Fjärde Internationalen 5/1981
Uttalande från redaktionen för ”Socialist Challenge”
Den iranska revolutionen är i fara. Ända sedan shahen störtades har Khomeiniregimen visat sig vara kroniskt oförmögen att stabilisera ekonomin. Massorna står inför en ökande arbetslöshet, en blomstrande svart marknad och svåra varubrister.
Hundratusentals människor har flyttat in till städerna från landsbygden och krigsområdena. Det Islamska Republikanska Partiets regim (IRP) har, inför utsikten av en ekonomisk kollaps och ett politiskt kaos, svarat med en besinningslös repressionsvåg mot alla oppositionella.
Hundratals människor avrättas dagligen. De s k ”revolutionsgardisterna”, de halvfascistiska gatubanden hezbohallis och de islamska domstolarna ansvarar för ett tilltagande blodbad på alla som kämpar för att försvara revolutionens landvinningar.
Förra veckan utlyste statsåklagaren nya dekret under vilka vem som helst som arresterats för att ha ”skapat oro” kan avrättas samma dag, baserat på två vittnesmål, barn under tolv år kan avrättas, och de som arresteras med skador från strider med regeringsstyrkor kommer att ”tillfogas ytterligare skador” innan de avrättas. Denna repression är speciellt inriktat mot det väpnade motståndets huvudstyrka, vänsterorganisationen Mujaheddin.
Många som stött den mäktiga iranska revolutionen mot shahen kommer att bli bestörta av denna utveckling. Den ”islamska” Khomeiniregeringen har visat att den inte sitter inne med några lösningar på massornas problem. I takt med att krisen fördjupas förvärras repressionen.
Hur har den iranska revolutionen hamnat i denna uppenbara återvändsgränd?
Revolutionen mot shahen 1979, var en av de mest omfattande och djupa massmobiliseringar som världen skådat under efterkrigsperioden. Inför miljoners revolutionära aktivitet föll shahens armé — en av de största och bäst utrustade efter kriget — ihop som ett korthus.
Givet denna grad av mobilisering, och shahens allians med västvärlden, särskilt med USA-imperialismen, hade revolutionen en enorm antiimperialistisk och antikapitalistisk potential.
Under året som följde på revolutionen, utvecklades massornas egen aktivitet och självorganisering språngartat. Det förekom strejker, demonstrationer och på fabrikerna bildades arbetarkommittéer — shoras. Men arbetarklassen saknade förmåga att införa sitt eget styre.
I revolutionens efterdyningar krossades shahens regeringsapparat — den högsta arméledningen, den hemliga polisen, Savak, och statsbyråkratin. Detta berövade de kraftfullaste delarna av bourgeoisin (baserade på storindustrin och länkade till multinationella företag) ett instrument för att återupprätta sitt herravälde.
Men avsaknaden av en kraftfull arbetarrörelse, och frånvaron av ett högre klassmedvetande bland de iranska arbetarna förhindrade arbetarklassen att uppnå självständighet i förhållande till bourgeoisin och ”islamska” politiker.
Den regering som tillträdde efter shahens fall smidde en allians mellan Mullor och andra islamska rättrogna å ena sidan, och småkapitalister, köpmän och butiksinnehavare å den andra.
Politiker som den förste premiärministern Bazargan, företrädde denna grupp små-kapitalister som farit illa under shahen. Deras projekt var att återuppbygga en kapitalism Iran som skulle gynna deras klass.
Men det har visat sig omöjligt att stabilisera kapitalismen i Iran på en sådan grund.
Medan den försökt spela en ”bonapartistisk” roll mellan huvudklasserna, har den haft att avvisa både kraven från arbetarklassen och ansträngningarna från den ”liberala” bourgeoisi som velat återupprätta kapitalismen på en pro-imperialistisk grundval.
Den avgörande makten har emellertid stannat i händerna på Mullahs genom tillgången till en apparat som knyter samman deras halvmilitära styrkor, moskéer och basarerna.
Under åtminstone 18 månader efter shahens fall lyckades denna allians upprätthålla en avgörande bas bland de arbetande massorna.
Trots oförmågan hos den iranska arbetarklassen att införa sitt eget styre förblev imperialismen obevekligt fientlig till Khomeniregimen. Revolutionen berövade dem deras viktigaste polis i regionen — shahens tunga styrkor.
Den iranska revolutionen fortsatte att utgöra en allvarlig orsak till obalans i regionen. Dess effekter var särskilt märkbara i länder som Egypten där en militant islamism hotade status quo.
USA-imperialismen skulle helst vilja störta regimen och ersätta den med en ny högerregering — möjligen stödd på armén — just så som man gjorde i den CIA-organiserade kuppen 1952.
Genom offensiven mot de mest avancerade delarna av massorna gör Khomeiniregimen grovjobbet för imperialismen och bereder vägen för just en sådan högerkupp.
Händelserna i somras utgjorde en vändpunkt i den iranska krisen. Skrämda av tillväxten i stödet till oppositionen gick regimen till en mördande attack på en Mujaheddindemonstration och dödade hundratals människor.
Mujaheddin svarade med en bombkampanj mot regimens ledarskap och dödade några av nationens mest framträdande politiska figurer. Varje dag för med sig nya rapporter om maskingevärsstrider i Teheran.
Utmanade av en öppet pro-imperialistisk höger liksom även växande andel av de arbetande massorna är regimens dagar nästan säkert räknade. Frågan är bara vad som skall ersätta den?
Det skulle vara en illusion att tro att hela regimens sociala bas skulle ha försvunnit, vilket också mobiliseringarna mot morden klart visade. Men Iran är ett samhälle i gungning; i hundratusental har de fattiga och fördrivna vällt in i Teheran.
Regimens sociala bas vilar nu till en växande del på dessa fördrivna. Rekryterna till revolutionsgardet och ”hezbollahis” kommer från de utblottade ungdomsgängen på gatorna. De är inte i något avseende någon mer avancerad del av ungdomen.
Den huvudsakliga oppositionen till IRP utgörs av Mujaheddin. Dess strategi innehåller två centrala problem.
För det första har de inlåtit sig på ett regeringssamarbete med den tidigare presidenten Banisadr, som de betraktar som Irans laglige president. Detta har nu utvecklats till en exilregering med Banisadr som president. En sådan blockbildning bortser från frågan om arbetarnas klassjälvständighet och knyter upp motståndet till denne borgerlige politikers projekt.
För det andra så lämnar deras strategi av bombningar och militära konfrontationer massorna som åskådare och misslyckas med att mobilisera dem runt ett program som svarar mot deras sociala och politiska behov.
Detta misslyckande är en björntjänst till uppgiften av ett förberedande på att ersätta den nuvarande regimen med en arbetarregering. Dessutom lämnar det massorna dåligt rustade att handskas med en höger- eller pro-imperialistisk kupp — som bara skulle kunna besegras av massmobiliseringar.
Vilken kritik vi än må rikta mot Mujaheddin kan vi inte på något sätt likställa deras misstag med IRP-regimens kriminella handlingar. I själva verket är Mujaheddins terrortaktik just ett svar på Khomeinis repressionsvåg.
Irans arbetare har inte besegrats i en frontalattack. Deras potentiella styrka förblir enorm. Inom några områden förblir de gamla shoras intakta om än under förklädnad som ”Islam-kommittéer”.
Men att försvara revolutionen får inte på något sätt förväxlas med försvar av regimen. Arbetarklassen måste lägga grunden för störtandet av denna regim.
Det bästa sättet att förbereda detta är — menar vi — att skapa en bred front för massaktioner i försvar av de demokratiska rättigheterna mot repressionen. Detta är också den bästa förberedelsen för att kunna svara på de ofrånkomliga försöken från monarkistiska styrkor att gripa in. Under sådana omständigheter skulle alla anti-monarkistiska krafter enas på ett liknande sätt.
Men om inte arbetarklassen hävdar sig mot den islamska repressionen idag, så kommer den att vara oförmögen att hävda sina egna klassintressen.
Kampen för arbetarklassens självständighet måste gå genom skapandet av organisationer som förmår mobilisera arbetarna, men som bryter med borgerliga politiker av varje märke. Slutligen måste denna process uttryckas genom att skapa ett politiskt parti som kan representera de iranska massorna.
Medan repressionen fortskrider i Iran, måste vi socialister ytterligare öka våra ansträngningar till försvar av den förföljda iranska vänstern.
Översatt från Socialist Challenge, 8 oktober 1981