Ur Fjärde Internationalen 2-1981
”Utan en revolutionär teori ingen revolutionär rörelse”, påminde vi om i inledningen till Fjärde Internationalen (nr 3/80) som behandlade olika aspekter av den marxistiska partiteorin och delar av den debatt kring frågan som förts inom arbetarrörelsen. I detta nummer publicerar vi en rad artiklar som mer har att göra med de principiella grunderna för förekomsten av olika partier inom arbetarrörelsen än med själva dessa partiers organisatoriska uppbyggnad och funktion.
Patrick Camilliers artikel om folkfronterna på 30-talet, liksom Martin Fahlgrens och Stig Erikssons artiklar om Kina och vänstern, Beijing-rättegångarna och krisen inom SKP visar konkret vilka ödesdigra konsekvenser oförmågan att tillämpa marxistiska analyser haft.
I Folkfronterna på 30-talet argumenterar Camillier bl a mot Monty Johnstones (ledande ideolog inom det brittiska kommunistpartiet) påstående att Kominterns vändning från en ultra-vänster politik till en folkfrontspolitik i mitten av 30-talet endast skulle ha varit en korrigering av ”sekteristiska misstag”. Camillier påpekar att det främsta kännetecknet för Kominterns politik varken varit folkfrontspolitiken (opportunismen) eller ultravänsterismen (sekterismen). Pendlingen mellan dessa två ytterligheter är endast ett uttryck för det som är Kominterns egentliga kännetecken, nämligen ett konsekvent underordnande av kommunistpartierna under den sovjetiska byråkratins utrikespolitiska klassamarbetssträvanden. Johnstones försvar av den folkfrontspolitik som Komintern förde under 30-talet, är ett led i att förbereda det brittiska kommunistpartiets medlemmar på framtida försök att i likhet med broderpartierna i Frankrike och Italien, ingå i en samlingsregering. Johnstones försvar av folkfrontspolitiken är m a o inget annat än en fortsättning på den klassamarbetspolitik som Komintern förde under 30-talet. Skolad i den traditionen är Johnstone, enligt Camillier, oförmögen att förstå hur Trotskij inför hotet från nazismen i Tyskland kunde inse ”den omedelbara nödvändigheten av en socialistisk revolution” och samtidigt argumentera ”för att uppgiften för stunden var att organisera en enhetsfront mellan kommunistpartiet och socialistpartiet för att försvara arbetarnas rättigheter”. Logiken i denna övergångspolitik är tydligen alltför dialektisk för att kunna begripas av dem som likt Johnstone skolats i det formella tänkande som kommunistpartiernas politik grundar sig på. Hur detta formella tänkande står i vägen även för en förståelse av grunderna för den proletära internationalismen visar Denise Avenas i en artikel om Trotskijs marxism som vi kommer att publicera i ett senare nummer.
Vad beträffar Camilliers artikel kan det vara värt att i förbigående notera att den inte endast behandlar folkfronten i Spanien, om vilken det redan finns en hel del publicerat på svenska (som t ex Felix Morrows bok Spanien 1931-1938: revolution eller kontrarevolution), utan även den för en svensk läsekrets mindre kända franska folkfronten.
Det är inte bara Johnstone som inte förstått hur oförenligt försvaret av folkfrontspolitiken är med den vetenskapliga socialismen. Inte ens Fernando Claudin, som anses tillhöra vänstern inom det som skulle representera ett kvalitativt brott med stalinismen (se Weber, H.: ”Eurokommunismen, socialismen och demokratin”, Fjärde Internationalen nr 1/81), tar principiellt avstånd från folkfrontspolitiken. Ändå får han den oförtjänta etiketten ”trotskist” av en del recensenter skolade i den stalinistiska andan. I en kritik av fyra recensioner av Claudins bok Krisen inom den kommunistiska rörelsen, visar Fahlgren hur felaktiga och ideologiskt färgade de olika tolkningarna av Claudins bok är. Dessutom redogör han kort för bristerna i Claudins analys av Kominterns utveckling.
Den kinesiska utrikespolitiken och den politik som följts av den maoistiskt influerade vänstern är ytterligare exempel på ett övergivande av den marxistiska principen om en självständig och oberoende arbetarrörelse. Precis som Camillier i sin artikel för fram den inre logiken bakom Kominterns zig-zag politik i ljuset, betonar Stig Eriksson och Martin Fahlgren i Kina och vänstern, (som utgör den första artikeln i en serie om den kinesiska utrikespolitiken) att kursändringarna i den kinesiska politiken efter Maos död inte innebär någonting kvalitativt nytt. Det är nödvändigt att göra upp med ”...myten att den kinesiska (maoistiska) utrikespolitiken någonsin baserat sig på den proletära internationalismen och omsorgen att befrämja världsrevolutionen”. Tonvikten i artikeln i detta nummer ligger, som titeln antyder, på en genomgång av hur de svenska maoistgruppernas uppfattningar om Kina förändrats till följd av Kinas till synes motsägelsefulla politik. Avsaknaden av en marxistisk analys av den kinesiska politikens alla turer, menar artikelförfattarna, har lett till en kraftlös kritik och till djupgående kriser inom dessa organisationer. Det gäller såväl FK som KPMLr och SKP.
FK:s försök att orientera sig mot både trotskismen och stalinismen genom att anta KKP:s och Maos ”brott med stalinismen” som teoretisk och ideologisk grund för partibygget har mynnat ut i att FK nu efter sin senaste kongress övergått till att vara en ”organisation tills vidare”! Oförmågan att med hjälp av riktiga analysinstrument genomskåda den materiella grundvalen bakom den kinesiska politiken, ledde tidigare FK till att skyla över dess kontrarevolutionära karaktär genom att likt Johnstone tala om ”felbedömningar” och ”underskattningar”. Att FK numera övergivit den ”idylliserande bilden av Kina” har p g a avsaknaden av en kritisk (marxistisk) analys inte kunnat bidra till att förhindra organisationens långsamma upplösning lika lite som den lett KPMLr till ett avståndstagande från de stalinistiska teorierna om ”socialism i ett land” och ”revolution i stadier”.
Hur förvirringen kommit till uttryck i SKP visar Martin Fahlgren i en särskild artikel SKP i kris där han skisserar de politiska strömningar som uppkommit inom organisationen. Inte heller för SKP är det möjligt att förutse en ljus framtid. Dess upplösning är bara en tidsfråga.
De kinaorienterade gruppernas kris är givetvis intimt sammanknippad med utvecklingen i Kina. En av de mest spektakulära händelserna där under det senaste året är Beijing-rättegången mot Maos änka m fl. I en politisk kommentar till dessa rättegångar skriver Fahlgren: ”Beijingprocesserna markerar slutet på en epok i den kinesiska revolutionen — den maoistiska”, och inleder en ny, ”där massorna, befriade från illusioner om partiets 'ofelbarhet' osv, står i startgroparna för att själva gripa in i politiken”.
Det sista temat rör inställningen till klassförsvaret och imperialistiska krig, en frågeställning som vi i de två föregående numren av Fjärde Internationalen har belyst genom artiklar om första världskriget och Stalin-Hitlerpakten 1939-41. Här anknyter vi till dessa och publicerar en artikel av Brian Pearce, Marxisterna under andra världskriget, som behandlar hur de revolutionära marxisterna ställde sig till kriget och kontrasterar detta med stalinisternas politik.