Fjärde Internationalen 5/81
Att Kina under de senaste åren inte stött eller ”underblåst” några sociala revolutioner torde vid det här laget vara uppenbart för de flesta. Tvärtom har ledarna i Beijing aktivt bidragit till att släcka varje revolutionär gnista som blossat upp runt om i världen. Varje gång en revolutionär utveckling, som öppnat perspektivet av genomgripande sociala omvälvningar, sett dagens ljus har de kinesiska ledarna lyft ett varnande finger och hävdat att detta bara gynnat Sovjets ”hegemonisträvanden”.[1] Vad som är mindre välbekant är att den kinesiska utrikespolitiken aldrig – inte ens under de ”radikalaste” faserna – byggt på den ”proletära internationalismens principer” (Se Stig Erikssons artikel i föregående nummer av FI). Istället för ”stödet till världsrevolutionen” har utrikespolitiken uteslutande haft till uppgift att gynna krasst nationella kinesiska intressen. Allt har underordnats ”uppbygget av socialismen i Kina” – som det heter.
Ett uttryck för att den kinesiska utrikespolitiken dikterats av nationalistiska målsättningar är att relationerna till andra stater i första hand bestämts av hur dessa ställt sig till Kina och dess utrikespolitik. Ländernas inrikesförhållanden har härvidlag i stort sett varit ointressanta. Proletariatets intressen och öden i dessa länder har aldrig stått i centrum för de kinesiska ledarnas politik. Det faktum att man från kinesiskt håll aldrig tagit initiativ till att bygga upp en ny Kommunistisk International – ett revolutionärt världsparti – för att samordna och leda kampen mot världskapitalismen, är en logisk följd av denna avsaknad av en internationalistisk inriktning.
Har då aldrig Kina stött några revolutionära rörelser? Jovisst, men detta endast då en sådan politik stått i samklang med Kinas ”nationella intressen”. Då dessa har kunnat tillgodoses med andra metoder har Beijing föredragit de senare, upphört med stödet till de revolutionära rörelserna och t o m ofta direkt motarbetat den revolutionära kampen.
När det gäller 70-talet (särskilt dess andra hälft) är nog alla politiskt intresserade utom de mest ideologiskt förblindade beredda att skriva under på ovanstående karakteristik, men – det bör understrykas – den är giltig även för 50- och 60-talen. Det som förändrades på 70-talet var inte de kinesiska ledarnas sinnelag eller något dylikt, utan främst Kinas internationella ställning och existensvillkor, vilket tillät de grundläggande tendenserna i utrikespolitiken att slå ut i full blom. Att hävda att Kinas utrikespolitik genomgick en ”kvalitativ förändring” under 70-talet – som en del besvikna ”f d” maoister numera gör – är därför felaktigt. Men att bara konstatera detta är givetvis otillräckligt. Det är också nödvändigt att konkretisera ovanstående påstående och dessutom utreda varför den kinesiska utrikespolitiken är nationalistisk och inte revolutionär. Det är dessa frågeställningar vi ska behandla i denna och kommande artiklar.
Eftersom en stats utrikespolitik alltid är en fortsättning av inrikespolitiken, bestäms och omsätts i praktiken av de härskande klasserna eller skikten, utgör frågan om den kinesiska statens klasskaraktär, dvs. vilka klassförhållanden och sociala intressen utrikespolitiken återspeglar, en central fråga för förståelsen av problemet. Vi ska därför börja med att diskutera denna fråga. Att göra en ingående klassanalys av Kina låter sig dock inte göras på några få rader. Därför får vi begränsa oss till att skissera de viktigaste elementen i en sådan analys.[2]
Om man förutsätter att arbetarklassen i Kina utövar makten på samhällets alla nivåer, dvs. att det i Kina skulle råda en fullt utvecklad arbetardemokrati, då blir utrikespolitiken obegriplig. En sådan stat skulle inte ha intresse av att offra stödet till de undertryckta massornas kamp i andra länder för mer eller mindre flyktiga allianser med klassfienden förkroppsligad av världens reaktionära regimer och krafter (såsom Chile-juntan, shahen av Iran, Mobutu i Zaire, Strauss i Västtyskland, Nixon eller Reagan i USA osv. – detta kommer att exemplifieras mer i detalj i senare artiklar). En sådan stat skulle inte heller ha något intresse av att bråka med grannstater om var gränsen mellan länderna exakt skulle dras (sådana frågor skulle kunna lösas mer eller mindre av sig självt sedan revolutionen segrat i dessa länder). Istället skulle en sådan arbetarstat sätta sin tillit till världens arbetande massor och i största möjliga mån använda sin utrikespolitik och diplomati för att främja och stödja socialistiska revolutioner världen över. En demokratisk arbetarstat skulle m a o basera sin utrikespolitik på den proletära internationalismens principer, på kampenheten mellan arbetarna i alla länder. Överenskommelser med imperialister och andra reaktionära krafter skulle enbart ses och förklaras som tillfälliga vapenstillestånd med fienden, kompromisser framtvingade av ogynnsamma styrkeförhållanden. Den grundläggande målsättningen skulle förbli att tillsammans med de revolutionära krafterna i hela världen outtröttligt sträva efter att försvaga och tillintetgöra roten till det onda – världskapitalismen – och ersätta denna med ett samhälle byggt på samarbete och jämlikhet i global skala – kommunismens. (Se SE:s artikel i förra numret av FI).
Det faktum att den kinesiska utrikespolitiken inte har en sådan inriktning utgör i sig ett slående bevis på att Kina inte kan vara den idyll av arbetarmakt som många maoister så länge försökt få oss att tro, ty – vi upprepar – en stats utrikespolitik återspeglar med nödvändighet de inre klass- och maktförhållandena. En undersökning av den kinesiska revolutionens historia och av förhållandena i dagens Kina bekräftar också denna välgrundade misstanke: Alla viktiga beslut rörande den ekonomiska planeringen, utrikespolitiken osv. fattas av en liten krets personer som står utanför massornas kontroll. Därför är det enbart genom att undersöka detta maktbärande skikts – byråkratins – karaktär och roll i det kinesiska samhället som det är möjligt att förstå och förklara utrikespolitikens grundläggande inriktning och svängningar.
Dagens kinesiska samhälle har sitt ursprung i en segerrik social revolution som innebar att kapitalismen krossades och de viktigaste produktionsmedlen överfördes i ”samhällelig ägo”. Men revolutionen var ”deformerad” redan från början. Makten över ekonomin och politiken hamnade inte i de arbetande massornas händer, utan greps av ett byråkratiskt skikt vars viktigaste redskap var det strängt hierarkiska och byråkratiska kinesiska kommunistpartiet. Efter revolutionens seger växte detta byråkratiska skikt snabbt genom att till sina led attrahera stora grupper av småborgerliga element (intellektuella, en del av arbetararistokratin m m) som såg sin chans att leva ett gott liv under den nya regimen. Byråkratins maktmonopol gav nämligen byråkratin en möjlighet att tillförsäkra sig en mängd privilegier på bl a privatkonsumtionens område (höga löner, naturaförmåner m m). På detta sätt befäste och stärkte byråkratin sin ställning som ett maktbärande privilegierat socialt skikt.[3]
Byråkratin äger emellertid inte produktionsmedlen – vare sig ekonomiskt eller juridiskt. Den utgör därför ingen ny härskande klass i marxistisk mening. Dess makt och andra privilegier vilar på revolutionens landvinningar: de nationaliserade produktionsmedlen, den kollektiviserade jorden, den ekonomiska planeringen, det statliga monopolet på utrikeshandeln m m.
Eftersom byråkratin inte är en klass och saknar en fast förankring i produktionssättet är dess ställning mycket osäker. Den känner sig därför hotad från både de arbetande massorna – som spontant strävar efter att göra sig av med byråkratins välde och upprätta en verklig arbetardemokrati – och från borgarklassen (i och utanför Kina) – som vill återföra produktionsmedlen i privat ägo, dvs. återupprätta kapitalistiska produktionsförhållanden. För att försvara sin existens måste därför byråkratin föra ett ”tvåfrontskrig”: Å ena sidan försvara revolutionens landvinningar mot de krafter som söker återupprätta kapitalismen (det existerande systemet utgör själva grunden för byråkratins privilegier), å andra sidan försvara sig mot massorna genom att utestänga dessa från inflytande över alla viktiga beslut.
Eftersom byråkratin inte är en klass som spelar en nödvändig social funktion i det rådande produktionssättet kan den enbart försvara sin ställning och sina privilegier genom att klamra sig fast vid sitt politiska maktmonopol. Varje opposition utgör en fara för dess maktställning och måste därför skoningslöst bekämpas. Därav enpartisystemet, förföljelsen mot politiskt oliktänkande, censuren och andra polisiära metoder, m m.
Byråkratins allmänna politiska strävan kan karaktäriseras som konservativ. Den sätter bevarandet av det redan uppnådda främst. Den är misstänksam mot förändringar, särskilt sådana som kan sätta massorna i rörelse vilket innebär att byråkratins ställning automatiskt ifrågasätts. Denna konservatism tar sig många uttryck både på det inrikespolitiska planet (t ex när det gäller kultur- och moralfrågor, kvinnans och familjens roll i samhället osv.) och i utrikespolitiken.
Trots sin organiska konservatism tvingas emellertid byråkratin då och då att göra tvära politiska kast för att försvara sig mot inre eller yttre faror. Dessa politiska kursändringar åtföljs ofta av svåra kriser inom byråkratin, med hårda motsättningar mellan olika fraktioner i Partiet. Fraktionskampen slutar oftast med att den segrande fraktionen utser syndabockar för att frikänna Partiet och byråkratin som sådan från ansvaret för den tidigare förda politiken. Den officiella historien skrivs om och cirkeln börjar på nytt.
För att karaktärisera ett sådant motsägelsefullt samhälle brukar revolutionära marxister använda begrepp som ”deformerad arbetarstat” och ”byråkratiserat övergångssamhälle mellan kapitalism och socialism”.[4]
Med utgångspunkt från en insikt om byråkratins karaktär och ställning i ”övergångssamhället är det möjligt att förstå och förklara den kinesiska utrikespolitiken.[5]
Den härskande byråkratin spelar således en ”dubbel” roll:
Å ena sidan bygger byråkratins existens (som skikt betraktat) på existensen av ett produktionssätt som är icke-kapitalistiskt och därmed i historisk mening står i motsättning till kapitalismen. Därför har byråkratin intresse av att försvara vissa av revolutionens landvinningar mot kapitalismen.
Å andra sidan är byråkratin i grunden konservativ, vilket på det utrikespolitiska planet uttrycks i en strävan att upprätthålla status quo och förhindra världsrevolutionens spridning.
Detta därför att dess fortsatta existens är beroende av stabilitet. Sociala omvälvningar kan både medföra konflikter med imperialismen och få stora återverkningar i det ”egna” landet. Båda sakerna utgör hot mot byråkratin. (Byråkratins strävan att upprätthålla status quo är emellertid inte absolut. Den gäller inte alltid, överallt och under alla omständigheter. Men det är då återigen inte fråga om att byråkratin skulle ta någon hänsyn till världsrevolutionens intressen, utan dess ställningstaganden och agerande bestäms utifrån byråkratins egna nationalistiska överväganden. Exempelvis är dagens kinesiska ledare inte alls inställda på att acceptera status quo i Indokina eller i Sydkinesiska sjön, vars ögrupper de gör anspråk på.) I sin utrikespolitik försöker byråkratin därför förena två element som egentligen är motstridiga: å ena sidan försvara det icke-kapitalistiska produktionssättet mot yttre och inre (kapitalistiska) fiender och å andra sidan hålla tillbaka arbetarklassen i det ”egna” landet och en revolutionär utveckling utomlands.
Teoretiskt rättfärdigas denna politik med ”teorin om socialismen i ett land”, som säger att det är möjligt att inom ett lands gränser bygga upp ett fullständigt socialistiskt, dvs. klasslöst samhälle, utan att revolutionen segrat i världsmåttstock. Med denna ”teori” bortfaller nämligen nödvändigheten av att stödja andra revolutioner. Den helt avgörande uppgiften blir istället uppbygget av det ”egna” landet. I detta perspektiv blir den utrikespolitiska huvudmålsättningen att ”neutralisera världsbourgeoisin” så att uppbygget ska kunna fortsätta utan störningar utifrån. När man lyckats uppnå ”fredlig samexistens” med den omgivande kapitalistiska världen är det enligt denna grundfalska teori bara en tidsfråga innan ”det fullständiga socialistiska samhället” uppbyggts i det ”egna” landet.[6]
Att förespråka ”socialism i ett land” (det ”egna”) innebär i sig att det ”egna landet” givits en särställning bland andra stater och implicerar därför ett element av nationalism. I praktiken har byråkratins nationalism ofta drivits mycket långt. Den nationalistiska ideologin har av byråkratin använts dels för att dämpa och undertrycka motsättningarna i det ”egna” landet och dels för att rättfärdiga sin cyniska utrikespolitik som går ut på att tillförsäkra det ”egna” landet så stora fördelar som möjligt, oavsett vilka konsekvenser detta får för andra länder och folk.
Det faktum att byråkratin står i ledningen för ett samhälle där kapitalismen avskaffats utgör en ständig källa till konflikter med kapitalismen. Detta ställer byråkratin inför kniviga problem hur balansgången mellan kamp mot och samarbete med kapitaliststaterna ska lösas. De olika svar olika delar av byråkratin ger på dessa frågor leder till uppkomsten av motsättningar mellan ”olika linjer” inom byråkratin. Beroende på vilken fraktion som går segrande ur fraktionskampen kan utrikespolitiken därför variera en del inom ramarna för byråkratins allmänna utrikespolitiska strävanden (fredlig samexistens osv.). När det gäller Kina skulle man t ex mycket väl kunna tänka sig en utrikespolitik som vore mindre fientlig mot Sovjetunionen än den som dominerar idag. Förespråkare för en sådan alternativ politik har heller inte saknats i det kinesiska kommunistpartiet (KKP). Det är symptomatiskt att de viktigaste opponenterna till den avlidne Mao Zedong (Peng De-huai, Liu Shaoqi och Lin Biao) alla på sin tid anklagades för att ha förespråkat något slags närmande till Sovjet. Detta återspeglar att det funnits – och fortfarande finns – starka krafter som verkar för en avspänning mellan Sovjet och Kina. För många kinesiska ledare har Sovjet, trots obestridliga (nationella) intressemotsättningar mellan Beijing och Moskva, framstått som en mer naturlig allierad än det imperialistiska USA. Sista ordet i denna fråga har säkerligen inte uttalats ännu. Läget idag är mycket annorlunda än det som rådde den sino-sovjetiska konflikten bröt ut (se kommande artikel). I ett längre perspektiv är det svårt att tänka sig att Beijing har något intresse av att behandla Sovjetunionen som ”huvudfiende. Att försöka spela ut Moskva och kapitaliststaterna mot varandra för att mjölka båda sidor på så mycket som möjligt (såsom Jugoslavien försökt) skulle på längre sikt vara mycket fördelaktigare för Kina och förhindra upprättandet av ett farligt ensidigt beroende av främst USA.
Utvecklingen av den sino-sovjetiska konflikten och fraktionskampen inom KKP om relationerna till Moskva utgör en illustration av den allmängiltiga ”lagen” att inrikespolitiken och utrikespolitiken är intimt beroende av och växelverkar med varandra. Utrikespolitiken tenderar att bli radikalare då inrikespolitiken kännetecknas av stora ”omvälvningar” (t ex under kollektiviseringen i Sovjet i slutet på 20-talet och under den kinesiska kulturrevolutionens första år), liksom inrikespolitiken tenderar att bli radikalare då det utrikespolitiska läget ”kräver” en ”vänsterlinje” (samma som ovan). På samma sätt är dagens kinesiska utrikespolitik avhängig den linje som valts för det ekonomiska uppbygget, liksom omvänt denna linje bara är möjlig då det utrikespolitiskt råder avspända förbindelser med imperialismen.
Utrikespolitiken bestäms inte i första hand av den ena eller andra byråkratiska fraktionens subjektiva vilja, det bör betonas, utan av objektiva faktorer: den byråkratiska arbetarstatens ekonomiska och politiska tillstånd och behov, samt det internationella läget. Dessa objektiva betingelser bestämmer ramarna för byråkratins agerande. Utifrån den begränsade målsättningen att bevara och om möjligt stärka sin egen ställning försöker byråkratin utforma en politik inom dessa ramar. När den ”egna” staten eller byråkratin själv hotas och möjligheterna att komma till samförstånd med omvärlden förefaller små, då blir utrikespolitiken ”radikalare”: Byråkratin stödjer befrielserörelser och manar till uppror för att splittra upp och försvaga imperialismens förmåga och möjligheter att intervenera. Omvänt, när det råder ”avspänning”, och då byråkratin anser det vara möjligt att komma överens med imperialismen utan att dess egna vitala intressen äventyras, då blir utrikespolitiken mer ”högerinriktad”. Byråkratin tonar ner sin revolutionära fraseologi och minskar stödet till ”omstörtande element”. Det är sådan förändringar i världsläget som till stor del förklarar den karakteristiska sicksack-kurs som utmärker de byråkratiserade arbetarstaternas utrikespolitik. I fallet Sovjetunionen kan detta illustreras med övergången från Kominterns ultravänsterpolitiska s k tredje period till folkfrontspolitiken (i mitten av 30-talet), liksom omsvängningen från Jalta-andan (samarbete med imperialisterna) till ”vänster”-linjen under det ”kalla kriget” (i slutet av 40-talet). Samma mönster går igen i Kinas fall.[7]
Det bör emellertid påpekas att dessa allmänna tendenser inte får tolkas absolut. Världssituationen är ofta mer komplicerad än så, vilket tvingar byråkratin att kombinera olika linjer, liksom att byråkratin måste försöka gardera sig för den händelse att världsläget drastiskt skulle ändras. För det senare syftet försöker byråkratin odla sina förbindelser med utländska kommunistpartier och befrielserörelser även under perioder av ”fredlig samlevnad” för att därigenom få tillgång till påtryckningsinstrument på de härskande klasserna i de kapitalistiska länderna och förmå dem till ”fredlig samexistens” med den ”egna” staten. Och om motsättningarna till imperialismen plötsligt skulle skärpas kan byråkratin snabbt sadla om och mana till kamp mot fienden. Byråkratin strävar således efter att vinna kontroll över de radikala rörelserna för att använda sig av dessa som verktyg i sin utrikespolitik. Detta är huvudanledningen till att Sovjetunionen fortfarande upprätthåller förbindelser med de traditionella kommunistpartierna och ger ett begränsat stöd till olika befrielserörelser. I Kinas fall är detta mycket mindre utpräglat, vilket helt enkelt beror på att de kinaorienterade organisationerna i allmänhet är för små och kraftlösa för att kunna fylla en sådan uppgift. (En av de viktigaste målsättningarna med den kinesiska polemiken mot sovjetrevisionismen på 60-talet var just att vinna över kommunistpartier eller stora fraktioner av dessa till Kinas sida för att få tillgång till ”egna” påtryckningsinstrument mot imperialisterna och sovjetbyråkratin. Detta förklarar också den kinesiska flirten med de eurokommunistiska partierna under de senaste åren.)
Byråkratins utrikespolitiska huvudmålsättning är alltså att bevara status quo och upprätta en varaktig ”fredlig samexistens”. Stödet till revolutionära rörelser har främst ett defensivt syfte, dvs. att tvinga kapitaliststaterna att överge konfrontationspolitiken gentemot den ”egna” staten. När ”fredlig samexistens” upprättats, återkallas de revolutionära rörelserna till ordningen genom att en ny, mindre radikal ”linje” proklameras, det materiella och propagandistiska stödet till befrielserörelserna skärs ned osv.
Men hur då förklara det faktum att Moskva, och tidigare också Beijing, faktiskt har givit ett stöd – om än begränsat – till pågående revolutioner, även då den dominerande tendensen i världspolitiken varit fredlig samexistens? Till detta samverkar en rad faktorer, av vilka vi ska nämna följande:
För det första är det riskabelt för byråkratin att helt ta avstånd från revolutionära rörelser. Detta skulle allvarligt kunna skada den byråkratiska arbetarstatens prestige inom den internationella arbetarrörelsen, vars stöd (även om det är begränsat) byråkratin är i behov av. Detta betyder också att byråkratin inte är helt opåverkbar av påtryckningar från den radikala världsopinionen, utan kan tvingas till att stödja pågående revolutioner delvis mot den egna viljan (t ex Moskvas stöd till den vietnamesiska revolutionen från mitten av 60-talet).
För det andra föreligger alltid en ”risk” att en revolution segrar av egen kraft, utan stöd från den ”socialistiska” staten. Detta ökar risken att den nya arbetarstaten väljer sin egen väg, vilket både utgör en fara för den fredliga samexistensen och – vilket ur byråkratins synvinkel är ännu värre – kan medföra att det upprättas en verkligt demokratisk arbetarstat som skulle kunna utöva ett mycket ”skadligt” inflytande på både den internationella arbetarrörelsen och den ”egna” arbetarklassen genom att inspirera till valet av andra, mera demokratiska vägar för uppbygget av socialismen. Samtidigt som byråkratin ger befrielserörelserna ett begränsat stöd försöker den därför också skaffa sig ett visst politiskt inflytande för att försäkra sig om en viss kontroll över utvecklingen.
För det tredje befinner sig de olika byråkratierna i ett konkurrensförhållande till varandra och har ett intresse av att öka sitt eget inflytande på de andras bekostnad. De ovannämnda faktorerna, tillsammans med fluktuationerna i byråkratins relationer till imperialismen kan under gynnsamma omständigheter utnyttjas av revolutionära rörelser för att framtvinga ett visst stöd. Ett exempel på detta är det ryska och det kinesiska stödet till den indokinesiska revolutionen.
Slutligen är byråkratin inte heller under alla omständigheter emot att försöka expandera territoriellt. Om den kan utsträcka sin makt och sina privilegier till andra länder eller områden utan större risk för konfrontation med imperialismen eller för andra allvarliga komplikationer (t ex Sovjet i Afghanistan och Kinas strävanden att utvidga sitt inflytande i Sydkinesiska sjön), eller om tvärtom hotet utifrån är mycket stort, då kan byråkratin överskrida sitt lands gränser och genomföra en revolution ”uppifrån” (t ex Sovjet under och strax efter andra världskriget).
Den kinesiska utrikespolitiken har under årens lopp genomgått många förändringar. Det kanske mest iögonfallande är de omkastade roller som Sovjet och USA idag, jämfört med 50-talet intar i Beijings internationella relationer. Ett annat exempel är Kinas förändrade relationer till Vietnam. Vid en ytlig betraktelse är det därför lätt att dra slutsatsen att dagens kinesiska utrikespolitik inte har något gemensamt med den på 50- och 60-talen. Men skenet bedrar. I själva verket finns det här en grundläggande kontinuitet. Det som förändrats är inte de grundläggande utrikespolitiska målsättningarna, utan betingelserna för deras förverkligande. Innan vi behandlar den kinesiska utrikespolitikens utveckling är det därför lämpligt att lite mer konkret titta på vad de grundläggande utrikespolitiska strävandena gått ut på.
Att vid en analys av de kinesiska ledarnas politik enbart utgå från officiella proklamationer och uttalade målsättningar skulle vara ett grovt fel. För att göra ett korrekt bokslut över den kinesiska utrikespolitiken måste man främst undersöka det praktiska handlandet och de objektiva, materiella drivkrafterna bakom politiken. Men inte desto mindre uttrycker ideologin – fast på ett förvridet och förskönande sätt – de grundläggande politiska strävandena, ty det är omöjligt för byråkratin att under en längre tidsperiod föra en politik som på ett flagrant sätt bryter mot de uttalade ”principerna”.
Om ideologin och de politiska teserna hamnar i alltför skriande motsättning till den faktiskt förda politiken måste de förra revideras, dvs. bättre anpassas till verkligheten. Detta är också en av de grundläggande orsakerna till den grova förvanskning av marxismen (t ex ”teorin om socialismen i ett land”) som företagits av ledarna i de s k ”socialistiska” staterna. (Däremot kan byråkratin givetvis under kortare perioder eller i enstaka fall bryta mot de egna ”principerna” – och det gör den också.)
Eftersom den officiella ideologin och de officiella teserna – om än på ett ibland mycket deformerat sätt – återspeglar den förda politiken, är det inte ointressant att syna de utrikespolitiska riktlinjer som de kinesiska ledarna själva formulerat. Däremot krävs det en viss kritisk blick och analys för att dra riktiga slutsatser av de ofta ofullbordade och kryptiska formulerade tankegångarna.
Det är inte svårt att finna officiella formuleringar av den kinesiska utrikespolitikens målsättningar. Nästan under hela Folkrepubliken Kinas existens har Beijing hävdat att man strävat efter ”fredlig samlevnad på grundval av de Fem principerna med länder som har olika samhällssystem”.[8] Dessa ”principer” är: 1) ömsesidig respekt för territoriell okränkbarhet och suveränitet; 2) ömsesidig non-aggression; 3) icke-inblandning i varandras inre angelägenheter; 4) jämlikhet och ömsesidig fördel; samt 5) fredlig samlevnad.[9]
De ”fem principerna” formulerades för första gången i det sino-indiska avtalet om Tibet, den 29 april 1954, och inskrevs senare (samma år) i Kinas konstitution, men i sina huvuddrag återfinns de i centrala texter skrivna redan innan den kinesiska revolutionens seger.[10]
Det de kinesiska ledarna velat uttrycka med dessa sina ”principer” är något mycket enkelt, nämligen att de är beredda att upprätta ”vänskapliga förbindelsen med varje stat vars regering är villig att förhålla sig ”vänskapligt” till Kina. Om detta villkor är uppfyllt förbinder sig de kinesiska ledarna att förhålla sig ”neutrala” till klasskampen i landet i fråga och inte stödja upprorsrörelser där. I det berömda dokumentet Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje (1963) uttrycktes detta i följande ordalag:
”Det är absolut omöjligt och otillåtligt för länder som tillämpar fredlig samlevnad att ens peta på varandras samhällssystem.”[11]
Det enkla budskapet är: Lämna oss i fred, så ska vi lämna er i fred!
Det finns inget ”revolutionärt” i de ”fem principerna” Tag t ex principen om ”icke-inblandning”. Marxister har aldrig hävdat att man inte ska blanda sig i kampen mellan de arbetande och kapitalisterna, därför att denna kamp skulle utgöra den kapitalistiska statens ”inre angelägenhet”. Någon sådan icke-inblandningsprincip har heller aldrig borgarna efterlevt. Tvärtom har världens ledande kapitaliststater alltid intervenerat i klasskampen i andra länder för att försvara sina intressen och det kommer de att fortsätta med så länge de förmår. Att hävda att en arbetarstat inte ska ”blanda sig i” innebär därför i bästa fall att de arbetande massorna förs bakom ljuset (kapitalets politiska representanter låter sig inte luras så lätt) och i värsta fall utgör det ett direkt stöd till reaktionen.
Men är vi inte orättvisa nu? Förklarade inte KKP också att man ska ”stödja och bistå alla undertryckta folk och nationer i deras revolutionära kamp”?[12] Ja, det är riktigt att sådana högtidliga proklamationer ofta förekom i polemiken mot Sovjetunionens kommunistiska parti (SUKP) under 60-talet, då Beijing förde en ”vänster”-linje i ord och även gav ett visst materiellt stöd till vissa befrielserörelser (om politiken idag, se not 1) Men studerar vi denna fråga lite närmare finner vi snart att stödet bara gällde befrielserörelser som bekämpade regimer som inte hade ”vänskapliga” förbindelser med Kina (dvs. främst sådana regimer som var allierade med eller kontrollerade av Washington). I de fall relationerna till Kina var ”goda” gavs inget sådant stöd. Då gällde de ”fem principerna” oinskränkt.
Men det är helt klart att det faktiskt råder en motsättning mellan ”de fem principerna” och talet om stöd till revolutionär kamp. Hur bar sig byråkratin åt att klara sig ur den motsättningen? Jo, den ”löstes” på i huvudsak två sätt. Det ena var att ifrågavarande regims karaktär helt enkelt omdefinierades då ”vänskapliga förbindelser” upprättats (detta blev allt vanligare under 70-talet). Det andra var att reducera frågan till en abstrakt principdeklaration, en tom fras, som inte förpliktigar Kina till något. Det konststycket lyckades man med genom att framställa det som om den revolutionära kampen är de förtryckta massornas ”ensak”, något som inte Kina har att göra med. De revolutionära rörelserna måste lita till egna krafter, de får inte räkna med stöd utifrån. Den enda ”hjälp” de kan räkna med är att Kina inte kommer att påtvinga dem sin egen politik för fredlig samexistens (detta enligt teorin, verkligheten talar på denna punkt dock ett betydligt fulare språk, vilket vi kommer att få anledning att återkomma till i kommande artiklar).
I polemiken mot SUKP bekräftas denna tolkning i skrivningar som följande:
Vi hävdar att fredlig samlevnad betecknar ett förhållande mellan länder med olika samhällssystem, mellan självständiga suveräna stater. Endast efter segern i revolutionen är det möjligt och nödvändigt för proletariatet att föra en politik för fredlig samlevnad. Vad de undertryckta folken och nationerna angår är deras uppgift att sträva för sin egen befrielse och för att störta imperialisterna och deras lakejer och det är inte heller möjligt för dem att göra det. Det är därför felaktigt att tillämpa fredlig samlevnad på förhållandena mellan förtryckta nationer, eller att utsträcka de socialistiska ländernas politik för fredlig samlevnad dithän att den görs till en politik för de kommunistiska partierna och de revolutionära folken i den kapitalistiska världen, eller att göra de undertryckta folkens och nationernas revolutionära kamp underordnad den.
…
År 1946 skilde kamrat Mao Zedong mellan de bägge problemen och förklarade uttryckligen att kompromisser mellan Sovjetunionen och Förenta Staterna, Storbritannien och Frankrike i vissa frågor ”kräver icke att folken i den kapitalistiska världens länder följer efter och gör kompromisser hemma. Folken i dessa länder kommer att fortsätta att föra strider av skilda slag i överensstämmelse med sina olika förhållanden”.[13]
Vi understryker att ovanstående citat härrör från en period då den kinesiska utrikespolitiken var jämförelsevis radikal – av orsaker som vi ska behandla utförligare i kommande artiklar. Trots detta framgår det klart att kineserna inte var villiga att påtaga sig några som helst förpliktelser när det gällde att stödja den revolutionära kampen i andra länder, förutom att avstå från att utöva påtryckningar på de revolutionära rörelserna att upphöra med sin kamp. I själva verket har de kinesiska ledarna under hela Folkrepubliken Kinas existens brutit även mot denna senare ”princip” (t ex i fråga om Vietnam på 50-talet, Indonesien på 60-talet, Pakistan alltsedan 1950, samt en lång rad länder på 70-talet – vi återkommer till detta). Men innan vi tittar på den utrikespolitiska praktiken ska vi sammanfatta de principer för det utrikespolitiska agerandet som man kan vaska fram ur Beijings egna deklarationer:
1) Kina strävar efter ”fredlig samexistens” med alla länder (oberoende av samhällssystem och övriga inre förhållanden).
2) Innan det upprättats ”fredlig samexistens” förbehåller sig Kina rätten att ”blanda sig i” landets inre angelägenheter genom att t ex stödja upprorsrörelser.
3) När ”fredlig samexistens” tillämpas mellan ”länder med olika samhällssystem” kan inte längre upprorsrörelserna där räkna med kinesiskt stöd. Kampen inom de respektive länderna blir då en ”inre angelägenhet” som Kina varken ”kan” eller ”får” påverka i någon riktning.
I det stora hela ger dessa ”principen” också en ganska bra allmän beskrivning av den kinesiska utrikespolitikens allmänna inriktning. Men som sagt bör bilden kompletteras, ty den utgör i själva verket en skönmålning av verkligheten. I sin praktiska politik har nämligen de kinesiska ledarna inte tvekat det minsta att på det grövsta sätt ingripa i ”andra länders inre angelägenheten – om detta uppfattats stå i överensstämmelse med Kinas nationella intressen. När de kinesiska ledarna ansett att de ”vänskapliga förbindelserna” med en regim varit värda att upprätthålla, har de inte tvekat att stödja hur reaktionära mördarregimer som helst mot inhemsk opposition (t ex den pakistanska regimen då det 1971 bröt ut ett massuppror i Bangla Desh, i vilket f ö maoistiskt influerade organisationer hade en framträdande roll, dvs. i kollisionskurs med den kinesiska politiken!)
De kinesiska byråkraterna har således inte bara konsekvent brutit mot den proletära internationalismen, genom att underlåta att ”blanda sig i” till stöd för den revolutionära kampen. De har också brutit mot de egna ”icke-inblandningsprinciperna”, men bara för att ställa sig på fel sida om barrikaderna och stödja reaktionen! Under de senaste tio åren har vi sett många exempel på sådant direkt sabotage mot massornas kamp (Ceylon/Sri Lanka, Sudan, Iran osv.), men sådana exempel finns alltsedan 1950 (t ex Pakistan).[14]
Detta faktum illustrerar att det är otillräckligt att studera ”de fem principerna” eller andra ideologiska trollformler made in Beijing om man vill karakterisera den kinesiska utrikespolitiken. Vi måste titta på verkligheten bakom fraserna, studera den kinesiska utrikespolitikens praktik. Men innan vi gör en sådan studie, som med nödvändighet måste bli historisk, är det lämpligt att peka på några grundläggande element i den kinesiska utrikespolitiken, dvs. de allmänna målsättningar och intressen som går som en röd (?) tråd genom det utrikespolitiska agerandet sedan revolutionens seger 1949. Det vi ska göra är alltså att för Kinas del konkretisera en smula de resonemang som förts i föregående avsnitt. En sådan genomgång kommer att underlätta förståelsen för den historiska utvecklingen.
Såsom vi redan konstaterat har den kinesiska utrikespolitiken alltid haft fredlig samexistens med de kapitalistiska staterna som en grundläggande målsättning. Stöd till revolutionära rörelser har endast kommit ifråga beträffande stater som uppfattats som fientligt sinnade till Kina och som de kinesiska byråkraterna därför ansett sig ha anledning att bekämpa. ”Revolutionära principer” har i detta sammanhang inte spelat någon roll, utan enbart ”realpolitiska” överväganden. Det viktigaste har varit hur de olika regimerna ställt sig till Kina i frågor som Beijing ansett väsentliga (inställningen till Taiwan-frågan, Kinas inval i FN, under senare år inställningen till Sovjet och Vietnam osv.).
Att en sådan ”pragmatisk” utrikespolitik inte syftar till att ”underblåsa revolutionen i andra länder torde vara ganska så självklart. Det är helt enkelt Kinas nationella intressen, såsom dessa uppfattas av de kinesiska ledarna, som varit och är utrikespolitikens ledstjärna.
Inom ramen för denna på nationella eller nationalistiska intressen grundade utrikespolitik kan vi urskilja flera aspekter, varav vi ska peka på några.
För det första spelar ekonomiska intressen en viktig roll. Det har t ex gällt att säkra tillförseln av råvaror som Kina varit i stort behov av såsom t ex koppar och kobolt. (Ansträngningarna att upprätthålla goda förbindelser med Tanzania, Zambia, Zaire och Chile illustrerar detta.) Det har också gällt att få tillgång till utländsk teknologi och utländskt kapital för utvecklingen och moderniseringen av Kinas näringsliv. (Detta är en av de viktigaste drivkrafterna bakom närmandena till imperialistmakterna, särskilt Japan och USA under 70-talet.) Men det finns också mindre spektakulära aspekter av den kinesiska utrikespolitiken, där ekonomiska överväganden helt klart varit tungt vägande. Dit hör det faktum att den kinesiska byråkratin hittills accepterat existensen av den brittiska kolonin Hongkong och den portugisiska motsvarigheten Macao, som båda ligger på det kinesiska fastlandet. Med tanke på den anti-imperialistiska och nationella karaktären av den kinesiska revolutionen (Kinas nationella oberoende och enhet har alltid varit en central fråga för de kinesiska ledarna) kan detta tyckas vara en paradox. Förklaringen är att dessa kolonier (särskilt Hongkong) ansetts vara alltför viktiga kommersiella fönster mot yttervärlden för att kunna undvaras som sådana.
Om vi bortser från ”undantagen som bekräftar regeln” (Hongkong och Macao) utgör bevarandet av Kinas nationella enhet och oberoende och vilket bara är den mer ”offensiva” sidan av samma mynt – en allmän strävan att hävda och stärka Kinas internationella status och inflytande överhuvudtaget, den andra stora axeln runt vilken utrikespolitiken kretsat. Helt naturligt har Kinas grannar härvidlag haft en särställning. För att säkra landets gränser och öka det kinesiska inflytandet i dessa områden har Beijings politik gått ut på att utestänga eller åtminstone begränsa andra stormakters inflytande där (Beijings Vietnam-fientliga politik idag är ett uttryck för dessa strävanden). Den metod som de kinesiska ledarna tillgripit för att åstadkomma detta har främst varit att vinna allierade bland de ”nationella bourgeoisierna” i grannstaterna (Pakistan, Indien fram till slutet av 50-talet, Sukarnos Indonesien, Kambodja under Sihanouk osv.). Det är endast då denna politik lidit skeppsbrott som stöd till befrielserörelser kommit igång. Agerandet i Sydostasien (som de kinesiska ledarna helt uppenbart betraktar som tillhörande Kinas ”intressesfär illustrerar detta utmärkt. Eftersom Indokina kommer att behandlas utförligt i en kommande bok ska vi här kortfattat exemplifiera denna politik med fallet Burma.
”Vänskapliga förbindelser” mellan Kina och Burma upprättades i juni 1954 och därefter uppmanade den kinesiska ledningen Burmas kommunistparti att lägga ner den väpnade kampen mot regimen och föra en reformistisk linje. Denna politik ändrades inte trots att generalen Ne Win efter en statskupp 1962 utlöste en omfattande förföljelse mot de burmesiska kommunisterna. Politiken ändrades först efter det att Ne Win, i slutet av 1966 och i början av 1967, gjort ekonomiska och militära närmanden till USA. Detta inträffade samtidigt som ”kulturrevolutionen” i Kina befann sig i sin mest radikala fas, vilket fick Beijing att med buller och bång ändra linje. Stödet till de burmesiska kommunisterna ökade kraftigt och de manades till väpnad kamp (samtidigt som Liu Shaoqi – vem annars? – gjordes till syndabock för det burmesiska kommunistpartiets reformistiska linje under mer än ett årtionde). När Ne Win efter ”kulturrevolutionen” (1970-71) gjorde framstötar för att återställa de ”vänskapliga relationerna” med Kina och skar ner sitt militära samarbete med USA, mottogs detta med välvilja i Beijing. Förbindelserna mellan de två staterna förbättrades åter, samtidigt som det kinesiska stödet till den kommunistiska gerillan skars ned. Gerillaaktiviteten fortsatte dock ett tag till (till 1973) vid gränsen till Kina, förmodligen med kinesisk välsignelse. Med ett begränsat stöd till gerillaaktiviteten under dessa år önskade Beijing förmodligen säkra en viss kontroll över gränstrakterna, samt utöva påtryckningar på den burmesiska regeringen. Efter 1973 upphörde i stort sett all gerillakamp, men Beijing upprätthåller fortfarande förbindelser med den kommunistiska rörelsen i Burma. Genom att hålla denna vid liv söker de kinesiska ledarna vidmakthålla ett påtryckningsinstrument som kan komma väl till pass om situationen i området skulle kräva det.[15]
Fram till genombrottet för ansträngningarna att åstadkomma en avspänning mellan USA och Kina i början av 70-talet, var det USA-imperialismens närvaro som de kinesiska ledarna uppfattade som det största hotet i Asien. Nu är det däremot den andra ”supermaktens” – Sovjetunionens – ”hegemonisträvanden” som de kinesiska ledarna framställer som huvudfaran. Helt logiskt bestäms också Beijings hållning till olika regimer till stor del av dessas förhållningssätt och relationer till Sovjetunionen. Sovjetunionens fiender är Kinas vänner och tvärtom. Några klassmässiga kriterier på valet av allierade tillämpas inte.
Eftersom det är omöjligt att rättfärdiga den faktiskt förda politiken med revolutionära ”principer” är det inte så underligt att de kinesiska ledarna istället ofta resonerat i nationalistiska termer.
Ett uttryck för den nationalistiska ådran i utrikespolitiken är det sätt på vilket Taiwan-frågan behandlats. En revolutionärt marxistisk politik skulle inte i första hand tagit itu med problemet utifrån nationalistiska utgångspunkter, utan utifrån klassmässiga. Det senare är dock i det närmaste totalt frånvarande i den kinesiska Taiwan-politiken. Taiwan utgör en ”oskiljaktig del av Kina” och måste därför ”återförenas med Folkrepubliken”, är det genomgående temat. Propagandan riktad mot befolkningen på Taiwan har också följt nationalistiska riktlinjer. Samtidigt har Beijing strävat efter att internationellt isolera Taiwan-regimen och ända fram till mitten av 70-talet hårdnackat vägrat kompromissa med stater som erkänt Taiwan som en självständig stat. (Under de senaste åren har en viss uppmjukning i detta avseende skett, men målet att återförena Taiwan med Kina ligger fast, liksom det ensidigt nationalistiska sättet att försöka lösa frågan.)
Om man med en viss förståelse och sympati kan överse med de ibland nästan löjligt nationalistiska överslagen i den kinesiska behandlingen av problemet Taiwan – dess existens är ju historiskt ett resultat av imperialismens försök att hålla tillbaka den kinesiska revolutionen och har utgjort ett potentiellt hot mot regimen på fastlandet – så finns det andra nationalistiska överslag som är mindre lustiga. Det gäller t ex de gränstvister som Kina haft med de flesta av sina grannar, varav vissa åtminstone tillfälligt kunnat lösas, medan andra t o m lett till väpnade konflikter (Sovjetunionen, Vietnam och Indien). I dessa frågor har de kinesiska ledarna verkligen demonstrerat att de sätter sin ”egen” nations (tvivelaktiga) intressen över alla andra hänsyn. Sådana problem – i synnerhet när det gäller relationerna till andra stater där kapitalismen störtats – kan och måste lösas med andra metoder. (Att t ex sovjetledarna i detta avseende är lika goda kålsupare är ingen ursäkt.)
Det finns inget revolutionärt i Beijings utrikespolitiska strävanden. Det utrikespolitiska agerandet styrs istället av nationella (ekonomiska, maktpolitiska) intressen. För att uppnå de nationella ekonomiska och politiska målsättningarna, ”bygga socialismen i ett land” (=Kina), och bevara sin egen maktställning offrar de kinesiska ledarna mer än gärna revolutionen i andra länder. Det byråkratin strävar efter är att befästa sin egen makt. I ett sådant perspektiv har världsrevolutionen ingen plats.
[1] ”Sakta i backarna! Kina är visst för verkliga sociala revolutionera, invänder säkert mången ”maoist”. Ja, det är givetvis möjligt att finna kinesiska uttalanden som bejakar ”socialistiska revolutioner” i princip (även om sådana uttalanden numera är mycket svåra att finna). Kruxet är bara att dessa ”principdeklarationer” förvandlats till tomma ord eftersom ”socialistiska revolutionera nu inte anses ”stå på dagordningen”, särskilt inte i de utvecklade kapitalistiska länderna (se t ex Ordförande Maos teori om de tre världarna, Oktoberförlaget, Stockholm, 1978, s 45-46). Anledningen sägs vara att ”den revolutionära (läs kinaorienterade) rörelsen” är så svag. Därför måste i stället ”kampen mot supermakterna” (läs Sovjetunionen) sättas främst på dagordningen.
Den kinesiska ståndpunkten är i och för sig inte ologisk. Om man accepterar de kinesiska premisserna är det definitionsmässigt bara revolutioner ledda av ”marxist-leninistiska” partier som kan godkännas som revolutioner. Och eftersom de ”kinesiska” organisationerna idag fullständigt saknar massinflytande och är stadda i tillbakagång eller helt håller på att falla sönder, kommer vi heller inte att få uppleva någon revolution som uppfyller de kinesiska kriterierna. De verkliga sociala revolutioner som ägt rum – och håller på att ske – står fullständigt utanför Beijings kontroll och kan därför inte accepteras ens i ”teorin”. De betraktas därför med ogillande och motarbetas (se t ex de mycket kyliga kinesiska reaktionerna inför utvecklingen i Nicaragua, för att inte tala om El Salvador).
I praktiken är det dock ännu värre än så! Beijing är också emot ”revolutionär kamp” där kinaorienterade grupper fortfarande skulle kunna spela en roll. Ett aktuellt exempel är Thailand, där Beijing istället för att uppmana till revolutionär kamp försökt få till stånd en försoning med militärjuntan i syfte att bekämpa Vietnam (vilket lett till att gerillan har splittrats).
Men inte nog med att Beijing motarbetar revolutionär kamp i praktiken. Under de senaste åren har också hänvisningar till klasskampen och sociala revolutioner försvunnit alltmer ur propagandistiska och programmatiska uttalanden. ”Huvudströmmen i världen idag” är inte längre ”revolution”, som det hette i början av 70-talet. Numera saknas även rituella hänvisningar till arbetarklassens och de undertryckta folkens kamp. Ett exempel på detta är det viktiga tal som Ye Jianying höll vid firande av 30-årsdagen av Folkrepubliken Kinas grundande (1979). Talet sägs ha ”godkänts enhälligt” av Kinas Kommunistiska Partis (KKP:s) centralkommitté, vilket understryker dess auktoritativa karaktär. I dokumentet sägs inte ett ord om att Kina skulle stödja sociala revolutioner. Däremot deklareras att Kina stödjer en rad borgerliga regeringar (varav många är reaktionära diktaturer) i deras kamp för ”oberoende” och för ”fredens bevarande”. Det enda tillfälle Ye överhuvudtaget använder begreppet ”folken” (till skillnad från de existerande staterna och deras regeringar) är i följande passus: ”Vi stödjer beslutsamt folken i Asien, Afrika och Latinamerika i deras kamp för att motsätta sig alla former av imperialism, kolonialism och dominans, vinna nationell frigörelse, konsolidera sitt statliga oberoende, utveckla sina nationella ekonomier och upprätta en ny internationell ekonomisk ordning”. Även här syftar Ye förmodligen på regeringarna. I vilket fall som helst är det omöjligt att upptäcka någon motsättning mellan ”folkens” och regeringarnas strävanden.
I samma tal sägs Kinas uppgift vara att ”ena sig med alla krafter som kan enas i den gemensamma kampen för att bekämpa hegemonismen (läs:Sovjetunionen), bevara världsfreden och sträva efter mänskligt framåtskridande”. (Beijing Rewiev, 5 okt, 1979, s. 31-32).
I detta viktiga dokument, som fastlägger Kinas politiska perspektiv, finns alltså de sociala revolutionerna inte ens med i form av till intet förpliktigande fraser.
[2] För närmare studier av det kinesiska samhället, se L. Maitan, Party, Army and Masses in China, New Left Books, London, 1976; och L. Evans, China after Mao, Monad Press, New York, 1978.
[3] Om den kinesiska byråkratins privilegier m.m se föregående not.
[4] Begreppen ”byråkratiserat övergångssamhälle”, ”deformerad arbetarstat” osv. utvecklades i Sovjetunionen från början av 20-talet. Det problem bolsjevikerna stod inför var att beskriva och definiera Sovjetunionens ”klasskaraktär”. Sovjetstatens internationella isolering, inbördeskriget, ekonomins sammanbrott, den ekonomiska och kulturella efterblivenheten osv., hade skapat en mycket svår situation där det decimerade och atomiserade proletariatet inte längre var förmöget att styra landet via sovjeterna (arbetarråden). Statsmakten hamnade i stället i händerna på en liten minoritet och staten började uppvisa tydliga byråkratiska drag. Hur skulle denna stat karakteriseras? Lenin var bland de första som behandlade detta problem. Han började också utveckla en begreppsapparat för detta ändamål. Exempel:
”Ingen som studerat Rysslands ekonomi har väl ännu förnekat dess övergångskaraktär. Ingen kommunist har väl heller bestridit, att namnet socialistisk sovjetrepublik innebär sovjetmaktens beslutsamhet att förverkliga övergången till socialismen, men alls inte ett erkännande av att de nuvarande ekonomiska förhållandena skulle vara socialistiska”. (Lenin, Valda verk, band 3, Progress Moskva/Arbetarkultur, Stockholm, 1975, s. 503).
”En arbetarstat är en abstraktion. Vad vi i verkligheten har är en arbetarstat med följande särdrag, för det första är det inte arbetarklassen utan bondebefolkningen som dominerar i landet, och för det andra är det en arbetarstat med byråkratiska deformationer”. (Lenin, Collected Works, vol. 32, Progress Publishers, Moskva, 1965, s. 48).
Lenin blev tidigt uppmärksam på farorna med sovjetstatens byråkratisering och gjorde under sina sista levnadsår stora ansträngningar för att bekämpa denna. Se t ex hans ”Referat om partiprogrammet” (19 mars 1919) i Valda verk, op.cit., band 3, s. 111-117 och artikeln ”Hellre mindre men bättre” i ibid., s. 689-701. För en redogörelse för Lenins kamp mot byråkratiseringsfaran, se Fjärde Internationalen, nr 7-8, 1972 (”Lögnens renässans”), s. 18-26.
Efter Lenins död var det främst Leo Trotskij som utvecklade teorin om den byråkratiserade sovjetiska arbetarstaten. Hans viktigaste arbete om denna fråga är Den förrådda revolutionen, René Coeckelberghs Partisan-förlag, 1969. Ur denna bok saxar vi följande definition av Sovjetunionens övergångskaraktär (s. 183): ”Sovjetunionen är ett motsägelsefullt samhälle halvvägs mellan kapitalism och socialism, vari: (a) produktivkrafterna fortfarande är klart otillräckliga för att ge statsegendomen en socialistisk karaktär; (b) tendensen till primitiv ackumulering, som skapas av nöd, bryter ut genom oräkneliga porer i den planerade ekonomin; (c) fördelningsnormerna som bevarar en borgerlig karaktär ligger till grund för en ny differentiering av samhället; (d) den ekonomiska tillväxten förbättrar långsamt situationen för arbetarna, men skapar snabbare ett privilegierat skikt; (e) genom att utnyttja sociala motsättningar har byråkratin förvandlat sig till en okontrollerad kast, som är främmande för socialismen; (f) den sociala revolutionen, som förråtts av det styrande partiet existerar fortfarande i egendomsförhållanden och i arbetarmassornas medvetande; (g) en vidare utveckling av de hopade motsättningarna kan lika väl leda till socialism som tillbaka till kapitalism; (h) på vägen till kapitalism skulle kontrarevolutionen tvingas bryta ner arbetarnas motstånd; (i) på vägen till socialism skulle arbetarna tvingas störta byråkratin. I sista hand kommer frågan att avgöras genom en kamp mellan levande sociala krafter, både på den nationella och på världsarenan”.
[5] För en mer systematisk diskussion av byråkratibegreppet, se E. Germain. Om byråkratin, René Coeckelberghs Partisanförlag, 1969. Om ”övergångssamhällena”, se tidskriften Fjärde Internationalen nr 1-73, s. 21-29 och nr 1-2-74, s. 14-17.
[6] Om debatten om ”socialism i ett land” i det sovjetiska kommunistpartiet, se antologin Stalin mot Trotskij, Rabén & Sjögren, Stockholm, 1971. För en grundlig kritik av denna ”teori”, se Trotsky, The Third International After Lenin, Pathfinder Press, New York, 1970, s. 3-74; samt Trotsky, History of The Russian Revolution, Sphere Books, London, 1967, vol. 3, Appendix II, s. 349-386 [sv. översättning : Appendix II: Socialism i ett enda land? ].
[7] Om svängningarna i den sovjetiska utrikespolitiken, se F. Claudín, Krisen i den kommunistiska rörelsen (del 1). Bokförlaget Röda Rummet/Barrikaden, Surte, 1980; D. Horowitz, Imperialism och revolution. Bokförlaget Prisma, Stockholm 1970.
[8] ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” i Den stora polemiken, Oktoberförlaget, Stockholm, 1977, s. 37. Den enda period då ”de fem principerna” förde en undanskymd tillvaro var under ”kulturrevolutionens” höjdpunkt (1966-68), då det revolutionära frasmakeriet var som störst. Detta betyder inte att Kina under dessa år förde en revolutionär utrikespolitik. Det stannade för det mesta vid revolutionärt frasmakeri och det materiella stödet till befrielserörelserna förblev minimalt, i själva verket blev den kinesiska utrikespolitiken under kulturrevolutionen försiktigare än tidigare. Det mest instruktiva i detta avseende är förhållningssättet till Vietnam-kriget (där ”kulturrevolutionen” innebar att Mao lyckades utmanövrera dem som krävde ökade kinesiska insatser). Om vi bortser från en del incidenter på den diplomatiska nivån till följd av rödgardisternas härjningar (angrepp på en del utländska ambassader m m) var utrikespolitiken under ”kulturrevolutionen” i det stora hela mycket passiv, vilket dels var ett resultat av den rad utrikespolitiska bakslag som Kina råkat ut för tidigare, och dels berodde på att ”kulturrevolutionen” riktade blickarna på inre problem i Kina.
[9] Den stora polemiken, a.a., s. 210.
[10] Samma, s. 209-210 och Lin Biaos rapport till KKP:s 9:e kongress.
[11] Den stora polemiken, a.a., s. 36.
[12] Samma, s. 37.
[13] Samma, s. 218-219.
[14] Se China Quarterly nr 63, sept. 1975, s. 463ff; Tariq Ali, Pakistan – Militärvälde eller folkmakt, Rabén & Sjögren, Stockholm 1971; Blackburn (ed.); Explosion in a Subcontinent, Penguin, 1975, s. 252ff.
[15] Se Jay Tavlor, China and Southeast Asia, Preager Publishers, New York, 1976, s. 191-250 och China Quarterly nr 77, s. 332ff.
I detta sammanhang kan det vara på sin plats att låta en auktoritet i fråga om relationer mellan Kina och Burma få ordet, nämligen den förre generalsekreteraren i FN, U Thant, som var just från Burma. Vid en presskonferens om Vietnamfrågan i februari 1965 hade han följande att säga: ”Som ni vet är Burmas kommunistparti fortfarande efter 17 år underjordiskt och fortfarande olagligt. Men en sak vill jag betona: Inte vid något tillfälle har de burmesiska kommunisterna som opererar inne i Burma fått någon hjälp utifrån under dessa 17 år; inte vid något tillfälle har ett enda gevär eller en enda kula levererats till de burmesiska kommunisterna i Burma under dessa 17 år. Och Burma har upprätthållit och upprätthåller alltjämt de vänskapligaste förbindelser med alla sina grannländer – med Thailand, med Laos, med Folkrepubliken Kina, med Indien och med Pakistan. Som ni vet har Burma en över 160 mil lång gräns mot Kina. Jag är säker på att det hade räckt att den burmesiska regeringen vid något tillfälle beslutat sig för att söka militärt bistånd utifrån för att förtrycka de inre resningsförsöken och revolterna för att Burma därigenom skulle få uppleva ett av dessa alternativ; antingen skulle landet ha delats i två delar eller också skulle hela landet för länge sedan ha blivit kommunistiskt. Detta bevisar ensak, nämligen att Burmas attityd och politik både vad beträffar dess egna angelägenheter och dess utrikespolitik har varit synnerligen lämpliga under de rådanden omständigheterna i Sydostasien”. (Vietnam i dokument. Bokförlaget Prisma, Stockholm 1968, s. 139). Så sant, så sant! Synd bara att inte Ne Win tillämpade U Thants visdomsord när han sökte närma sig USA, då hade Kina aldrig stött gerillarörelsen. Men å andra sidan kom ju Ne Win snart underfund med detta och saken ordnade upp sig.