Fjärde Internationalen 5/1981
Nästan två år har förflutit sedan shahens fall och upprättandet av den islamska regimen i Iran. Tidigare, och strax efter störtandet av den iranska monarkin i februari 1979, fick händelserna i detta land en framträdande, och ofta översvallande täckning på vänsterpressens sidor, men sedan dess har de degraderats till tillfälliga omnämnanden av den ena eller andra repressiva åtgärder från regimen eller, oftast, framplockandet av de gamla vanliga retoriska klyschorna mot USA-imperialismen och andra välkända oproblematiska måltavlor.
Det är ingen överdrift att säga att bokstavligen inga av de förväntningar, förutsägelser och prognoser, som vänstern både inom och utom Iran ställde upp, har bekräftats. Den hastighet med vilken en hårt repressiv och djupt reaktionär regim har uppstått i kölvattnet på kolossala massmobiliseringar med miljontals deltagare, har gjort många politiskt skakade och desillusionerade.
Men det finns lärdomar att dra, i synnerhet för revolutionärer från muslimska samhällen, ty det är uppenbart att ett islamskt ”alternativ” har lyckats få politisk masslojalitet i Iran. Återverkningarna är inte begränsade till enbart detta land. Det finns klara tecken på shi'itiska väckelserörelser i Irak och andra arabländer. Det verkar troligt med ett nytt uppsving för panislamismen. För att undvika impressionistiska generaliseringar och förhastade slutsatser är det hög tid att göra en grundlig kritisk balansräkning över händelserna i Iran utifrån en revolutionärt socialistisk synvinkel.
Nyckeln till en förståelse av de senaste två årens händelser i Iran är massrörelsens karaktär. Vid sin höjdpunkt drog kampen mot shahen med sig en överväldigande majoritet av stadsbefolkningen i gatudemonstrationer, som omfattade de väldigaste massmobiliseringarna sedan den kinesiska revolutionen. Rörelsens bredd och det faktum att den kämpade mot en av världens mest förtryckande och mäktiga diktaturer gav upphov till en situation som var alltför lockande för att störas av några obehagliga anmärkningar om dess mål eller ledarskap.
Det islamska prästerskapets påtagliga förmåga att dominera händelseförloppet viftades undan som oväsentligt.
Ofta förnekade man helt enkelt att den islamska hierarkin verkligen påbjöd masslojalitet. Eller så stirrade de som inte kunde övertyga sig själva om att islam var sekundärt eller ovidkommande åt ett annat håll. Kanske stod mullorna i ledningen för rörelsen, men i så fall berodde det i första hand på deras orubbliga motstånd mot shahen. Undermeningen var att folkmassorna absolut inte kunde dras ut i kamp kring ett mystiskt eller bakåtsträvande program. Eller om de tillfälligt gjorde det, så skulle deras medvetenhet automatiskt genomgå en progressiv utveckling allteftersom kampen utvecklades.
I själva verket finns det ingen logisk eller sociologisk orsak till att de förtrycka inte kan mobiliseras i en utdragen kamp för reaktionära mål. Historien är faktiskt sorgligt fylld av sådana exempel. Långt från att vara en tom abstraktion är ett politiskt system som grundas på islamska rättesnören dessutom i sig bakåtsträvande, oberoende av vilka krafter som går emot dess upprättande. En revolutionär kamp blir inte progressiv bara för att dess motståndare själva är reaktionära.
Trots sin masskaraktär var inte antishahrörelsen homogen. Dess politiskt sammanhängande kärna utgjordes av den traditionella småbourgeoisi i städerna, som organiserades i de många moskéerna och olika religiösa samfund. Det politiska och sociala program bakom vilket dessa massor mobiliserades sammanfattades i begreppet ”islams regering”. Den shi'itiska prästerskapshierarkin, teologistudenterna och de många unga entusiaster som såg islam som förkroppsligandet av sina samhälleliga ideal, tillhandahöll de ideologiska och politiska ledare med vars hjälp den traditionella småbourgeoisin kunde dra resten av stadsbefolkningen bakom sig.
Denna traditionella småbourgeoisis övre skikt sammanföll sociologiskt och politiskt delvis med delar av de traditionella handelsmännen i basarerna och en viss del av bourgeoisin, som hade förblivit utan band till den statsapparat som sedan slutet av 50-talet spirade kring Pahlavis hov och följeslagare. Denna del av borgarklassen hade inte tillgång till en av den ”primitiva ackumulationens” viktigaste mekanismer: statliga allmosor och bidrag. Eftersom de flesta investeringsmöjligheter dominerades av statliga organ, var denna sektor utan avsättningsområden genom att den inte hade tillgång till höga statstjänstemän.
Politiskt företräddes dessa skikt av resterna av den Nationella Fronten, under ledning av Sanjabi, och Frihetsrörelsen under Bazargan. Sedan Mosadeqs glansperiod i slutet av 40- och början av 50-talet hade Nationella Fronten förlorat en stor del av sin sociala bas och större delen av sitt politiska inflytande. En del av den förra inlemmades i den framväxande moderna bourgeoisin, fann sin plats i den nya statsapparaten och drog växlar på den expansiva ekonomin. En annan viktig del hade uttryckt sitt missnöje med Nationella Fronten genom att i början på 60-talet bryta sig ut och bilda Frihetsrörelsen, som var ett försök att smälta samman den iranska nationalismen och islam och således skaffa sig förbindelser till de mer traditionella religiösa strömningarna.
Städernas traditionella småbourgeoisi övergick i sina lägre skikt omärkligt i den mångmiljonhövdade massan av fattiga i städerna: utarmade hantverkare och affärsinnehavare och rotlösa inflyttade bönder. De fattigas redan skrämmande levnadsvillkor blev, i och med att den iranska ekonomin 1975-76 gick in i en kris, outhärdlig. Under Amouzgars regering (1976) närmade sig arbetslösheten en miljon och den officiella inflationstakten var nära 30%. Den ökande arbetslösheten och inflationen gjorde det dagliga livet ovisst och inpräglade i städernas fattiga massor en desperation som senare skulle uttryckas i militans. Deras traditionella fatalism och önskan om ett bättre liv förenades i de paradis av samhällelig rättvisa som prästerskapet utlovade under islams fana. Avsaknaden av arbetslöshetsunderstöd och andra sociala förmåner gav prästerskapet en unik möjlighet att dela ut en del av sina traditionella välgörenhetsmedel (zakāt) för att ge sina löften en viss materiell grund.
Arbetarklassens viktigaste enheter gick med i kampen under de sista månaderna före februari 1979. Genom att arbetarklassen saknade varje självständig politisk eller organisatorisk erfarenhet som klass, var desillusionerade på både ”socialismens” (som för dem var detsamma som stalinismen internationellt och Tudehpartiet nationellt) och den borgerliga nationalismens misslyckande, och var otålig på nationella Frontens parlamentarism, så lät den sig bli dragen bakom småbourgeoisie. De islamska ideologerna utnyttjade ”kommunismens” elände och nationalismens sammanbrott för att bevisa att islams uppgång var oundviklig:
Kambodja och Egypten blev deras favoritsamtalsämnen. Mujahedeens omtolkning av Jame'a Tawhidi (unitariskt samhälle) till det klasslösa samhället var ett exempel på de ideologiska avvikelser med vilka arbetarklassen förleddes till de småborgerliga massornas utopier.
Den kapitalistiska utvecklingens effekt på Iran under de två senaste årtiondena hotade själva existensen för den traditionella medelklassen i städerna. Ett oräkneligt antal oberoende småproducenter och distributörer gick i konkurs p g a fabriksproduktionen av traditionella konsumtionsvaror och uppkomsten av ett distributionsnät i stor skala. Andra kunde nätt och jämnt överleva genom att intensifiera familjearbetet och sänka sin levnadsstandard. Ytterligare andra, som åtnjöt ett visst ökat välstånd tack vare hemmamarknadens relativa expansion, blev ändå förbittrade över den slående ökningen av inkomstklyftorna och skillnaderna i levnadsstandard. De drabbades också 1975-77 när shahen reagerade mot de förvärrade ekonomiska svårigheterna genom att göra ytterligare intrång på den småskaliga produktionen. Bankkrediterna begränsades, importrestriktionerna lättades, och importtullarna sänktes. Kampanjerna mot ”överprissättning” drabbade detta skikt hårdast.
Det blev således en fråga om liv eller död att göra motstånd mot regimen. De missnöjda köpmännen i basarerna bidrog med pengarna, städernas fattiga och desperata massor stod för militanterna och stridslystnaden, prästerskapet och tullab (de teologiska studenterna) utgjorde den organisatoriska stommen. Shi'iternas islam var den perfekta sammanhållande ideologin. Så tog småbourgeoisins revolt mot kapitalismens obarmhärtiga verklighet form.
Men det var en revolt mot det nuvarande och framtiden, för att återerövra ett mytiskt förflutet som aldrig egentligen existerat. På sätt och vis var det en ”revolt mot historien”, som 'Ali Shavi`ati hade kallat shi`itismen.
Den shi`itiska islams ideologiska ursprung utgjorde själva utgångspunkten. Islam i allmänhet var anpassat att bli ideologi för ett samhälle grundat på handel och enkel varuproduktion; men shi`ismen i synnerhet berömde sig själv för att vara islams ”idealistiska väsen”. Den uppkom som en revolt mot institutionaliseringen av en islamsk statsstruktur, mot vilken den ställde primitiva patriarkaliska halvt stamsedvänjor. Dess oundvikliga nederlag drev den allt längre in i en dunkel mystifiering i namn av att bevara islams renhet.
Detta förlänade den shi`itiska islam en rik historisk tradition av protester och martyrskap. I Iran hade de många shi`itsekterna utgjort den organisatoriska och ideologiska förmedlingslänken för upprepade revolter i städerna och på landsbygden. Eftersom de saknade varje sammanhängande framtidsuppfattning och i sig var motsägelsefulla (de bekämpade den nuvarande regeringsmakten, men förnekade också varje regerings auktoritet i frånvaron av den Tolfte Imamen), ledde de vanligen dessa proteströrelser till martyrdöden snarare än till frälsning. Deras enda välkända framgång, revolten i Sarbedaran (mitten på trettonhundratalet i västra Khorasan), blev kortlivad. Och shi'itiska ledare förnekar att Safavidperioden (femtonhundratalet) var en verklig erfarenhet av shi`itism, eftersom Safavid när de väl kom till makten övergav shi'itismen och blev korrupta världsliga härskare.
I mitten på artonhundratalet i Iran stod prästerskapet återigen för stommen och ideologin i en revolt. Den erfarenheten var emellertid helt olik den nuvarande, vilket vi ska se.
En kombination av rådande ekonomiska, sociala och politiska faktorer har nu givit shi'iterna en unik och i sitt slag helt ny möjlighet att förverkliga sitt program. Inte bara har politiska och sociala faktorer gjort det till ett förtroendeingivande alternativ för breda sektorer av befolkningen, utan för sannolikt första gången i shi'itismens stormiga historia är de ekonomiska förhållandena dessutom ovanlig gynnsamma för deras projekt. Aldrig tidigare har en självförsörjande nationell ekonomi varit så potentiellt genomförbar i Iran som den är idag. Landet har tillräckliga naturresurser för att tillfredsställa den inhemska konsumtionen, i synnerhet när Khomeinis spartanska normer påtvingas befolkningsmassorna. Vad det saknar av resurser kan det helt enkelt köpa med oljeintäkter. Ingen annan nutida samhällsformation är så väl ägnad att anamma mottot ”litet är vackert”. I det långa loppet kommer givetvis tendenserna mot klasskiktning och kapitalackumulation att tvinga den iranska ekonomin att än en gång öppna sig. Men på kort sikt kommer ekonomisk självhushållning att tillåta den mest reaktionära politiken.
Dessutom har shi'itismens traditionella politisk-ideologiska motsättningar lösts med hjälp av de begrepp som Shari'ati och Khomeini utvecklat på senare år. Shari'ati har betonat att uppgiften att regera egentligen tillkommer en elit som förstår shi'itismen och således förtjänar att leda resten av samhället. Khomeinis avhandling Velayat-e Faghih (första gången publicerad 1971, och ofta kallad Den Islam-ska Regeringen) utvecklar samma uppfattning om prästernas politiska ansvar mer systematiskt, och utnämner explicit prästerskapet till härskande elit.
(Vi har satt nationen inom citationstecken eftersom Iran i själva verket är en flernationsstat).
Det är obestridligen så att andra krafter och samhällsklasser som stödde småbourgeosins revolt inte delade deras ”historiska vision”. Delar av bourgeoisin och den islamska republikens anhängare bland basarägarna hoppades på en ”rationalisering” av kapitalismen och ”demokratisering” av diktaturen. De trånade efter tillträde till statsmakten och en större, ”mer rättvis” del av den inhemska marknaden och dess investeringsmöjligheter. Genom att backa upp prästerskapet och Khomeini återupplivades deras politiska representanter, Nationella Fronten och Frihetsrörelsen, den traditionella alliansen med de shi`itiska prästerna. Prästerskapets högsta kretsar, som alltid varit nära knutna till basarköpmännen, blev alliansens naturliga sammanhållande länk.
Ibland har man pekat på en liknande allians mellan borgerliga nationalister och prästerskapet under den konstitutionella Revolutionen 1905-1911. Skillnaderna är emellertid större än likheterna.
De borgerliga nationalisterna hade ledningen i den konstitutionella rörelsen, och tolererade nätt och jämnt sina prästerliga allierade. Sjuttio år senare är styrkeförhållandena de motsatta, och prästerskapet dominerar sina borgerliga allierade. I den konstitutionella rörelsen försökte prästerna formulera ett religiöst rättfärdigande av vad som då var ett nytt begrepp: parlamentarisk demokrati. Prästerna jobbade för att visa att alla västliga författningar ”egentligen” härstammade från den islamska shari'a (lagboken), vilket innebar att demokrati var ”islamskt”. Sjuttio år senare kämpade de borgerliga nationalisterna i Frihetsrörelsen och Nationella Fronten för att väva en demokratisk täckmantel åt den islamska teokratin, och visa att islam är det mest demokratiska systemet. I den Konstitutionella Revolutionen var det de borgerliga nationalisterna som hade masstöd för sina uppfattningar om politisk demokrati och konstitutionella reformer, de lyckades utmanövrera prästerskapet och instiftade en konstitution som sa att ”den nationella regeringen härrör ur folket”. Sjuttio år senare hade prästerskapet greppet om folkets drömmar, som hade svikits av de borgerliga nationalisterna, desillusionerats av vad de kallade ”socialism” och stötts bort av Tudehpartiets meriter. Förrådda av världsliga doktriner satte massorna sin tillit till himmelska löften. Med detta stöd befann sig prästerskapet nu i en position där det kunde ta hämnd på sina världsliga allierade. Khomeinis ”experter” har avfattat en konstitution som förkunnar att den islamska republiken grundas ”på tro på Gud, och på principen att regering och tashri' (lagstiftning) tillhör Gud, och på viljan att acceptera underkastelse under Hans befallningar”. Det var nu prästerskapets tur att utmanövrera de borgerliga nationalisterna genom att upprätta sin teokratiska stat.
Det är helt klart att nästan alla inblandade i massupproret mot shahdiktaturen stödde tanken på en islams republik (vilket visade sig i den överväldigande majoriteten i folkomröstningen 30-31 mars 1979). Men frånsett bastionerna bland den traditionella småbourgeoisin i städerna är detta stöd endast resultat av deras felaktiga likställande av sina egna krav och strävanden med en islamsk republiks program.
De anställda inom den offentliga sektorn och arbetarklassen, vars långdragna generalstrejk förlamade shah-regimens handlingsmöjligheter, kämpade för förbättrade sociala förhållanden och demokratiska rättigheter, såsom press- och församlingsfrihet, fackliga friheter och strejkrätt. Men i och med prästerskapets överväldigande politiska hegemoni i anti-shahrörelsen, kunde denna progressiva kamp och progressiva tendenser burit frukt endast om de hade brutit med prästerskapet och trätt fram som en självständig attraktionspol. När prästerskapet väl gripit statsmakten under händelserna i februari 1979, blev prästerna, som nu använde statens vapen, ett omedelbart och dödligt hot mot varje framsteg för klasskampen.
Orsaken till detta finns i själva den ”islamska regeringens” natur. Islam är inte enbart ett religiöst idésystem och religiösa bruk som styr det mystiska förhållandet mellan människan och ”hennes gud”. Den är framförallt en samling sociala, ekonomiska och politiska regler på vars grundval det islamska samhället ska styras under sin världsliga existens. Den speciellt reaktionära och farliga karaktären på prästerskapets hegemoni härstammar inte i första hand från deras speciella sociala och ekonomiska politik, även om denna är tillräckligt reaktionär och sträcker sig från förtryckande lagar mot kvinnan till reaktionära populistiska modeller, som att försöka avskaffa arbetslösheten genom att bevilja varje arbetslös en liten summa pengar för att sätta upp en liten verkstad, eller tilldela alla hemlösa familjer mark och materiel för att bygga sitt eget skjul. Snarare härrör det mest hotfulla draget hos prästerskapets styre ur dess regeringsuppfattning, som den formulerats i Khomeinis och andras många skrifter över ämnet, och som den tillämpats sedan februari 1979. Regera, hävdar prästerna, är lämpligen något för Guds direkta språkrör på jorden. Uppgiften att härska reserveras åt Guds talesmän, och i sista hand åt den högste faghih (den person som är mest insatt i islamsk lag), slutlig skiljedomare över vad som är ekonomiskt, politiskt, moraliskt och socialt rätt för det islamska samhället. Kontrollens omfattning sträcker sig t o m till det dagliga livets mest triviala detaljer.
Khomeini själv har framställt det så här: ”Den islamska regeringen är Guds lagars makt över folket. Detta är den viktigaste skillnaden mellan den islamska regeringen och konstitutionella monarkier eller republiker. D v s i den senare regeringstypen sköter kungen eller folkets representanter lagstiftandet, medan i islam den lagstiftande makten, tashri'gärningen, tillhör endast Gud. Den heliga islamska shari'a är den enda lagstiftande makten. Ingen annan har rätt att lagstifta. Inga andra lagar än de gudomliga påbuden kan tillämpas. Av dessa skäl har man i den islamska regeringen istället för en lagstiftande församling... bara en planerande församling som fastställer de olika monisteriernas arbete enligt islamska lagar.”
”De islamska lagsamlingarna, som de samlats i Koranen och sunna, accepteras och åtlyds av muslimer. Detta accepterande och godkännande gör regerandet lätt... Den islamska regeringen är en lagens regering, regerandet tillhör Gud och lagen är Guds lag och ordning. Islamsk lag, d v s gudomliga påbud, har absolut auktoritet över alla och envar och även den islamska regeringen”.
Han avslutar sedan helt logiskt, att under den islamska regeringen måste de som är kunniga i islamsk lag och som är rättvisa härska. Således:
”Om härskarna ska följa islam måste de följa faghiherna om lagar och förordningar. Under sådana förhållanden är det uppenbart att faghiherna egentligen härskar. Därför måste regeringsgärningen formellt tillhöra faghiherna och inte de som p g a sin ovetskap om lagen måste följa faghiherna...
Dessa kännetecken av kunskap om lag och rättvisa finns hos många av våra nuvarande faghiher. Om de enas skulle de kunna bilda en rättvis regering över hela världen.
Om en lämplig person som har dessa två kännetecken träder fram och bildar en regering... är hörsamhet mot honom obligatorisk för hela folket”.
En sådan regering av ”rättvisa faghiher” skulle stadfästa alla islamska lagar,
”skulle utföra alla had och gasa (islamska bestraffningar),... skulle samla in alla khom, zakat, allmosorna, jizyg och khavaj (islamska skatter) och skulle avgöra hur de skulle förbrukas till nytta för muslimerna...
Dessa rättrådiga faghiher måste bli härskare, måste tillämpa lagarna, och inrätta den islamska samhällsordningen”. (Alla citat är ur essän Velayat-e Faghin).
Självständigt tänkande och handlande har ingen som helst plats i ett sådant regeringssystem. Massaktivitet uppmuntras bara när den äger rum under faghiherna kontroll eller till deras stöd; den krossas obarmhärtigt så fort den går utöver dessa gränser. Fullständig likriktning är regel. Detta är helt logiskt i ett system vars yttersta auktoritet vilar bortom mänsklig bedömningsförmåga. Det farligaste i detta projekt, och som skiljer det från andra, är att det grundas på en total negation av all folklig suveränitet, härskarna är inte ansvariga inför undersåtarna ens i teorin.
De skändliga resultaten av detta projekt på arbetarnas och det fattigas medvetenhet i städerna och på landsbygden bör inte underskattas. Konsolideringen av Khomeinis styre, som understöds av hans framgång i att kasta ut shahen, har inneburit massornas allt större uppgivande av sin självtillit och självständighet till förmån för förtröstan på Gud och hörsamhet mot hans Imam. Efter februari 1979 har viktiga strider och strejker i fabriker och i armén inte kvästs med väpnat våld eller hot om våld, utan på Imamens order.
Försöken att genomföra detta politiska projekt har stått i händelsernas centrum i Iran sedan februari 1979. I varje större fråga har prästerskapet gått mot progressiva förändringar, eftersom den islamska regeringens behov står i motsättning till kraven på samhälleliga framsteg. Följaktligen hotar allt massdeltagande i försöken att ombilda det iranska samhället indirekt det islamska projektet, såvida det inte direkt kontrolleras av prästerna eller deras agenter. Framgångarna för prästerskapets politiska styre hänger alltså på dess förmåga att tygla eller slå ner all den självständiga kamp som uppstått i och med shahregimens kris och sammanbrott: de olika nationaliteternas kamp för självbestämmande, kampen för demokratiska rättigheter, kvinnornas kamp för jämlikhet och slutligen arbetarnas och böndernas i huvudsak ekonomiska kamp.
De senare har tyglats ganska enkelt. I sig själv innebär inte arbetarnas kamp för högre löner och bättre arbetsförhållanden, de arbetslösas kamp för jobb, och böndernas kamp för jord, något direkt hot mot prästerskapets politiska projekt. Å andra sidan har kampen för självständiga arbetar- och bondeorganisationer letts in i en återvändsgränd, korporativa islamska råd, med tillmötesgående hjälp av den förvirrade vänstern och Muhajedeens teoretiska arbete. Två år efter Pahlavi-diktaturens sammanbrott fanns ingen självständig arbetarrörelse i Iran.
Oundvikligen uppstod motsättningar i frågan om kvinnans rättigheter efter prästerskapets maktövertagande. Islam vidmakthåller otvetydigt reaktionära och förtryckande regler och lagar för kvinnan. Varje försök att tillämpa dem måste med nödvändighet möta energiskt motstånd från de kvinnor som hade hoppats att shahregimens fall skulle inleda en ny era av blomstrande för deras rättigheter. Trots kvinnokampens växlingar under de senaste åren är detta fortfarande ett av prästerskapets största ”problem”-områden. Den är också en av de viktigaste utmaningarna och förhoppningarna för revolutionära socialister. (Dessa frågor diskuteras mer i detalj i ”Mysteriet med den beslöjade iranska kvinnan” i Feminist Review nr 5, 1980). För första gången i Irans historia gör den politiska regimens karaktär det troligt att det uppstår en kvinnorörelse av samma typ som suffragettrörelsen i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet i Europa. Frågor om juridisk och politisk jämlikhet kommer att tendera att hamna i förgrunden för kvinnokampen.
Sammanbrottet för den hårt centraliserade Pahlavistaten satte naturligtvis igång en förnyad kamp för nationellt självbestämmande över hela Iran, som är ett lappverk av nationaliteter och etniska grupper. Den nuvarande staten uppstod ur ett blodigt krossande av den nationella kampen och den har hängivit sig åt återkommande förtryck för att avvärja alla nya uppror. Varje försök från de förtryckta nationaliteterna att bestämma sitt eget öde, i synnerhet att bygga sina egna politiska strukturer, måste tvunget drabba samman med prästerskapets plan att inrätta en centraliserad teokrati. Att majoriteten av dessa nationaliteter och etniska minoriteter är sunnis gjorde frågan ännu allvarligare. Sedan februari 1979 har det varit upprepade sammanstötningar mellan Khomeinis anhängare och anhängarna av lokal autonomi eller självstyre i Gonbad, Khuzistan, Kurdistan, Baluchistan och Azarbaijan. Trots de hätska, chauvinistiska kampanjerna mot kurderna i augusti 1979 lyckades inte Khomeinis styrkor besegra dem. I de andra regionerna har styrkeförhållandena varit mer gynnsamma för regimen. Det ensamt största hindret för konsolideringen av prästernas styre är fortfarande de förtryckta nationaliteternas, särskilt kurdernas, kamp.
Shahdiktaturens sammanbrott avslutade tillfälligtvis en tjugofemårig period av undertryckande av alla demokratiska rättigheter, Vågen av tidningar och böcker, sammankomsterna och mötena som spred sig på fabrikerna, universiteten och skolorna, och bildandet av politiska partier och andra föreningar, inklusive de många gräsrotskommittéerna, återspeglade samtliga folkets längtan efter demokrati.
Tvärtemot ett vanligt missförstånd inom vänstern var de många kommittéer som uppstod över hela landet under de första månaderna 1979 ingalunda sovjetliknande organ. De flesta grannskapskommittéerna bildades via de lokala moskéerna direkt under prästerskapets kontroll. Andra kommittéer, bildade på fabriker, högskolor och gymnasier, började ofta som strejkkommittéer och sysslade nästan alltid med lokala frågor eller med samordning av mobiliseringarna mot shahregimen (till stöd för journalisternas strejk mot censuren, till exempel). Vissa av dessa kommittéer togs över av Khomeinis anhängare efter februari 1979 och förlorade snabbt all självständighet. Där de förblev verkligt självständiga organ, valda av arbetare, tjänstemän eller studenter, ägnade de sig enbart åt lokala frågor på den ena eller andra fabriken, kontoret eller skolan. Inte vid någon tidpunkt började dessa organ handla (eller uppfatta sig) som nya maktorgan. I första hand återspeglade de en verklig önskan om gräsrotsdemokrati, som begränsade sig till lokala frågor. Av just denna anledning blev det relativt lätt för de nya makthavarna att gradvis omvandla dessa organ till korporativa konsultativa råd. Den mest långtgående politiska utvecklingen ägde rum i söder, bland oljearbetarna, vars råd utfärdade ett uttalande som krävde att en arbetarrepresentant skulle utnämnas till det Revolutionära Rådet, eftersom ”arbetarna spelade en så viktig roll i shahens störtande”. Men inte ens detta blygsamma förslag följdes någonsin upp av arbetarna.
Men själva förekomsten av sådana självständiga kommittéer, flocken av tidningar och böcker, bildandet av partier och organisationer och utövandet av yttrande- och församlingsfrihet hotade oundvikligen upprättandet och' befästandet av Guds regering på jorden. Under de första månaderna efter makttillträdet föresatte sig Khomeinis regim att systematiskt utrota detta hot.
Det fanns två perioder i denna process, vilka åtskildes av attackerna i augusti 1979 mot pressen, vänstern och Kurdistan. Under den första perioden var inte regimen förmögen att inleda ett angrepp på bred front, och inte heller behövdes en så drastisk aktion.
Trots försöken från de ledande grupperna kring Bazargan och Khomeini att genomföra en mjuk maktövergång som skulle bevara alla statens viktigare militära och repressiva verktyg intakta, så bröt den iranska armén samman och SA VAK-lokaler togs över och brändes ofta ner under dagarna i februari 1979. Flera månaders konfrontationer med jättelika gatudemonstrationer hade allvarligt undergrävt soldaternas moral, vilket ledde till omfattande deserteringar och brist på disciplin. Avrättningarna av många ledande personer i armén och SA VAK (förespråkat och genomfört av Khomeinis anhängare mot Bazargans protester) underminerade arméns moral ytterligare, speciellt bland officerarna. Vad som återstod av armén var ett ineffektivt organ vars soldater för tillfället var mer intresserade av experiment i gräsrotsdemokrati än av exercis och andra arméövningar. Rekonstruktionen av armén, eller uppbygget av nya förtryckarinstrument som t ex den islamska milisen, Pasdaran, krävde tid.
Under tiden vidtogs politiska förberedelser för att demoralisera och demobilisera de delar av massrörelsen som inte var politiskt formade och organisatoriskt dominerade av prästerskapet. Månader av noggranna förberedelser föregick attacken i augusti 1979, varvid regimen under tiden provade styrkeförhållandena. (Angreppet mot en del tidningar i juni 1979 var, även om det misslyckades, ett exempel på det).
Ledmotivet för Khomeinis politik under perioden före augusti var att eliminera varje av prästerskapet oberoende folkligt deltagande i skötseln av landets angelägenheter. Självständiga kommittéer upplöstes ofta, icke-konformistiska element demoraliserades och drevs ur dem som fanns kvar. Grundvalen för den senare politiska utvecklingen lades vid folkomröstningen om den Islamska Republiken. Den ofta utlovade konstituerande församlingen sköts flera gånger på framtiden. Hade en sådan sammankallats tidigare kunde det inneburit en ännu massivare och mer äkta majoritet för Khomeinis anhängare. Men tidiga val skulle motverkat de långsiktiga målen att upprätta en ”utvald” (till skillnad mot en vald) regering. Det skulle ha stärkt det element i massornas medvetenhet som var för fria och demokratiska val och ett regeringssystem som tillsätts genom val. Valen måste först inskränkas från en positiv handling av beslutande karaktär till en rådfrågning eller bara stadfästande handling. Majoriteten av befolkningen (och inte bara de massiva bastionerna bland städernas småbourgeoisi) måste antingen demoraliseras och förpassas till politisk apati och inaktivitet eller övertygas om att bara ”islamska experter” är lämpade att regera. Föreställningar om politisk demokrati ansågs vara ”västliga”, ”korrupta” och döda. Hela det imperialistiska utsugarsystemet grundades på borgerlig demokrati, inte sant? Så gick resonemanget. Primitiv populism påstods vara överlägsen.
I flera månader hölls ett tveksamt missnöje i schack av ett ständigt malande på teman som ”hotet om kontrarevolution”, ”faran för återupprättande”, ”den överhängande imperialistiska och sionistiska interventionen”. Under tiden började införandet av islamska lagar få fram budskapet att detta skulle bli en verkligt islamsk regering. Vänstern var mycket tjänstvillig mot prästerskapet vad gäller de första temana och höll tyst om de senare. Vissa kanske höll med om de pryda och grymma umgängesregler prästerskapet införde. Andra viftade undan dem som ovidkommande detaljer som inte angick de arbetande massorna. När prästerskapet började avrätta prostituerade, till exempel, höjdes inte en enda röst till offrens försvar. Genom att utan protester gå med på ett allomfattande införande av islamska regler, samarbetade vänstern i själva verket i att förbereda det rep den skulle hängas i.
Hämnd mot det förgångna blev ett allt överskuggande tema i det dagliga livet. Detta var inte enbart ämnat att avleda massornas uppmärksamhet från dagens och morgondagens mer ”världsliga” problem, och inte heller var det bara ett sätt att skapa en atmosfär av utbredd skräck, terror och osäkerhet. Det var dessutom en del av återupplivandet av islamska traditioner och värderingar, bland vilka fanns betydelsen av hämnd och straff, i motsats till vad muslimer ofta har ansett vara den passiva kristna traditionen att förlåta. Men den viktigaste islamska traditionen att återuppliva var fredagsbönerna. I varje större iransk stad finns det idag en av Khomeini utsedd Fredagsimam, som osvikligt framför det senaste politiska budskapet i sin fredags-khofba (den predikan som föregår den egentligen bönen).
När regimen väl kände sig stark nog, slopade den den konstituerande församlingen till förmån för en skrattretande ”Expertförsamling”. Frånvaron av varje organiserat motstånd mot dessa ”val” övertygade uppenbarligen Khomeini om att tiden var mogen för att göra sig av med potentiella kritiker mot hans styre. Han insåg betydelsen av det stora röstskolket — mindre än hälften av de röstberättigade deltog i omröstningen — mycket bättre än vänstern. Långt från att innebära en aktiv bojkott eller växande meningsavvikelser, återspeglade det det faktum att desillusionerna med den islamska republiken skapade en stämning av apati och demoralisering. De flesta röstberättigade ansåg att deras röster antingen var meningslösa eller onödiga. De som var missnöjda med de rådande förhållandena kände sig redan maktlösa och vissa av den islamska regimens anhängare kände sig säkra nog att inte bry sig om att skaffa deras stöd.
I efterdyningarna till valet till Expertförsamlingen uttryckte en våg av protester från vissa grupper, inbegripet delar av prästerskapet kring Shari'atmandari, försenade klagomål mot valmetoderna, och gav därmed en vink om ett potentiellt hot mot Khomeinis projekt. Även om protesterna var matta, så var de omöjliga att tolerera i ett politiskt system som kräver fullständig underkastelse och likriktning. Den kurdiska rörelsens fortsatta styrka tornade också upp sig som ett hot mot en centraliserad teokrati. Det var dags att sätta stopp för den oberoende pressen, vänstern och kurderna, vilka var och en på sitt sätt var ett hinder för prästerskapets projekt.
Kampanjen inleddes med ett tal av Khomeini på Jerusalemdagen, där han sa att det hade varit ett misstag att inte agera tillräckligt revolutionärt efter maktövertagandet:
”Om vi, när vi knäckte den korrumperade regimen och krossade detta mycket depraverade hinder, hade handlat på ett revolutionärt sätt från början, slagit igen denna köpta press, dessa korrumperade tidskrifter, dessa korrumperade tidningar, ställt deras redaktörer inför rätta, förbjudit alla dessa korrumperade partier och bestraffat deras ledare, rest galgar på alla större torg, och om vi hade kapat bort alla bestickare och korrumperade, så skulle vi inte haft dessa problem idag. Jag ber om förlåtelse från den allsmäktige Guden och mitt kära folk... Om vi hade varit revolutionära så skulle vi inte ha låtit dem uttrycka sin existens, vi skulle ha förbjudit alla partier, förbjudit alla fronter, vi skulle ha bildat ett enda parti, mustaz'afeens (de förtrycktas) parti. Jag ber om bot för mitt misstag, och jag säger till dessa korrumperade skikt över hela Iran, att om de inte håller sig på mattan, så kommer vi att ta itu med dem på ett revolutionärt sätt... som vår herre som skulle dra sitt svärd mot mustahberen (förtryckarna) och konspiratörerna, och som på en dag lär ha halshuggit 700 juar från Bani Qarantia, som var likadana som israelerna, och kanske dessa israeler är deras avkomlingar... Dessa konspiratörer är av samma sort som kuffar (hedningarna), dessa konspiratörer i Kurdistan och på andra ställen tillhör de otrognas skara, dem bör vi behandla strängt... Revolutionsåklagaren måste stänga alla tidskrifter som är mot folkets vilja och är konspiratörer, han måste föra alla deras skribenter inför rätta och åtala dem. Han är förpliktigad att anmoda dem som är inblandade i sammansvärjningen och kallar sig partier, att ställa ledarna för dessa partier inför rätta... de delar av armén som inte lyder order (om att slå ned de korrumperade och konspiratörerna) måste vara medvetna om att jag kommer att ta itu med dem på ett revolutionärt sätt... Jag kräver av alla befolkningsskikt, av alla intellektuella och av alla partier och grupperingar, vars antal nu tyvärr överstiger 200, att de följer folkets väg, islams väg... annars kommer de att bli offer för sina egna missgärningar... Andra länder måste lära sig från vår rörelse,... folket i Afghanistan måste lära av Iran... Vi hoppas att enheten mellan all världens muslimer kommer att lösa islams, Palestinas och Afghanistans problem.”
Följande dag förbjöds alla oberoende tidningar, oppositionella gruppers högkvarter genomsöktes och det militära fälttåget mot Kurdistan inleddes. Detta fälttåg lyckades inte besegra kurderna, men pressen tystades och vänstern marginaliserades. Idag är ingen tidning legal som vågar gå emot Khomeini och den islamska republiken. De tidningar som lyckats få tillfällig legalisering har betalt ett högt politiskt pris: kapitulation inför Khomeini.
Händelserna kring ockupationen av den amerikanska ambassaden, hållandet av gisslan och kravet på utlämnande av shahen påskyndade konsolideringen av teokratin och förvärrade vänsterns förvirring och kapitulation.
Strax före ockupationen i november 1979 kännetecknades situationen i Iran av växande regeringsfientliga oroligheter — bland kurderna, på universiteten, där frågor om politisk diskussionsfrihet återigen rests, bland kvinnorna, varav en del började organisera sig mot de nya giftermåls- och skilsmässolagarna, som upphäver de små framsteg som gjorts under shahen, bland arbetarna, där det fanns en blygsam uppgång av den ekonomiska kampen.
Långt från att driva dessa strider framåt, fungerade ambassadockupationen som en broms på dem, genom att både avleda uppmärksamheten från de verkliga problem Iran stod inför och tjäna som en chans till typiskt fördunklande uppmaningar om ”nationell enhet”, nedtyngda av den islamska prägel som gör dessa ärevördiga reaktionära uppmaningar ännu mer bakåtsträvande. Khomeini befann sig nu i en ställning där han kunde skylla alla ekonomiska problem på amerikanska sabotage; en enorm propagandakampanj för att begränsa konsumtionen inleddes. Alla oliktänkande kunde nu stämplas som agenter för USA-imperialismen och följaktligen utsättas för massornas vrede. Khomeini har utnytjat tillfället till att genomföra vad han inte lyckats med tidigare; en massiv mobilisering av ungdomen till väpnade miliser under prästerskapets och deras bödlars fullständiga kontroll, och återinförandet av disciplin i armén.
Händelsernas effekt på massorna medvetenhet har knappast varit mindre bedrövlig. Det fullständiga avledandet av folkets uppmärksamhet från verkliga problem och fiender på hemmaplan slog ytterligare tillbaka processen av splittring mellan Khomeini och hans massbas, och skärpte den fördunkling och mystifiering som ändå från början hade kännetecknat upproret i Iran.
Ockupationen av den amerikanska ambassaden och mobiliseringarna kring den gav regimen ett gynnsamt politiskt klimat för att hålla en folkomröstning om den nya konstitutionen. Denna följdes av president- och parlamentsval i början på 1980. När valen väl var över följde nya angrepp på vänstern och de olika nationaliteterna.
Nya attacker mot det kurdiska folket började i april 1980. Inom två veckor hade dessa utvecklats till ett inbördeskrig i full skala. Det iranska flygvapnet deltog tillsammans med armén och den islamska milisen i upprensningsaktioner mot hela byar och städer.
En ny offensiv mot alla oliktänkande hade inletts redan med angreppen mot Mujahedeens högkvarter i mars 1980. I början av april angrep ”anhängare till Imamens linje” regelbundet vänsterns högkvarter på universitetsområdena. Bani-Sadr ingrep personligen och rättfärdigade dessa angrepp genom att 18 april ge alla vänstergrupper ett ultimatum att de skulle utrymma sina universitetshögkvarter inom tre dagar. Det var vänsterns sista, offentliga tillflyktsort, eftersom deras andra högkvarter hade stängts i augusti 1979. Under de följande dagarna angrep islamska banditer vänsterns högkvarter och orsakade tusentals sårade och döda. Flera avrättningar följde. På universiteten gjordes brasor av all vänsterlitteratur.
När man diskuterar klasskampens framtida utveckling i Iran måste två frågor klart hållas isär. För det första har vi frågan om att värdera de nuvarande styrkeförhållandena i landet och de sannolika utvecklingstendenserna. För det andra måste man börja utveckla ett revolutionärt program för socialismen i Iran.
Trots vänsterns jubel i Iran och utomlands över ockupationen av den amerikanska ambassaden, så är inte den nuvarande politiska situationen i Iran alls gynnsam för kampen för socialismen, vilket visar sig vid en flyktig blick på förhållandena två år efter störtandet av monarkin.
Den allmänna trenden för den från prästerskapet och dess politiska program självständiga kampen är nedåtgående, utom i Kurdistan. De andra nationaliteterna och etniska minoriteterna har inte lyckats upprätthålla något motstånd efter angreppen mot araberna i Khuzistan i början på sommaren 1979 och de mot balucherna på hösten 1979. Nya angrepp mot turkomanerna inleddes under våren 1980. Tolv ledare hittades halshuggna och ett nytt klimat mot att ”förlora en tum av vårt fosterland” skapades i väntan på nya attacker mot turkomanerna och kurderna, följda av inbördeskrig i full skala mot dem.
Kvinnornas kamp för lika rättigheter, som upplevde en blygsam återhämtning i början på hösten, överskuggades senare av ambassadhändelserna och president- och parlamentsvalen. Men även mobiliseringarna på hösten 1979 var mycket mindre än de i mars 1979 mot tvånget att bära slöja. Vid det tillfället demonstrerade nästan 20 000 kvinnor med en dags varsel mot Khomeinis påbud om slöjan. Protesterna på hösten utgjordes främst av kvinnor från yttersta vänstern och uppgick till knappt tusen personer. Det stränga införandet av ”islamsk anständighet” för kvinnor på sommaren 1980 utlöste ett mycket begränsat och helt oorganiserat motstånd.
Censuren över de landsomfattande medierna är total; rättsväsendet har befriats ur SAVAK:s grepp bara för att hamna under prästerskapets mantel; inga självständiga arbetarorganisationer har uppstått; arbetarklassen och städernas fattiga har fått sämre levnadsförhållanden och de kommer sannolikt att fortsätta att försämras.
Men mest förbryllande av allt är den politiska polarisering som har skett i landet. Den härskande alliansens borgerligt nationalistiska del har i praktiken sopats bort från scenen. Majoriteten av de som stödde Bazargan och hans regering under första halvan av 1979 har nu blivit hans öppna fiender. Även om detta återspeglar denna politiska strömnings oförmåga att ta itu med de sociala problem landet står inför, så är jublet bland en stor del av den iranska vänstern mer än malplacerat. Långt från att innebära en vänsterutveckling av massornas åsikter bort från den borgerliga liberalismen, så har denna polarisering ytterligare stärkt prästerskapets hegemoni och deras islamska regerings dragningskraft som det enda möjliga alternativet. Vänstern, å andra sidan, har vuxit minimalt under denna polarisering.
De försämrade ekonomiska förhållandena har, tillsammans med regeringens fortfarande svaga förtryckarapparat, och i frånvaron av progressiv politisk kamp, lett till en uppgång för arbetarnas ekonomiska kamp kring arbetslöshet, löner, arbetstider och -förhållanden, etc. Detta har gjort det dagliga livet alltmer odrägligt för småbourgeoisin och basarägarna. De ropar på ”lag och ordning”, och trycker på om ett snabbt stärkande av centralregeringen. För närvarande verkar de, med Khomeinis välsignelse, ha givit sitt stöd åt Bani-Sadr. För att få stanna vid makten (och rädda sitt eget huvud) måste han lyckas tillfredsställa kraven på ordning. Om han misslyckas finns det andra spekulanter på hans jobb. Guds Frihetskämpar (Hezb-o Allahis) har i det tysta organiserat sig och vuxit avsevärt. Det samordnade angreppet mot Mujahedeens högkvarter över hela landet gav en fingervisning om deras styrka.
Oavsett de exakta styrkeförhållandena på kort sikt mellan de olika härskande fraktionerna, så måste det understrykas, att för revolutionära socialister kommer den följande perioden att vara en period av långvarig, tålmodig politisk skolning. Såvida det inte sker ett framgångsrikt uppror för socialistisk demokrati i Sovjetunionen eller en segerrik socialistisk revolution i ett av de imperialistiska länderna (och därmed ger upphov till en ny tilltalande bild av socialismen i världsskala), så har majoriteten av iranier, i de persisktalande delarna i synnerhet, beslutat sig för att prova sin ”varken väst, eller öst, utan islamska” modell. Inom dessa övergripande ramar kan vi skissera framtiden för andra politiska tendenser, liksom den revolutionära socialismens uppgifter och program.
Av orsaker som redan nämnts ovan, har de borgerligt nationalistiska strömningarna av olika schatteringar, Nationella Fronten och Frihetsrörelsen, ingen reell framtid. Nationella Fronten, som redan är på fallrepet, har förlorat ännu mer av sina politiska galjonsfigurer och sin sociala bas. Den har reducerats till att minnas sitt förflutna, snarare än att frammana bilden av en ny framtid. Det enda större initiativ den har tagit var att fira Mossadeqs födelsedag och högtidlighålla årsdagen av hans död. I efterdyningarna av avslöjandet av en plan för att göra statskupp, genomfördes under sommaren 1980 en systematisk kampanj för att sammanlänka Nationella Fronten med kupplanerna. Dess högkvarter har tagits över av Pasdaran, och den kan inte ens ge ut en tidning längre.
Nationella Frontens mer radikala avkomling, den Nationellt Demokratiska fronten, fick under några månader lite vind i seglen genom att organisera oppositionen mot prästerskapet på en icke-kyrklig och demokratisk grundval, men den har inte hämtat sig från de fysiska angreppen mot sin sista demonstration till försvar för pressfriheten i augusti 1979.
Frihetsrörelsen, ursprungligen en utbrytning ur Nationella Fronten i början på 60-talet, hade föresatt sig själv att styra staten å prästerskapets vägnar, och de trodde att prästerna skulle stanna i moskéerna för att ge ”andlig” ledning. I och med att prästerskapet nu står i ledningen för staten finns det mycket lite utrymme kvar för Frihetsrörelsen. Hursomhelst är det högst osannolikt att massorna, när de väl börjar bryta med Khomeini, kommer att vända sig till politiska strömningar vars bankrutt har varit uppenbar i årtionden, och som inte har något sammanhängande alternativ.
De största av de icke-religiösa vänstergrupperna har en mycket liten folklig bas, speciellt bland arbetarna och de fattiga i städerna. De är starkare bland studenter, tjänstemän och statligt anställda. Alla dessa grupper — Tudehpartiet, Fedaeen, Dayhar — har i varierande grad också kapitulerat politiskt inför prästerskapet. I synnerhet Fedaeen och Payhar är dessutom politiskt mycket förvirrade och heterogena organisationer. Det är svårt att tänka sig att de skulle kunna bli ett tilltalande alternativ för grupper som bryter med prästväldet.
Inom den islamska rörelsen finns många strömningar. Det är här som en omvandling av den politiska kartan kan äga rum under kommande år.
Dessa politiska strömningar sträcker sig frän Mujahedeens vänsterreformism, via olika schatteringar och fraktioner inom prästerskapet och politiska personer knutna till dem, ända till extrema högerfascistiska grupperingar som Hezb-o Allahis. Mujahedeen har en avsevärd bas inom arbetarklassen och är inflytelserika i många arbetarråd. Det är den strömning som mest sannolikt kommer att växa under de närmaste åren som en islamsk arbetarströmning. I flera viktiga frågor har de intagit progressiva ståndpunkter och ibland stött kvinnornas, nationaliteternas och arbetarnas kamp; men så länge de stannar inom en islamsk ideologisk ram måste de hamna på reaktionens sida när de avgörande frågorna ställs (t ex deras tystnad om angreppen mot kurderna, och deras accepterande av Khomeinis order att utrymma sitt centrala högkvarter). Till sitt politiska kännemärke har de gjort de islamska råden (shoras), och de förespråkar ett regeringssystem grundat på dem. Men så länge Mujahedeen accepterar Khomeinis doktrin om att överlåta makten och auktoriteten på de högsta faghih, så kommer dessa råd att huvudsakligen förbli konsultativa organ som nedlåter sig att bli språkrör åt en populistiskt korporativistisk stödjepunkt för den islamska regimen.
Bani-Sadr, kring vilken ett helt skikt intellektuella och statstjänstemän idag förenar sig, kan grovt sett karakteriseras som en seriös islamsk tänkare som vill lägga den ekonomiska grunden för en islamsk republik. Hans relativt sett ”rationella” försök att få ordning i på ekonomin har hamnat på kollisionskurs med prästerskapets program för att få kontroll över statsapparaten (genom sin majoritet i Majlis) och grunda alla beslut i föreskrifter hämtade ur Koranen och shari'an.
De två största fraktionerna bland prästerskapet är det Islamska Republikanska partiet, under Beheshdi, och den kring Kho'ini-ha. Man kan säga att den viktigaste skillnaden mellan dem är att de förra försöker ge sig i kast med maktproblemen, och försöker få till stånd de uppgörelser och allianser som skulle stabilisera situationen. Kho'ini-ha, å sin sida, vill förbli de tidigare visionerna om en ren och fundamentalistisk islamsk samhällsordning trogen. ”Studenter som följer Imamens linje”, som ockuperade den amerikanska ambassaden, är knutna till denna fraktion.
Hezb-o Allahis (Guds Frihetskämpar, kallade så pga sitt motto: Bara ett parti, Allahs parti; bara en ledare, Ruh-o Allah [Khomeinis förnamn]) är en fascistisk grupp. Den är fortfarande liten men växer snabbt. Den stöds av ett antal välkända präster (speciellt Hojjat-o al Islam Ghaffavi) liksom vissa basarägare. Den rekryterar sina gangsters främst från massan av deklasserade stadsinnevånare.
En stor del av yttersta vänsterns propaganda och verksamhet i Iran har koncentrerats kring arbetarnas ekonomiska kamp. Men utifrån sin verkliga inverkan på klasskampens förlopp, är de ekonomiska kraven idag en sekundär betydelse. Å andra sidan är krav kring den politiska strukturens karaktär centrala, och de kan inte, som vänstern ofta gjort, begränsas till sekundära frågor om att skilja staten och religionen och avskaffa alla privilegier för shi'i-ter eller andra religiösa grupper.
Den speciella karaktären hos det politiska systemet i dagens Iran, det faktum att det är en teokratisk islamsk regering, är bestämmande för alla politiska frågor i Iran och måste därför utgöra den centrala axel i ett revolutionärt socialistiskt program.
P g a islams särdrag som ett socialt och politiskt system kan inte denna fråga ställas enbart i termer av sekularisering (skiljandet av religionen och staten). Som varje muslim lätt kan på peka, så kan inte islam ”skiljas från staten” just p g a att den framför allt är ett fullständigt socialt regeringsprogram. Man kan inte nog understryka detta. Genom att vända sig till islam har inte de iranska massorna blivit mer religiösa, utan mer politiska — på ett mycket speciellt och reaktionärt sätt.
De har vänt sig till islam som en vision av en framtid som de felaktigt likställer med en förbättring av sina liv. Precis som varje annat politiskt program som objektivt går emot de arbetandes och förtrycktas intressen, men som av politiska och historiska skäl har lyckats bli uttryckt för deras revolt och brännpunkten för deras förhoppningar, så måste man ta sig an islam och utmana den på varje nivå. I fallet islam blir denna utmaning dessutom mer omedelbar än någon annan politisk gruppering. Socialdemokratins tillväxt, t ex innebär en grundläggande men nödvändig tillväxt av arbetarnas organisering. Socialdemokratins makt grundar sig på organiserandet av arbetarna som klass. Det på senare tid växande stödet för ett arbetarparti i Brasilien, exempelvis är en mycket positiv utveckling. Revolutionära socialister välkomnar det och kämpar tillsammans med andra arbetarmilitanter för det (och för dess program), trots att det under de nuvarande styrkeförhållandena mellan revolutionärer och reformister mycket väl kan leda till bildandet av ett reformistiskt parti. Islam är emellertid grundad på en absolut och fullständig negation av varje självständig tanke eller handling. Den är en djupt anti-demokratisk världsuppfattning. Långt från att representera ett litet steg framåt för de förtryckta betyder dess tillväxt därför deras underordnande under prästerskapet, som — i teorin och inte bara i praktiken — befinner sig bortom ansvarighet inför massorna. Deras sociala och ekonomiska politik är dessutom sådan att den i sin tur ökar de förtrycktas materiella beroende av de religiösa institutionerna, snarare än att uppmuntra någon form av självorganisering (t ex utbetalning av välgörenhet som ett medel att åstadkomma ”social utjämning”). Det innebär att man inte kan ta itu med islam som ett socialt och politiskt system utan att utmana och bekämpa det över hela linjen. Man frestas nästan att ställa ett fullständigt socialistiskt program mot programmet för ett islamskt samhälle. Detta är givetvis nödvändigt när det är frågan om allmän revolutionärt socialistisk propaganda. Men också det vore otillräckligt. Att i dagens Iran endast och allenast koncentrera sig på allmänna anti-kapitalistiska och antiimperialistiska krav är meningslöst. Prästerna har makten och det faktum att det är en borgerlig regering och att produktionssättet är kapitalistiskt är nästan ovidkommande för dagsfrågorna och därmed för de omedelbara politiska uppgifterna.
För att belysa denna punkt ska vi göra en jämförelse. Israel är ett modernt borgerligt samhälle grundat på det kapitalistiska produktionssättet. Kampen mellan arbete och kapital är grundläggande och måste inlemmas i de israeliska revolutionärernas handlingsprogram. I denna mening är Israel likadant som andra kapitalistiska länder. Men i en mycket viktig mening är Israel olikt exempelvis de västeuropeiska länderna. Israel är också en exklusivt judisk sionistisk stat. Det är en nybyggarstat som grundas på exproprieringen och utdrivandet av dess tidigare palestinska invånare. Dessa kännetecken hos den israeliska staten präglar livets alla aspekter i detta land. De påverkar statsinstitutionerna, lagarna, kulturen; och de är i en eller annan form grundläggande komponenter i varje medborgares medvetande i Israel. För att komma till ett revolutionärt socialistiskt medvetande i Israel, dvs för att den israeliska arbetarklassen ska kunna övertygas om behovet att störta den borgerliga staten, måste de bryta med sionismen. Vänstersionister, som anser sig själva vara socialister och ofta är mycket bevandrade i marxismen, är i själva verket de renaste sionisterna av alla, och trots allt var de den moderna israeliska statens verkliga pionjärer.
Därför måste anti-sionistiska krav utgöra den centrala axeln i ett revolutionärt program i Israel. Problemet för israeliska revolutionärer är att vinna massorna från sionismen till socialismen; och den rad av krav som leder fram till detta utgör den speciella form som ett revolutionärt övergångsprogram antar bland de judiska massorna i Israel. Med andra ord är anti-sionistiska krav inte ett trevligt extra kännetecken som skiljer revolutionära socialister från andra strömningar inom ar betarrörelsen. Den mest militanta och explosiva kamp bland de judiska massorna i Israel kommer att bromsas, avledas och besegras (med argument som hotet mot den judiska statens säkerhet, etc.), om inte massorna under kampens lopp börjar bryta med sionismen.
Liknande rön gäller för fallet Iran idag. Givetvis skiljer sig den islamska staten från exemplet Israel i så måtto som prästerskapets herravälde inte grundas på speciella materiella privilegier för prästerskapet självt. Den är framför allt ett speciellt politiskt system.
Ett islamskt politiskt system skiljer sig från alla andra system genom att det är inneboende anti-demokratiskt. I ett system som grundas på lagar som inte lyder under mänskligt ingripande, ifrågasättande och hädelse, blir åsiktsavvikelser och kätteri samma sak. Ingen viktigare muslimsk politisk teoretiker har någonsin producerat en teori om demokrati — om folkstyre - och ingen muslimsk stat har någonsin grundats på politisk demokrati. En islamsk regim kräver påtvingat genomförande av vad prästerskapet anser vara i det islamska samhällets intressen, ett samhälle som grundas på Koranen, shari'an, etc. Detta är känt som principen om al-amr bi al-ma'ruf wa alnahg'an al-munhar (påbjud det goda och förbjud det onda). Dessutom inrymmer denna stomme av ”det goda och det onda” en hel rad bakåtsträvande lagar, samhällsnormer och en reaktionär ekonomisk politik. Man kan inte gripa sig an detta fenomen genom att plottra med den ena eller andra ekonomiska politiken, och reagera instinktivt, empiriskt, och på daglig basis mot det ena eller andra angreppet på kvinnor, nationaliteter, vänstern etc. Man kan inte sitta med armarna i kors och upprepa banaliteter om kapitalismen och imperialismen, och nöja sig med allmänna anti-kapitalistiska, antiimperialistiska krav. Det speciella övergångsprogrammet för den socialistiska revolutionen i Iran måste utgå från denna stats speciella politiska natur.
Upprättandet av en islamsk teokratisk stat är det centrala i händelseförloppet i Iran i februari 1979. Denna regim är historiskt sett mer bakåtsträvande än t o m shahregimen. Olyckligtvis och tragiskt nog har störtandet av shahdiktaturen inte inneburit några framsteg för kampen för socialismen. T o m de förbättrade kampvillkoren — som blott var resultatet av diktaturens sammanbrott och helt saknade samband med den nuvarande regimens karaktär — har mer än slagits tillbaka i och med konsoliderandet av den islamska regimen. Dessutom har den nya regimen slagit tillbaka, och kommer att fortsätta att slå tillbaka, t o m det minsta framsteg som gjorts vad gäller familjelagstiftningen, det juridiska systemet, brottslagstiftningen. Khomeinis islamska konstitution, som utfärdades av Expertförsamlingen, är mer bakåtsträvande än sin föregångare från 1906.
När den islamska regimen väl är politiskt och militärt stabiliserad, kommer dessutom genomförandet av dess ekonomiska politik att vrida tillbaka produktivkrafterna i Iran för en avsevärd tidsperiod. Till skillnad från de nationalistiska regimer som uppstod under efterkrigsperioden — Nasser i Egypten, Peron i Argentina, Ben Bella i Algeriet — och som genomförde delvisa och begränsade ekonomiska reformer (jordreform, delvis industrialisering), har Khomeiniregimen haft, och kommer att fortsätta att ha, en destruktiv och reaktionär effekt på produktivkrafterna. Ur ”samhällsekonomisk” synvinkel var det faktiskt shahen, och inte Khomeini, som var Irans motsvarighet till Egyptens Nasser. Det var den s k ”vita revolutionen” som påskyndade den delvisa, ojämna, begränsade, men ändå verkliga utveckling av kapitalismen i Iran.
Levnadsstandarden under Khomeinis regim har stadigt sjunkit och kommer att fortsätta att sjunka. Beroendet av inkomsterna från oljan kommer att öka allteftersom industriproduktionen stannar av. Samtidigt har oljeproduktionen minskat till mindre än en femtedel av vad den var under shahen. Regimen är oförmögen att sköta fabrikerna utan de kapitalister som flytt ur landet. De sammanlagda effekterna av allt detta kommer, i frånvaron av något alternativ, att skapa ytterligare apati och demoralisering.
Khomeinis regim har också en mycket skadlig effekt på den allmänna kulturella nivån i Iran. Den islamska tankelikriktningen undergräver utvecklingen av allt individuellt tänkande, all icke-konformism och all självständighet. Den traditionellt förtryckande familjestrukturen i mellanöstern får ny kraft genom att barn och ungdom tvingas in i islamska beteendemönster. Religiös intolerans har redan lett till angrepp mot kristna, judar, baha'is och t o m sunnimuslimer. Motbjudande och omänskliga uppfattningar, som glorifieringen av ”martyrskap”, våld och hämnd, frodas i dagens Iran. De effekter som allt detta kommer att ha på de iranska massornas framtid, på deras tänkare, poeter, författare, konstnärer och musiker, är inte lätt att avgöra idag. Men det är en skrämmande verklighet, och enbart på detta område utkräver prästerskapet att mycket bittert pris.
Sammanfattningsvis: Den centrala programpunkten i ett revolutionärt socialistiskt program för Iran idag måste vara fiendskap mot denna teokratiska islamska regim och själva tanken på en islamsk republik. Varje kamp och varje krav måste i de revolutionära socialisternas press och agitation länkas till behovet av att på alla sätt undergräva den styggelse som tagit makten i Iran. Att bryta loss individer och strömningar eller delar av massorna ur islams grepp som ett socialt och politiskt system är det enda sättet på vilket det kommer att uppstå ett revolutionärt avantgarde som är dugligt och effektivt i kampen mot regimen. Att bryta med islam får därför en övergångskaraktär i dagens Iran, i samma mening som ett brott med sionismen i Israel. Det är inte längre möjligt att agera som revolutionär i Iran utan att ha uppnått fullständig fientlighet mot själva begreppet ”islamsk revolution” och islamsk republik. Strejker som leds och organiseras mot regimen eller mot kapitalisterna, men på en vänstermuslimsk grund, är dömda att förlora i det långa loppet, precis som rent ekonomiska strejker i Israel aldrig har lyckats utmana den härskande klassens grepp, eftersom de inte utmanade sionismen, som är den centrala vattendelaren i det landet. Är du för eller mot prästerskapets styre — det är den mest centrala politiska skiljelinje som kommer att uppstå i det iranska samhället. Med tanke på den islamska regeringen karaktär, som grundas på den intoleranta teologiska uppfattningen om att ”påbjuda det goda och förbjuda det onda”, så kommer kampen för politisk demokrati och individuella rättigheter att bli den mest centrala frågan i klasskampen.
De krav och paroller som kommer att uppkomma i Iran kommer att täcka en hel rad frågor, från allmänna regeringsfrågor (kampen för en verkligt folklig demokratisk republik; sammankallandet av en suverän konstituerande församling; krav angående att alla regeringsämbeten ska göras valbara och avsättningsbara; avskaffande av faghih och det s k Islamska Rådet; demokratisering av alla vallagar; avskaffande av alla religiösa restriktioner när det gäller regeringstjänster; de lagstiftande, verkställande och juridiska organens överhöghet visavis prästerskapet; etc) till högst speciella krav angående rättssystemet (fullständigt åtskiljande av domstolar och lagar; inrättande av valda jurys; rätt till försvar och överklagan; avskaffande av avrättningar, piskstraff och alla sådana bestraffningar; återinförande av kvinnans rätt att inneha poster i rätten inklusive posten som domare; avskaffande av de speciella domstolarna för präster etc.). Man måste också kämpa för en hel rad demokratiska rättigheter (yttrande-, press-, och församlingsfrihet, etc.), konstnärliga och kulturella rättigheter (avskaffande av förbudet mot musik och dans, slut på film- och teatercensuren; och avskaffa den stat liga kontrollen över massmedia, i synnerhet radio och TV; upphöra med strypningen av universiteten, etc). Socialister måste också orubbligt kräva ett slut på alla intrång på de individuella 'friheterna och statens inblandning i privatlivet.
Som vi argumenterat tidigare, så är och kommer den nationella frågan och frågan om kvinnans rättigheter att fortsätta att vara de mest explosiva av de sociala frågorna. De förtryckta nationaliteternas kamp för självbestämmande kommer att förbli det största hindret för en konsolidering av prästerskapets makt.
Med tanke på karaktären hos de islamska lagarna rörande kvinnan, så kommer vi under den kommande perioden också att få bevittna en uppgång för kvinnans kamp för lika rättigheter. Det är de revolutionära socialisternas plikt att ta aktiva initiativ på detta område.
Inom dessa allmänna politiska ramar och en sådan prioritering av uppgifter och krav, med huvudinriktningen på den centrala frågan om den islamska staten, kommer alla andra frågor att finna sin plats som en del av ett allsidigt program för revolutionärerna i Iran i efterdyningarna från den ”islamska revolutionen” i februari 1979.
Översättning från engelskan: Göran Källqvist
(Ur Khamsin nr 8, tidskrift utgiven av revolutionära socialister från Mellersta Östern)