Ur Fjärde internationalen 1/1983

Kent Kjellgren

Valet -82 och sedan?

Valet 1982 präglades framför allt av en kraftig högervridning av de fem riksdagspartiernas politik. Endast under några minuter tilläts Socialistiska Partiets ordförande komma till tals i TV. För övrig sjöngs marknadsekonomins och storkapitalets lov i olika tonarter från Moderater till Socialdemokrater. VPK, riksdagens ”vänster”-alternativ fullbordade högervridningen genom att lägga sig raklång framför socialdemokratin.

I ett läge då merparten av landets lönearbetare fått en kraftig standardförsämring och den totala arbetslösheten stigit till 13,4 % (AMS, öppet arbetslösa, förtidspensionerade) inskränkte sig SAP:s vallöften till att stoppa eller riva upp några försämringar i socialförsäkringssystemet, höja momsen och en skatte”reform” för att göda de högavlönade. Spekulationen på Stockholms fondbörs nådde nya svindlande höjder för att efter den socialdemokratiska valsegern ta ett glädjeskutt framåt.

Antifondkampanjen

Det var SAF och moderaterna som angav takt och ton i valet. Borgerlighetens ursinniga kampanj mot ”fondsocialismen” kom att sätta sin prägel på början av valrörelsen. De socialdemokratiska ledarskribenterna slog sig för bröstet efter valet och gladdes åt att antifondkampanjen förlorade styrfart i valkampanjens senare hälft. SAF och moderaterna misslyckades, Palme och Co lyckades föra in debatten på ”sakfrågorna”, pensionerna, landets svåra ekonomiska läge etc, påstår de. O heliga enfald kan man inte låta bli att utbrista. Det är tvärtom.

SAF:s kampanj lyckades. Därför förlorade antifondkampanjen kraft och fart. Enfaldiga småföretagare och inskränkta gamla familjekapitalister som får byxångest vid blotta tanken på ”socialisten” Palme såg naturligtvis valet som ett bakslag.

Men kampanjen var en stor framgång för högerkrafterna.

SAP bemötte kampanjen genom att backa på allt i fondförslagen som gav uttryck för fackföreningsbyråkratins särintressen. SAP:s ledning trummade dag in och dag ut fram budskapet att de ville stärka marknadsekonomin, och att de ville stärka kapitalismen och för detta så krävdes det uppoffringar av landets lönearbetare.

Varför skall landets arbetsgivareförening och borgerliga partier inte hämta andan ett slag i sina lovsånger till kapitalismen, när landets arbetarledare försöker sjunga samma visa men med högre volym och gällare röst?

Direkt efter valutgången var klar steg en rad av de tongivande kapitalisterna i landet fram och förklarade att det var bra att landet äntligen fått en handlingskraftig regering. De tycktes alla utgå från att handlingskraften skulle utnyttjas för att främja deras intressen. Allt prat om landets ruin vid en socialdemokratisk valseger försvann som dimman över ängarna en solig julimorgon.

Börsen, denna kapitalets febertermometer, har också på sitt sätt betygsatt regeringen Palme. Under mer än ett kvartal efter regeringstillträdet har börskurserna slagit nya rekord. Från ett samlat värde på 100 miljarder i början av september till över 150 miljarder i början av februari.

En sådan gigantisk inkomstöverföring från arbete till kapital kan nog ingen tidigare kapitalistisk regering skryta med. Den framtida utvecklingen på börsen kommer att styras av mer grundläggande faktorer än färgen på den regering som förvaltar ekonomin åt storkapitalet. Men som en första signal från landets storspekulanter är det uppmuntrande nog för Palme och Co.

Den nuvarande kursuppgången har ingenting att göra med förväntade konjunkturuppgångar eller med mera optimistiska förväntningar på världsekonomin från storkapitalets sida. Tvärtom blir tongångarna från detta håll allt dystrare. Förklaringen kan bara vara en. Den svenska borgerligheten tror att den socialdemokratiska regeringen kommer att skapa gynnsammare förutsättningar för att suga ut de svenska arbetarna än vad regeringen Fälldin förmådde göra.

Det mindre onda

Denna högervridning av politiken kommer inte i främsta rummet från de borgerliga partierna. De vill alltid driva politiken åt höger. Det är de två traditionella arbetarpartiernas nästan fullständiga uppgivenhet inför krisen och borgerlighetens anstormning som är den direkta politiska orsaken till att passivitet och uppgivenhet har brett ut sig bland landets lönearbetare. (SAP är ju för övrigt nu spjutspetsen i angreppen mot landets arbetarbefolkning, dess arbetstillfällen, löner och sociala rättigheter.)

Den socialdemokratiska valsegern är i första hand inte något uttryck för en ökad uppslutning bakom arbetarrörelsens organisationer sedda som redskap för samhällsförändring och forum för egen politisk aktivitet. Det är en röst på det mindre onda. Det ger uttryck för förhoppningar att socialdemokratin skall kunna minska arbetslösheten, stoppa åtminstone delvis nerläggningen av industrierna på krisorterna. Det är inte det röstmässiga uttrycket för en arbetarklass på marsch och fylld av tilltro till sin egen kampförmåga och organiserade styrka.

Inte bara en analys av själva valresultatet utan en rad illavarslande tecken tyder på detta.

• Antalet medlemmar i SSU och KU har sjunkit ordentligt under det senaste året. Saken förvärras av att mer än 90 % av dessa organisationers medlemmar säkert är medlemmar på pappret för inhöstandet av diverse statliga och kommunala bidrag. SSU/KU ”lämnar” man inte innan man faller för åldersstrecket. Det räcker med en anmälan för att bli medlem. Det betyder att antalet som dessa två organisationer lyckas registrera som nya medlemmar fallit mycket brant.

• Att även de borgerliga ungdomsorganisationerna drabbas av samma sak (förutom KDS:s) visar bara på utbreddheten av passivisering och politisk apati. Om den minskade tillströmningen till dessa två organisationer vägts upp av en ökad uppslutning kring en revolutionär, socialistisk organisation hade naturligtvis SSU:s, KU:s avtappning enbart varit glädjande. Nu är det tyvärr inte så. [1]

• Strejkaktiviteten har sjunkit till mycket låga nivåer trots en skarpt fallande reallön. Det överväldigande flertalet av landets arbetare har knutit näven i fickan i stället för att gå ut i vilda strejker när de ställts inför lönesänkningarna. Men strejken mot karensdagarna visar att det redan nu finns en beredskap hos arbetarna att ta strid när organisation och ledning finns.[2]

• Motståndet mot företagsnedläggningar har i de flesta fall varit rent symboliskt. Eiser är ett lysande undantag. Uppvaktningar, namninsamlingar, i vissa fall en lokal demonstration under fackbyråkratins kontroll har annars varit de mest avancerade kampformerna.

• Under de senaste åren har 20 % av Metalls verkstadsklubbar lagts ner på grund av bristande aktivitet. I de flesta fall rör det sig om mycket små klubbar med under 40 medlemmar. Klubbar som är helt beroende av att det finns folk som är beredda att jobba aktivt för facket. Det betyder att antalet människor som varit beredda att jobba fackligt sjunkit. Detta står naturligtvis inte i motsättning till en ökning av organisationsgraden av passiva medlemmar.[3]

• Under de två senaste treårsperioderna har partierna till vänster om VPK sammantaget minskat kraftigt och till vissa delar upplösts. SKP hade 4 000 medlemmar när den första borgerliga regeringen tillträdde. Idag har dess medlemmar passiviserats och till stora delar förborgerligats. Politiskt är sammanbrottet rent katastrofalt (se artikel i detta och föregående nr om SKP:s program). Idag får Gnistan kämpa för att hålla prenumerantstocken över 2 000.

Förbundet Kommunist vars partiprogram en gång såldes i över 3000 exemplar har fallit samman och upplösts.

KPMLr och Socialistiska Partiet tycks ha undgått denna allmänna tillbakagång. Men denna positiva utveckling är till stora delar en göteborgsk företeelse. KPMLr:s huvudsakliga bas finns i Göteborg och trakterna däromkring. Socialistiska Partiet har haft sin främsta expansion i Göteborg.

Sammanfattningsvis ägde valet rum i ett läge av ekonomisk kris, fallande reallöner, växande arbetslöshet, utbredd politisk och facklig passivisering, en kraftig försvagning av den yttersta vänstern sedd som helhet och en kraftig högervridning av hela det politiska debattklimatet.

Styrkeförhållandet mellan klasserna

Själva valkampanjen och dess resultat sammanfattade och stärkte på ett klart sätt de tendenser som varit i arbete under de senaste åren. Fortsatt högervridning av de fem riksdagspartierna i takt med kapitalismens fördjupade kris. En fortsatt polarisering inom väljarkåren och den därmed följande försvagningen av mittenpartierna genom flykt av dess medelklassväljare till moderaterna och dess arbetarväljare till socialdemokraterna. Och beroende på dessa två partiers klassbas vann högern i form av moderaterna mer än socialdemokraterna. Men även om valutgången rent matematiskt förde med sig att moderaterna gick kraftigare framåt än socialdemokraterna betydde det inte att landets arbetare gick åt höger. Det var medelklassen i de nya villaförorterna som sökte sig till moderaterna. De bytte ett borgerligt parti mot ett annat.[4]

Paradoxalt nog har dock den socialdemokratiska valsegern inneburit en ytterligare högervridning av svensk politik. Inte väljarmässigt även om högern var det parti som gick kraftigast framåt utan sett utifrån de politiska styrkeförhållandena mellan klasserna. För naiva SSU-ungdomar verkar ett sådan påstående vända verkligheten upp och ner. Men i verkligheten är den socialdemokratiska byråkratin ingen spjutspets i kampen för arbetarsaken utan borgerlighetens agentur inom arbetarklassen. Den har ett betydligt friare spelrum för att tillvarata kapitalets intressen än de klassiska borgerliga partierna i mitten och till höger så länge den inte är hotad från vänster inom själva arbetarklassen. Och så är inte fallet idag. Vad det tog de tre borgerliga partierna sex år att stjäla ifrån landets arbetare klarar Palme och Feldt med hjälp av LO-ledningen av på ett halvår.

Den avgörande faktorn under regeringens första chockvåg av arbetarfientliga åtgärder med den sextonprocentiga devalveringen som det superba, hyperfräcka startskottet har varit den nästan totala frånvaron av protester mot åtstramningspolitiken från landets arbetare. Socialdemokratin har ett stort förtroendekapital att förbruka inom den svenska arbetarklassen. Detta förtroende använder regeringen Palme nu cyniskt för att kvalitativt försämra den svenska arbetarklassens positioner.

VPK:s stöd till SAP

Idag är VPK den ruttna stötta som håller upp regeringen Palme. Det är inte säkert att den stöttan håller regeringsperioden ut. Därför kommer Palme med all sannolikhet att manövrera för att få någon form av allians med mittenpartierna i framtiden.

Genom att VPK så helhjärtat sluter upp bakom den socialdemokratiska politiken ser idag landets arbetare inget alternativ till den politik som Palme idag för ut. Och därmed finns det heller inga alternativ idag för den stora majoriteten av landets arbetare. Därav frånvaron av nästan alla protestformer.

VPK har idag genom sin passivitet en tillfällig nyckelroll i svensk politik. Genom att socialdemokratin idag inte konfronteras med en kritik av sin politik utifrån arbetarklassens intressen ifrån riksdagstribunen (som är den enda kritik som skulle nå ut som ett reellt politiskt alternativ) intar de arbetare som trots allt redan idag är beredda att i någon form protestera eller t o m aktivt bekämpa den arbetarfientliga regeringspolitiken en avvaktande hållning. Genom att stötta SAP:s politik idag gör sig VPK överflödigt i morgon. Både för SAP (vars ”naturliga” allianspartner i sin attack på arbetarna inte är VPK utan mittenpartierna) och för alla de arbetare som så småningom kommer att tvingas ut i aktiv kamp för sina intressen. VPK:s partiledning är också halvt om halvt medveten om detta otrevliga faktum. 1 en intervju i GP säger partisekreteraren Hammar som avslutning rent ut att VPK står och faller med om den socialdemokratiska regeringen lyckas behålla väljarnas förtroende. Kan likvideringen av ens parti som självständig politisk kraft drivas längre?[5]

Den bistra sanningen är att VPK:s politik redan har lidit skeppsbrott. Den går ut på att driva socialdemokratin åt vänster. Genom att agera stötta åt SAP:s arbetarfientliga svångremspolitik har man istället medverkat till att ge den socialdemokratiska partiledningen fritt spelrum för en politik som skulle varit otänkbar att driva t o m för moderaterna för endast några år sedan. Befriad från en kritik från vänster kan SAP sträcka den framsträckta näven allt längre högerut. I verkliga livet driver alltså VPK:s politik SAP allt längre åt höger. Och VPK släpas med i denna marsch.

Några synpunkter på röstsiffrorna

De viktigaste och mest intressanta siffrorna finns att hämta från två olika håll, moderaterna och den yttersta vänstern. Moderata samlingspartiet gick kraftigt framåt, betydligt mer än SAP. 3,4% mot SAP:s 2,7%. För första gången sedan tjugotalet är moderaterna större än de två mittenpartierna tillsammans. 23,6% mot c/fp 21,4%. I styrkeförhållandena mellan de borgerliga partierna har det skett ett kvalitativt omslag. Moderaterna har vuxit på de två mittenpartiernas bekostnad. Förutsättningarna för en eventuell borgerlig regering i framtiden har därmed förändrats på ett avgörande sätt. Mittenpartierna kommer att tvingas pendla mellan m och s.

Som vi förutspådde i Fjärde Internationalen nr 3/82 så drabbades folkpartiet av de största förlusterna. Partiet nästan halverades från 10,6 till 5,9% av rösterna. Trots detta anser uppenbarligen delar det svenska storkapitalet att partiet måste överleva. Eller som GP så förhoppningsfullt skriver på ledarplats:

”Per G Gyllenhammar och Hans Cavalli-Björkmans starka engagemang i partiets återuppbyggnadsarbete inger optimism. De bedömer uppenbarligen partiets framtid som stark nog att satsa på.” [6]

Att delar av svenskt storkapital anser sig behöva ett mittenparti visar enbart att de fortfarande tror på ett ”mittenalternativ” för framtida ”breda” lösningar med socialdemokratin. Eller rättare sagt. De vill ha fler kort i leken att spela med. Centern höll sig som väntat mer intakt. De förlorade bara 2,6% av rösterna.

Miljöpartiets valresultat visade med all önskvärd tydlighet att det på den politiska skalan uppfattas som ett borgerligt mittenparti.(Det har naturligt vis vissa småborgerliga, radikaliserade drag, men det har de flesta borgerliga partierna i sin ”Sturm und Drang”- period). Enbart 2 promille av dess 1,7 av väljarkåren kom från SAP respektive VPK. Lejonparten togs från mittenpartierna.

VPK är egentligen en matematisk sensation. Dess väljarunderlag består till ungefär lika delar av två oförenliga storheter. Dels vänstersocialdemokrater som vill driva SAP lite mer åt vänster genom att stärka VPK, dels människor som strävar efter socialistiska lösningar, och därmed är motståndare till SAP. Det sammanhållande elementet i partiet är en urvattnad, halvt skamsen stalinistiskt skolad kader. -2,5 + 2,5% borde ju bli 0. Men VPK trotsar ännu ett tag matematikens lagar och håller sig flytande. Främst genom väl tilltagna gåvor från den svenska staten.

SAP:s valsiffror är egentligen katastrofala. Efter sex års kris och borgerlig regering lyckas man endast gå fram ett par procent. I en arbetarstad som Göteborg var t ex endast var tredje röstberättigad beredd att ge sin röst åt SAP. Blankröstningen ökade. Den fördubblades till 52 000. En liten men intressant indikator på det ökande politikerföraktet. Denna utveckling går parallellt med SAP:s oförmåga att mobilisera sin bas med entusiasm och kraftfullt utöka den.

KPMLr, SKP och Socialistiska Partiet

En analys av dessa tre partiers röstsiffror i kommunvalen visar på en begynnande villighet hos stora grupper arbetarpartiväljare att bryta med partier som uppfattas som representanter för det politiska etablissemanget. Ett sådant steg, en första markering, är naturligtvis lättare att göra i ett kommunalt val än i ett riksdagsval. Kommunalvalen fungerar därför bättre som opinionsmätare än riksdagsvalen.

SKP:s valresultat visar att överallt där de haft mandat i kommunfullmäktige, där de haft någon form av aktivitet att häkta fast sin kommunalpolitik på, har de fördubblat sitt röstetal. Överallt annars har de halverats. I Stockholm var det ren katastrof med betydligt under 1 000 röster. D v s där väljarna uppfattat att de haft ett åtminstone kommunalpolitiskt realistiskt alternativ att ta ställning till, har misstron mot och missnöjet med de etablerade partierna kunnat slå igenom genom en röst på SKP.

På andra ställen har SKP:s politiska och organisatoriska sönderfall medfört att partiet förlorat en stor del av det lilla stöd det trots allt haft.[7]

Samma tendens kan ses i arbete när det gäller KPMLr. Till skillnad från SKP är det inte inne i någon djupare kris för tillfället. Partiet ställde upp i kommunalvalen på ett tiotal ställen, framför allt i Västsverige. I snitt gick partiet fram c:a 30%. I sitt starkaste fäste, Göteborg, är det bäst förankrat i den lägre medelklassen i de centrala delarna av staden. Därefter i de proletära förortsområdena Hisingen, Angered, Västra Frölunda. I rena överklassområden har KMPLr inga röster alls.[8]

Socialistiska Partiet, slutligen, mer än fördubblade sitt röstetal sedan 1979. Sammantaget lade c:a 5 000 personer sin röst på partiet i kommunal, landstings eller riksdagsval. (En del i samtliga val, andra enbart i något eller några av valen.)

Nästan hela frammarschen var i de proletära bostadsområdena

(APK, som genom sitt stöd till den polska militärdiktaturen sågat av alla utvecklingsmöjligheter för partiet inom den svenska arbetarklassen råkade ut för en katastrofal tillbakagång.)

Från Göteborgs horisont är det också värt att lägga märke till att denna stad avviker från landet i stort på det partipolitiska planet på tre sätt. Alla tre med en minsta gemensam nämnare. De små partierna i rikspolitiken har en betydligt starkare ställning i Göteborg än i landet i övrigt. Folkpartiet och VPK är här nästan dubbelt så stora. Den viktigaste skillnaden gäller den revolutionära vänstern. Här har trenden gått stick i stäv mot rikstrenden. Både Socialistiska Partiet och KPMLr har gått fram i de senaste fyra valen. Nu hade de tillsammans nära 9 000 röster. I många arbetardistrikt var dessa två partiers röster över 5% tillsammans.[9]

Den närmaste framtiden

Till skillnad från trettiotalet har socialdemokratin ingen egen politik. De tänker föra ut den gamla regeringens politik effektivare och brutalare. Det som möjliggör detta är den socialdemokratiska byråkratins närmast totalitära kontroll över facket. Ett vacker exempel på detta är årets avtalsrörelse. LO:s löne”bud” (den största lönesänkningen sedan tjugotalet om SAF antar det) läckte ut till pressen innan ens förbundens eller LO:s representantskap samlats för att ”i demokratiska former mejsla fram LO-kollektivets linje i de kommande avtalsförhandlingarna. Alla traktamenten och gratismiddagar på förbundens olika avtalskonferenser var alltså bortkastade. LO-toppen bestämde dem förutan. Men idag har inte avtalskonferensen till uppgift att förmedla medlemmarnas krav upp till dem som förhandlar. De är istället informationsträffar där den högre fackliga byråkratin informerar och indoktrinerar den lägre fackliga dito om hur förhandlingarna kommer att föras. Där får klubbstyrelser och avdelningsfolk argumentera för att rättfärdiga lönesäkningar inför medlemmarna. Med facklig demokrati eller arbetarklassens självaktivitet har de ingenting att göra.

I första omgången går regeringens och LO-ledningens strategi ut på att kraftigt höja vinsterna genom en kombination av skatteomläggningar, devalveringen, återhållsamma lönekrav och inflation. På detta sätt tror de att utsugarnas löpande band skall fås att rulla igen, investeringarna öka och därmed arbetslösheten minska. LO-tidningen har en träffande karaktärisering på denna politik: ”Näringslivets folk (LO-tidningen syftar inte på landets arbetare) talar redan om svårigheterna att utnyttja det förbättrade konkurrensläget och förutser i stort sett bara att lönsamheten ökar och vinsterna galopperar i höjden. Det är i och för sig inte så dumt”. ”Men”, fortsätter LO-tidningen efter att ha bluddrat lite om fonder, ”problematiken gäller ökad produktion och ökade investeringar. För att åstadkomma det är lönsamhet ett nödvändigt men inte ett tillräckligt villkor. Det ska också finnas ett behov av investeringar, en efterfrågan av en ny produktion. Det är tveksamt om det finns en sådan internationell efterfrågan.” [10]

Palme och Co kan inte peka på en sådan ökad internationell efterfrågan. En rad U-länder står på eller har i praktiken lämnat ruinens brant. OPEC-ländernas stora överskott i handelsbalanserna har till stora delar fyllts igen. Handeln med Östeuropa kan bara expandera med hjälp av nya krediter. Och vilken bank i väst är beredd att gå in med nya stora lån till dessa länder. I länder som USA och Storbritannien förs en mycket hård åtstramningspolitik. Den enda ljusglimten för regeringen Palme är de imperialistiska krigsförberedelserna som kan ge ett hårdare efterfrågesug för svensk rustningsindustri. Det skamlösa sveket mot Östtimor och det bibehållna stödet för IDB visar att regeringen bestämt vad den ska satsa på. Palme är ju en varm anhängare av fred och nedrustning. Således en utmärkt statsminister för ett land med en av världens högsta rustningskostnader och en krigsindustri som febrilt arbetar för att utvidga sina marknader. (De stora talar om fred, gräv skyddsrum lille man, sa ju redan Brecht).

Arbetslösheten

Regeringens politik kommer att misslyckas att häva arbetslösheten. En svag internationell konjunkturuppgång i kombination med de minskade lönekostnaderna kan kanske dämpa arbetslösheten något under kortare tid. Men det är det gynnsammaste alternativet. Troligare är en ökad arbetslöshet under resten av åttiotalet (tillfälliga, svaga uppgångar är självklart inte uteslutna).

Den socialdemokratiska regeringen träder till under ett år då världsmarknaden för första gången på över tjugo år viker. Samtidigt förvärrar en rad långsiktiga trender trycket på den svenska kapitalismen.

1. Världsmarknaden sviktar inte tillfälligt. Även de mest optimistiska företagsledare tror inte på mer än en framtida tillväxt i de kapitalistiska länderna på några få procent. Sverige som är extremt exportberoende drabbas naturligtvis extra hårt av detta.

2. Olika typer av rationaliseringar gör att produktiviteten inom industrin ökar med flera procent per år. I bästa fall kommer därför antalet industriarbeten att stagnera.

3. Den offentliga sektorn kan inte fortsätta att expandera som hittills. Två faktorer sätter en gräns för detta. Skattetrycket har redan passerat 50% strecket för en vanlig arbetare (inkomstskatt, punktskatter, moms, arbetsgivaravgifter). Samtidigt sjunker inkomsterna som skall beskattas. Det gör det svårt att ytterligare vrida om skatteskruven för arbetarna. Att en borgerlig regering (vare sig av s, m eller fp-märkning) är utesluten just på grund av dessa regeringars klasskaraktär. Finansiering av offentlig verksamhet genom ytterligare statlig upplåning stöter också på svårigheter om än inte ett absolut tak ännu. Redan nu är räntebetalningarna på statsskulden den största orsaken till budgetunderskottet på utgiftssidan.

4. Under de närmaste åren kommer det fortfarande att vara frågan om ett nettotillskott till arbetsmarknaden av arbetskraft. Om nuvarande nivå på arbetstillfällen hålls uppe utan att nya arbeten skapas innebär det ändå en ökad arbetslöshet på 50 000/år.

5. Genom strukturkrisen inom skogs-, stål-, varvs-, gruv- och textilindustrin slås hela orter ut utan motsvarande expansion på annat håll. När hela orter slås ut blir multiplikatoreffekten på arbetstillfällena mycket stor. För varje produktiv arbetare som kastas ut i arbetslöshet blir många fler arbetslösa genom en multiplikatoreffekt på underleverantörer, offentlig verksamhet och servicenäringar.

6. Genom kommunikationsväsendets utveckling (containers, roll on — roll off-system, jättetankers, satelliter, nya kommunikationssystem etc) minskar transportkostnadernas del gentemot den direkta arbetslönen i varukostnaden. Det ökar naturligtvis trycket på de svenska lönerna och de svenska arbetstillfällena när lönekostnader i Sverige och ex. Sri Lanka mer direkt kan ställas mot varandra.

Budgetunderskottet

Regeringen kommer inte heller att lyckas att minska budgetunderskottet i första omgången. Detta är man väl medveten om i regeringskanslierna. Det fordrar ju endera en våldsam expansion av världsmarknaden i kombination med en förstärkt ställning för svenska exportföretag på denna eller en hårdare beskattning av den övre tredjedelen av befolkningen (genom till exempel slopande av underskottsavdrag skulle i mitten av åttiotalet betydligt över 50 miljarder tillföras statskassan). Ingetdera kommer att hända de närmaste åren.

Istället förbereder man opinionen på kraftiga nedskärningar inom den sociala sektorn. Man förbereder opinionen på att reallönesänkningarna under åren 1976 till 1983 inte varit tillräckliga för att tillgodose kapitalets behov.

Man förbereder arbetarna i landets krisindustrier på att de kommer att bli arbetslösa om deras företag inte ger vinst (d v s sedan bankerna fått sina miljarder).

Socialdemokratin har valt väg. Den kan inte stanna halvvägs. Reallönesänkningarna kommer att förvärra krisen i den offentliga sektorn, de kommer att öka arbetslösheten genom att den minskade inhemska efterfrågan inte kompenseras av en kraftigt ökande export.

Den politik man valt kommer inte att rädda vare sig sociala rättigheter, arbetstillfällen eller reallöner. Palme och Co ”glömmer” att det är 1983, inte 1953 vi lever. Om några år kommer en kris att skaka om fackföreningsrörelsen. Medlemmarna kommer inte att fortsätta betala in 2 000 kr om året till ett fack som ser som sin uppgift att sänka reallönerna samtidigt som arbetstillfällena försvinner i allt raskare takt. Alla de klubbordföranden som tror att den socialdemokratiska politiken skall vända utvecklingen kommer att få sig en bitter läxa.

Men de omedelbara framtidsutsikterna för landets lönearbetare är mörka. Deras traditionella partier (den nuvarande regeringens parlamentariska underlag består av SAP + VPK) går i spetsen i attackerna på dem. I de fackliga organisationerna har nästan all makt centraliserats och koncentrerats till en handfull funktionärer i toppen. Funktionärer som ser som sin främsta uppgift att försvara det nuvarande utsugarsystemet. Om detta betyder att landets fackföreningsmedlemmar måste sparkas ut i arbetslöshet och få sina reallöner sänkta är funktionärerna beredda att göra detta. För dem är rätten till arbete, löneökningar och sociala reformer eftergifter till arbetarna för att de inte skall bryta med det nuvarande utsugarsystemet. Exakt samma inställning som borgerliga ”reform”politiker har LO-chefen Nilsson som sammanfattade denna inställning på en konferens i Storlien i början av februari:

”I sitt hälsningsanförande kom LO-chefen Gunnar Nilsson först med några varnande ord rörande samhällsutvecklingen och försvaret: Det är nödvändigt att en stor majoritet av det svenska folket tycker att Sverige är värt att försvara. Det ställer i sin tur krav på ett rättvist och jämlikt samhälle, där principen om alla människors lika värde råder och där inga grupper känner sig åsidosatta. Det är grunden för en stark försvarsvilja. Mot denna bakgrund finns det anledning att se framtiden an med en viss oro, fortsatte Gunnar Nilsson. Arbetslösheten, speciellt med ungdomsarbetslösheten, sjunkande reallöner, och de alltmer ökande motsättningarna i samhället skapar risker för att olika grupper förlorar tilltron till samhället och därmed också viljan att försvara det. — Också utifrån rena försvarssynpunkter är det därför viktigt att arbetarrörelsen lyckas med den stora uppgift som den nu har tagit itu med — nämligen att föra Sverige ur krisen.” [11]

Skalar man av retoriken grinar den klassiska högerpolitiken fram bakom LO-ordförandes ord. För att landets ungdom skall kunna fullgöra sin egentliga uppgift, att bli kanonmat i det kommande kriget, måste det till vissa eftergifter från överhetens sida. Så lyder det enkla budskapet från LO-chefen.

Under de närmaste åren kommer polariseringen mellan klasserna i Sverige att fortsätta. Det politiska etablissemanget kommer att högervridas alltmer. För att kapitalismen skall kunna räddas måste de arbetande attackeras allt hårdare. Men det är viktigt att hålla i minnet — en högervridning av samhällets toppar är inte samma sak som en högervridning av befolkningens stora massa. Idag är den stora majoriteten berövad möjligheten att göra sin stämma hörd. Det är yrkespolitiker och cyniska brödskrivare som står för den offentliga politiska debatten. Valresultatet visar att där landets arbetare beretts möjlighet till det är de beredda att vända ansiktet vänsterut.

De borgerliga partierna har inte gjort några inbrytningar i arbetarklassen.

Valresultatet visar tvärtom att breda skikt av den arbetande befolkningen är beredda att ta i seriöst betraktande den politik som revolutionära socialister kämpar för. Stegen från att lyssna, till att kämpa i organiserade former tas inte med en gång eller av alla samtidigt.

Det kommer att ta tid. Men idag finns det ingen annan lösning på krisen på de arbetandes villkor än en som förutsätter radikala ingrepp mot kapitalets bestämmanderätt över landets ekonomi.

Idag har till en del politisk apati och passivisering brett ut sig. Arbetarklassen förhåller sig avvaktande och kommer att ge den socialdemokratiska regeringen några år för att få fram resultat. Men tålamodet är inte obegränsat.

En avgörande förutsättning för att en socialistisk motoffensiv skall komma är att det finns politiska alternativ, organisering och program för att bekämpa krisen. Idag är det bara två organisationer som går emot åtstramningspolitiken. Socialistiska Partiet och KPMLr. KPMLr kommer oundvikligen att skakas av en djup kris när läget för landets arbetare förvärras alltmer samtidigt som KPMLr saknar politiska möjligheter att ta ledningen i den proletära motoffensiven. Dess politiska program är alltför torftigt. En blandning av det stalinistiska Kominterns värsta ultravänsteristiska avvikelser från tiden för Hitlers maktövertagande och en pragmatisk anpassning till dagsläget. De saknar alla perspektiv för hur börja gå över till socialismen.

Ansvaret faller desto tyngre på Socialistiska Partiet och dess medlemmar.

Den nuvarande trenden kan bara brytas om det socialistiska alternativet gör sin stämma hörd bland landets arbetare och framför allt kommer till uttryck genom organisering och åter organisering.

Noter

[1] Offensiv nr. 1, 1983.

[2] Arbetsinställelse (strejker och lockouter)

Förlorade arbetsdagar

Källa: Allmän månadsstatistik 1983:1

[3] Gnistan nr 4, 1983, s. 2.

[4] Professor Weibull, Valet 1982, stencil framlagd på Historiska Institutioen vid Göteborgs Universtitet.

[5] ”Läget är riskfyllt inför nästa val. Om inte regeringen åstadkommer en vändning i politiken då blir väljarna besvikna och då drabbas även VPK”, säger Bo Hammar, som avslutar:
  ”Vi är hoppfulla även inför valet 1985. Det mesta beror på om SAP kan leva upp till väljarnas förväntningar” (Intervju med Bo Hammar, VPK:s nye partisekreterare, Göteborgs-Posten, 3 februari 1983).

[6] Göteborgs-Posten, 27 september 1982.

[7] Gnistan 40/1982 s. 4.

[8] Proletären nr 67, 25-28 september 1982.

[9] Socialistiska Partiets femton bästa distrikt rangordnade efter röstandelar

[10] LO-tidningen 1/2, 1983, s. 2.

[11] Göteborgs-Posten, 7 februari 1983.

Tidskriften Fjärde Internationalen
Svensk avdelning | MIA