Ur Fjärde Internationalen 1/1981
I sitt genmäle har Geoff Roberts använt sig av en gammal metod. Hans ursprungliga kritik av IMG sökte fastställa ett samband mellan IMG:s taktik de senaste åren, den allmänna inriktningen Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat haft under sjuttiotalet, och trotskismens teoretiska tradition. I vårt svar försvarade vi den allmänna bakomliggande politiska analysen och den strategiska inriktningen som Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat och dess brittiska sektion stått för under den senaste perioden. Vi försökte också vederlägga den ytliga motsättningen mellan Gramsci och Trotskij, och dra uppmärksamhet till Trotskijs bidrag till utarbetandet av en revolutionär strategi för de utvecklade borgerliga demokratierna.
Roberts har nu valt att nästan enbart koncentrera sig på en allmän kritik av den ”ekonomiska determinismen” som påstås förvrida Trotskijs tänkande, till vilken han fogar några oöverlagda funderingar kring det tidigare försummade ämnet om borgerlig demokrati. Vi är inte alls ovilliga att inlåta oss i en diskussion med Roberts om de senare frågorna, men vi invänder mot hans sätt att framställa dem — en metod som innebär att en debatt om revolutionär strategi förs i någon abstrakt sfär över och bakom historia och politik. Självfallet är vi glada över att Roberts inte hemfallit åt småaktigt poängplockande, eller att blåsa upp varje liten händelse eller tillfällighet till historisk betydelse, på ett sätt som ibland tillåts passera som polemik inom vänstern. Men att vägra att överhuvudtaget engagera sig i den politiska konjunkturen i Europa de senaste tio åren — den skenbara utgångspunkten för denna debatt är helt enkelt en undanflykt. Roberts har valt att inte bemöta vårt försvar av Fjärde Internationalens allmänna inriktning detta decennium; att inte svara på vår specifika kritik av CPGB: att inte kommentera vårt argument om den proletära demokratins avgörande betydelse.
Den strategiska anpassningen till borgerlig demokrati som nu är uppenbar inom den europeiska kommunismen förutsätter uppenbarligen en vägran att analysera den explosiva dynamiken i den borgerliga ordningens kris — en kris som kommer att skärpas genom kommunistpartiernas tillträde till regeringsmakten. Istället för att beslutsamt förlägga sin analys till klasskampens och den kapitalistiska krisens område bygger Roberts en icke-historisk modell av borgerlig demokrati som fredligt växer över i socialism. De fromma ”demokratiska besvärjelserna” från The British Road to Socialism kommer synbarligen att räcka till för att ta makten ifrån en härskande klass som har tillägnat sig en lång erfarenhet av förtryck och sabotage av folkrörelser, ackompanjerat av provokation och demagogi.
Den första delen av Roberts genmäle handlar om att fastställa att trotskismen är en typ av ekonomisk determinism; att förrevolutionära och revolutionära situationer enligt trotskister framkallas av kapitalismens ekonomiska motsättningar, och att de uppfattar det revolutionära avantgardets uppgift vara att röja undan hindren för en socialistisk revolution och överbrygga ”eftersläpningar” i klassmedvetandet. Roberts sammanfattar allt detta i tämligen förenklade termer, men karikatyren har i varje fall någon likhet med sitt objekt. I själva verket är vi glada som marxister att erkänna oss skyldiga till många av de anklagelser som Roberts riktat mot oss i detta avsnitt.
Låt oss först ta frågan om ”ekonomisk determinism”. Enligt Robert är en av Fjärde Internationalens huvudproblem att den delar den ekonomiska determinismen som förekom i Tredje Internationalen vilket i sin tur inte var något annat än ett eko av Andra Internationalens ekonomiska determinism. Roberts säger inte det, men vi tror att vi rimligen kan påstå att roten till detta ”ekonomiskt-deterministiska” kätteri återfinns hos några av de inblandade i Första Internationalen — ja, faktiskt i Marx och Engels arbete som till stor del ägnades åt att undersöka hur den ekonomiska determinismen verkar i mänskliga samhällen. All vetenskaplig aktivitet måste ha som sitt mål att fastställa de bestämmande banden mellan olika typer av fenomen. Marx och Engels var intresserade av att kartlägga dynamiken i de på varandra följande produktionssätten och framförallt i det kapitalistiska produktionssättet. De sysslade med att fastställa de olika sätt på vilka motsättningarna i ett produktionssätt eller en samhällsformation kan utvecklas, och detta inbegriper ideologins och politikens roll i avgörandet av vilken av flera rivaliserande slutsatser som skulle segra och varför. Vi ämnar inte ge oss på en framställning av den marxistiska uppfattningen om de sätt på vilka den ekonomiska determinismen fungerar, eftersom det är ett omfattande ämne. Vi ifrågasätter emellertid starkt Roberts antydda antagande att all analys av formerna för ekonomisk determinism med nödvändighet är reduktionistiska eller att det medför en nedvärdering av ideologin eller politikens relativa autonomi.
Då han rättfärdigar sitt fördömande av den ”ekonomiska determinismen”, hänvisar Roberts till ”framväxten av nya och divergerande teorier” under det senaste decenniet och det gemensamma för dem: ”projektet för att frigöra marxismen från ekonomisk determinism — den form som har varit förhärskande genom största delen av dess historia”. Detta sätt att argumentera visar åtminstone klart vad det är han är emot, nämligen större delen av marxismens historia. Vad skall vi då ersätta den ekonomiska determinismen med? Tydligen förra decenniets ”nyhet och mångfald”; några citat ur Gramscis anteckningsböcker från fängelset; och det perspektiv Stalin och Dimitrov erbjöd på Kominterns sjunde kongress som (det försäkras vi om i not 29) markerade början till ett brott med den i övrigt förhärskande ”ekonomiska determinismen”.
Vi skall inte här göra en detaljerad undersökning av de nya talrika teorier som har brutit fram inom marxismen det senaste decenniet. Vi skulle då sannerligen inte förneka att en del värdefulla framsteg har gjorts, men det som har varit värdefullt kan absolut inte samlas under rubriken ”mot ekonomisk determinism”. Det har t ex gjorts en del betydande framsteg inom den marxistiska historieskrivningen — inklusive från medlemmar i CPGB. Men en del av det som har varit värdefullt hos dem är avslöjandet av den ekonomiska determinismen under kapitalismens epok med dess pågående klasskamp. Vad beträffar riktningarna inom marxistisk filosofi som åter har fått aktualitet under det senaste decenniet, har början till frigörelse från stalinismen varit det mest värdefulla. Tyvärr har denna frigörelse varit ofullständig. Som Sebastian Timpanaro har argumenterat i Om materialismen har den följts av inte så få eftergifter till gångbara varianter av borgerlig idealism (fenomenologi, strukturalism, osv). Och som Perry Andersson har argumenterat i Considerations on Western Marxism, har den västerländska marxismen systematiskt försummat historien, politiken och ekonomin, vilket inte är ett sätt att slå fast en giltig kritik av den ”ekonomiska determinismen”.
Det verkar som om Roberts i första hand tänker på Louis Althussers och hans efterföljares arbeten när han talar om det senaste decenniets framsteg inom marxistiskt tänkande. I en del av Althussers arbeten finns det en materialistisk strävan efter att fastställa hierarkin av bestämningar och ”överbestämningar” i historien. Men Althussers arbete vilseleddes i högsta grad av en ohistorisk kritik av stalinismen i ljuset av den kinesiska kulturrevolutionen. Den senare händelsen antogs möjliggöra frigörelsen från den Andra och den Tredje Internationalens ekonomiska determinism. Den ledde direkt till en art av kulturell determinism i vilken de ideologiska apparaterna avgör samhällets karaktär; ”politiska revolutioner” kan äga rum inom utbildningssystemet; familjen är en central komponent i statsapparaten, och Sovjetunionen är ett kapitalistiskt land därför att det intellektuella arbetet antas dominera det manuella arbete.
Denna farliga serie teoretiska och politiska misstag var attraktiv för somliga helt enkelt därför att den tillät dem att likställa Stalin och Trotskij, och att undvika den förkrossande kritiken av det stalinistiska systemet som finns i Den förrådda revolutionen. Efter att kort ha antytt hur tvivelaktig och konstgjord vi anser Roberts alternativa teoretiska ståndpunkt är, skall vi nu vända oss till hans politiska kritik av Trotskijs ”katastrofism”.
Revolutionära marxister hävdar att augusti 1914 inledde en epok av krig och revolutioner. I mitten på tjugotalet framhöll Trotskij att kapitalismens stabilisering inte skulle vara för evigt, och att en ny och djupare kapitalistisk kris skulle föra med sig en kris för den borgerliga ordningen i Europa. Han förutsåg ”djupa och skarpa fluktuationer och plötsliga och ofta förekommande övergångar från en omedelbar förrevolutionär situation”. Händelserna i Österrike, Tyskland, Frankrike och Spanien skulle på olika sätt bekräfta detta perspektiv. Så länge som borgerligt demokratiska regimer överlevde kunde arbetarpartierna göra imponerande framsteg; den utbredda sociala misär som depressionen orsakade var otvivelaktigt ett historiskt villkor för denna radikalisering. I tre av dessa stater gav arbetarrörelsens växande styrka upphov till en kontrarevolutionär borgerlig mobilisering som så småningom krossade arbetarpartierna; i Frankrike vilseledde och demoraliserade folkfronten arbetarrörelsen och bidrog till att bana väg för Petain.[*] Vi kan gå med på att Trotskij förde fram ett ”katastrofistiskt” synsätt i den bemärkelsen att han förutspådde att katastrofer skulle följa om kommunistpartierna inte grundligt reviderade sin strategi och taktik. Han hade rätt.
Eftersom Trotskij, som Roberts medger, var en ekonomisk determinist, kan vi vara säkra på att han inte skulle ha förutsett möjligheten av förestående förrevolutionära situationer till efterkrigsboomens Europa. Under mer än två decennier efter 1948 var ”tredje världen” skådeplatsen för krig och revolutioner. Som vi påpekat tidigare i vår ursprungliga kritik, har trotskister sökt analysera denna efterkrigets kapitalistiska boom; dess konsekvenser för arbetarklassen och de nya motsättningar som den gav upphov till, på det ideologiska och politiska såväl som det ekonomiska planet. Om kapitalismen i Västeuropa inte hade uppnått förnyad ekonomisk vitalitet utan hade fallit tillbaka i depression, skulle det med all säkerhet utlösts stormiga klasskamper. Men att erkänna efterkrigets stabilisering av kapitalismen innebär inte en underskattning av de avgörande händelser som möjliggjorde den; fascismens seger, nedbrytningen av den anti-kapitalistiska strömningen inom de europeiska motståndsrörelserna; det kalla kriget. Intill dess att efterkrigsstabiliseringen uppnåddes, motsvarades händelseförloppet av en syn på epoken som förutsatte ”djupa och skarpa fluktuationer och plötsliga och ofta förekommande övergångar från en direkt förrevolutionär situation” i många delar av den europeiska kontinenten. Utmattningen av efterkrigsboomen har än en gång börjat tvinga in den borgerliga ordningen i Europa i en utdragen period av fara och ovisshet. Ofta är det just de frågor som undveks eller förträngdes under perioden mellan 1945-48 som nu åter kommer till ytan; Spaniens, Greklands och Portugals öden, möjligheten av kommuniststyrda regeringar i Italien och Frankrike, alternativet till brittisk labourism, stalinismens härjningar i den europeiska arbetarrörelsen, socialdemokratins korruption.
En refräng i Roberts artikel i Marxism Today var att Trotskij ersatte en konkret analys av det ”konkreta ögonblicket” med en katastrofistisk uppfattning om epoken. Denna inriktning på kritiken tycks ha övergivits. Nu får vi höra att Trotskij faktiskt analyserade många politiska konjunkturer, och att detta var hans misstag, eftersom han gjorde det utan att ta tillräcklig hänsyn till ideologins avgörande strukturella roll. Roberts förnekar uppenbarligen att studiet av specifika konjunkturer ofta måste föregås av en fullständig och adekvat strukturell analys. Detta beror inte enbart på att klasskampen är pressande och inte kan vänta på att alla de ideala villkoren för en analys skall finnas. Det beror också på att en ”konjunkturell” analys eller ett ingripande som Marx Artonde Brumaire, Lenins Radikalismen, kommunismens barnsjukdom eller Trotskijs skrifter om Tyskland ofta visar sig vara en nödvändig förberedelse för en mera systematisk teori (av den kapitalistiska staten, parlamentarismen, fascismen o s v). Den historiska och praktiska prövning som en sådan analys med nödvändighet underordnas är ett villkor för teoretisk utveckling som inte kan mätas ens med de bästa generaliserande uttalanden utifrån en teoretisk och politisk ståndpunkt.
I hans hänförelse över ”kulturell” determinism, har Roberts än en gång lyckats undvika den besvärliga frågan om historien. Ändå kan vem som helst som läser Resultat och framtidsutsikter eller Vart går Storbritannien? se hur viktig den historiska utvecklingen var för Trotskij i fråga om att avgöra en given social formations ”specifika vikt” inom världsekonomin och världspolitiken, och att skapa den nationella kulturens förhärskande former. Det är förstås en ren myt att Trotskij inte lyckades befatta sig med ideologin och kulturens relativa autonomi. Under ryska förhållanden var han ofta engagerad med att framtona de positiva bidragen som de borgerliga kulturella traditionerna kunde ge den proletära revolutionen (t ex i Vardagslivets problem och Litteratur och revolution.) Men detta gjorde honom inte okänslig för den förtryckande och begränsade karaktären av de borgerliga kulturella formerna. Dessa aspekter av den borgerliga ideologin och kulturen är, självfallet, undantagslöst rotade i sociala och ekonomiska ojämlikhets- och dominansstrukturer. Bekämpandet av den borgerliga ideologin är på så vis oskiljaktig från en kamp mot själva källan och rötterna till den ideologin.
Sålunda tillmäter Övergångsprogrammet en viktig roll åt kampen mot kvinnans och de svartas förtryck, och i Den förrådda revolutionen fanns ett helt kapitel om återupprättelsen av borgerliga familjenormer i Sovjetunionen efter Stalin. Trotskij hade följande att säga om kampen för kvinnans rättigheter i Sovjetunionen:
”Att införa politisk jämlikhet mellan män och kvinnor och det var lätt. Nästa uppgift var mycket svårare — att införa jämlikhet mellan män och kvinnor inom industrin, på fabriker, verkstäder och inom fackföreningarna, på ett sådant sätt att männen inte skulle missgynna kvinnorna. Att uppnå verklig jämlikhet mellan män och kvinnor inom familjen är ett oerhört mycket svårare problem. Innan det kan ske måste alla våra familjeseder omvälvas. Ändå är det helt uppenbart att om det inte blir verklig jämlikhet mellan man och hustru i familjen, i normal mening såväl som i verkliga livet, så kan vi inte på allvar tala om jämlikhet i arbetet eller ens inom politiken. Så länge kvinnan är fastkedjad vid hushållsarbete, omvårdnad av familjen, matlagning och sömnadsarbete, då minskar hennes möjligheter att delta i samhällslivet och det politiska livet enormt.” (Problems of Everyday Life [Vardagslivets problem], London 1953, s 21).
Den senaste framkomsten av en oberoende rörelse för kvinnans frigörelse har uppenbarligen förändrat möjligheterna och villkoren för kampen mot kvinnans förtryck, och den har skapat en värdefull debatt angående dess former och drivkraft. Men det vore helt absurt att hävda att Trotskijs uppfattning av politik var djupt oförenlig med en sådan utveckling. I själva verket har Fjärde Internationalens sektioner haft långtgående interna diskussioner kring de frågor som väcks av kvinnorörelsen, med bildandet av kvinnliga kommittéer och alla medlemmars engagemang. På samma sätt har alla sektioner infört kvinnorörelsens grundläggande krav i sina program — kamraterna i Iran, Mexico och Portugal såväl som kamraterna i USA, England och Frankrike, där en stark kvinnorörelse har gjort detta lättare.
Medan Roberts hade en hel del att säga om Trotskijs försummelse av ideologins och kulturens roll i det borgerliga samhället i sin artikel, nämner han inte de specifika politiska mekanismerna som styr den borgerliga demokratin. I sitt genmäle söker han förgäves att gottgöra denna brist.
Geoff Roberts hävdar att det inte finns någonting nytt i Trotskijs anmärkningar angående folkets samtycke inom borgerligt demokratiska regimer. I så fall måste vi fråga varför det inte förekommit någon teoretisk eller historisk studie av denna fråga under decennier inom den ortodoxa kommunistiska rörelsen? Roberts tycks ha glömt den svarta skugga som stalinismen kastat över den marxistiska politiska teorin och de ortodoxa kommunistiska teoretikernas ovilja att ta ställning till den borgerliga demokratins verklighet i väst och förnekandet av den proletära demokratin i öst. Sålunda var källan till ”det nya tänkandet” som återfinns i The British Road to Socialism inte en analys av den kapitalistiska demokratins funktionssätt utan en tvivelaktig analogi från ”de östeuropeiska folkdemokratierna” (som James Klugmann påpekar i sin artikel om grunderna till The British Road i Comment, 5 februari 1977).
Roberts väcker tanken att inte bara regeringssystemet i en borgerlig demokratisk regim vilar på folkviljan, som Trotskij hävdade, utan att hela samhällsordningen vilar på folkviljan. Vi anser detta vara en förvirrad och vilseledande utformning eftersom den borgerliga demokratin är något mycket mera begränsat än vad detta skulle innebära. Som Norman Geras påpekat: ”Den borgerliga demokratin får folkets stöd inte genom att avslöja att de är undertryckta, utan genom att dölja detta från dem, precis som löneformen döljer deras exploatering. Den sätter upp en fasad (som emellertid inte endast är ett påhitt utan en verklig struktur med påtagliga effekter) av val, parlamentarisk lagstiftning och debatt, lika demokratiska rättigheter, o s v, bakom vilken statens centrala verkställande apparat och dess beröringspunkter/tillgång till kapitalistklassen fördunklas” (Norman Geras, The Legacy of Rosa Luxemburg, s 59). Samtidigt som Trotskij hävdade att regeringssystemet vilade på massornas stöd kunde han eftertryckligen förklara: ”Den som säger att privategendomen i England, Frankrike, USA och andra demokratiska länder har stöd i folkviljan är en lögnare. Ingen har någonsin frågat efter folkets samtycke.” (Leon Trotskij On Britain, s 72).
Att hävda att regeringssystemet — en verklig struktur med verkliga effekter — vilar på folkets stöd är inte att underskatta dess betydelse. För att kunna göra anspråk på detta folkets stöd, måste den borgerliga regimen tillåta viktiga demokratiska rättigheter, yttrande- och föreningsfrihet samt allmän rösträtt. Roberts har rätt när han påstår att arbetarrörelsen historiskt kämpat för dessa rättigheter och för den allmänna rösträtten — och att den gjorde det i stor utsträckning mot bourgeoisien. Men han har fel när han påstår att upprättandet av den borgerliga demokratin uteslutande eller till största delen var arbetarklassens verk. I verkligheten förekom det väldigt få proletära kampanjer för allmän rösträtt. I USA föregick införande av manlig rösträtt i Nordstaterna framväxten av en arbetarklass i modern mening. Som George Novack argumenterar i en värdefull historisk studie Demokrati och revolution, spelade småborgarskapet och hantverkarna i städerna en viktig roll i den demokratiska agitationen — och i vissa fall spelade slavägare som Jeffersson och Jackson en avgörande roll. I England besegrades en bred folkrörelse för allmän rösträtt — chartismen — och en toryledare, Disraeli, utvidgade rösträtten väsentligt. I Frankrike upprättades den första stabila borgerliga demokratiska regimen efter det fransk-preussiska krigets nederlag och krossandet av Pariskommunen. Ett icke olikt mönster följde i många av de europeiska staterna på 1900-talet efter de båda världskrigen. De första villkoren för spridningen av borgerligt demokratiska regimer grundlades säkerligen under de stora borgerliga revolutionerna. Men det skulle vara helt och hållet anakronistiskt att tillskriva arbetarklassen i någon modern mening dessa första frön till borgerlig demokrati. Senare har ”krig” och ”misslyckade revolutioner” inneburit väsentliga bidrag.
Roberts uppfattning av vidden och ursprunget till den borgerliga demokratin tvingar honom helt klart att betrakta den som i huvudsak en produkt av arbetarklassen och i princip förenlig med dess önskemål. Men om de borgerliga demokratiska institutionerna i regel har upprättas utan arbetarklassens direkta medverkan, och om deras funktion för det mesta utesluter effektiv kontroll över statsapparaten, då är bildandet av en arbetarregering på grundval av den borgerliga demokratin ett mycket farligare och mera explosivt företag än vad Roberts är beredd att medge.
British Roads strategi har en vision av hur det upprättas en regering bestående av arbetarpartier och med ett program för en övergång till socialismen inom den parlamentariska regimen. En sådan uppfattning är i grund och botten samma uppfattning som Vänsterunionens i Frankrike eller Unidad Populars i Chile; det är dock något annat än det italienska Kommunistpartiets ”Historiska kompromiss”, som uppmanar till en koalition med ett stort borgerligt parti. Medan den historiska kompromissen — om den kan fullföljas — inbegriper Kommunisterna i det italienska borgerliga samhällets förfall och repressiva återgång (repressive involution), så framkallar bildandet av en arbetarregering i ”svag” mening utomparlamentariska mobiliseringar av samhällets samtliga skikt.
Under normala förhållanden har regeringar som bildats på den borgerliga demokratins område en avsevärd makt inom den ekonomiska och socialpolitiska sfären så länge den iakttar två av- görande tabun: att de inte uppmuntrar eller tillåter några grundläggande angrepp på privategendomen (exproprieringar, arbetarkontroll); och att de inte uppmuntrar eller tillåter att den borgerliga statens monopol på organiserat våld undergrävs (dvs arbetarmiliser, soldatråd, etc). En svag arbetarregering försöker att bit för bit plocka sönder bourgeoisins makt, och dess avgörande handlingar kommer uppifrån med regeringsauktoritetens hela ”kraft”. Detta framkallar oundvikligen en utomparlamentarisk mobilisering av bourgeoisin (ekonomiskt sabotage, polisprovokationer, militära konspirationer, demagogi i de olika medierna, manipulering av småbourgeoisin, etc). Varje historisk erfarenhet bekräftar de revolutionära marxisternas påstående att enbart en överlägsen utomparlamentarisk mobilisering av arbetarklassen och dess allierade kan stoppa ett sådant hot och krossa kontrarevolutionen innan den krossar både den organiserade arbetarrörelsen och arbetarregeringen. En ”stark” arbetarregering skulle föregripa de borgerliga mobiliseringarna och utnyttja dem till att genomdriva mer omfattande exproprierings- och demokratiseringsåtgärder, som garanteras och genomförs underifrån genom att det bildas revolutionära kommittéer och miliser.
Oavsett typ av arbetarregering, så kan det inte bli någon socialistisk revolution utan detta kvalitativa brott, där den borgerliga förtryckarapparaten upplösas och arbetarnas maktorgan skaffar sig det fullständiga herraväldet. I relativt underutvecklade länder kan den socialistiska övergången genomföras av arbetar- och bonderegeringar som inte direkt grundas på politiska organ av sovjettyp (se t ex Kuba, Vietnam). Men i en utvecklad borgerlig demokrati kan endast en fullständig utveckling av den proletära demokratin frigöra all den energi som krävs för att krossa en mer utvecklad motståndares sociala makt. Den ”demokratiska vågen” till socialismen är inte, med Roberts besynnerliga och avslöjande ord, ”att arbetarklassen och dess allierade själva ska tillägna sig det borgerligt-demokratiska systemet”, utan undertryckandet av alla de begränsningar och inskränkningar som den borgerliga regimen påtvingar massorna under ett proletärt uppror.
På ett ställe i sitt genmäle (not 28) gör Roberts själv en kritisk kommentar till The British Road to Socialism, en kommentar som om den ska tas på allvar bara kan leda till att man förkastar ett av British Roads grundläggande ”strategiska” begrepp. Roberts skriver:
”Även om den primära uppfattningen här är att arbetarmakten kommer att uttryckas genom de existerande institutionerna (dvs parlamentet), så utesluter det inte att det utvecklas nya former av arbetarmakt, t o in av sovjettyp. I själva verket anser jag att detta borde vara en del av strategin. Att använda de existerande institutionerna, och att utveckla nya, från det borgerligt-demokratiska systemet självständiga arbetarklassinstitutioner borde ses som komplement till varann snarare än som något oförenligt. Ett problem i The British Road to Socialism är att medan den helt riktigt förkastar en mekanisk tillämpning av den ryska revolutionära processen, så tenderar den att kasta ut även de delar som är giltiga i den brittiska situationen.”
Det är minst sagt egendomligt att Roberts, som inledde sin kritik av trotskismen med att deklarera sin trohet till The British Road, nu väljer att göra en sådan kommentar vid sidan av, bokstavligt talat i en fotnot. Och utan tvivel är det betecknande att hans tveksamma, typiskt centristiska anmärkning inte lyckas klargöra om de ”nya ... självständiga arbetarklassinstitutioner/na/” kommer att få tillåtelse att hävda sitt herravälde över den borgerliga regimen i den version av British Road som skrivits om för att passa Roberts föreskrifter. En strategi som är inriktad på seger för arbetarnas maktorgan — vare sig det är i samband med en ”stark” eller ”svag” arbetarregering — kommer säkerligen att kräva ett revolutionärt ledarskap.
I motsats till vad Roberts uppenbarligen tror, så insisterade Gramsci alltid på det revolutionära ledarskapets roll i kampen för arbetarmakt. Gramscis centrala strategiska begrepp i ”Den moderna fursten” är att arbetarråden måste smidas fram ur de exploaterades och förtrycktas spontana reaktion på den kapitalistiska krisen. Detta spontana massvar måste ”skolas, ledas och rensas från främmande förvanskningar”. Han mindes att arbetarrådsrörelsen i Turin ”gav massorna ett teoretiskt medvetande om att de var skapare av historiska och institutionella värden, att de var grundare av en Stat. Denna enhet mellan 'spontanitet' och 'medvetet ledarskap' eller 'disciplin' är just de underordnade klassernas verkliga politiska handling och inte bara ett äventyr av grupper som påstår sig företräda massorna.” I samma stycke utfärdar Gramsci en varning till alla de som, likt senare tiders Kommunistiska ledare i Chile, Italien eller Frankrike, på samma gång avvisar massornas spontanitet och behovet av arbetarnas maktorgan:
”Att försumma, eller ännu värre förakta, s k spontana rörelser, dvs inte ge dem ett medvetet ledarskap eller höja dem till ett högre plan genom att föra in dem i politiken, kan ofta få oerhört allvarliga konsekvenser. Nästan alltid åtföljs en spontan rörelse bland de underordnade klasserna av en reaktionär rörelse inom den dominerande klassens högerflygel, och då av samma orsaker. En ekonomisk kris, exempelvis, skapar å ena sidan missnöje bland de underordnade klasserna och spontana massrörelser, och å andra sidan sammansvärjningar bland de reaktionära grupperna, som drar fördel av regeringens objektiva försvagning för att göra statskuppsförsök. Bland orsakerna till kupperna måste man innefatta de ansvariga gruppernas misslyckande att ge de spontana revolterna ett medvetet ledarskap eller göra dem till en positiv faktor.”(Prison Notebooks [Brev från fängelset], sid 198-99)
Utan tvivel kommer Roberts att i denna Gramscitext hitta oroande symptom på ekonomisk determinism, katastrofism och avantgardism. Han kommer också att märka att Gramsci inte anslöt sig till den skenbart superrevolutionära åsikten att det hegemoniska partiets uppgift, med Roberts ord, var ”förberedandet av en revolution i stället för en strategi för att förbereda för en revolution.” Gramsci förstod mycket väl att denna skenradikala uppfattning innebär att man försummar eller föraktar massornas spontana skaparkraft, och inbillar sig att hela den historiska processen kan övervakas och kontrolleras av ett allsmäktigt partihögkvarter.
I sin diskussion om trotskismen och den borgerliga demokratin misslyckas Roberts helt enkelt med att fatta de mest grundläggande punkterna. Även om inte Trotskij själv utarbetade en systematisk genomgång av den borgerliga demokratins funktionssätt, så finns det i hans verk ett antal viktiga insikter och lösenord. Sålunda är det helt fel att säga att han såg elementen av ”proletär demokrati” i det borgerliga samhället såsom varande helt och hållet utanför det politiska systemet. Likaså är det falskt att hävda att Trotskij ansåg att socialdemokratin endast och allena var ett hinder för den proletära revolutionen. I och med att Roberts inte lyckats förstå dessa frågor, så är han naturligtvis oförmögen att begripa den revolutionärt marxistiska uppfattningen om enhetsfronten, övergångskraven, eller arbetarregeringen, och han kommer slutligen fram till den absurda slutsatsen att Trotskij och Fjärde Internationalen saknar ett strategiskt begrepp av den socialistiska revolutionen.
Låt oss erbjuda Roberts ännu en möjlighet att betänka vad Trotskij hade att säga om socialdemokratin och ”elementen av proletär demokrati” i det borgerliga samhället:
”I ett utvecklat kapitalistiskt samhälle, under en 'demokratisk' regim, stöder sig borgarklassen främst på de arbetande klasser, som hålls i schack av reformisterna. I sin mest utvecklade form når detta system sin höjdpunkt i Storbritannien under en Labouradministration såväl som under en Konservativ administration... Under loppet av många årtionden har arbetarna, genom att utnyttja och kämpa mot det borgerliga samhället, byggt upp sina egna proletärt demokratiska bålverk och baser: fackföreningarna, de politiska partierna, utbildningsförbund och idrottsföreningar, kooperativ, etc. Proletariatet kan inte gripa makten inom den borgerliga demokratins formella begränsningar, utan kan bara göra det genom att slå in på revolutionens väg: detta har bevisats både i teorin och praktiken. Och dessa bålverk av arbetardemokrati inom den borgerliga staten är helt oundgängliga för att kunna slå in på den revolutionära vägen.”(Trotskij, The Struggle Against Fascism in Germany, New York 1971, sid 158-59)
Som vi tidigare har visat, så såg förvisso inte Trotskij reformismen som den härskande klassens enda ideologiska vapen inom den borgerliga demokratin — nationalism, rasism, manschauvinism och många andra ideologier som frambringas av det borgerliga samhället är ytterst viktiga ideologiska uttryck/stöd för de kapitalistiska samhällsförhållandena. Men på den politiska nivån spelar reformismen och ekonomismen inom arbetarrörelsen en avgörande roll för att hindra arbetarklassen från att kämpa om ledningen över samhället. Och reformismen står alltid mer eller mindre i maskopi med dessa ideologiska gifter och de repressiva strukturer som alstrar dem. Idag spelar de traditionella arbetarpartierna, eller är de på väg att spela, en helt central roll inom det politiska livet i vartenda land i det kapitalistiska Europa. Det vill säga, socialdemokratiska eller kommunistiska partier sitter i regeringen eller är de viktigaste oppositionspartierna i samtliga europeiska stater utom Schweiz. Uppenbarligen hade Trotskij helt rätt när han betonade att de borgerligt-demokratiska regimerna stödjer sig på de arbetande klasserna, och att reformismens funktion är att hålla dessa i schack. Hittills har socialdemokratin utfört detta värv tillräckligt bra, med bara mindre splittringar och inre motsättningar; det återstår att se om medlemmarna i de europeiska kommunistpartierna är mer motspänstiga. I alla händelser borde det stå klart från det avsnitt ur Trotskijs skrifter som citerades ovan att han inte såg socialdemokratin som enbart ett hinder, utan också som rester av historiska erövringar arbetarklassen gjort, och dessutom att bålverken av proletär demokrati i det borgerliga samhället fanns både innanför och utanför den borgerliga demokratins politiska institutioner.
Eftersom de socialdemokratiska partierna i viss mån representerade en historisk erövring för arbetarrörelsen, så måste, enligt Trotskij, kommunisternas mål vara att uppnå enhetsaktioner med socialdemokraterna varhelst detta var möjligt. Den programmatiska grunden för sådana enhetsaktioner kunde antingen vara dagskrav (immediate demands) (t ex löneförhöjningar), demokratiska krav (såsom fackliga rättigheter) eller övergångskrav. Enhetsaktioner med socialdemokratin var inte bara tillåtna, de var obligatoriska. Trotskij formulerade 1932 denna fråga på följande kristallklara sätt:
”Låt oss för ett ögonblick överföra problemet till Storbritannien, där Kommunistpartiet (som ett resultat av den stalinistiska byråkratins katastrofala misstag) ännu bara omfattar en obetydlig del av proletariatet. Om man godtar att varje typ av enhetsfront, utom den kommunistiska, är 'kontrarevolutionär' då måste uppenbarligen det brittiska proletariatet vänta med sin revolutionära kamp tills dess Kommunistpartiet lyckas träda i förgrunden. Men Kommunistpartiet kan inte ta ledningen över klassen annat än på grundval av klassens egen revolutionära erfarenhet. Dessa erfarenheter kan emellertid inte få en revolutionär karaktär på något annat sätt än att dra in massornas miljoner i kampen. Men de icke-kommunistiska massorna, i synnerhet de organiserad, kan inte dras in i kampen annat än med hjälp av enhetsfrontspolitiken. Vi hamnar i en ond cirkel som man bara kan komma ur med hjälp av byråkratisk ultimatism. Men den revolutionära dialektiken har för länge sedan visat utvägen, och den har med oräkneliga exempel på de mest skilda områden demonstrerat den: genom att sätta kampen om makten i ett växelförhållande till kampen för reformer; genom att upprätthålla partiets fullständiga självständighet samtidigt som m an bevarar fackföreningarnas enhet; genom att kämpa mot den borgerliga regimen och på samma gång utnyttja dess institutioner; genom att obarmhärtigt kritisera parlamentarismen — från de parlamentariska talarstolarna; genom att föra ett obarmhärtigt krig mot reformismen och på samma gång göra praktiska överenskommelser med reformisterna i delstriderna.”(Trotskij, The Struggle Against Fascism in Germany, New York 1971, sid 169-70)
Enhetsaktioner för att försvara arbetarklassens intressen är inte bara värdefulla i sig själva, de lägger också grunden till självständiga arbetarorganisationer och en antikapitalistisk politisk pol — som Trotskij uttrycker det: organisationer av sovjettyp är enhetsfrontens högsta form. För trotskister är således enhetsfronter med socialdemokratin en taktik inom en övergripande strategisk inriktning mot arbetarmakt; de är inte i sig själva en strategi. Vi avvisar förvisso varje uppfattning om strategisk enhet med socialdemokratin. När socialdemokratin främjar klassamarbete och en pro-imperialistisk politik, som den är benägen att göra, och vilket Labourregeringen gör i Storbritannien idag, då finns det ingen grundval för enhetsaktioner med hela socialdemokratin. Under dessa omständigheter kräver uppgiften att utveckla en självständig, proletär, antikapitalistisk pol i själva verket att man kämpar mot socialdemokratin. Huvuduppgiften blir att utveckla ett socialistiskt alternativ, grundat på klasskamp och berett att tävla med socialdemokratin på dess hemmaplan — valarenan.
I Storbritannien idag är detta den brännande uppgift som det ”nuvarande ögonblicket” ställer oss inför. Detta ”nuvarande ögonblick” består av — fas tre i det Sociala kontraktet, LibLabpakten, Labourvänsterna hopplöshet, nedskärningar av de sociala utgifterna, sjunkande levnadsstandard, massiv arbetslöshet, valframgångar för fascismen, den repressiva återgången (repressive involution) och förfallet av den borgerliga civilisationen i Storbritannien och dess traditionella statsformer. I en sådan situation borde alla de i arbetarrörelsen som är indragna i en antikapitalistisk klasskamp ena sig och presentera ett socialistiskt alternativ i valen. Den borgerliga demokratin hävdar att den förkroppsligar folkets suveränitet, och normalt har den verkligen en viss reell makt och den grundas på massornas samtycke. Det är därför de nationella och lokala valen och församlingarna är ett avgörande område för att presentera ett socialistiskt alternativ till kapitalismens kris och förfall. Eftersom de borgerligt-demokratiska institutionerna är brännpunkten för massornas politiska uppmärksamhet och strävanden, så är ett ingripande på denna nivå avgörande för varje strategi som siktar på att frigöra massornas självständiga politiska initiativ och förmåga.
Det bakomliggande strategiska mål som vägleder Fjärde Internationalens taktik i det kapitalistiska Europa är att verka för att dubbelmaktsorgan ska uppstå och segra. Detta innebär att vi strävar efter att utveckla ett revolutionärt alternativ till reformismen i arbetarrörelsen och på detta sätt skola och förbereda arbetarklassen för att skapa sina egna maktorgan. Det finns naturligtvis inget speciellt för Trotskij i dessa uppfattningar. Lenin, eller för den delen Gramsci, var lika intresserade av att finna vägen till arbetarmakten. Att i denna fråga försöka ställa Gramsci i motsättning till Trotskij (och förmodligen även Lenin) är en i
allra högsta grad missriktad sysselsättning. Gramscis skrifter om arbetarråden i Turin utgör i själva verket en mer detaljerad och levande beskrivning av hur arbetarmakten uppstår än något i vare sig Lenins eller Trotskijs skrifter (se den nyligen utgivna volymen av Gramscis Political Writings). Nederlagen 1919-20 inskärpte emellertid för alla de tre marxistiska ledarna att en seger för arbetarmakten i de borgerliga demokratierna skulle kräva en strategi som räknade med den borgerliga maktens styrka i dessa stater. Härav följde Radikalismen, Brev från fängelset och Trotskijs skrifter om enhetsfronten och övergångsprogrammet, om Tyskland och Frankrike, om Storbritannien och Spanien. Men som Lenin gjorde fullständigt klart, så ogiltigförklarade inte Radikalismens teser de nödvändiga uppgifter som utpekas i Staten och revolutionen, och som vi har argumenterat ovan, så förblev arbetarråden en kärnpunkt i Gramscis strategiska tänkande i Brev från fängelset. Det är ingen ringaktning av Lenin eller Gramsci att påpeka att Trotskijs skrifter om Västeuropa är mer omfattande och konkreta. Eftersom Trotskij skrev mycket, mycket mer än både Lenin och Gramsci om klasskampens verkliga förlopp i de utvecklade länderna, så innehåller hans skrifter betydligt fler exakta begrepp och formuleringar för att kunna förstå och ingripa i denna än vad som återfinns i deras skrifter. Av samma anledning gjordes det i Trotskijs verk fler misstag vad gäller tolkningar och råd, men detta är felaktigheter och misstag som man kan lära mycket av.
Som vi har sett, så sa Trotskij att parlamentarismen skulle fördömas från de parlamentariska talarstolarna. I Radikalismen krävde Lenin också att de brittiska kommunisterna skulle ägna sig åt uppgiften ”att få in prosovjetiska politiker i parlamentet”. Det tidiga Komintern förde en mycket viktig debatt om de oerhörda möjligheter och den dödliga fara som skulle uppstå för en arbetarrörelse som var i den positionen att den kunde bilda en regering inom den borgerliga demokratins domäner. Men vid denna tidpunkt fanns det mycket få konkreta referenspunkter. Vid den tiden hade de socialdemokratiska partierna bildat regeringar antingen som ett resultat av en revolution (i Centraleuropa) eller på minoritets-, koalitionsbasis. På trettiotalet fanns det förväntningar på att arbetarpartier skulle dominera regeringarna i en rad europeiska stater. Av denna orsak förser oss Trotskijs skrifter om Belgien,
Frankrike och Spanien med mer konkreta anvisningar och funderingar över övergångskravens innebörd, ett Aktionsprogram, perspektiven på en arbetarregering, än vad som fanns i de tidigare diskussionerna. Således kan Trotskijs analys av den franska situationen innehålla självsäkra eller felaktiga bedömningar av händelseförloppets tempo, eller av vissa av de franska partiernas exakta karaktär (viktiga frågor som vi inte kan gå in på här). Men de innehåller förvisso en del nya framsteg i den föreslagna revolutionära taktiken.
Sålunda föreslog Trotskij i det Aktionsprogram han presenterade för de franska trotskisterna, att de skulle agitera för ”en mer generös demokrati” (avskaffande av Senaten och Presidentskapet, etc), eftersom detta skulle underlätta kampen för arbetarmakten.
Detta program förkunnade att om det socialdemokratiska SFIO
”skulle vinna majoritetens förtroende är vi nu och kommer vi alltid att vara beredda att försvara en SFIO-regering gentemot borgarna. Detta fastän det mellan oss finns oförenliga skiljaktigheter då det gäller doktrin och metod. Vi vill nå vårt mål genom verklig arbetardemokrati, genom propaganda och kamratlig kritik och genom en frivillig omgruppering inom arbetarklassen under den sanna kommunismens fana. Inte genom väpnade konflikter mellan de olika arbetarorganisationerna. Arbetare som bekänner sig till den demokratiska socialismen måste dessutom förstå att det inte räcker med att försvara demokratin. Demokratin måste återvinnas... Vi kan försvara de sorgliga resterna ar demokratin och vi kan framför allt utvidga det demokratiska spelrummet för massornas aktivitet. Men bara genom att utrota de väpnade fascistiska styrkor som den 6 februari 1934 började flytta på tyngdpunkten i staten.” (”Ett handlingsprogram för Frankrike”, ur Övergångsprogrammet, Stockholm 1977, sid 161)
Det är välkänt att Trotskij gick emot politiken hos den Folkfront som så småningom uppstod i Frankrike. Men detta hindrade honom inte från att kräva att den skulle omvandlas till en kraft som kunde uppnå en varaktig seger över fascisterna och deras medarbetare:
”År det tänkt att Folkfronten ska försvara ”demokratin”? Låt den då börja med att göra det för sina egna led. Det betyder: Folkfrontens ledning måste direkt och omedelbart återspegla de kämpande massornas vilja. Hur? Mycket enkelt: med hjälp av val. Proletariatet förnekar ingen att kämpa jämsides med sig mot fascismen, Lavals bonapartistiska regim, imperialisternas krigsplaner, och alla andra former av förtryck och våld… Kommunistiska internationalens senaste kongress ställde sig i resolutionen om Dimitrovs rapport positiv till valda aktionskommittéer som Folkfrontens stöd bland massorna. Det är kanske den enda progressiva tanken i hela rapporten. Men just därför gör stalinisterna ingenting för att förverkliga den. De vågar inte, eftersom de är rädda för att bryta samarbetet med borgarklassen. Förvisso kommer inte bara arbetarna att kunna delta i valen till kommittéerna, utan också anställda inom statsförvaltningen, ämbetsmän, krigsveteraner, hantverkare, småköpmän och småbönder. Således står aktionskommittéerna i samklang med proletariatets kamp om inflytande över småbourgeoisin. Men de komplicerar betydligt samarbetet mellan arbetarbyråkratin och borgarklassen.”(Trotskij, Whither France?, London 1974, sid 100-101)
Klasskampens utveckling skulle visa att möjligheten för sådana Aktionskommittéer inte var ett påhitt av Trotskijs fantasi. Men i Frankrike, liksom senare i Spanien, bröts arbetarkommittéernas dynamik när de stora arbetarpartierna förnekade dem en demokratisk karaktär. Den strategi och taktik som Trotskij och Fjärde Internationalen utarbetade på trettiotalet har utvecklats vidare i debatter och praktiska erfarenheter (senast Chile och Portugal). Vi anser emellertid att den klasskamp som väntar Europa idag i ett avgörande avseende skiljer sig från den som var förhärskande i de flesta europeiska stater på trettio- och fyrtiotalet. Under den tidsperioden hade socialdemokratin och stalinismen en nästan fullständig hegemoni över arbetarrörelsen. Den politiska utvecklingen i Europa efter 1968 har visat att socialdemokratin och stalinismen befinner sig i kris och förfall, och att det finns ett nytt radikaliserat skikt av arbetare som attraheras av den revolutionära socialismen. I kommunalvalen i Frankrike nyligen fick en enad yttersta-vänsterlista ett genomsnitt på mer än 5 procent av rösterna, och i vissa områden (t ex Orléans) fick de mer än 10 procent. I Storbritannien har under det senaste decenniet den yttersta vänstern vuxit till en kraft som är starkare i arbetarklassen än någonsin sedan CPGB:s tidiga dagar: det senaste beviset på detta är de röstsiffror som den yttersta vänstern fick i ett antal fackliga val.
Det faktum att det nu har inletts en öppen debatt mellan CPGB-medlemmar och organisationer inom den yttersta vänstern är i sig självt ett välkommet tecken på det nya klimatet inom arbetarrörelsen. Roberts förkunnar i sin avslutning att ”de kritiska trenderna inom trotskismen /kommer/ att tvingas att ta itu med sin rörelses arv”. Vi skulle vilja påpeka att trotskisterna har all anledning att vara stolta över sitt arv, eftersom det är arvet från en rörelse som hållit fast vid den revolutionära marxismens bästa traditioner under skrämmande svåra förhållanden och som ställts inför de oerhört svåra konsekvenserna av Stalins makt. Förvisso finns det ”kritiska trender” inom trotskismen. Det finns en ständig debatt inom Fjärde Internationalen om många viktiga frågor, eftersom detta är något inneboende i den demokrati som kännetecknar en frisk revolutionär rörelse. Tills dess CPGB-medlemmar som kamrat Roberts gör upp räkningen med sitt arv, speciellt dess förkastande av den proletära demokratin, så kommer deras politik att sakna den avgörande grunden för ett framgångsrikt angrepp på kapitalismen, och den kommer att krossas av de borgerliga politiska formernas och krafternas överlägsna styrka.
Översättning (ur International vol.3, Nr 4, 1977): Göran Källkvist
[*] Vi kan uppenbarligen inte göra denna historiska dokumentation rättvisa här. Se Fernando Claudin Krisen i den kommunistiska rörelsen, 1980, Barrikaden/Röda Rummet och Ernest Mandel Världsrevolution och fredlig samexistens, Stockholm, 1972.