Ur Fjärde Internationalen 4-5/1982
Den kupp som förde den nuvarande regimen till makten i Turkiet den 12 september 1980, genomfördes natten mellan en torsdag och en fredag. På morgonen utfärdades utegångsförbud. På så sätt såg kuppmakarna till att de hade tre dagar på sig att sätta skräck i arbetarklassen medan arbetarna var skingrade. Hur framgångsrika de varit stod klart måndag morgon, den 15 september. Miljontals arbetare, även de 58 000 som varit i strejk, gick stilla till fabrikerna.
Det nya nationella säkerhetsrådet förbjöd varje aktivitet från DISK och' två andra små fackliga konfederationer. DISK-ledarna häktades. Efter en viss tid uppmanades de DISK-anslutna förbundens förtroendemän på riks-, distrikts- och fabriksnivå att ge sig. Denna uppmaning framfördes i dämpad men hotfull ton i TV, radio och press. Fackföreningsmännen skulle anmäla sig en viss dag vid ett bestämt klockslag vid undantagstillståndets olika kommandocentraler. På den utsatta dagen bildade tusentals fackliga funktionärer och ledare på lägre nivå långa köer utanför dessa centra. Detta var mer ett resultat av utmattning, demoralisering och en stämning av oordnad reträtt inom arbetarklassen än av juntans taktiska flexibilitet.
En annan krisåtgärd som juntan dekreterade var att alla avtal skulle omfatta en lönehöjning på 70 % och detta skulle vara slutgiltigt. Om man betänker att avtal som slutits före den 12 september innehöll höjningar som aldrig underskred 100 % men ofta 200 eller 300 % blir det klart vad denna höjning innebar. T o m enligt den officiella statistiken hade priserna stigit med 144,5 % mellan maj 1979 och maj 1980. Det är alltså uppenbart vilket slag en 70%-ig löneökning för de följande två åren innebar mot arbetarna.
A andra sidan hade det nationella säkerhetsrådet genom undantagstillståndets olika kommandocentraler låtit meddela att alla avskedanden skulle frysas inne. Vidare meddelades att de arbetare som lämnade en fackförening inte kunde ansluta sig till en annan förrän vidare order givits (detta beslut gäller fortfarande). Det första beslutet medförde att avskedanden kom under kommandocentralernas översyn och kontroll. Detta har ofta lett till att arbetsgivarna beklagat sig. Men det var ett viktigt instrument i juntans demagogiska försök att framstå som stående över klasserna. Militären kommer därför kanske att försöka tillämpa det för en tid framöver. Beslutet att nedfrysa fackligt medlemskap var dock en annan sak. Det skulle ha varit relativt lätt att tvinga medlemmarna att gå ur DISK och ansluta sig till TURK-Is. Men detta skulle fått till följd att arbetarna enades och leda till att den fackliga aktiviteten fick nytt liv. Juntan valde i stället att totalt lamslå det fackliga livet och det har den otvivelaktigt lyckats med.
12-september-juntan har vid många tillfällen förklarat sig besluten att genomföra de ekonomiska åtgärder som antogs den 24 januari 1980 i enlighet med direktiven från Internationella Valutafonden. Detta program avsåg dels att uppfylla konjunkturella mål (hejda inflationen och uppnå en stabil jämvikt i betalningsbalansen), dels att genomföra en omfattande kapitalistisk omstrukturering av ekonomin.
För att på kort sikt uppnå dessa mål antogs ett nytt avtalssystem. Den 4 januari 1981 skulle fackliga avtal behandlas av Högsta Domstolen i väntan på en ny arbetslagstiftning. I och med detta beslut återfördes arbetsförhållandena i Turkiet till den praxis som rådde under 1950-talet. En tribunal bestående av nio personer förberedde med byråkratisk långsamhet alla avtal som berörde miljontals arbetare. Hundratusentals arbetare får fort farande lön enligt avtal som slutits 1979. De väntar fortfarande på sina avtal för 1981. Några avtal för 1981 ger löneökningar på endast 10 à 15 % och en retroaktivitet i tillfälliga utbetalningar på 3 000-5 000 lira (motsvarande omkring 20-33 dollar). Dessa löjligt små lönehöjningar medför en absolut minskning av arbetarnas köpkraft efter september 1980. Förutom de små löneökningarna innehåller Högsta Domstolens avtal regler som begränsar raster och förlänger arbetsdagen (t ex genom att avskaffa den betalda lunchtimmen) och inskränker anställningstryggheten. De omfattar också åtgärder för att avskaffa olika sociala förmåner.
Jämsides med det nya avtalssystemets omedelbara ekonomiska följder för arbetarna, har juntan företagit en rad förändringar i lagstiftningen som rör arbetarna. Så t ex inskränktes genast efter kuppen arbetarnas rätt till lön efter tjänsteålder och detta genomfördes retroaktivt. Under den nya sociallagstiftningen föll pensionerna under minimilönen och uttagen till pensionsfonderna höjdes. Pensionsåldern höjdes med fem år. Man började göra avdrag från arbetarnas löner för hälsovård. Genom att avskaffa några lagliga helgdagar förlängdes det effektiva arbetsåret. Efter den 12 september fastställdes minimilönen till 10 000 lira/månad (omkring 67 dollar). Till och med ledarna från TURK-Is lämnade förhandlingarna rörande minimilönen och beslutet fattades ensamt av regeringens och arbetsgivarnas representanter.
Från den stora majoriteten av arbetarklassen kom inte något aktivt svar på dessa attacker. Hela den utveckling jag beskrivit i en tidigare artikel förklarar varför man inte kunde vänta sig en stark reaktion. Men trots att 100 000 människor sitter i fängelse, eller snarare i koncentrationsläger, trots tortyr, dödande och andra sådana vanliga åtgärder från statens sida har arbetarklassen höjt sin röst på några platser. På sommaren 1981 förekom sålunda fem inofficiella strejker i Istanbul och två i Izmir. Dessa var också ledande områden för arbetarnas kamp på 60- och 70-talen. Inom verkstads- och gjuteriindustrin liksom inom den petrokemiska industrin och textilfabrikerna har det förekommit aktioner som ockupationer, strejker, lunchbojkotter och arbetsnedläggelser. Några av dessa aktioner har bara varat några få tim, mar, andra några dagar. Men de har omfattat ett betydande antal arbetare. Dessa olagliga strejker har gällt krav på löneökningar, åtgärder rörande säkerheten i arbetet, minskad arbetstid och ett återinförande av helgdagarna. Löneökningar på 10 % i 1981 års avtal framkallade protester i Istanbul, särskilt bland arbetarna i de fabriker som gick i spetsen för kampen under 70-talet. Dessa protester tog sig uttryck i lunchbojkotter (arbetarna vägrar gå till matsalen tillsammans vid utsatt tid) och maskning. Ingen av dessa aktioner gick längre än till ekonomiska krav och de berörde en mycket liten del av arbetarklassen. I själva verket var de bara kortlivade utbrott. Dessa aktioner räcker inte på något vis till för att man skall kunna tala om ett nytt uppsving i arbetarrörelsen. Man kan dock säga att det inte ens under förhållanden av yttersta förtryck har varit möjligt att knäcka arbetarklassens motståndsvilja.
Det är inte klart hur länge eller i vilka former militärdiktaturen kommer att stanna kvar vid makten. Men det är klart att den avser att omstrukturera samhället för en lång tid framöver, även efter det att diktaturen försvunnit från scenen.
Texten till den nya fackföreningslagen offentliggjordes i december 1981. Förutom regler för strejker och kollektiva förhandlingar (som kommer att behandlas i nya lagar) anger den också grunddragen för en ny arbetslagstiftning som man håller på att arbeta fram. Den har blivit de ramar inom vilka de strukturella förändringar som påbörjades 1980 kan fullföljas. Juntan erbjuder inte ett framtidsperspektiv utan fackföreningar för en arbetarklass som gått igenom tjugo års erfarenheter av fackliga strider och segrar. Militärens syfte med den nya arbetslagstiftningen är att minska fackföreningens roll och underkasta den ett byråkratiskt maskineri.
Dragen i detta system kan sammanfattas så här:
• Avtalen gäller ett till tre år. Detta är som den gamla lagen. Men den nya inför ”principen om avtal för obestämd tid”, vilket skulle frysa priset på arbetskraft under en obestämd tid.
• Lagen försöker förhindra att enskilda arbetsplatser sluter avtal. Detta kommer att öka fackföreningsbyråkratins inflytande. Syftet är att förhindra mer eftersläpande sektorer inom arbetarklassen att följa de mer avancerade och erfarnas exempel att genom lyckade strejkaktioner uppnå gynnsamma avtal.
• Avtal tecknade av fack som representerar 25 % av arbetarna inom vis sa industrier vidgas till att omfatta hela industrin. Detta betyder att ett fåtal stora fackföreningar eller, mer precist, en handfull fackbyråkrater, kan teckna avtal för miljontals arbetare. (Å andra sidan kan resultatet av denna höggradig byråkratiska centralisering bredda vägen för generalstrejker i en aldrig tidigare skådad omfattning. Det får framtiden utvisa.)
• Inskränkningar vad gäller in- och utträde i fackföreningar. (Detta betyder en allvarlig inskränkning i arbetarnas rätt att byta fackligt medlemskap och en konsolidering av den fackliga strukturen).
• För att kunna sluta avtal måste fackföreningarna representera minst 10 % av arbetarna inom en industri. (Syftet med detta är att förhindra närvaron av mer än en fackförening på samma arbetsplats. Det gamla systemet har kritiserats av arbetsgivarna för att ha skapat en ”facklig inflation”).
• Det krävs minst sju fackföreningar för att bilda en konfederation. (Med detta försöker man skapa förutsättningarna för ”en enda fackföreningskonfederation”).
Det är lärorikt att titta på några av de förändringar som kommit under de senaste 20 åren inom arbetarnas ideologiska, politiska, kulturella och moraliska liv. De ledande kadrerna inom den turkiska arbetarklassen har spelat en synnerligen viktig roll inom den omfattande sociala kamp som skakat landet de senaste tjugo åren. Med rika erfarenheter av ekonomisk, politisk och ideologisk kamp under dessa årtionden som grund har arbetarklassen nått tröskeln på väg mot att bli ett erfaret proletariat med en i motsvarande grad höjd kampförmåga. Denna politiska mognad är inte bara ett resultat av de egna kamperfarenheterna. Man har också lärt av den radikalisering som skett inom stora skikt av småborgerligheten och bland ungdomen. Under de senaste tjugo åren har medelklassen, småborgerligheten och särskilt ungdomen genomgått en utomordentlig politisering och mobilisering. Detta har fört med sig synnerligen rika erfarenheter. Hundratusentals människor har, oftast i socialismens namn, deltagit i ett otal varianter av politisk kamp, alltifrån den mest elementära agitation till olika former av väpnad kamp, stora massdemonstrationer, illegala strejker och enstaka gatustrider. Och under förhållanden av en relativ laglighet innebär en sådan erfarenhet en högre grad av medvetenhet än vad samma kampformer skulle ha inneburit under olagliga förhållanden.
Naturligtvis har också många illusioner skapats liksom besvikelser och demoralisering. Men trots detta kommer all denna rika erfarenhet att bli en betydelsefull faktor i framtiden när arbetarklassens kamp når nya höjder.
Den turkiska arbetarklassen har utsatts för samma slags ideologiska attacker som borgerligheten genomfört över hela den kapitalistiska världen. Man kan inte säga att mycket moteld har anlagts de senaste tjugo åren. Detta beror naturligtvis på att den turkiska marxistiska rörelsen är så ny och svag. I anslutning till denna svaghet bör något sägas om förhållandena mellan arbetarrörelsen och vänsterströmningarna. Arbetarnas erfarenheter av allmän politisk organisation släpade långt efter jämfört med den erfarenhet de fått genom facklig kamp. Spridandet av politiska rörelser bland de stridbara arbetarna utvecklades särskilt under 70-talet. En jämförelse mellan styrkan hos de politiska vänsterströmningarna i allmänhet och deras styrka inom arbetarklassen ger några intressanta resultat. Före den 12 september kan man utan överdrift säga att alla självutnämnda marxist-leninistiska grupper bland arbetarna inte kan ha varit större än 10 å 20 000. Studenter, lärare, statstjänstemän och arbetslösa (”arbetslös” i betydelsen ”ännu inte ute i arbetslivet”, d v s ungdomar från olika skikt av småborgerligheten) låg utan jämförelse långt före arbetarklassen vad gällde politisk aktion och organisation i masskala. Denna mellanskiktens dominans blev ett drag gemensamt för alla politiska tendenser, även för de vänsterströmningar som fanns inom arbetarklassen.
Jag har inte förbisett det faktum att det illegala turkiska kommunistpartiet efter 1975 vunnit över till sin sida ett antal element ur DISKs byråkrati och ett inte oansenligt antal aktivister ur arbetarklassen. Trots att den KP-inspirerade delen av DISK-byråkratin förlorat mycket i trovärdighet och trots den allmänna nedgången i arbetarrörelsen detta förde med sig måste KP:s inflytande på de DISK-anslutna arbetarna (och samtidigt på DISKs byråkrati) tas på allvar. En hel del arbetare ur avantgardet anslöt sig faktiskt till olika politiska riktningar. Men bland kommunistpartiets medlemmar och sympatisörer, liksom hos andra större organisationer och strömningar, var arbetarna en liten minoritet.
Man kan knappast säga att alla dessa politiska organisationer och strömningar spelade en positiv roll när det gäller arbetarklassens skolning, bortsett från att arbetarna i största allmänhet blev bekanta med socialismen.
Särskilt från teoretisk synpunkt sjönk dessa grupper ned i en ideologisk förvirring och kan knappast sägas ha spelat en positiv roll. Publikationer från vänstergrupperna och de fackliga organ som de kontrollerade, liksom försök att skola sina militanter inom facken, höll sig inom det borgerliga tänkesättets ramar. Men de undgick inte att ställa arbetarna inför nya begrepp och idéer. Efter en tioårig stagnation innebar detta ett stort steg framåt. Dessutom kom en hel del marxistiska arbeten att nå den läsande arbetarklassen i och med den stora ökningen av översättningar, utgivning och spridning av marxistisk litteratur.
Den turkiska befolkningen är övervägande ung, omkring 60 % av den är under 19 år och detta gäller även arbetarklassen. Denna ungdomlighet var en av de viktiga faktorerna när det gäller förtruppernas öppenhet inför nya idéer. Å andra sidan är det riktigt att säga att arbetarklassen utgör en kulturellt avancerad del av samhället. Statistik gjord för åtta år sedan ger belägg för detta. Intervjuer med 56 000 arbetare ur verkstadsmekanisk- och metall industri ger följande bild:
| Icke läs- eller skrivkunniga | 3,69% |
| Endast läs- och skrivkunniga | 13,68% |
| Avslutad folkskola (5 år) | 69,27% |
| Avslutat högstadium (8 år) | 6,05% |
| Gymnasieexamen (11 år) | 6.79% |
| Universitetsutbildade | 0,52% |
År 1974 hade omkring 13 % av arbetarna inom dessa industrier arbetat mer än 10 år. I dag torde dessa äldre och utbildningsmässigt handikappade arbetare vara pensionerade eller nära pension. T o m denna åtta år gamla statistik visar alltså ett obetydligt antal analfabeter bland arbetarna i stora industrier. I början av 70-talet var det f ö hundratusentals gymnasister som inte gick vidare till universitetsstudier varje år. Dessa massor av ungdomar var självskrivna för arbeten inom de tekniskt avancerade industrierna. Ett stort antal fabriker kräver dessutom betyg från högstadium eller gymnasium för anställning. Alla dessa indikatorer på arbetarklassens utbildningsnivå visar att det finns en fast grund för utvecklingen av en politisk mognad.
Till följd av den snabba tillväxten av kapitalistiska förhållanden och institutioner inom landet och 55 års sekularisering har dessutom religionens inflytande över arbetarklassen försvagats, särskilt i jämförelse med den mer efterblivna småborgerligheten i städerna och med bönderna. Ett tecken på religionens försvagade ställning bland arbetarna är det faktum att HAK-Is och MISK, det förra ett religiöst, det senare ett fascistiskt fackförbund, bara lyckats dra till sig några få tiotusentals arbetare. Särskilt i de stora städerna är de ”religiösa” arbetarna en ynka liten minoritet. Det är faktiskt så, att eftersom borgerligheten i viss mån är medveten om detta, har inte religiösa teman och instrument kommit till mycken användning i den ideologiska attacken på arbetarklassen.
Det är ett faktum att världens starkaste fascistiska rörelse uppträdde i Turkiet på 70-talet. Fascistpartiet visade sig förmöget att få mer än en miljon röster. Den fascistiska ungdomsrörelsen hade tusentals medlemmar. Under de senaste åren mördade denna rörelse omkring 3 000 progressiva och radikala, vilket visar hur stark den var. Dessutom deltog fascistpartiet i en regeringskoalition under mer än två år efter 1975. På så sätt kunde det få fäste på olika nivåer inom statsapparaten. Särskilt inom armén vann man en icke obetydlig styrka. Trots allt detta har emellertid den fascistiska rörelsens angrepp på arbetarklassen varit jämförelsevis svagt. Först och främst var fasciströrelsen relativt svag i de stora industristäderna. Så var t ex fascistpartiets röstandel 10 % över hela landet medan det i Istanbul endast fick 3 % av rösterna. Fascisterna hade total kontroll över många städer och orter i Anatolien, en ansenlig, organiserad slagkraft och stöd från statsmakterna. Men de kunde inte vidga sitt inflytande till Istanbul eller de flesta andra industristäderna, med undantag för några få perifera områden.
Fasciströrelsen lyckades naturligtvis göra några allvarliga attacker mot en del av arbetarklassens ställningar och på vissa platser fick de ett betydande inflytande. 1975-76 förekom t ex större fascistiska attacker mot de 19 000 arbetarna vid järn- och stålbruken i Iskenderun i södra Anatolien, mot en sammanslutning av 6 000 arbetare vid aluminiumverken i en stad i det centrala Anatolien och de 7 000 arbetarna vid Taris' textilfabrik i Izmir, en stor industristad, och vid Bursas bilfabriker. Under dessa attacker dödades omkring 10 arbetare och de avancerade fackliga organisationerna i Iskenderun och vid aluminiumverken besegrades. Men de framgångar som de reaktionära fackföreningarna uppnått med hjälp av fascisterna i dessa områden kunde inte följas upp med framgång i storstäderna. De blev inte en faktor i arbetarrörelsens nedgång och demoralisering.
Den fascistiska rörelsens attacker mot avancerade grupper ur befolkningen utanför industriarbetarklassen var däremot mycket omfattande. Merparten av de som mördats av fascistiska angreppen var studenter, tjänstemän och lärare. Eftersom de fascistiska angreppen i huvudsak var riktade mot mål utanför den fackliga kampen kom arbetarklassen i viss utsträckning att stå vid sidan om den antifascistiska kampen. Man kan alltså säga att på den antifascistiska kampens område förblev arbetarklassens erfarenheter otillräckliga.
Diktaturen från den 12 september ger sig alltså på en arbetarklass som har en avsevärd tradition. Kan de då driva tillbaka den turkiska arbetarklassen, som trots att den är så ny har nått ovanligt starka positioner för att vara en arbetarklass i ett nykolonialt land, till den stagnation som rådde före 1960, tillbaka till en låg nivå av politiskt medvetande? Kan denna kraftfulla och stridbara arbetarklass hållas på mattan för en längre tid med hjälp repressiva lagar, förtryck och våld? För att tro det måste man antingen vara en synnerligen optimistisk diktator eller en synnerligen pessimistisk revolutionär.
Översättning: Pia Börjesson (ur International Viewpoint 7, 24 maj, 1982)