Ur Fjärde Internationalen nr 2 1983

Robert Thavenius

Kondratieff, Schumpeter och Mandel - tre försök att analysera kapitalismens längre utvecklingsfaser

Ett ord på vägen.

Och en möjlig strategi för befrielse?
Där beror allt på människorna, ensamma, eller tillsammans, på oss.
Det finns ansatser till att börja förstå, till att börja tala!
Det finns små grupper av människor
Det finns ganska många enstaka människor För alla dessa
en omöjlig organisation!
Genom dessa
en möjlig analys
som prövas genom allt flera
människor. Det finns
inget annat sätt

Göran Sonnevi. Ur hans diktsamling ”Det oavslutade språket”.

När Ernest Mandel på 1960-talet hävdade att kapitalismens långa ekonomiska expansion efter andra världskrigets slut skulle komma att gå över i en utvecklingsfas som utmärktes av relativ stagnation och kriser, då var det inte många som trodde på den typen av resonemang.

Idag är bilden en helt annan. Det fullkomligt forsar fram nya artiklar, böcker och framför allt nya forskningsresultat som söker klargöra och gå vidare i debatten om kapitalismens längre utvecklingsfaser, långa vågor. Till och med Veckans affärer diskuterar i sitt första nummer av årgång -83 denna problemställning och marxisten (!) Kondratieffs teorier.

Det här beror i huvudsak inte på Ernest Mandel, utan grundar sig på det av var och en konstaterade faktumet att den långa expansionen faktiskt har brutits och ersatts av en betydligt mer instabil och krisfylld period. I anslutning till detta har en lång rad viktiga frågeställningar rests som har betydelse för såväl analysen av kapitalismens historia som dess framtid. Här nedan ska vi diskutera Kondratieffs, Schumpeters och Mandels sätt att närma sig och söka förklara detta problemkomplex.

Några tidiga försök

Innan vi tar i tu med den första av de tre är det på sin plats att nämna ett par tidiga försök.

Under andra hälften av 1800-talet finner vi olika studier av prisserier, t ex av låneräntor och guld- och livsmedelspriser. Dessa studier konstaterade bl a att prisserierna inte utvecklades rätlinjigt över tiden utan fluktuera de, uppvisade ett konjunkturellt mönster.

I början av 1900-talet finner vi de första egentliga försöken att empiriskt belägga ett utvecklingsmönster som går utöver konjunkturväxlingarna. Vi kan nämna Parvus, Kautsky och J van Gelderen som exempel på författare som sökte visa på existensen av längre utvecklingsfaser i såväl prisserier som i den reala utvecklingen.[1]

N D Kondratieff

1920 valdes professor Nikolaj Dimitrievitj Kondratieff till chef för Moskvas nybildade konjunkturinstitut. Han publicerade fram t o m 1928 ett flertal böcker och artiklar där han bl a utvecklade sin syn på, vad han kallade, kapitalismens stora cykler.[2]

Jag vill här nämna tre texter som jag anser centrala: ”The long waves in economic life” (1925), ”Die preisdynamik der industriellen und landwirtschaftlichen waren” (1928) och slutligen boken ”Major economic cycles” (1928). Den sistnämnda innehåller en text av Kondratieff och en av hans kanske viktigaste samtida opponent, D I Oparin.[3]

Från och med 1926 tappar Kondratieff det inflytande han haft och 1928 avsätts han från sin chefsbefattning på konjunkturintstitutet. 1930 arresteras han och förklaras vara ledare för det illegala Bonde och Arbetarpartiet och deporteras till Sibirien utan rättegång.[4]

De stora cyklerna

Kondratieff studerade serier över såväl priser som fysiska kvantiteter t ex grossistpriser, löner, räntor, kol, tackjärn och bly. I dessa serier ansåg han sig finna stöd för de ”stora cyklernas” existens. Cyklernas längd varierar mellan 48-60 år. De delas upp i en uppåtgående och en nedåtgående ”våg” på vardera ca 25 år. Vågornas grundton verkar slutligen bestämmande på den ”lilla cykelns” fluktuationer. Dess totala längd varierar, enligt Kondratieff, mellan 6-11 år.[5] Han nämner inte hur många serier som studerats innan han kom fram till slutsatsen om de stora cyklernas existens. Inte heller redovisar han de kriterier som använts vid urvalet av de serier som bildar hans empiriska grundval.[6]

Nedan presenterar tabell 1 de använda serierna och deras utsträckning över tiden.

Tabell 1

a. Tabellen redovisar endast de serier som Kondratieff ansåg sig finna belägg för de stora cyklerna
b. Omvänd cykel
c. Data för hela världen har ej korrigerats för befolkningsförändringar
d. Ungefärliga uppgifter
e. En annan minimipunkt inträffar 1835
f. Andra minimipunkter inträffar 1837 och 1855
g. En annan maximipunkt inträffar 1881
h. En annan maximipunkt inträffar 1883
i. En annan maximipunkt inträffar 1882 [7]

Att Kondratieffs empiriska material är undermåligt på en rad punkter poängterades av flera kritiska röster redan på 1920-talet. Här ska vi inte ta upp detta problem utan hänvisar intresserade läsare till George Garvys artikel (se not 2). Trots detta bör det påpekas att endast fyra av serierna sträcker sig över hela undersökningsperioden, ytterligare fyra täcker 2 cykler och de övriga endast 1 eller 1 1/2 cykel. Det framgår också klart av tabell 1 att de undersökta prisserierna väger mycket tungt i materialet.[8]

När Kondratieff i ”Die preisdynamik...” ska förklara vad som orsakar de stora cyklerna så börjar han med att räkna upp fem förklaringar som han inte omfattar. För det första fanns det de som ansåg att de stora cyklerna existerar men som inte gav någon förklaring till varför; för det andra de som hänvisades till ”tillfälligheter” så som krig och revolutioner; för det tredje de som såg de stora cyklerna som ett resultat av förändringar inom guldproduktionen och penning- och kreditväsendet; för det fjärde de som pekade på förändringar i kapitalackumulationens sociala och ekonomiska betingelser och slutligen de som ansåg att varje cykel är ett partiellt uttryck för nationalekonomins långsiktiga svängningar, vilka ytterst förklaras av förändringar i utbud och efterfrågan.[9] Det kan tilläggas att ovanstående uppräkning skulle fånga in de flesta av dagens debattörer.

Själv sökte Kondratieff efter ett fenomen som var inneboende i den kapitalistiska ekonomins väsen och som skapade de stora cyklerna.[10] Enligt hans mening stod förklaringen att finna i de periodiskt återkommande stora investeringarna i det långlivade konstanta kapitalet t ex i stora anläggningar, i viktiga kanal- och järnvägsbyggen, stora jordförbättringsprojekt, i införandet av en ny teknologi och slutligen nämns också utbildning av kvalificerad arbetskraft, något som förstås ligger utanför det konstanta kapitalets domäner.[11] Kondratieff skriver i ”Major economic cycles”:

”(Precis som) Marx hävdade att krisernas materiella bas, eller upprepningen av de vanliga cyklerna varje årtionde, är den materiella förslitningen, ersättandet och expansionen av produktionsmedel i form av maskiner som håller i medeltal tio år, så kan man argumentera för att de långa cyklernas materiella bas är förslitningen, ersättandet och expansionen av fasta kapitalvaror som kräver en lång tidsperiod och enorma utgifter att fastställa. Ersättandet och expansionen av dessa varor fortgår inte jämnt, utan stötvis, ett annat uttryck för de långa konjunkturvågorna...”[12]

I citatet framgår att Kondratieff ansåg att man skulle likställa orsakssambanden bakom den lilla och stora cykeln, att investeringarna inte uppträder successivt utan periodiskt, stötvis och att den typ av investeringar som framkallar de stora cyklerna kräver lång tid och stora mängder penningkapital för att komma till stånd.

För att det ska vara möjligt att genomföra dessa extraordinära investeringar så krävs det ett svar på hur de finansieras.

Kondratieff ansåg att samhället bygger upp ”lånefonder”, ansamlingar av penningkapital under perioden innan expansionen. Merparten av detta kapital sägs komma från de samhällsgrupper vars realinkomst ökar vid sjunkande prisnivå. Han pekar på fyra förutsättningar som måste vara vid handen för att en expansion ska vara möjlig:

1. Hög sparbenägenhet

2. Relativt god tillgång på penningkapital som kan lånas till låg ränta.

3. Att detta penningkapital finns tillgängligt för centrala entreprenörer och finansgrupper.

4. En låg prisnivå som stimulerar till sparande och långsiktiga kapitalinvesteringar.[13]

Den starka efterfrågan på kapital som expansionen för med sig skapar en successivt ökande kapitalbrist och stigande räntenivå, vilket gör det allt svårare att finna nya lönsamma investeringsprojekt. Detta förklarar, enligt Kondratieff, varför expansionen avbryts och ersätts av en nedåtgående våg. Han ger däremot ingen förklaring till den nedre vändpunkten men argumenterar för att de nedåtgående vågorna bereder vägen för, bildar utgångspunkten för de nya expansionerna. Så får vi ett utvecklingsmönster av en serie stora cykler som regelbundet följer varandra.[14]

Eftersom Kondratieff såg de stora cyklerna som något som verkade bestämmande på samhällsutvecklingen i stort så ska vi slutligen se på hur han integrerade en del andra sociala, politiska och ekonomiska fenomen i sin modell. För det första ansåg han att ”vågornas” grundton bestämmer den lilla cykelns fluktuationer så att det under de uppåtgående vågorna är fler högkonjunkturår och att lågkonjunkturåren överväger under de nedåtgående. För det andra att jordbruket vanligtvis drabbades av svåra och utdragna depressioner under de nedåtgående vågorna. För det tredje sker viktiga teknologiska innovationer inom produktions och kommunikationstekniken under de nedåtgående vågorna. De får dock ingen allmän tillämpning förrän under expansionens tidiga skede. För det fjärde ökar guldproduktionen och världsmarknaden utvidgas i regel i början av expansionen. För det femte sker de mest omfattande och katastrofala krigen och även revolutioner under uppåtgående vågen.[15]

På detta vis hävdade alltså Kondratieff att de teknologiska förändringarna, utvidgningen av världsmarknaden, förändringar i guldproduktionen, krig, revolutioner och andra sociala fenomen var underkastade de stora cyklernas rytm.

Sammanfattningsvis kan vi säga att Kondratieffs förklaring av kapitalismens ”stora cykler” utgick ifrån ekonomins ”inre rörelselagar” (kapitaluppbyggnad, massiva investeringar, stigande räntenivå, avmattning av investeringsaktiviteten osv) och var starkt cyklisk. Annorlunda uttryckt kan vi säga att Kondratieffs teori om de stora cyklerna kan reduceras till en teori om investeringscykler.

Kondratieffs teori mottogs med stor skepsis och angreps av flertalet av samtida sovjetiska författare, bl a D I Oparin. Kritiken gällde brister i det empiriska materialet, urvalet av serier, för sättet att bearbeta materialet, för det cykliska mönstret och för att hans sätt att integrera och underordna politiska och sociala faktorer i sin förklaringsmodell. Kort sagt angreps han på varje punkt han lagt fram.[16]

Kanske var det just cykliciteten och bedömingen om att kapitalismen inte var dömd att gå under som gjorde att den officiella Sovjet-Ryska encyklopedin 1929, m a o ett par månader efter det att Kondratieff publicerat ”Die priesdynamik...” och att han avlägsnats från konjunkturinstitutet, refererade till hans teori med en enda mening: ”Den här teorin är felaktig och reaktionär.” [17]

Leo Trotskij

1920-talets debatt om kapitalismens stora cykler och/eller dess långa vågor hade, förståeligt nog, betydelse för synen på kapitalismens möjlighet att överleva den stagnation systemet gått in i efter första världskriget och gå in i en ny expansiv fas. Annorlunda uttryckt var diskussionen kopplad till en bedömning av världs-revolutionens möjligheter under perioden som följde efter ryska revolutionen. Kondratieffs ståndpunkt var den att stagnationen ingalunda var unik utan att den tvärtom var en naturlig del av det kapitalistiska systemets sätt att utvecklas.[18]

Leo Trotskijs bidrag till debatten var för det första att han helt avvisade Kondratieffs cykliska ansats. Trotskij talar istället om ”stora segment på den kapitalistiska utvecklingskurvan”. Dessa ska uppfattas som separata historiska perioder vars konkreta utseende och längd avgörs av såväl ekonomiska som sociala och politiska faktorer.[19]

Han skrev bl a:

”Det är möjligt att redan på förhand avvisa professor Kondratieffs att skapa epoker, som han kallar stora cykler, med samma 'strängt lagbundna rytm' som kan observeras i de mindre cyklerna (konjunkturcyklerna, RT:s anm) det här är uppenbarligen en falsk generalisering av en formell analogi.

Det periodiska återupprepandet av de mindre cyklerna är bestämt av de kapitalistiska krafternas inre dynamik, och manifesterar sig alltid och överallt så fort marknaden har etablerats. Vad beträffar de stora segmenten på kapitalismens utvecklingskurva (femtio år) som professor Kondratieff oförsiktigt föreslår att också beteckna som cykler, deras karaktär och varaktighet är inte bestämda av de kapitalistiska krafternas samspel, utan av de externa betingelser inom vilkas strömfåror den kapitalistiska utvecklingen flyter. Kapitalismens införlivande av nya länder och kontinenter, upptäckten av nya naturtillgångar och i kölvattnet på dessa, sådana betydande faktorer av överbyggnadskaraktär som krig och revolutioner, bestämmer karaktären och följden av uppåtstigande, stagnerande eller nedåtgående epoker i kapitalismens utveckling.” [20]

Vi kan se i citatet att Trotskij poängterade de ”externa” faktorernas betydelse, vilket kan ses som hans andra bidrag till denna debatt. Detta gäller inte minst då han söker förklara de viktiga ”vändpunkterna”. I diagram 1 [ Detta diagram - Den kapitalistiska utvecklingskurvan. har ej medtagits här – Red ] kan vi se hur Trotskij tänkte sig det hela och hur han avviker från Kondratieffs strikt ekonomiska förklaringssätt.[21]

J A Schumpeter

1939 gav Joseph Alois Schumpeter ut tvåbandsvolymen Business cycles: A theoretical, historical and statistical analyses of the capitalist process.[22] Schumpeter ansåg att det kapitalistiska systemet utvecklade sig ojämnt och bågmässigt, bl a i form av Kondratieff-cykler, och försökte i sina olika böcker och artiklar förklara detta fenomen genom att studera innovationsprocessens betydelse.

Då han lägger fram sin teori är utgångspunkten det ”stationära” samhället där varje hushåll och företag använder sina resurser så att de inte anser sig vinna något på att omfördela dem t ex genom att köpa mindre av en vara för att kunna köpa mer av en annan. Samhället reproducerar sig på ett sådant sätt att det år efter år producerar och konsumerar identiska storheter. Detta betyder att varje enhet såväl som samhället i dess helhet befinner sig i ett jämviktstillstånd. Tillväxt av produktion och konsumtion t ex beroende på befolkningsökning är fullt möjlig men det förutsätts att dessa förändringar kan absorberas av samhället genom en successiv anpassning, vilken avslutas i ett nytt jämviktsläge.[23]

Det ovan beskrivna samhällets ekonomiska utveckling skulle ske helt, eller nästan helt, linjärt. Schumpeter ansåg att det våglika, cykliska mönstret som präglar det kapitalistiska samhället vore otänkbart om den ekonomiska verksamheten enbart bestod i ett ständigt återupprepande.[24]

Uppgiften blir således att visa på vad som orsakar de återkommande fluktuationerna. För att göra detta delar Schumpeter in de påverkande faktorerna i två grupper: externa och interna faktorer. De externa faktorerna t ex krig, naturkatastrofer, revolutioner och regeringsbeslut har stor, ibland en dominerande betydelse för samhällets ekonomiska utveckling, men de kan inte anses vara orsaken till fluktuationerna. Argumentationen går ut på att visa att människor förhåller sig på principiellt två sätt gentemot dessa händelser. Å ena sidan kan de anpassa sig passivt inom de givna ramarna, vilket inte skapar de förändringar vi talar om, och å andra sidan kan de anpassa sig aktivt och söka omforma den nya verkligheten. Det senare kreativa handlingssättet kan inte förklaras enbart utifrån de yttre faktorernas påverkan utan måste sökas bland de interna.[25]

Mig veterligt använder Schumpeter aldrig argumentet att det skulle krävas en försvarlig mängd yttre händelser för att lyckas skapa de fluktuationer som vi känner från det kapitalistiska samhällets historia. Ett argument som, i mitt tycke, är bestickande.

De interna faktorerna är: smakförändringar, förändringar i produktionsresurserna och slutligen kvalitativa förändringar i metoden att tillhandahålla varor.

Konsumenternas smakförändringar avförs eftersom de inte kan ses som en oberoende variabel utan snarast som en som till stor utsträckning bestäms av företagens strävanden att påverka smak- och behovsuppfattningar för att sälja sina produkter.[26]

Ökningen av produktionsresurserna löser upp sig i ökning av befolkning och produktionsmedel. Inte heller dessa bägge kan ses som oberoende variabler och effekterna av förändringar av faktorernas storlek kan absorberas av systemet utan att skapa några synliga störningar och kan därmed inte heller vara det som orsakar de omväxlande perioderna av expansion och stagnation. Trots att båda interna faktorer är viktiga och påverkar den ekonomiska utvecklingen så är de alltså inte den självständiga faktor Schumpeter söker.[27]

Den autonoma och drivande faktorn är den tredje: de kvalitativa förändringarna i sättet att tillhandahålla varor inom det kapitalistiska samhället. Här inför Schumpeter sitt centrala innovationsbegrepp. En innovation är en kvalitativ teknologisk förändring inom sättet att producera och distribuera varor såsom Tayloriseringen av arbetsprocessen, förbättrandet av materialhanteringen, skapandet av nya varor, nya företagsorganisationer typ varuhusen och öppnandet av nya marknader eller råvarutillgångar — kort sagt att göra någonting nytt med redan befintliga resurser inom det ”ekonomi- ska livet”. Innovationen skapas inte genom små, ständiga kvantitativa förändringar av en existerande faktor. Istället handlar det om en oåterkallelig formförändring som t ex sker genom att koppla ihop ett antal existerande produktionsfaktorer på ett nytt sätt.[28]

Schumpeter beskriver detta i ett belysande exempel. Han skrev: ”Add as many mailcoaches as you please, you will never get a railroad by so doing”.[29]

Innovationerna är inte jämnt utspridda i tiden utan uppträder periodiskt och har då i sitt släptåg en hop av följdförändringar. Den plötsliga vågen av förändringar leder till ökande investeringar och ökad ekonomisk aktivitet i samhället i dess helhet. De expansiva faserna förklaras således som en effekt av innovationernas frambrytande. Så snart som innovationen slutar dra ekonomin bort från det föregående jämviktstillståndet börjar den mödosamma vägen mot ett nytt.[30]

Om vi accepterar innovationerna som den kraft som spränger den linjära utvecklingen och skapar grunden för det cykliska mönstret så kan vi också förklara existensen av flera distinkta cykler genom att hänvisa till dessa. Olika innovationer kräver olika stora förberedelser, investeringar, får olika spridningseffekter och absorberas olika snabbt av det ekonomiska systemet — kort sagt innovationer av olika betydelse skapar cykler med olika längd. Av detta skäl får vi, enligt Schumpeter, inte en utan flera distinkta cykler som alla påverkar varandras förlopp men där styrkan av påverkan är avhängig av cykelns plats i hierarkin.[31]

I Business cycles arbetar Schumpeter med tre cykler: Kondratieff-cykeln på ca 60 år, Jugler-cykeln på ca 10 år och Kitchin-cykeln på ca 40 månader. Schumpeter påpekar att det inte finns något i hans modell som förutsätter ett tre-cykel-schema eller att de olika cyklernas längd är ungefärligen konstanta, snarare vore det omvända mer troligt. Däremot har han kommit fram till att det tycks förhålla sig så då vi ser på det historiska materialet.[32] Nedan kan vi i diagram 2 [ingår ej här – Red] se hur han tänkte sig det hela rent grafiskt.

Tidigare slog vi fast att innovationerna uppträder ojämnt över tiden och att de ger upphov till de ekonomiska fluktuationerna. Vi vet däremot ännu inte varför innovationsprocessen tar detta förlopp och känslan av att stå inför ett problem som liknar de ryska dockornas uppbyggnad är svår att befria sig ifrån. För att söka klargöra Schumpeters ståndpunkt måste vi introducera entreprenörsbegreppet. En entreprenör är en sådan person som har förmågan att lättare än andra kunna gå utöver det invanda, regelmässiga och bryta nya vägar, göra nya kombinationer — m a o driva igenom nya innovationer. Beredskapen och förmågan att ta ledningen är en central del av entreprenörens roll.[33]

Schumpeter anser å ena sidan att systemet präglas av en viss tröghet och å den andra sidan att det alltid finns möjligheten att göra nya kombinationer i det konkurrenskapitalistiska samhället. Det är entreprenörernas uppgift att lösa denna motsättning genom att bryta igenom trögheten och ta till vara möjligheterna.

När så någon bryter igenom trögheten med en ny innovation och därmed tar ett avgörande steg i en ny riktning, så är det lättare för andra att följa efter och komma med kompletterande förändringar. Genom detta förklarar vi de så viktiga anhopningarna av följdförändringar som tillsammans med innovationen bär upp expansionen. Schumpeter ger däremot ingen helt entydig förklaring till varför entreprenörernas nya ”steg” är spridda så som han uppger. Egentligen konstaterar han endast att så är fallet och att det, för honom, ter sig naturligt att det förhåller sig just på detta sätt.[34]

Avslutningsvis ska vi knyta an till två problemkomplex vi berörde då Kondratieff och 20-talsdebatten behandlades. Det gäller dels frågan om hur expansionerna finansieras och dels synen på kapitalismens framtid.

För att finansiera de extraordinära investeringarna i det långlivade fasta kapitalet hänvisade Kondratieff, som vi tidigare sett, till s k lånefonder som byggdes upp under perioden innan den expansiva fasen.

Schumpeters tankegång är den att entreprenören saknar penningkapital. Eftersom innovationen genomförs genom att kombinera redan befintliga resurser på ett nytt sätt, så måste han kunna betala ett högre pris på de nödvändiga resurserna, än de kapitalister som regelmässigt använder innovationens olika komponenter i sin verksamhet. Detta kan ske om entreprenören får stöd av en bank som, med de många spararnas medel i ryggen, kan utvidga sina kreditgivande möjligheter. På detta sätt blir bankens kreditskapande verksamhet innovationens monetära komplement och en nödvändig beståndsdel i förklaringen av de expansiva fasernas existens.

För att knyta ihop säcken helt så ska det påpekas att entreprenören genom sin innovation använder de redan befintliga resurserna på ett effektivare sätt och kommer genom detta tidsbegränsade ”monopol” både kunna betala räntorna till banken och göra en bonus, en profit, för egen del.[35]

Schumpeters ståndpunkt om det kapitalistiska samhällets framtid liknar, i sin slutsats om socialismens nödvändighet, i mångt och mycket den Marx stod för. Däremot skiljer sig deras sätt att argumentera i frågan. Dessvärre har jag här inte möjlighet att göra Schumpeter rättvisa utan kan endast peka på vad jag anser vara hans huvudargument. Den intresserade hänvisas till boken ”Capitalism, socialism and democracy”.[36]

Då det feodala samhället bröt samman skapades ett utrymme för en ny klass, en klass som på det ekonomiska området stod för individuella initiativ som ledsagades av idéer om rationalitet och effektivitet.

Under hela den konkurrenskapitalistiska eran fortsatte systemet att fungera så att starka viljor och skarpa hjärnor dras till den ekonomiska verksamheten där de, med bankernas hjälp, kan genomföra de nya kombinationerna som driver utvecklingen framåt. När så småningom de stora företagen växt sig starka minskar de enskildas möjlighet att ta initiativ och själva entreprenörsfunktionen avpersonifieras och automatiseras i företagens verksamhet. Därmed undergrävs denna kreativa funktion.

Genom det kapitalistiska samhällets egen utveckling undergrävs således de krafter som bär upp systemet, främst gäller det det verkligt privata ägandet som stimulerade enskildas vilja och möjlighet att ta egna initiativ. Istället kom ett trusternas samhälle med aktieägande utan verkligt ansvar och som slutligen kommer att betyda att det inte finns någon kvar som verkligen försvarar och utvecklar systemet. Av detta skäl skriver Schumpeter:

”Även om de gigantiska koncernerna sköttes så perfekt att de framkallade applåder från himlens alla änglar så skulle de politiska konsekvenserna av koncentrationen ändå vara de samma.” [37]

Helt följdriktigt drar han också slutsatsen:

”De som verkligen bestämde takten på socialismens spridning var inte de intellektuella eller agitatorerna som förkunnade den utan Vanderbilts, Carnegies och Rockefellers.” [38]

Mandels försök

Efter att ha redovisat en del empiriskt stöd för de ”långa vågornas” existens slår Mandel fast att en marxistisk teori om dessa endast kan vara en teori om kapitalackumulationen, eller — uttryckt i en annan form — en teori om profitkvotens rörelser. Han pekar på att den marxistiska analysen av den genomsnittliga profitkvotens rörelser i allmänhet har rört sig inom två ramar: inom industricykeln och inom hela det kapitalistiska världssystemets livstid (kontroversen om sammanbrottsteorin).

Det är således mellan dessa båda Mandel vill hävda en tredje tidsrams existens: de s k långa vågorna som varar mellan 20 och 25 år.

Hur påverkar de ”långa vågorna” de båda övriga ”tidsramarna”? I förhållande till den första skriver Mandel:

”Det finns en förbindelse mellan de långa vågorna i den kapitalistiska utvecklingen och den normala konjunkturcykeln. Under en expansiv lång våg är perioderna med uppgång och högkonjunktur långvarigare och mera uttalade, och recessionerna är kortare och inte lika allvarliga. Under en lång våg med stagnationstendenser förhåller det sig tvärtom: perioderna med uppgång och högkonjunktur är kortare, tveksammare och ojämnare, och recessionerna varar längre och är mera uttalade.” [39]

I förhållande till ”tidsram 2”, det kapitalistiska systemets livstid, reser sig frågor kring hur det var möjligt för detta världssystem att överleva, att bryta de stagnerande vågorna och gå över i expanderande. Sådana ”vändpunkter” har vi, enligt Mandel, efter 1848, efter 1893 och efter 1940 i Nordamerika och efter 1948 i Västeuropa och Japan.

Hur Mandel vill förklara dessa ”vändpunkter” skall vi återkomma till. Men först skall vi se närmare på hur han vill periodisera kapitalismens historia efter 1789.

”1. 1789-1848: Industriell revolution, stora borgerliga revolutioner, Napoleonkrigen och bildandet av en världsmarknad för industrivaror: 'uppåtgående' svängning 1789-1815 (1825); 'nedåtgående' 1826-1848.

2. 1848-1893: Den industriella kapitalismens period av fri konkurrens: 'uppåtgående' svängning 18481873; 'nedåtgående' 1873-1893 (den fria konkurrenskapitalismens långa depression)

3. 1893-1913: Den klassiska imperialismens och finanskapitalismens glansdagar: 'uppåtgående' svängning.

4. 1914-1940: Kapitalismens nedgångsepok inleds, imperialistiska krig, revolutioner och kontrarevolutioner: 'nedåtgående' svängning.

5. 1940 (1948)-?: Senkapitalism föds ur världsrevolutionens historiska fördröjning och arbetarklassens stora nederlag under 1930- och 1940-talen, men den åtföljs av fortsatt nedgång och upplösning av systemet: 'uppåtgående' svängning (men begränsad till reducerade geografiska områden) 1940 (1948)1967; ”nedåtgående” svängning 1968- ?.” [40]

I en not förklarar Mandel att han valt att dela upp tiden 1893-1940 i två skilda perioder för att understryka ”...den historiska betydelsen av den vattendelare, som perioden 1914 -1918 utgjorde (dvs inledningen av det kapitalistiska världssystemets nedgångs-och upplösningsepok).” [41]

Med denna indelning av historien i bakhuvudet skall vi återvända till Mandels förklaring av de ”långa vågorna”.

Jag nämnde tidigare att Mandel anser att en marxistisk teori om de ”långa vågorna” med nödvändighet måste vara en teori om profitkvotens rörelse över tiden. Mandel tar sin utgångspunkt i ”lagen om profitkvotens fallande tendens” och i diskussionen om de faktorer som motverkar detta fall. Han skriver:

”Expansiva långa vågor är således perioder, under vilka de krafter som motverkar profitkvotens tendensiella fall arbetar starkt och synkroniserat. Depressiva långa vågor är perioder, under vilka de krafter som motverkar profitkvotens tendentiella fall är färre, svagare och avgjort mindre synkroniserade”. [42]

De motverkande faktorer Mandel talar om är: 1. En ökning av mervärdeskvoten (en ökning av utsugningsgraden). 2. En uppbromsad ökning av kapitalets organiska sammansättning (ett förbilligande av det konstanta kapitalet). 3. En ökning av kapitalets omslagshastighet och 4. Kapitalflöde till länder (sektorer) med genomsnittligt lägre organisk sammansättning än i de viktigaste industribranscherna i de industrialiserade kapitalistiska länderna.

Om dessa ”motverkande faktorer verkar varaktigt och samtidigt så går kapitalismen in i en expansiv ”lång våg”. Vidare anser Mandel att de långa expansiva ”vågornas” successiva övergång in i en stagnerande ”lång våg” helt enkelt kan förklaras med att de motverkande faktorernas kraft succesivt urholkas och att lagen om profitkvotens fallande tendens, som sådan, slår igenom allt mer.

Detta lämnar oss med ett fundamentalt problem: Hur skall man förklara uppgångarna? Mandel skriver så här:
”Även om den inre logiken i de kapitalistiska rörelselagarna kan förklara den kumulativa naturen hos varje lång våg, sedan den väl satt igång, och även om den också kan förklara övergången från en expansiv lång våg till en stagnerande lång våg, kan den inte förklara omsvängningen från den senare till den förra”.[43] (Mandels kursiv)

Det här betyder att Mandel avvisar varje form av symmetrisk, likformig, förklaring d v s en förklaring som söker härleda såväl övergången från expansion till stagnation som den omvända övergången direkt ur det kapitalistiska produktionssättets rörelselagar. Övergången till de expansiva ”vågorna” kan endast förklaras med hjälp av ”utomekonomiska” faktorer t ex erövringskrig, utvidgade och inskränkande av kapitalismens verkningsfält, konkurrensen mellan kapitalen, klasskampen och revolution och kontrarevolution. De här nedre vändpunkterna kan m a o endast förstås genom en studie av kapitalismens konkreta samhällsformationer och inte på abstraktionsnivån för ”kapitalet i allmänhet”. Mandel nämner 1846 års revolution och upptäckten av guldfälten i Kalifornien, imperialismen (den ökade kapitalexporten) kring 1890-talet och arbetarklassens historiska nederlag på 1930- och 1940-talet, för att visa vad han menar för slags avgörande förändringar i de konkreta förutsättningarna för kapitalackumulationen som föregått de expansiva faserna i kapitalismens utveckling och som varit nödvändiga för att dessa skulle komma igång. Vi skulle kunna säga att då kapitalet, i högst konkret mening, brutit ned de strukturella hinder som successivt vuxit fram under slutet av den expansiva fasen och som blir allt tydligare under den stagnerande, så kan det kapitalistiska världssystemet gå in i en ny expansionsfas.[44] Annorlunda uttryckt så bryter en ackumulationsmodell samman och den hårdnande konkurrensen mellan ”de många kapitalen” och den skärpta kampen mellan klasserna under den stagnerande fasen avgör inte endast hur lång tid det kommer att ta innan ”...kapitalet kan påbörja den omstrukturering som är nödvändig för att återupprätta profitkvoten, det bestämmer också om denna omstrukturering överhuvudtaget kan komma igång (d v s om den utdragna krisen slutar med en sådan omstrukturering eller med genombrott mot socialismen)”.[45]

De här djupgående och för kapitalismen helt livsviktiga förändringarna i ”de många kapitalens” livsbetingelser, sociala miljö, utlöser, enligt Man del,”...i sin tur radikala omvälvningar i den kapitalistiska tillväxtens grundläggande variabler (de kan således leda till omvälvningar i den genomsnittliga profitkvoten)”.[46] Förändringarna startar dynamiska processer, öppnar möjligheter för investeringar och lägger därmed den sociala, politiska och ekonomiska grunden för de, för Mandel så viktiga, teknologiska revolutionerna.

Teknologiska revolutioner

En teknologisk revolution är för Mandel ”...en radikal omvälvning av den grundläggande tekniken inom alla sfärer i den kapitalistiska produktionen och distributionen, inklusive transportväsende och telekommunikationer”.[47] Vidare anser han att varje teknologisk revolution är centrerad kring en specifik typ av maskinsystem vilket i sin tur förutsätter en specifik organisering av arbetsprocessen. Mycket allmänt svarar den industriella revolutionen och första, andra och tredje teknologiska revolutionen mot följande maskinsystem:

”...ångdrivna maskiner, tillverkade och betjänade av hantverkare; industriellt framställda ångdrivna maskiner, som sköts av maskinarbetare; elektriskt drivna maskiner, som kombinerats i en sammansättningslinje och som sköts av mindre utbildad (semi-skilled) arbetskraft; maskiner i flödesproduktion, integrerade till halvautomatiska system, vilket möjliggjorts av elektronikens utveckling.” [48]

Drivkrafterna att genomföra större förändringar i teknologin och arbetsprocessen ökar eller befinner sig på en hög nivå. Det förekommer inte heller några innovationer i större skala under stagnationsfasen. Han konstaterar därför:

”När en grundläggande teknologisk revolution inträffar, så har den i sig själv redan varit för handen en lång tid.” [49]

Detsamma gäller de finansiella möjligheterna. Under stagnationsfasen sker det en avsevärd ökning av nyackumulerat kapital som inte investeras produktivt. Denna uppbyggnad av ”penningreserver” kan vi jämföra med Kondratieffs ”lånefonder” och Schumpeters hänvisning till bankernas ”kreditskapande” möjligheter. Alla tre lösningarna strävar efter att förklara hur det starkt ökade behovet av penningkapital möts då expansionen tar fart efter det att de utomekonomiska faktorerna gjort sitt.

Några kritiska anmärkningar

1. Jag nämnde i not 5 en del problem kring den terminologiska förvirringen. Här tar jag upp problemet ur en annan aspekt. Både termen ”cykler” och termen ”vågor” ger vid handen att kapitalismen utvecklas med en regelbundenhet som antingen är absolut eller relativ. Om jag skulle våga mig på att komma med ett alternativ så skulle det vara längre ”faser” i kapitalismens utveckling. Alldeles oavsett vilken term vi väljer är det nödvändigt att precisera ”vågorna” som separata och irreversibla, icke-upprepbara historiska perioder vars konkreta längd och utveckling i hög grad avgörs av det konkreta förloppet i konkurrensen mellan de många kapitalen och kampen mellan klasserna. Anmärkningen görs här för att poängtera att en teori av detta slag inte kan uppfattas som rent ekonomisk utan måste ta med förändringar i samhällets hela totalitet. Det här är inte minst viktigt då vi talar om nödvändigheten för kapitalet att bryta ned hindren för kapitalackumulationen som vuxit fram och behovet att bygga upp nya institutionella strukturer för att möjliggöra en ny expansion.

2. Vad beträffar Mandels teoretiska utgångspunkt i Marx teori om profitkvoten, så behöver vi vare sig ta upp diskussionen om värde-pris eller om lagen om profitkvotens fallande tendens för att notera att det idag endast finns ett fåtal spridda försök att empiriskt belägga profitkvotens fluktuationer över tiden. Mig veterligt finns det ingen som försökt beskriva den genomsnittliga profitkvotens fluktuationer inom det kapitalistiska världssystemet, vilket är den analysenhet vi här rör oss med. Där för måste vi notera att Mandel och övriga inom den här teoribildningen tvingas använda olika indirekta bevismetoder för att precisera ”vågorna” t ex med hjälp av räntefotens fluktuationer, världshandelns och produktionens reala utveckling. Vid läsning av olika författares försök att empiriskt verifiera denna teori bör vi vara observanta på de olika ”bevisens” tyngd.

3. Thomas Kuczynski har pekat på den här typen av teoriers räckvidd. Han anser att det kapitalistiska världssystemet utvecklas i ”långa vågor” och att dessa svarar mot generella utvecklingstendenser under en viss period. Däremot säger teorin nästan ingenting om hur de olika delarna inom helheten kommer att förändras i sig eller i förhållande till andra delar. Så producerade t ex den stagnerande fasen 1873-93 och den följande expansionen olika reaktioner och resultat i England, Frankrike, Tyskland och USA. Tidsperioden börjar med Englands hegemoni inom världssystemet, en position som börjar ifrågasättas och som går över i allt hårdare rivalitet mellan de ledande imperialistmakterna, för att sluta efter kriget med att Englands storhetstid är förbi och USA växer fram som ny hegemonisk makt. För att förstå de enskilda ländernas förutsättningar och utveckling inom helheten krävs konkreta studier av dessa inom de generella ramar som ges av de ”långa vågorna”.

Liknande resonemang gäller förstås också de enskilda kapitalens utveckling och de exakta formerna för hur och om kapitalisterna som klass ska lyckas driva igenom sin ”plan” för omstrukturering av de konkreta samhällsformationerna. Detta sagt för att varna för mekaniska Överföringar av vad som händer på en nivå till de övriga utan att ta hänsyn till ovanstående problematik.[50]

4. En sista anmärkning gäller de teknologiska revolutionerna och deras empiriska verifiering. Tanken är ju den att innovationerna är ojämnt spridda över tiden och att de bryter fram med en anhopning av följdförändringar i sitt släptåg. Vi talar då om de innovationer som Gerhard Mensch kallar för ”basinnovationer” m a o de som skapar kvalitativa förändringar eller nya marknader.[51] Han delar in dessa i ”processinnovationer”, sådana som förändrar produktionsteknologin, och ”produktinnovationer”, som är nya produkter.

Vi kan konstatera att Mandel i första hand betonar ”processinnovationerna”. Detta är mycket tydligt i hans bok Senkapitalismen. Se t ex hans dåvarande försök att datera och precisera de långa vågorna, där sättet att skapa energi och de specifika maskinsystemen spelar en mycket framträdande roll.[52]

I Långa vågor i den kapitalistiska utvecklingen betonas denna sida inte lika starkt. Tyngdpunkten har förskjutits åt ett ytterligare betonande av de utomekonomiska faktorernas, här klasskampens betydelse för själva vändningen av den stagnerande fasen. En förändring i styrkeförhållandet mellan de båda huvudklasserna, till kapitalets förmån, gör det därefter möjligt med en fortsatt och fördjupad omstrukturering av samhällsformationens olika nivåer och områden, t ex radikala teknologiska förändringar på den stärkta klassens villkor.

Alfred Kleinknecht har ifrågasatt Mandels syn på teknologiska revolutioner. Han anser att det inte finns någon kvalitativ skillnad mellan Mandels fyra revolutioner (den industriella + tre teknologiska) och vill hävda att det endast går att tala om två sådana revolutioner i kapitalismens utveckling. Nämligen:

1. Övergången från hantverksproduktion (då arbetaren själv har verktygen i sin hand och direkt bearbetar produkten) till maskinproduktion (hanterandet av verktygen är ersatta med hanterande av maskinen).

2. Övergången från maskinproduktion till produktion som kontrolleras, styrs med hjälp av automatiska processer-scheman. Här utför arbetaren sina kontroll- och styrfunktioner i produktionsprocessen på ett sätt att han framstår som organisatör bredvid själva processen.[53]

Två eller fyra teknologiska revolutioner? Här är inte platsen att föra den diskussionen vidare. Vi nöjer oss med att konstatera att Mandel inte står oemotsagd på denna punkt.

Kleinknecht fortsätter sin kritik av Mandel med att slå fast att ”processinnovationer” i och för sig kan resultera i radikala förändringar av hela industriproduktionens struktur, men att det, med tanke på investeringarnas storlek, är tveksamt om de genomförs i andra fall än då de förväntas medföra enorma effekter på produktiviteten och leda till besparingar av det variabla och/eller det konstanta kapitalet vilket i så fall skulle påverka både den organiska sammansättningen och mervärdekvoten gynnsamt.

Enligt Kleinknecht ska vi koncentrera våra undersökningar till de betydligt vanligare ”produktinnovationerna”. Dessa öppnar helt nya produktionssfärer där kapitalets organiska sammansättning är lägre än genomsnittet och de nödvändiga investeringarna inledningsvis är relativt begränsade. Lägg märke till att Kleinknecht presenterar en lösning som inte kräver att stora mängder av penningkapital först samlats i någon form av penningreserver eller någon större kreditskapande verksamhet.

Inbrytandet i de nya sfärerna betyder en uppbromsning av profitkvotens fall, de nya produkterna och industriernas expansion blir hela ekonomins expansion.

Så istället för att som Mandel, hävda att det krävs radikala förändringar i ”de många kapitalens” sociala miljö som drastiskt förändrar och förbättrar möjligheterna att utvidga kapitalackumulationen, så anser Kleinknecht att kapitalen i krisen söker och finner nya, lönsamma produktionssfärer genom ”produktinnovationerna”. Hans studie över tysk industri, tiden 1950-1977, visar att de industribranscher som starkast påverkats av basinnovationer också var de som bidrog till industriproduktionens tillväxt under 50- och 60-talet.[54]

Utan djupare kunskap om problemet så tycks det mig fullt möjligt att hålla kvar vid Mandels utgångspunkt samtidigt som såväl produkt- som processinnovationernas betydelse för expansionen undersöks. Det verkar inte otroligt att de ledande industribranscherna är främst på att utveckla båda typerna av basinnovationer. För att belägga basinnovationernas sätt att periodiskt bryta fram i större anhopningar stödjer sig såväl Mandel som Kleinknecht på Gerhard Menchs framställning. I boken Stalmate in technology försöker Mensch bevisa sin tes att basinnovationernas ojämna flöde och deras frekvenstoppar ligger i slutet av de längre stagnationsfaserna. Han anser också att tiden från det att uppfinningen görs till dess att den införs i reguljär industriproduktion, innovationens dateringsgräns, kortas av under stagnationsfasen. Vi kan nedan se detta tydligt i frekvensdiagrammet. [som[55] ej medtagits här– Red ]

Nu ska det med en gång sägas att hur välvilligt inställd man än är till tanken på ”basinnovationsgenombrottens” existens så har det sina problem att belägga dessa. Menschs arbete har kritiserats av J. Clark, C. Freeman och L. Soete.[56]. Vi kan här inte belysa hela denna debatt men vill ändå peka på att Mensch diagram innehåller en del tveksamheter. Hans arbete vilar i hög grad på ett arbete av J. Jewkes m fl.[57] De har upprättat en förteckning över uppfinningar utan att göra ett vetenskapligt urval. Vi kan här konstatera två problem. Vilka uppfinningar ska definieras som sådana som ligger till grund för basinnovationer? Hur nu dessa ska avgränsas?

I första upplagan av Jeskes bok (det är denna 1958 års upplaga som Mensch använder sig av och inte 1969 års) togs inte data maskinen med eftersom författarna inte begrep hur viktig den skulle komma att bli.

Det andra problemet med Menschs frekvensdiagram är det faktum att det baserar sig på material som varken innehåller samtliga eller ett statistiskt korrekt urval av uppfinningar och basinnovationer under den tidsperiod som åskådliggörs. Självfallet måste vi behandla hans resultat med största försiktighet beroende på detta. Clark m fl hävdar att de på lika goda grunder skulle kunna framställa en frekvenskurva som hade sina toppar vid andra tidpunkter än de Mensch kommit fram till. Det finns en rad andra frågetecken kring Menschs material som vi av utrymmesbrist inte behandlar här. Istället ska vi peka på problemet att datera innovationernas födelse. Mensch söker de datum då uppfinningar börjar användas eller produceras i reguljär, fabriksmässig produktion eller då en ny marknad har stabiliserats. Här reser sig t ex problemet med att exakt skilja på försöksverksamheten och det som ska kallas för den reguljära produktionen. Genom detta får vi av naturliga skäl också svårt att precisera tidsrymden mellan uppfinningen och innovationen, en tidsrymd som Mensch anser varierar systematiskt efter ekonomins generella utveckling. För att förklara varför det tar olika lång tid att utveckla en uppfinning till en basinnovation hänvisar Clark m fl mer till de specifika problem som varje enskild uppfinning-innovations-process brottas med än faktorer utanför denna.

Slutligen bygger Menschs frekvensdiagram på så olika innovationer som t ex kulspetspennan, diesellokomotivet, helikoptern, insulinet, kodachrome, nylon, radion, raketen, televisionen och blixtlåset. Det är ett uppenbart problem att vikta dessa olika storheters ekonomiska betydelse och därmed får vi ytterligare ett problem då vi ska bedöma Menschs diagram. Schumpeter skulle ha förkastat diagrammet bl a av orsaken att de vitt skilda innovationerna, enligt hans synsätt, torde ge upphov till olika långa cykler och att endast de innovationer med störst och varaktigast ekonomisk verkan har intresse för diskussionen om kapitalismens längre utvecklingsfaser.

Avslutning

I föreliggande text har vi diskuterat Kondratieffs, Schumpeters och Mandels försök att analysera kapitalismens längre utvecklingsfaser. En del av problemen som denna heterogena teoribildning brottas med har också behandlats. Däremot har ingenting sagts om den nuvarande stagnationsfasens konkreta problematik eller dess olika upplösningsmöjligheter. Vi nöjer oss här med att hänvisa till Ernest Mandels bok Långa vågor i den kapitalistiska utvecklingen. Han diskuterar där, på ett förtjänstfullt sätt, de bägge huvudklassernas möjlighet att gå segrande ur de kommande årens klasstrider. Han bedömer å ena sidan de mänskliga kostnaderna för en samhällelig rekonstruktion under kapitalets ledning som oerhört stora och å den andra sidan, vilket ger större hopp för mänskligheten, arbetarklassens möjligheter att möta kapitalets strävanden och bryta dess makt som betydligt större än någonsin tidigare i kapitalismens historia.

Kring morgondagens högst konkreta vägval och vår gemensamma framtid kommer en rad centrala politiska diskussioner att kretsa. Vi har då all anledning att återkomma till teorin om de långa utvecklingsfaserna och dess konkreta betydelse för dessa diskussioner.

Noter

[1] Se t ex Die langen wellen der konjunktur, Olle & Wolter, Berlin 1972.

[2] Kondratieff, N.D. ”The conjuncture institute at Moscow” t ex i Quarterly Journal of Economics, XXXIX Aug. 1925, sid. 320-324 och Garvy G. ”Kondratieffs' theory of long cycles”, i The Review of Economic Statistics, XXXV, Nov 1943, sid 203.

[3] Kondratieff, N.D. ”The long waves in economic life” är lättast åtkomlig i Review, I1, 4, 1979, sid 519-62 (även i volymen som nämns i not 1.) Kondratieff, N.D. ”Die preisdynamik der industriellen und landwirtschaftlichen waren (zum problem der relativen dynamik und konjunktur)”, se not 1. Dessvärre finns ”Major economic cycles” enbart på ryska men såväl George Garvy (se not2) som Richard Day diskuterar och citerar denna Kondratieff-Oparin volym. Day R ”The theory of the long cycle: Kondratiev, Trotsky, Mandel ” i New Left Rewiew No. 99,” Sept. -Oct. 1976, sid. 67-82 och Day, R. The 'Crisis' and the 'crash', Soviet studies of the west (1917-1939) NLB, London 1981

[4] Garvy sid . 204 och Day The 'Crisis' ... sid. 94 Day skriver i ”The theory of...”sid 79 ”Finally in 1930 Kondratieff suffered the fate of all who dared to think freely in Stalin's day. He was arrested, forced to perform as a 'witness'in a fake trial, and ultimately died in unknown circumstances”.

[5] Den terminologiska förvirringen är dessvärre relativt stor. Det är idag omöjligt för mig att helt avgöra vad som beror på Kondratieff och vad som beror på de olika översättarna. Följande ståndpunkter syns mig dock rimliga. George Garvy betonar på sidan 210 i not 5 ”Kondratieff använde alltid uttrycket 'långa cykler', inte 'långa vågor'. ”Troligen kommer Garvy här nära sanningen men ändå inte ända fram. I artikeln ”Die Preisdynamik...” från 1928 används följande terminologi. För de 50 åren används ”stora cykeln” (grossen zyklen) och för de bägge 25 års faserna ”uppåtgående” och ”nedåtgående vågor” (”anstiegenden” och ”absteigenden wellen”). Konjunkturcykeln på 6-11 år kallas för den ”lilla cykeln” (kleine zyklen) i artikeln trots att detta, enligt Kondratieff, inte är helt exakt eftersom en ännu kortare cykel på ca 3-3 1/2 år (Kitchin-cykeln) existerar. Men denna cykel diskuteras inte i artikeln och av detta skäl får konjunkturcyklen heta den ”lilla cykeln” och inte ”mellan cykeln”.

[6] Garvy sid. 205 och 217 not 70

[7] Birgitta Nygren, Långa vågor: en översikt över studier av långa konjunkturcykler, sid. 6ff, sid. 72, Schumpeter, ”The explanation of the business cycle”, sid 25ff i Essays of J A Scumpeter.

[8] saknas

[9] saknas

[10] saknas

[11] saknas

[12] saknas

[13] saknas

[14] saknas

[15] saknas

[16] saknas

[17] saknas

[18] saknas

[19] saknas

[20] Trotskij, Den kapitalistiska utvecklingskurvan (1923) – OBS en annan översättning än den ovan

[21] saknas

[22] Joseph A Schumpeter, Business cycles: a theoretical, historical, and statistical analysis of the capitalist process, New York, 1939

[23] saknas

[24] saknas

[25] saknas

[26] Schumpeter, Business cycles, sid. 73f

[27] Schumpeter, Business cycles, sid. 74ff

[28] Schumpeter, Business cycles, sid. 84ff

[29] Schumpeter, ”The analysis of...”sid. 136

[30] Schumpeter, Business cycles, sid. 100 och sid 135ff, Schumpeter, ”The explanation of...”, sid.30

[31] Schumpeter, Business cycles, sid. 166f och sid 172

[32] Schumpeter, Business cycles, sid. 169 ff. De olika cyklerna har tätt sitt namn efter den som hårdast kopplas till respektive cykels upptäckt. Jämför här också Kondratieffs stora, mellan- och lilla cykel.

[33] Schumpeter, Business cycles, sid. 102ff och sid. 130f

[34] Schumpeter, Business cycles, sid. 130f Schumpeter, ”The explanation of...”, sid. 32f Schumpeter, ”The analysis of...” sid. 138

[35] Schumpeter, Business cycles, sid. 109ff, Schumpeter, ”The explanation of...”, sid. 36f

[36] Schumpeter, Capitalism, socialism and democracy, George Allen Unwin LTD, London 1976 De ståndpunkter som refereras i texten är de som framkommer i kapitlet: ”Can capitalism survive?”, sid.59-165

[37] Schumpeter, Capitalism, soc..., sid. 140

[38] saknas

[39] Mandel, E., Långa vågor i den kapitalistiska utvecklingen, sid. 32, Röda Bokförlaget AB, Göteborg 1981

[40] Mandel, Långa..., sid. 106f

[41] Mandel, Långa...,sid.107

[42] Mandel, Långa...,, sid. 21f

[43] Mandel, Långa..., sid. 26

[44] Mandel, Långa...,, sid. 84-97. På dessa sidor går Mandel i åtta punkter igenom vad som bestämde slutet på expansionen efter 1940(48).

[45] Mandel, Långa..., sid. 53

[46] Mandel, Långa..., sid, 27

[47] Mandel, Långa..., sid. 30

[48] Mandel, Långa..., sid. 49

[49] Mandel, Långa..., sid. 30

[50] Kuczynski,T., ”Leads and lags in an escalation modell of capitalist development: Kondratieff cycles reconsidered”, sid 27 i The long run trends, Akad'emiai Kiad'o, Budapest 1982

[51] Mensch, G., Stalemate in technology, Ballinger Publishing Company, 1979

[52] Mandel, E., Senkapitalismen, del 1, sid. 106-144, Renée Coeckelberghs Bokförlag, Stockholm 1974

[53] Kleinknecht, A., ”Innovation, accumulation and crisis”, sid. 683-711 i Review, IV, Spring 1981 Kleinknechts argument om två revolutioner är hämtade från: Jonas, W., ”Kritische bemerkungen und erganzungen”, i Kuczynski, J., ed, Vier revolutionen der produktivkräfte, theorie und verfleiche, Akademie Verlag, Berlin 1975

[54] Kleinknecht, ”Innovation...” sid. 700ff

[55] se not 53

[56] Clark, J., m fl, ”Long waves and technological developements in the 20th century”, sid. 132, i Klett-Cotta, Konjunktur, krise, gesellschaft. Geschichte un gesellschaft, 1981. Uppsatsen följs av ett svar av Mensch. Se också Historisch-sozialwissenschaftliche forschnungen, Klett-Cotta, Stuttgart 1980 och Futures, vol. 13, nummer 4, aug. 1981

[57] Clark, J, m fl, Long waves..., sid 148f

Tidskriften Fjärde Internationalen
Svensk avdelning | MIA