planerad blandekonomi vars tyngdpunkt var alliansen mellan den statliga sektorn och småbonde- och handelskapitalet; för det andra det politiska uttrycket för denna ekonomiska modell i form av en institutionaliserad pluralism (fri aktivitet för oppositionspartier, ideologisk och religiös pluralism, företrädare för icke-sandinistiska krafter i regeringen), för det tredje permanent massmobilisering som strategisk garant för programmet (massorganisationer som är självständiga från staten, arbetar- och bondemilis, nationella alfabetiserings- och sjukvårdskampanjer etc.) för det fjärde internationell inriktning av den inhemska politisk-ekonomiska modellen (balanserad differentiering av handelsförbindelserna, kraftigt stöd till den Alliansfria rörelsen).

Den privata sektorn fortsatte att kontrollera 75% av produktionsmedlen och man garanterade en fri ekonomisk verksamhet — inom ramen för centralt planerade riktlinjer. 80010 av de statliga krediterna gick till den privata sektorn. Men de ekonomiska garantierna till kapitalistklassen fick inte sin motsvarighet i politisk makt. Sandinisterna riktade sin dialog med den privata sektorn till arbetsgivarorganisationen COSEP snarare än till överflödet av reaktionära och centristiska partier, och begränsade diskussionen till det tekniska och ekonomiska området. Den djärva strategin att omringa bourgeoisien och tvinga den att avsäga sig kraven på politisk hegemoni, var endast realistisk under den speciella konjunkturen efter upproret: en organisatoriskt svag, förvirrad bourgeoisie och en Carteradministration som var ovillig att stödja kapitalister som var aggressiva motståndare till den nya regeringen.

Till en början visade sig den kapitalistiska oppositionen på det ekonomiska området: investeringsvägran, försinkningar av produktionen, dekapitalisering och ekonomiskt sabotage. Den statliga sektorn överskred gradvis den privata sektorns produktivitet, och på ett motsvarande sätt ökade arbetarklassens mobilisering. De periodiskt återkommande brytningarna mellan FSLN och oppositionen under 1980 följdes av ett successivt lösgörande av bourgeoisien från statsapparaten: industriledaren Alfonso Robelos avgång ur juntan i april och högergruppernas uttåg ur Statsrådet i november var illa skötta sammanstötningar som löstes till FSLN:s förmån och åtföljdes av ständiga massmobiliseringar till stöd för regeringens ståndpunkter.[65]

Undantagstillståndet

I och med Reagans valseger trappades klasskriget upp. USA:s politik försökte nu sätta käppar i hjulet för sandinisternas övergångsmodell genom att utnyttja alla motsättningar inom den pluralistiska samexistensen: mellan biskoparna och ”folkets styrka”, mellan de rivaliserande fackföreningarna, inom massmedierna, och mellan den infödda Miskitobefolkningen på altlantkusten och mestizomajoriteten. USA:s taktik omfattade allt från direkt ekonomiskt stöd till antisandinistiska grupper över propagandistiska angrepp till hemliga aktioner och hot om direkt intervention.[66]

Kan FSLN, inför detta våldsamma angrepp och det ständiga hotet om invasion, uppmuntra demokratin inom massrörelsen? Kan förtrupper undvika ett byråkratiskt styre å massornas vägnar? De demokratiska framstegen har varit ojämna. Inför bourgeoisiens mobilisering för att överleva verkar en överdriven demokratism vara en lyx. Sida vid sida existerar ”direkt” demokrati, acklamationsomröstningar, ansvarighet inför allmänheten, ren vertikalism och frön till ett decentraliserat valförfarande. Men ett allmänt förekommande deltagande är uppenbart. Nyckeln till ett befästande av demokratin för folkrörelsens oberoende av staten. Även om högern fördömer de sandinistiska massorganisationerna och, kallar dem bihang av polskt snitt till en allsmäktig, sluten partibyråkrati, så gjorde det andrum Carter gav att frön av ständigt ansvarstagande och självständiga klassaktioner kunde slå rot. Regeringens politik, speciellt vad gäller jordreformen, formulerades alltmer som ett svar på självständiga masskrav. De krav på socialism som ställdes i maj 1982 är i allra högsta grad ett uttryck för proletariatets självmedvetande och vittnar om denna klass förmåga att bestämma sandinismens exakta innehåll och sätta sig över högerns ideologiska dimridåer. FSLN:s ledning kommer inte ensam att kunna göra upp tidtabellen för övergången till socialismen. Samspelet mellan förtruppen och massorna är fortfarande flytande och ömsesidigt.

De senaste angreppen från Reaganadministrationen har sporrat och radikaliserat massrörelsen. Godkännandet i november 1981 av 19 miljoner dollar till hemliga aktioner mot Nicaragua, de terroristiska räderna från Honduras och den samtidiga propagandakampanjen som stämplade landet som ”totalitärt” och ”expansionistiskt” är en oåterkallelig vattendelare. Förenta Staterna kommer för den internationella publiken att utnyttja alliansen mellan sandinistavhopparen Eden Pastora och affärsmannen Alfonso Robelo och kallar den en legitim ”tredje våg” mellan sandinismen och Somozas Nationalgarde.

Införandet av ett undantagstillstånd fram till februari 1983 gör sannolikt att reformerna av massmedialagstiftningen, en ny lag som reglerar de politiska partiernas verksamhet och ett program för att stimulera privat investering, tills vidare upphävs. En omfattande ekonomisk debatt, liknande den på Kuba 1963-64, är på väg inom FSLN:s ledning. Den akuta bristen på utländsk valuta tvingar redan fram prioriteringar av resurser till statligt ägda och andra nyckelindustrier. Med andra ord verkar en hårdare, mer konventionell övergång till socialismen vara överhängande. Men detta nya skede åtföljs av ett ökat folkligt deltagande. Självständiga aktioner — som ligger i linje med, men inte är underordnade, ledningens inriktning — har fått ett fast fotfäste kring det militära försvaret och som svar på de katastrofala översvämningarna i maj-juni 1982. Ökad demokrati inom en högt disciplinerad och kreativ massrörelse kanske blir ersättningen för att man överger många av de ursprungliga förutsättningarna för en pluralism inom ramen för en flerklassers ”nationell enhets”-allians.

Efterskrift: framtidsutsikter

Förenta Staternas sökande efter pålitliga allierade som bastioner mot revolutionen, och försöken att legitimera dessa buffertstater med demokratiska kreditiv, har påskyndat internationaliseringen av kriget i Centralamerika. Utvecklingen i vart och ett av länderna får återverkningar i de fyra andra. Lösningen — både en revolutionär omvandling och ett borgerligt återupprättande — finns på regional nivå.

Tre vägar står öppna för Reaganadministrationen, som för tillfället inte har någon sammanhängande ersättningsplan: en förhalningslösning enligt de riktlinjer som Mexico föreslår; att som en sista utväg acceptera att Guatemala och El Salvador ”faller” och skapa hårt militariserade fästen i Costa Rica och Honduras; eller ett regionalt krig utlösts av en gränskonflikt mellan Honduras och Nicaragua. Var och en av valmöjligheterna skulle kunna omfatta en delvis omvandling av kapitalismen i regionen under politiska former som kan sträcka sig från en begränsad liberal demokrati till en korporativ nyfascism.

En genomgång av framtidsutsikterna för vart och ett av länderna visar att det är svårt att föreslå enhetliga kapitalistiska lösningar:

• I El Salvador verkar inte den ”nationella enheten” efter valet vara livskraftig. En kupp (högern mot yttersta högern) verkar möjlig, men skulle beröva regimen dess legitimitet.

• I Costa Rica är prognosen klarare: en successiv minskning av handlingsfriheten inom den nuvarande politiska modellen, men utan att detta på kort sikt undergräver den borgerliga demokratins grundläggande stabilitet.

• I Guatemala är armén fortfarande skiljedomare i den politiska processen och det bakom en bonapartistisk fasad: den nuvarande diktaturens försök att återupprätta ett borgerligt styre kommer att avslöja djupare motsättningar mellan den militära regimens civila stöttepelare.

• I Honduras är den begränsade demokratiseringsprocessen, som övervakas av en utrensad och befäst högerflygel inom militären, praktiskt taget genomförd.

Om Förenta Staterna lyckas rädda kapitalismen inom någon del av näset, så kommer detta säkert att backas upp med kapitalinjektioner som är avsevärt större än CBI:s löjligt små summor. Att få en motsvarande hjälp till åter-uppbygget av sina ruinerade ekonomi-er är det centrala hotet mot den revolutionära rörelsen i El Salvador och Guatemala. Ingen av dem kommer att få åtnjuta en smekmånadsperiod som sandinisterna fick. Varken socialdemokratin i väst eller Sovjetunionen kommer att plocka fram mångmiljonprojekt för återuppbyggnad. Även om den slutliga ekonomiska potentialen och den politiska förhalningsstyrkan hos ett enat och rationellt planerat block av centralamerikanska länder är avsevärd, så kommer varje revolutionär seger säkerligen att ställas inför en omedelbar och dramatisk försörjningskris.

New Left Review 135, augusti 1982, översatt från engelska av Göran Källqvist

Politiska partier och officiella organisationer

1950 bildades regeringspartiet PRUD (Partido Revolucionario de Unificacion Democratica). Detta parti gav sedan upphov till PCN (Partido de Conciliacion Nacional). PCN bildades 1961. Inom det partiet finns alla större maktgrupper, storgods- och plantageägare, finans- och industrimän samt militären. Fler grupper började så småningom lämna PCN och bildade andra partier.

PCN (Partido Popular Salvadoreño) grundades 1965. Till PPS har de flesta som lämnade PCN anslutit sig. Det handlar främst om El Salvadors storföretagare, industri- och bankmän. Partiet är emot varje ingripande från statens sida i ekonomin.

FUDI (Frente Unida Democrático Independente) bildades 1971 och representerar de mest konservativa och traditionella grupperna inom jordbrukssektorn, främst kaffeodlarna som är fientligt inställda till varje modernisering av industrin.

FARO (Frente Agrario de la Región Oriental) bildades 1976 och representerar jordbruksoligarkins intressen. Partiet försöker agera fritt i relation till PCN.

PDC (Partido Democrático Cristiano) grundades 1960 och var det första partiet som grundades på en ideologi och inte enbart som ett instrument för en bestämd ledares valpropaganda under en viss period. Partiets anhängare och sympatisörer finns speciellt bland småbrukarna, små och medelstora affärsmän, industrimän och hantverkare, lantarbetare, universitetsstuderande, tjänstemän och fria yrkesutövare. Fram till 1979 samarbetade PCD med MNR och PCS (se nedan).

ORDEN (Organización Democrática Nacionalista). ORDEN är en av de viktigaste halvmilitära organisationerna. Bildades 1968 för att stödja ar men i dess repressiva aktioner. Leds av republikanernas president och har sedan omorganiserats till FAN (Frente Amplio Nacional).

UGD (Unión Guerra Blanca) bildades 1974 som ett halvmilitärt instrument till FARO och leds direkt av finansoligarkin, jordägare och pensionerade officerare. Arbetare mer underjordiskt än ORDEN.

ARSENAL (Agencia Nacional de Seguridad) har sedan 1975 stått för utarbetandet och utförandet av alla repressiva aktioner. Kontaktförmedlare mellan de paramilitära grupperna och armén.

Politiska partiet och organisationer i opposition

PCS (Partido Comunisto Salvadoreño) grundades redan 1930. Efter upproret 1932 förklarades PCS illegalt och övergick till underjordiskt arbete. 1969 bildades UDN som kan ses som kommunistpartiets lagliga gren. Under så gott som hela sin existens har partiet förespråkat den parlamentariska vägen. 1970 splittrades partiet då en av de blivande ledarna för FMLN uteslöts ut PCS. Inte förrän i slutet av 1979, i och med juntans misslyckande att knyta till sig den ”demokratiska oppositionen” och då förtrycket bredde ut sig beslöt partiet att stödja den väpnade kampen. Partiet stöds i huvudsak av industriarbetare, hantverkare och arbetare på kaffeodlingar. MNR (Movimiento Nacional Revolucionario) bildades 1967. Detta parti vann snabbt anhängare i städerna. Det leds av universitetslärare och socialdemokrater från småbourgeoisin. MNR anslöt sig till Socialistinternationalen 1976.

UNO (Unión Nacional de Oposición) är en bred front som bildades vid presidentvalen 1972 mellan PCS, MNR och UDN med José Napoleon Duarte som presidentkandidat och Guillermo Manuel Ungo som vicepresidentkandidat.

De flesta gerillarörelserna såg dagens ljus i början av sjuttiotalet. De mest framträdande var FAPL (Fuerzas Armadas Populares de Liberación), FARN (Fuerzas Armadas de la Resistencia Nacional) och ERP (Ejército Revolucionario del Pueblo). I allmänhet förklarar sig dessa för att vara marxistiska och förenar ett politiskt arbete med väpnad kamp. 1 början framförallt i städerna men ju mer kriget utvecklades drog sig gerillan ut på landsbygden. De väsentligaste skillnaderna är taktiska. FAPL talar t ex om ett utdraget krig med andra förespråkade från början revolutionära aktioner.

De militära organisationerna stöder sig direkt eller indirekt på olika massorganisationer. FAPL har relationer med BPR (Bloque Popular Revolucionario), FARN med FAPU (Frente de Acción Popular Unitario) och ERP med LP-28 (Ligas Populares 28 de berero). Även dessa massorganisationer bildades under sjuttiotalets början, LP-28 i slutet av sjuttiotalet, med uttalat syfte att organisera folket och nå längre än till valstrategi och de mest omedelbara ekonomiska kraven. Dessa förkastade helt de parlamentariska arbetssätten inom den borgerliga demokratin. Inom organisationerna möts och samarbetar fackföreningar, studentorganisationer, kvarterskommittéer, politiska grupperingar, lantarbetarorganisationer, etc.

De militära organisationerna stöder sig även på politiska organisationer. FAPL på FPL (Fuerzas Populares de Liberación Farabundo Marti), FARN på RN (Resistencia Nacional) och ERP på PAS (Partido de la Revolución Salvadoreña).

FORO Popular är en rörelse som bildades 1979 av PDS, MNR, UDN, LP-28 och några fackföreningar. FORO:s syfte var att utarbeta planer för en demokratisering av landet och presentera en gemensam plattform för alla grupper som deltar i kampen.

CRM grundades i januari 1980 för att få till stånd ett samarbete mellan och en förening av de marxistiska massorganisationerna och deras militära motsvarigheter.

FD organiserades i april 1980 av fackföreningar, småföretagare och universitetsrepresentanter, socialdemokrater och sådana som lämnat kristdemokraterna.

MPSC (Movimiento Popular Socialcristiano) var en grupp kristdemokrater som lämnade juntan i mars 1980.

FDR (Frente Democrático Revolutionario) bildades i april 1980. FDR innebar en förening mellan CRM och FD som tillsammans organiserade de viktigaste massrörelserna i El Salvador under de senaste tjugo åren med marxister, socialdemokrater och ”avfällingar” från kristdemokraterna.

DRU (Directorio Revolucionario Unificado) grundades i maj 1980. Partiet består av tre politiska och militära organisationer (FAPL, FARN och ERP) samt PCS och styrs av ett politiskt och militärt kommando. I augusti 1980 drog sig FARN/FAPU ut för att komma fram till vissa överenskommelser med en överste vid namn Majano. Då de ställdes inför ett splittringsförsök från arméns och regeringens sida återvände de emellertid till DRU efter ett par månader.

Slutligen, FMLN (Frente Farabundo Marti para la Liberación Nacional) bildades i oktober 1980 och grundar sig på DRU, FDR och andra organisationer. FMLN bildades för att centralisera, samordna och genomföra planerna för kampen mot armén och regeringen, och dessutom för att få fram resurser och organisera solidariteten internationellt med den salvadoranska revolutionen.

Arbetarrörelsen

Redan i slutet av artonhundratalet bildades de första arbetarorganisationerna i landet, men till en början var de mycket små. 1910 grundades Handelsanställdas förbund och fyra år senare, 1914, El Salvadors landsorganisation samt några lantarbetarorganisationer.
  Ett andra försök till samordning av den fackliga rörelsen gjordes 1924 i och med grundandet av FRTS (Federación Regional de Trabajadores de El Salvador). Efter det misslyckades upproret 1932 krossades nästan alla arbetar- och lantarbetarorganisationer och skråväsendet började åter igen blomstra. Då president Martinez störtades 1944 återuppstod fackföreningsrörelsen, men den härskande oligarkin förlorade inte makten. Ett år senare bildades UNT.




Noter

[1] Som brukligt är utlämnas Panama ur denna studie. Historiskt har det stått utanför alla försök till regional integrering. Även OM det geopolitiskt tillhör Centralamerika, så har dess säregna ekonomiska struktur ställt det i en klass för sig. Det är inte beroende av jordbruksexport, och fungerar främst som verksamhetsbas för USA:s antirevolutionära arbete. Trots denna mäktiga imperialistiska närvaro har Kanalfördragen givit regimen en stabil social bas. De existerande politiska strukturerna verkar vara flexibla och förmögna att minimera motsättningarna mellan olika borgerliga grupperingar. Den industriella tillväxttakten är hög. Man kan varken tala om en ackumuleringskris eller att den nuvarande politiska modellen är uttömd.

[2] Ruy Mauro Marini, ”The nicaraguan Revolution and the Central American Revolutionary Process”, Contemporary Marxism 3 (San Francisco), s. 62.

[3] De bästa analyserna av den guatemalanska revolutionen är ACLA, Guatemala, Berkeley 1974, särskilt s. 44-56, och Gabriel Aguilera Peralta. Estado Militar y Lucha Revolucionaria en Guatemala (San Jose, Costa Rica, 1982), stencil. En utmärkt journalistisk redogörelse för befrielsen 1954 görs av Kinzer och Schlessinger i Bitter Fruit: the United Story of the American Coup in Guatemala, New York 1982.

[4] Se Edelberts Torres-Rivas, ”Ocho Claves para Comprender la Crisis Centralamericana”, Polémica (San José, Costa Rica, 1981).

[5] Exempelvis står gödningsmedel och bekämpningsmedel för 50% av omkostnaderna vid kaffeproduktion.

[6] Inforpress (Guatemala City), nr 447, 18 juni 1981.

[7] Se Edelberto Torres-Rivas, ‘The Central American Model of Growth’, Latin American Perspectives (1982), sid 25–26. Den bästa översikten över den kapitalistiska utvecklingen är Interpretación del Desarollo Social Centroamericano (San José, Costa Rica, 1971) av samme författare.

[8] Se Mario Posas, ‘Honduras at the Crossroads’, Latin American Perspectives (1982), sid 44–46.

[9] Även om dessa förhållanden har mildrats så har de inte upphört: dagens militära ledargestalt, general Gustavo Alvarez, var ansvarig för Castle och Cooks krossande av fackföreningen vid Las Isletas fruktkooperativ. Se Steven Volk, ”Honduras – on the Border of War”, NACLA Report on the Americas, november-december 1981, s. 34.

[10] De ‘stora diktatorerna’ var Jorge Ubico (Guatemala 1931–44), den förste Somoza (Nicaragua 1936–56), Hernández Martínez (El Salvador 1931–45) och Tiburcio Carias (Honduras 1933–48).

[11] Dessutom stod kaffe vid denna tidpunkt för mellan 70–80% av regionens hela export. Se Jenny Pearce, Under the Eagle, London 1981, sid 25.

[12] Det finns mycket skrivet om MERCOMUN. Se, bland annat, två utmärkta korta studier: David Tobis, ‘The Central American Common Market—The Integration of Underdevelopment’, NACLA Newsletter (1970); och Julio Carranza Valles, El Mercado Común Centroamericano – Un Caso de Integración Dependiente, Centro de Estudios sobre América, Havanna 1981. En längre ekonometrisk analys är Enrique Delgados, Evolución del Mercado Común Centroamericano y Desarrollo Equilibrado, San José 1981.

[13] Efter 22 års samverkan är Nicaragua det enda landet i Centralamerika som tillverkar lokalt producerade bekämpningsmedel.

[14] ‘Central America: Patterns of Regional Economic Integration’, Bank of London and South America Review, juni 1979, sid 340–342, citerad i Robert Armstrong och Janet Shenk, El Salvador—The Face of Revolution, Boston 1982, sid 47.

[15] Avkastningen på kapital var 1977 17.3%. Bara Colombia, på 15.6%, kom nära denna siffra. Källa, Business Latin America, 1978, citerad i Torres-Rivas, The Central American Model of Growth.

[16] Enligt en intervju med den pensionerade översten Mario Maldonado, Tegucigalpa, november 1981.

[17] Detta medelvärde döljer lokala skillnader. I El Salvador ökade sådana lån tiofalt och i Costa Rica med tretton gånger. Källa: Världsbanken, World Development Report, augusti 1980, sid 136–37. En hel del användbara uppgifter om investeringar, hjälp och skulder finns i James Petras och Morris Morley, ‘Economic Expansion, Political Crisis and US Policy in Central America’, Contemporary Marxism (1982), sid 69–85.

[18] Se Ramírez and Ramírez, La Crisis Económica Costarricense, San José 1982; och George Black, ‘Costa Rica—Into the Eye of the Storm’, NACLA Report on the Americas, juli–augusti 1982.

[19] Ernesto Richter, ‘Comentario a Torres-Rivas’, in CECADE-CIDE: Centroamérica—Crisis y Política Internacional, Mexico 1982, sid 88.

[20] Oscar Zamora, i CECADE-CIDE, sid 93–105.

[21] Delar av den pågående diskussionen om den salvadoranska jordreformen finns i Laurence Simon och James Stephens, ”El Salvador Land Reform”, OXFAM Impact Audit, 1980-81; och meningutbytet mellan Peter Shivas och Roy Prosterman (reformens upphovsman) i Food Monitor (San Fransisco 1981) 20 och 22. Se även Raymond Bonner, ”Salvadorean Land Program Aids Few”, New York Times, 3 augusti 1981.

[22] Gällde fram till Rios Montts kupp i mars 1982. Begreppet ”byråkratisk bourgeosie” myntades av Guatemalas Ejercito Guerillero de los Pobres/De fattigas gerillaarmé/ (EGP).

[23] Armstrong och Shenk, s. 38. Författaren behandlar på ett utmärkt sätt den avgörande och ofta förbisedda perioden i El Salvadors historia mellan 1944 och 1972. Se i synnerhet sid. 33-66.

[24] Det den centralamerikanska bourgeoisin mest beundrar i sin egen historia är detta snabba avlägsnande av oppositionen. Det är också det de mest hyllar i dagens Chile och Argentina. Mer än det stelbenta tillämpandet av monetaristiska teorier.

[25] Se Atilco Borons överskådliga artikel ”Latin America between Hobbes and Freedman”. New Left Review 130, särskilt s. 57-63. Även Octavio Ianni, La Formación del Estado Populista en América Latina, Mexico 1975.

[26] Angående den salvadoranska rörelsens ursprung se Harald Jung, ”Class Struggles in El Salvador”, New Left Review 122, s. 14-17.

[27] Se Victor Meza, Historia del Movimento Obrero Hondureño, Tegucigalpa 1980.

[28] Posas, ”Honduras at the Crossroads”, s. 50.

[29] Den amerikanska krönikören Jack Anderson rapporterade i mars 1980 att den amerikanska arméns strategiska chef och Honduras armsledning hade tilldelat Honduras rollen som ”antikommunistiskt bålverk mot folkliga revolter”.

[30] Tercerista är en ofta felaktig använd term när man analyserar politiska strömningar i Latinamerika. Begreppet myntades av Haya de la Torres APRA i Peru, och syftar egentligen på sökandet efter en nationell ”tredje väg” mellan kapitalism och socialism. Det nicaraguanska FSLN:s Upprorstendens – bildad som en tredje kraft för att medla mellan Förlängda Folk krigstendensen (GPP) och Proletära tendensen – talade för en bred allians mot Somoza, och kallades ofta terceristafraktionen. Därav den vanliga missuppfattningen att sandinisterna i huvudsak var socialdemokrater.

[31] El Día (Mexico), 23 juni 1982.

[32] Se Ramirez och Ramirez.

[33] Se den intressanta analysen av PNP:s nederlag av Fitzrpy Ambursley, ”Jamaica – the Demise of Democratic Socialism”, New Left Review 128. Det finns naturligtvis många skillnader mellan fallen Jamaica och Costa Rica. PLN är det verktyg som Washington gynnar, inte måltavla för oavbrutna destabiliseringsförsök, och Costa Ricas ”socialdemokrater” är förkämpar för – inte motståndare till – ett drakoniskt åtstramningspaket. I Costa Rica finns det inget folkligt (än mindre populistiskt) högerparti. Trots dessa skiljaktigheter tror jag att påståendet om en omedelbart förestående kris i detta unika medlarinstrument nästan är självklart.

[34] Mellan 1950 och 1975 gick 12, 779 centralamerikanska rekryter genom amerikanska militärskolor. Se NACLA, The Pentagons Protégés, (1976) och bulletinerna från Institute of Political Studies (Washington DC).

[35] Se Luis A. Costa Pinto, Nacionalismo y Militarismo, Mexico 1969, s. 57-8, och Mario Esteban Carranza, Fuerzas Armadas y Estado de Excepcióon en América Latina, Mexico 1978, s. 7-67.

[36] Se Susanne Jonas Bodenheimer, Guatamala – Plan Piloto para el Continente San José 1981 och Gabriel Aguilera, ”El Proceso de Militarización en el Estado Guatemalteco”, Polémica, San José, Costa Rica 1981.

[37] Somoza var först med systemet i Nicaragua med sina ”Landsbygdsdomare” (jueces de mesta).

[38] Armstrong och Schenk, s. 77.

[39] Angående ”terror, legalitet och utomlagliga statshänsyn”, se Nicos Poulantzas, State, Power, Socialism, NLB/ Verso, London 1978, s. 76-86.

[40] Regis Debray, The Revolution on Trial, London 1977, s. 311.

[41] Den guatemalanske sociologen Gabriel Aguilera räknar upp en lista på 32 olika dödsskvadroner i sin essä, ”Counterinsurgency in Guatemala”, Latin American Perspectives, (1982), s. 112-13.

[42] Amnesty International, Guatemala, A Governmental Programme of Political Murder, London 1981.

[43] Detta kapitel i artikeln försöker göra en första karakterisering av dagens revolutionära rörelser snarare än att systematiskt teoretiskt gå igenom deras erfarenheter. De ideologiska banden och organisatoriska formerna varierar så mycket från land till land att generaliseringar lätt kan tillbakavisas.

[44] Ett gott exempel på utopiskt önsketänkande är Adolfo Gillys redogörelse för det guatemalanska MR-13:s stöd bland bönderna i två nummer av Monthly Review 1965. Angående den period då FSLN i det närmaste förringades, se Gladys Baez, Pancasan, Managua 1980. Om Foquismo i allmänhet se utvecklingen av Regis Debrays tänkande i Revolution i revolutionen? (1967), The Revolution on Trial (1977); även Michael Löwy, The Marxism of Che Guevara, New York 1973; och Richard Gotts Rural Guerillas in Latin America, London 1971.

[45] Mario Payeras, Los Dias de la Selva, Mexico 1981 – en kort men anmärkningsvärd redogörelse för EGP:s första dagar. För motsvarande period i Nicaragua se George Black: Triumph of the people – Sandinista Revolution in Nicaragua, ZED Press, London 1981, s. 75-86.

[46] Citerat i Armstrong och Shenk, s. 104.

[47] Concerned Guatemala Scholars, Dare to Struggle, Dare to Win, New York 1981, s. 53.

[48] I Ocho Claves räknar Torres-Rivas upp några av dem: ”Klassiskt marxistiskt tänkande, jakobinskt upprorsmakeri, vänsterkristnas känslor och marginalgruppernas djupa förklassiska hat.”

[49] I synnerhet i två artiklar i Commentary, 1979 och 1980, ”Dictatorship and Double Standards”, och ”US Security and Latin America”. Det var dessa två uppvisningar i intellektuellt hårklyveri som gjorde Reagan uppmärksam på Kirkpatrick under perioden före presidentvalet 1980.

[50] Intervju i Mexico City med en medlem ur Comité Guatemalteco de Unida Patriotica (CGUP), juni 1982.

[51] Atilio Boron, s. 45.

[52] Litteraturen om sammansmältningen mellan kristna och marxister växer snabbt. Se exempelvis de olika böckerna om kyrkan i Nicaragua, El Salvador och Guatemala som publiceras av Centro de Estudios i Publicaciones. Lima: översikten Esturios Centroamericanos från Universidad José Simeon Canas i El Salvador, och det fascinerande cirkuläret On Marxists Analysis som Pedro Arrupe S.J överhuvud för society of Jesus, skickade till Latinamerika. I ett stycke om den historiska materialismen anmärker Arrupe: ”Många av de kristna som är sympatiskt inställda till den marxistiska analysen menar med det vare sig 'dialektisk materialism' eller i synnerhet ateism, men anser att den omfattar den 'historiska materialismen' och är enligt vissa identisk med den. Därför anses hela den samhälleliga verkligheten inklusive politiken, kulturen religionen och medvetenheten, vara bestämda av den ekonomiska faktorn... Men oftast förstås den historieka materialismen i inskränkt mening. Politik, kultur, religion förlorar sitt eget innehåll och uppfattas bara som helt oberoende av de ekonomiska förhållandena. Detta synsätt är till förfång för den kristna tron”. Arrupes text förklarar varför den centralamerikanska kyrkan så beredvilligt har sammanstrålat med den form av marxism som lägger tyngdpunkten på överbyggnaden.

[53] Se Marta Harneckers intervju med Humberto Ortega, ”Nicaragua, The Strategy and Victory” Granma 27 januari 1980.

[54] En intressant kommentar om betydelsen hos det förlängda folkkriget är en intervju med John Womack, ”El Salvador and the Central American War”, Socialist Review, mars-april 1982, s. 9-28.

[55] Risken med denna uppdelning finns även på den internationella nivån med FDR:s politisk-diplomatiska kommission.

[56] Två bra studier om motsättningarna i administrationens Centralamerika-politik är Piero Gleijeres, Tilting at WindmillsReagan in Central America, Washington DC 1982; och William Leo Grande, ”A Splended Little War — Drawing the Line in El Salvador”, International Security (sommaren 1981).

[57] Yttrandet fälldes av den f d ambassadören i El Salvador, Robert White i en intervju i The Progressive (New York). september 1981.

[58] Häxjakten inom utrikesrepresentationen finns dokumenterat i George Black och Judy Buttler, ”Target Nicaragua”, NACLA Report on the Americas, januari-februari 1982, s. 10-12.

[59] Santa Fe-kommittén, A New Inter-American Policy for the Eighties, 1979; Angående karaktären på Reagans koalition, se Alan Crawford, Thunder on the Right, New York 1980, Robert Armstrong, ”Reagan Policy in Crisis — Will the Empire Strike Back?”, NACLA Report on the Americans, juli-augusti 1981; Mike Davis, ”The Right's Road to Power”, New Left Review 128; och Alexander Cockburn et al, The Hidden Election, New York 1981. En oundgänglig vägvisare om Reaganadministrationens bakgrund och de intressegrupper de representerar är Holly Sklar och Robert Lawrence, Who's Who in the Reagan Adminstration, Boston 1981

[60] Latin American Weekly Report, 29 augusti 1980.

[61] Abraham Lowenthal i Foreign Policy, sommaren 1982.

[62] Se Maisie McAdoo, ”Puerto Rico — Bootstrap to ’Initiative’”, NACLA Report on the Americas, maj-juni 1982.

[63] Olga Pellicer, ”Politica Hacia Centroamerica e Interes Nacional d Mexico” i CEDADE—CIDE, s. 228-32.

[64] Angående valen i El Salvador, se Robert Armstrong, ”El Salvador Beyond Elections” NACLA Report on the Americas, mars-april 1982.

[65] Se Weber, Nicaragua, s. 98-104, och Black, s. 339-43 för två redogörelse för händelseförloppet.

[66] Se Black och Butler, Target Nicaragua.