Ur Fjärde Internationalen 4-5/82
Då jag åter ögnar igenom min lilla skrift Ekologiska produktivkrafter, som var införd i denna tidskrifts nr 3-4 och 5 för 1981 och som i dess helhet nu fått ett svar av Björn Eriksson, står det klart för mig att den till sin natur är mycket övergångsartad. Idag — 5 år efter att den skrevs — ser jag den främst som ett led i ett förlopp, som knappast ännu har mognat, och därför inte gjort sig förtjänt av den uppmärksamhet den fått. Argumentationen i den innehåller för många svaga punkter, flyktiga slutsatser och här och där egentliga felaktigheter.
Därför finns det gränser för hur kraftfullt jag önskar försvara mig gentemot Björn Erikssons kritiska anmärkningar. Jag måste tillstå att, även om Eriksson inte tycks ha läst Ekologiska produktivkrafter såsom jag har tänkt mig den, så har detta antagligen sin orsak i skriftens egna svagheter. Problemet att sammanfoga ekologi med marxism är dock fortfarande brännande och jag hoppas därför att diskussionen kommer att tas upp igen utifrån min nya bok Samfundets naturhistorie som kommer ut i höst.[1]
Jag kommer därför att nöja mig med att ta fasta på ett par saker. Homeostasmodellen av samhället har visat sig skapa mer förvirring än klargöranden. Eriksson har rätt i att bestrida mina grunder för att just utvälja medvetandet, samhällsorganisationen, teknologin och världsuppfattningen till de fyra bärande begreppen. Begreppsvalet bör nog ses mot bakgrund av erfarenheter i den danska vänstern under 70-talets mitt. Då kunde man se hur klart anti-kapitalistiska framtidsvyer, vilka verkligen samlade många människor i de politiska grupperingarna och partierna, gång efter annan plöjdes ner av den ortodoxa kadern med hänvisning till den sedvanliga kampens förstlingsrätt visavi allt annat politiskt arbete. Detta omkullkastande syntes mig mestadels vara ett uttryck för dryghet, som sa just detta, att man inte var inställd på att lära sig något av verkligheten.
Verkligheten — märk väl i de rika länderna — har varit och är fortfarande denna att kapitalismens eländighet för människorna som måste leva med den, yppar sig allt mera utanför produktionen. Oaktat att kapitalismens främsta motsättning nu liksom förr självklart är den mellan arbete och kapital, har den i vid mening lyckats mildra den motsättningen. En stark fackföreningsrörelse och ett halvt århundrades socialdemokratisk politik kan ta åt sig ”äran” av detta. Men genom själva detta förlopp, varigenom kapitalismen således har kunnat rädda sitt skinn, så har, man kunde kalla dem kapitalismens yttre motsättningar, blivit skärpta: d ä de inte endast arbetskraftens reproduktion, men också reproduktionen av samhällets infrastruktur och först och främst konflikten mellan syd och nord, i miljörörelsen och i kvinnorörelsen. Detaljerna i dessa samband redogör jag för i boken Samfundets naturhistorie.
Fastän sambanden inte var klara för mig 1977, så har det likaväl stått klart för mig att det trängre synsättet på kapitalismen som produktionsform, inte har förmått att samla den stadigt växande radikala protesten mot kapitalismen som civilisationsform. Min homeostasmodell avsåg just att framhäva detta djupgående samband mellan de olika sidorna i kampen mot den kapitalistiska civilisationen. Att mina personliga erfarenheter av kollektiv/kvinnorörelsen (medvetandets plan), av miljörörelsen (teknologins plan), av kritisk verksamhet inom mitt fack (världsuppfattningens plan) och av sedvanlig politisk verksamhet i Venstresocialisterna (samhällsorganisationens plan) kom att prägla mitt val av de bärande begreppen är kanske förståeligt, men knappast teoretiskt försvarbart.
Emellertid har jag sedan dess slutat att försvara homeostasmodellen. Jag har den måhända fortfarande i mitt eget huvud som redskap för tanken, men den är verkligen för fyrkantig och fruktlös för att kunna fånga in en civilisationskritik. Därtill kommer att den lätt kan missbrukas för bakåtsträvande syften. Den är alltså främst övergiven p g a dess brister som framställning.
Det är klart att den underliggande revisionism, i tankegången ovan, genast föder spörsmålet: vad är då det revolutionära subjektet? Ifall inte motsättningarna i produktionen, utan de i reproduktionen kommer att alstra den politiska kampen mot kapitalismen, vilka är då de människor, som faktiskt kommer att verkställa samhällsförändringen?
Björn Eriksson tolkar mig fel på denna punkt då han tillskriver mig att det skulle vara de intellektuellt verksamma som fick den rollen. Denna tudelning mellan arbetare och intellektuellt verksamma är för billig, ja rent av för tanken lamslående. Klart är att min analys leder till att förkasta övertygelsen om arbetarklassen som sådan, som varande vår räddning. Men därav följer inte, att inte arbetare i väsentlig grad kan ingå i ”det revolutionära subjektet” och det leder rakt inte till att just de intellektuella skulle ha den rollen.
Jag kan fuller väl erkänna att jag är mycket osäker i denna fråga. Denna osäkerhet kan självfallet tas som intäkt mot mina synpunkter: en teori som inte leder hän till ett konkret revolutionärt subjekt kan näppeligen sägas vara omvälvande? På detta kan jag enbart svara, att en teori som leder hän till ett felaktigt revolutionärt subjekt, bör med samma logik anses för att vara ganska så kontrarevolutionärt.
Även om det är obehagligt att vara villrådig, så finns lösningen knappast att söka i en tillflykt till några filosofiska fördomar från föregående sekel, vilka idag tycks stå allt mera fjärran från verkligheten. Att fördomsfritt tänka om vad som är i begreppet ”det revolutionära subjektet” tycks mig vara den mest påträngande uppgiften för arbetarrörelsens vänsterflank.
Översättning: Henry Kenamets & Per-Erik Wentus.
[1]Boken har nyss kommit ut. Jesper Hoffmeyer. Samfundets naturhistorie. Charlottenlund: Rosinanteforlag, 1982. ISBN 87-7357-002-8 ca pris 141:- skr. Kommer ut i svensk översättning våren -83 på Norstedts förlag. [ den kom ut 1984 under titeln Samhällets naturhistoria. ]