Ur Fjärde Internationalen 2 1981
Parallellerna mellan utvecklingen i Sovjetunionen efter Stalin och i Kina efter Mao är ur många aspekter slående: marknadsinriktade ekonomiska reformer, skarp kritik mot ”personkulten” och den politik den döde ledaren fört, utrensningar av de inom partiledningen som stått den döde ledaren närmast (i Sovjet gällde detta Berija, Molotov, Malenkov, Kaganovitj m fl, i Kina ”de fyras gäng” och deras anhängare). Men det finns givetvis också viktiga skillnader mellan Deng Xiaopings Kina och Chrusjtjovs Sovjet. Exempelvis är det Maos f d motståndare (med Deng i spetsen) som i Kina leder uppgörelsen med det förgångna, medan det i Sovjet var delar av Stalins eget garde som skötte den detaljen. Helt följdriktigt är också den kursändring som de kinesiska ledarna vidtagit betydligt mer genomgripande än den som genomfördes under Chrusjtjov. Idag har i stort sett allt som förknippas med Mao förkastats och kritiserats: ”det stora språnget”, ”kulturrevolutionen” den ekonomiska utvecklingsmodellen m m. Även om de kinesiska ledarna fortfarande är relativt återhållsamma i sin kritik av Mao (han sägs ha gjort stora ”misstag”, men inga ”brott”) står det klart att ”maoismen” nu förpassats till historiens skräphög i Kina.
De genomgripande förändringarna i Kina efter Maos död har helt naturligt bidragit till att fördjupa den kris som den maoistiskt influerade vänstern befunnit sig i sedan början av 70-talet. Den ideologiska och politiska förvirringen och det organisatoriska sönderfallet har redan idag nått så långt att de kinaorienterade grupperna antingen redan upplösts eller håller på att förvandlas till fullständigt marginella sekter. De enda organisationer av maoistiskt ursprung som – åtminstone tillfälligt – i viss mån lyckats stå emot denna kris är en del av de grupper som haft tillräckligt med sunt förnuft och självbevarelsedrift för att bryta banden med Kina.
I denna situation är det på sin plats att göra ett bokslut över maoismen. Inte därför att de kinatrogna organisationerna numera skulle ha någon dragningskraft på radikala människor, utan för att fördjupa förståelsen för och dra lärdomar av det skedda. Den internationella maoismens dödskamp är ett lärorikt exempel på hur det kan gå när man lämnar den kritiska vetenskapliga socialismen för att i stället bygga på tro och önsketänkande.
I detta nummer av Fjärde Internationalen inleder vi en artikelserie om Kina. Denna kommer först och främst behandla den kinesiska utrikespolitiken, vilken haft stora (negativa) återverkningar på den internationella revolutionens utveckling och spelat stor roll för de kinaorienterade organisationernas kris. Den inledande artikeln (i detta nummer) är dock ägnad den maoistiskt influerade vänsterns (främst i Sverige) förhållande till utvecklingen i Kina. (De följande artiklarna – som alltså är ägnade åt den kinesiska utrikespolitiken – utgör egentligen ett förarbete till ett större verk om de kinesisk-vietnamesiska relationernas historia. Detta är emellertid för omfattande för att publiceras i vår tidskrift och kommer förhoppningsvis att ges ut i bokform.)
Förutom denna artikelserie kommer vi i Fjärde Internationalen och på annat sätt publicera artiklar och dokument rörande den inrikespolitiska utvecklingen i Kina. Vi planerar bl a att ge ut en dokumentsamling om oppositionsrörelserna i Kina*.
Red. Kina och Vietnam. Sällan har två länder tillskrivits den kämpande socialismens ideal i så lyriska tongångar – för att sedan på rekordtid avmystifieras, utsättas för den bistraste kritik, ja t o m totalt förkastas!
Under 60-talets andra hälft spred sig ”Den Stora Proletära Kulturrevolutionens” förföriska locktoner över hela världen. De påstådda experimenten med ”revolutionär demokrati”, ”masslinjen” som metod att lösa samhällsfrågorna, ”självkritiken” och ”kritiken” (”Bombardera högkvarteret!”) i och mot Kina Kommunistiska Parti (KKP) – allt detta ansågs av de förförda stå i bjärt kontrast mot Sovjetunionens och övriga öststaters förkalkade och historiskt misskrediterade ”kommunism”. Att sovjetledarna dessutom förrått Kina – se den s k sino-sovjetiska konflikten – gav ännu mer näring åt att Kina stod för en ny livskraftig och internationellt attraktiv socialism.
Den uppfattningen gav inte bara upphov till nya ”marxist-leninistiska” partier (som visserligen oftast var små utbrytningar ur moskvapartierna, men ändå...), utan hänförelsen över Kina och ”kulturrevolutionen” trängde långt in i de kapitalistiska ländernas intellektuella kretsar, från yttersta vänstern, delar av socialdemokratin till den borgerliga liberalismen. Här i Sverige skulle vi kunna exemplifiera detta fenomen med personer som Jan Myrdal, Joachim Israel, Sven Lindqvist och Olof Lagercrantz.
Fenomenet ”kinavänner” – för man kan verkligen tala om ett socialt-ideologiskt fenomen! – förtjänar att uppmärksammas. Dess huvudpersoner har trots allt betytt mycket för att skapa den bild av Kina som på sätt och vis varit etablerad i opinionen, åtminstone till för ett par år sedan. Fenomenet är inget nytt. På 30-talet gick det under benämningen ”sovjetvänner”, ett icke föraktligt antal intellektuella – författare, artister, konstnärer och vetenskapsmän – som nästan alla besökte Sovjetunionen, för att därefter i skimrande dager beskriva utvecklingen där. Kring dessa fenomenets förgrundsfigurer fylkades parnassens B-lag. Leo Trotskij hade ofta det tvivelaktiga nöjet att polemisera mot olika figurer i denna illustra samling, t ex ”paret Webb” (Sidney Webb med fru). Trotskijs beskrivning av sällskapet är värd att återges:
För många inom småborgerligheten som varken bemästrar penna eller pensel, är en officiellt registrerad ”vänskap” med Sovjetunionen en slags attest på högre andliga intressen. Medlemskap i frimurarloger eller pacifistklubbar har mycket gemensamt med medlemskap i föreningen för ”Sovjetunionens vänner”, för den gör det möjligt att leva två liv på samma gång: ett vardagsliv i en umgängeskrets med allmänna intressen och ett semesterliv som är upplyftande för själen. Då och då besöker ”vännerna” Moskva. De antecknar i minnet traktorer, barnkrubbor, pionjärer, parader och fallskärmshoppande flickor – med ett ord allting utom den nya aristokratin.[1]
I mångt och mycket kunde denna beskrivning gälla 60- och 70-talets ”kinavänner”. Ta t ex Han Suyin, vars böcker (varav flera är översatta till svenska) utgör tragiska exempel på intellektuell förnedring. Att byta åsikt – beroende på vem inom den kinesiska byråkratin som för tillfället har makten – har för henne varit lättare än att byta skjorta.[2] Samma låga moraliska kvalitet måste också tillskrivas Jan Myrdal, som tränger sig allt djupare in i sin politiska återvändsgränd.
Suyin och Myrdal utgör naturligtvis två av de grövsta och oärligaste exponenterna för kinatrogenheten. En annan variant har varit den som bl a Charles Bettelheim, Rossana Rossanda och Maria Antoinette Macciochi stått för. En riktning som visserligen inte fullständigt lagt sig på knäna för den kinesiska utvecklingen, men som övervärderat och förskönat vissa drag i den, och som skapat illusionsspäckade pseudoteorier vilka utgjort den ideologiska näringen för en rad centristiska strömningar i Europa, t ex f d Il Manifesto och Avanguardia Operaia i Italien och Förbundet Kommunist i Sverige.[3]
Men många f d ”kinavänner” har alltmer kommit att ta avstånd från den ”kinesiska modellen” sådan som den kommit att utvecklas. Den kinesiska utrikespolitikens skändligheter i början av 70-talet (Ceylon, Pakistan, Sudan osv), KKP:s ansiktslyftningar av diverse reaktionära politiker (Strauss, Heath, Pinochet, Mobutu m fl), den numera totala avsågningen av ”kulturrevolutionen” de ständiga ommöbleringarna i ledargarnityret, det politiska och militära angreppet på Vietnam, stödet till folkmördaren Pol Pot, och nu senast den farsartade skådeprocessen mot de överlevande Lin Biao-anhängarna och mot ”de fyras gäng” – allt detta har för många ”kinavänner” blivit en allt för stark anrättning att svälja. Myterna har bleknat, och ”kinavännerna” med dem. Vi har idag ett antal anmärkningsvärda avhopp att notera:
— Charles Bettelheim, f d ordförande i ”Fransk-Kinesiska Vänskapsförbundet”. Lämnade förbundet 1976 i protest mot KKP:s behandling av de ”fyras gäng”: ”Det är omöjligt att hysa förtroende för ledare som förleder folket medan de eliminerar dem som de är oense med”, skrev han i sitt avskedsbrev.[4]
— Claude och Jacques Broyelle, författare till den uppmärksammade Kinaboken Halva Himlen, ett resultat av ett första besök i Kina. Den andra boken, China: a Second Look, är en bitter uppgörelse med deras egna tidigare ståndpunkter. (Tyvärr finns bara den första tillgänglig på svenska.)
— Wilfred Burchett, australiensisk författare, som skrivit åtskilliga böcker om Kina (på svenska: Vändpunkt i Kina och Arbete och liv i Kina) och Indokina (på svenska: Det andra Indokinakriget och 1975 – Saigon befriat). Burchett var också till en början sympatiskt inställd till Pol Pot-regimen i Kampuchea, men har nu helt omvärderat sin syn på Pol Pot och Kina.[5]
Listan skulle numera kunna göras mycket lång, och vi kan bara kort peka på ytterligare tre namn: Paul Sweezy, redaktör för den kända amerikanska tidskriften Monthly Review, dansken Jan Bredsdorff, vars bok Revolution – tur och retur innebär en omvärdering av tidigare ståndpunkter om Kina, samt svensken Joachim Israel som fortfarande lever kvar i ”kulturrevolutionens” förlorade paradis.
Att dessa personer nu omvärderat Kina behöver nödvändigtvis inte betyda att de marxistisk orienterade av dem övergivit maoismen. Bettelheim är t ex fortfarande övertygad maoist. Hans ståndpunkt är att den nuvarande ledningen kastat Maos ”marxistiska lära” på sophögen, fängslat ”revolutionärerna” (dvs ”de fyras gäng”) och mer eller mindre påbörjat återupprättandet av kapitalismen i Kina...
Maoismens kris, som ovannämnda fall är ett uttryck för, blir ännu tydligare om vi betraktar de maoistiska vänsterorganisationernas utveckling, både här i Sverige och i övriga världen. Flera av de f d maoisttrogna grupperna har nu mer eller mindre upplösts, t ex PCP-ml i Portugal och KPD i Västtyskland. Svenska SKP plågas också av en förlamande inre kris där förändringarna i Kina tillhör stridsfrågorna.
Ja, inte ens det prokinesiska flaggskeppet i Europa – norska AKP-ml tycks kunna reda ut begreppen längre. Den nuvarande ledningens totala förkastelsedom mot ”kulturrevolutionen” och annat som utgjort maoismens adelsmärke underminerar ju själva grunden och ursprunget till dessa kinatrogna grupperingar. Det är en historiens ironi att dessa organisationer kommer att dö av samma orsak som födde dem...
Andra organisationer kände med tiden att de osade bränt, tog sina händer från Kina, och tar idag avstånd från den kinesiska politiken. Bland de första att göra detta var Progressive Labor Party i USA som redan i början av 70-talet hävdade att kapitalismen ”återupprättats” i Kina. Resterna av tyska KPD-ml har antagit en liknande syn, liksom KPMLr i Sverige. Det kinesiska svärmeriet är nu över. Istället utgör Albanien, Vietnam och Kuba nya ”fyrbåkar för socialismen”. Många av dessa f d kinatrogna organisationer håller dock fast vid rester av maoismen och tidigare kinesisk politik. Det gäller t ex KPMLr och Förbundet Kommunist, FK (som dock inte var kinatroget på samma enfaldiga sätt som SKP och KPMLr). Trots alla skillnader dessa organisationer emellan har de ändock haft en gemensam nämnare: Maos påstådda ”utveckling av marxismen” och det ”revolutionära KKP” fram till början av 70-talet.
Det är därför nödvändigt att bryta ytterligare en myt: myten att det kinesiska (maoistiska) utrikespolitiken någonsin baserat sig på marxismen, på den proletära internationalismen och omsorgen att befrämja världsrevolutionen. Ty den myten lever fortfarande, trots – eller tack vare? – den nuvarande kinesiska ledningens öppet kontrarevolutionära politik.
Den enda organisation i Sverige (och f ö i världsskala) – förutom VPK (p g a sina bindningar till sovjetblocket – dock fanns det strömningar inom VPK som var mycket influerade av maoismen) – som inte lät sig förföras av de kinesiska locktonerna var RMF (nuvarande KAF), den svenska sektionen av den trotskistiska Fjärde Internationalen. Den trotskistiska världsrörelsens resolution om kulturrevolutionen var nog ett av de mest inopportuna dokument som publicerades i slutet av 60-talet. Trots vissa brister har huvuddelen av dess analys visat sig vara helt korrekt.[6] I början av 70-talet fick vi trotskister också utstå otaliga angrepp från maoistiskt håll för vår ”smutskastning” av Kina, vårt ”förtal” av den kinesiska utrikespolitiken och våra ”attacker” på det kämpande FNL. Hela denna historia ställs nu i en rätt absurd dager. Numera angrips vi antingen för att vi inte smutskastar och förtalar Kina tillräckligt, eller så för att vi inte anser Vietnam vara en ”hitleristisk stat” (vilket t ex SKP ”upptäckt”). Om vi tidigare fört fram ens hälften av sådana argument mot Kina och Vietnam, då hade vi fått utstå inte bara politiska och ideologiska angrepp, utan förmodligen också rent fysiska trakasserier.[7]
Den revolutionära marxismen har aldrig åtnjutit någon stark ställning i den svenska icke-socialdemokratiska rörelsen. Stalinismens förfalskade version har istället hängt som en kvarnsten runt rörelsens hals. Perioden 1968-69 innebar visserligen att en ny ung generation upptäckte marxismen som världsbild och analysinstrument. Men dess tillämpning kom – med några få undantag – mycket snart att förtvina under det starka inflytandet från maoismen i Kina och den stalinistiska historieskrivningen. I den svenska vänstern har således den kinesiska utvecklingen aldrig analyserats på allvar. Det som finns att tillgå är tillstuvade kinesiska blåkopior som publicerats i de teoretiska organen (SKP:s Marxistiskt Forum och KPMLr:s f d Klasskampen) eller i olika utgåvor från Svensk-Kinesiska Vänskapsförbundet. Inte ens det enormt upphaussade verket Kina – klasskampen går vidare (1974), som författades av två medlemmar i Förbundet Kommunist (FK), lyckades höja debatten eller analysmetoderna speciellt nämnvärt. Få FK-medlemmar torde idag uppleva boken som något ”nyskapande” eller ”originellt”. En enkel genomgång av boken gav vid handen att dessa fraser snarast var reklamslogans och billiga säljargument.[8]
Vi kan alltså konstatera att det saknas en ordentlig marxistisk analys av utvecklingen i Kina från den maoinfluerade vänsterns sida, något som heller inte är särskilt förvånande. Det gäller f ö också i hög grad den indokinesiska revolutionens historia som var en annan viktig inspirationskälla för de vänstergrupper som växte fram på 60-talet. Även den är belamrad och dold bakom stalinistiskt bråte. De maoistiska organisationerna trasslar ibland in sig i sådant bråte under sina politiska svängningar och gör därmed smärtsamma upptäckter. Men den maoistiska ”självkritiken” tycks för det mesta ha till uppgift att fungera som smärtstillande medel. Under rituella formler som ”misstag”, ”70 procent rätt, 30 procent fel”, ”oklar syn på motsättningarna” osv, kan de ibland oroliga leden rättas till. Men inte alltid. Den svenska maoismen är visserligen inte samma råttbo som t ex den tyska, men dess historia kantas ändå av åtskilliga utbrytningar, omgrupperingar och omsvängningar. Det kan vara värt att göra en kort översikt över hur de svenska maoistgruppernas uppfattning om Kina förändrats:
KFML/SKP är det direkta resultatet av den sino-sovjetiska konflikten och ”kulturrevolutionen” och bildades 1967 genom att en mindre utbrytning ur gamla SKP smälte samman med ”kineserna” i Clarté-förbundet och i den nybildade FNL-rörelsen. KFML/SKP har aldrig utåt kritiserat Kina och KKP i den minsta fråga! Troget har den – likt sina föregångare: de stalinistiska Kominternpartierna – följt med i svängarna. Det har inte spelat någon roll vilken del av byråkratin som haft makten i Beijing. ”Den som har makten har rätt” har varit SKP:s rättesnöre. SKP är m a o Beijings Röst i Sverige. Själv ogillar man den benämningen. SKP är ett ”självständigt parti”, heter det. Men vari denna ”självständighet” består när det gäller Kina kan nog ingen förtälja. Dess mer finns det att säga om SKP:s underkastelse och dess uppfattning av ”självkritik”. Ett exempel: 1973 började Deng Xiaoping sin väg tillbaka till makten efter flera år i skuggan. Under åratal hade Deng symboliserat ondskan (”kapitalistfarare”, ”reaktionär” osv). SKP hade sjungit med i den kören. Efter att den första förvåningen släppt konstaterade Gnistan att Deng inte var ”reaktionär” längre. Han hade ju gubevars begått... ”självkritik”. Chefsredaktören Stefan Lindgren lät lite skamset meddela att ”många av Kinas vänner i världen, inte minst Gnistan, svalt propagandan mot Deng med hull och hårs Och vidare: ”Utan att ha några egna undersökningar att stödja sig på upprepades officiella kinesiska argument”. Så sant! Så sant!
Men upphörde SKP och Gnistan med papegojeriet? Icke! Efter händelserna på Tian An Men – Den Himmelska Fridens Torg – i april 1976, då tiotusentals människor använde sina hyllningar till den avlidne Zhou Enlai som en protest mot politiken i Beijing, var det dags för nästa expresshiss nedåt för Deng. Händelserna stämplades som ”reaktionära” och Deng fick gå som en av huvudinspiratörerna till dessa ”kontrarevolutionära handlingar”. Givetvis stämde SKP och Gnistan oförbehållsamt in i de nya tongångarna. Deng hade alls inte gjort bättring. Han var och förblev en ”revisionist” och ”kapitalistfarare”. Sedan dog Mao och ”de fyras gäng” arresterades. Och vem dök nu upp igen om inte... Deng Xiaoping! Återigen togs han till nåder i Gnistans spalter. Kan SKP:s brist på politisk moral illustreras tydligare?
Idag är Deng-fraktionens politik den ”officiella kinesiska” linjen, efter avpolleteringen av Hua Guofeng är detta helt uppenbart, och den upprepar SKP lika okritiskt och naivt som de tidigare. Summan av kardemumman blir att alla ”kontrarevolutionära” linjer blir ”korrekta” när de blir den officiella linjen! Längre än så i politisk underkastelse och intellektuell självförnedring kan man knappast komma. Idag, när ”kulturrevolutionens” huvudfiende – ”Kinas Chrusjtjov” – Liu Shaoqi liksom hans idéer återupprättats postumt, när avmaoiseringen är ett faktum, ja då torde marken börja svikta ordentligt under SKP-ledningens fötter.[9]
Vi lämnar här SKP. Det är onödigt att tränga in djupare i bedrövelsen, ty för att veta SKP:s ståndpunkt i en fråga som Beijing uttalat sig om behöver vi inte tillfråga Gnistan. Det räcker med att läsa Beijing Review. De enda diskrepanser som är möjliga att urskilja beror på att de svenska språkrören inte tillräckligt snabbt lyckats hänga med i svängarna eller missuppfattat signalerna från Beijing.[10] Låt oss därför istället lite utförligare behandla två organisationer som övergivit den idylliserade bilden av Kina: KPMLr och FK.
När Frank Baude & Co bröt sig ur KFML 1970 och bildade KFML(r) var inte utrikespolitiken den viktigaste brytningsfrågan. Fastän ”r-arna” i ord anslöt sig till ”KKP:s analys av världsläget”, intog dock organisationen i praktiken ståndpunkter i en rad frågor som definitivt inte låg i linje med Beijings politik. Det gällde t ex synen på kampen mot EEC (där (r) avvisade det ”nationella oberoendet” som kampkrav) och inställningen till klassförsvaret (där ”försvaret av fosterlandet” bestämt avfärdades).
Anslutningen till KKP:s världsbild ledde ändock till att (r) accepterade analysen av Sovjet som ”socialimperialistiskt” (som en följd av detta karaktäriserades t ex Kuba som ”ett mindre betydande imperialistland”!). När den kinesiska utrikespolitiken i början av 70-talet vreds åt höger försvarade (r) detta, även om det inte var med samma glöd som KFML/SKP.[11] De första tecknen på att Baude & Co internt våndades över den kinesiska politiken var ett antal återkommande gliringar i Proletären över SKP och Gnistan för deras ”osjälvständiga” hållning till den kinesiska politiken. I början av 1976 kom Baude/Carlssons bok, Borgerlig eller proletär politik – en kritisk granskning av SKP, där KKP:s ”supermaktsteori” kritiserades indirekt genom en kritik av SKP. Ännu vågade man inte öppet ge sig på Kina. ”Vad den kinesiska propagandan under alla olika förhållanden för ut kan inte i varje bokstav tas för politisk teori”, påpekade författarna förtröstansfullt. Vidare:
”KKP har säkert fullt godtagbara (!) skäl för att bedriva sin politik så som idag sker. Alldeles säkert har KKP:s ledning mycket noggrant analyserat världen av idag och därav dragit upp sitt globala agerande. Det är en sak som kineserna bäst (!) kan avgöra och det vore oss helt främmande (!) att söka vända oss mot den kinesiska politiken såsom den utformas av KKP; till det är vårt kunnande alldeles för litet.”
Efter denna närmast masochistiska självbekännelse över sin egen okunnighet, valde författarna att i slutet av boken förklara sin och (r):s ”högsta respekt” för den ”korrekta politik som KKP fört och alltjämt för”.[12]
Men allteftersom utvecklingen i Kina fortgick tvingades även Baude & Co att börja bekänna färg. Kinas stöd till Pinochet, Strauss m fl, turerna kring Dengs två återupprättelser, den albanska kritiken mot och brytningen med Kina, och slutligen Kinas angrepp på Vietnam – alla dessa händelser pressade KPMLr till öppen kritik. Men det är en kritik som saknar varje förankring i en marxistisk analys. KKP:s förräderier har bara blivit för grova och oförsvarbara i Baudes & Co:s ögon. ”Kritiken” från (r):s sida har således nästan enbart resulterat i ett flöde av skällsord och hets i Proletärens spalter. ”Undantaget” är en artikelserie – ”Marxism eller idealism?” – i Proletären nr 12-25, 1979. (Finns även utgiven som broschyr i Proletärens skriftserie, nr 1-79.) Här slängs utan större omsvep vad som en gång var en stor del av (r):s ideologiska grundval i graven:
”Av Kinas politik på 60-talet har inte lämnats kvar sten på sten, den är i grunden raserad och den är raserad på grundval av de inre förändringarna i Kina. Och i dessa förändringar har massorna inte spelat någon annan roll än eftertruppens. De politiska förändringarna har till sin huvuddel ägt rum inom partitoppen där olika grupperingar genom en kuppolitik har manövrerat ut varandra.”
Slutsatsen av detta blir enligt (r):
”Som segrare efter en tjugo år lång strid står nu den kinesiska nationella bourgeoisin ensam vid makten.”
Så lätt är det alltså att slänga ut barnet med badvattnet! Genom en ”kuppolitik” har ”bourgeoisin” tagit makten utan att ”massorna” rört ett finger! KPMLr-ledningen är säkerligen stolt över sin nyfunna ”självkritik” och ”självständiga analys”. Men lika lite som den har att göra med marxismen, lika mycket har den gemensamt med KKP:s gamla ”analys” av hur ”kapitalismen återupprättades” i Sovjetunionen...
I själva verket har (r) bara på nytt fastnat i stalinismens ofruktbara teoribildningar och metoder. Enfaldigt vidhåller man teorierna om ”socialism i ett land” och ”revolution i stadier”. Man fortsätter att sprida myten om att Mao var marxist och att KKP tidigare ”tillämpat marxismen-leninismen”. (En annan myt, vilken vi kommer att avrätta i vår bok om konflikten Kina-Vietnam, men som (r) fortfarande tror på, är att Lin Biaos skrift, Leve segern i folkkriget, var ”ett uttalat stöd för undertryckta och koloniala folk i kampen mot imperialism och nykolonialism...”)
Den revolutionära världskartan har så blivit ett ”socialistiskt land” fattigare, enligt KPMLr. Till de som fortfarande ”håller den proletära internationalismens och socialismens fana högt” räknar man nu bara Albanien, Vietnam och den tidigare ”mindre betydande imperialiststaten” Kuba!
Att KPMLr lyckats genomföra denna genomopportunistiska omvärdering av Kina har sina randiga skäl. För det första har (r):s ledning ideologiskt alltid varit mer stalinistisk än maoistisk. Den ”folkpolitik” man frigjorde sig ifrån i och med brottet med KFML/SKP måste ändå av r-ledningen ha upplevts som möjlig att härleda till just de maoistiska formlerna. För det andra har (r) alltmer kommit att intressera sig för arbetarkadern i APK (dvs ”gammelstalinisterna” kring Norrskensflamman). Ett stöd till Kinas politik har upplevts som ett direkt hinder för att kunna påverka den gruppen. Uppenbarligen ligger denna strävan också bakom den ”förändrade syn” på Sovjet som under 1980 har krystats fram i Proletärens spalter. Intressant nog heter det numera ”borgarna i Kina” och ”revisionisterna i Sovjet”, en definitionsfråga som lär få – och redan har fått – vittgående konsekvenser för (r):s politiska ställningstaganden. För det tredje har KPMLr genomfört en teoretisk nedrustning i stor skala i hela organisationen. Dess teoretiska tidskrift har lagts ner, bokutgivningen minskat betydligt och försök till analyser blir allt sällsyntare i organisationens press. Mot den bakgrunden framstår också (r):s anspråk på en ”nykter och självständig analys av världskommunismens uppgifter” som en såpbubbla, ett uppblåst hyckleri...
I motsats till de trotskistiska grupperingarna anser vi det emellertid vara betydligt fruktbarare att söka bygga vidare på KKP:s brytning med stalinismens avvikelser.
Med dessa ord i sin första politiska plattform försökte det nybildade FK orientera sig gentemot både stalinismen och trotskismen. Båda sågs som ofruktbara traditioner. Istället var det KKP:s och Maos ”brott med stalinismen” som ansågs vara det teoretiska och ideologiska näringsmedel med vars hjälp det framtida Kommunistiska Partiet skulle växa upp och frodas. FK:s kritik av Kina-trogna grupper som KFML/SKP och KPMLr fördes mest på en abstrakt teoretisk/ ideologisk nivå. Båda ansågs, och naturligtvis i och för sig ofta med rätta, vara ”empiriodogmatiska” och hålla sig med förvanskade och vulgariserade tolkningar av KKP:s och Maos teorier och politik (en kritik som i själva verket också gällde FK självt).
FK:s ansträngningar att vaska fram en egen, ”självständig” revolutionär teori med utgångspunkt i den kinesiska politiken måste oundvikligen leda in i motsägelser och teoretisk förvirring. Det FK försökte göra var att bygga upp en ”ny” teori genom att på ett ofta mycket godtyckligt sätt blåsa upp vissa aspekter av den kinesiska utvecklingen och helt enkelt blunda för andra. I praktiken när det gällde att ta konkret ställning till t ex den kinesiska utrikespolitiken (eller byråkratiseringen i Kina) svävade FK på målet och retirerade till sofistikerade och utspekulerade försvarspositioner. (Byråkratin erkändes förvisso som ett existerande fenomen i Kina, men ansågs mer eller mindre vara nödvändig, ja t o m oundviklig i det stadium det kinesiska samhället befann sig. Istället (!) för att bekämpa byråkratin skulle de kinesiska massorna bryta ner den ”borgerliga arbetsdelningen...”De kinesiska massorna hade givetvis en helt annan inställning än FK, vilket den senare utvecklingen visat och kommer att demonstrera även i fortsättningen.)
Men liksom de okritiska kinagrupperna alltmer ansattes av den kinesiska utrikespolitikens förräderier, undgick inte heller FK:s sofistikerade ”kritiker” detta öde. Yrvaket frågade sig FK i tidningen Röda Arbetet, 1-73: ”Har Kina övergett sina revolutionära ideal och gått in för en försoningspolitik med USA?”. Detta samtidigt som all tidigare och samtida kritik av Kina från trotskistiskt håll avfärdades som ”hets mot Kina”! I och för sig är detta förståeligt. En organisation som då ansåg KKP vara ”den världskommunistiska rörelsens ledande kraft” (!) kan knappast förväntas förstå kritik (hur den än ser ut!) på annat sätt. FK fortsatte därför att skönmåla maoismen och utvecklingen i Kina, och utvecklade sina försvarspositioner till extremt patetiska och löjeväckande proportioner. Allra klarast och mest systematiskt skedde detta i boken Kina – klasskampen går vidare, som förmodligen skrevs under 1973 men gavs ut våren 1974. Låt oss återge några av de mer besinningslösa betraktelser över maoismen ur denna bok:
Maoismen är bolsjevismens jämlike i revolutionär livskraft och dynamik, men med ett nationellt begränsat synfält...
Men medan bolsjevismen förföll, tappade entusiasmen och perspektivet efter en relativ kort tid, så har det revolutionära uppbygget i Kina öppnat ständigt nya horisonter och väckt ständigt nya idéer till liv...
På så sätt har den kinesiska revolutionen inneburit bestående landvinningar för den internationella kommunismen, medan bolsjevismens landvinningar och experiment alla urholkades eller förvreds till oigenkännlighet...
Bolsjevismen var en klart lysande stjärna som steg upp på en svart himmel och slocknade på en ännu svartare. Maoismen har lyst mindre klart, men stadigare och längre. Den fortsätter att lysa...[13]
Detta dravliga blomsterspråk utgjorde faktiskt några av de viktigaste slutsatserna om maoismen i en bok som utgav sig för att vara ”nyskapande” och ”originell”!
Men FK hade naturligtvis upptäckt att det var svårt att försvara den officiella kinesiska politiken, och i boken påpekade man reserverat att ”Kinas nuvarande ledning inte för någon proletärt-internationalistisk politik”, men att det ”självfallet (!) finns.... progressiva inslag i Kinas utrikespolitik, t ex stödet åt befrielserörelserna i Indokina” (vars karaktär och syften i förbigående sagt tål att diskuteras). Att det kunde finnas någon materiell grundval bakom den kinesiska politiken, att den uttryckte de nationella särintressena hos en byråkrati – det stod FK helt främmande inför. I stället reducerades den kontrarevolutionära utrikespolitiken till ”felbedömningar” och ”underskattningar”:
Har Kina korrekt bedömt huvudsidan i de imperialistiska motsättningarnas utveckling, i Sovjetunionens roll, i tendenserna i den nykoloniala världen?
Allmänt kan man säga att Kina underskattar klasskampens och rörelsernas betydelse för utvecklingen i världen och kraftigt överbetonar vikten av förbindelserna på statsnivå.[14]
För att komma ifrån diskussionen om byråkratin och dess roll sökte FK fram en strömning inom byråkratin som påstods vara ”den äkta revolutionära vänstern” (”de fyras gäng”):
”Vi framhåller att det är vänstern i KKP:s ledning vi stödjer. Att okritiskt stödja den nuvarande politiken i alla dess delar är i själva verket ett stöd åt högern och de opportunistiska krafterna i Kina”.
Men inget tyder på att ”vänstern” stod för någon kvalitativt annorlunda linje i de avgörande frågorna, allra minst när det gällde den socialistiska demokratin och utrikespolitiken.
FK:s totala oförståelse för den kinesiska utrikespolitikens konsekvenser och orsaker kan belysas med följande exempel:
Våren 1974 utbröt en debatt i fr a Aftonbladet om Vietnam och ”supermakterna”. I ett antal inlägg försökte ledande SKP:are och medlemmar i FNL-grupperna (DFFG) bereda marken för att omvandla Vietnamrörelsen till en ”front mot supermakterna”. Andra, t ex Sara Lidman, talade emot en sådan utveckling. Det gjorde även vi trotskister. Men vi försökte också förklara varför SKP- och DFFG-ledningen agerade på detta sätt, liksom vi i många artiklar och skrifter försökte peka på den kinesiska utrikespolitikens katastrofala konsekvenser.
FK:s kommentarer till våra varningar utgör ett typiskt exempel på en småborgerlig akademisk inställning:
För trotskisterna har hela denna debatt varit mums för måns. Men trots den gälla tonen har deras kritik mot Kina förblivit märkligt ytlig. De har tagit upp olika exempel på kinesisk opportunism, slagit sig för bröstet och skrikit: Titta vilka förräderier! Men då man inte sökt konfrontera den kinesiska synen på världsläget med ett teoretiskt marxistiskt arbete, har kritiken stannat på ett empiriskt och moraliserande plan.[15]
”Mums för måns”! FK var uppenbart oroat över att KAF eventuellt kunde göra politiska vinster (naturligtvis oförtjänta!) på sin kritik av den kinesiska politiken. Men vad ville FK själva göra åt den allvarliga situationen med Indokina och solidaritetsarbetet? FK:s ”alternativ” måste betraktas som en ren politisk skandal inom vänstern. Samtidigt som FK vädjade till alla antiimperialister i Vietnamrörelsen att avvisa supermaktsteorin, frånsade man sig öppet allt ansvar att i praktiken befatta sig det minsta med praktiskt solidaritetsarbete:
Vår bedömning är att vi inte kan tillföra mycket i stödarbetet med kampen i Indokina. Dels täcks detta upp av andra (!), och dels har vi ett dåligt utgångsläge för satsningar.[16]
Istället skulle FK ”satsa” på ”områden som andra organisationer underlåter att stödja, och... där det är kritiskt” (Arbetarkamp 10-74). Utan omsvep överlät FK hela frågan åt de personer och organisationer de själva kritiserat för att vilseleda arbetet, dvs SKP, DFFG, KAF osv. För vilka var de ”andra” som ansågs täcka upp frågan så bra?
Vidare är det anmärkningsvärt hur aningslöst FK betraktade situationen i Indokina och den kinesiska utrikespolitikens effekter i Sydostasien. I skenet av händelserna i Indokina efter 1974 blir den fråga vi ställde i FK i samband med supermaktsdebatten snarast ett bekräftat påstående:
Och framför allt, är inte Indokina det kampavsnitt som på senare tid hårdast (i förhållande till sina revolutionära förutsättningar) drabbats av supermaktsteorins konsekvenser? [17]
Efter 1974, och framför allt efter det att ”de fyras gäng” eliminerats från den politiska scenen i Kina, har FK alltmer kommit att ta avstånd från den officiella kinesiska politiken, både inrikes- och utrikespolitiken. Men fortfarande har man inte gjort upp med myterna om ”de maoistiska försöken att finna en annan utvecklingsväg än Sovjetunionen”. Den utvecklingsvägen försvann med ”vänstern” i KKP, dvs ”de fyras gäng”, anser FK. Och för inte så länge sedan skrev Arbetarkamp resignerat att Kina ”lika lite går mot socialismen som Stalins Sovjet...”
* * *
Ett stående argument från dessa organisationer – SKP, KPMLr, FK osv – har varit att vi trotskister ”saknat analyser av Kina och KKP”. Detta är en helt falsk anklagelse. Den trotskistiska världsrörelsen har i själva verket en lång rad analyser av hela området, liksom av olika delaspekter.
Dessutom har vår rörelse den meriten att ha följt upp utvecklingen i Kina ända sedan slutet av 1920-talet. Visserligen har den absoluta merparten av detta material inte översatts till svenska – tyvärr. Men detta har mer varit en fråga om bristande resurser och avväganden i prioriteringar från den svenska organisationens sida. (Det finns ju också andra områden i klasskampen som varit nödvändiga att täcka upp.)
I ett stort antal världskongressresolutioner har Kina tagits upp, och bakom dessa resolutioner ligger många analyser och diskussioner. Ett flertal böcker har skrivits, av vilka vi här bara ska nämna Livio Maitans bok om ”kulturrevolutionens”.[18] I de olika nationella sektionerna av Fjärde Internationalen har det publicerats massor av artiklar i de teoretiska tidskrifterna, liksom i organ som Intercontinental Press/Inprecor.
Argumentet om vår ”teorilöshet” eller ”obefintliga analyser” är således inget annat än kvalificerat struntprat. De bidrag till analysen av Kina som producerats av medlemmarna i vår världsrörelse är både kvantitativt och kvalitativt tusenfalt överlägsna t ex FK:s egna grovt överreklamerade insatser på området.
Det är ingen tillfällighet att SKP, KPMLr och FK idag nog helst skulle vilja ha mycket av det strunt de skrivit om Kina under 60- och 70-talen osagt, medan det som sprungit fram ur vår världsrörelse fortfarande står sig i överraskande hög grad. Men vilka lärdomar har man dragit av detta?
* Se Opposition i Kina (utgiven 1981) som finns på marxistarkiv.se.
[1] Trotskij, Den förrådda revolutionen, Partisanförlaget, 1969, s 220.
[2] En exposé över Han Suyins beklämmande vindflöjelfilosofi görs i Simon Leys artikel i den franska tidningen L’Express, 9 aug, 1980, där han helt enkelt ställer utdrag ur tidigare och senare delar av hennes produktion mot varandra. Läsningen är mycket lärorik som en fallstudie över intellektuell ohederlighet.
[3] Som exempel på dessa personers pseudoteorier kan vi nämna Bettelheims Kulturrevolution och industriell organisering i Kina, Rossandas artikel Maos marxism, i Zenit nr 3-71 och Macciochis bok Daily life in Revolutionary China. För en kritik av Bettelheim, se Grimborgs rescension i Fjärde Internationalen 1-2, 1974, s 47-48. För en kritik av Macciocho, se Les Evans artikel i International Socialist Review, Jan 1973, s 26-33.
[4] Avskedsbrevet samt en längre text där han utvecklar sin kritik av utvecklingen i Kina finns i Bettelheim/Burton, China Since Mao, Monthly Review Press, New York 1978.
[5] Se t ex Kommentar 1-79, s 7-11.
[6] Resolutionen återfinns i Fjärde Internationalen nr 2 1969.
[7] Ett milt exempel på hur maoisterna i vietnamrörelsen försökte ”bekämpa” trotskismen är följande ”råd” från FNL-gruppen i Umeå: ”Vi på detta sätt be alla våra sympatisörer och vänner på Umeå universitet att så fort någon trotskist försöker stoppa till er ett flygblad eller sälja något så avvisa det bestämt”. (Studenttidningen Vertex 2/73, s 18).
[8] En kritisk recension av boken återfinns i Fjärde Internationalen 4-74, s. 39. Se även KAF-stencilen, Förbundet Kommunist, Kina, Sovjet och supermakterna, 1974.
[9] I en intervju publicerad i Beijing Review nr 51-80 säger exempelvis partiets nye generalsekreterare Hu Yaobang att den ”s k kulturrevolutionens årtionde mellan 1966 och 1976 var en katastrofal period. Det fanns inget korrekt eller positivt med dessa tio år. Allt var negativt”. Vad säger t ex Jan Myrdal om detta?
[10] I rättvisans namn bör vi dock tillägga att det finns vissa tecken på att det även i SKP:s ledande skikt nu insmugit sig viss tveksamhet om utvecklingen i Kina. Det har varit svårt för även de mest notoriska Beijing-papegojorna att hänga med i svängarna under de senaste åren. Kan vi hoppas på ett gradvis politiskt tillnyktrande på denna punkt? Eller är tendenserna till att hålla viss distans till utvecklingen i Kina bara ett uttryck för en opportunistisk strävan att motverka organisationens tilltagande isolering och inre söderfall (oppositionen mot papegojeriet är idag utbredd i SKP)?
[11] Ett i många avseenden groteskt undantag i värsta SKP-stil var Aant Elzingas artikel i Klasskampen 1-73: ”Kinas utrikespolitik – ett värn för freden”.
[12] Baude/Carlsson, Borgerlig eller proletär politik, 1976, s 38-39, s 116.
[13] Börjesson-Svensson (pseud.) Kina – klasskampen går vidare, 1974, s 132-133.
[14] Ibid. s 118.
[15] Kommunist nr 17, s 13.
[16] Ibid. s 6.
[17] KAF-stencilen, Förbundet Kommunist, Kina, Sovjet och supermakterna, 1974.
[18] Maitan, Party, Army and Masses in China. A Marxist Interpretation of the Cultural Revolution and its Aftermath, New Left Review Books, London 1976. För en positiv, men kritisk – dvs ännu mer antimaoistisk recension av Maitans bok, se F. Hallidays artikel i New Left Review nr 100, s 165-192.