Ur Fjärde Internationalen 4-5/1982
Utvecklingen i Turkiet efter militärkuppen den 12e sept. 1980 är ett försummat kapitel för den svenska vänstern. För att börja råda bot på detta publicerar Fjärde Internationalen i detta nummer två artiklar av Mehmet Salah som beskriver ”Den turkiska arbetarrörelsens utveckling och kamp före kuppen 1980”, resp. ”Arbetarrörelsen i Turkiet efter 1980.”
I artiklarna beskrivs hur ”världens starkaste fascistiska rörelse” utvecklades under 70-talet och hur den efter kuppen pressar ”mellersta österns största arbetarklass” på defensiven och riktar hårda slag mot de turkiska massornas levnadsstandard via en uppbrytning av fackföreningsrörelsen och genom att göra fackliga förhandlingar till domstolsfrågor.
Men det beskrivs också hur arbetarna fortsätter kampen och vi får genom bakgrundsteckningen i artiklarna en bild av de traditioner och det klassmedvetande som borgar för att den nuvarande situationen inte betyder några avgörande nederlag för arbetarklassen i Turkiet.
Mot slutet av 1981, sexton månader efter sitt maktövertagande genom en militärkupp, ställde den turkiska militärdiktaturen 52 fackliga ledare inför rätta. Alla åtalade tillhör DISK, landets näst största arbetarorganisation. I åtalet, som det tog 70 dagar att läsa upp, anklagades dessa ledare för att ”avse att störta den etablerade ordningen med makt och våld och etablera ett marxist-leninistiskt system”. Åklagaren krävde dödsstraff.
Fackliga ledare på lägre nivå, förtroendemän och arbetare kommer att prövas i en särskild men snarlik rättegång i samband med olika auktoriserade och icke-auktoriserade strejker. I själva verket har ledarna ur DISK inte gjort sig skyldiga till vad man anklagar dem för. Fram till kuppdagen den 12 september 1980 hade de aldrig gått längre än till normala fackliga aktiviteter. Dessa representanter spelade en viss roll då de skötte fackföreningarnas funktioner, d v s de kämpade för att minska arbetarklassens exploatering och krympa det mervärde som sögs ur den. Men de såg kampen för en reell arbetardemokrati såväl i Turkiet som ute i världen som ett hot mot sina speciella intressen. Därför övergick de till att sabotera varje utveckling i den riktningen.
Militärdiktaturen kräver dock dödsstraff för dessa fackliga ledare. Är detta ett ”olycksfall i arbetet” eller ett misstag? Naturligtvis inte, ur generalernas synvinkel. Dessa funktionärer är ledare inom DISK och denna organisation har spelat en viktig roll i arbetarklassens kamp de senaste femton åren. Genom att åtala DISK-ledarna försöker juntan i själva verket skrämma hela arbetarklassen — ett syfte man inte öppet kan medge.
Den 12 september 1980 förbjöds alla DISKs aktiviteter. Ingen sådan åtgärd vidtogs mot landets största arbetarkonfederation, TURK-Is. Men trots att generalsekreteraren i denna organisation blivit medlem av militärregeringen har dess fackliga arbete tyglats. Dessutom har militärregeringen förbjudit fackliga medlemmar att lämna sina organisationer och gå med i andra. I detta läge betraktar sig omkr. 300 000 arbetare som medlemmar i DISK och de följer nu rättegången mot sina ledare som hotas av dödsstraff.
Under de senaste tjugo åren har alla dessa arbetare varit med om åtminstone någon strejk, d v s de har gått igenom alla de erfarenheter fackligt arbete och kamp ger. De är den första grupp av arbetarklassen som har lärt känna socialistiska idéer. De är kärnan i arbetarklassens rörelse. Om de kan skrämmas skulle det ha en nedkylande effekt på alla arbetande människor. Därför valde diktaturen att ta risken att trots omvärldens reaktioner ställa DISKs ledare inför rätta med krav på dödsstraff.
Rättegången mot ledarna ur DISK är naturligtvis inte det enda exemplet på hur juntan tar till förföljelse, arresteringar och tortyr i sina försök att skrämma arbetarna. En mängd människor står inför anklagelser i samband med inofficiella strejker. Tiotusentals personer knutna till flera revolutionära organisationer står åtalade och en stor andel av dem är arbetare. Diktaturen driver alltså en hänsynslös offensiv mot de landvinningar arbetarna gjort de senaste tjugo åren, sådana som strejkrätt, semester, pension, sundare arbetsförhållanden, sjukvård och en relativ förbättring av levnadsstandarden. DISK-rättegången är kronan på verket i denna offensiv.
Vad militärdiktaturen försöker göra är att vända tillbaka arbetarrörelsens historiska resning som pågått i tjugo år och som inneburit fundamentala förändringar för det turkiska samhället. Detta innebär en historisk tragedi för landet och för massan av arbetande människor. Låt oss sammanfatta vad detta innebär.
I början av 1980-talet hade den turkiska arbetarklassen numerärt uppnått en avsevärd styrka. Enligt den statistik som publicerades mot slutet av 1981 uppgick antalet försäkrade arbetare i Turkiet till 2 154 000. Denna siffra representerar dock enbart en del av det turkiska industriproletariatet eftersom den inte omfattar arbetare som inte är anslutna till allmänna försäkringar till följd av påtryckningar från arbetsgivarna, särskilt genom hot om avsked.
Sådana arbetare finns särskilt bland de många små företag som är knutna till byggnadsindustrin och de torde uppgå till miljoner. Som exempel kan också nämnas att enligt den officiella statistiken finns det c a en halv miljon arbetsplatser där arbetarna inte täcks av sociala försäkringar. Detta ger en fingervisning om hur många arbetare det finns i de små industrierna. De 2 154 000 arbetare, som nämns ovan, omfattar inte heller de hundratusentals arbetare inom statliga verksamheter eller därtill knutna företag, som kommit att räknas som statstjänstemän till följd av en serie regleringar efter 1975. Det stora antal arbetare som anställs tillfälligt vid gruvprospektering och säsongsberoende industrier är inte heller medräknade. Om alla dessa kategorier tas med i beräkningen kan man uppskatta den industriella arbetarklassen till mer än 25 010 av den ekonomiskt aktiva befolkningen i Turkiet. Med tanke på industrins tillväxt i Istanbul och i de större industriella områdena bör detta procenttal vara högre. Om vi dessutom lägger till det halvproletariat som aldrig räknats, men som måste uppgå till miljoner och 1,5 miljoner statstjänstemän, måste andelen lönearbetare uppgå till mer än 50 % av den ekonomiskt aktiva befolkningen.
Organisationsprocessen bland de arbetande massorna kan beskrivas så här: de oförsäkrade industri- och lantarbetarna kan inte ansluta sig till fackföreningar. Detta gäller i praktiken för dessa två kategorier; statstjänstemännen är i lag förbjudna att ansluta sig. En stor majoritet av de två miljoner oförsäkrade arbetare tillhör emellertid fackliga organisationer. Av de två stora konfederationerna har TURK-Is omkring en och en halv miljon medlemmar och DISK omkring 300 000.
Det fascistiska MISK och det islamska HAK-Is har endast lyckats rekrytera några få tiotusentals arbetare. Till detta kan oberoende föreningar beräknas omfatta hundratusentals medlemmar. (Eftersom de medlemssiffror som föreningarna själva ger inte tål närmare granskning har jag gjort en grov uppskattning och då tagit hänsyn till överdrifterna i den officiella statistiken, som dock säkert kommer sanningen närmare). Den medlemssiffra som redovisas av ledningen för DISK varierar mellan 800 000 och en miljon. Den största faran med sådana överdrifter är att de tenderar att framställa den turkiska arbetarkampen som svagare än den är. Om DISK skulle haft en miljon medlemmar under perioden fram till den 12 september 1980 skulle förhållandena som ledde fram till kuppen varit helt annorlunda. I själva verket var den 300 000 man starka sektion som organiserades av DISK en liten minoritet men den spelade en stor roll och höjde nivån för hela arbetarrörelsen.
Särskilt om man jämför med västvärldens länder är strejker, fackföreningar, socialism och liknande begrepp och erfarenheter relativt nya för den turkiska arbetarklassen. De har i själva verket blivit en del av arbetarnas vardag först under de senaste tjugo åren. Går man ännu längre tillbaka i tiden blir bilden helt annorlunda.
Den turkiska republikens och det ”Moderna Turkiets” grundande 1923 medförde inget märkbart påskyndande av den kapitalistiska utvecklingen. Efter 1923 förblev Turkiet i årtionden ett jordbrukarsamhälle med en obetydlig industriell sektor. I några få centra kunde märkas en viss ökning av den arbetande klassen, framför allt arbetare sysselsatta inom livsmedels-, gruv- och textilindustrierna. År 1934 fanns 66 247 arbetare på de arbetsplatser som täcktes av lagen om industriell utveckling. (Naturligtvis är inte arbetare som täcktes av denna lag inräknade, men detta motsvarar dagens kategori av försäkrade arbetare).
Under mellankrigstiden fanns inga fackföreningar utan olika arbetarklubbar som bildade organisationer som omfattade tiotusentals arbetare. Även om strejker var förbjudna i lag ägde de rum då och då. Det kemalistiska en-partistyret mellan 1923 och 1946 var en period då arbetarrörelsen var utsatt för ett hårt tryck och juridiskt tvång och den föblev då stillastående. Men denna stagnation var något som återspeglade samhällets allmänna tröghet. Så förändrades exempelvis proportionen mellan lands- och stadsbefolkning under perioden 1923-1950 endast med en procent. Ändå förekom det tillfälliga arbetarrevolter under dessa trettio år. I början av trettiotalet blev t ex Izmir, landets näst största industriella centrum vid denna tid, skådeplatsen för stora arbetarmobiliseringar.
1946 ägde för andra gången en större revolt rum inom arbetarrörelsen. Fascismens sammanbrott och arbetarrörelsens frammarsch ute i världen kunde inte undgå att ha effekt även i ett trögt land som Turkiet. ”Arbetarklubbarna”, som hittills funnits, avskaffades och inom några få månader började tiotusentals arbetare organisera sig i fackföreningar. Denna vår blev emellertid kort. Efter sex månader då man var fri att organisera fackföreningar infördes krigslagar. Alla fackföreningar och de två vänsterpartierna förbjöds. Ledarna och vissa medlemmar arresterades, åtalades och dömdes till hårda straff.
1947 trädde en ny ”fackföreningslag” i kraft och det blev lagligt att organisera fackföreningar, men det tog sexton år innan strejkrätten befästes i lag.
1950 tog det 27-åriga enpartiväldet slut och den följande perioden medförde en snabb kapitalisering av jordbruket och en påskyndad urbanisering. Samtidigt visade industrialiseringen endast en relativ tillväxt även om också den fick fart efter 1960. Under denna period blev Turkiets ekonomiska, politiska och militära band med imperialismen allt starkare. Inflödet av utländskt kapital ökade. Turkiet gick med i NATO och i Bagdad-pakten (CENTO), skickade soldater till Korea o s v.
I början av denna period grundades den största arbetarkonfederationen, TURK-Is. 1946, då den första vågen av facklig organisering slogs tillbaka, grundades fackföreningar under kontroll av regering och polis. En facklig byråkrati formades av i USA utbildat fackfolk, arbetspolis och lumpenproletariat. 1951 grundades så TURK-Is som en nationell arbetarkonfederation i intimt samarbete med den Internationella Konfederationen av Fria Fackföreningar.
Det fanns dock en motsägelse i de uppgifter dessa gangsterfack ålades. På samma sätt som en armé som används mot folket kan bli tvungen att lära arbetande människor hur man an vänder vapen, fann fackföreningsfolket på 50-talet att de måste föra arbetarna samman och uppmuntra dem att lära sig fackligt arbete. Arbetarklassen kom att ta denna enhet på allvar. 1963 var 30 % av de försäkrade arbetarna medlemmar i fackföreningar.
Perioden 1950-60 var dock relativt stillsam för arbetarrörelsen. Strejker förekom, men sporadiskt. Före 1960 kom dock en vändning och man kunde iaktta en ökning i antalet strejker och strejkförsök samt i arbetskonflikter i allmänhet. Från 1939 till 1950 fördes endast 41 arbetskonflikter inför HD; enbart 1954 fördes 160 konflikter inför denna domstol. Under de följande sex åren fördes i genomsnitt 110 konflikter inför domstol. Även om dessa siffror bara speglar en sida av arbetarklassens ekonomiska kamp, visar de att större och större sektorer av arbetarklassen engagerades i kamp. Under denna period stiftades också många arbetslagar. En arbetsminister tillsattes, ett Institut för Arbetare och Arbete inrättades och lagar stiftades om sunda arbetsförhållanden och om pensioner samt om årets och veckans fridagar och raster. När dessa lagar gick igenom begränsades deras tillämpning till en ganska liten minoritet av arbetarklassen. Efter 1963 utsträcktes de till att omfatta större delen av arbetarklassen.
Kuppen den 27 maj 1960 blev för landet som helhet ett historiskt ögonblick som öppnade vägen för ekonomiska, politiska och sociala förändringar. De flesta av de unga officerare som var inblandade i kuppen var omedvetna om de mångsidiga och långtgående förändringar som skulle bli möjliga. Kuppen kan sägas vara helt i enlighet med arméns allmänna inblandning i politiken i Turkiet. Så spelade t ex i början av seklet, under ottomanerna, armén, särskilt de yngre officerarna, en avgörande roll i det borgerligt-demokratiska förlopp som utvecklade sig och senare i republikens grundande.
Kuppen 1960 kom att bestämma samhällets utveckling under de närmast följande tjugo åren. Det uttalade syftet med kuppen 1980 var likaså att bestämma den framtida utvecklingen för de sociala, ekonomiska, kulturella och politiska förhållandena genom att ge de samhälleliga institutionerna ett nytt innehåll. Kuppen den 12 mars 1971, som alltså kom mellan maj-1960och september-1980-kupperna kan sägas ha varit ett test för det senaste maktövertagandet.
Rebellerna från den 27 maj hade inget klart program. De var relativt oberoende av de olika sociala klasserna och stod utanför den hierarkiska befälskedjan. De militärer som utförde kuppen den 12 september ingick däremot i befälstoppen. Redan från början tillämpade dessa senare kuppmakare tveklöst ett program för inhemskt och utländskt finanskapital. Men kuppen den 27 maj ledde fram till konstitutionen av år 1961.
Den nya grundlag som fastställdes av 27-maj-rebellerna införde rätten att organisera sig och att strejka och därigenom skapades en ny sorts förhållande mellan bourgeoisi och arbetarklass. Genom att slå fast en viss yttrande- och tankefrihet liksom församlings- och organisationsfrihet gav den en ny form åt de politiska, kulturella och sociala förhållandena i hela samhället. Under de följande tjugo åren har denna konstitution utgjort den legala ramen för den samhälleliga utvecklingen tills den nu upphört att gälla. De arbetsförhållanden som formulerats generellt i konstitutionen av år 1961 genomfördes i en serie lagar som stiftades under en tvåårsperiod. När så makten i september 1961 överlämnats till den första i en rad civila koalitionsregeringar utvecklades en stark och fredlig arbetarrörelse. Arbetare deltog i ett antal för första gången lagliga aktiviteter som strejker, 'sit-ins', marscher, massmöten, 'låt-skägget-växa-aktioner' (d v s vägran att raka sig enligt de förordningar som finns efter Kemals moderniseringar) och spridande av upprop. För första gången i Turkiets historia förekom ett massmöte för arbetarnas rättigheter och i det deltog över 100 000 arbetare.
Alla dessa aktioner visade att arbetarklassen var besluten att genomdriva en tillämpning av de rättigheter som fastställts i konstitutionen av år 1961. Även om de lagar som drevs igenom hade viktiga inskränkningar fick arbetarrörelsen ny energi. Organiseringen av fackföreningar spreds snabbt. 1963 var omkring 300 000 arbetare fackföreningsmedlemmar.
Fem år senare närmade sig medlemsantalet en miljon. Demonstrationer och strejker förekom allt oftare. Men jämsides med strejkerna började nya olagliga aktionsformer förekomma som inofficiella strejker och fabriksockupationer. För turkiska förhållanden har sådana aktioner en speciell betydelse. För att en strejk skall anses laglig krävs en komplicerad procedur med förhandsanmälan och detta hinder föranledde arbetarna att ta till aktioner utanför lagen. När man då vill uppskatta arbetarnas mobilisering efter 1963 är antalet inofficiella strejker lika viktig som antalet officiella — ibland än viktigare.
Under denna period riskerade arbetare som deltog i olika aktioner avsked, arrestering, rättegång o s v. Detta gällde särskilt de ledande arbetarna. Inofficiella strejker medförde dessutom risk för konfrontation med polis och gendarmeri.
Mellan 1963 och 1968 deltog ungefär 40 000 arbetare i 320 legala strejker. (Varken siffrorna för officiella eller inofficiella strejker är helt säkra. Sannolikt underskattar de de verkliga antalen.)
Denna första period av ihållande resning från arbetarklassen innebar hård kamp. I 25 av de konflikter som nämns ovan förekom konfrontationer med polis och gendarmer. Två inofficiella gruvstrejker förekom — den första, 1965, omfattade 5 000 arbetare och i den andra, 1968, var 25 000 inblandade. I båda kom det till sammanstötningar med polis och gendarmer och inalles dödades fyra arbetare.
Det var under denna period som DISK grundades som en reaktion mot gangstermedlemmarna i TURK-Is. 1965 grundades Turkiska Arbetarpartiet (TIP) som tillsammans med arbetarnas förtrupp formade denna andra fackliga konfederation.
I början hade den nya organisationen 23-30 000 medlemmar, samtliga privatanställda. Den privata sektorn kom att förbli basen för DISK i många år.
Alltsedan 1950-talet har TURK-Is varit väl förankrat bland de statliga företagen. Viktiga faktorer för detta var den statliga byråkratins bestående tradition, den relativt efterblivna produktionsteknologin och det faktum att en stor andel av de statliga företagen ligger spridda utanför de större industriområdena.
De privata industriföretagens tillväxt var ett 50- och 60-talsfenomen. Dessa företag koncentrerades i de stora städerna som Istanbul och Izmir. Sådana fabriker hade en relativt avancerad produktionsteknologi. Till dessa drag kommer inom de privata företagen ständiga avskedanden, alltså en minskad arbetstrygghet, och en intensifiering av arbetet, en allmän press för att öka den absoluta merprodukten. (Dessa två drag förekom knappast, eller var mycket svagare bland de statliga företagen.) På så sätt blev förhållandena inom den privata industrin ett starkt motiv för organisering och för mer avancerade former av facklig aktivitet. Då arbetare i sådana omständigheter kom i kontakt med fackföreningar brukade de alltid vända sig till DISK. Inom några få år efter sitt grundande kom DISK att växa snabbt och det var arbetare från (den mekaniska) verkstadsindustrin som kom att bli dess ryggrad.
På det politiska planet återspeglades arbetarrörelsens acceleration i TIPs snabba tillväxt. I parlamentsvalen 1965 fick det c a 3 %a av rösterna. Genom att gynnas av ett relativt fördelaktigt valsystem fick det 15 platser i parlamentet.
Trots att vänstern växte ganska snabbt var de marxistiska kunskaperna begränsade till en handfull 30-talsradikaler. För första gången sedan 30-talet började man nu publicera arbeten av Marx, Engels och Lenin. Men detta skedde i en mycket liten skala om man jämför med den våldsamma ökningen i arbetarnas aktioner. Tabell I visar detta.
| År | Publ. arb. av Marx, Engels och Lenin |
| 1962 | 1 |
| 1963 | 0 |
| 1964 | 1 |
| 1965 | 2 |
| 1966 | 7 |
| 1967 | 8 |
| 1968 | 5 |
Under samma period utgavs en bok av vardera Kuusinen, Baby, Politzer och Plekhanov. Detta var den enda marxistiska litteratur som fanns tillgänglig fram till 1968. (Marxistiska tidskrifter och andra orginalpublikationer började utges 1970-71, men en ökning kom först efter 1974. Trotskistisk litteratur utgiven i Turkiet hör väsentligen hemma i perioden efter 1974.)
På 70-talet började fabriksockupationer uppträda jämsides med andra aktioner. 1968 var 80 % av de 40 000 arbetare som deltog i olika aktioner inblandade i inofficiella strejker och ockupationer medan endast 20 010 deltog i legala strejker. Antalet deltagare i officiella strejker var ungefär detsamma som föregående år. Men de arbetsplatser som berördes av ockupationer och vilda strejker hade i genomsnitt mer än 1 500 arbetare. En stor majoritet av de inblandade var arbetare inom den mekaniska industrin och i gruvorna. År 1970 blev höjdpunkten för arbetarrörelsen efter 1961. Samma år fick studenternas massrörelse våldsam fart. 100 000 lärare deltog i ett första försök till generalstrejk. Den fackliga organiseringen bland statstjänstemännen ökade. För första gången i det moderna Turkiets historia uppstod en bonderörelse. Detta år kom också den tredje stora devalveringen i Turkiets historia. I augusti föll det turkiska penningvärdet med 70 %. (Föregående devalveringar ägde rum 1946 och 1958.)
Vilken nivå arbetarrörelsen nått visas också genom de stora arbetardemonstrationerna 15-16 juni 1970. Dessa väl kända dagar gick mer än 150 000 arbetare ut på gatorna för att protestera mot en lagändring som skulle förhindra att DISK organiserades. I Istanbul samlades arbetare på olika platser för att demonstrera. På flera ställen bröt man igenom polisens och arméns barrikader. Hela Istanbul sveptes med i en aldrig tidigare skådad explosion från arbetarklassens sida. Denna två dagar långa våg av demonstrationer stoppades genom att belägringstillstånd proklamerades i två städer, Istanbul och Izmir, varpå följde arresteringar, åtal och massavskedanden. Men t o m ett sådant förtryck kunde bara stoppa arbetarrörelsen i Istanbul för en tid.
Strax före militärkuppen den 12 mars och införandet av krigslagar i elva provinser i april samma år deltog mer än 20 000 arbetare i inofficiella strejker. De första månaderna 1971 var dessutom antalet arbetare som var inblandade i officiella strejker ungefär lika stort.
Förutom den numerära styrkan nådde arbetarrörelsen en högre kvalitativ nivå. Under denna period visade arbetarrörelsen en dynamik bortom de vanliga fackliga aktiviteterna.
Inom DISK hade ännu inte förbundsbyråkratin upprättat en fast kontroll av och dominans över arbetarna. Merparten av de aktiva arbetarna hade dessutom stark sympati för den ungdomsrörelse som uppstod under denna tid. Åren 1968-71 präglades samtidigt av universitetsockupationer och av att avancerade grupper inom arbetarklassen använde fabriksockupationer som en huvudsaklig kampform. Studenternas inflytande bland de arbetare som började genomföra ockupationer får inte förringas. Faktum är att fabriksockupationer var praktiskt taget okända inom arbetarrörelsen före 1968 och ganska sällsynta efter 1971. Detta är en fingervisning på det inflytande den revolutionära studentrörelsen hade.
Årtiondet efter kuppen i maj 1960 kunde arbetarklassen utnyttja många av de rättigheter den blivit beviljad på papper. Exempel på detta är införandet av 8-timmarsdagen, en ökning av den betalda semestern, regler för arbetsförhållandena och för arbetarnas hälsovård, en ökning av reallönen o s v. Den halvmilitära diktaturen från den 12 mars 1971 gjorde ett antal försök att driva tillbaka dessa arbetarklassens framgångar. Eftersom klassförhållandena i landet inte var gynnsamma för detta lyckades det inte.
En balansräkning över arbetarnas mobiliseringar 1970.
| Antal arbetare | Antal arbetsplatser | |
| inofficiella strejker | 60 000 | 41 |
| ockupationer | 6 000 | 12 |
| off. strejker | 25 963 | 111 |
Åren 1971-73 stannade arbetarklassen bokstavligen av helt. Under denna period fängslades tusentals revolutionärer. De revolutionära strider de lett slocknade. Tre revolutionära studenter avrättades. I jämförelse med terrorn efter militärkuppen den 12 september var detta förtryck relativt begränsat. Men det blev ett allvarligt och varaktigt slag mot den sorts rörelse som utvecklats i relativ frihet under de föregående tio åren. Efter att ha suttit vid, makten nära två år drog sig den halv-militära diktaturen tillbaka. Den förde perioden till sitt slut genom att utlysa allmänna val och dessa ledde till i att CHP (Republikanska Folkpartiet, Ecevits parti) fick en stor röstövervikt, men mindre än vad som behövdes för att ensamt bilda regering. CHP bildade en koalitionsregering med MSP (Nationella Frälsningspartiet, ett islamskt, populistiskt parti). En partiell politisk amnesti kom samtidigt som norra Cypern ockuperades.
När arbetarna och vänsterrörelsen just började vakna till liv fördes den turkiska chauvinismen till sin höjdpunkt genom ockupationen av norra Cypern. Denna gav också en ursäkt för en ny period av krigslagar. Strejker uppsköts och förbjöds. Trots detta nådde arbetarmobiliseringarna 1974 en avsevärd omfattning. Mer än 80 000 arbetare deltog i officiella och inofficiella strejker. Än en gång var genomsnittsantalet arbetare på de arbetsplatser som drabbades av arbetsnedläggelser större än 1 500. För de officiella strejkerna gäller ett genomsnitt på c a 350.
Särskilt under 1975 kom en kraftig ökning i antalet inofficiella strejker. Mer än 60 000 arbetare deltog i 105 inofficiella strejker. Det säregna med denna nya våg av inofficiella strejker var att arbetare utanför de stora industriområdena aktiverades. De grupper inom arbetarklassen som kommit på efterkälken före 1971 gick till aktion för att komma ikapp de landvinningar arbetarna i de stora privata företagen nått. Därför kom under dessa inofficiella strejker kraven på anställningstrygghet och rätt att välja fackförening före kraven på högre löner. Den 16 juni 1975 organiserade TURK-Is en liten generalstrejk i Izmir där 60 000 arbetare deltog. Denna utveckling visar i vilken utsträckning arbetarklassens kamp hade lyckats när det gällde att tvinga gangstrarna i facket över till klassisk fackföreningsverksamhet.
Med mitten av sjuttiotalet kom ytterligare en acceleration av tillväxten för vänsterströmningar och -partier. Den sorts revolutionära mobiliseringar som hade utvecklats under perioden fram till mars 1971 i kulturella, ekonomiska och politiska centra som Istanbul och Ankara spred sig till små industriella och politiska centra, på sätt och vis ut till landsbygden och provinserna. Men denna spridning av rörelsen hade en baksida. Den betydde att den politiska nivån sänktes. I nationell skala blev det de mest efterblivna och ideologiskt förvirrade grupperna, de som reducerar alla frågor till några få slagord och formler, som visade den största organisatoriska tillväxten. Denna efterblivenhet inom den revolutionära rörelsen var ett skäl till att arbetarklassen, när den vaknade ur sina illusioner med CHP, i stället för att vända sig i en positiv riktning föll tillbaka i demoralisering.
1976 var ett av de mest aktiva åren under 70-talet. Då deltog över 500 000 personer i första-maj-demonstrationerna och mer än 200 000 deltog i strejker. Över 100 000 gick ut i en strejk mot de statliga säkerhetsdomstolarna. Under denna period var det stora flertalet av strejkerna segerrika vilket höjde arbetarrörelsens moral. 1976 var än en gång det antal arbetare som var inblandade i officiella strejker en liten andel av alla dem som var engagerade i alla typer av kollektiva aktiviteter.
Följande år, 1977, ökade emellertid andelen officiella strejker relativt mot de inofficiella. Totalt var ungefär 93 000 arbetare inblandade i strejker detta år. Till följd av provokationer dog 37 människor under första-majdemonstrationerna, vilket blev en allvarlig chock. Samtidigt befann sig Turkiet också i en våldsam valkampanj. I de stora industristäderna förvandlades CHPs massmöten till arbetardemonstrationer. Arbetarklassen såg det som en kulmen på tio års kamp att få till stånd en CHP-regering.
När CHP bildade regering i januari 1978 började den resning av arbetarklassen som pågått sedan 1974 att ebba ut. I jämförelse med föregående år sjönk antalet strejker, såväl officiella som inofficiella. Ett väsentligt skäl till detta var att folk ansåg att vad som kunde vinnas genom kamp också kunde skänkas dem av CHPs regering. Under sin korta tid vid regeringsmakten lyckades CHP desillusionera arbetarna. Detta var en betydelsefull faktor i arbetarrörelsens avmattning och nedgång. Ungefär 100 000 arbetare deltog i en två timmar lång proteststrejk som utlysts av DISK då sju studenter dödats. Men utöver detta var antalet arbetare i lagliga strejker endast omkring 10 000. Under dessa år ökade missnöjet med den fackliga byråkratin väsentligt bland de DISK-anslutna arbetarna.
Denna ryggrad i arbetarklassens rörelse som genomlidit tio års erfarenheter i svåra strejker började vända sig mot byråkratin. Bland de relativt efterblivna arbetargrupperna växte ointresset för fackligt arbete och en känsla av främlingskap gentemot facken. En möjlighet att utveckla en revolutionär opposition kunde avstyras och resultatet blev att det inte uppstod någon verklig utmaning mot den fackliga byråkratin. Det stod klart att arbetarna blev allt mindre aktiva, militanta och entusiastiska vid möten och aktioner, liksom vid de offentliga strejkerna. De militanta ledarna kunde inte föra en kamp i dess fulla betydelse, d v s staka ut vägen, men de övergav den inte heller. På så sätt lämnade de ledarskapet i stor utsträckning till den fackliga byråkratin. Det tydligaste tecknet på denna utveckling var en stagnation följd av en nedgång i medlemsantalet för DISK. T o m inom verkstadsindustrin förekom avhopp från DISK. Dessa avhopp ledde inte till en motsvarande ökning av medlemsantalet hos andra konfederationer. Bland många av förbunden knutna till TURK-Is förekom växande inre stridigheter. På så sätt blev oberoende fackföreningar begränsade till en arbetsplats, ett, om än knappast nytt, alternativ. Jag vill ändå poängtera att eftersom denna period endast blev kortvarig öppnade den inga nya vägar för nya situationer eller förändringar i maktförhållandena.
Den blev betydelsefull då den innebar en avvikelse från den tendens som kommit under sent 60-tal, då arbetarna såg längre än till de egna arbetsplatserna och facken, nämligen mot en rörelse för arbetarklassen som helhet. På många platser vände man sig bort från organiserandet av hela sektioner av arbetarklassen och fastnade mellan fabrikens fyra väggar i ett trångt enfabriks-perspektiv. Denna allmänna utveckling blev en viktig faktor för den splittring och demoralisering som ägde rum bland de revolutionära styrkorna strax före kuppen den 12 september. Viktigast av allt var att arbetarna såg hur deras byråkrater alltid retirerade vid en viss punkt i den ekonomiska kampen. Särskilt efter 1974, när den halvmilitära diktaturen tagit slut, fann byråkratin ett utmärkt läge att befästa
sig i. Eftersom detta befästande av byråkratin sammanföll med en skärpning av klasskampen kunde inte dess reaktionära karaktär undgå att märkas, hur revolutionär eller kommunistisk klädsel man än skrudade sig i eller hur radikalt klingande namn man än antog. Arbetarna insåg att dessa fackliga byråkrater och de vänsterpolitiker de kontrollerade inte kunde bära en demokrati. De såg dem ansvarslöst splittra arbetare. Dessa byråkrater försökte hålla arbetare med avvikande åsikter utanför de fackliga aktiviteterna (genom att ibland använda den vanliga etiketten ”maoist-ultra-vänster). Ibland samarbetade de med arbetsgivarna för att få ut sådana arbetare från arbetsplatserna. De hölls utanför DISKs ledarskap.
När den ekonomiska krisen fördjupades och arbetarna stod inför ökande ekonomiska problem, blev dessutom den lyx och det slöseri som den fackliga byråkratin tillät sig allt mer iögonenfallande. Denna materiella lyx gick å andra sidan hand i hand med en högre social status. Fackföreningsledarna inom de vänsterpolitiska strömningarna åtnjöt ett avsevärt förtroende, även om de enligt stadgarna inte hade rätt till några privilegier. Även under förhållanden med en mycket hård klasskamp är det nödvändigt med ett mycket avancerat klassmedvetande, en hård organisatorisk ordning och demokratiska regler för att förhindra att arbetarledare når sådana materiella och sociala positioner. DISK:s byråkrati, däremot, stärkte sig med en synnerligen odemokratisk samling regler. Alla fackliga tjänstemän var eniga i sitt stöd för dessa ramar, vare sig de var kommunister, socialdemokrater, liberala eller bara gangstrar. Inte ens grupper som förklarade sig fientligt inställda till den fackliga byråkratin kunde låta bli att använda dessa stadgar för att öka sitt inflytande inom vissa områden i den fackliga rörelsen.
Vad demokrati beträffar var fackbyråkratin helt i överensstämmelse med de traditionella antidemokratiska attityderna inom den turkiska revolutionära rörelsen och den kunde lätt strunta i alla attacker mot de egna metoderna. För övrigt har byråkratin aldrig misslyckats när det gällt att visa taktisk flexibilitet på detta område, liksom på så många andra. De illusioner CHP:s fackliga anhängare och deras bundsförvanter sått slog å andra sidan tillbaka mot byråkratin och blev en viktig faktor i den tilltagande fientligheten och misstron mot de fackliga ledarna. Så snart CHP-regeringen började driva en ekonomisk politik som inte stämde med direktiven från IMF, då den frös lönerna och förhöll sig neutral gentemot attackerna från fascistiskt håll, förlorade arbetarna snabbt sina illusioner. Detta bryska uppvaknande påverkade naturligtvis arbetarnas syn på den fackliga byråkratin. Genomsnittsarbetaren, som avskydde byråkratin, trodde dock fortfarande att han inte kunde klara sig utan den. De grupper, som inte var direkt knutna till byråkratin, var nya och saknade traditioner. De kunde inte inge förtroende hos arbetarna. Den stora majoriteten av kadrer inom dessa strömningar stod utanför arbetarklassen. Deras känsla av samhörighet med arbetarna hade en mycket lös grund. Eftersom arbetarna inte fick något revolutionärt utlopp för sin reaktion mot byråkratin, öppnades vägen för en demoralisering.
Alla dessa utvecklingar inom DISK kom ett ge eko hos arbetarklassen som helhet.
Under de sista månaderna 1979 var CHP-regeringen på väg mot sitt slut. De arbetande massornas reaktioner på CHP-regeringens handlande de senaste tjugo månaderna återspeglades i en rad lokala val och fyllnadsval till senaten. De arbetande människornas stöd för CHP minskade avsevärt. Så fick t ex CHP i Istanbul 981 000 röster i valen 1977 — nu fick de bara 493 000. Istanbul blev det sammanlagda röstetalet för vänsterpartierna bara futtig; 56 000. Till yttermera visso var de senaste valen det högsta valdeltagandes 55 %.
Trots att undantagstillstånd proklamerats i december 1978, fortsatte de inofficiella strejkerna i ett stort antal provinser. Antalet arbetare som deltog i officiella strejker år 1979 var 40 000.
I Istanbul gick tio tusen arbetare från de statliga tobaksfabrikerna och bryggerierna, en avgörande del av den statliga sektorn, ut i en officiell strejk och krävde skydd för sina liv mot fascistiska angrepp. I Izmir ockuperade nära 5 000 arbetare Taris textilfabrik. An en gång var anledningen till aktionen att fabriksledningen försökt släppa in fascister på området och kampen mot detta hade pågått sedan 1975. Dessa kamptillfällen antyder en viss uppgång, men den varade inte länge. Rörelsen tog slut när de gatudemonstrationer som ägde rum i olika delar av Izmir till stöd för ockupationen skoningslös hade slagits ned.
I december 1979 bildades en öppet högerinriktad borgerlig regering med Suleyman Demirel som premiärminister. I januari 1980 annonserade den nya ekonomiska åtgärder som faktiskt kom att genomföras av den junta som kom till makten i september samma år. Dessa åtgärder innebar ett häftigt angrepp på arbetarklassen och på de arbetande massorna. Det tog inte månader eller ens veckor förrän följderna blev kännbara för arbetarna i deras dagliga liv. Inflationen nådde sin högsta nivå under senaste år. Till och med den officiella, statliga statistiken visade att arbetarnas reallöner föll drastiskt. Å andra sidan fick 581 000, d v s 27 % av de försäkrade arbetarna minimilön, enligt statistiken. Minimilön är då detsamma som maximilön för de miljontals oförsäkrade arbetarna. De inofficiella strejkerna var avsevärt, mycket färre än föregående år. Detta speglade nedgången i arbetarrörelsen. Men trots splittring och demoralisering klamrade arbetarklassen sig fast vid den legala strejken som vapen. Under åtta månader föra 12-september-kuppen utlystes strejker som omfattade 122 000 arbetare men regeringen och de myndigheter som administrera undantagstillståndet tvingade fram ett uppskjutande. Av de 78 strejker som uppsköts, blev 28 frysta för första gången. Framför allt gällde det den petrokemiska och verkstadsmekaniska industrin. 35 av de strejker som uppsköts hade utlysts av förbund knutna till TURK-Is och 42 till DISK.
Strax för den 12 september var 54 200 arbetare ute i strejk — omkring 48 491 av dem tillhörde DISK. Majoriteteten av de strejkande var verkstads-, gjuteri- och textilarbetare. Ur organisatorisk och moralisk synvinkel var dessa dock mycket svaga. Såväl arbetsgivare som byråkrater (och dessa påstod hela tiden att fackens kassor var tomma) behövde bara vänta tills arbetarnas uthållighet sinade och rörelsen var beredd att acceptera dåliga kontrakt. Under dessa månader pågick för- handlingar för omkring en miljon arbetare i olika förbund. Hundratusentals arbetare knutna till TURK-Is — särskilt bilarbetare, järnvägs- och textilarbetare — ansåg att dessa förhandlingar kommit in i en återvändsgränd och de tycktes beredda att gå ut i strid. Det var i detta läge militären slog till med en kupp.
Hur effektiva har de då varit när det gäller att slå ned arbetarrörelsen, en av de mäktigaste och mest erfarna i den underutvecklade världen? Det kommer att bli ämnet för en följande artikel.
Översättning: Pia Börjesson (ur International Viewpoint 6, 6 maj 1982)