Ur Fjärde Internationalen 1/1983
James P. Cannon. Socialism inför rätta. Officiellt rättegångsprotokoll över James P. Cannons vittnesmål i den s k upprorsrättegången i Minneapolis 1941. Stockholm: Bokförlaget Röda Rummet, 1982. -191 s.
I baksidestexten till Socialism inför rätta av J P Cannon skriver bokförlaget Röda Rummet, som gett ut boken, att den är ett ”utmärkt ABC i socialismens principer”. Vilka är då dessa? Låt oss fortsätta vår början bakifrån.
I slutet på boken finns en kritik från Grandio Munis. Han skriver:
”Ända sedan Louise Michels dånande svar till sina domare och Karl Marx' svar till Bismarcks tribunal har det varit den revolutionära världsrörelsens norm och stolthet att omvandla de anklagade till åklagare, och utnyttja vittnesbåset som fästning från vilken man angriper de reaktionära krafterna”. Munis hävdar att Cannon i rättegången, där han och flera andra fackföreningsledare stod åtalade för omstörtande verksamhet, visat undfallenhet genom att inte visa ”de amerikanska arbetarna att Amerikas s k demokrati bara är borgerskapets diktatur”. Frågan var inte oviktig. Året var 1941. Kriget rasade redan i Europa. Tusen och åter tusentals arbetare hade innan de stupat frågat sig ”Varför?”. Barn och ungdomar dog innan leklusten var förbi och livet skulle börja. Var det inte tid att sanningen kom i dagen om vad som var krigets orsaker och om vilka och vem som bar skulden?
I ett genmäle tillbakavisar Cannon anklagelsen från Munis med att sammanfatta:
”Efter dessa förklaringar av de defensiva paroller med vilka bolsjevikerna organiserade sin framgångsrika kamp om makten behöver man inte säga mer om detta ämne. Denna metod får en obestridlig auktoritet genom att den inte förklarades utan också framgångsrikt tillämpades på historiens största revolution. I ljuset från detta måste de defensiva formuleringar (märk, min kursivering, pew) vi använt under Minneapolisrättegången understrykas än mer bestämt, och inte förkastas. De är korrekta formuleringar när man propagandistiskt närmar sig de amerikanska arbetarna. Och de är de bästa sätten att under alla skeden i den proletära revolutionens utveckling i Förenta Staterna mobilisera arbetarna till massaktioner”.
Är då frågan om socialismens principer en fråga om ord och sagesätt, om att tala med bönder på bönders vis? Javisst, men bara delvis. Både Munis och Cannon hänvisar till tidigare erfarenhet, till socialismens stora förkämpar. Är det då istället frågan om vad dessa sagt? Nej inte alls, utan vad som gjorts. Vad verkligheten varit, vad den är och kanhända kommer att bli. Den första samhällsomvälvningen där det privata ägandet av fabriker fick stryka på foten var 1917 i Ryssland. Principen i samlevnaden människor emellan, penningen, skulle ersättas med socialismens princip. ”Socialism” är latin, ”socio” betyder kamrat och således är socialism lika med kamratlighet. Kamratlighet skulle vara både bindemedlet och jämkningsmåttet människor emellan. Och detta skulle ske och skedde i rådombudsförsamlingar. Inte i lant- eller riksdagar valda med lika rösträtt for alla efter geografiska valkretsar, utan i de samägande och samverkande producenternas, d v s de arbetandes folkförsamlingar. Lättingar, drönare och rentierer göre sig icke besvär. Detta var socialismens kärna och sanningen då som nu.
Men dåtidens Ryssland, före 1917, var inte bara privategendomens kapitalistiska välde, den var ett kejsardöme där tsaren styrde enväldigt. En politisk efterblivenhet som illa stämde med tidens krav, det kunde även en halvt om halvt bildad se. 1 Frankrike var folk medborgare. Styret av det allmänna var grundad i en författning. Detta var vinsten från den stora franska revolutionen 1789. Borta var allt styre av ”Guds nåde”-. Så demokrati var lösenordet för alla framstegsivrande förkämpar. Vladimir Lenin kom att kalla denna framtid, innan han ändrade sig under händelsernas tryck, en ”arbetarnas och böndernas diktatur”. (Där diktatur hade en annan innebörd än dagens. Diktatorer i Rom och tyranner i forntidens Grekland var tillfälliga ställföreträdare med både lagstiftande och verkställande makt över de fria medborgarnas folkförsamlingar i tider av ofärd, således ett övergångsvälde tills vindarna mojnat.) De ryska socialdemokraterna hävdade i mångt och mycket, i arv från Voltaire och andra upplysningsmän, folkrättsliga principer. I Ryssland, detta otidsenliga land var så själva lagligheten olaglig. Detta var en bärande tankegång. Den var allmängods för 1800-talets europeiska socialdemokrater. Det är härur, ur denna kunskap, som Munis hämtar sina ståndpunkter. Och faktiskt har han rätt. Fast i sak har Cannon rätt. Vad som var allemansrätt då 1941 och är det idag är tanken om majoritetsprincipen. Det var den Cannon hävdade. Talar man i sak och hävdar det förfaringssätt som de flesta är eniga om, ja då talar man om saken med bönder på bönders vid. Steget är inte långt till en annan bärande tanke. Som inte bara fanns hos dåtidens ryska socialdemokrater och deras efterföljare i USA, de amerikanska bolsjevikerna, utan finns hos gemene man även idag — rätten till självförsvar. Den är så självklart allmän att alla, från dåtida rånare till nutida krigshetsare, talar för sin sak som ett försvar. J P Cannon propagerar, han folkbildar, utifrån dessa två principer — majoritetsbeslut och rätt till självförsvar — socialismens sak. Det var ju och är principer som liberaler i princip håller med om.
Bokförlaget Röda Rummet har för de svenskspråkiga gjort en civilisationsgärning. Bättre sent än aldrig. Ty 1960 och 70-talets generationer fick i maoismen sig till livs andra bärande tankegångar än dem J P Cannon följde. Då var slagorden ”det är rätt att göra uppror” och ”kamp mot imperialismen”. Självklart var även de allmängiltiga. Men däri fanns ett egenintresse som var större på ett håll än på ett annat. Det verkliga egenintresset låg i Kina, där Mao Zedong tog strid för sin maktställning i det kinesiska kommunistiska partiet och landet självt. Kallades kulturrevolution. Rätten att göra uppror var avsedd för inrikes bruk, att uppbåda ungdomen till stöd och kamp mot imperialismen var för utrikes bruk i att söka allierade. Denna tankegång omsatt här i landet kom således att i den svenska vänstern föda en avart av socialismens principer. Detta tog sig uttryck i många vanföreställningar helt skilda från gemene mans tänkesätt. Det var allt från kamp för vilda strejker till kamp mot porren. Läser man J P Cannons bok om socialismens principer kan man ta och jämföra dess tankegångar med Torbjörn Säves Rebellerna i Sverige, som, det skall sägas, är skriven efter tillnyktrandet.
Maos tänkande om rätten till uppror och kamp mot imperialismen skiljer sig från G Munis tänkesätt. Munis hävdar att lagligheten själv är olaglighet och uppfordrar till kamp. Skillnaden finns, men är hårfin. Båda dessa skiljer sig från J P Cannons tankegångar att vända sig till vanligt folk och hävda socialismens sak i rätten till självförsvar och majoritetsprincip. Men alla dessa tankar var sprungna ur verkligheten, det är den som diskuteras. I tidningen Offensiv avslutar Olow Lindgren sin anmälan av J P Cannons bok så här och jag tillåter mig att citera:
”I sitt svar bemöter Cannon på ett lysande sätt denna (Munis) kritik. Inte nog med att sådana paroller (proletariatets revolutionära våld mot bourgeoisin, och bekämpa kriget med alla medel) skulle vara ett sätt att hjälpa åklagaren. De amerikanska arbetarna hade 1941 knappt hört talas om socialismen utom av dess motståndare. Att mana till uppror skulle ha isolerat marxisterna. Cannons bok kan rekommenderas både som en användbar handbok i marxism och ett intressant dokument om en för oss relativ okänd tradition inom arbetarrörelsen — socialismen i USA på 40-talet.” Instämmer.
Jag överlåter åt läsaren att själv bekanta sig med hur socialismens sak förs fram i detalj i boken.