Ur Fjärde Internationalen 3-4/81
Henryk Szlajfer har i Warszawa publicerat flera bidrag till den pågående ekonomiska debatten i Polen. Inprecor har redan presenterat två av hans artiklar publicerade av Forum Augusti
-80 på initiativ av ”Solidaritet”-cirklar på den samhällsvetenskapliga fakulteten vid Warszawas universitet.
Följande intervju med Henryk Szlajfer behandlar de viktigaste ekonomiska problemen som diskuteras idag i den självständiga arbetarrörelsen. Vi är överens med honom om att den ”förenklade” motsättningen mellan central planering och marknadskrafternas (begränsade) frihet är konstgjord och falsk. Vi är likaså överens om att det under nuvarande förhållanden i Polen är nödvändigt med en viss utveckling av marknadsmekanismerna för att så snabbt som möjligt få igång jordbruksproduktionen och garantera befolkningen tillgång på livsmedel. Dunkelheten i den ekonomiska situationen — som gör varje centralplan till en illusion är ett obestridligt faktum.
Men det är inte klart bevisat att marknadskrafterna är de som mest effektivt kan avslöja den ”ekonomiska sanningen”. När det gäller beräkningen av inköpspriset är annars arbetarkontrollen mer räntabel; för uppskattningen av befolkningens verkliga behov och dess prioriteringar är en enkät, dvs en folkomröstning mer avslöjande än en fri prismarknad.
Dessutom är det viktigt även om man är överens om nödvändigheten i att utöka den fria marknaden för livsmedel och tjänster, att hela tiden vara medveten om de faror som det för med sig, och fr o m nu propagera för de åtgärder som är nödvändiga för att neutralisera situationen även om bara delvis. Framväxten av ett samarbete mellan småbönderna utan något som helst yttre tvång, som för övrigt växer fram nästan spontant ur bildandet av ”Bondesolidaritet” och den starka strömningen för självstyre på bynivå, är exempel på en sådan inriktning.
INPRECOR; — I diskussioner med medlemmarna, och till och med ekonomiska experterna i ”Solidaritet”, har jag slagits av den förvirring som råder om den ekonomiska reformdebatten i synnerhet vad beträffar Centralplanens roll och innebörden av återinförandet av de fria marknadskrafterna i ekonomin. Alla verkar mer eller mindre överens om vilka åtgärder man bör vidtaga i första hand inom jordbrukssektorn, men däremot verkar ingen ha en klar uppfattning om processens omfattning, i synnerhet inte när det gäller de andra sektorerna i ekonomin. Och det var vilka konkreta åtgärder man skulle vidtaga för att förena dessa fria krafter med ett vidmakthållande av en central planering som jag anar minst klart i de förslag som leder fram.
Henryk Szlajfer: Det är sant att de flesta människor inte ser klart hur förbindelserna ska vara mellan marknadskrafterna och den centrala planeringen. Det kan man bland annat förklara med den nästan totala avsaknaden av en Centralplan sedan fem eller sex år tillbaka. Man konfronteras med en situation där de centrala besluten hårt drivs igenom på ett administrativt sätt, utan att tillåta företagen någon autonomi; samtidigt som planen överhuvud taget inte fungerar som ett medel att samordna hela ekonomin. Det räcker med att jämföra de beräkningar som gjorts i planen med deras konkreta tillämpning i varje företag för att bli övertygad. Man kan konstatera ett enormt avstånd mellan dessa beräkningar och de ekonomiska resultaten, i förhållande till vad som planerades för fem eller sex år sedan. Det visar att planen var fiktiv, och det förklarar varför inte folk drar slutsatser från praktiken, att de har en tendens att förenkla det hela genom att likställa centralplanen med företagens centrala ekonomiska administration.
För närvarande har regeringens ekonomer — liksom de som är involverade i ”Solidaritet” — en tendens att tänka i förenklade termer och ställa Centralplanen och marknadskrafterna mot varandra. När de debatterar ekonomiska reformer refererar de till situationen som rådde i slutet på 1950-talet och som satte igång en debatt i början på 1960-talet angående värdelagen, priserna, Centralplanen, etc. Dessutom refererar de till en typ av ”klassisk” ekonomisk reform, den ungerska reformen. Enligt min mening är dessa tre utgångspunkter felaktiga. Främst därför att de förhållanden under vilka den ungerska reformen genomfördes var helt annorlunda än de som råder idag i Polen.
De viktigaste skiljaktigheterna är, för det första, att när reformen startade 1968 i Ungern, befann sig inte ekonomin i kris, medan det råder en strukturell ekonomisk kris idag i Polen. För det andra hade ungrarna inga problem med betalningsbalansen 1968, medan detta däremot är fallet i dagens Polen. Och för det tredje — vilket antagligen är den viktigaste faktorn — hade ungrarna investerat väldigt mycket kapital i jordbruket under hela decenniet innan reformen startade. Det vill säga de startade reformen 1968 utan några problem beträffande åtstramning av livsmedelsförsörjningen. Det begränsade dock inte de ekonomiska lagarnas spelrum.
I dagens Polen är livsmedelskrisen ett av de största problemen och så länge som reserverna förblir otillräckliga och livsmedelsbehoven inte är tillfredsställda kommer alla försök att förändra distributionsstrukturen vara dömda att misslyckas. Detta är de tre viktigaste skillnaderna mellan den polska och den ungerska situationen. Lägger man dessa tre element till det faktum att förvaltningssystemet och de mekanismer som möjliggör kontrollen över ekonomin nästan helt och hållet dött bort i Polen, förstår man varför regeringen är oförmögen att utöva kontroll över de viktigaste beståndsdelarna i den ekonomiska balansen vare sig det gäller råvaror, energikällor, de viktigaste halvfabrikaten, etc. Allt detta innebär att det är omöjligt, åtminstone under de två närmaste åren, att inleda en reform av klassisk typ i det här landet. Alla deklarationer och åsikter med anknytning till den här typen av reform är kanske värdefulla för framtiden, räknat två, tre eller fyra år framåt i tiden, men det viktigaste problemet just nu är helt enkelt att återställa ordning i ekonomin. Att veta vad man exakt disponerar över och vilka flaskhalsarna är inom produktionen, framför allt på det tekniska planet. Uppfattningen att det är nödvändigt att upprätta ordning i ekonomin innan man startar en ekonomisk reform, har framhållits med eftertryck av bland andra Czeslaw Bobrowski som, för mig, förblir den bäste polske specialisten i planering(2). Han har klart hävdat att man inte kan vänta sig stora reformer och inte heller stora förändringar nu genast; att man i bästa fall kan vänta sig några små förändringar i ekonomins funktion de närmaste två, tre åren.
När det gäller ”Solidaritet” så är de olika synpunkterna som hittills uttryckts i debatten ännu inte så klara. De som förespråkar att ”Solidaritet” borde agera inom ramarna för en traditionell fackförening söker totalt ignorera frågan. De framhåller att dessa problem inte är ”Solidaritets” sak, men däremot en sak för regeringen, och att det enda ”Solidaritet” kan göra är att godkänna eller avvisa den ekonomiska reformplanen när den presenteras. Det har hittills varit den huvudlinje som presenterats i fackföreningsbulletinerna.
Den andra strömningen, som ännu är svag men som vinner anhängare i takt med tillströmningen av nya medlemmar i ”Solidaritet”, försvarar idén att förberedelserna för den ekonomiska reformen bör vara ett av huvudämnena i fackföreningens debatt, eftersom den antagna reformen kommer att avgöra ”Solidaritets” plats i kontrollen av landets ekonomi. I själva verket kommer varje beslut från riksdagen angående lagarna för företagen eller den ekonomiska reformen att begränsa, eller tvärtom utvidga ”Solidaritets” aktionsfält på det ekonomiska området. För min del anser jag att den andra strömningen har rätt, och att det är nödvändigt att snabbt släppa lös diskussionen om den ekonomiska reformen i ”Solidaritet”, samtidigt med debatten om den legala ramen för de oberoende fackföreningarnas verksamhet.
För att återgå till frågan om Centralplanen, anser jag att f o m de ögonblick man inte blandar ihop planering och central administration — vilket man ofta gör — är det fullt möjligt att ge en stor marginal av självstyre till företagen, utan att för den skull överge idén om en Centralplan. Det väsentligaste är att begränsa och klart definiera plankommissionens verksamhetsfält, att avgöra vad som är under dess kontroll och vad som inte är det. Det är t ex uppenbart att de viktigaste kriterierna bör bestämmas av den här kommissionen, och den bör likaså spela en avgörande roll — även ur den administrativa ledningens synvinkel — i kontrollen av råvaruproduktionen eller basinvesteringarna i den tunga och den lätta industrin. Men det övriga borde vara decentraliserat; att besluten tas direkt genom en samordning mellan företagen, utan centralkommissionens administrativa inblandning.
Men den andra huvudfrågan berör utarbetandet av Centralplanen, på vilket sätt man ska få med arbetarna vid företagen. För att uppnå det målet borde planeringsprocessen utgå från företaget. Det är speciellt viktigt när det gäller råvarorna. Man behöver bara se vad plankommissionen för närvarande väntar sig för produktionsresultat från t ex gruvsektorn, och hur mycket gruvarbetarna är beredda att satsa. Skillnaden mellan de två uppfattningarna ligger på omkring 20 miljoner ton kol om året... Detta visar att man kan utarbeta en realistisk plan om man utgår från basen som idag är fallet i gruvorna, där arbetarna har lagt fram sina synpunkter till regeringen. Frågan om det är realistiskt eller inte är helt enkelt avgörande för planens existens. Hittills däremot har tillvägagångssättet för utarbetandet av planen varit helt annorlunda. Kriterierna fastställdes uppifrån, i hjärtat av planens centralkommission. Det förklarar den senaste planens verklighetsfrämmande mål, vilka resultaten inte motsvarar.
— Vilka prioriteringar bör göras, enligt dig, för att bota den aktuella ekonomiska krisen?
— I fråga om prioriteringar är det mycket enkelt. Nu genast, i alla fall, räcker det att utgå från behoven. All diskussion bör bestämmas av de huvudproblem som majoriteten av folket träffar på i sitt dagliga liv. Man kan genast urskilja fyra olika prioriteringar.
För det första är det lämpligt att väsentligt öka kapitalet inom jordbruket, med målet att så snabbt som möjligt eliminera livsmedelsbristen. Den andra prioriteringen när det gäller investeringar berör boendet och det nödvändiga i att investera i byggandet av lägenheter, vars antal är fullständigt otillräckligt framför allt i städerna. Den tredje punkten gäller investeringarna i den sociala infrastrukturen — skolor, sjukhus, daghem — för att inte nämna de ökade anslagen för utbildning och kultur i allmänhet. För det fjärde, slutligen, bör man överväga hela problemet med hushållsutrustning. Framför allt för ungdomen som vill skaffa eget är situationen fullständigt katastrofal. Det gäller såväl möbler som kylskåp eller tv-apparater. Det gäller alla nödvändiga ting som inte har något med lyx att göra, men som är extremt svårt att skaffa.
Om man antog ett program med dessa fyra punkter, skulle det bestämma konsumtionen hos majoriteten av befolkningen de närmaste fem, eller t o m tio åren. Om ett sådant program genomfördes skulle det automatiskt innebära att endast en marginell del av investeringarna skulle anslås till andra sektorer, då framförallt till produktion av lyxvaror.
— Vilka lösningar kan tillämpas för att förbättra jordbrukets situation?
— Man måste först betona regeringens totala oförmåga att korrekt leda och förvalta jordbrukssektorn. De hittills vidtagna åtgärderna var ett slöseri med både mänskliga och ekonomiska resurser, inte bara i de självägande småjordbrukarnas privata sektor, utan även i den statliga sektorn. Produktionssiffrorna för de statliga jordbruken är så katastrofala att vissa föreslår att man delar ut den här jorden bland de självägande bönderna. Men det vore ett misstag, dels därför att de statliga jordbruken har en egen roll att spela, dels därför att de självägande bönderna skulle vara oförmögna att i nuläget ta över och på ett effektivt sätt leda och förvalta en så betydelsefull jordareal.
Det viktigaste i nuläget är att råda bot på den orättvisa fördelningen av investeringar mellan den privata och den statliga sektorn. Två tredjedelar av subventionerna och investeringarna går nämligen till den statliga sektorn, som emellertid bara producerar en tredjedel av jordbruksproduktionen. Den privata sektorn däremot, som svarar för 70% av jordbruksproduktionen, får bara 33% av investeringarna. Detta är orsaken till de självägande böndernas svårigheter att anskaffa maskiner, tillräckligt med foder och de nödvändiga krediterna för att göra sitt arbete lönsamt. Även om deras arbete är långt överlägset den statliga sektorn, så förblir den privata sektorns produktionsresultat mycket svagt i jämförelse med andra industriländers. Det beror i synnerhet på att nästan hälften av de privata jordbruken, som ibland är på mindre än en hektar, är jordbruk som nästan enbart producerar för det egna hushållet och mycket lite för marknaden. Det är dock nödvändigt att snabbt vidta åtgärder för att ändra på den här situationen. Inom den statliga sektorn är det för övrigt nödvändigt att ompröva en rad beslut tagna för 5 eller 6 år sedan. Denna sektor kan inte garantera en tillräckligt stor produktion av säd och foder för jordbrukets boskapsuppfödning i sin helhet. Den naturliga arbetsfördelningen skulle vara att den statliga sektorn — undantaget arbetet i experimentgårdarna — framför allt garanterar produktionen av foder till boskapen, genom att kräva en mycket hög mekanisering av jordbruket. De självägande bönderna skulle garantera uppfödningen och odlingen med hjälp av mer arbetskraft. Men det visar sig tvärtemot vad som tidigare har varit fallet att regeringen beslutade för några år sedan att de statliga jordbruken även borde sköta boskapsuppfödning. Detta fick som följd att man måste importera stora mängder foder eftersom de statliga jordbruken redan tidigare hade haft svårigheter att producera tillräckligt för den privata sektorn, dessutom ökade de egna behoven. Dessutom kan man snabbt konstatera det oerhörda slöseriet inom den statliga sektorn. Man behövde mycket mer foder för att producera ett kilo griskött än den privata sektorn (7 kg mot 4 kg...).
Importen har på detta vis ökat från 2,5 milj. ton boskapsfoder till nuvarande 10 milj. ton. Den utgör en av de viktigaste faktorerna till ökningen av den polska utlandsskulden. Okunnigheten i detta beslut visar sig i det faktum att jordbruksproduktionen i sin helhet inte har upphört att minska sedan 1978 och att i synnerhet griskötts-produktionen har sjunkit med 30% mellan 1979 och 1980. Det här är några av grundorsakerna till krisen inom jordbruket.
Krisen är kännbar inte bara för producenterna utan även för konsumenterna, som upplever den allvarligaste livsmedelsbristen någonsin. En debatt om lösningarna för att råda bot på situationen bör föras i arbetarrörelsen i dess helhet. En ganska utbredd ide går ut på att man ska höja produktionspriset för att bönderna på så sätt ska komma ur krisen (utan att nämna vilka åtgärder man bör vidtaga för att komma till rätta med den byråkratiska och övercentraliserade administrationen). Men hur skulle priserna för konsumenterna bli? Skulle man som följd behöva höja lönerna? Skulle det inte vara bättre att höja subventionerna? Debatten har just bara börjat och bör vara en del av den allmänna debatten om de ekonomiska reformåtgärderna.
— Hur ska arbetarna göra sig hörda i alla debatter? Vilka former behövs, enligt dig, för att arbetarnas synpunkter ska komma fram?
— Om man utgår från principen — som ”Solidaritets” ledning har gjort hittills — att fackföreningens första uppgift är att försvara arbetarnas omedelbara intressen, drar man den slutsatsen att alla frågor som berör den ekonomiska planeringen bör behandlas inom formerna för företagets självstyre. Men jag anser att det bara delvis är svaret på den ställda frågan, att det är en formell lösning. Ty i ett givet företag med verkligt fungerande självstyre kan man mycket snabbt konstatera att det framförallt är medlemmar av ”Solidaritet” som deltar i sådana aktiviteter. Även om ”Solidaritets” roll som fackförening är klart begränsad så kommer dess medlemmar att ha en dubbel funktion: att vara militanta i fackföreningarna och inom självstyrets former. Det är därför som frågan om relationerna mellan dessa två funktioner ännu inte är klart definierad och behöver diskuteras mer utförligt.
Men det återstår en mer allmän fråga. Är det riktigt att delta i diskussionen om ekonomin, eller vore det bättre att ställa sig utanför som observatör. Jag anser, för min del, att det är ”Solidaritets” plikt att utarbeta ett program, såväl angående den ekonomiska reformen som allt som rör det ekonomiska och sociala livet. Det är enda sättet att kunna presentera ett alternativ till regeringens program. Det innebär att man accepterar att deltaga i företagens ledning, men på villkor bestämda av ”Solidaritet” och inte av regeringen. Om fackföreningarna inte har något annat att sätta emot regeringen än ett rent och klart förnekande av den föreslagna planen, finns det risk för att de blir anklagade för anarkism eller oansvarighet, för att sabotera hela ekonomin när regeringen presenterar en plan för ekonomisk reform eller brådskande ekonomiska åtgärder. I praktiken är det möjligt att man på vissa företag ser ”Solidaritets”-kommittéerna agera som om de var självstyrande. Genom att deltaga i aktiviteter som t ex uppskattning av förråd, undersökning av maskinparken, information om ledningens slöseri eller dåliga administration som arbetarna har gjort den senaste tiden på URSUS, på Huta Katowice eller på skeppsvarven, för att inte nämna deras krav på en mera övergripande kontroll av tillgången på livsmedel t ex kontroll av köttransoneringen, överskrider ”Solidaritet” verkligen en traditionell fackförenings defensiva roll. Men om ”Solidaritet” inte har ett klart alternativt program angående den ekonomiska reformen och processen för självstyre, är risken uppenbar att isolerade grupper i fackföreningen låter sig helt enkelt korrumperas eller integreras i det gamla styrelsesättet. Detta gäller framförallt i små företag med ringa ekonomisk betydelse, och i dåligt industrialiserade delar av landet där arbetarna inte kan räkna med stöd från andra fabriker.
Jag har en känsla av att de flesta arbetare är redo att acceptera ett system med medbestämmande, där de kan ingripa på ett stridbart sätt i de ekonomiska besluten på företagsnivå. Det tillkommer dock ”Solidaritet” i sin helhet att utarbeta en allmän ram som möjliggör för dessa isolerade arbetare att delta i processen för självstyre.
— Apropå det blev jag förvånad, att i diskussioner med arbetare från flera järnverk, bilfabriker, skeppsvarv etc. kunna konstatera att när det gällde att reorganisera produktionen och förbättra produktiviteten, tvekade de inte att tala om avskedanden (utan att samtidigt föreslå åtgärder för att återintegrera de arbetare som på det sättet skulle bli arbetslösa). Mer allmänt verkade de emellertid inte särskilt medvetna om de möjliga konsekvenserna av ett återinförande av konkurrensen mellan företag.
— Det förklarar man genom det faktum att de flesta arbetare i detta land, vare sig det gäller kvalificerade arbetare eller inte, tjänstemän, tekniker etc, aldrig har konfronterats med hotet om arbetslöshet. Till och med idag, kan man inte säga att så kommer att bli fallet (åtminstone när det gäller arbetare i produktionen, tekniker eller ingenjörer). För dem är följaktligen arbetslöshet ett abstrakt begrepp. De associerar snarare ordet arbetslöshet till den situation då arbetare får betalt utan att göra något, eller på sin höjd, tänker de att det kommer att gälla för andra skikt men inte för dem. Men jag tror att de när de har fått erfarenhet av arbetslöshet, kommer att framstå som dess största fiender. Jag tror inte det existerar en verklig risk för att arbetarkommittéerna kommer att stödja en politik som leder till arbetslöshet. Det skulle sätta ”Solidaritet” i en ohållbar situation. Det skulle bli det första landet i världen där en fackförening skulle visa sig beredd att stödja en sådan politik, inte enbart i praktiken, utan även på ett ideologiskt plan.
Om jag refererar till de diskussioner som jag har haft med arbetare på Huta Katowice till exempel, kan jag för övrigt konstatera att de visar sig vara mycket mer likgiltiga än sådär. Det förekommer ett överskott på arbetskraft i den administrativa sektorn på detta gjuteri, liksom på andra håll, och det är sant att arbetarna var ointresserade av vilken kategori av anställda man övervägde att avskeda. Men när diskussionen berörde frågan om bönder-arbetare (dvs bönder som arbetar både på fabriken och på sina gårdar, och som till största delen utgör okvalificerad arbetskraft, med ojämn arbetseffektivitet), tog de avstånd från tanken om avskedanden bland dessa arbetare, med argumentet att de bidrog till uppbyggnaden av hela landet, och i synnerhet staden Katowice, genom att sälja grönsaker, frukt, ägg, etc. ”Om de inte har kvar sitt avlönade arbete, kan de inte behålla sin gård och fortsätta att producera det de producerar idag, och vi kommer att dö av hunger”, hävdade arbetarna.
Jag tror inte att ”Solidaritets” medlemmar kommer att acceptera att ta ansvar för en arbetslöshetspolitik, ty de skulle framstå som förrädare i de drabbade arbetarnas ögon. Det skulle helt enkelt betyda självmord för rörelsen, och det skulle gå rakt emot all samlad erfarenhet av oberoende fria fackföreningar.
Warsawa, slutet på december 1980.
Samtal nedskrivet av Jacqueline Allio.
Översättning från franska Inprecor av Lena Jansson