Ur Fjärde Internationalen 3-82
Socialismens möjlighet — som jag fått i uppgift att tala om — det är ett ämne eller en frågeställning, som egentligen kan ha två helt olika betydelser.
Med socialismens möjlighet kan å ena sidan menas möjligheten eller förutsättningen för att uppnå socialism i den tid vi lever i. Å andra sidan kan man mena vilka möjligheter som socialismen har att lösa de problem som mänskligheten idag står inför.
En del av er lyssnade kanske på när jag på partidagarna förra året pratade om hur vi ser på kampen för att nå socialism. Andra har kanske läst talet i Fjärde Internationalen. Att tala om socialismens möjlighet kan antingen göras som en bakgrund eller inledning till hur vi ser på kampen för att nå socialismen. Vilka är förutsättningarna, möjligheterna och farorna för och i den kampen?
Eller också kan socialismens möjlighet ses som en fortsättning på det som jag talade om för ett år sedan. Vad vill vi göra efter en seger, vilka är socialismens möjligheter?
Jag har — för den här gången — valt att tolka socialismens möjlighet på det första sättet. Jag tänker alltså prata om hur möjligheterna för socialismens seger i vår tid ser ut. Någon annan gång hoppas jag att jag ska få möjlighet att ta upp den andra sidan av socialismens möjlighet — hur kan socialismen vara lösningen på de faror som hotar mänskligheten?
Utgångspunkten för att ta upp frågan om förutsättningarna och möjligheterna av socialismens seger i den tid vi lever i är krisen.
Vad är det för tid vi lever i? Vi vet att det är kris. Men vad är det för kris? Är det kapitalismens slutgiltiga sammanbrott? Eller en rad ovanligt besvärliga, men ändå övergående lågkonjunkturer?
Om vi ser bakåt i kapitalismens historia, kan vi se inte bara konjunkturernas ständiga upp och nedgångar. Kapitalismen har också gått igenom en rad längre perioder av omväxlande expansion och stagnation. Längre perioder med snabb tillväxt, ganska milda lågkonjunkturer och förhållandevis ihållande högkonjunkturer har växlat med perioder av lägre tillväxt, längre och djupare kriser och korta, svaga högkonjunkturer.
Sedan slutet av 1700-talet kan vi säga att det har sett ut så här:
Källa: Ernest Mandel, Long Waves of Capitalist Development, SCB, Historisk statistik och statistiska årsböcker. Den svenska industriproduktionens utveckling visas i glidande 20-års medelvärden (årlig förändring) samt med trender för utvecklingen under de olika perioderna.
Mandel gör den här indelningen och korta beskrivningen av kapitalismens olika perioder:
1. 1789-1848: Den industriella revolutionens och de stora borgerliga revolutionernas period. Under denna tid lades grunderna till en världsmarknad för industrivaror. Expansion under tiden 1789 till 1825, och stagnation 1826 till 1848.
2. 1848-93: Den ”fria konkurrenskapitalismens” period. Expansion åren 1848-73 och ”den fria konkurrenskapitalismens långa depression” åren 1873-93
3. 1893-1913. Den klassiska imperialismens och finanskapitalismens glansdagar med ekonomisk expansion.
4. 1914-40: Inledningen till kapitalismens nedgångsepok med imperialistiska krig, revolutioner och kontra revolutioner. En period av kriser och stagnation.
5. 1940- ?: Senkapitalismen, som skapats på grund av arbetarklassens stora nederlag på 1930- och 40-talen och den därigenom uppkomna ”historiska förseningen” av världsrevolutionen. Expansion, som dock begränsats till ett fåtal länder, åren 1940(48)-67. Stagnation 1968-?.
Diagrammet visar dessa perioder på ett schematiskt sätt.
Vi befinner oss nu återigen i en kristid liknande den på 1870- och 1880-talen och 1920- och 1930-talen.
Två uppenbara frågor inställer sig här:
• Varför vänder det nedåt, varför bryts den expansiva perioden och övergår i en krisperiod?
• Varför vänder det uppåt, hur tar sig kapitalismen ur sina krisperioder? Svaret på dessa frågor finns i de två stora sociala strider som åtföljt kapitalismen sedan dess födelse;
• konkurrensen mellan enskilda kapital — mellan olika företag.
• kampen mellan kapital och arbete — mellan borgarklassen och arbetarklassen.
Den expansiva periodens omslag till en period av kriser grundläggs redan under själva expansionen. I allmänna termer kan vi med Kommunistiska Manifestets ord säga att:
”De borgerliga förhållandena har blivit för trånga för att rymma den av dem skapade rikedomen.” Kapitalismen skapar rikedomar — produktionsresurser — som till slut, blir så stora att de hämmar kapitalismens fortsatta utveckling. Vi brukar tala om överproduktionskriser. Konkurrensen mellan företag, och även kampen mellan kapital och arbete, driver kapitalisterna till att ständigt försöka skaffa sig nya, effektivare och dyrare maskiner. Genom att vara först med nya maskiner hoppas varje kapitalist kunna tjäna extra stora vinster, trots att maskinerna är dyrare.
Men när alla så småningom skaffat sig dessa nya och effektivare maskiner — eller gått under — då finns det inget utrymme för extravinster längre. Det enda som kvarstår är att maskinerna är dyrare. Det betyder att det krävs förhållandevis mera kapital för att få en given vinst. Om kapitalet växer fortare än vinsterna, då kommer lönsamheten — som ju är vinst genom kapital — att minska. Det här är vad som brukar kallas ”profitkvotens fallande tendens”.
Det är helt enkelt det att konkurrensen mellan företagen driver fram en ökad användning av kapital som pressar lönsamheten.
Den sjunkande lönsamheten skärper konkurrensen mellan företagen ännu mera. Den första reaktionen för varje enskild kapitalist är att investera ännu mera, i ännu bättre, större och modernare anläggningar. Totalt sett förvärrar naturligtvis det här bara problemet.
Men dessutom uppkommer ett nytt problem. När varje kapitalist — var och en för sig — försöker motverka den sjunkande lönsamheten genom att producera och sälja mera i ständigt större anläggningar uppkommer på marknaden en överkapacitet. Kapitalisterna har i konkurrens med varandra byggt ut produktionsapparaten långt utöver vad marknaden har växt.
Om ett företag bara kan sälja 80 procent av vad det kan producera, så sjunker naturligtvis lönsamheten. Det här är vad som brukar kallas ”svårigheter att realisera mervärdet” eller ”överproduktion av varor”. Främst konkurrensen mellan företagen, men även kampen mellan kapital och arbete, driver alltså fram en överproduktion av både kapital och varor.
Den sjunkande lönsamheten skulle naturligtvis kunna kompenseras av att vinsterna ökade på lönernas bekostnad. Men under den expansiva perioden — med full sysselsättning, snabb ekonomisk tillväxt — är styrkeförhållandena sådana att en omfördelning inte går att genomdriva. Kapitalet kan, som det heter, inte ”höja mervärdekvoten”.
Under den expansiva perioden leder konkurrensen mellan företag och kampen mellan kapital och arbete till att:
• företagens kapital — byggnader, anläggningar, maskiner — växer fortare än vinsten och då sjunker lönsamheten.
• företagens förmåga att producera varor ökar fortare än vad marknaden kan svälja och osålda varor eller outnyttjade anläggningar minskar också lönsamheten.
• företagens ägare förmår inte höja vinsten på lönernas bekostnad och då förblir lönsamheten låg.
Dessa tre saker — för ”mycket” kapital, för ”stor” produktionsförmåga, för ”höga” löner — skapar tillsammans förutsättningarna för en ny krisperiod genom att lönsamheten sjunker.
När lönsamheten blir för låg — ur kapitalägarnas synvinkel — satsar de pengarna på något annat håll. En allt större del satsas på spekulation i stället för produktiva investeringar.
Det är inte brist på pengar utan brist på lönsamhet som gör att kapitalägarna minskar investeringarna. Minskade investeringar skapar arbetslöshet och skärper överproduktionen inom de delar av industrin som tillverkar investeringsvaror.
En allt mindre och mindre del av samhällets resurser — arbetskraft och maskiner — utnyttjas. Krisen sprider sig och fördjupas.
De här omslagen från expansion till krisperiod har naturligtvis sett något olika ut vid olika tillfällen. Kapitalismen är inte riktigt densamma idag som för 150 år sedan.
Men själva grunden är gemensam för de olika omslagen. Det beror naturligtvis på att orsaken till omslagen — konkurrensen mellan enskilda kapital och kampen mellan kapital och arbete — inte har förändrats. De är tvärtom själva grundvalarna för det sociala och ekonomiska system som kapitalismen är, och har varit ända sedan sin födelse.
Vändningen från expansion till krisperiod ligger så att säga i systemet — den är ofrånkomlig och man kan nästan säga automatisk.
Den andra frågan — varför det vänder uppåt — är i mitt tycke intressantare och var det inte för att den första frågan behövs som bakgrund till den andra frågan hade jag nog börjat med varför det vänder uppåt.
Den är intressantare därför att den är aktuellare — i den meningen att en vändning uppåt ligger framför oss och många ställer sig naturligtvis frågan om och i så fall under vilka villkor som kapitalismen kan börja expandera igen.
Den är också intressantare därför att den är mindre ”ekonomisk” och mer politisk. Vid vändningen neråt kan vi — kanske lite förenklat — säga att det viktigaste elementet var konkurrensen mellan enskilda kapital.
Vid vändningen uppåt är det tvärtom — här hamnar kampen mellan kapital och arbete i centrum. Om vändningen neråt kan sägas ligga inbyggd i systemet och vara mer eller mindre automatisk, så är vändningen uppåt i stället en social kamp om systemets fortlevnad. Här har vi inte i första hand att göra med ekonomiska, mer eller mindre automatiska krafter, utan med politiska, sociala och i sista hand medvetna krafter.
Vändningen uppåt är därför varken oundviklig eller möjlig att säga när den kommer. Jag har medvetet undvikit att använda en — i alla fall i den engelska litteraturen — ofta använd term; ”långa vågor”. Det beror på att begreppet vågor, åtminstone på svenska, leder tankarna till något automatiskt, ett i all oändlighet om och om igen upprepat mönster.
Men så är det inte. Varje uppgång har varit resultatet av sociala och politiska strider. Strider som kapitalägarna hittills vunnit.
Kapitalägarna behöver, för att en kapitalistisk vändning uppåt ska ske, en kraftig och varaktig höjning av lönsamheten, från dagens runt åtta procent till upp emot 20 procent — en nivå som den i början av 1950-talet. Vad betyder då det? Jag ska ta ett räkneexempel för att försöka visa det.
Säg att vi — optimistiskt räknat — får två procents årlig ökning av industriproduktionen under 1980-talet. För att lönsamheten då ska fördubblas krävs en total sänkning av reallönerna under 1980-talet på 25 procent. En sänkning som t.ex. företagsdoktorn Ulf af Trolle nämnt som en rimlig målsättning.
Men om lönerna minskar med 25 procent då kommer industriproduktionen inte att öka med två procent per år. För minskade löner leder till lägre efterfrågan på varor. Bortfallet i efterfrågan om lönerna minskar med 25 procent skulle troligen leda till en minskning av industriproduktionen. Men säg att vi stannar vid en oförändrad industriproduktion — hur nu det skulle gå till. Då kräver en fördubbling av lönsamheten att lönerna minskar med ännu mer än 25 procent för att kompensera företagen för bortfallet av efterfrågan. Men det betyder ju bara att efterfrågan minskar ännu mera. Kapitalägarna sitter fast i en rävsax där minskade löner för att öka lönsamheten minskar efterfrågan och då ökar inte lönsamheten. Den fortsätter tvärtom att minska.
Det är ingen nyhet. Den rävsaxen har kapitalägarna och därmed ofrivilligt hela samhällen suttit i under varje krisperiod. Ändå har ju uppenbarligen krisperioderna vänt.
Det som krävs är att alla de tre faktorerna bakom den låga lönsamheten — för ”mycket” kapital, för ”stor” produktionsförmåga, för ”höga” löner — samtidigt åtgärdas. Kommunistiska Manifestet uttrycker det så här:
”Varigenom övervinner bourgeoisin kriserna? Å ena sidan genom det framtvingade tillintetgörandet av en massa produktivkrafter, å andra sidan genom erövrandet av nya marknader och en grundligare utsugning av äldre marknader.”
För ”mycket” kapital — botas genom att tillintetgöra produktivkrafter,
d.v.s. lägga ner fabriker.
För ”stor” produktionsförmåga botas genom att erövra nya marknader.
För ”höga” löner botas genom att öka utsugningen, d.v.s. höja vinsten på lönernas bekostnad.
Det går naturligtvis inte att komma med några, ens tillnärmelsevis exakta uppgifter om hur stora doser av var och en av dessa hästkurer som krävs. Men grovt, kanske det rör sig om att samtidigt,
• sänka lönerna med 25 procent,
• lägga ner 25 procent av produktionsanläggningarna och därmed öka arbetslösheten till 25 procent,
• utöka den kapitalistiska världsmarknaden med 25 procent och det kan bara ske genom att huvuddelen av planekonomierna öppnas för kapitalistisk utsugning.
Detta kan inte ske med enbart ekonomiska medel — det kräver drastiska politiska lösningar.
En snabb belysning av de tidigare vändningarna ger en fingervisning om vad det rör sig om:
1848: Det bestående resultatet av 1848 års revolution som berörde de flesta europeiska länder, var att borgarklassen befäste sin politiska ställning på feodalherrarnas och arbetarklassens bekostnad. Borgarklassen vann en seger över andra klasser i samhället.
Och inte mindre viktigt var att stora områden i Central- och Östeuropa, Mellersta Östern, det som nu är sydvästra USA och även branscher inom de kapitalistiska länderna öppnades som marknader för kapitalismen. Ernest Mandel uppger att detta troligen var den relativt — i förhållande till kapitalismens dåvarande utbredning — största vidgningen någonsin av den kapitalistiska marknaden.
1893: Här har vi det slutgiltiga besegrandet och öppnandet av Mellanöstern, Afrika, Östasien och Kina. I Europa håller borgarna arbetarklassen stången och även om vi inte ser något stort politiskt nederlag, förutom Pariskommunen, i krisperiodens början, hålls lönerna tillbaka och arbetslösheten är stor.
1940-45: Sedan sekelskiftet finns inte längre några nya marknader att erövra. De är redan fördelade mellan de imperialistiska staterna. Och det är kanske förklaringen till att lösningen på den senaste krisperioden blev så fruktansvärt våldsam.
Två omfördelningskrig, varav det senare också var ett erövringskrig mot Sovjet, flera blodiga nederlag för arbetarklassen — Italien, Tyskland, Spanien.
Krigen, kriserna och nederlagen i andra länder medförde för arbetarklassen ekonomiska nederlag i en rad länder. Med hänvisning till ”krigsansträngningarna” ökades vinsterna kraftigt på lönernas bekostnad. Det gällde t.o.m. i Sverige som ändå inte var indraget i kriget.
Det är på dessa grunder som kapitalismens krisperioder kan vändas. Priset kommer inte att bli lägre denna gång. Vi kan ofta känna oss vanmäktiga inför uppgiften att bygga ett nytt stort arbetarparti och återigen ge arbetarklassen ett socialistiskt alternativ till krisen. Jag brukar trösta mig med att våra motståndare — kapitalägarna — också har en formidabel uppgift framför sig. Det är inte frågan om att nagga lite social trygghet i kanten här och lite där. De måste totalt riva upp allt vad arbetarklassen tillkämpat sig de senaste 50 åren.
Ett exempel: Efter första världskriget och efter flera nederlag för arbetarklassen — det allvarligaste i Tyskland 1921 — kunde kapitalismen återigen expandera. Men ett världskrig och flera nederlag för arbetarklassen — en del av dem blodiga — var inte tillräckligt för att varaktigt höja lönsamheten. Expansionen varade bara i sex år — från 1923-29 — och bröts sedan av en ännu kraftigare kris.
För att sammanfatta så här långt. Kapitalismen kan bara resa sig igen genom:
• en otrolig kapitalförstöring,
• införlivandet av stora delar av planekonomierna under den kapitalistiska-världsekonomin,
• krossandet av arbetarrörelsen i betydande delar av de imperialistiska länderna.
Det är de punkter som idag står på dagordningen för kapitalägarna. Vad är det då som gör att vi tror att det går att bryta den ”vågrörelse” som pågått i 200 år? Vad är det då som gör att vi tror att socialismen är en möjlighet? På sitt sätt kan vi säga att krisen skapar socialismens möjlighet, krisen är en agitator för socialismen. Den ekonomiska krisen rubbar förtroendet till det kapitalistiska systemet. Och att undergräva tron på det gamla är ett led i arbetet på något nytt.
Men det är farligt om vi förhastar oss och sätter likhetstecken mellan en katastrof för den nuvarande ekonomiska ordningen och en seger för den socialistiska. Socialismen är bara en möjlighet — det finns som jag nämnt andra. Det talas ibland om ”historiens ironi”, att historien spelar människorna elaka spratt på deras väg.
Historien låter undergräva kapitalismens expansionskraft, just under de perioder då kapitalismen är som starkast. Den kapitalistiska expansionen föder sin motsats. Och det är naturligtvis ironiskt för kapitalägarna.
Men tyvärr spelar historien också oss ett spratt. För expansionen undergräver inte bara kapitalismen, den undergräver också arbetarklassens möjlighet att svara på krisen, när den kommer. Historien visar att under perioder av expansion kan klassamarbete bedrivas framgångsrikt.
Under de expansiva perioderna finns utrymme för eftergifter åt arbetarklassen.
Under den klassiska konkurrenskapitalismens expansiva period — 1848-1873 — steg lönerna för arbetarna i Europa och arbetstiden — som drivits upp till 14 timmar per dygn — förkortades. Det som kallades ”arbetarvännerna”, d.v.s. liberala borgare, hade då ett stort inflytande på arbetarrörelsen.
Den ekonomiska utvecklingen under imperialismens glansperiod — 1894-1913 — gav också utrymme för både reformer och höga vinster. Här lades grunden till den reformistiska, klassamarbetande arbetarrörelse som vi idag känner.
Under den expansiva fasen efter andra världskriget har klassamarbetet kommit att behärska arbetarrörelsen nästan totalt i Europa. Och nu är det inte längre byråkratisk försiktighet, eller mindre byråkratiska privilegier som styr klassamarbetet. Det har gått så långt att den sociala basen för arbetarrörelsens ledning förändrats. Arbetarrörelsens ledning är idag i stort sett ett med borgarskapet. Och är de inte ett så önskar de bli det.
Men var och en av de expansiva perioderna har kulminerat och gått över i sin motsats — en period av kriser. Och under dessa perioder finns inget ekonomiskt utrymme för klassamarbete.
Betydande delar av kapitalägarna börjar inse detta — även om bilden än så länge är långtifrån entydig.
Det allvarliga och kanske tragiska är den nästan totala avsaknaden av samma insikt hos arbetarrörelsen.
Ibland blänker det till lite svagt av insikt. Aftonbladets Carl-Johan Åberg refererade i början av juni ett seminarium som Arbetarrörelsens Internationella Centrum höll om åtstramningspolitiken. Resultaten är entydigt negativa — ökad arbetslöshet, minskade investeringar, fortsatt inflation.
Och Åberg frågar sig:
”Varför fortsätter demokratiskt valda regeringar med en politik som leder till så uppenbart negativa resultat?
Ett svar kan ligga i att långt ifrån alla grupper i samhället förlorat på den förda ekonomiska politiken. De starka, de rika, de begåvade — de är vinnarna i den ”nya” ekonomiska politik som praktiseras i England och USA.”
Och några frågor som inställer sig är: Varför går socialdemokraterna med på marginalskattelättnader som kommer att gynna de starka, de rika, de begåvade? Varför föreslår socialdemokraterna momshöjningar som drabbar låg- och medelinkomsttagarna? Varför vill socialdemokratin ”stärka marknadsekonomin”, som alltid gynnat de starka och slagit ut de svaga?
Svaret är att de har inget alternativ. Kravet som reformister och klassamarbetsmän ställer på sin krispolitik — och på andras också, annars är den ”orealistisk” — är att ”den föreslagna politiken måste kunna fungera i det existerande produktionssystemet.” (Klas Eklund i tidskriften Tiden)
Men en krispolitik som kan fungera i ”det existerande produktionssystemet” är med nödvändighet en krispolitik som godtas av kapitalägarna och de förmögna. Ty det är de som idag är ”det existerande produktionssystemet”.
Klassamarbetet förutsätter åtgärder som idag godtas av de rika. Och vad är det för åtgärder?
Jo, besparingar som görs bland de sämst ställda — slopade reseavdrag, höjd moms, minskade bostadsbidrag, urholkad arbetslöshetsersättning, karensdagar, högre daghemsavgifter och sjukvårdsavgifter, höjda matpriser, minskade pensioner, sämre åldringsvård och sjukvård, sänkta löner, minskad sysselsättning.
Samtidigt får de bäst ställda det bättre — 10 000-tals kronor i marginalskattelättnader, skattelättnader i skattefonds- och aktiefondssparande, avdrag för aktieutdelningar som sänker skatten, halverad bolagsskatt för småföretagare, ständigt växande ränteavdrag (som kommer att fortsätta trots den s k avdragsreformen), kraftigt ökade aktieutdelningar, höjda chefslöner genom dolda förmåner, miljardvinster på högre aktiekurser, spekulationsvinster, kraftigt ökad skattesmitning.
Det är troligen frågan om 100-tals miljarder kronor som under de senaste åren tagits från de fattiga och getts till de rika. Det finns idag och för framtiden bara två alternativ.
Antingen går man med på detta och då är det egentligen inte längre frågan om klassamarbete utan då ställer man upp i klasskampen — då ställer man upp på de rikas kamp för sina privilegier. Eller också går man inte med på de rikas krav. Men då är det inte längre frågan om en politik som kan fungera i ”det existerande produktionssystemet”. En politik som går emot de rikas krav kommer att mötas av kapitalflykt, investeringsvägran, massiva fabriksnedläggningar.
En politik som går emot de rikas krav måste därför också kunna möta de rikas asociala sabotage mot samhällsekonomin. Det kan bara ske genom motsatsen till klassamarbete — klasskamp. För att kort sammanfatta det politiska läget för arbetarrörelsen:
• Den tidigare expansiva perioden har skapat en total dominans för klassamarbetet inom arbetarrörelsen. Det saknas en trovärdig organisation som kan föra fram ett alternativ till klassamarbetet.
• Samtidigt gör krisperioden att klassamarbetet varken är ekonomiskt eller politiskt möjligt i längden. Och därför saknar socialdemokraterna en trovärdig politik idag. De tvingas till hokus pokus som löntagarfonderna som ska vara medicin för de mest olikartade krämpor.
Det här ser ju inte alltför ljust ut. Men verkligheten har ofta flera sidor. Något som fångar den motsägelsefulla bilden är det kinesiska tecknet för kris. Det lär vara sammansatt av två tecken — ett för hot och ett för möjlighet. Och som jag sa tidigare — krisen är en mäktig agitator för socialismen. Det har jag knyckt från Ernst Wigforss och jag ska fortsätta med ytterligare några rader av honom:
”Det bör inte överstiga krafterna hos socialismens medvetna förkämpar att bland folket skapa det nödvändiga underlaget för en radikal omdaning av det ekonomiska systemet.”
Krisperioden 1873-93 såg en explosiv tillväxt av revolutionära socialdemokratiska arbetarpartier i Europa. Revolutionära åtminstone i den meningen attt de gjorde upp med klassamarbetet. Krisperioden 1914-45 såg inte bara kris och nederlag utan också revolutioner inte bara i Sovjet utan även i Finland, Ungern, Tyskland, Spanien.
Ett uttryck för stämningarna inom arbetarklassen i Sverige på 30-talet är följande rubrik ur Social-Demokraten: Världskrisen kapitalismens svanesång Internationell planhushållning rätta lösningen
Och inför valet 1932 kunde det låta så här från socialdemokratiska förkunnare — det är fortfarande Ernst Wigforss, min favoritreformist:
”Den svenska socialdemokratin är medveten om att endast genom internationellt samarbete kan verklig räddning vara att finna för ett av kriser härjat näringsliv. Våra egna svårigheter hänger uppenbart samman med den allmänna krisen i världen.
Vi har övernog med påminnelser om att våra produktiva tillgångar icke kan ge sitt fulla utbyte i en värld, där folken stänger av sig mot varandra, att den planmässiga hushållning, varom socialismen talar måste bli ett världshushåll, vari vårt lands ekonomiska liv går in som en del.”
Och:
”Den ekonomiska organisationen är till för människornas skull, och det är människornas uppgift att behärska den. Socialdemokratin tvekar inte att förklara att dess kamp mot krisen, mot kapitalismen, för socialismen är en kamp för hela samhällets frigörelse och för dess utveckling till en högre form av civilisation.”
Socialdemokraterna svek dessa stora ord. Samme Wigforss inbjöd 1938 näringslivet till samarbete i utbyte mot reformstopp.
Men att ord som dessa överhuvudtaget yttrades visar vilka förhoppningar arbetarklassen hyste på hur krisen skulle lösas.
Jag är alldeles övertygad om att vi även i denna krisperiod kommer att få se uppkomsten av revolutionära alternativ till klassamarbetet. Frågan är inte om det kommer att ske, utan frågan är om det kommer att ske i tid.
Jag har hittills rört mig med allmänna slutsatser om socialismens möjligheter under en period av kriser. Det är slutsatser som i stort sett har gällt vid varje nedgångsperiod. Och innan jag går vidare och behandlar socialismens möjligheter i just denna nedgång ska jag sammanfatta de allmänna slutsatserna:
• Kristiden har sin grund i kapitalismens själva väsen. Den är ett ofrånkomligt resultat av kapitalismens mest grundläggande drag — konkurrensen mellan enskilda kapital och kampen mellan kapital och arbete.
• En kapitalistisk uppgång kan bara ske genom en otrolig kapitalförstöring, en utvidgning av den kapitalistiska världsmarknaden till planekonomierna, krossandet av arbetarrörelsen i de imperialistiska länderna.
• Klassamarbetet är inte möjligt under dessa villkor. Och därför saknar socialdemokraterna en trovärdig politik. Samtidigt saknas en trovärdig organisation för en alternativ politik, eftersom den långa expansiva perioden medförde att klassamarbetet totalt kommit att behärska arbetarrörelsen.
• Ett revolutionärt svar kommer — förr eller för sent.
Det här har i högre eller mindre utsträckning gällt för alla krisperioder. Vad kan vi då mer konkret säga om socialismens möjligheter i denna krisperiod till skillnad från tidigare?
Vad är de viktigaste särdragen, kan vi säga något om tidsperspektivet och om utgången?
Det finns givetvis ett oändligt antal saker som skiljer den nuvarande krisperioden från 1914-45, för att inte tala om 1873-93. Men för att kunna se skogen för alla träden, måste man försöka se de stora dragen. Med det i baktankarna tror jag att vi kan säga att det finns tre särdrag i den nuvarande kristiden. 1. Kapitalismen är svagare än någonsin. Den saknar inte bara — som den även gjorde på 1920- och 30-talen — nya marknader. Redan innan det ens var någon kris hade kapitalismen denna gång i stor utsträckning förbrukat möjligheterna att skjuta på krisen genom stimulanspolitik.
T.o.m. under den expansiva perioden var det nödvändigt att ständigt stimulera ekonomierna för att hålla arbetslösheten nere. I försöken att mildra motsättningarna mellan de tre grundläggande krisorsakerna — för ”mycket” kapital, för ”stor” produktionsförmåga, för ”höga” löner — har kapitalismen nu skapat sig en fjärde krisorsak av ofantlig omfattning.
Stimulanspolitiken har drivit fram en kreditexpansion som fullständigt saknar täckning i den ekonomiska verkligheten. Det är en ständigt växande ballong som hotar att explodera när som helst med bankkrascher, börskrascher, valutasammanbrott som följd.
Och det enda botemedlet är ännu mera krediter och stimulanspolitik för att undvika ett sammanbrott. Stimulanspolitiken har blivit som ett gift som måste tas i ständigt större doser för att ha någon effekt, med ständigt större risker som följd, Arbetarklassen är starkare än någonsin. Den omfattar en större del av befolkningen, den är mera organiserad. Den har dessutom ännu inte lidit något avgörande nederlag i något av de stora imperialistiska länderna.
Styrkan hos arbetarklassen kan vi se av att — trots allt talet om åtstramningspolitik — så för alla imperialistländer, i jämförelse med 1930-talet, en stimulanspolitik. De har alla stora budgetunderskott, fortsatt kreditexpansion, de betalar arbetslöshetsersättningar och den offentliga sektorn är ofantligt mycket större än på 1930-talet — trots nedskärningar.
Ingen imperialistisk regering har ännu till fullo vågat släppa lös krisens förstörande krafter.
3. Arbetarrörelsen är samtidigt svagare än under någon av de tidigare krisperioderna — 1826-48 möjligen undantagen. Det saknas nästan fullständigt arbetarorganisationer oberoende av stat och borgarklass. Klassamarbetet har nått en katastrofal dominans över arbetarrörelsen. Det saknas idag en organisatorisk bas för en socialistisk offensiv mot borgarklassen.
Under ingen av de tidigare expansiva perioderna drabbades den traditionella marxismen så hårt som under den 'senaste. Och att återerövrandet av marxismens traditionella arv i stor utsträckning tvingades gå över studentuppror är tragiskt och försvårar uppbygget av revolutionära arbetarorganisationer. Det var naturligtvis bättre än ingenting — men det var inte bra.
Tänk er att det i början på 1960-talet inte varit något 100-tal — och i Sverige inga alls — som förde marxismens traditionella arv och tanken på revolutionära arbetarorganisationer vidare — tänk er om det i stället hade varit 10 000-tals.
Läget hade varit annorlunda och betydligt bättre då.
Men å andra sidan kunde de ha varit ännu färre — kanske nästan inga alls. Då hade vi inte ens stått där vi faktiskt och trots allt står idag. Det finns all anledning att med beundran och tacksamhet tänka på det fåtal som uthärdade och framhärdade de revolutionära traditionerna under 1940- och 50-talen.
Detta var de tre särdragen för den nuvarande krisperioden — kapitalismen är svagare, arbetarklassen starkare och arbetarrörelsen svagare än någonsin tidigare.
De tre särdragen är avgörande för den andra frågan, som gällde tidsperspektivet. De tidigare krisperioderna har varat i 20 till 25 år — möjligen 30 år för den senaste om vi räknar ända fram till krigsslutet. Gör vi en mekanisk överföring skulle vi kunna säga att vi idag befinner oss i år 1929 — tre år efter Mussolinis seger i Italien, samma år som den stora börskraschen och bara tre år före Hitlers maktövertagande.
Med samma mekaniska överföring kan vi förutspå att en vändning ska ske mellan 1987 och 1992. Det skulle i värsta fall betyda att det är mycket lite — ja, alldeles före lite — tid för att åter ställa arbetarrörelsen på fötterna. Nu har jag sagt tidigare att vi inte kan se den kapitalistiska utvecklingen som några ”vågor”. Det finns inget mekaniskt och automatiskt i vändningen uppåt. Uppgången är resultatet av utgången i sociala och politiska strider mellan arbetarklassen och borgarklassen. Och varje vändning måste analyseras utifrån sina särskilda villkor. Det som talar för att vi har mycket lite tid på oss är kapitalismens svaghet — att den har mindre manöverutrymme än tidigare, det kan framkalla desperata åtgärder. Åtgärder som idag riskerar det fullständiga utplånandet av hela civilisationen.
Arbetarklassens svaghet — avsaknaden av ett trovärdigt alternativ — kan också tala för ett snart avgörande. Mot det står arbetarklassens styrka — antal, organisering, utbildning och att den inte lidit några avgörande nederlag.
Det kanske är önsketänkande — men min personliga bedömning är att den sista faktorn uppväger de två tidigare. Kapitalägarna vågar inte gå till fullt anfall. Arbetarklassen vågar inte pröva ett nytt alternativ.
Om det är som jag sagt, att det råder en sådan här balans, så skulle det betyda att vi inte får se några dramatiska förändringar under 1980-talet. 80-talet skulle snarare vara förberedelsen för de verkliga klasstriderna på 90-talet. Vi kan säga att 80-talet skulle vara 20-talet och inte 30-talet.
Åtstramningen skulle fortsätta, arbetslösheten stiga, reallönerna stagnera eller sjunka, den offentliga servicen försämras, de fackliga rättigheterna inskränkas.
Men det skulle inte vara några drastiska förändringar. Försämringarna skulle vara kännbara, men inte helt outhärdliga. Samtidigt skulle de vara alltför små i förhållande till vad krisen kräver.
Arbetslöshet på 10-15 procent mot ett behov på 30 procent.
Lönesänkningar på ytterligare 10 procent mot ett behov på 25-30 procent. Minskningen av den sociala servicen med någon procent per år mot ett behov på kanske så mycket som en halvering.
Budgetbesparingar på 10-20 miljarder mot ett underskott på 100 miljarder. Inskränkningar i fackliga rättigheter mot ett behov av att krossa arbetarrörelsen.
Det här kanske är önskedrömmar — inte angreppen utan att det ska gå långsamt — men det skulle ge oss den tid vi behöver för att bygga ett verkligt arbetarparti.
Det är så klart omöjligt att med bestämdhet sia om framtiden och i viss mening är det också livsfarligt att benhårt låsa sig i föreställningar om framtiden. Det kan leda till en stelhet och oförmåga att se vad som verkligen händer — om det nu skulle hända på något annat sätt.
Men jag tror ändå — till 70 procent — att vi kommer att få den tid vi behöver. Och det kommer att vara upp till oss själva — till var och en av oss — om vi förmår utnyttja tiden.
Och om vi förmår utnyttja tiden, på det hänger också frågan om hur utgången kan komma att bli.
Om vi och våra systerorganisationer under de närmaste låt oss säga 10-15 åren lyckas bygga små arbetarpartier, då är utsikterna för en lyckad socialistisk revolution goda.
Utsikterna till en framgångsrik socialistisk revolution avgörs av förhållandet mellan kapitalismens svaghet, arbetarklassens styrka och arbetarrörelsens svaghet. Om vi — Fjärde Internationalen — lyckas åtgärda det enda som i vår tid talar mot en framgångsrik socialistisk revolution, nämligen arbetarrörelsens svaghet, då är, om allting annat vore oförändrat, socialismens möjlighet i stort sett säker.
Nu står tiden inte stilla. Själva grunden till att förutsättningarna ökar för att bygga ett socialistiskt alternativ, det är den utveckling av åtstramning och arbetslöshet som vi kan se framför oss.
Och här har vi återigen en av historiens ironier, för det betyder att samtidigt som arbetarrörelsens svaghet kan ersättas med en styrka, så kommer arbetarklassens styrka att urholkas.
Den terrorbalans jag tidigare talade om kommer inte bara att förändras av uppkomsten av ett socialistiskt alternativ. För samtidigt försöker kapitalägarna idag bygga upp vad vi skulle kunna kalla en förstaslagsstyrka. De hoppas gradvis kunna försvaga arbetarklassen och beröva arbetarklassen den styrka som den tillkämpat sig de sista 30 åren, för att därigenom kunna rikta ett avgörande slag utan att möta allvarligt motstånd.
Vi kan inte slå oss till ro med att terrorbalansen förhoppningsvis ger oss den tid vi behöver. Idag går försvagningen av arbetarklassens styrka snabbare än uppbygget av ett socialistiskt alternativ. Detta måste vi ändra på.
Om vi misslyckas då är utsikterna milt sagt osäkra. Om klassamarbetsmännen fortsätter att hålla en nästan total dominans över arbetarklassen, då kommer arbetarrörelsen att stå svarslös inför kapitalägarnas slutgiltiga offensiv.
Ett tragiskt exempel är Chile. Salvador Allendes misstag var naturligtvis inte att han vann i ett allmänt val. Inte heller var det att han genomförde reformer, gick fram steg för steg — började med mjölk till barnen, högre löner till de fattiga, sysselsättning åt de arbetslösa osv, även om det alltid går att diskutera takten.
Nej, Allendes och alla reformisters stora och tragiska misstag är att de räknar med kapitalisterna som förnuftiga personer. Att de inte förbereder sig och arbetarklassen på verkligheten — kapitalägarna är i trängda lägen som vansinniga vilddjur. De utgör då en dödlig fara för hela samhället — ja, för hela mänskligheten.
Jag tror att en kapitalismens seger i världsomfattning även denna gång, inte kommer att betyda en återupprepning av efterkrigstidens expansion. Det är troligare — nu rör jag mig på spekulationens osäkra mark — att det blir inledningen till ett mycket långvarigt sönderfall.
Detta eftersom kapitalismen är utlevad. Den har inte något kvar av sin expansionskraft. Och om samtidigt arbetarklassen återigen lider ett förödande nederlag — då finns det bara förbrukade krafter i samhället.
Och ett sådant samhälle inträder i långvarig dekadens.
Kanske är det så att vårt gamla slagord — Socialism eller barbari — denna gång är bokstavligt talat riktigt. Barbari i meningen totalt kulturellt sammanbrott.
Socialismen är återigen en möjlighet på ett mera handfast sätt än under 1950- och 60-talen. Och jag skulle vilja sammanfatta det jag har sagt med att säga att verkligheten har hunnit ifatt oss.
— Det hänger ju ihop! som en av deltagarna på pingstlägret sa då Håkan Blomqvist presenterade våra huvudfrågor i valet:
• Den kapitalistiska krisen och kampen mot åtstramningspolitiken.
• Krigshotet och kampen mot imperialismen.
• Utvecklingen i Polen och kampen mot stalinismen.
• Tillståndet för arbetarrörelsen och kampen för dess reorganisering. Det är inte bara lösa frågor som vi förtvivlat försöker få verkligheten att rätta sig efter. Det är frågor som speglar verkligheten.
Och det är frågor som hänger ihop. De två första frågorna — kris och krig — är bara två uttryck för den vansinniga verklighet som kapitalismen skapar. De två sista frågorna är bara två olika uttryck för arbetarrörelsens svårigheter och nödvändigheten att ställa arbetarrörelsen på fötterna.
Och det som sedan blir kvar — å ena sidan kapitalismens vansinne, å andra sidan nödvändigheten av en kämpande arbetarrörelse — det är ju bara två sidor av en och samma verklighet. Det är kort och gott de två elementen i det kinesiska tecknet för kris — hotet och möjligheten.
Men — samtidigt som verkligheten har hunnit ifatt våra idéer, har vi inte hunnit ifatt verkligheten.
Och det är på oss — Socialistiska Partiet och Fjärde Internationalen — det hänger om historiens ironi ska förbli bara ett elakt spratt eller om det i stället skall utvecklas till en historisk tragedi.