Ur Fjärde internationalen 1/1983
I VPK:s verksamhetsberättelse till 1981 års partikongress annonserades att studieavdelningen i samarbete med förlaget planerade att utge en serie studieböcker. Den första skulle behandla partiets historia. Denna har nu publicerats på Arbetarkultur med titeln ”I kamp för socialismen. Kortfattad framställning av det svenska kommunistiska partiets historia 1917-1981”. (1982). Författare är Nils J. Berg, en ”partiveteran” enligt Hans Arvidssons förord.
VPK:s studiebrev – Bidrag till partihistoria – från 1972 är slut på förlaget. Dessa hade författats av Per-Olov Zennström (brev l och 2), Fritjof Lager (brev 3 och 4) samt Ingemar Andersson (brev 5).
I 1972 års studiematerial beklagade studieavdelningen att det ännu 55 år efter partiets bildande inte fanns någon partihistoria skriven. ”Det som publiceras i denna skrift är ingen färdig partihistoria. Det skall endast betraktas som bidrag till en kommande, mer vetenskaplig historieskrivning.” Den som förväntat sig att Bergs bok, publicerad tio år senare, skulle vara steg på vägen mot en sådan ”vetenskaplig historieskrivning” blir grymt besviken. ”Det är ett skelett som kan utgöra en stomme för vidare studier i ämnet”, skriver Arvidsson artigt. Han förklarar att VPK inte håller sig med någon officiell historieskrivning, men att ”partiet ser det som en viktig uppgift att studera och granska sitt förflutna”.
Om Bergs bok blott vore en personlig skrift skulle det inte finnas någon anledning att uppmärksamma den. Den rymmer inga personliga erfarenheter och som vi skall se är den snarast ett kompendium på de tidigare studiebreven. Det som gör boken intressant är bara det faktum att den kommer att användas som studiematerial om VPK:s historia. Partiets studioavdelning har utarbetat en studiehandledning till boken med litteraturlista och diskussionsfrågor. Bergs presentation kommer att forma den nya partigenerationens diskussioner om partiets förgångna. Man bör också hålla i minnet att de nu utgångna studiebreven f rå 1972 var avpassade för ett parti med stridande fraktioner.
Ett exempel på hur värderingarna skiftat rinner vi för övrigt just i fråga om värdet av att studera partihistoria. Inte det egna partiets dock, utan det sovjetiska.
Fritiof Lager skrev i sin översikt över 1930-talet:
”En väsentlig orsak till att kommunistiska partiet framgångsrikt genomkämpade de hårda åren 1939-1942 var den studieverksamhet som genomfördes i partiorganisationerna. Särskilt studiet av Sovjetunionens Kommunistiska Partis historia gav förklaringar till mångt och mycket i det aktuella politiska läget och skapade hos partimedlemmarna och kadern en fast teoretisk och ideologisk grundval i bedömningen av vad som skedde i det som syntes ske.” (Bidrag, 3-4, s 44)
Berg ser annorlunda på dessa studier:
”På 30-talet översattes SUKP:s (det sovjetiska kommunistpartiets, KS) historia och blev till något av en socialistisk teoretisk bibel för partimedlemmarna. Vid partiskolan på Björknäs t ex lästes den ryska partihistorien på det mekaniska sättet att svenska politiska företeelser skulle bedömas utifrån ’motsvarande’ företeelser i den sovjetiska politiken. Självklart finns mycket att lära av utvecklingen i ett annat socialistiskt land, t ex Sovjetunionen. Felet var att de slutsatser som drogs var försök att kopiera sovjetiska modeller utan hänsyn till svenska förhållanden. Studiemetoden medförde automatiskt en fixering till det sovjetiska systemet. Det ledde också till att en överdriven renlärighet utvecklades, som lätt ledde till sekterism.” (Berg, s 132).
Nu var problemet nog inte bara sättet att läsa denna ”historiebok” – eller sagobok, som man också kunde kalla den. Ännu 1982 är vare sig Nils Berg eller VPK:s studioavdelning förmögen att diskutera den groteska verklighetsförfalskning som stalinbyråkratin spred genom denna bok.
Det är i själva verket häpnadsväckande hur Berg valt att behandla, eller snarare inte behandla stalinismen i sin skrift.
SUKP:s 20:e partikongress (1956) presenteras på sju rader. Berg konstaterar kort och gott att ”de avslöjanden och uppgörelser med Stalintidens avvikelser, förföljelser och personkult, som togs upp av Chrusjtjov, fick vittgående följder för hela den kommunistiska världsrörelsen”, (s 96). Han har tidigare i förbigående noterat att de kommunistiska partierna ibland underlåtit att påtala eller erkänna, och i stället försökt bortförklara och t o m försvara vissa påtagliga missförhållanden och felaktigheter i Sovjetunionen (s 76).
Lite längre fram får vi veta att aktiveringen kring ATP-frågan på femtiotalet fick till följd att ”uppgörelsen med stalinismen och personkulten fördröjdes åtskilliga år”, (102).
I samband med diskussionen om partistriden i VPK mellan majoriteten och flammanfraktionen citerar han Tore Forsberg:
”Personkulten och de brott mot den socialistiska demokratin som den innebar, måste förklaras utifrån marxistiska analyser och med ett enkelt hänvisande till Stalins person. Vidare hävdades nödvändigheten av varje partis självständighet och att strategier i varje land utarbetades utifrån de speciella rådande betingelserna. Det sovjetiska partiets ledande roll accepterades inte längre.” (s 123).
Något mer har inte Berg att förtälja om utvecklingen i Sovjet. Någon ”marxistisk analys” som förklarar ”personkulten” erbjuds vi inte. Istället får vi konsumera VPK:s kult av frasen ”personkult”, en fras som naturligtvis är totalt intetsägande.
Nils Berg delger inte heller den yngre generationens partikamrater någon kunskap om Stalinbyråkratins ideologi ”Socialism i ett land” som fördes fram i motsättning till den proletära internationalismen, vars främsta företrädare var Leon Trotskij. Berg informerar bara dunkelt att den kommunistiska internationalens femte kongress jämställde ”Trotskijs opposition i Sovjet med Brandlers i Tyskland och Höglunds i Sverige”, (s 34). Det kan knappast kallas analys, skriver Berg och vi instämmer. Vad dessa från intet neddimpande namn representerar får läsaren aldrig veta.
Om Berg förtiger stalinterrorns uppkomst och orsaker så är han desto mer intresserad av Komintern (den tredje – eller kommunistiska – internationalen 1919-1943). Tio av femtio frågor i studiehandledningen rör Komintern och många fler tar upp samma problemställning, nämligen den ”nationella vägen till socialismens Boken mynnar ut i en presentation av ”eurokommunismen”.
Låt oss jämföra 1982 års version av Kominterns upplösning med 1972 års.
Fritiof Lager skrev:
”I maj månad 1943 upplöstes Komintern. Kriget hade så förändrat det världspolitiska läget att Internationalen inte längre kunde fylla sin ursprungliga funktion. De kommunistiska partierna hade därtill tillvuxit i organisatorisk styrka och politisk mognad i sådan grad att de motiv som fanns för Kominterns bildande inte längre ägde giltighet.” (Bidrag, 3-4, s 48)
Nils Berg är av en annan mening, men lika positiv till upplösningen:
”Under andra världskriget försvagades Kominterns organisation i Europa. Dess sektioner drevs på många håll underjorden. I Tyskland, Italien, Österrike, Spanien och Portugal hade fascismen praktiskt taget likviderat partierna. Mer eller mindre undertryckta och förbjudna var kommunisterna i Frankrike, Bulgarien, Grekland, Rumänien, Ungern, Jugoslavien, Tjeckoslovakien och Finland. I Polen upplöste Kominternledningen partiet 1938. Efter 24 år – 1919 till 1943 – hade Komintern spelat ut sin roll som revolutionärt världsparti. Det hade länge stått klart att utvecklingen i olika delar av världen och i olika länder var alltför särpräglad för att man skulle kunna genomföra en taktik och strategi som gällde överallt. Då Sovjetunionens allierade krävde att Komintern skulle upplösas innebar detta ingen större eftergift för Sovjetunionens eller den kommunistiska världsrörelsens del.” (Berg, s 77-79)
I denna värdering ligger Bergs budskap till dagens ungdom – men detta budskap är dödligt gift.
Låt oss vända på Bergs påstående: Bildades Komintern för att utvecklingen i olika delar av världen och i olika länder var mer eller mindre identisk och att man därför trodde att man kunde genomföra samma taktik och strategi överallt?
Naturligtvis inte.
Zennström (1972, Bidrag, 1-2) skriver om Kominterns bildande:
”En provisorisk internationell exekutivkommitté valdes för att över hela världen söka samordna kampen mot imperialismen och kriget. För den socialistiska revolutionen och den borgerliga statens krossande.” (s 32)
Berg själv upprepar samma sak:
”Komintern hade bildats i en situation då en revolutionär våg svept över Europa. Dess sektioner i olika länder hade skapats för att de skulle dra till sig och organisera de revolutionära arbetarna, avskilja dem från reformistiska inflytande och leda kampen i en nära förestående revolutionär situation. Ganska snart stod det klart att vinden vänt. Komintern förmådde dock inte klart inse de annalkande farornas (s 39)
I 1972 års studiebrev citeras Internationalens Plattform från 1919:
”Internationalen, som underordnar så kallade nationella intressen under den internationella revolutionens intressen, kommer att förkroppsliga den ömsesidiga hjälpen av proletariatet i skilda länder, för utan ekonomisk och annan ömsesidig hjälp kommer proletariatet inte att vara i stånd att organisera det nya samhället. Å andra sidan, i kontrast till den gamla socialpatriotiska internationalen, kommer den internationella proletära kommunismen att stödja de exploaterade kolonialfolken i deras kamp mot det imperialistiska världssystemet slutliga sammanbrott.” (Bidrag, 1-2 s 33)
Komintern bildades inte för att man trodde att utvecklingen varidentisk i olika länder, utan för att utvecklingen var ojämn men kombinerad. Det ömsesidiga beroendet mellan världens folk och arbetare ökade med kapitalismen som skapade en världsekonomi, där olika delar fyllde olika funktioner inom en allt mer sammantvinnad enhet. Lenins analys av imperialismen hänger intimt samman med hans analys av arbetarrörelsens behov av en internationell organisering.
Detta internationella beroende har ju ökat drastiskt under efterkrigstiden. Behovet av en International är ännu större idag än under Marx och Lenins tid. När Komintern byggdes upp var man noga med att gå igenom läget i olika länder, gruppera dem efter uppgifternas art beroende på de inre styrkeförhållandena, arbetarrörelsens samlade utvecklingsnivå, den aktuella situationen etc. Den imbecilla metoden att påtvinga alla sektionerna en och samma ”taktik” oberoende av den nationella situationen var en produkt av Stalinbyråkratins behov i Sovjetunionen och har ingenting eller mycket lite att lära oss om hur en arbetarinternational kan och måste fungera.
Att hävda att en internationell organisering är en absolut nödvändighet är inte detsamma som att lösa alla problem om hur en sådan skall fungera.
Kominterns urartning under Stalinväldet berövade arbetarrörelsen möjligheten att stoppa nazismens makttillträde i Tyskland och saboterade motståndet mot Franco-upproret i Spanien – för att bara nämna två centrala händelser som lade grunden för andra världskriget. Det första ägde rum under sekterismens baner – socialdemokratin utnämndes till fascismens tvillingbror. Det senare under klassamarbetets folkfront på de revolutionära arbetarnas och fattigböndernas bekostnad.
Berg vet inte riktigt hur han skall svänga till det. Å ena sidan var Komintern det enda socialistiska världspartiet och (till skillnad från den socialdemokratiska Andra Internationalen) en ”kämpande international”, som också tillförde den internationella arbetarrörelsen nytt material (Lenins vidareutveckling av marxismen på flera områden) för den politiska kampen, (s 77). Å andra sidan gjorde Komintern ”många felbedömningar av den politiska utvecklingen och läget i olika länder, exempelvis just av fascismen (s 76). I Sverige blev leninismens införande från början synnerligen formell, centraliseringen inom Komintern i samband med den fjärde kongressen var besvärande, både majoriteten och ”vänsterflygeln var emot den och SKP:s kontaktman i Moskva var i en svår situation (Sven Linderot). Vid den femte kongressen höll Zinovjev en inledning som ”knappast var sakligt objektiv”, man analyserade inte utan drog ”grova paralleller” och ägnade sig åt ”konspirationsteorier”. De olika sektionerna drogs in i de interna sovjetiska partistriderna. Partisprängningarna 1921, 1924 och särskilt 1929 skadade partiet.
Trots Kominternpolitikens allmänt sekteristiska linje under 20-talet ”uppnådde det svenska partiet jämförelsevis goda resultat”. Sprängningen 1929 särskilt blev dock
”förödande för partiet. Det kom att ta lång tid innan man repade sig från skadorna. Komintern hade fungerat som en pådrivare i sprängningen. Även om debatten hade rasat hård i partipressen och motsättningarna varit skarpa så är det möjligt att debatten kunnat föras till slut och ståndpunkterna klarnat. Kominterns administrativa ingripande utgick från abstrakta teoretiska utgångspunkter och inte från konkreta kunskaper om svenska politiska förhållanden.” (Man frågar sig då varför inte partistriden med flammanfraktionen kunde lösas. Här finns ju inte Komintern att skylla på.)
Icke angreppspakten med Hitlertyskland 1939 var en militärteknisk manöver, men ”Kominterns ledning måste till viss del lagas till last för att (de demagogiska angreppen mot de kommunistiska partierna) blev så hårda och förvirringen i partierna så stor” då man försåg pakten med en ”ideologisk motivering, som gick ut på att det inte spelade någon roll vem man slöt förbund med (...) Efter en lång period av folkfrontspolitik (c:a 4 år, KS) slog man åter in på en sekteristisk linje. Dessa ideologiska motiveringar ingav inte någon trovärdighet”. (s 61) Samma sak under finska vinterkriget, då Sovjet av militärstrategiska skäl ville revidera gränsen mot Finland. Problemet var, enligt Berg, att det ”i Kominterns linje ingick att partierna skulle understödja och erkänna den provisoriska regering som under sovjetiskt beskydd tillsatts i Terijoki. (...) Kriget framställdes som ett befrielsekrig.” (s 66) I Kritiken av Komintern under den sovjetiska byråkratins välde har Berg naturligtvis rätt på många punkter. Han drar dock en grundfalsk slutsats, nämligen att partiet måste lösgöra sig från alla internationella band överhuvudtaget.
När Berg skall sammanfatta orsakerna till den ”stilleståndslinje” partiet befunnit sig i under sin livstid, med c:a 5% av väljarkåren bakom sig (Berg kan bara komma på de allmänna valen till riksdagen som ett siffermått på partiets inflytande – fackliga val, demonstrationer, mötesverksamhet, cirklar, upplagesiffror m m väger tydligen lätt).
”Det stora problemet att tillhöra en organisation av Kominterns karaktär var (...) den mycket svåra uppgiften att på samma gång i tal och skrift försvara det första landet som avskaffat kapitalismen och samtidigt arbeta för avskaffandet av samma sorts kapitalistiska system i det egna landet utan att bli stämplad som agent för Sovjetunionen.” (s 131)
Problemet låg nog inte där. Problemet var att man accepterade att försvara en politik och en regim som saboterade den internationella arbetarklassens kamp för världsrevolutionen och som bedrev terror mot arbetarklassens förkämpar i Sovjet samtidigt som man försökte göra gällande att man stod för en demokratisk socialism på hemmaplan.
Vi ”drabbades av Kominterns ställningstagande i olika frågor”, klagar Berg (s 132). Problemet var inte att en internationell arbetarorganisation existerade och tog ställning, utan att den kontrollerades av den sovjetiska byråkratin, som inte företrädde arbetarklassens intressen. Berg snubblar på sanningen när han medger: ”I en del fall var (Kominterns beslut) mer anpassade till den sovjetiska utrikespolitikens behov än som konkreta kampkrav för arbetarklassen i andra delar av världen. Sovjetiska statsintressen blandades inte sällan samman med arbetarklassens och partiernas uppgifter i andra länder.”
Jämför detta med Kominterns ursprungliga plattform, vi citerat ovan: ”Internationalen underordnar så kallade nationella intressen under den internationella revolutionens intressen.” Den sovjetiska byråkratin underordnade Komintern och den internationella revolutionens intressen under sina egna nationellt byråkratiska. Det är inte ett argument mot uppbygget av Komintern, men mot teorin om ”socialism i ett land” som VPK bygger hela sitt partis liv och framtid på. Det är den föreställningen som leder dem till en nationalistisk och inskränkt debatt om ”den nationella vägen till socialismens Bergs förståelse för Stalins ”militärstrategiska manövrer” hänger ihop med partiets nyfunna ”insikt” att det finns en ”objektiv grund för nationella motsättningar också under socialismens Bergs skrift är ett uttryck för VPK:s ideologiska förfall.
Att jag uppehållit oss så mycket just kring hur Berg resonerar om Komintern beror på att det är på denna punkt han representerar någonting nytt i förhållande till 1972 års skribenter. Bergs bok, som i sig omfattar c:a 140 sidor (varav ett trettiotal bildsidor) är till större delen ett rent referat av den gamla studiecirkeln, vars text skurits ned med mer än två tredjedelar. Den som vill kan lägga skrifterna sida vid sida och finna att Berg skär bort åtskilligt men till 95 procent plockar sina uppgifter direkt från föregångarna. Framställningen blir med denna metod skrattretande komprimerad. Metoden är enkel: Först händer det, sedan det och sedan det. Studiehandledningen rekommenderar rent av att cirkeldeltagarna ser till att ha ”en vanlig skolbok i historia till hands”. Så här raskt återges exempelvis situationen i Sverige 1917:
”De revolutionära massrörelserna ute i Europa 1917 nådde även Sverige. Hungerdemonstrationer inträffade allt oftare. Kommittéer för indrivning av livsmedel bildades. Allmänna strejker spred sig över hela landet. I Stockholm tågade värnpliktiga i ordnade led till Södra Folkets hus, där föreningen Soldater och Arbetare bildades efter föredrag av Sven Linderot och Einar Ljungberg. Även i andra garnisonsstäder bildades liknande föreningar...” o s v. (s 15).
Ett sådant sätt att skriva historia kan inte leva upp till Bergs egna ambitioner att ”försöka lära något av den tidigare partiutvecklingen, försöka analysera vilka misstag som begåtts, undersöka orsakerna till uteblivna framgångar eller finna förklaringar till segrar för att nå bättre resultat”. (s 130).
Hans Arvidssons inledande ord att Nils J. Bergs arbete är ett ”bidrag till att häva den historielöshet, som många unga progressiva människor idag lider av” (förordet), får nog läsas som en yngre partimedlems hyllning till en veteran, snarare än som en ärligt ståndpunkt.
Berg har täckt perioden mellan 1964 (där 1972 års studiebrev gjorde halt) och 1980 i huvudsak genom att räkna upp diverse händelser och, när han når fram till striden med flammanfraktionen och kapitlet om Eurokommunismen, genom en lång rad citat. I detta finns litet eller intet av värde att hämta – lite komiskt blir det nog när Berg utan att gå in i en sakdebatt fördömer ungdomsförbundet (VUF) – samtidigt som han tidigare ondgjort sig över SAP:s behandling av det ungdomsförbund som en gång bildade stommen till SKP/VPK.
”Linjen som VUF:arna förde fram bestod i vänsteristiska beskyllningar om att partiet blivit reformistiskt.”
Så kunde Branting ha skrivit 1917.
Vi skall bara notera att Berg undanhåller en hel del elementär information om partiets agerande.
Exv kommer dagens VPK-generation inte att få veta att partiet vägrade omvärdera det jugoslaviska partiet efter brytningen inom Kominform 1948. Först 1962 återupprättades förbindelserna med den regim som partiet idag gärna hänvisar till som föredöme, (jmf här Bidrag, 5, s 13).
Frihetskampen i Vietnam och FNL-rörelsen behandlas på 22 rader, och i studiehandledningen formuleras frågan ”Vilken roll spelade VPK i Vietnamrörelsen?” – Berg förtiger dock att FNL-grupperna byggdes upp i polemik mot den linje VPK drev till en början (med John Takman i spetsen), nämligen ”fred i Vietnam”, en pacifistisk och neutral ståndpunkt.
I presentationen av Warszawa-paktens invasion i Tjeckoslovakien är det centrala för Berg (och VPK) inte att förklara denna invasion utan att demonstrera att VPK ”fördömde det militära våldet”. Han glömmer dock att berätta att VPK skickade sin dåvarande internationelle sekreterare Urban Karlsson till ”Tjeckoslovakiens kommunistiska partis 14:e kongress” 1972 – en kongress som redan hållits en gång mitt under invasionen (den 22 augusti 1968), av pragvårens kommunistparti, men som nu ”återupprepades av ideologiska skäl av den nyupprättade regimen”. (se Ny Dag nr 44 1971). På så sätt bidrar VPK till att legitimera förtryckarna.
Det kan vara intressant att som avslutning kasta ett öga på studieverksamheten i VPK under 70-talet. Under åren 1973 (hösten) till och med 1980 (inga siffror finns för våren 1975) anordnade VPK drygt fyratusen cirklar med c:a 35 000 deltagare (8-9 per cirkel). Knappt femtio procent av dessa var grundcirklar (som följdes av samma andel deltagare). Enligt 1980 års organisationsutredning är antalet partimedlemmar som deltar betydligt mindre än hälften av de registrerade cirkeldeltagarna. Dels deltar ett ganska stort antal personer som inte är partimedlemmar, dels deltar i viss mån samma medlem i flera cirklar, (s 19). Enligt verksamhetsberättelserna är dessutom studieverksamheten geografiskt ganska koncentrerad till Stockholm, Göteborg och Skåne som 1973-74 svarade för c:a 60% av studieverksamheten (1975 års verksamhetsberättelse).
Under sjuårsperioden anordnades 479 fackliga cirklar med mindre än 4 000 deltagare och 655 cirklar kring kvinnofrågan med 5 883 deltagare. Den senare fanns inte tillgänglig före 1976. Studierna kring ”Bidrag till partihistoria” var anmärkningsvärd blygsamma. Siffror för publiceringsåret 1972 och våren 1973 saknas, men 1973-74 anordnades 36 cirklar med 292 deltagare. Det motsvarade tio procent av cirklarna. Uppgifter för 1974-75 saknas, men 1975-76 är siffran nere i l procent. 1976-77 blir det en plötslig efterfrågan på cirkeln om partihistoria, det anordnas 54 cirklar (7,6%)med 461 deltagare. Anledningen är inte svår att förstå – motsättningarna mellan flammanfraktionen och partimajoriteten skärptes. Debatten stimulerade intresset för det förgångna. Arbetarpartiet Kommunisterna bildades på våren 1977. Nästa period – 1977-78 – ökar antalet grundcirklar till 430 från 260. På kort tid rekryteras ett stort antal nya medlemmar, som i stort täcker förlusten av flammanfraktionen. Medlemsutvecklingen 1977-1980 ser ut som i TABELL 2. VPK:s medlemsutveckling 1977-80:
| Nya medl. | Utgångna | |
| 1977 | 2 739 | 3 019 |
| 1978 | 1 879 | 905 |
| 1979 | 2 795 | 992 |
| 1980 | 1 618 | 894 |
| Summa | 9 028 | 5 810 |
(Källa: VPK:s Verksamhetsberättelse 1981)
Studierna kring partihistoria sjönk tillbaka och endast 6 cirklar (0,6%) med 53 deltagare genomfördes. Därefter noteras inga cirklar kring 1972 års studiebrev. Möjligen döljer sig några bakom rubriken ”övriga cirklar”. Exakt när breven tog slut på förlaget noteras inte. Under hela perioden har alltså 103 cirklar anordnats om VPK:s historia och samlat 652 medlemmar och sympatisörer. Att döma av antalet nya medlemmar under perioden efter brytningen (mars 1977) så saknar uppskattningsvis 50% av medlemmarna kunskap och erfarenhet av partiets historia före mitten av 1970-talet. Vi får väl reservera oss för att genomströmningen är ganska hög i partiet, dvs många nya medlemmar lämnar också partiet.