Ur Fjärde Internationalen 3-4/1981
”Det är ingen överdrift att säga att tillväxten i industriländerna har varit möjlig genom recycling av oljedollar, och av den kolossala skuldsättningen hos deras kunder, utvecklingsländerna (nära 400 miljarder dollar), som sålunda har bidragit till att aktivera en sviktande ekonomi. Denna tidsfrist avslutas vid den tidpunkt då graden av skuldsättning i utvecklingsländerna blivit oacceptabel. Om somliga fortfarande förutser att tillväxten i industriländerna bör bli omkring 1% 1981, så är det kanske så, att de inte tar tillräcklig hänsyn till bumerangeffekten av de kreditrestriktioner som de icke oljeexporterande utvecklingsländerna kommer att lida av, och genom dem den internationella handeln.”
Detta varningsrop utstöter signaturen J. Petit-Laurent i tidskriften Marchés tropicaux, en publikation som är specialiserad på Afrika[1](1). Han förutsäger vidare: ”Så startar en recession 1981 som trots förebuden skulle kunna bli lika allvarlig som den l975.”[2] Utmärkande för den nya krisen är icke desto mindre den recession utan motstycke som den kommer att släppa lös i länderna som domineras av imperialismen. Det ”tredje utvecklingsdecenniet” blir för tredje världen i själva verket en period av ursinnig kamp för att överleva och för att hålla stånd mot nya imperialistiska kanonbåtar.
De dominerade ländernas skuldsättning, oavsett om det är till imperialistiska regeringar eller banker, härrör inte från krisen på 70-talet, även om fenomenet ändrade omfattning med krisen. Redan 1970 uppskattades skuldsättningen till 72,9 miljarder dollar av OECD. Den är en väsentlig del av den utvecklingsmodell som passar de imperialistiska ekonomiska intressena. Sedan slutet av andra världskriget har alla västländer ordnat finansieringssystem för att underlätta exporten av maskinell utrustning till de dominerade länderna. Därur har mångfalden av dåligt anpassade industrialiseringsplaner utvecklats: köp av maskiner eller kompletta fabriker, köp av teknologi och servicekontrakt. En industrialisering där varken förvaltningen eller tillämpningen, för att inte tala om innovationen, kan skötas av köparländerna i avsaknad av en politik för teknisk och vetenskaplig utbildning. Priset för att höja industriproduktionen och därmed bruttonationalprodukten (BNP), är under sådana förhållanden mycket högt: svag produktivitet, användande av lokala resurser för konstruktion av infrastruktur, flykt från landsbygden, sjunkande jordbruksproduktion och skuldsättning.
Låt oss som exempel ta skapandet av en sammansättningsfabrik för bilar. Kapital och teknologi måste komma från multinationella företag och från västbanker. Staten engagerar sig i kostnader för att bygga dyrbara vägar, och använder då en avsevärd del av det inhemska sparandet som vanligtvis är mycket svagt och som det finns ett skriande behov av i andra sektorer, framför allt i jordbruket men också i det allmänna transportsystemet. Om landet dessutom producerar lite eller ingen olja alls kommer utvecklingen av bilismen, som är begränsad till en minoritet av befolkningen, att höja oljenotan och följaktligen skuldsättningen till utlandet. Fallet upprepar sig med andra varaktiga konsumtionsvaror som är förbehållna en minoritet (tv eller kylskåp) och med infrastrukturprojekt som är prestigebetonade eller ska tjäna en nykolonial ekonomi. Ända tills det ögonblick då det trots bördan av importen (maskiner och reservdelar), av resursöverföringar till utlandet (utdelning på investerat utländskt kapital, royalties av alla de sorter) och trots bördan av utlandsskulden, inte längre är möjligt att stoppa maskineriet utan att störa den ekonomiska aktiviteten och höja en redan outhärdlig arbetslöshet.
Det finns många andra orsaker till de undertryckta ländernas kroniska skuldsättning. En av dessa förtjänar att understrykas, så mycket mer som de officiella siffrorna som publiceras om importen och utlandsskulden ofta inte redogör för den: vapenköpen. Också där finner de imperialistiska intressena en fördel, för övrigt på två sätt, dels i form av en marknad och dels i form av kontroll över landets in-och utrikespolitik.
Med fördubblingen av oljepriset har de icke oljeproducerande beroende länderna, vars betalningsbalanser redan tidigare varje år uppvisade ett underskott på ett tiotal miljarder dollar, fått se sitt underskott fördubblas 1974 för att nå omkring 70 miljarder dollar 1980. De icke oljeexporterande beroende ländernas totala utlandsskuld överstiger för närvarande 330 miljarder dollar. Beviljandet av sådana belopp kan förklaras av åtminstone tre orsaker.
För det första hade borgarklassen i väst behov av att upprätthålla betalningsförmågan på dessa marknader när den ekonomiska aktiviteten sjönk överallt. Under recessionen som följde 1973 kunde man bevara 3 miljoner arbetstillfällen i OECD-länderna tack vare exportökningen till utvecklingsländerna, förklarar Brandt-rapporten.[3]
Det är för övrigt av identiska orsaker som banker och stater i väst har ökat sina krediter till länder med en socialiserad ekonomi. Krediterna de beviljats har ökat från 21,5 miljarder dollar i slutet på 1975 till 47,5 miljarder i slutet av 1978. Och den har fortsatt att öka sedan dess, i synnerhet till Polen vars skuldsättning gentemot västekonomierna uppgår till 27 miljarder dollar. Denna explosion av internationella krediter är koherent med den ny-keynesianska politik som förs av borgarklassen i väst, en politik som haft en okontrollerbar expansion till följd, som delvis förklarar det aktuella återfallet i en recession.
För det andra är omplaceringen av vissa produktiva aktiviteter till länder med låga arbetskraftskostnader en nödvändighet för kapitalet, för att förbättra sin profitkvot och för att återföra ackumulationen på en ”sundare” bas.
För det tredje har privatbankerna befunnit sig i en situation av överlikviditet och följaktligen sökt efter kunder. De oljeexporterande länderna har ackumulerat avsevärda finansiella överskott, ända upp till 115 miljarder dollar 1980, trots sina betydande vapenköp, elitens kostsamma sätt att leva och ett pseudo-program för industrialisering (enligt iransk modell). En tredjedel av dessa överskott har deponerats hos banker som tillhör banksammanslutningsfonden[4] dvs 120,3 miljarder dollar i slutet på 1979. Även om de oljeexporterande ländernas insättningar inte utgör mer än en blygsam del av de totala depositionerna i de här bankerna, rörde det sig om en avsevärd tillströmning av friska pengar. Samtidigt hade de traditionella lånarna av dessa finansiella resurser — som fortfarande oriktigt kallas euro-dollar — nämligen de stora multinationella bolagen och deras filialer, övergett större delen av sina investeringsprojekt och utgjorde följaktligen inte en tillräcklig kundkrets. De icke oljeexporterande beroende länderna däremot, hade ett pressande behov av dessa finansiella resurser, om de ville fortsätta importera samma varor som förut trots sina höjda oljenotor. Deras finansieringsbehov var för övrigt så mycket större eftersom deras export minskade (på grund av kursfallet på råvaror och den allmänna nedbromsningen av den internationella handeln) och deras import, inte bara olja utan också livsmedel, ökade (en av konsekvenserna av den tidigare beskrivna ut vecklingsmodellen). Från 1974 till 1978 har de 39 länder som av Världsbanken klassas som ”låginkomstländer”, dvs vars BNP per capita är lägre än 300 dollar per år, fått se sina exportinkomster sjunka med 10% och sin import öka med 3% i fasta priser.[5]
De oljeimporterande beroende länderna har, enligt Världsbankens statistik, behållit en årlig tillväxt av BNP på 2,7% per capita under perioden 19701980, dvs en högre tillväxt än industriländernas (2,4%). Men denna siffra anger bara en statistisk genomsnittstillväxt (den säger oss ingenting om hur situationen utvecklats för vare sig sockerarbetaren i Pernambuco i nordöstra Brasilien, eller för den bolivianske gruvarbetaren eller för djuruppfödaren i Sahel). Dessutom har denna ”tillväxt” köpts på kredit.
På samma sätt som de inte har förstått — eller velat förstå — orsakerna till och vidden av den aktuella recessionen, har de borgerliga ekonomerna och ledarna under lång tid förnekat allvaret i de fattiga ländernas skuldsättningsprocess. ”De attacker som nu görs mot banklånen till utvecklingsländerna är oberättigade och deras upphovsmän är blinda. Ty de tar inte hänsyn till det faktum att bankerna, när de fungerat som finansiella mellanhänder, har spelat en i högsta grad nyttig roll”, kunde man till exempel läsa i Monthly Economic Letter från First National City Bank i november 1976. Sedan den ”andra oljechocken”, dvs fördubblingen av oljepriset mellan 1979 och 1980, tittar samma analytiker närmare på saken. Tillfället är väl valt, eftersom det tillåter dem att lägga ansvaret för de dominerade ländernas situation på oljeproducenterna. Vid åsynen av perspektiven för skuldsättningen under 1980-talet, ifrågasätter de lånarländernas kapacitet att en dag betala räkningen.
De olika prognoserna för de icke oljeexporterande ländernas skuldsättning pekar i själva verket på ohållbara situationer. Enligt en av dessa prognoser, ”utvecklingsmodell för den privata kapitalmarknaden”, konstruerad av Amex Bank,[6] så skulle utvecklingsländernas totala skuld gentemot det privata banksystemet stiga från omkring 150 miljarder dollar i slutet av 1980 till 800 miljarder dollar i löpande priser i slutet av 1986, dvs en tredubbling i fasta priser. Underskottet i handelsbalansen skulle detta år bara uppnå 162 miljarder dollar, medan underskottet i bytesbalansen skulle uppnå 208 miljarder dollar, skillnaden beror på den växande bördan av räntor och amorteringar. Dessa skulle i själva verket öka med 16% om året i fasta priser, medan exportvolymen bara skulle växa med 5%. Under sådana förhållanden skulle räntor och amorteringar i förhållande till exportinkomsterna av varor och tjänster stiga ända till 36,4% 1986. Uttryckt på ett annat sätt så skulle mer än en tredjedel av de här ländernas sammantagna inkomster sugas upp av räntor och amorteringar.
Under sådana förhållanden kommer tillväxten på kredit att stanna upp mycket fort för flera av de här länderna, vilkas situation redan är oroväckande. Amex Banks modell förutser för övrigt att från och med 1982 kommer den internationella kreditmarknaden inte längre att kunna följa efterfrågan.
Förutom problemet med dess ökning ger också sammansättningen av skulden anledning till eftertanke. Andelen privata krediter, i motsats till offentliga (lån från stat till stat, uhjälp), har en tendens att växa med skuldens ökning i absoluta siffror. För enbart den del av utlandsskulden som är offentlig eller garanterad av staten, har andelen privata fordringar stigit från 32% till 49% mellan 1970 och 1978 (källa IMF). Nu är det så att de privata krediterna inte bara är mer ofördelaktiga, deras räntesatser har dessutom en tendens att flyta sedan några år — detta framtvingas av den monetära oordningen — dvs att följa den allmänna utvecklingen av räntan. ”Förändringen av kostnaden för pengar i USA, från 5% till omkring 20% 1980”, anmärker Pisani-rapporten apropå detta, ”för med sig en mängd svårigheter att betala räntor och amorteringar för de här länderna. Västbankerna kan på så vis försätta viktiga gäldenärer i betalningssvårigheter, vilket i sin tur uppenbarligen skulle framkalla uppseendeväckande konkurser.” [7]
Allt detta bidrar till att det privata banksystemet inte längre kan säkerställa recyclingen av oljedollar. I sin egenskap av president för Världsbanken, gjorde Robert McNamara i sitt tal inför Världsbankens styrelse den 30 september en översikt över situationen. Några utdrag förtjänar att citeras.
”Det här är tredje och sista gången som jag har förmånen att få ta till orda i denna talarstol. Det är ett tillfälle som medför ett visst ansvar och det är därför som jag ämnar vara särskilt ärlig och direkt idag... Under loppet av de sista 18 månaderna har den internationella konjunkturen försämrats avsevärt, vilket förmörkar perspektiven på ekonomisk tillväxt och, följaktligen, på sociala framsteg i de oljeimporterande utvecklingsländerna. Först och främst är situationen inte alls densamma som 1974-1978: Den reella kostnaden på olja minskade i själva verket med omkring 23% mellan 1974 och 1978. Sedan 1978, har priset stigit rakt uppåt, och man tror att ökningen kommer att fortsätta under 1980-talet.
Mellan 1974 och 1979 ökade affärsbankerna snabbt sina fordringar på de oljeimporterande utvecklingsländerna. Fordringarna steg från 33 miljarder dollar till ett belopp uppskattat till 133 miljarder dollar. Men förhållandet mellan deras kapital och deras riskkrediter har nu försämrats, och i vissa fall uppskattar man sig redan vara alltför blottställda.
Vissa utvecklingsländer med mellaninkomster som redan är kraftigt skuldsatta, åtnjuter en mindre kredit än förut hos affärsbankerna. Dessa tar sannolikt en högre marginal på sina nya lån och höjer volymen på dem mindre snabbt än förut.
Under perioden 1974-1978, bidrog de bilaterala hjälpprogrammen och de internationella finansieringsorganen med avsevärda fonder, som förmildrade effekterna av prisstegringarna på energi. Olyckligtvis är det fara värt att volymen på denna typ av hjälp inte kommer att fortsätta att växa lika fort som tidigare.
Bördan av räntor och amorteringar på skulderna lättades avsevärt under 1970-talet av det faktum att de reella räntesatserna var negativa; men, sedan en kort tid tillbaka lånar utvecklingsländerna höga belopp till positiva reella räntesatser.
Många utvecklingsländer har redan i en sådan utsträckning minskat sin import, sina investeringar och sin konsumtion, att de knappast längre har något manöverutrymme i det avseendet.
De oljeexporterande länderna, som för närvarande ackumulerar ett överskott, kommer sannolikt att behålla det under en längre tid den här gången — vilket kommer att fördröja recyclingen — eftersom utan tvivel varken deras importvolym eller immigrantarbetarnas hemsändningar av pengar kommer att öka lika snabbt som under den föregående perioden.
Slutligen så kommer den förlängda recession som ger sig tillkänna i industriländerna, i synnerhet om den åtföljs av åtstramningsåtgärder för handelsutbytet eller kapitalflödet, att denna gång göra utvecklingsländernas anpassning svårare.”
Den andra punkten förtjänar att detaljeras, ty den visar i vilken utsträckning en bankkonkurs kan inträffa närhelst en stor låntagare inställer betalningarna, eller en stor depositör hos de berörda bankerna beslutar sig för en omplacering av sitt kapital (som de iranska ledarna hade kunnat göra, om de hade beslutat sig för att inte anpassa sig till det imperialistiska systemet, utan för att bekämpa det). Bankernas soliditet, dvs förhållandet mellan eget kapital och tillgångar (krediter till kunder), tenderar att minska sedan flera år. Professor Wallich, medlem av styrelsen för federala reservbanken i USA gav en uppskattning av problemet vid ett möte i Perugia 5-7 september 1980: ”För de stora amerikanska bankerna håller sig soliditeten uppskattningsvis mellan 3 och 4,5%”.
Wilfried Guth, medlem av styrelsen för Deutsche Bank, värderade i ett dokument nyligen de tre största västtyska bankernas soliditet till 3,93%, mot 6,02% för de fyra stora depositionsbankerna i London och 3,58 för fyra stora banketablissemang i USA. De sistnämnda bildar alltså eftertrupp, men de nämnda tre ländernas banker skulle överträffas av de stora schweiziska bankerna. Å andra sidan skulle det utan tvivel visa sig att de franska och italienska bankerna har en lägre soliditet, liksom de främsta japanska bankerna. I de nio stora amerikanska bankernas fall, har genomsnittssoliditeten försvagats från 5,38% 1970 till 3,90% 1979.[8]
Denna soliditet är desto svagare, eftersom de berörda bankerna omvandlar kortfristiga depositioner (som till en stor del kommer från de oljeexporterande länderna med kapitalöverskott) till långfristiga krediter, som i några fall till och med överskridit 10 år. Ledningen av vissa banker framträder som desto mera djärv och farlig när man dessutom vet att riskerna är mycket koncentrerade. Enligt The Economist i London den 17 maj 1980, har enbart tjugo länder stått för mer än 80% av lånen på euromarknaden sedan 1974, fem av dem för hela 40%. Nio amerikanska banker har ensamma beviljat omkring två tredjedelar av alla amerikanska lån till utvecklingsländer. Sex banker, slutligen, skulle ha lånat ut lika mycket som sitt eget kapital till två länder ensamma: Mexiko och Brasilien.
Inför hotet om en bankkrasch, som idag skulle få helt andra dimensioner än sammanstörtandet av Herstattbanken och några andra banker 1974[9], har ropen på kontroll av bankernas internationella aktivitet mångfaldigats. Det är alltså som Stewart Fleming skrev i Financial Times av den 31 juli 1979:
”De internationella bankernas växande betydelse, vilket utvecklingen av euromarknaden ger en idé om” (depositionerna i euro-värdepapper skulle, enligt Morgan Guaranty Trust, i bruttosiffror ha stigit från 110 miljarder dollar 1970 till 890 miljarder i slutet av 1978), ”åtföljs av en likaledes växande instabilitet i det internationella finanssystemet och av ett mångfaldigande av riskerna för de banker som verkar på den nämnda marknaden. Det gäller alltså att undvika att dessa störningar som hänger ihop med sammanbrottet för systemet med fasta växelkurser (Bretton Woods-systemet); övergången till flytande växelkurser; problemen som framkallats av OPEC-ländernas överskott; inflationens omfattning, den ena eller andra dagen mynnar ut i panik på den internationella finansmarknaden som en följd av någon bankkonkurs.”
Journal de Geneve, en institution som respekteras lika mycket som Financial Times av bankirerna, kommenterade den situationen så här i sin upplaga den 18 april 1980, under signaturen Marian Stepczynski:
”Sex år efter Herstatt-bankens uppseendeväckande konkurs, erkänner centralbankscheferna äntligen offentligt den enorma risk som svävar över våra huvuden på grund av euromarknadens mekanism, denna finansiella konstruktion som utan tvivel är den underligaste som man någonsin kunnat föreställa sig i västvärlden. Uppblåst som en enorm såpbubbla av recyclingen av OPEC-ländernas finansiella överskott på tio-tals miljarder dollar, mångfaldigar denna fullkomligt fria marknad risker som idag inget övervakningssystem är mäktigt att förebygga eller hämma, helt enkelt därför att det inte existerar något. På mindre diplomatiskt språk, en krasch liknande den som skakade den västtyska finansgemenskapen 1974 skulle mycket väl kunna upprepas. Det är inte alls nödvändigt med äventyrliga spekulationer i växelkurser för detta: volymerna i fråga, risken för vissa låntagares oförmåga att betala, de spända förhållandena mellan räntesatser, möjliga stopp av fordringar, skulle räcka för att besegra det mest solida av bankinstitut. Ty konkurrensmekanismerna som är enväldiga på det internationella planet, där frånvaron av varje lagstiftning i fråga om kapitaltäckningsskyldighet tillåter de banker som är djärva nog att arbeta med en reservkoefficient nära noll - ger säkerheten en uteslutande underordnad roll i anseendet för de etablissemang som är med i leken.”
De amerikanska valutamyndigheterna har inför de ökade farorna tagit till en restriktiv reglering (proportionell fördelning av riskerna, övervakning av bankledningarna av Comptroller of the Currency). Samtidigt har de amerikanska bankerna avstått från en del av marknaden till japanska och framför allt europeiska banker, som en följd av att man antog en restriktiv reglering, vilket också Tokyo antagit, i slutet på 1979. Idag är bara två tredjedelar av tillgångarna i de banker som hör till BRI i dollar, resten är i tyska mark och i schweiziska franc och, till en mindre del, i pund, yen och i franska franc.
Efter sina möten i Basel den 10 mars och den 14 april 1980, publicerade centralbankscheferna från BRI:s medlemsländer följande kommuniké:
”Centralbankscheferna erkänner den betydande del som bankerna har i recyclingen av betalningsbalansöverskotten som inregistrerats under de senaste åren. De har konstaterat att de internationella banklånens globala belopp har växt med en årlig takt på omkring 25%. För framtiden verkar dessutom återuppträdandet av OPEC:s överskott vara av sådan art att det nödvändiggör ett betydande bidrag från det internationella banksystemet till recyclingen.
Med den aktuella volymen på de internationella banklånen given och med en roll som det utan tvivel är förutbestämt att de kommer att spela, är centralbankscheferna överens om att erkänna att det internationella banksystemets soliditet och stabilitet bör bevaras, och att det är nödvändigt att undvika att dessa lån får oönskade konsekvenser, lika mycket med tanke på situationen för världsekonomin som för den ekonomiska politikens uppläggning i olika länder.
Med hänsyn till dessa överväganden har centralbankscheferna beslutat att stärka den periodiska och systematiska övervakningen av den internationella bankutvecklingen i avsikt att bestämma dess inflytande på världsekonomin, på den ekonomiska situationen i olika länder liksom, mer specifikt, på uppläggningen av deras interna penningpolitik och på soliditeten inom banksystemet taget i sin helhet. En permanent kommitté för euromarknaden ska undersöka den internationella bankstatistiken utarbetad av BRI, liksom annan nyttig information och ska redogöra för detta inför centralbankscheferna minst två gånger per år, vid behov oftare. Denna mera noggranna övervakningsanordning ska kunna ge en ram som, om anledning ges, tillåter att man intensifierar samarbetet mellan de olika länderna i fråga om penningpolitik.
Centralbankscheferna tillstår att bankerna tagna var för sig och det internationella banksystemet i sin helhet, i framtiden skulle kunna utsättas för större risker än tidigare, och bekräftar återigen den stora betydelse som de fäster vid vidmakthållandet av sunda kriterier i fråga om bankledning - i vad gäller, framför allt, en tillräcklig nivå på de egna fonderna, likviditeten och riskkoncentrationen. För den skull medger de stor prioritet åt ett fullständigt ombesörjande av de initiativ kommittén redan tagit, regler och praktik för kontroll av bankoperationer vad gäller övervakningen av bankernas internationella aktivitet på basis av deras bokslut, en bättre värdering av utsatta riskländer, liksom fastställande av mer kompletta och sammanhängande uppgifter för att tillåta övervakning av bankernas förändring av förfallodagarna.
Centralbankscheferna noterar att ojämlikheterna i konkurrensförhållandena mellan nationella bankaktiviteter och internationella, på ett allmänt sätt favoriserar tillväxten av internationella banklån.
De konstaterar dessutom att transaktionerna, som utförs genom förmedling av euromarknaden, kan ställa till problem för en effektiv tillämpning av den interna penningpolitiken i de länder där sådana skillnader är särskilt utpräglade. Centralbankscheferna kommer att fortsätta redan företagna ansträngningar för att minska dessa ojämlikheter i konkurrensförhållandena, samtidigt som man fullt ut tillstår svårigheterna som beror på existerande skillnader i de nationella banksystemens struktur och traditioner.”
Faktum är att konkurrensen som de olika bankcentra hänger sig åt, framför allt sedan de platser som kallas off shore dyker upp, där varje reglering är reducerad till ett minimum, avlägsnar varje garanti för att den internationella bankaktiviteten utvecklas utan en större katastrof. På detta område, som på så många andra, visar den privata ackumulationen klart i vilken utsträckning den, under 1900-talet, har blivit det främsta hindret för mänsklighetens framsteg.
De mest skuldsatta utvecklingsländerna
| Den offentliga utlandsskulden i miljarder dollar |
Räntor och amorteringar i procent av exporten av varor och tjänster |
|||
| 1970 | 1978 | 1970 | 1978 | |
| Mexiko | 3,2 | 25,8 | 23,6 | 59,6 |
| Bolivia | 0,5 | 1,7 | 10,9 | 48,7 |
| Uruguay | 0,3 | 0,8 | 21,5 | 45,7 |
| Panama | 0,2 | 1,9 | 7,7 | 39,2 |
| Chile | 2,1 | 4,4 | 18,9 | 38,2 |
| Zaire | 0,3 | 2,6 | 4,4 | 31,3 |
| Peru | 0,8 | 5,3 | 11,6 | 31,1 |
| Brasilien | 3,6 | 28,9 | 13,5 | 28,4 |
| Argentina | 1,9 | 6,8 | 21,5 | 26,8 |
| Costa Rica | 0,1 | 1,0 | 9,7 | 21,0 |
| Egypten | 1,6 | 9,9 | 28,7 | 22,2 |
| Algeriet | 0,9 | 13,2 | 3,2 | 20,9 |
| Zambia | 0,6 | 1,4 | 5,5 | 20,8 |
Källa: Rapport sur le développement dans le monde, Världsbanken, augusti 1980, tabeller s 154-155 och 158-159.
NB:
1. Ett lands totala skuld är ofta mycket större än bara den offentliga skulden som den här tabellen refererar till. Detta är särskilt fallet med Brasilien, vars privata skuld är nästan lika betydande som den offentliga skulden.
2. Räntor och amorteringar kan variera avsevärt från ett år till ett annat beroende på hur detta ser ut; bara en kalender över förfallodagarna kan således redogöra fullständigt för ett lands exakta situation.
3. Räntor och amorteringar i förhållande till exporten av varor och tjänster har ingen betydelse annat än i betraktande av varje lands exportpotential. Mexikos situation till exempel, med sina oljereserver som hör till de mest betydande i världen, är ur den synpunkten bättre än alla de andra ländernas i tabellen.
På grund av ökningen av risken för betalningsinställelser, den relativa försvagningen av bankernas reserver för att hålla stånd mot dem och frånvaron av en central världsbank" som skulle kunna spela rollen av en sista tillflykt som utlånare, blir de andra finanskällorna mer och mer fordrande.
Ordföranden för Chase Manhattan Bank, Willard C. Butcher, skriver t ex: ”Det är inte hållbart att bankerna ska — eller snarare bör — kunna trygga hela tyngden av recyclingen. Andra bör bära upp en större del, nämligen de officiella internationella organen och regeringarna, inbegripet OPEC-ländernas regeringar.” [10]
Sådan är också en av Brandt-rapportens rekommendationer.
Marknadens bedömning har inte låtit vänta på sig. 1980 skedde en klar förbättring av Euromoney's index, vilket mäter varaktigheten av och riskpremierna för de internationella krediterna (Spread), det steg från 79,6 i januari till 117,2 i oktober.[11] En sådan höjning av index, samtidigt som resurserna är mer överflödande än någonsin, anger en ökning av riskländerna, dvs en ökande misstro för låntagarnas förmåga att inlösa sina skulder, likaledes har kreditbeloppen börjat en klar tillbakagång, ett faktum utan motstycke under många år: mellan januari och augusti 1980 uppnådde krediterna i eurovaluta inte 44 miljarder dollar i löpande priser medan de översteg 53 miljarder under samma period l979.[12]
Det står emellertid klart att andra källor än den internationella kapitalmarknaden inte kommer att lämna ett alternativ som tillåter de undertryckta länderna att fortsätta sin tillväxt på kredit i samma utsträckning. Det finns tre internationella finanskällor förutom den privata bankmarknaden: de krediter som kallas offentlig utvecklingshjälp, de från de internationella finansorganen (gruppen kring Världsbanken, IMF, regionala utvecklingsbanker) och direktinvesteringarna.
Trots de angelägna ropen från de berörda länderna, från Brandt‑kommissionen och från de internationella organen, finns det inget som ger anledning att tro att u-hjälpen kommer att öka. Den tenderar snarare att minska. U-hjälpen från de industriländer som är medlemmar i FN:s kommitté för utvecklingshjälp (CAD), har bara ökat med 1,5% i fasta priser mellan 1965 och 1979. Den brittiska regeringen har t ex tillkännagett en minskning av hjälpen, från 0,48% av sin BNP 1977-79, till 0,38% 1985. USA:s uhjälp, den svagaste av industriländernas (0,10% av BNP), ifrågasätts ständigt av den amerikanska kongressen. Samtidigt som den tillkännager det faktum att industriländerna ger ut 17 gånger mer på upprustningen än på uhjälpen, så erkänner Världsbanken i sin senaste utvecklingsrapport från augusti 1980: ”Ingenting ger anledning att hoppas att märkbara framsteg ska förverkligas. (...) Anledningen är helt enkelt att de flesta regeringar inte bedömer det som önskvärt på det politiska planet, att utveckla u-hjälpen i ett ögonblick då de skär ner de inhemska kostnaderna.”
Den andra betydande hjälpkällan är OPEC-länderna. Hjälpen uppgick till så mycket som 2,7% av deras BNP 1975, och mycket mer för länderna kring Arabiska Viken (från 5 till 15 av BNP), men den tenderar också att sjunka i procent. I vilket fall som helst så har den ovan citerade rapporten från Världsbanken inte uppskattat den totala u-hjälpen till mer än 20,7 miljarder dollar för 1980 (varav 9,1 miljard dollar i gåvor och 11,6 miljarder dollar i krediter till subventionerade räntor),[13] på ett nettoflöde av kapital mot utvecklingsländerna på 74,6 miljarder dollar.
De internationella organen utarbetar nu i början av 1981, en mängd projekt för utvidgning av sina resurser och befogenheter, som det inte är möjligt att redogöra för här. Det räcker att veta att en majoritet av de regeringar som kontrollerar dem är emot en förvanskning av deras funktion. Trots flera års förhandlingar har IMF inte ens lyckats fullborda den sjunde förnyelsen av sitt kapital, vilken syftar till att öka detta från 51,2 miljarder till 76,8 miljarder dollar. Ökningen av kapitalet för de främsta utvecklingsbankerna (Interamerikanska utvecklingsbanken, Asiatiska utvecklingsbanken eller Afrikanska utvecklingsbanken), verkställs också bara mycket långsamt, till och med fastän den sist nämnda just har öppnat sitt kapital för icke-afrikanska länder och dess kapital därför i teorin borde öka från 1,6 till 6,3 miljarder dollar. Ett ersättande av privatbankerna från dessa organs sida skulle inte låta sig göras annat än till priset av mycket höga budgeterade bidrag från medlemsländernas sida — vilket inget av dem är berett att göra — eller genom skapandet av pengar ex nihilo. Denna sista lösning är likaledes utesluten, den internationella inflationen hotar redan den monetära ordningen tillräckligt. Det var för övrigt i egenskap av bättre informerad expert än någon annan som René Larre, verkställande direktör för BRI, i början av 1980 tillkännagav: ”De internationella organen kan inte garantera ersättandet av privatbankerna.”[14]
Vad det gäller direktinvesteringarna, så följer de rytmen för kapitalets internationella reorganisering, men kan inte föregå den. Uppskattad av Världsbanken till 10 miljarder dollar av kapitalflödet till utvecklingsländerna 1980, bör deras tillväxt, enligt samma källa — inte överstiga 3% om året under de närmaste fem till tio åren. Det fästs ibland stor vikt vid möjligheterna till investeringar av oljedollar (överskott från OPEC-länderna) i utvecklingsländerna. Faktum är att om oljeländerna idag inte längre nöjer sig med att göra enkla depositioner hos bankerna, föga inbringande och underkastade växlingsriskerna, så är de inte heller redo att ta företagsrisker i de fattiga länderna, och det är börsen i Tokyo som framförallt har dragit nytta av deras placeringar 1980. De japanska växlingsagenterna noterade 1980 arabländernas investeringar i yen — obligationer och aktier — till ett belopp på omkring 15 miljarder dollar.[15]
Som tidskriften Marchés tropicaux nyligen skrev, på nytt med en föga allmän klarsynthet: Enligt de tecken man kan samla på de olika finanscentra, verkar det som om flerparten av de underutvecklade länderna inför anhopningen av sina skulder tveka, att ådra sig nya lån; faktum är att nästan samtliga medgivna lån i eurodollar nu går till ”rika” länder. Volymen av de summor som lånas av de icke oljeexporterande utvecklingsländerna har alltså fallit vertikalt. Med hänsyn tagen till de tvivel man kan ha beträffande omfattningen av IMF:s räddningsoperationer, så riskerar man alltså att konstatera en betydande åtstramning av den internationella handeln i överensstämmelse med avtagande investeringar och konsumtion i utvecklingsländerna. Som den aktuella ”frysningen” av krediten kommer att visa, kan inte utvecklingsländernas import, och den motsvarande exporten från de rika länderna, i det oändliga grundas på krediter. Vilket man kan uttrycka genom att säga att krediten inte kan vara annat än en kortlivad form av ”ekonomisk imperialism.” [16]
Allt leder i själva verket till föreställningen att de beroende länderna har nått gränsen för skuldsättningen. Förhållandena är säkert mycket olika från ett land till ett annat, som vi kommer att se i fortsättningen, men bankdirektörerna håller på att bli mycket bekymrade över förvaltningen av deras plånböcker i ”riskländerna”, och de analyserar dessa risker med en större uppmärksamhet än någonsin. Och de ansvariga politikerna i kapitalistländerna förstår mycket väl det ytterligare hot som hänger över det internationella monetära systemet genom nivån på och riskerna med den internationella skuldsättningen.
Nivån på de belopp som överförs till de beroende länderna kommer alltså att sjunka märkbart. Och det räcker att summan av dessa belopp sjunker med 30% för att de inte ska finansiera mer än amorteringar och räntor på de tidigare ådragna skulderna. Ty de nya krediter som beviljades 1980 absorberades till 70% av räntor och amorteringar på skulderna. Denna procentsats var bara 55% 1975. Det är ytterligare en siffra som anger den gräns som skuldsättningen nått.
Som presidenten för Världsbanken tillkännagav i Washington den 30 september, ”de oljeimporterande länderna är mindre än någonsin i stånd att möta sina utvecklingsproblem”. Man kan olyckligtvis vara viss om att deras produktion per capita kommer att stagnera eller gå tillbaka. Den senaste utvecklingsrapporten från Världsbanken (augusti 1980) låter för övrigt klart förstå detta. Efter att ha gjort upp två tillväxthypoteser, den ena hög och den andra låg, ger den själv alla argument för att vederlägga båda hypoteserna. ”Vissa tecken gör det troligt att förutsättningarna för den låga hypotesen föreligger: det är inte säkert att hjälpen som forslas till låginkomstländerna når upp till den likväl blygsamma nivån för den höga hypotesen, och vissa länder med mellaninkomst stöter också på problem med skulderna och politiska svårigheter. Följaktligen är det utan tvivel den låga hypotesen som kommer att bekräftas, om inte de olika regeringarna tar till stränga åtgärder under anpassningsperioden. Och diverse faktorer, framför allt en allvarlig politisk instabilitet, större problem på finansmarknaderna eller en brytning i det världsekonomiska samarbetet, skulle till och med kunna leda till ännu sämre resultat.”[17] Sedan, längre fram, överger man sitt prat om tillväxt och rapporten tillstår: ”Den klokaste lösningen för vissa oljeimporterande länder skulle kunna vara att begränsa sina lån och acceptera en avtagande tillväxt under några år, medan de ägnar sig åt att minska underskottet i sina löpande transaktioner och att stärka sin solvens och förmåga att garantera betalningen av sina räntor och amorteringar.”[18] Bristen på sammanhang i Världsbankens förutsägelser lyser igenom i rapportens slutsatser, som rekommenderar de undertryckta länderna att ”minska sina underskott, men inte genom att minska sin import, utan genom att öka sin export”, trots att den trettio rader högre upp tillkännagav: ”Industriländerna importerar färre produkter med ursprung i Tredje världen.” Om det inte är till industriländerna, vart skulle då de beroende länderna kunna öka sin export? Säkert inte heller till OPEC-länderna, eftersom de också har brist på industriutrustning, know-how och livsmedelsprodukter. Perspektivet för 1980-talet är alltså varken den höga eller den låga hypotesen från Världsbanken, utan en så gott som allmän nedgång.
Eftersom kapitalismen utvecklas — och bryts ner — på ett ojämnt och sammansatt sätt, är det inte överflödigt att undersöka den troliga utvecklingen för åtminstone två grupper av länder, med mycket olika situation. Den första gruppen är det fyrtiotal länder med de lägsta inkomsterna, om vilka direktören för IMF, J. de Larosire, sade i Bonn den 29 oktober 1980, att de kommer att få ”utomordentliga svårigheter att finansiera sin import”. Dessa länder, liksom ett visst antal som Världsbanken betraktar som mellaninkomstländer har inte längre eller har aldrig haft tillgång till de privata krediterna. Om deras budget ska gå ihop varje år beror redan på imperialistmakternas goda vilja. Man kan lika gärna säga att de ytterligare svårigheter som den nuvarande recessionen kommer att sänka dem i, kommer att driva deras regeringar att återknyta de nykoloniala banden med de gamla eller de nya metropolerna. Såsom regeringen Ratsiraka på Madagaskar, till orden så bestämt antiimperialistisk sedan några år, företar ett diplomatiskt närmande till Frankrike, i utbyte mot en höjning av krediten från Fonds d'aide à la coopération (FAC), från 32 miljoner franska franc 1980 till 150 miljoner franska franc. I detta sammanhang skulle kapitalistländerna snarare dra nytta av den oförmodade vinsten och tendera att stärka den bilaterala ”hjälpen”, hellre än att öka de multilaterala organens resurser. Återknytandet av de gamla koloniala banden tvärsöver världen, står rentav på dagordningen överallt där folken inte tar vägen till verkligt oberoende dvs den socialistiska revolutionens väg, sådan som den utstakas av Kuba eller Nicaragua.
En andra grupp av länder består av den stora massan av utvecklingsländer utan olja, som förfogar över en något högre per capita-inkomst, och som traditionellt har tillgång till den internationella kapitalmarknaden. Där är IMF:s utpressning framdeles välkänd efter att ha tillämpats talrika gånger (Peru, Chile, Turkiet, Jamaica och till och med Portugal...): kreditlättnader (förlängd återbetalningstid för skulderna, utökad medverkan från IMF i överensstämmelse med tillväxten av deras resurser) i utbyte mot ett program för ökad utsugning av arbetare och bönder. ”De länder som är i stånd att anta tillfredsställande återhämtningsprogram kan hädanefter räkna med tillgång till Fondens resurser, som i vissa fall kommer att kunna nå upp till de traditionella beloppen flera gånger om”, deklarerade J. de Larosire vid IMF:s senaste årliga sammankomst.[19] Och det här är vad han menar med ”återhämtning”: ”Överföra en del av konsumtionsresurserna till investeringarna.” Det politiska priset som får betalas för en sådan politik — vilket kan gå ända till polis- och militärdiktatur som i Chile — förutsägs till och med. I samma deklaration rekommenderar direktören för IMF att låta oljeprishöjningarna fullständigt slå igenom på konsumtionspriserna, ”vilka de sociala och politiska återverkningarna än blir”...
Man bör lägga märke till att i denna andra grupp existerar det några länder som visserligen är kraftigt skuldsatta, men som disponerar över en redan avsevärd industriell infrastruktur (Sydkorea, Argentina, Mexiko, oljeexportör men mycket skuldsatt, eller Brasilien vars situation undersöks i en annan artikel).
Med den givna industrialiseringsgraden, och så länge de erbjuder seriösa politiska garantier, kan de försöka uppmuntra direkta investeringar, och på så vis lätta betalningsbalansen lika mycket. Detta schema är inte nytt eftersom direkt exploatering genom utländskt kapital är ett grundläggande drag hos imperialismen. Viljan att industrialisera till varje pris hade redan fått de ledande klasserna i vissa länder att anta en rad ultraliberala lagar för att ta emot utländska investeringar, i Asien, i Afrika, till och med i Europa (Irland eller Portugal under Salazar) och i Latinamerika. På denna sista kontinent har försöken till en självständig utveckling av ett nationellt kapital, uppmuntrade av den stora krisen 1929 och andra världskriget, fått ge plats för en liberal modell med en total öppning för utländskt kapital, framför allt i den södra konen (Chile, Argentina, Uruguay, Paraguay) men också i resten av Latinamerika. I detta avseende är utvecklingen av attityden från Andinska paktens länder gentemot utländskt kapital betecknande. Pinochets Chile har lämnat Andinska pakten, då man tillbakavisar dess protektionism och de restriktioner gentemot utländskt kapital som resolution 24 Cartagena-överenskommelsen innehåller. De andra medlemmarna i Andinska pakten håller i praktiken på att minska dess betydelse. Idag skulle processen med det utländska kapitalets in trängande påskyndas av ytterligare en orsak: sökandet efter de resurser som den internationella marknaden inte längre tillhandahåller. I detta perspektiv stimulerar t ex den brasilianska regeringen de multinationella filialerna i Brasilien, att omvandla de 14 miljarder dollar som de lånat på den internationella kapitalmarknaden till eget kapital. ”Bankerna vet att de bör värna om sina utlåningar genom ett större deltagande i landet. Den brasilianska regeringen bör, med andra ord, göra eftergifter för att underlätta aktieköp och ett inträdande på finansmarknaden för de utländska bankerna”, förebådar Journal de Gen6e den 11 december 1980.
De multinationella bolagens nästan fullständiga monopol på den internationella marknaden för forskning och teknologiöverföringar, gjorde idén om en självständig utveckling av ett nationellt kapital illusorisk. Nivån på skuldsättningen som de flesta utvecklingsländerna uppnått, i det ögonblick då världsekonomin sjunker ner i krisen, gör denna utveckling ännu svårare.
Även om påtryckningarna blir mycket hårda, stöder sig emellertid vissa härskande klasser på verkliga ”nationella” centra för kapitalistisk ackumulation, ofta i statens händer. Därifrån kommer ett mycket starkt motstånd mot att det utländska kapitalet griper kontrollen, och ett möjligt försök att höja ackumulationskvoten för det ”nationella” kapitalet, även till priset av en ökad exploatering av arbetarna och ett ännu hårdare politiskt förtryck. Det är detta motstånd som en sektor av den argentinska industrin uttrycker, som motsätter sig Videlas och hans ministers Martinez de Hoz liberala ekonomiska politik, eller den nya ledning som nyligen valdes för Sao Paulos industrifederation i Brasilien, vars ekonomiska beslut är mer ”nationalistiska” än det föregående sällskapets.
Översatt från franska: Kajsa Samuelsson (ur franska Inprecor nr 94-95, 16 februari 1981)
[1] Marchés tropicaux et méditerranéens, 7 november 1980, s 2946.
[2] Jfr Inprecor, nummer 67 från 16 januari 1980, ekonomiskt specialnummer med artiklar av Andre Gunder Frank, Ernest Mandel och andra, om den nya internationella recessionen, prishöjningarna på guldet, etc; och Inprecor nummer 81, 10 juli 1980, Ernest Mandel, ”La conjoncture au printemps 1980 et la nouvelle récession”.
[3] Rapport från Oberoende kommissionen för internationella utvecklingsproblem, överlämnad till FN:s generalsekreterare, under ordförandeskap av Willy Brandt, ledare för socialistinternationalen.
[4] De återstående två tredjedelarna är fördelade på förvärv av statliga värdepapper (särskilt amerikanska skattkammarväxlar), privata värdepapper, fast egendom, värdefulla metaller, direkta lån till enskilda eller stater.
[5] Bulletin du FMI (Internationella valutafonden, IMF), 20 oktober 1980, s 312.
[6] Euromoney, mars 1980, s 118.
[7] Rapport au Sénat français sur les perspectives des équilibres exterieurs de la France dans le nouvel environnement internationel, band I, s 108.
[8] Revue de presse de la Banque des réglements internationaux (BRI), 12 september 1980.
[9] Jfr Ernest Mandel, la Crise 1974-1978, Flammarion, collection Champs, Paris, 1978, kapital XII.
[10] Euromoney, oktober 1980, s 50.
[11] Euromoney, december 1980, s 13.
[12] World Financial Markets, Morgan Guaranty Trust Company of New York, augusti 1980
[13] Rapport sur le développement dans le monde, Världsbanken, augusti 1980, s 11, figur 2.5.
[14] Le Monde, 5 december 1980.
[15] Financial Times, 14 oktober 1980.
[16] Marchés tropicaux et méditerranéens, 31 oktober 1980, s 2660.
[17] Rapport sur le développement dans le monde, Världsbanken, augusti 1980, s 7.
[18] Rapport sur le développement dans le monde, Världsbanken, augusti 1980, s 31.
[19] Bulletin du FMI, 20 oktober 1980, s 315.