Fjärde Internationalen 5/81
I april 1978 kastade Afghanistans Folkligt Demokratiska Parti (PDPA) Duadregimen över ända och grep makten i Kabul. På så sätt besvarade PDPA den nya våg av förtryck som Daud iscensatt. Dauds uppslutning bakom imperialismen och shahen av Iran hade under senare år ökat.
Det är ett faktum att Akbar Kyder, en av parcham-fraktionens teoretiker mördades den 17 april 1978. Detta mord väckte förbittring bland en del av de arbetande skikten i Kabul. En betydelsefull protestdemonstration, som anklagade CIA för att ligga bakom dådet, ägde rum utanför den amerikanska ambassaden. Den 26 april arresterades en rad PDPA-ledare, inklusive Babrak Karmal, Hafizullah Amin, och Noor Mohammed Taraki. Efter detta och genom att utnyttja sin inplantering inom de väpnade styrkorna genomförde PDPA sin segerrika kupp.
Till en början rönte den nya regimen som PDPA upprättade ett stöd eller åtminstone en välvillig uppbackning från vissa delar av massorna. Vänstern — t o m i Pakistan — välkomnade ”aprilrevolutionen”. Men på mindre än tolv månader lyckades PDPA förbruka det kapital som stått till regimens förfogande. All aktivitet genomfördes ”ovanifrån” med stöd av statsapparaten. PDPA slog in på en kurs som är typisk för denna sorts radikala småborgerliga parti — stalinister såväl ideologiskt som i sin praktik. Man försökte tvinga igenom progressiva reformer som kunde svara mot massornas behov och förväntningar genom byråkratiska och i allt större utsträckning direkt repressiva metoder. Under Amins regim utlöstes en terrorvåg (några tusentals fångar och ett stort antal avrättningar) bland annat mot fraktioner inom PDPA, f d medlemmar och människor som i april 1978 haft en välvillig inställning till regimen.
Partiets övergripande program bestod av halvmesyrer, genomförda i en prioriteringsordning som står i motsättning till nödvändigheten av att bryta de dominerande skiktens grepp över massorna på landsbygden.
PDPA gjorde inte några långsiktiga försök att organisera fattigbönder, småbrukare och hälftenbrukare självständigt eller öka deras medvetande. Sådana ansträngningar var ett oundgängligt villkor för att genomföra en jordbruksreform, neutralisera och bekämpa reaktionen och storgodsägarna och framkalla en allians mellan massorna i städerna och fattigbönderna.
Istället genomdrev man en rad åtgärder som berörde sedvänjor och byarnas (bykommunernas) sociala och kulturella organisation. Sådana omvandlingar hade för att lyckas, krävt förutom en annorlunda politisk och kulturell känslighet från PDPA:s sida, en förståelse för nödvändigheten att massorna borde ha en verklig möjlighet att organisera sig och i praktiken själva genomföra jordbruksreformen. Detta skulle ha inneburit att ett kreditsystem ställdes till deras förfogande liksom ett system för distribution av gröda, att de givits garanti om att bevattningen skulle upprätthållas och att fattigbönderna tilldelades medel för att försvara sig mot fordringar från deras traditionella förtryckare.
Massorna på landsbygden fann sig på en och samma gång vara offer för PDPA:s alltmer repressiva metoder och politik, och en fortsatt slavtillvaro under de reaktionära stamhövdningarna. De drevs därmed till ett passivt eller aktivt motstånd som kunde utnyttjas såväl av reaktionära styrkor som av imperialismen. PDPA undvek att mobilisera massorna självständigt. Partiet bildade en fackföreningsrörelse men förvägrade dem strejkrätten.
Från och med april 1978 startade de stora jordägarna, stamhövdningarna som blott nyligen erhållit den juridiska äganderätten till jorden, mullorna såväl som de fundamentalistiska islamska pushtunerna, som redan stod i opposition till Duadregimen, väpnad kamp mot regeringen och hårda angrepp mot PDPA:s militanter och sympatisörer. Trots den sociala basen som de stödde sig på engagerade sig dessa reaktionära ledare i en strid mot varje reform för att rädda sin status som exploatörer och förtryckare. I den meningen, även om dess bas var begränsad , hamnade PDPA i opposition till det reaktionära lägret i ett inbördeskrig.
1979 uppstod rörelser inom de nationella och etniska kulturella minoriteterna i Nuristan, Hazaradjah och Tadjikistan. De uttryckte framför allt opposition mot centralstaten och PDPA som identifierades med den traditionella Pushtundominansen. Det faktum att bakåtsträvande sociala krafter kunde utnyttja detta motstånd förändrar inte det faktum att dessa rörelser vände sig mot nationellt eller etniskt-kulturellt förtryck.
Utöver dessa var, från denna tidpunkt, nationalistiska och antiimperialistiska organisationer med rötter i maoismen eller i populistiska islamska strömningar indragna i väpnad kamp mot regimen. En maoistisk grupp, Sethan-i-Melli, hade t o m varit representerade i 1978 års regering, innan den hastigt övergick till att bli en del av oppositionen. Dessa gruppers utveckling blir begriplig om den uppfattas som ett resultat av flera faktorer: återverkningar av den sinosovjetiska konflikten förstärkt genom den ständigt växande kontrollen so sovjetbyråkratin utövade över den afghanska staten; gruppernas och deras nationalistiska reaktion som ökade p g a deras maoistiska uppfattning om sovjetbyråkratins politik; den polisrepression som de hårt utsattes för.
Dessa organisationer hade ett verkligt inflytande, även om det enbart var regionalt. Faktum är att de sedan slutet av sextiotalet tävlat med PDPA om inflytandet i städerna. De lyckades vinna ett visst gehör bland Hazarerna och Tadjikerna. De bildade 1978-1979 omgrupperingar och fronter som t ex SAMA (Folkets organisation för befrielsen av Afghanistans folk) och den Afghanska fronten av Mujadhedkämpar som skapats under inflytande av det Afghanska folkets revolutionära grupp (marxist-leninister).
Indirekt, genom Egypten, Saudiarabien och den pakistanska diktaturen, uppmuntrade imperialismen, om än på ett begränsat sätt, de reaktionära krafterna som fanns baserade i Peshawar (Pakistan). Dessutom upphörde man att tilldela Taraki-Amin-regimen nya krediter. Kina stödde också de fundamentalistiska islamska styrkorna.
PDPA:s oförmåga att genomföra sitt program, det växande motståndet på landsbygden såväl som bland delar av städernas massor, uppkomsten av sprickor inom den afghanska armén, allt detta förstärkte regimens isolering. Konflikterna mellan de två främsta fraktionerna inom PDPA (Khalq och Parcham) och även inom Khalq ökade. De ömsesidiga attackerna paralyserade i sin tur regimens handlingsförmåga, och dess trovärdighet i massornas egna ögon minskade ytterligare. Regimen fann sig m a o i en fullständig återvändsgränd på den sociala och politiska nivån, även om den fortfarande förmådde med hjälp av styrkor från Sovjet genomföra framgångsrika militära motoffensiver, som t ex i oktober 1979 i Paktia-provinsen.
Den sovjetiska inblandningen ökade i omfattning efter upproret i Herat (mars 1979) och Jalabad och särskilt efter myteriet i Bala-Hissar (nära Kabul i augusti 1979). Detta ledde till upprepade sammanstötningar mellan sovjetiska rådgivare och delar av PDPA. Det är i detta sammanhang som byråkratin bedömde det nödvändigt att omedelbart göra sig av med Hafizullah Amin som i september 1979 förhindrat framgången för en palatsrevolution som syftat till att tillförsäkra den sovjetiska skyddslingen Taraki en nyckelposition. Taraki var mindre angelägen om oberoende i förhållande till Sovjet. Efter detta riktade den sovjetiska byråkratin alltmer in sig på en direkt intervention för att kontrollera läget.
I december 1979 försökte Kreml att som en fortsättning på den tidigare inriktningen med militära medel försöka förhindra ett fullständigt misslyckande av den egna och PDPA:s politik. Den massiva interventionen och den sovjetiska ockupationen av Afghanistan förklaras av flera sammanhängande faktorer.
Kreml ville förhindra att PDPA-regimen paralyserades och led nederlag och att den afghanska staten följaktligen upplöstes trots att ingen av de viktigaste reaktionära styrkorna eller koalitionerna som byggt upp en bas i Peshawar kunde göra anspråk på förmågan att ta makten och kontrollen över hela landet.
Som en av garanterna för stabiliteten i en zon som skakats av den iranska revolutionens utveckling och som underminerats av den pakistanska staten såväl som av den nationella frågans explosiva karaktär (Pusthunistan, Baluchistan), försökte sovjetbyråkratin dra fördel av imperialismens konjunkturella svaghet i regionen. Efter misslyckandet med politiken i Mellersta Östern försökte Kreml öka sin säkerhet, förstärka sina geografiskt strategiska ställningar gentemot imperialismen och vinna framgångar i sin kamp mot den kinesiska byråkratin. Detta initiativ från byråkratin är desto mer begripligt med tanke på att imperialismen startat en motoffensiv på den politiskt militära nivån sedan slutet av 1977 (genom att inte ratifiera SALT-II-avtalet, utveckla kryssningsrobotar i Europa och återuppta rustningstävlan.) Själva typen av vapen som fördes in i Afghanistan såväl som upprättandet av en ”tung” infrastruktur avslöjar också Kremls avsikter.
Beslutet att återföra Babrak Kar-mal, ledare för Parcham-fraktionen, med den sovjetiska ”flygburna förstärkningen” och söka stöd i den svaga partiminoriteten visar att byråkratin, i syfte att stabilisera situationen till sin egen fördel, var beredd att övergå till en ny fas i sin kontroll över den afghanska statsapparaten.
En sak är helt uppenbar: besluten om interventionen — ockupationen såväl som den politik som tillämpats efter den — togs av Moskva utan den afghanska regeringen och PDPA-majoritetens medverkan.
Detta är den enda parallell till det stöd som de kubanska och sovjetiska trupperna lämnat till regimer som de i Angola och Etiopien. I dessa länder utvecklades självständiga revolutionära processer med massmobiliseringar. Det var de sittande regimerna — som i det ena fallet stod för en sydafrikansk militärintervention, i det andra ett krig med Somalia — som vädjade om hjälp. Trots ett t o m betydande militärt beroende var Kreml och det kubanska ledarskapet tvungna att politiskt självständigt stå för sitt agerande inför regeringarna. Detta stöd välkomnades också, om än med olika grad av entusiasm, av de stridande massorna som ett bidrag till deras kamp.
Byråkratin har genom sin aktion visat att den för att uppnå sina målsättningar inte tvekar att förvägra de afghanska folken all politisk självständighet och all rätt till nationellt självbestämmande. Och det råder inget tvivel om att man kränkt det politiska oberoendet. Från den proletära revolutionens allmänna och särskilda intressen kan en sådan inriktning och ett sådant initiativ inte rättfärdigas.
Den militära ockupationen av Afghanistan kan inte rättfärdigas utifrån försvaret av Sovjetunionen. Klasskampen i Afghanistan — som naturligtvis kunde ha lett till PDPA-regimens fall — utvecklades inte vid något tillfälle på ett sådant sätt att krafter som kunde angripa Sovjet eller orsaka en större konflikt som inbegrep imperialismen och ifrågasatt Sovjetunionens samhälleliga grundvalar, kunde ha kommit till makten. Kremls tidigare och nuvarande politik gentemot de värsta kapitalistiska och diktatoriska regimerna vid Sovjets gränser (Dauds Afghanistan, shahens Iran eller Turkiet) och, omvänt, dessa regimers inställning till Sovjetunionen, bekräftar denna analys.
Den sovjetiska ockupationen har dessutom negativa följder för arbetarklassens läge, internationellt. Genom att åsidosätta de afghanska folkens rätt till självbestämmande och genom att militärt ingripa i ett jordbruksbaserat land som dessutom är väldigt underutvecklat, ställer byråkratin nya och tunga hinder i vägen för den permanenta revolutionen i hela området. Frågan om det nationella förtrycket kan där inte skiljas från och än mindre ställas i motsättning till klasskampen, tvärtom är den en viktig del i den antiimperialistiska och anti-kapitalistiska mobiliseringen. Kreml-byråkratins agerande utgör ett allvarligt slag mot arbetarklassens internationella enhet.
Ockupationen är ett vapen reaktionen kan använda för att ställa ”socialismen” i motsättning till kampen för nationell frigörelse och demokratiska rättigheter. Borgerliga nationalister och reaktionära hypernationalistiska islamska grupper använder det för att förbättra sitt anseende bland de arbetande massorna.
Den sovjetiska invasionen vilseleder arbetarna politiskt i internationell skala genom att slå mot den proletära internationalismens idé, i vars namn den sovjetiska byråkratin så skamlöst rättfärdigar sin politik i Afghanistan. Den underlättar också borgarklassens anti-marxistiska och antikommunistiska kampanj. Den ger imperialismen ett argument för att rättfärdiga rustningspolitiken och avväpna massornas motstånd mot de militära utgifterna. Den ger imperialismen en möjlighet att rättfärdiga sina interventionsplaner i Mellersta Östern, Iran och Centralamerika.
Försvaret av den sovjetiska arbetarstatens samhälleliga grundvalar har faktiskt försvagatas av Kremls intervention. Försvaret är inte bara militärt utan vilar även på de arbetande massornas aktivitet och medvetenhet, internationellt, särskilt i de imperialistiska metropolerna.
Den sovjetiska interventionen måste fördömas, även utifrån försvaret av arbetarstaten, och de följdverkningar den får för arbetarklassens medvetenhets- och organisationsgrad över hela världen. När väl de sovjetiska trupperna massivt har gått in och tagit över den huvudsakliga krigsbördan står de naturligtvis vid Babrak Karmals ”sida” i de konflikter som ställde dem (bland andra) mot de reaktionära styrkorna.
Men utvecklingen visar att de sovjetiska truppernas ”objektiva” roll inte kan åkallas för att överge försvaret av de afghanska folkens rätt till självbestämmande eller för att framställa de sovjetiska truppernas närvaro som det ”mindre onda”.
a) Motståndets allmänna uppgång i den stora majoriteten av de 23 pushtun- och icke-pushtunprovinserna i Afghanistan har påskyndat mobiliseringen mot den sovjetiska ockupationen. Motståndet utgör en fortsättning på en historisk kamp för nationellt oberoende. Det uttrycker också det massiva förkastandet av en regering som i allas ögon förlorat all självständighet gentemot Sovjetunionen. Motståndet länkas till de ständiga konflikter med centralstaten som utmärker Afghanistans hela historia. De reaktionära och traditionella hövdingarna har m a o lyckats utnyttja den utbredda rörelsen mot ockupanten för att, under förevändning att kämpa mot ”chouvairs” (ryssarna) dölja att de försvarar sina egna intressen och att de är våldsamma motståndare till varje progressiv reform. Den sortens konfrontationer som de sovjetiska truppernas ockupation lett till förstärker de uråldriga stam-normerna, med alla dess hierarkier, och känslan av att tillhöra samma etniska grupp. Här har reaktionen enbra grogrund för sina projekt.
PÅ denna nivå är det uppenbart att Kremlarméns intervention och ockupation gynnar kontrarevolutionen. b) Motståndet mot den sovjetiska arméns närvaro är i stort sett hundraprocentigt. De ryska trupperna har inte fått stöd från befolkningen eller får delar av den som har någon verklig samhällelig betydelse. Delar av befolkningen som hittills har varit neutrala eller passiva börjar nu i olika stor omfattning, gå med i motståndet.
Upproret har inte förblivit lokalt, även om det är knutet till regionernas och stammarnas särdrag. Den geografiska utbredningen och det massiva stödet motståndet har bland befolkningen, förklarar varför en relativt snabb differentiering äger rum mellan det ”inre motståndet”, som mestadels är spontant, och de islamska fundamentalistiska politiska rörelserna, som är baserade i Peshawar sedan mer än tio år tillbaka. De sistnämnda är dessutom mestadels aktiva vid gränsens pushtunsområden, och är fortfarande väldigt splittrade.
Bland dem är Gulbudi Hekmatiar, Afghnistans islamska parti (Herzb-iIslami) den mest betydelsefulla fundamentalistiska organisationen. Den vägrar att delta i ”den islamska alliansen”. Denna allians samlade ursprungligen fem svagare rörelser: fronten för Afghanistans befrielse, ledd av imamen Seghbatullah Mujaheddi; Mohammad-Nabi-Mohammadis rörelse för den islamska revolutionen; Sayed Ahmed Gilanis nationella befrielserörelse; professor Burhanudin Rabbanis islam-ska förbund och, slutligen, en flygel av det islamska partiet med den gamla islamska ledaren Mohammed Younus Khales i spetsen. Dessa två rörelser har brutit med ”den islamska alliansen” och börjar närma sig Hekmatiar.
Motståndet kan dock inte på något vis reduceras till dessa organisationers aktiviteter.
De förtryckta icke-pushtun minoriteterna intog till en början en framträdande plats i det inre väpnade motståndet. Hazarahm en shiite-minoritet med mogulskt ursprung, bestående av extremt fattiga bergsbönder, bärare eller uppassare i städerna och som fortfarande är Pushtun, beskattnings- och dagsverkesskyldiga, befriade sitt område genom väpnad kamp. De har upprättat sin egen adminstration.
Nuristani, en etnisk-språklig minoritet, har gjort detsamma. I Baluchistan har Tajik, en minoritet som omfattar 30 procent av befolkningen, varit inblandad i omfattande konflikter med de sovjetiska trupperna som försöker ockupera deras dalar. På samma sätt har Baluchi, som onekligen utgör en minoritet i Afghanistan, men som hittills varit mer eller mindre välvilligt inställd till regimen som p g a sina egna intressen i regionen (framför allt vad gäller effekten av Baluchernas kamp på Pakistan), givit dem en viss handlingsfrihet är idag motståndare till Babrak Karmal och de sovjetiska styrkorna
Motståndet visar sig också i strejker, demonstrationer och öppet stöd till motståndet mot ockupationen i städerna Herat, Kandahr, Kabul och Dalabad.
Vilka utgör majoriteten av medlemmarna i det ”inre motståndet” och vem utsätts för Sovjets förtryck? I huvudsak är det de fattiga bönderna vars ledare självfallet i huvudsak är de traditionella hövdingarna och andra ledare. Delar av den traditionella småborgerligheten, intellektuella (varav alltfler utvandrar), statstjänstemän (strejken i februari 1980) och underklassen i städerna har i allt större utsträckning börjat ansluta sig. Bland studenterna och gymnasieeleverna, där Khalq och Parcham traditionellt har värvat stöd, har en stark motståndsrörelse börjat ta form med våldsamma sammanstötningar som följd. I april-maj 1980 utsattes manliga och kvinnliga studenter i Kabul, som demonstrerade för ett tillbakadragande av de sovjetiska trupperna, för brutal repression av PDPA:s miliser (soldaterna ur den afghanska armén vägrade skjuta).
I ett land som Afghanistan måste en mycket svag arbetarklass veta hur den skall vinna dessa krafter till sin sida. Utan dessa eller ännu värre i motsättning till dem och utan att svara på den förtryckta minoritetens rättmätiga strävande, är varje massmobilisering som har sociala omvälvningar för att inte tala om kampen för den socialistiska revolutionen, som mål, dömd redan från början att misslyckas.
c) Massornas erfarenheter under Taraki- och Aminregeringarna, de metoder PDPA och de sovjetiska rådgivarna använder, det sätt som interventionen genomfördes på, själva den sovjetiska ockupationen och byråkratins mål gör att den ”Röda Arméns” styr kor inte kunde eller kan bli instrument för en effektiv kamp mot reaktionen. Vilket gäller i ändå högre grad eftersom kampen inte kan vinnas enbart på' det militära planet.
Sovjet och Karmal är för att få en viss bas så angelägna om att upprätta en allians med hövdingarna och mullorna att de t o m försöker köpa dem! En sådan allians kan inte bli annat än bräcklig! För att vinna delar och vara delar av affärs-borgarklassen till lags, har regeringen återlämnat c:a 20 nationaliserade import- och exportföretag. De har återlämnat konfiskerade rikedomar till delar av borgarklassen. Jordreformsprojektet ifrågasätts inte bara i grunden utan undermineras från början av bristen på masstöd och av regeringens oförmåga att kontrollera området. Redan under jordreformens första fas återlämnades den tidigare exproprierade jorden till stamhövdingarna
Långt ifrån att svetsa samman leden inom PDPA — som enligt alla beräkningar har högst 5 000 medlemmar — har interventionen och ockupationen förvärrat konflikterna mellan Khalq och Parcham. Babrak Karmal ”enade” PDPA genom att avsätta och omplacera motståndare. Många av dessa motsatte sig interventionen och fortsätter att motsätta sig de sovjetiska truppernas närvaro. Sedan juni 1980 är det många ministrar, statsanställda och militärer tillhörande Khalqfraktionen som avrättats eller fängslats. I sitt 1980 års tal till minnet av ”aprilrevolutionen” framförde Karmal nya hot mot Khalqanhängarna.
De stora spänningarna mellan Parcham och Khalq kommer med nödvändighet att leda till att det projekt för en Nationell Front som Babrak Karmal initierade i januari 1980, och som hade varit svårt att genomföra även utan dessa motsättningar, misslyckas
Motsättningarna sliter också sönder statsapparaten och tvingar Karmal att försöka det omöjliga — att kontrollera statsapparaten enbart med hans egen Parcham fraktion.
Armén kommer inte undan regimens och dess institutioners allomfattande kris. Officerare som tillhör Khalq vägrar utföra order, deserterar och går t o m över till motståndaren. Nationalistiska officerare, som samlades kring aprilrevolutionen gör detsamma och följs i stor skala av sina soldater. Dessutom förekommer värnpliktsvägran. Ungdomen är inte motiverad att göra militärtjänst. Regimen har tvingats införa ett regelrätt legosystem som grundas på materiella privilegier såväl för armén som för Parchammilisen. En soldat tjänar 8000 afghanis i månaden medan en arbetare tjänar omkring 900. Detta har dock inte räddat de afghanska väpnade styrkorna från en fortlöpande upplösning
Sprickorna inom den afghanska statsapparaten och PDPA, de Kreml-skapade regimernas växande sociala isolering, dess oförmåga att genomföra en verklig reformpolitik, och effektivt styra Sovjets materiella stöd tvingar Sovjet att alltmer ersätta den spöklika afghanska statsapparaten. I juli 1980 delades Afghanistan upp i sju militära områden med en sovjetisk general i ledningen för var och ett. De utövar direkt kontroll över de administrativa, militära och t o m de nationaliserade statliga sektorerna. Sovjet har ett fast grepp om mineral- och gassektorerna. Karmalregeringen blir alltmer en fasad för ockupationsmyndigheterna vars agerande i verkligheten reduceras till repression (bombningar, folkomflyttningar osv). I april 1980 ersattes regementen ur den afghanska armén med sovjetiska trupper
Under dessa omständigheter och med hänsyn till materiella och politiska intressen, är det oundvikligt att Kreml inte bara motsätter sig oberoende massmobiliseringar utan också varje oberoende aktivitet från ett ledarskap som tillhör det läger som bekämpar reaktionen. Det är detta som givit upphov till att den afghanska armén — vars lojalitet kan ifrågasättas — tillgång till vissa vapen. Denna ersättningslogik tvingar Kreml att utveckla ett priskontrollsystem även inom PDPA och bland dess sympatisörer.
Interventionen och ockupationen har därför visat sig vara ett hinder för förstärkningen av en arbetar- och bonderörelse, för uppkomsten av ett ledarskap med förmåga att genomföra en social, politisk och militär kamp mot reaktionen. Ingenting rättfärdigar ett åsidosättande av rätten till självbestämmande. Den konkreta innebörden av denna rätt blir uppenbar i en situation där Sovjet i praktiken ersätter PDPA och ensamt fattar alla beslut. Principen är ett av de element i varje strategi för kamp mot reaktionen och imperialismen i Afghanistan och i hela området som inte kan åsidosättas.
För att vinna kampen mot alla de reaktionära styrkorna, mot de fundamentalistiska islamska styrkorna och de andra i Peshawar, samt de som har vunnit över och organiserat stora delar av det ”inre motståndet”, är det inte nog med att tillfoga dem en rad militära nederlag vid någon av deras offensiver, att renskrapa en del eller, än mindre, att bomba sönder utkanterna till en stad. Det avgörande är dessa styrkors förmåga att finna reserver och stöd hos massorna för att på nytt kunna organisera sig, för att återigen kunna ta upp sina attacker och säkra sitt politiska inflytande. Utgången av sådana bataljer kan inte avgöras militärt utan socialt och politiskt genom att dra massornas stöd ur händerna på reaktionens ledning.
För att leda och organisera kampen mot reaktionen är det nödvändigt att ha en social bas bland de skikt i städerna som är mest benägna att stödja en politik av demokratiska reformer och samhällelig omvandling. Men utan en allians med fattigbönderna och de förtryckta nationaliteterna, hamnar man snabbt i en återvändsgränd. Därför ställs den avgörande frågan om klasskampens utveckling på landsbygden. Hur skall man idag kunna skapa början till en enhet mellan de utsugna och förtryckta massorna i städerna och på landsbygden utan att kombinera försvaret av principen om självbestämmande med ett program för samhällelig omvandling och oberoende organisering.
Mer konkret: i Afghanistan idag finns det två aspekter i fråga om nationellt självbestämmande som ställs i förgrunden; å ena sidan försvaret av det politiska oberoendet och självständigheten inför den sovjetiska ockupationen och å andra sidan de förtryckta nationella minoriteternas rättigheter och strävanden inom den afghanska statens ramar och i regionen som helhet (Baluchistan). Problemet med att kombinera dessa uppgifter — vars lösning är avgörande för möjligheten att besegra reaktionen — ställs objektivt av händelseutvecklingen.
Motståndsrörelsen mot ockupationen rymmer inom sig sociala krafter med oförenliga intressen. Det existerar en politisk polarisering, om än begränsad, mellan de politiska organisationerna i den.
Sprickan mellan ett fragmentariskt inre motstånd och det ”yttre motståndet” förklarar misstron mot de islamska fundamentalistiska pushtunorganisationerna som vill pracka på hela motståndsrörelsen sin linje. De nationella minoriteternas massiva anslutning till motståndsrörelsen återupplivar de traditionella stamstrukturerna, men stimulerar i sin tur frigörelsekampen som kan få stöd i en massiv beväpning och i skapandet av befriade områden. Varje utdragen kamp frambringar och utvecklar m a o oundvikligen motsättningar mellan de lokala hövdingarna, jordägarna och de fattiga bönderna.
Organisationer som SAMA eller Fronten av Mudjahed-kämpar tar ofta — även om de får begränsat gehör och de utsätts för hård repression från Karmal-regimen — strid med de fundamentalistiska islamska organisationerna. Dessa strider uppstår som ett resultat av kampen om inflytande över en eller annan del av motståndsrörelsen, men också som en följd av verkliga motsättningar mellan deras politiska och sociala plattformar. I rörelsen mot den sovjetiska ockupationen i sin helhet utkristalliseras de samhälleliga konflikter som är typiska för ett land som Afghanistan, sakta men säkert.
Idag kan vi se en förskjutning, åtminstone början till en, i de samhälleliga konflikter vars skiljelinjer inte längre enbart överensstämmer med skiljelinjerna mellan PDPA och reaktionen. Konflikter förekommer även inom motståndsrörelsen i form av en samhällelig, etnisk-nationell och däri inberäknad politisk polarisering.
Krisen i PDPA och Khalqfraktionens opposition bestäms till stor del, i det nuvarande läget, av en samverkan mellan den extrema försvagningen av Karmal-regimens sociala bas, utvecklingen och omfattningen av det inhemska motståndet mot den sovjetiska ockupationen, och det sätt på vilket de sociala konflikterna kommer till uttryck i hela rörelsen. Mot den bakgrunden förvärras de traditionella sammanstötningarna bland klickarna allt mer.
Marxistiska revolutionärer bestämmer sin linje på grundval av försvaret av arbetarna och böndernas intressen och av kampen för att besegra reaktionen — och imperialismen. De gör det genom att analysera massornas medvetenhetsnivå, den samhälleliga organisationen som historien har givit dem såväl som deras aktuellare erfarenheter. Massornas oberoende organisering och mobilisering är den enda effektiva garantin för ett försvar av deras landvinningar — hur små de än må vara — för ett erövrande av demokratiska rättigheter — reformer och samhälleliga förändringar såväl som för en effektiv kamp mot de reaktionära krafterna och deras internationella bundsförvanter.
Men denna linje möter ett gigantiskt hinder om de som försvarar massornas intressen inte klart tar ställning för de afghanska folkens rätt till självbestämmande (respekten för deras politiska självständighet).
Det skulle vara helt fel att ta avstånd från denna linje för försvaret av de förtrycka nationaliteternas rätt till självbestämmande genom att mot den ställa rätten till ”självbestämmande för arbetarna i städerna och på landsbygden” och motivera det med att stora grupper inom motståndsrörelsen är efterblivna. En sådan inställning tar helt enkelt inte hänsyn till de svårigheter för en klassdifferentiering att äga rum inom sådana sociala formationer. I själva verket innebär den parollen ett förnekande av den sovjetiska interventionens negativa effekter vad gäller differentieringen av klasserna i Afghanistan.
För att påskynda denna sociala differentiering är det helt nödvändigt att vinna inflytande inom arbetarklassen i städerna, i syfte att förhindra de reaktionära styrkornas kontroll över den. För att uppnå detta är det framför allt nödvändigt att resa demokratiska och sociala krav, att försvara segrar och att ta ställning mot den sovjetiska ockupationen. En sådan inställning kan vara en utväg för de som stödde regimen och några av dess progressiva åtgärder (oberoende av hur de genomförs), men som nu tar avstånd från den och vägrar stödja Sovjets politik.
På samma sätt är stödet till de afghanska folkens rätt till självbestämmande och politiska oberoende i det nuvarande läget, en förutsättning för att vinna gehör hos de förtryckta nationella minoriteterna. De senare kämpar mot Sovjet och ibland även mot de fundamentalistiska, islamska och centralistiska Pushunstyrkorna. Detta är det enda sättet att försvara de utsugna skiktens intressen bland minoriteterna i syfte att påskynda klasspolariseringen och ytterst förena de utsugna och förtryckta massorna i deras kamp för social frigörelse i Afghanistan.
Endast försvaret av en sådan strategi kan bidra till politisk och ideologisk klarhet i organisationer som SANA och Front av Mujahedekämpar. Endast ett sådant försvar gör det möjligt att bekämpa varje riktning som leder till en likvidering av den egna självständigheten i förhållande till reaktionära styrkor som agerar bakom parollen ”kamp mot invasionsmakten” — vilket utgör ett desto större hot med tanke på dessa organisationers starkt nationalistiska och maoistiska drag.
Massornas mobilisering och oberoende organisering bestäms m a o subjektivt, av frågan om självbestämmande, av vägran att stödja ockupationsgruppernas fortsatta närvaro. P g a själva den sovjetiska byråkratins natur, kommer varje tänkt uppsving för en självständig massrörelse, med en egen ledning, som kämpar för radikala sociala förändringar, att stöta emot Kremls militära och polisiära styrkor.
Trotskij understryker kraftigt, á propos den ryska invasionen av Finland, denna speciella konkretisering av stalinismens kontrarevolutionära politik.
Imperialismen och fr a USA har ökat sina ansträngningar att skaffa sig direkt närvaro och inblandning i området. Den gör sitt bästa för att stärka Ziaul Haqs diktatur i Pakistan. Den har ökat sitt stöd till de afghanska motståndsstyrkorna, som är baserade i Peshawae. Imperialismens intressen och politik går inte bara rakt mot arbetarnas och böndernas demokratiska rättigheter och sociala intressen, utan också mot de förtryckta folkens rätt till självbestämmande och politiskt oberoende i de halvkoloniala staterna i området.
En seger för de reaktionära styrkorna och imperialismen skulle också vara ett slag mot dessa rättigheter i Afghanistan.
I ”nationalismens” namn försöker de reaktionära ledarskapen sälja ut de afghanska folkens kamp till imperialismen i utbyte mot förment oberoende. Något som i sin tur befrämjar de imperialistiska projekten.
Det är därför som varje försvar av arbetarnas och böndernas såväl som de afghanska folkens intressen, äger rum genom en orubblig kamp mot de reaktionära afghanska styrkorna och mot imperialismen.
I den här delen av världen är den permanenta revolutionen nära sammanlänkad med kampen för nationell och social frigörelse. För att massorna ska vända sig till socialismen när de försöker lösa de problem de möter i kampen, måste den revolutionära arbetarklassen otvetydigt försvara rätten till självbestämmande och politisk självständighet. Det är m a o en förutsättning för att socialistiska och federativa lösningar ska få genklang inom de militanta förtrupperna i dessa länder.
Arbetarrörelsen i de imperialistiska länderna måste resa dessa krav på nationell och social frigörelse från imperialismen. Det är ytterligare en del av ett socialistiskt medvetande i de självständiga rörelserna som för en antiimperialistisk kamp.
Ett klart ställningstagande från den internationella arbetarrörelsens sida mot de imperialistiska och reaktionära planerna och för rätten till självbestämmande, i Afghanistan och i regionen, får stor betydelse i förhållande till de sovjetiska truppernas tillbakadragande. Det är ett av de politiskt mest effektiva instrumenten för att neutralisera Zias manövrer. Detta är ännu mer giltigt då den pakistanska regimen undermineras av nationell frigörelsekamp. Det försvagar de fundamentalistiska styrkorna, som börjar diskrediteras p g a sina metoder och gynnar de organisationer som kämpar för massornas social och nationella rättigheter.
Allt detta leder oss att anta att vi, efter ett tillbakadragande av Sovjets trupper, skulle få se en ny fas av centrifugala kriser och kamp mellan olika grupper och nationaliteter. Inom dessa ramar kan social och politisk differentiering uppstå. Dessutom finns det inget som säger att en reaktionär pushtunrörelse skulle kunna säkra sin hegemoni genom att ta kontrollen över landet och påtvinga sin auktoritet. Minoriteterna är inte beredda att acceptera en centralmakt i Kabul — ännu mindre nu när de är beväpnade och har börjat befria sitt land.
Dessutom tvekar imperialismen att kvalitativt öka sitt bistånd till motståndsrörelserna i Peshawar. De är, liksom Zia, klara över att det kunde leda till att rebellrörelser, som har kortlivade lojaliteter, beväpnas. Gevär som idag ges till viss pushtunstyrkor kan i morgon användas mot Islamabad eller sluta i andra händer (Baluchis).
Ett tillbakadragande av de sovjetiska trupperna skulle otvivelaktigt utgöra en fara för den nuvarande regeringens partisaner och för de progressiva element som varit knutna till dem. Kremls politik har bidragit till att försvåra deras ställning i förhållande till reaktionen.
Frågan om ”riskerna” som medlemmar av PDPA och anhängare av den regering som upprättades 1978 löper, kan bara behandlas i förhållande till de övergripande negativa effekterna som de sovjetiska truppernas fortsatta närvar har på klasskampens utveckling, nationellt och internationellt. Att uttala sig för ett tillbakadragande av de sovjetiska trupperna står inte på något vis i motsättning till ett ovillkorligt försvar av PDPA-medlemmarna och sympatisörer gentemot reaktionära krafter.
Revolutionära marxister sammanblandar inte principen om proletär internationalism, den effektiva hjälpen till kämparna i en pågående revolution, med en arbetarstats militära intervention — som den falskt presenterar som ”socialismens utbredning”, samtidigt som den förhindrar massornas oberoende aktivitet. Bakom dessa två motstridiga begrepp ligger skillnaden mellan ett försvar av den permanenta revolutionen och stöd till politiken att ”bygga socialismen i ett land”.
Revolutionära marxister förkastar därför varje inriktning som betraktar ett perspektiv på ”strukturell assimilering” som ett ”mindre ont” eller ett ”historiskt framsteg”. Det huvudsakliga kriteriet då man tar ställning kan inte vara förändrade egendomsförhållanden i Afghanistan utan effekten som byråkratins politik får på tre områden: världsproletariatets medvetenhets- och organisationsnivå, höjandet av dess förmåga att försvara sina landvinningar samt dess vilja att göra nya.
Om teorin om ”strukturell assimilering” inte kan röjas undan, kvarstår faktumet att Kreml för närvarande samtidigt som det vänder sig till de traditionella hövdingarna, genomför en militär intervention.
Annekteringar och ”strukturell assimilering” innebär en total chock för så gott som hela befolkningen i Afghanistan. Som tidigare historia visar skulle effekterna av en sådan process vara extremt negativa för klasskampens utveckling i hela området, aktiviteten, liksom höjningen av de afghanska massornas medvetande.
I det avseendet strider den politik Brezjnev-ledningen följer i Afghanistan till 100 procent mot den politik Lenin försvarade när han, mitt i den gamla tsar-staten hävdade att det var nödvändigt ”att erkänna varje nations rätt till självbestämmande, vilket bidrar till arbetarnas frigörelse”.
Revolutionära marxister fortsätter att försvara denna rätt för de nationella minoriteterna i Sovjet, inom ramen för kampen för den politiska revolutionen. De förstår de band som kan knytas när detta krav reses i Sovjet och i Afghanistan och i hela området i dag. Därför är revolutionära marxister i Sovjet för ett tillbakadragande av de sovjetiska trupperna från Afghanistan.
Mer allmänt förkastar de den sovjetiska byråkratins barbariska metoder i Afghanistan. Detta förkastande tillåter att idén om försvaret av Sovjets samhälleliga grundvalar — som inte får förväxlas med byråkratin — gentemot imperialistiska operationer avslöjas för arbetarna.
Revolutionära marxister kommer att driva kampanjer för att avslöja imperialismens hyckleri som består i att den samtidigt som den gör anspråk på att försvara ”de afghanska folkens frihet” ger sitt stöd åt reaktionära krafter och beväpnade kriminella diktaturer i området, i Sydkorea, på Filippinerna i Centralamerika.
De motsätter sig varje inriktning på okritiskt stöd åt ”det afghanska motståndet”. De kommer att grunda sina initiativ på följande temata: mot varje imperialistisk inblandning i området, för ett stöd åt arbetarna, bönderna och de organisationer som kämpar mot den sovjetiska repressionen; för de afghanska folkens rätt till självbestämmande och politiskt oberoende i Afghanistan. Fjärde Internationalen säger:
* Nej till imperialistisk inblandning i området.
* För tillbakadragandet av de imperialistiska baserna.
* Stöd de pakistanska arbetande massornas kamp mot Zia-diktaturen.
* För ett försvar av böndernas och arbetarnas demokratiska och sociala krav i Afghanistan.
* För ett ovillkorligt försvar av rätten till självbestämmande.
* Stöd till de progressiva organisationerna i deras kamp mot reaktionen och den sovjetiska repressionen.
* Mot varje terroråtgärd från de reaktionära styrkorna mot militanter och sympatisörer till PDPA.
* För ett slut på ockupationen och ett tillbakadragande av de sovjetiska styrkorna från Afghanistan.
* För ett oberoende och förenat Afghanistan.
12 maj 1981