Ur Fjärde Internationalen nr 4/1980

Peter Green

Tredje ronden i Polen

Vid en första anblick var de segerrika polska arbetarstrejkerna mot prisökningarna i juni 1976 ett bländande exempel på Marx’ observation angående historiska upprepningar: den första gången, vid Östersjökusten 1970, en tragedi; och nu /1976 – ö.a./ en farsartad återupprepning av Gumulkas försök att med hjälp av prishöjningar sänka levnadsstandarden. Samma fråga, samma arbetarsvar, och samma reträtt från regimens sida. Den enda skillnaden verkade vara händelsernas hektiska tempo den andra gången, med premiärministern i en ny TV-utsändning inom 24 timmar efter den förra för att motsäga sitt tidigare måttfulla uttalande i ett ännu mer högtidligt tonfall. För övrigt, kan läsarna av västpressen tro, att ingenting har förändrats i Polen. Ekonomin och politiken sitter fast i samma sörja som när Gomulka gjorde sin snabba sorti. Detta intryck förstärks lätt av vetskapen om att Polen, med en befolkning som är nästan lika stor som Östtysklands, Tjeckoslovakiens och Ungerns samlade folkmängd och med det näst största kommunistpartiet i Sovjetblocket, i ett antal viktiga avseenden skiljer sig från övriga Östeuropeiska länder. Den stalinistiska terrorvåg som härjade kommunistpartierna inom den sovjetiska ”buffert”-zonen i slutet av 1940-talet drabbade det Polska Förenade Arbetarpartiet (PFAP) minde än nästan alla andra – dess ledande ”titoist”, Gomulka, blev inte ens ställd inför rätta, än mindre avrättad. Framför allt medförde den omfattande massrörelse, som i oktober 1956 trots Sovjets bittra fientlighet, förde Gomulka till makten, en rad förändringar som senare särskiljde Polen från sina grannar: främst ett jordbruk som till sin överväldigande majoritet fortfarande ägs av privata bönder; en starkt rotad katolsk kyrka; den enda verkligt självständiga gruppen parlamentsledamöter i Östeuropa – den katolska Znakgruppen i Sejmen; och en intelligentsia med avsevärt mycket större yttrandefrihet än vad som är vanligt i resten av Östeuropa. Alla dessa otvivelaktiga särdrag i dagens Polen kan få den tillfälliga betraktaren att inte bara tro att föga har hänt med de inhemska styrkekonstellationerna, utan också att den polska politiken har sina egna lagar. I Polen kan ovanliga saker hända som aldrig skulle tolereras i andra östeuropeiska stater, och i själva verket hade de senaste omvälvningarna under sommaren 1976 ingen allmän betydelse för den östeuropeiska politiken i sin helhet.

Syftet med denna artikel är vare sig att förneka sambanden med händelserna 1970-71 eller det polska samhällets och politikens viktiga säregenheter. Men den försöker visa hur den till stora delar missförstådda krisen vintern 1970-71 skapade en politisk dynamik, vars motsättningar både är specifika för 70-talet och även i högsta grad karakteristiska för de problem som andra östeuropeiska, regimer brottats med under den andra halvan av detta årtionde. Dessutom har dessa i huvudsak internationella motsättningar för de byråkratiska regimerna i Östeuropa i kombination med det polska samhällets särdrag skapat en mycket explosiv situation i Polen, en situation som alltmer kommer att kräva uppmärksamhet från den revolutionära vänstern i hela Europa.

Polen under Östersjökrisen 1970-71

Händelserna i juni 1976 var inte en repris av strejkrörelsen i slutet av 1970. Men de politiska styrkeförhållandena inom vilka Giereks ledarskap ända fram till idag har tvingats verka formades på ett djupgående och konkret sätt av den arbetaroffensiv som inleddes på Östersjökusten i december 1970. Ty denna rörelse var betydligt mer än ett plötsligt enkelt uppror som ersatte en person i toppen på den byråkratiska pyramiden med en annan. Man måste betona ett antal drag hos arbetarrörelsen i vad vi för enkelhetens skull kan kalla ”Östersjökrisen”.

Arbetaroffensiven.

För det första har vi arbetaruppsvingets oerhörda omfattning och dynamik. Lördagen den 12 december tillkännagav Ministerrådet prishöjningar på matvaror på i genomsnitt 30%. På morgonen följande måndag höll 3 000 arbetare ett massmöte på Leninvarvet i Gdansk vid Östersjökusten[1]. När fackföreningsledarna vägrade vidta några åtgärder mot prishöjningarna började arbetarna strejka och marscherade till den lokala radiostationen för att försöka sända en appell till lokalbefolkningen. När milisen hindrade dem marscherade massan av varvsarbetare till stadens partihögkvarter medan de ropade ”Bröd” och ”pressen ljuger”. Polisen gick till angrepp och massan försökte bränna ner byggnaden. Nästa dag befann sig Gdansk mitt uppe i ett folkligt uppror och strejkrörelsen spred sig till Gdynia och Elblag, där massorna också kastade sten på partihögkvarteren. Arbetarna i Szcecin gick också ut i strejk, och onsdagen den 16:e spred sig strejkerna i Katowice-området i Övre Schlesien och arbetet upphörde även i Poznan. Rörelsen var inte längre begränsad till Östersjökusten. Den 17:e skedde en massaker på arbetare i Gdynia och ytterligare arbetare dödades i Slupsk. Vid denna tidpunkt tog en total arbetarmobilisering i Szczecin ledningen över rörelsen, under ledning av strejkkommittén vid Adolf Warskivarven. På kvällen den 17:e rullade stridsvagnar in i de största hamnarna på Östersjökusten, medan strejkrörelsen och demonstrationerna spred sig till Wroclaw och Krakow. Samtliga städer i Östersjöområdet strejkade, även Starograd och Malbrok. Fredagen den 18:e lade många av de stora fabrikerna i Warszawa, inbegripet den berömda bilfabriken Zeran som hade lett arbetarrörelsen 1956, ner arbetet. Ledarna för strejkkommittéerna i Warszawa proklamerade en generalstrejk till måndagen den 21 december[2]. Under veckoslutet den 2021 december sammanträdde centralkommittén och avsatte den redan sjuke Gomulka och utropade Edward Gierek till ny partiledare.

Men detta fick inte slut på rörelsen; det var bara början. Den 23 december tillkännagav Gierek en hel rad ekonomiska eftergifter i Sejmen: ett löfte att under de följande två åren inte höja priserna ytterligare, ett nytt bonussystem, sju miljarder zloty i tilldelningar till låginkomsttagare, ett kraftfullt bostadsprogram, etc[3]. Det fick inte slut på rörelsen. Strejkkommittéerna fortsatte att verka och organiserade upprepade strejker på Östersjökusten för att tvinga fram omfattande politiska förändringar. Den 24 januari, mitt under en ockupationsstrejk av varvsarbetarna i Szcezin och fortsatta strejker i andra delar av staden, anlände partisekreteraren Gierek och premiärministern Jaroszewicz för att under nio timmar i sträck diskutera med ett massmöte av strejkande arbetare[4]. Genom att erbjuda ytterligare eftergifter lyckades Gierek få slut på strejkerna i Szczecin. Men detta stoppade inte rörelsen. Strejkkommittéerna i Szczecin och Gdansk ombildades till arbetarkommittéer som fortsatte att fungera som arbetarnas valda ledarskap på varven. De behöll också sin auktoritet bland arbetarna i omgivningarna, och höll ett stort antal massmöten i fabriker inom hela Östersjöregionen, och övervakade nya val till fackföreningarna på varven. Regimen hade frusit priserna, men på den nivå som hade bestämts av Gomulka i december och inte på de nivåer som fanns före december. Dessutom reste arbetarklassen en rad politiska krav på självständiga fackföreningar och press, liksom en mängd ekonomiska och politiska klagomål. Gierek hade deklarerat att det var fullkomligt omöjligt att återgå till 1966 års prisnivåer, men rörelsen vek sig inte. Gierek försökte oskadliggöra jäsningen i Gdansk genom att hålla ytterligare ett möte med arbetarna där, men trots det organiserade arbetarna sig och drev sina krav. Strejker fortsatte i övriga delar av landet, speciellt på den stora traktorfabriken i Ursus nära Warszawa, där partiledare förgäves försökte övertala ett möte med strejkdelegater att återvända till arbetet[5].

Den 11 februari gick så mer än 10 000 i huvudsak kvinnliga arbetare på sju textilfabriker i Lodz ut i strejk, och nästa dag behärskades Polens näst största industristad av en masstrejk. Gierek bönföll om förtroende och tålamod, men utan resultat. På kvällen den 14 februari anlände premiärminister Jaroszewicz till Lodz tillsammans med tre andra politbyråmedlemmar för att träffa de strejkande. Efter en farsartad händelse där Jaroszewicz upptäckte att det entusiastiska massmöte som han talade till i stadens största mötessal var packat med partifunktionärer som gav sig ut för att vara strejkande arbetare, togs premiärministern slutligen till ett möte med delegater från ockupationsstrejkerna vid Marchlewskiverken, och han stannade och diskuterade med arbetarna hela natten. Nästa morgon lämnade Jaroszewicz fabriken tomhänt: Lodzarbetarna hade vägrat backa från sina grundläggande krav, i synnerhet det som krävde en återgång till 1966 års prisnivåer. Under tiden hade Gierek skyndsamt träffat Sovjetledarna, och den 15 februari tillkännagav radion i Warszawa att partiledningen tack vare ett lån från Sovjet på 100 miljoner dollar i hårdvaluta hade beslutat att införa ett tvåårigt prisstopp på 1966 års nivå. Partiet hade kapitulerat för Lodz-arbetarna medan strejken var i full gång och sedan förhandlingarna misslyckats. Trots det tog strejken i Lodz inte slut förrän efter ytterligare två dagar.[6]

Och inte ens då tog rörelsen slut. Den 15 februari hade en regional konferens för arbetardelegater träffats i Szczecin; efter tjugosex timmars diskussioner föreslog konferensen att man skulle bilda en ny fackförening, eftersom den existerande inte hade några verkliga band till arbetarna. Vid centralkommitténs möte i mitten av april talade politbyråmedlemmen Edward Babiuch om de fortsatte strejkerna och proteströrelserna i landet.[7] Den nya fackföreningen bildades aldrig, men de arbetarkommittéer som hade uppstått ur strejkkommittéerna var fortfarande verksamma i april, när vissa av dem rapporterades ha upplöst sig frivilligt. Andra fortsatte fungera under hela året, och en rapport från hösten 1972 sade att arbetarkommittén i Szczecin fortfarande hade ett stort inflytande i staden.[8] Kort sagt ägde de så kallade östersjöstrejkerna mot Gomulka 1970 huvudsakligen rum 1971, de var ingalunda begränsade till Östersjökusten, och de inskränktes inte till strejkorganisering. Enligt denna analys är det viktigaste alltså att strejkerna inte främst riktade sig mot Gomulka, utan mot Gierek.

Det andra viktiga kännetecknet hos Östersjöupproret, vilket måste ha framkommit av rörelsens dynamik var följande: rörelsens drivkraft var inte alls enbart priserna. En rörelse som hade uppstått kring enbart ekonomiska krav kunde inte ha hållit ut på detta sätt. Massrörelsens politiska karaktär visade sig i de upprepade våldsamma angreppen mot partihögkvarteren i den ena staden efter den andra, och i de kravlistor som de bäst organiserade delarna av rörelsen ställde upp.[9] Man lade stor vikt vid kampen för grundläggande politiska rättigheter; omedelbara fria val till de s k arbetarråden och fackföreningarna; fackföreningarnas fullständiga oberoende från partiet; slut på censuren och pressens lögner; krav på rättegångar mot de som var ansvariga för morden på mer än hundra arbetare i Östersjöhamnarna i december, och krav på upplösande av de repressiva styrkorna – detta var absolut centrala angelägenheter för arbetarna i Östersjöupproret. Ett sådant program innebär ett potentiellt dödligt hot mot de byråkratiska regimerna i Östeuropa, oavsett vem som företräder det.

En vattendelare i det politiska medvetandet.

Ett annat viktigt tecken på rörelsens politiska mognad var att den mycket snabbt gick från sin elementära, spontana inledning till skapandet av stabila, auktoritativa kamporgan, med ledarskap som var förmögna att sprida rörelsen och uttrycka dess krav. Detta leder till ett tredje, mer allmänt kännetecken hos arbetarupproret: det innebar ett viktigt steg i den polska arbetarklassens historiska utveckling. Den polska arbetarrörelsen har en lång revolutionär tradition, med få medtävlare i andra länder. Den ryska revolutionära rörelsens historia är välkänd inom den internationella arbetarrörelsen. Mindre välkänt är det faktum att arbetarklassen i Warszawa demonstrerade ett helt år innan den Blodiga Söndagen i januari 1905, något som utlöste flera strejker över hela den polska delen av det ryska imperiet. I början av 1905 organiserades det i hela det ryska Polen en framgångsrik generalstrejk i solidaritet med arbetarna i St. Peterburg. I juni 1905 höll arbetarna i Lodz kontrollen över staden under tre dagars gatustrider.[10] Trots ett våldsamt förtryck demonstrerade arbetarna i Lodz, Sosnowiec och Radom till stöd för Moskvaupproret i december. Vidare är den revolutionära krisen i Tyskland på hösten 1923 en välkänd del av den europeiska arbetarklassens historia; men mindre välkänt är den polska generalstrejken i november detta år, under vilken arbetarna i Krakow tog över staden, avväpnade en infanteribataljon och besegrade ett kavalleriangrepp, och frivilligt lämnade tillbaka staden till den polska borgarklassen först sedan de övertalats till detta av det Polska Socialistpartiets ledare.

De stora sittstrejkerna i USA på 30-talet är en annan välbekant del av arbetarklassens historia. Vad man tenderar att glömma bort är det faktum att taktiken med fabriksockupationer i början kallades ”polska strejker” efter sina upphovsmän, de polska textilarbetarna, som utnyttjade dem med stor framgång 1931. 1936 befann sig inte mindre än 85% av hela arbetsstyrkan inom den stora och medelstora industrin i strejk vid ett eller annat tillfälle.

Men mellan generalstrejken i Lodz mot det tsaristiska enväldet och generalstrejken i Lodz mot Gierek sjuttio år senare har den klassmedvetna kärnan av den polska arbetarklassen vid upprepade tillfällen länkat sina socialistiska strävanden till politiska ledare som har lett in klassen i en återvändsgränd. Före kriget följde den det Polska Socialistpartiet till en rad nederlag, medan den minoritet som stödde kommunistpartiet före kriget fick bevittna hur Stalin 1938 fullkomligt krossade det som ett ”trotskistnäste”. Efter kriget, vid tiden för sammanslagningen av det nya kommunistpartiet och resterna av PSP, stödde en avsevärd del av arbetarklassen den nya regimen, bara för att se sina förhoppningar grusas under staliniseringen i början av 50-talet. 1956 satte arbetarna sin tilltro till den del av partiet – symboliserad av Gomulka – som hade förföljts av Stalins agenter. Nu hade femton år med Gomulka övertygat arbetarklassens kärna att man måste hitta något alternativ till att hoppas på en eller annan grupp i partiets ledarskap. I denna mening innebar 1970-71 en verkligt historisk vändpunkt: den första inledningen till ett sökande efter en ny framgångslinje bland de klassmedvetna delarna inom den polska arbetarklassen. Det var denna nya inställning som gjorde att strejkrörelsens ledare inte hade någon blind tilltro till Giereks löften, och förberedde dem på att behandla den nya ledningens åtgärder som politiska manövrer.

Den fullständiga innebörden i detta förändrade medvetande bland de polska arbetarnas avancerade skikt kan endast förstås mot bakgrund av arbetarklassens enorma tillväxt i numerär styrka och social tyngd sedan andra världskriget. 1938 utgjorde arbetarna i städerna mindre än 10% av hela den ekonomiskt aktiva befolkningen. I tabell 1 finns en grov skiss över Polens sociala struktur den 31 december 1970, och den visar arbetarnas dominans i landet.

Tabell 1.

Polens sociala struktur 1970

Källa: Alexander Matejko: Social Change and Stratification in Eastern Europe, New York 1974.

Den utdragna arbetaroffensiven 1970-71 har ingen like i Östeuropas historia efter kriget. Gierek själv erkände att den förde landet till randen av inbördeskrig.[11] Och lika enastående var att den polska arbetarklassen 197071 inte besegrades. Efterspelet till oktober 1956 hade varit nederlaget för transportarbetarnas strejk i Lodz 1957. Efterspelet till december 1970 var Lodzarbetarnas seger i februari 1971. Och trots de efterföljande förföljelserna av strejkledare, så försökte regimen aldrig konfrontera och besegra arbetarklassen i en inför den polska nationen öppen kamp. Efter Gomulkas försök att med våld krossa rörelsen, var den nya partiledningen tvungen att ta till desperata manövrer för att överleva och återta initiativet. Under månader betraktade Polens hela befolkning detta förödmjukande spektakel, där Gierek och Jaroszewicz försökte skaffa sig politisk auktoritet genom att förhandla med strejkande arbetare i Szczecin, Gdansk och Lodz, arbetare som hade kämpat mot polisen och armén på gatorna, och som i december hade brännmärkts som kriminella element och ligister i hela den polska pressen. Både på Östersjökusten och i Lodz hade arbetarmedlemmar i PFAP dragits med på sina arbetskamraters sida i denna dödliga sammandrabbning, och vissa av dem spelade t o m en framträdande roll: av de trettioåtta medlemmarna i strejkkommittén i Szczecin var sju partimedlemmar, och strejkkommittén i Gdansk förefaller ha innehållit ett något större antal.[12] Den politiska regimen och partiledningens hela inriktning måste byggas upp på nytt ända från noll. Som politbyråns rapport till centralkommitténs februarimöte slog fast: ”händelserna har visat att ett avbrott i banden mellan partiet och arbetarklassen... kan orsaka en allvarlig omvälvning i vårt land.” Den tillade att partiet ”i framtiden alltid måste inrikta sig på att förhindra alla konflikter med arbetarklassen.”

Man fick en glimt av vilket kaos som rådde i vissa av PFAP:s lokalorganisationer från partiets distriktssekreterare i Malbrok, som under krisen skrev att ”det inte finns någon enhet i partiets verksamhet. Vissa av kamraterna förlorade fattningen, de började angripa partiet.”[13] Regimer som den polska får sin politiska legitimitet genom att göra anspråk på att vara de enda som företräder industriarbetarklassens intressen, och i linje med detta måste ledarna för Östeuropas kommunistpartier alltid försöka visa att de har band till proletariatet, inte bara genom att utesluta alla andra socialistiska strömningar från det politiska livet, utan också genom att kunna uppvisa ett stöd, oavsett hur passivt, i form av arbetarmedlemmar i kommunistpartiet. Det politiska förtrycket – milisen, armén och den politiska polisen – är livsviktigt för dessa byråkratiska regimer. Men det är inte tillräckligt, i synnerhet inte under kriser av den typ som ägde rum 1970-71, när de väpnade konfrontationerna visade sig vara en bumerang, och regimen endast kunde överleva med hjälp av politiska manövrer och genom att upprätta någon sorts politisk allians med olika delar av samhället. Och om vi tittar på PFAP:s sociala sammansättning strax innan Östersjökrisen, så finner vi, åtminstone enligt de officiella siffrorna, att inte mindre än 40% av partiets samtliga medlemmar var arbetare.[14] I slutet av 60-talet innebar detta att 13% av alla arbetare i Polen var partimedlemmar: vid tiden för Östersjöupproret var var tionde polsk arbetare medlem i det härskande partiet. Och under själva krisen hade – med i viss mån undantag för Övre Schlesien – Giereks eget noggrant uppfostrade industrilän och centrum för kolindustrin, med löner över landets genomsnitt och med en mer begränsad strejkvåg – den polska arbetarklassen en masse övergivit partiet på ett aktivt och omisskännligt sätt.

Under sådana förhållanden måste vi vid en studie av Östersjökrisen inte bara inse arbetaroffensivens enastående styrka, utan också ett annat anmärkningsvärt faktum: det sätt på vilket det nya ledarskapet kunde överleva krisen intakt och på våren 1971 t o m uppnå något som liknade ordning i det politiska livet.

Tabell 2.

Partiets medlemskader 1945-74

Källor: B.Lazitch, Les Partis Communistes D'Europe; Hans Roos, A History of Modern Poland; Dziewanowski, History of the Polish Communist Party; Jan B. Weydenthal, Party Development in Contemporary Polanda.

Giereks strategi

Under sin första period vid makten utsattes Gierek för en hel del kritik från vissa av sina kollegor i andra östeuropeiska huvudstäder, i synnerhet från den befästa Husakregimen på andra sidan gränsen i Tjeckoslovakien.[15] Men så fort man hade tagit det första beslutet att undvika en direktkonfrontation med arbetarklassen och behovet av Warszawapaktstrupper därmed hade försvunnit, så hade man inget annat val än att lita på Giereks förmåga att behärska arbetarrörelsen och avleda den från objektivt revolutionära krav genom att erbjuda massiva ekonomiska eftergifter. Sovjetledningen hade stött Giereks inriktning hela tiden, trots att det skapade styrkeförhållanden i landet som avsevärt begränsade Giereks strategiska valmöjligheter på medellång sikt. för det första hade inte arbetarrörelsen besegrats: i själva verket hade Gierek varit tvungen att träffa överenskommelser med strejkkommittéerna och direkt stödja sig på dem för att skaffa sitt ledarskap den nödvändiga auktoriteten. För det andra hade Gierek varit tvungen att erbjuda stora ekonomiska eftergifter till arbetarna: i och med att han hade godtagit arbetarmassornas första grundläggande krav att under två år frysa priserna på 1966 års nivå, så hade han också lovat en oavbruten ökning av arbetarklassens levnadsstandard. I själva verket vädjade partiledningen vid upprepade tillfällen till massorna att bedöma dess framtida arbete utifrån detta kriterium. Dess budskap till arbetarklassen var: ta emot konsumtionsvaror som en ersättning för proletär demokrati.

Industri och jordbruk

Varje avsevärd och långvarig ökning av arbetarnas levnadsstandard skulle vara något nytt för den polska ekonomin. I februari 1971 medgav politbyrån: ”Man måste helt klart slå fast att Polen under åren 1966-70 hade den lägsta ökningstakten av reallönerna av alla länderna i Comecon... Det fanns t o m arbetargrupper som fick försämrade reallöner.” [16] Dessutom var den ekonomiska situationen kritisk. Den ekonomiska kampens två huvudfronter var ett industrisystem vars funktionssätt skapade ekonomiskt kaos; och ett privatjordbruk som var underkapitaliserat och allvarligt hämmat av den snabba ökningen av antalet små, oekonomiska bondelotter.[17] På bägge fronterna stod det nya ledarskapet dessutom inför politiska debatter av gammalt datum, vars bägge sidor erbjöd lösningar som under de förhållanden som rådde 1971 verkade ogenomförbara.

På industrifronten hade man under hela 60-talet upprätthållit den traditionella kommenderande planeringsmodellen i Polen; 1970 hade den lett den polska ekonomin till katastrofens rand. Berg av oönskade och osäljbara varor strömmade från fabrikerna till lagerlokalerna, med en hastighet som var dubbelt så stor som detaljhandelsförsäljningen i slutet av 60-talet. Under andra halvåret 1970 hade de totala lagren uppnått den enorma summan av 500 000 miljoner zloty – hälften av Polens beräknade bruttonationalprodukt för det året! Man var tvungen att överge tanken på ekonomisk tillväxt med hjälp av kommenderande planering i en sluten ekonomi.[18] Men det arbetaruppsving som hade fört Gierek till makten hade samtidigt blockerat ett gammalt alternativ – en institutionell ekonomisk reform, vilket Gierekfraktionen själv hade argumenterat för i slutet av 60-talet. Det ironiska var att stackars Gomulka, som under så lång tid hade tvekat att genomföra en djupgående teknokratisk ekonomisk reform, startade den rörelse som fällde honom i december 1970 genom att till slut försöka genomdriva just ett sådant reformprojekt. Och Gierek hade kommit till makten på en våg av motstånd mot hans egen fraktions tidigare ekonomiska strategi! Han måste snabbt finna en tredje väg på industrifronten.[19]

De traditionella alternativen för jordbruket var lika blockerade: ett försök att lösa jordbrukskrisen med hjälp av en politisk kampanj för att kollektivisera småböndernas jordlotter skulle omedelbart väcka alla bönders vrede och orsaka en sammandrabbning med kyrkan, utan att på något sätt öka jordbruksproduktionen på kort sikt. Tvärtom skulle det uppväcka hotet om en bondestrejk och en matkris i städerna. Men att fortsätta på Gomulkas väg att behålla de nuvarande arrendeuppgörelserna hur länge som helst, samtidigt som man använde ett tungrott statligt anskaffningssystern för att försöka pressa ur jordbruket ökande mängder födoämnen, skulle bara göra den dåvarande stagnationen beständig.

På bägge fronterna var det nya ledarskapets lösningar genialiska. Giereks rådgivare var fantasifulla och djärva nog att inse vilka möjligheter som låg i att utnyttja ansträngningarna att uppnå internationell avspänning för att förnya den polska industrin utan att klart välja mellan olika inhemska planeringsmekanismer. Hursomhelst såg man i Moskva med misstänksamhet på omfattande inhemska modeller som den ungerska Nya Ekonomiska Mekanismen, medan Brezjnevs kampanj för västkrediter och utökning av handeln mellan öst och väst hyllades som det senaste exemplet på Sovjetledningens nyskapande tillämpning av ”marxismen-leninismen” på moderna förhållanden. Den första politiska programpunkten i Giereks ekonomiska strategi var att gripa tag i Sovjets exempel och efterlikna det med en entusiasm som var utan motstycke i Östeuropa. Gierek utnyttjade det vänskapsfördrag som Gomulka strax före sitt politiska frånfälle hade slutit med Brandt och vände sig till det kapitalistiska väst på jakt efter massivt lån. Dessa skulle skapa en på utländska lån grundad investeringsboom i den polska ekonomin. Krediterna skulle användas till att importera en nya uppsättning produktionsmedel till stora delar av den polska industrin; denna skulle i sin tur kunna använda den nya moderna utrustningen för att exportera till den kapitalistiska världen, betala tillbaka de gamla lånen och lägga grunden för nya, och på så sätt ge upphov till en långvarig ekonomisk tillväxt. Under tiden skulle reformerna av de inhemska institutionerna först vara små och sedan gradvisa, i huvudsak inriktade på de mest dynamiska och exportinriktade delarna av den polska ekonomin. Men viktigare skulle försöken vara att utnyttja de reallöneökningar som de polska arbetarna uppnått för att höja produktivitetsavtalen och i allt högra grad binda samman framtida löneförhöjningar med produktivitetsavtal, ackordsarbete, bonussystem. Medan Gierek på den stora strategins område använde ett blad ur Brezjnevs bok, så tänkte han på mikronivån verka med hjälp av de företagarhandböcker som var på modet i väst i slutet av 60-talet, och använda frikostiga engångslöneförhöjningar som en muta för att öka produktiviteten. På detta snygga sätt hoppades Gierek kunna höja levnadsstandarden utan att vare sig direkt angripa arbetarna eller stöta sig med Sovjetledningen.

Inom jordbruket var det nya ledarskapets strategi lika fantasirikt. Gierek var inte rädd för att avskaffa Gomulkas påstått leninistiskt ortodoxa slagord – statliga tvångsköp av huvuddelen av böndernas produkter. Han var också beredd att erbjuda generösa ekonomiska morötter till privatbönderna, i form av gratis hälsovård och högre inköpspriser.[20] Men detta betydde inte att Gierek tänkte låta de nuvarande arrandeavtalen fortsätta för gott. Men istället för att använda den traditionella metoden att kollektivisera med hjälp av politiskt tvång, så införde det nya ledarskapet ekonomiska motiv för att övertyga ett växande antal bönder att frivilligt ge upp sina oekonomiska privata jordlotter. Regimen erbjöd den allt äldre bondebefolkningen attraktiva pensioner i utbyte mot att de överlämnade sina privata jordlotter till en statlig jordfond. Detta kunde på ett trovärdigt sätt presenteras som ett frikostigt sätt att befria åldrande bönder från behovet att arbeta tills de blev gamla, för att uppehålla en knapp tillvaro när deras söner för länge sedan hade rest till städerna på jakt efter industrijobb. Dessutom skulle Jordfonden formellt (om än knappast i praktiken) ha rätt att inte bara överlämna sin nyförvärvade jord till kollektivjordbruk, utan också till de mest effektiva privatjordbrukarna – ett vettigt sätt att vända de rika böndernas tvivel om detta system till en möjlig entusiasm. På detta sätt hoppades Gierek både öka produktionen och tillfredställa bönderna, samtidigt som han fick beröm från Moskva.

Dynamisk ekonomisk tillväxt

Under de häftiga dagarna 1972 och 1973, när regimens nya ekonomiska politik gav partipropagandisternas fantasi en alltmer religiös böjelse, blev ord som ”Polens ekonomiska mirakel” eller ”den polska industrins återuppståndelse” på modet. Och det finns inget tvivel om att både den polska ekonomin och arbetarnas levnadsstandard förbättrades snabbare mellan 1971 och 1976 än någonsin tidigare. Mellan 1971 och 1976 innebar kampanjen för moderniseringen av industrin att det uppstod en situation där i början av 1976 43% av alla produktionsmedel inom den polska industrin var mindre än fem år gamla.[21]

Dessutom uppfyllde partiledningen till stor del sina löften att använda den ekonomiska utvecklingen till att förbättra levnadsstandarden. Detta genomfördes med hjälp av en kraftig omfördelning av investeringsresurserna, vilket visas i tabell 3.

Tabell 3.

Konsumtionsvaruproduktionens genomsnittliga tillväxt i % av produktionsmedelsproduktionen.

Källa: Stanislaw Paradysz, ”Relativ tillväxt av produktions- och konsumtionsvaror”, Nowe Drogi, mars 1976.

Som tabell 4 visar skiljer sig de polska reallönernas tillväxttakt under de första fem åren på 70-talet avsevärt från den stagnerande trenden på 60-talet. Den officiella siffran för de genomsnittliga reallönernas tillväxt under hela femårsperioden till slutet av 1975 är 40% (den nominella lönens ökning 56%).[22] Även om denna siffra överdriver de framsteg som gjorts – genom att t ex inte ta med prisökningarna på den privata marknaden i beräkningen[23] – så höjdes otvivelaktigt den polska levnadsstandarden mycket snabbt: under hela 60-talet hade den officiella ökningen av reallönerna bara varit 20%; på halva tiden hade ökningstakten fördubblats. Hur kunde man uppnå detta? Vilka var källorna till den ekonomiska tillväxten?

Som vi tidigare nämnt var den huvudsakliga drivkraften lågräntekrediter från väst, vilka gjorde det möjligt för Polen att i stor skala importera maskiner från den kapitalistiska världen. Polens utrikeshandel sköt i höjden i början på 70-talet, med en ökning på 10,5% 1971, 19,3% 1972 och 27,5% 1973[24]. Tabell 5 berättar historien mer i detalj.

Tabell 4.

Ökning av reallönen i % av siffrorna för föregående år.

Källor: Nowe Drogi, april 1975, s. 50-51; Voprosij Ekonomiki, januari 1975, s. 90-100.

Tabell 5.

Polens handel i miljoner zloty: procentuell ökning (1070 = 100).

Tabell 6 understryker klarare förändringen i Polens handel.

Tabell 6.

Den polska handelns fördelning mellan Comecon och de utvecklade kapitalistiska länderna.

Källa: Rocznik Statysztyczny 1975.

De ekonomiska fördelarna med sådana importinvesteringar från den kapitalistiska världen kunde bli avsevärda. De medförde en förbättrad teknologi och möjligheter till ökad export.

Dessutom kunde en sådan import innebära en dramatisk förkortning av investeringscyklerna. Exempelvis tar det i Polen i genomsnitt tjugoåtta till fyrtiotvå månader att fullborda ett inhemskt byggt matvaruindustriprojekt, medan byggnationstiden för importerade projekt av denna sort under de senaste fem åren inte översteg arton månader. I Lublin och Lagisza byggdes det på tolv månader två amerikansk-producerade kyllager, medan tidigare polska projekt av detta slag hade tagit mellan tjugofyra och trettiotvå månader att bygga färdigt.[25]

I sin jakt efter modernisering och tillväxt med hjälp av importinvesteringar införde regeringen en viktig reform på utrikeshandelns område. man gav en rad industriföretag rätt att gå förbi Ministeriet för Utrikeshandel och Sjöfartsekonomi och låna hårdvaluta direkt från Polska Handelsbanken. Pengarna kunde spenderas utomlands efter företagsledningens gottfinnande, och de kunde användas till att skaffa allt från löpande band till hela fabriker. Det fanns bara ett viktigt villkor: i sinom tid måste företaget producera tillräckligt med exportvaror eller tjänster för att betala tillbaka lånen med hårdvaluta. Syftet bakom denna s k samosplata-princip var att släppa lös industrins företagarenergi, och den blev faktiskt en viktig mekanism för att stimulera den kreditstyrda boomen. Den mycket viktiga matvaruindustrin tredubblade sina investeringar under perioden 1971-75, jämfört med den föregående femårsperioden. Men jämfört med denna period tiodubblades mellan 1971 och 1975 dess importinvesteringar. Maskinindustrins importinvesteringar mellan 1971 och 1975 var sex gånger så stora som under den föregående femårsperioden, och 1974 bestod inte mindre än 45% av alla investeringar inom maskinindustrin av importerad utrustning. Mellan 1971 och 1975 fullbordades tjugoen större investeringsprojekt inom den polska lätta industrin, och av dessa var nio helt och hållet finansierade med hjälp av samosplata-arrangemang.[26]

Vad gäller västkrediterna för att finansiera dessa enorma importräkningar var Gierek anmärkningsvärt framgångsrik i sina förhandlingar om lån till ett värde av miljarder dollar, både genom diplomatiska initiativ, i synnerhet gentemot Tyskland och Frankrike, och också genom direkta överenskommelser med kapitalistiska bankmän. Det är inte lätt att exakt bestämma summan av alla kapitalistiska lån till Polen, men det är helt klart att Polen utnyttjade lån från och handel med väst i en omfattning som var kvalitativt större än något annat östeuropeiskt land. Likt en roulettspelande huvudperson i en Dostojevskijroman satsade den polska ledningen mellan 1971 och 1975 allt på handeln med väst.

”Överläggningar”.

Giereks politbyrå hoppades att denna ekonomiska strategi skulle medföra en tillräcklig ökning av levnadsstandarden för att minska arbetarnas missnöje och få dem att betrakta partiledningen med om inte entusiastiska så i alla fall fördragsamma ögon. Regimen visste att om den inte inom de följande arton månaderna lade fram bevis på ekonomiska förbättringar, så kunde Gierekledningen knappast hoppas på att överleva. Men Östersjökrisen hade lärt det nya ledargarnityret så mycket att de insåg att det också krävdes nya politiska grepp för att styra landet. Gomulka hade under flera år lyckats överleva tack vare det politiska namn han fick i och med sin seger i oktober 1956. De nya ledarna kunde inte räkna med något sådant andrum. Under månader hade de på massmöte efter massmöte hört arbetarklassens allt mer omfattande politiska krav. Under dessa förhållanden var det brådskande nödvändigt för partiledningen att inför massorna presentera en förklaring av den nya politiska situationen efter Gomulkas fall och reträtten i frågan om prishöjningarna. Hur skulle den nya politiska ordningen under Gierek se ut, och hur skulle den skilja sig från Gomulkaeran? Eftersom det nya ledarskapet uteslöt en direktkonfrontation med arbetarklassen som ett perspektiv på kort och t o m medellång sikt, så krävde denna fråga ett snabbt svar. Lika viktigt var det dessutom att Gierek måste vara säker på att statsmaskineriet skulle kunna försvara och stärka den nya politiska ordningen, vilken definition man än gjorde av den.

Under månaderna mellan december och april improviserade Gierek helt enkelt fram en rad politiska manövrer: han skaffade olika sorters moraliskt och materiellt stöd från Brezjnev; erbjöd en rad ekonomiska eftergifter; framgångsrikt vädjade om stöd från bönderna och kyrkan; stödde sig på studenternas och de intellektuellas passivitet; och genomförde ett flertal dramatiska maratondebatter med massmöten av strejkande arbetare. Men vad innebar dessa olika aktiviteter för inriktningen på det nya ledarskapets politik? Framför allt, vad betydde massmötena? Ett tillfälligt svaghetstecken som skulle följas av en framtida sammandrabbning? Eller det första steget mot ett genomgripande program för proletär demokrati? Dessa frågor, som var angelägna för både byråkratin och arbetarklassen, fick inget klart svar förrän vid centralkommitténs aprilplenum. Ty den långsiktiga innebörden i ledningens dilemma var hotfullt för den framtida politiken i Polen och möjligen Östeuropa.

Å ena sidan var inriktningen på arbetarklassens krav omisskännlig. Arbetarna, i synnerhet de på Östersjökusten, krävde åtgärder vars logik var att ersätta byråkratins diktatur med en ny statsform som förverkligade den proletära demokratins principer. Genom att sammanträffa med de strejkande arbetarna hade Gierek givit de som var inblandade i kampen en laglig täckmantel: de var varken de lättlurade offren för imperialismen eller de ligister som Gomulka hade påstått att de var, utan de drev frågor som behövde diskuteras. På något sätt måste regimen ge en definition av den nya situationen, som i praktiken skulle visa sig vara betydligt annorlunda än Gomulkaeran. Den måste åtminstone i viss utsträckning göra eftergifter till arbetarklassens strävanden. Men varje verkligt steg mot politisk demokratisering var uteslutet för den sorts regim som Gierek ledde. Även om man bortser från alla personliga böjelser hos pampen från Schlesien och de personer han tog med sig från Katowice till Warszawa – och Gierek hade aldrig tidigare varit benägen att genomföra demokratiseringar – så stod två överväldigande hinder i vägen: det viktigaste var Sovjetledningen själv, tillsammans med de andra byråkratiska regimerna i Östeuropa; det andra var den polska byråkratiska apparaten, med tiotusentals statstjänstemän och partifunktionärer som hade allt att förlora på ett sådant program.

Gierek försökte lösa detta dilemma på två inbördes kompletterande nivåer: å ena sidan den nationella politiska arenan, och å den andra de vardagliga byråkratiska kontrollmekanismerna. Hans mål var att på nytt befästa kärnan i den byråkratiska regimen, men ge den en mer smaklig form för lösandet av landsomfattande politiska konflikter. På den nationella nivån lanserade Gierek en nya paroll: överläggningar! Underordnat detta, men ingalunda viktigt, var ett andra lösenord: Polens nya historiska roll som den drivande kraften för avspänning i Europa. På den lokala nivån, å andra sidan, skulle de viktigaste medlen för social politisk och repressiv kontroll behållas intakta, eller riktigare återupprättas, men med ett förbehåll: partiledningen skulle skaffa sig hårdare kontroll över de lokala myndigheterna.

Ur ideologisk synvinkel var parollen om ”överläggningar” generande inkonsekvent. Det fanns ingen rim och reson i en teori som sa att Polen sedan slutet av 40-talet hade varit en socialistisk demokrati eller folkdemokrati, men att denna demokratiska regim nu skulle vidta den ovanliga åtgärden att faktiskt överlägga med befolkningen innan den antog en politik! Men ur politisk synvinkel hade parollen sina förtjänster. Var Giereks sammanträffanden med arbetarna ett svaghetstecken eller ett cyniskt trick? Inte alls: de var inledningen på en ny politik av överläggning! Vad var felet med Gomulka? Han hade inte överlagt med folket. Från och med nu skulle möten mellan partiledningen och arbetarna – som de som hade ägt rum på östersjökusten och Lodz – bli vardagsmat. För att göra dessa överläggningar meningsfulla skulle det dessutom bli en ny öppenhet angående landets problem och en mer eftergivlig inställning till bestämmelserna om exakta informationer i massmedia.

Parollen om överläggningar skulle användas som ett komplement till återupprättandet av byråkratins kontroll i basen. Genom att erbjuda överläggningar mellan arbetarna och ledarna tänkte sig Gierek att man skulle kunna återinföra ordningen i landets städer och fabriker. Samtidigt skulle detta återinförande av ordningen lokalt garantera att ”överläggningarna” inte skulle glida byråkratin ur händerna. På samma gång skulle partiledningen på hemmaplan försöka skaffa sig största möjliga politiska vinst ur sin jakt efter krediter från Västeuropa och sin internationella kamp för avspänning. Detta var ingalunda frågan om att närma sig ett nytt oberoende från Sovjetledningen, men det var ett försök att följa Sovjets inriktning på ett sätt som tilltalade de polska massornas nationalistiska känslor. Dessa massor skulle se partiledningen ta små initiativ, resa till huvudstäderna i väst, osv.

Den nya politiken i praktiken

Personer som är benägna att dra snabba slutsatser, inte minst de borgerliga journalister som sysslar med Östeuropa och letar efter någon ny snärtig vinkling av utvecklingen där, frestades att betrakta Giereks nya politiska stil som något av permanent historiskt intresse: den nya vind som blåste i Östeuropa, eller, som den olycklige Rickard Davy vid The Times beskrev det mindre än en månad före händelserna i juni 1976, ”Polen får det bästa från bägge världarna”.[27] Framtida händelser kommer att visa att ”gierekismen” ur historisk synvinkel var en övergående improvisation, en produkt av ett flexibelt ledarskap som stod inför de styrkeförhållanden som arbetarklassen skapat 1971. Men som vi ska se spelade ändå regimens anammande av dessa mer sofistikerade metoder en avsevärd politisk roll i bestämmandet av den form den politiska utvecklingen tog innan junikrisen. Och under de första tre åren av Giereks styre verkade modellen med överläggningar mycket effektiv.

Den viktigaste praktiska effekten av överläggningarna var det faktum att byråkratin var beredd att inom vissa begränsade ramar låta massorna uttrycka sina uppfattningar och t o m protestera mot vissa av politikens aspekter. Gränsen var naturligtvis att man inte tillät något som ens liknade en organiserad politisk gruppering, och man skulle inte tolerera något som liknade en allmän protest mot regimen. Det var t o m riskfyllt att göra en skriftlig protest eller strejka, men till skillnad från andra östeuropeiska länder innebar inte längre protester i Polen att det med säkerhet blev snabb sammandrabbning med milisen eller den politiska polisen. Detta var den viktigaste aspekten på det påfund som Gierek kallade överläggningar.

Överläggningarnas mer formella aspekter var nästan helt kosmetiska. Massmöten mellan parti- och regeringsledare och arbetarna fortsatte i ganska frekvent men oregelbunden omfattning. Exempelvis höll Gierek mellan mars 1971 och november 1975 ungefär tretton sådana möten med varvsarbetarna på Östersjökusten, utöver omkring ett dussintal möten med partiapparaterna i hamnarna under samma period.[28] Dessa massmöten var noggrant förberedda för att garantera att inget obehagligt eller oväntat skulle hända framför TV-kamerorna och mikrofonerna – mötena utsändes ofta i redigerad form – men just pga att tanken var att visa en verklig dialog med arbetarklassen, så var man tvungen att tillåta kritik från arbetarna. En annan åtgärd från regimens sida var att knyta partiorganisationerna i omkring 160 av de största fabrikerna direkt till centralkommitténs sekretariat, och ge dem rätten att förbigå de lokala och regionala myndigheterna. Detta gjordes i själva verket för att hjälpa till i kampanjen för modernisering och högre produktivitet, genom att tillåta den centrala ledningen att gå förbi den lokala byråkratiska trögheten eller sabotaget av den centrala politiken; men det presenterades också i skepnad av en ny åtgärd för att stärka banden mellan ledningen och arbetarklassen. Som ytterligare en kosmetisk åtgärd placerades några verkliga industriarbetare som fortfarande befann sig i produktionen i centralkommittén, arbetare blev i större utsträckning än vad som hade varit fallet på 60-talet delegater till konferenser, osv. En annan aspekt på den nya modellen var ett mer sofistikerat utnyttjande av massmedia: regimen gjorde allvarliga ansträngningar att öka mängden information och dess trovärdighet.[29] Exempelvis kunde vissa arbetsnedläggelser nämnas, men ofta med tillägget att de hade orsakats av ”dåligt väder” eller något annat verk av Gud. Ministrar framträdde i TV för att svara på tittarnas frågor, och regeringen blev mer beredvillig att offentligt erkänna irriterande sociala och ekonomiska problem.

Giereks direkta förhandlingar med de strejkande arbetarna 1971 var ett pris som partiledningen tyckte det var väl värt att betala i utbyte mot en garanti att de grundläggande politiska maktinstitutioner som Gierek litade till – den politiska polisen, milisen, armén och partiapparaten – bevarades under arbetaroffensiven. Trots kraven på rättegångar mot polischefer och ledande partitjänstemän lyckades Gierek behålla de grundläggande institutionerna intakta. Men särskilt en institution hade blivit mycket illa mörbultad; fackföreningsapparaten. Under krisen hade partiledarna råd att låta den lokala fackföreningsapparaten fara och flyga: sommaren 1971 hade mer än 50% av de lokala fackföreningsfunktionärerna över hela landet avsatts pga arbetarnas påtryckningar.[30] På flera ställen hade de lokala medlen för att tukta arbetarna på fabrikerna brutit samman. Men det hade inte bildats någon ny självständig fackförening, och sedan partiledningen hade avsatt fackföreningarnas gamla misskrediterade nationella ledning förberedde de ett långvarigt arbete för att återupprätta kontrollen lokalt. Detta skulle delvis genomföras genom att utesluta uppenbart opålitliga arbetarmedlemmar ur partiet – enbart 1971 uteslöts 150 000 arbetare[31]; delvis genom att suga upp de av arbetarledarna som kunde lockas med framtidsutsikter på betydande ekonomiska och sociala privilegier som funktionärer; och delvis med hjälp av ett långsamt men alltmer obarmhärtigt krossande av de mest beslutsamma förtruppsarbetarna på fabrikerna.

Den framgångsrika höjdpunkten på denna kampanj att uppifrån återupprätta kontrollen över fackföreningarna kom vid den sjunde fackföreningskongressen i november 1972. Den första nationella fackföreningskongressen sedan Gomulkas fall skilde sig på ett flertal sätt markant från sina föregångare. Det var en femfaldig ökning av antalet delegater som hade valts direkt på de stora fabrikerna[32] – på en fabrik strejkade faktiskt arbetarna mot de lokala byråkraternas försök att påverka valet av fabrikens delegation.[33] På själva kongressen fanns det ett betydande antal vänsteroppositionella arbetare som gick mot partiet i ett flertal frågor. Baluka, ordföranden i Szczecins strejkkommitté, var delegat till kongressen; och en av delegaterna från Zeranfabriken i Warszawa – som hade stått i spetsen för arbetarrörelsen 1956 – kände sig säker nog att säga:

”70% av våra fackföreningsfunktionärer är en veritabel armé av pappersblandare och titeldelegater till resor utomlands; de reser till Bulgarien för att leta efter pälsar, till Tjeckoslovakien för att leta efter skor och till Sovjet för att leta efter bilar. ” [34]

På kongressen stod en strid om den föreslagna nya arbetslagstiftningen, och flera paragrafer i denna stötte på hårt motstånd från delegaterna. När flera delegater hotade att lämna salen om lagförslaget ställdes till omröstning, beslutade ledarskapet att inte framtvinga ett stadfästande av den. Ur partiets synvinkel var det en bifråga. Huvudsaken var att man med hjälp av denna kongress skulle kunna visa att fackföreningsapparaten nationellt återigen låg helt i regimens händer. Detta visades på ett övertygande sätt av den nästan enhälliga rösten på partiledningens lista: bara Edmund Baluka och en handfull andra delegater gick emot den. Efteråt började fackföreningsfunktionärerna ändra på tonen. Återigen skulle deras huvudfunktion, med den nye fackföreningsordförandens ord, vara att ”aktivera produktionen och den ideologiska skolningen”.

Men samtidigt som fackföreningskongressen visade på framgångarna för partiets ansträngningar att återupprätta sitt grepp över det polska samhällets institutioner, så visade arbetarklassen upp en fortsatt förmåga att handla oberoende av dessa institutioner i försöken att lösa viktiga problem. I november 1972 närmade sig slutet på det nationella prisstopp som arbetarna i Lodz tillkämpat sig i februari 1971: beslutet hade varit att endast ha kvar prisstoppet under två extra år, inte för gott. Det fanns en ökande oro inom arbetarklassen att ledningen skulle skrota prisstoppet i december. Det fanns också en uppenbar övertygelse om att massaktioner kunde framtvinga en tillfredställande lösning på problemet.

Just innan kongressen inleddes gick varvsarbetarna i Gdansk och Szczecin ut i strejk. Gierek och Jaorszewicz tog än en gång flyget till Östersjökusten för att diskutera med arbetarna, ”undersöka problemet”, och mer exakt få slut på strejken. Knappt hade partichefen att premiärministern återvänt till Warszawa förrän de kvinnliga textilarbetarna i Lodz gick i strejk. De följdes sedan av arbetarna vid fyra Katowice-gruvor. Återigen var den polska arbetarklassen i rörelse. Överallt där strejker ägde rum krävde arbetarna en fortsättning av prisstoppet utöver tvåårs-gränsen. till detta kopplade Lodzarbeterskorna ett krav på en omedelbar 15%-ig löneförhöjning; gruvarbetarna i Katowice krävde 25%. Hot fullast av allt var rösterna på Östersjökusten, ty varvsarbetarna krävde än en gång fackföreningarnas oberoende från partiet och fria val av både fabriksdelegater och fackföreningsledare.[35] Inte för sista gången avbröts TV-programmen av premiärminister Jaroszewiczs anletsdrag. Han lovade bestämt att prisstoppet skulle fortsätta även 1973.[36] I Schlesien återställdes ordningen genom utdelning av matkuponger. Men här vidtog regimen ytterligare en åtgärd, som visade dess ökande tilltro till sin egen styrka: trettio av gruvarbetarna i Katowice arresterades.

Att denna strejkrörelse och fackföreningskongressen ägde rum samtidigt illustrerar på ett snyggt sätt de mest iögonfallande dragen hos de politiska styrkeförhållanden som fanns under mittenperioden av Giereks styre fram till dags dato (1977). I sina dagliga relationer till arbetarna var regimen herre över situationen. Men detta herravälde hade en viss grund och låg inom vissa gränser. Grunden var att arbetarna kunde uttrycka sitt missnöje i vissa frågor t o m genom att strejka, utan att sådana handlingar automatiskt ledde till en direkt konfrontation med regimens militära apparat. De nationella begränsningarna för Giereks herravälde var de som bestämts av de styrkeförhållanden som upprättats 1971: prisstopp, ekonomisk utveckling och beredvillighet att tala och t o m lyssna till arbetarklassens mest välorganiserade delar. Man bör också komma ihåg att den uppenbara politiska stabilisering som uppnåddes i slutet av 1972 också inbegrep ännu så länge lugna studenter och intellektuella, en skäligen nöjd kyrka och bönder som, speciellt vad gäller de rika skikten, hade klarat sig riktigt bra under den nya partiledningen. Ingen av dessa drag var nödvändigtvis oföränderligt.

Partiets reorganisering

Den kanske mest anmärkningsvärda av Giereks bedrifter under den första halvan av 70-talet var hans omfattande reorganisering av partiet och statsapparaten och hans samtidiga införande av sitt eget odiskutabla herravälde över partiapparaten. Med en rad djärva slag krossade han Gomulkaperiodens gamla fraktionsgrupperingar, eliminerade möjliga rivaler och krossade lokala motståndsnästen mot de centrala myndigheterna, motståndsnästen som han själv med stor framgång hade utnyttjat under 60-talet.

I december 1970 hade Moczaranhängarnas stöd jämnat vägen för Gierek till toppen; i västpressen spekulerades det t o m om att pampen från Schlesien bara var en utfyllnadsfigur, som inom en nära framtid skulle ersättas av Moczar själv. Istället besegrade Gierek definitivt Moczar vid CK-mötet i april 1971, sedan den senare uppenbarligen hade gjort ett misslyckat försök att nå den högsta makten.[37] Vid den sjätte partikongressen i december 1971 befäste Gierek sin position som generalsekreterare och belönade den man som hade hjälpt honom att beseg ra Moczar, Franciszek Szlachcic, genom att befordra honom från inrikesministeriet till andraplatsen i partihierarkin. I början av 1974, när Sovjets påtryckningar resulterade i en rad åtgärder för att skärpa regimens ideologiska grepp, degraderades plötsligt Szlachcic, och vid den sjunde partikongressen 1975 fråntogs han sina sista maktbefogenheter.[38] Szlachcic hade uppenbarligen agiterat för en mer självständig hållning gentemot sovjetledningen; i och med hans avlägsnande hade det sista allvarliga hotet mot Gierek avskaffats. I början av 1976 hade Gierek föga att frukta från sin egen politbyrå och sitt eget sekretariat.[39]

Under Gomulka måste partiledningen räkna med sjutton regionala partisekreterares makt, sekreterare vars lokala stöd kunde underlätta för dem att koncentrera avsevärda resurser för att göra motstånd mot eller förvränga centrala direktiv. Under sina femton år som partisekreterare i Schilesien hade Gierek lyckats skaffa sig en sådan regional makt att hans område fick smeknamnet polska Katanga. Sedan Gierek hade befäst sin ställning i partiledningen gjorde han sig redo för att krossa dessa lokala maktcentra. En hjärntrust med namnet Kommittén för Ekonomisk och Statlig Ledning, som bildats i februari 1971, hade förberett en plan för att omorganisera den statliga administrationen. Denna var ämnad att publiceras och diskuteras vid den sjunde partikongressen i december 1975. Istället beslutade Gierek att ta de regionala apparaterna med storm, och han avslöjade planen vid CK-mötet den 12 maj 1975, med instruktioner om att det nya systemet skulle tas i bruk den 1 juni, bara tre veckor senare! I ett slag skulle de sjutton regionerna (”voivodskapen”) ersättas av fyrtionio mycket mindre voivodskapenheter. Denna ”balkanisering” av stats- och partiapparaten på landsbygden kombinerades med ett avskaffande av alla distriktsenheter, som dittills hade varit en mellanhand mellan voivodskapen och kommunerna. Genom att eliminera distrikten uppnådde partiledningen både en förkortning av beslutskedjan och ett avskaffande av det viktiga stöd vom voivodskapsekreterarna tidigare hade haft. Inom en vecka efter CK-mötet i maj hade Trybuna Ludu tillkännagivit att partiets första sekreterare i Gdansk, Lublin, Krakow, Byalystok och Rzeszow hade ”återkallats och ställts till centralkommitténs förfogande”. Otvivelaktigt fanns det en långsiktig politisk-ekonomisk förklaring till dessa förändringar, med tanke på Polens sociala och ekonomiska omvandling sedan 60-talet. Men den snabbhet och skoningslöshet med vilken de genomfördes visar att ledningens syfte i lika stor utsträckning var att krossa de lokala maktpositioner som kunde försvaga de centrala myndigheterna, speciellt i kristider.

Ytterligare en dimension av ledningens kampanj för att förnya partiapparaten efter 1971 har varit det omfattande utbytet av medlemmar i centralkommittén, och ett tydligt försök att stärka arbetardelen inom aktiven. (Aktiven är det medlemsskikt som partiapparaten lutar sig på för att genomföra partiets politik. Efter att tidigare ha varit frivilliga är aktivmedlemmarna idag i praktiken huvudsakligen statstjänstemän, företagsdirektörer och andra sorters samhällsledare.) Vid de sjätte och sjunde partikongresserna avsattes majoriteten av centralkommitténs gamla medlemmar till förmån för personer som hade Gierek och hans anhängare att tacka för sin karriär. I början av 1976 hade mer än 80% av centralkommitténs 251 medlemmar kommit med i detta organ för första gången under Giereks regeringsperiod.

Information om arbetarmedlemmarnas roll inom aktiven är mindre lätt att beräkna. Den till antalet största gruppen av de fullvärdiga CK-medlemmar som valdes vid den sjunde partikongressen var de trettioen personer som benämndes industriarbetare; över 40% av kongressdelegaterna sades också vara industriarbetare.[40] Utöver dessa siffror, som ger ett mycket överdrivet intryck av arbetarmedlemmarnas betydelse inom aktiven, visar knytandet av partikommittéerna på de sextio största fabrikerna direkt till CK-sekretariatet, och Giereks upprepade sammanträffanden med industriaktiven på fabriker över hela landet, att Gierek verkligen ansträngde sig för att stärka sina band till denna speciella del av valmanskåren.

Vid den sjunde partikongressen prisade Brezjnev särskilt de polska ledarna för deras förnyelsearbete. Och han anmärkte att partiet nu var ”enat och säkert på sin styrka”. Det föreföll som om Gierek hade hittat en ny politisk kombination för att stabilisera det byråkratiska styret i Östeuropa efter 1968. Istället för att försöka experimentera med radikala reformer av planeringsmekanismerna, så hade han letat efter en öppning till det kapitalistiska väst. Och istället för att riskera partimonopolet genom att avskaffa den politiska kontrollen, så hade han kombinerat en ansträngning att ytterligare koncentrera makten i partiledningens händer med en större beredvillighet att tillåta diskussioner av missnöjet bland de breda befolkningsmassorna.

Nya motsättningar

Den sjunde partikongressen i december 1975 organiserades som en triumferande hyllning till de fem första åren av Giereks ledarskap: den ekonomiska tillväxten, den exempellösa ökningen av levnadsstandarden, partiets enhet – alla dessa bedrifter presenterades för östeuropeiska toppmilitärer och det polska folket. Men välinformerade observatörer kunde redan då se att den strategi för återuppbygget som skisserats 1971 höll på att undergrävas av nya ekonomiska och politiska motsättningar.

Ökade skulder till den kapitalistiska världen.

Regeringen hade hela tiden räknat med att Polens handel med de kapitalistiska länderna till en början skulle gå med förlust. Men de hade väntat sig att trenden skulle vända i mitten av 70-talet. Som tabell 7 visar skedde inte detta. Av det stora underskottet mellan januari och september 1975 var 20 000 miljoner zloty resultatet av handel med utvecklade kapitalistiska länder.

Tabell 7.

Polens betalningsbalans, underskott i miljoner zloty

Källa: Polityka, 20 september 1975.

Utöver detta handelsunderskott hade Polen i slutet av 1975 uppskattningsvis 7 000 miljoner dollar i skulder på långfristiga lån från den kapitalistiska världen, och många av dessa lån höll på att förfalla till betalning.[41] Under 1974 hade således 13 % av exporten till den kapitalistiska världsmarknaden i själva verket inte balanserat det årets importräkning: de hade betalat lånen från väst. 1975 användes inte mindre än 25 % av Polens export till att betala tillbaka skulder. Än värre var att inflationen i den kapitalistiska världen innebar att Polens ständigt växande hårdvalutaräkning på importen från väst inte alls innebar en motsvarande ökning av den fysiska volymen på de investeringsvaror som köptes i väst. I sitt tal till den sjunde partikongressen i december 1975 hade premiärministern följande att säga om betydelsen av inflationen i väst sedan början av 1973:

”Våra utgifter på de kapitalistiska marknaderna under denna period ökade jämfört med 1972 års prisnivåer med nära 2 000 miljoner dollar”.[42]

Det är samma sak som att säga att på tre år hade Polens krediter från väst minskat med 2 000 miljoner dollar – ett våldsamt slag.

Men det var inte bara inflationen i väst som kvaddade Giereks spel. På samma gång tog den kapitalistiska nedgången sin tribut, både direkt och via de restriktiva åtgärder som de enskilda kapitalistiska länderna vidtog. Det är svårt at beräkna hur betydelsefull denna aspekt av den världskapitalistiska krisen var på den polska betalningsbalansen. Men handeln med Italien illustrerar detta inflytande klart nog. Under fler år var en av de få polska framgångarna i handeln med EG-länderna dess affärer med Italien. Men 1974 förbjöd den italienska regeringen import av polska livsmedel, och den skärpte bestämmelserna vad gäller andra polska varor. Som ett resultat av dessa restriktioner blev det ett underskott i Polens handel.[43]

Tabell 8.

Polens handelsbalans med Italien i miljoner zloty

Källa: Biuletyn Statystyczny, januari 1976.

En ytterligare, om än indirekt, effekt av den kapitalistiska krisen var den plötsliga prisstegringen i början av 1975 på den olja Sovjet sålde till Polen. Sovjetledningen framtvingade ett brott med Comecons tidigare prispolitik och införde årliga justeringar av Comcons priser, istället för prisgranskningar vart femte år som hade varit fallet sedan 1958. Detta gjorde det möjligt för Sovjet att i januari 1975 höja oljepriserna till Polen med 130 % i ett slag och med ytterligare 8 % i början av 1976. Detta var ett hårt slag mot den polska ekonomin, som fick huvuddelen av sin olja från Sovjet. Slaget var hårdare som det var helt oförutsett. Allt detta innebar att i mitten av 1975 började Giereks användande av krediter från och handel med den kapitalistiska världen som drivkraft för en långvarig ekonomisk tillväxt bli mycket osäker. Den polska ekonomin hade blivit hårt knuten till det kapitalistiska väst och den fick det svårare och svårare att klara av sina åtaganden.

Misslyckandet för produktivitetskampanjen

Den polska ledningen hade tagit sina förhoppningar på kapitalismen i väst på allvar: den hade inte tillräckligt noggrant övervägt riskerna för en allvarlig kapitalistisk kris, som kombinerade en hög inflation med en kraftig industriell nedgång. Men det är inte bara den kapitalistiska krisen som kan hållas ansvarig för den kraftiga ökningen av Polens skulder. Trots allt hade den åtminstone en förmildrande effekt: inflationen i väst borde ha gjort Polens exportvaror mer konkurrenskraftiga. Men trots det ökande penningvärdet på Polens export till de utvecklade kapitalistiska länderna, så ägde inget genombrott för exporten rum. Orsaken var att moderniseringen av Polens industri sedan 1971 fortfarande inte hade undanröjt de långsiktig strukturella problemen. I synnerhet hade inte den förändring av den polska exporten till väst som man hade hoppats på ägt rum. Det skedde ingen större förändring av de huvudbranscher som var inblandade under de första fem åren av sjuttiotalet – jordbruksprodukter, kol och skeppsbygge var fortfarande de viktigaste posterna, tillsammans med andra råvaror. Det genombrott för maskinindustrin som man hade hoppats skulle ske på grundval av de förbättrade importerade fabrikerna ägde inte rum.

En ledtråd till orsakerna till detta finns i tabell 9, vars siffror blir än mer betydelsefulla när vi får veta att utöver byggnadsmaterialindustrin är det i huvudsak två sektorer som är ansvariga för ökningen av defekta varor: maskinindustrin och den tunga mekaniska industrin – två nyckelindustrier när det gäller att ge landet en stark exportprofil för att tackla marknaderna i väst. I själva verket låg 1975 procentandelen maskiner av Polens export till väst på den mycket låga nivån av 13 %. Det finns vissa tecken på att inköpen av teknologi från väst har ökat Polens försäljning av maskiner till andra Comeconländer, men det löser inte det centrala problemet.

Tabell 9

Totala antalet defekta varor inom industrin i miljoner zloty.

Källa: Zycie Gospodarcze, 12 oktober 1975.

Om man undersöker problemen för Polens kolindustri kommer man också att se vissa av de centrala hinder som finns för att bygga upp en verkligt konkurrenskraftig industri. Den polska gruvindustrins expansion har år efter år stått inför ett alltmer akut underskott på arbetare. Detta är ett problem som nu ansätter hela den polska industrin, och det blir varje år alltmer akut. Detta problem kan antingen tacklas genom att produktiviteten hos den nuvarande arbetsstyrkan i gruvorna ökas, eller genom att nya arbetare lockas till industrin. Låt oss undersöka vart och ett av dessa alternativ. Arbetsproduktiviteten kan antingen ökas genom att införa ny teknologi, genom att öka takten, eller genom att förlänga arbetsdagen. Införandet av ny teknologi ställer problemet med import från väst istället för att lösa det. En förlängning av arbetsdagen hade av politiska skäl varit fullständigt omöjligt: under de senaste fem åren hade det tvärtom varit politiskt nödvändigt för regimen att förkorta arbetsdagen (genom att inför ett antal lediga lördagar). Återstod bara taktökningar.

I hela den polska industrin hade regimen gjort stora ansträngningar för att öka den relativa merprodukten genom att öka takten, framförallt genom att använda nya lönesystem: produktivitetsavtal som införde bonussystem och ackordsarbete. Det är mycket svårt att bedöma de övergripande effekterna av denna kampanj, som inleddes på allvar efter den sjunde fackföreningskongressen. På Östersjövarven möttes de första produktivitetssystemen av kraftfulla strejker och de måste ändras. Det har funnits fler rapporter om strejker mot nya bonussystem. Men den fullständiga balansräkningen över denna kampanj är nästan omöjlig att göra i avsaknad av omfattande information. Två saker står emellertid klara. För det första var ett avsevärt antal s k produktivitetsavtal nästan helt och hållet en bluff: det som såg ut som produktivitetsökningar var i själva verket exportföretag som utnyttjade inflationen i väst för att höja sina egna exportpriser, och därmed sin avkastning och lönefond, utan någon verklig produktivitetsökning – dvs ökning av den relativa merprodukten. Det var först mot slutet av 1974 som regeringen började inse vad som försiggick och vidtog åtgärder för att täppa igen kryphålet. För det andra, där produktivitetsavtal infördes motverkades de till stor del av en försämrad arbetsdisciplin. Planeringsmyndigheterna räknade 1975 med att inte mindre än 10 % av den total arbetstiden förslösades p g a problem med frånvaro. Och denna enorma siffra för oss tillbaka till politiken.

En direkt orsak till denna frånvaro var en eftergift som regimen gick med på under Östersjöuppsvinget: arbetarna fick sjukpenning på upp till 100 % av lönen. Det borde inte vara överraskande att arbetarna använde denna eftergift för att lindra sin arbetsbörda. Och varför inte? Byråkratins privilegier var lika uppenbara som före 1971, medan byråkraterna var lika improduktiva som någonsin. Fackföreningarna återgick till sin gamla roll som agenter för att pressa ur arbetarna större produktivitet, så kontrollen över företagens skötsel låg i händerna på de privilegierade och improduktiva tjänstemannabataljonerna. Det fanns ingen arbetarkontroll över produktionen och ingen proletär demokrati. Varför slita ut sig för privilegiet att, som regimen påstod, få överlägga med den parasitära byråkratin? Den polska arbetarklassen försäkrade sig om att den skulle få åtminstone en del av det pris som skulle betalas för den privilegierade byråkratiska kastens fortsatta existens. Det kunde under dessa samhällspolitisk förhållanden inte ske något mirakulöst uppsving av den genomsnittliga arbetsproduktiviteten.

Inom gruvindustrin och andra utvecklingsbara exportsektorer inom den polska ekonomin var därför det viktigaste sättet att öka produktionen att locka nya arbetare genom att betala högre löner än genomsnittet. I Schlesien t ex fick gruvarbetarna 1974 två större löneförhöjningar inom loppet av nio månader. Den första tillkännagavs offentligt och uppgick till 12 %. Den andra, som kom på hösten, var på 30 010 och tillkännagavs inte offentligt av regimen, av rädsla för att andra arbetare skulle kräva lika stora höjningar.[44] Samma sak gällde varvsindustrin, där arbetarnas löner gick upp till nivåer betydligt över genomsnittet, delvis av politiska orsaker och delvis pga varvsindustins potentiella vikt som införskaffare av hårdvaluta.

Misslyckandet med att skaffa fram konsumtionsvaror

Det viktigaste politiska målet med den polska regeringens importstyrda boom hade varit att skaffa sig folkligt stöd genom att tillfredsställa de polska massornas sedan länge undertryckta konsumtionsbehov. Men Polens skuld till den kapitalistiska världen hotade åtminstone från början av 1975 att vända upp och ner på dessa prioriteringar. Frågan gällde om man skulle riskera en kraftmätning med de polska massorna genom att angripa deras levnadsstandard för att betala tillbaka skulderna till bankirerna i väst.

Men detta var bara ena sidan av regimens dilemma 1975. Den hotfulla politisk-ekonomiska ekvationens andra sida var uppkomsten av en skarp obalans mellan den inhemska ekonomins köpkraft och tillgången på konsumtionsvaror, i synnerhet mat. Partiledningen hade bett de polska arbetarna att bedöma deras meritlista framförallt utifrån deras oförmåga att höja levnadsstandarden. Förvisso hade lönerna på det hela taget gått upp. I själva verket låg löneökningarna i slutet av 1977 två gånger så högt som man hade planerat vid den sjätte partikongressen i december 1971 – de hade ökat med 40 % istället för de planerade 18 %. Vi har nämnt en del av orsakerna till detta: löneökningar inom de exportföretag som utnyttjade de högre priserna på den kapitalistiska marknaden; stora ökningar inom nyckelsektorer som gruvor för att locka dit extra arbetskraft; och, vilket är mycket viktigt, även arbetarklassens kampförmåga, som uttrycktes i ett stort antal strejker för högre löner och förbättrade bonussystern. Man bör nämna två andra processer. För det första ökade arbetsstyrkan inom industrisektorn mycket mer än planerat, vilket gjorde att lönekakan inom den statliga sektorn svällde ut. För det andra verkar det uppenbart att det ofta skedde löneförhöjningar som ett resultat av moderniseringar och därav följande ökning av arbetsproduktiviteten, även om författaren inte har tillgång till statistiska bevis för detta. Slutligen skede en avsevärd ökning av de privata böndernas inkomster genom en rad höjningar av statens inköpspriser, och genom regeringens utvidgande at de sociala förmånerna till bönderna. Det sammanlagda resultatet av dessa processer var en kraftig ökning av efterfrågan på konsumtionsvaror.

Byråkratin invecklades i en alltmer desperat kamp att tillfredsställa denna nya köpkraft genom att snabbt skaffa fram konsumtionsvaror. I början av 1975 hade man helt klart förlorat denna kamp. Det uppstod en kraftig obalans på konsumtionsvarumarknaden. Partiets veckotidning Polityka rapporterade att följande produktionsunderskott hade uppkommit i slutet av 1974: 30 000 TV-apparater, 35 000 radioapparater, 50 000 kylskåp, plus ett antal stort men inte specificerat underskott av tvätt- och symaskiner, textilier och byggnadsmaterial.[45] Men detta var långt ifrån det allvarligaste i frågan. Den verkligt katastrofala krisen höll på att utvecklas på livsmedelsfronten. Det livsmedelsunderskott som bredde ut sig i början av 1975 var inte resultatet av dåliga resultat inom jordbruket i början av sjuttiotalet. Mellan 1971 och slutet av 1973 hade i själva verket jordbruksproduktionen ökat snabbare än planerat, och produktionen 1974 översteg fortfarande siffrorna från föregående år, även om den låg strax under planens mål. T o m 1975, när det var ett dåligt år för det polska jordbruket, fortsatte köttproduktionen att stiga över 1974 års siffror med inte mindre än 10,1 %.[46] Den 25 %-iga ökningen av Polens jordbruksproduktion på fem år var en anmärkningsvärd bedrift med östeuropeiska, för att inte tala om sovjetiska mått. Men det var helt otillräckligt för att tillfredsställa efterfrågan från konsumenterna.

Kanske p g a att de hade tittat på statistiken när de satt i fåtöljerna i sina egna rymliga och välförsedda lägenheter, så hade regimen gjort ytterligare en felräkning här. Den hade antagit att en ökning av arbetarnas löner skulle medföra en betydande förändring i sammansättingen av en arbetarfamiljs budget. I början av sjuttiotalet lade ett genomsnittligt polskt hushåll ut inte mindre än 50 % av sin inkomst på mat. Planerarna antog att löneökningarna skulle ha en tendens att konsumeras på andra varor än mat, och att matkonsumtionen snart skulle plana ut. Men detta har inte skett: konsumtionen av livsmedel, i synnerhet kött, har ökat åtminstone lika snabbt som lönerna. Gierek förklarade dessa fakta i detalj för CK-mötet i september 1975:

”Under den nuvarande femårsplanen kommer per capitakonsumtionen av kött att ha ökat med mer än 17 kg, eller dubbelt så mycket som den sjätte kongressen tänkt sig.”[47]

Dessutom fanns det ytterligare en orsak till den växande köttkrisen i början av 1975, en orsak som partiledningen gjorde sitt bästa för att dölja för de polska massorna. Det gällde manövrar på jordbruksområdet.

Dilemmat inom jordbruket

Jordbruket hade klarat sig förhållandevis bra. Men med tanke på nivån på efterfrågan inte tillräckligt bra. Det relativa underskottet i spannmålsproduktionen innebar att man fem år efter det datum som Gomulka på sextiotalet hade satt upp som mål för när Polen skulle bli självförsörjande vad gället spannmål, fortfarande ökade importen, vilket tabell 10 visar. Under de senaste två åren har man dessutom tvingats betala en allt större del av denna importräkning med hårdvaluta till den nordamerikanska spannmålsmarknaden. Ty 1975 fullgjorde inte Sovjetunionen sina förpliktelser att förse Polen med spannmål, vilket tvingade regeringen att vända sig till USA för att få sändningar av säd. Under två månader lade USA-administrationen ett embargo på export av spannmål till Polen, och de nödvändiga sändningarna levererades först sedan Polen hade gått med på att köpa stora mängder amerikanskt spannmål mot hårdvaluta på regelbunden basis under den följande femårsperioden.[48] Men andra ord kom handelsunderskottet med den kapitalistiska världen att återspeglas mer än importen av industriutrustning från väst: det användes för att hjälpa till i kampen på konsumtionsfronten. Dessutom skulle varje större ökning av köttproduktionen kräva en ökning av fodertillgången till bönderna och sådant foder måste också importeras.

Tabell 10.

Polens import av spannmål (ton).

För att införskaffa den ökade produktionen som hade uppnåtts betalade regeringen ett allt högre pris. De inköpspriser staten fick betala för jordbruksprodukter hade höjts 1971 och vid flera tillfällen därefter. Partiledningen insåg att en orsakerna till den dåliga tillgången efter 1974 års skörd hade varit regeringens misslyckande att ytterligare höja inköpspriserna. Men medan regeringen tvingades betala allt större summor till bönderna för livsmedlen, så var den tvungen ett fortsätta försäljningen av dess livsmedel till de priser som fastställt 1966. En allt större del av statsinkomsterna måste tas från investeringsfonderna för att fylla igen detta finansiella gap. 1976 hade statens prissubventioner nått den oerhörda siffran av 12 % av Polens bruttonationalprodukt.[49] Detta var en outhärdlig börda för statsinkomsterna. men försök att tackla problemet på inköpsprisernas bekostnad skulle vara fullkomligt självförgörande: bönderna skulle helt enkelt börja strejka. En försmak av denna möjlighet hade man fått när privatbönderna, som var missnöjda med 1974 års inköpspriser på grisar, 1975 minskade antalet grisar som skulle uppfödas med en miljon, och tvingade regeringen att på hösten detta år höja inköpspriserna på grisar med 11 % för att rätta till situationen.[50]

Lösningen på lång sikt av dess problem skulle givetvis vara att på ett eller annat sätt befria det polska jordbruket från de små privata jordlotterna, och slå ihop dem till stora mekaniserade statliga eller privata jordbruk. Men som tabell 11 visar var framgångarna med politiken efter 1971, att använda ekonomiska morötter för att köpa ut småägarna, alltför små för att under de följande fem åren medföra någon grundläggande förändring av jordägandet. Dessutom hade t o m den ringa minskning av det privata ägandet som hade ägt rum väckt kyrkans vrede.

Tabell 11.

Förhållandet mellan jord som ägs av staten, kooperativ och privata jordbrukare (%).

Källa: Maly Rocznik Statystyczny, 1976 s. 138.

Men jordbruksaspekten på saxkrisen mellan bankirer i väst och konsumenter i Polen drabbade partiledningen på ytterligare ett sätt. Den hade hoppats att exporten av industrivaror skulle ersätta Polens traditionella export av råvaror till de utvecklade kapitalistiska länderna i början av sjuttiotalet. I och med att detta inte hände lade Polens skulder ytterligare en börda på de traditionella sektorerna. Ingen sektor var mer traditionell än polskt kött – på sextiotalet hade den utgjort nästan en tredjedel av Polens export till sin största handelspartner i Västeuropa på den tiden (Storbritannien). 1974 och i början av 1975 vidtog partiledningen i det tysta åtgärder för att dramatiskt skära ned importen av kött och överföra kött som var ämnat för den pressade hemmamarknaden till exportmarknaden.

Saxskänklarna sluts.

På våren 1975 sammanföll alla dess olika aspekter hos de växande motsättningarna mellan partiledningens behov av att fullfölja sina förpliktelser till de kapitalistiska staterna och bankerna i väst, och dess behov av att fullfölja sina löften till de polska konsumenterna, och det uppstod en svår kris. I mars 1975 började köttet försvinna från de polska affärerna. Partiledningen blev medveten om den växande ilskan bland massorna. Som vanligt satte Gierek sin premiärminister i TV-rutan för att förklara och vädja om tålamod. Jaroszewics skrev också under en artikel i Polityka för att styrka sina argument. Följande vecka var partitidningen tvungen att publicera detta syrliga svar från en husmor:

”Även om vi har vant oss vid de dåliga informationerna i pressen under de senaste trettio åren, så går det ni (premiärministern) har skrivit utöver allt annat. Tror ni att era läsare är en samling småbarn, om inte idioter?” [51]

Partiledningen försökte utnyttja de kunskaper de hade erövrat om varvsarbetarna 1970-71 och släppte ut arméns reserver, inte av män utan av kött, på marknaden i Östersjöhamnarna och gruvområdena i Schlesien. Den enda effekten blev att de fruktade textilarbeterskorna i Lodz gick ut i strejk och demonstrerade mot bristen på kött. I Warszawa krossades butiksfönster och Gierekfientliga affischer uppträdde. Och i en annan stad söder om huvudstaden utvecklades en viktig kamp. De kvinnliga arbetarna på en av stadens största fabriker, skofabriken Radoskor, följde Lodzarbeterskornas exempel och strejkade mot livsmedelsbristen. De lokala partipamparna försökte slå tillbaka genom att arrestera 150 av de strejkande kvinnorna. Men partipamparna hade bedragit sig själv och de tvingades snart slå till en snabb reträtt: ty ammunitionsarbetarna på stadens största fabrik, Walters Metallverkstad, röstade för att strejka om inte samtliga kvinnor omedelbart släpptes fria. Det räckte: kvinnorna släpptes omedelbart fria.[52] Denna händelse fick inte mycket uppmärksamhet vid denna tidpunkt och stadens namn föll snart i glömska. Men idag är det välkänt: Radom.[53]

Köttkrisen passerade. Men den hade varit en viktig erfarenhet för regimen. Som vanligen är fallet i de icke-kapitalistiska samhällena i Östeuropa höll massorna regeringen ansvarig för varje ekonomisk svängning – ingen kan tvivla om vem som har den ekonomiska kontrollen. För det andra hylla des som vi har sett inte Giereks makttillträde med någon entusiasm från massornas sida: han accepterade p g a sina ofta upprepade löften om att stadigt höja levnadsstandarden. Ta konsumtionsvaror istället för proletär demokrati – sådant var Giereks erbjudande. Och när han misslyckades med att leverera varorna, t o m bara under en vecka eller två, var massornas svar omedelbart och skarpt. Än mer, de tidigare förbättringarna av levnadsstandarden mildrade inte folkets ilska över misslyckandena; tvärtom gjorde de dem ännu mer beslutsamma att göra motstånd mot varje återvändande till de tidigare mödorna. Under sådana förhållanden är en köttbrist en outhärdlig förolämpning och förödmjukelse.

Köttkrisen i mars 1975 upphörde, men de många motsättningarna som hade givit upphov till den fortsatte att förvärras, och fick en alltmer okontrollerbar och självständig dynamik, som gjorde att problemen blev allt mer skrämmande att lösa. Men innan juni 1976 innebar de åtgärder regimen försökte vidta bara föga mer än knep.[54] Gierek kunde inte hur länge som helst upprätthålla en samtidig och alltmer hektisk romans med finanskapitalet i väst och husmödrarna i Polen. Till slut måste han välja vem som skulle bli besviken. Och det var inte sannolikt att det skulle bli bankirerna.

Mot juniexplosionen

Under månaderna som föregick tillkännagivandet av prishöjningarna den 24 juni 1976 handlade PFAP:s ledare som om de var i trance. Det var omöjligt att ignorera de många varningstecknen, men den politiska inriktningen som Gierek och hans gäng hade antagit sedan december 1971 gjorde att de inte kunde tänka igenom problemen till slutet och dra beslutsamma politiska slutsatser för hur man skulle handla. Redan i slutet av 1975 hade man beslutat att nästa år höja priserna avsevärt – så mycket antydde Gierek i sitt tal till den sjunde partikongressen, En plötslig minskning av importen från väst skulle ha inneburit fruktansvärda störningar inom hela den polska ekonomin, medan en genomgripande räddningsoperation från den kapitalistiska världen, om den ens var politiskt möjlig, skulle haft allvarliga återverkningar på förhållandena mellan Polen och Sovjet. Det enda alternativet var hårda inhemska åtstramningsåtgärder. Man måste minska konsumenternas efterfrågan, man måste få slut på prisunderstödens stora åderlåtning av finanserna och man måste vidta åtgärder för att genomföra en kraftig strukturomvandling av det polska jordbruket. Dessa tankegångar fanns med i de prisförslag som skisserades av premiärminister Jaroszewics i ett tal i Sejmen den 24 juni. Livsmedelspriserna skulle höjas med i genomsnitt 60 % för att få konsumenternas efterfrågan i linje med utbudet från jordbruket. Samtidigt skulle man länka samman de ökade inköpspriserna med kraftiga ökningar av priserna på statens leveranser av råvaror till bönderna; detta skulle få till effekt att man ekonomiskt decimerade småbönderna, som inte skulle vara förmögna att klara av de nya råvarukostnaderna. På detta sätt skulle man kunna rationalisera jordägandet genom en tillväxt av de stora statliga eller privata jordbruken, medan en ökande reserv av arbetare utan klassmedvetande skulle bli tillgängliga för industrin. Så mycket hade den polska ledningen räknat ut.

Men de var helt oförmögna att översätta dessa tankar i en realistisk politisk taktik. De beslutade att genomföra prisökningarna i ett slag, istället för att som den ungerska ledningen gjorde 1975-76 införa dem stegvis. De varnade befolkningen i förväg att prisökningar var på väg, men utan att antyda deras storlek och utan att skapa en lämplig atmosfär av en nationell krissituation. Och de utlovade överläggningar men genomförd dem inte.

Samtidigt genomdrev ledningen en rad Sovjetinspirerade institutionella förändringar. Trots protester slogs ungdomsorganisationerna på våren 1976 ihop till en enda Komsomol-liknande organisation.[55] Ledarna för Znakgruppen, som suttit Sejmen sedan femtiotalet, strök från valsedlarna till vårens val.[56] När kyrkan krävde att ickepartimedlemmar skulle få en större roll, så ersatte man just innan valen helt enkelt den respekterade oberoende kandidat som var ordförande för Nationella Enhetsfronten med en partiledare, och den anti-religiösa propagandan utökades.[57] Men i avsaknad av ett hårt förtryck mot intelligentsian blev alla dessa åtgärder politiskt obegripliga: de retade bara upp de intellektuella och kyrkan, utan att på minsta sätt försvaga någon av dem. Ledarskapet gjorde meningslösa gester för att blidka Sovjetledningen. Därmed beredde de vägen för sämsta möjliga styrkeförhållande för sig själva i juni. För första gången sedan han kom till makten blev Gierek nervös.

Den mest explosiva av alla dessa sovjetiska idéer för att institutionellt integrera Polen i den östeuropeiska standardmodellen var förändringar av den polska konstitutionen. Man ansåg det nödvändigt att införa paragrafer som förband den polska staten till evig vänskap med Sovjetunionen, och som legaliserade kommunistpartiets politiska monopolställning. Sådana paragrafer hade redan i början av 70-talet införts i Bulgarien, Ungern och Östeuropa, med Rumänien och Tjeckoslovakien hade haft dem sedan länge. Partiets vägledande dokument till den sjunde partikongressen antydde att tiden var inne för Polen att följa efter. Detta skapade en anmärkningsvärd protestvåg över hela landet. Intelligentsian prövade sitt nya förtroende genom att ställa sig i ledningen; biskoparna stödde, delvis av allmänna ideologiska orsaker och delvis av taktiska skäl som var knutna till deras behov av att stärka sin förhandlingsposition i andra frågor, kraftiga protester; och tiotusentals polacker i alla samhällsställningar utnyttjade rätten till överläggningar genom att översvämma Sajmen och pressen med petitioner, öppna brev och vädjanden. Allt som allt beräknas 40 000 personer ha deltagit i protestkampanjen. Således sammanföll samtliga politiska motsättningar i slutet av 1975 i kampen kring ändringar av konstitutionen. Grundlagsfrågan var den politiska motsvarigheten till den marknadskris som hade utbrutit på våren.

Juni 1976 och dess efterverkningar

Partiledningens taktiska plan för att införa prishöjningarna omfattade ett kvarhållande av de mest uttjatade överläggningsformerna: de hoppades både kunna undvika en verklig diskussion och hävda att Giereks löften om överläggningar hade fullföljts. För detta ändamål försökte regimen välja tidpunkten för tillkännagivandet på ett sådant sätt att man överraskade massorna så mycket som möjligt. Studenterna hade sommarlov, många andra var på semester, och man hade inte antytt i förväg att frågan om prishöjningar skulle upp i Sejmen på torsdagen den 24 juni. Efter premiärministerns tillkännagivande av planen på torsdag eftermiddag skulle man avsätta en halvtimme för ”överläggningar” i fabrikerna på fredag morgon. Prisökningarna skulle sedan träda i kraft följande måndag morgon. Uppenbarligen hoppades ledarskapet på att de lokala partiapparaterna var tillräckligt politiskt skickliga för att kunna manipulera ett halvtimmes möte med arbetarna direkt på morgonen. Men det visade sig att de hade fel.

Det är fortfarande inte möjligt att sammanställa en fullständig bild av de händelser som ägde rum över hela landet på fredagen den 25 juni, tre dagar innan tjugoårsjubiléet av upproret i Poznan 1956.[58] Men proteströrelsens viktigaste konturer står klara.

l. Överläggningar á la Radom. Här inleddes händelserna med att arbetarna vid Walters Metallverkstad på fredagsmorgonen strömmade ut ur fabrikerna för att mobilisera arbetarna i andra fabriker till en demonstration. De fick med sig kvinnorna vid Radoskors Skofabrik, Radoms Telefonfabrik, tobaksfabriken, köttfabriken och andra fabriker. Här är en ögonvittnesrapport av vad som hände, beskrivet av en Radoskorarbterare.[59]

”Omkring klockan tio på morgonen gick vi till köttfabriken. Ett demonstrationståg bildades på Zeromskiegogatan. Man körde ut kärror av kött utanför fabriken för att visa hur mycket som fanns där. Ingen stal något av det. Kärrorna återvände in i fabriken lika fulla som de hade kommit ut. Omkring klockan elva gick demonstrationståget nerför Zeromskiegogatan medan man sjöng Internationalen och nationalsången. Det ropades: 'Nej till prishöjningar'. De flesta demonstranterna var unga. Demonstrationen var mycket lugn och ordnad. Alla visslade när man passerade Voivodskapskontoret, men ingen krossade några fönster. Sedan kom vi fram till Polska Förenade Arbetarpartiets Voivodskapskommitté. Byggnaden togs över av arbetarna. Tre personer, bland dem en flicka, halade ner den röda flaggan och torkade sina skor med den. Istället hissade man en rödvit flagga (den polska flaggan). Vid denna tidpunkt började folk sjunga nationalsången... Förhandlingar pågick: kraven var att komma i kontakt med centralkommittén och få prisökningarna tillbakadragna. Vi förväntade oss ett svar inom två timmar. Omkring klockan 14 anslöt sig det andra skiftet till demonstranterna. Folk fick lift i bilar och traktorer. Mellan klockan 14 och 15 hindrade arbetarna all biltrafik utanför Voivodskapskommitténs byggnad, och ställde bilar och bussar tvärs över gatan. När efter två timmar ingen kom ut för att tala med demonstranterna började de förstöra byggnaden. Fönster slogs sönder, bord, mattor och TV-apparater kastades ut. Folk ropade: 'Se hur de svinen lever!' Det var då folk började plundra affärerna i närheten. De satte också eld på kommittébyggnaden. Omkring klockan 17 kom polisen, beväpnade med vattenkanoner och tårgas. De gick i samlad tropp från Slowackiegogatan i riktning mot Voivodskapskommittén. Demonstranterna satte eld på de bilar som bidade barrikad, spred sig åt sidorna och började angripa polisen bakifrån. Sedan demonstrationen utanför Voivodskapskommittén hade skingrats började folk samlas utanför Voivodskapskontoret. Omkring klockan 17 kördes två döda människor täckta av blod omkring på elektriska kärror på Zeromskiego- och Strugagatan. Folket knöt sina nävar och stod kvar.”

Enligt en rapport dödades under de efterföljande striderna sjutton arbetare, och demonstranterna tog varor till ett värde av 30 miljoner zloty från butikerna.[60] Gatustriderna fortsatte i tre timmar efter det att premiärministern på TV hade tillkännagivit att prisökningarna drogs tillbaka, och regeringen blev så bekymrad att sex flygplanslaster med trupper skickades till staden under natten. Under de efterföljande förföljelserna arresterades 2 000 personer.[61] Vissa sattes i ett provisoriskt taggtrådsläger i utkanten av staden medan andra sattes i ett snabbt upprättat fängelse i Bialystok, 50 mil öster om Radom, nära gränsen till Sovjet. Det återupprättades en sorts lugn.

2. Överläggningar à la Ursus. Denna stad, som ligger några kilometer utanför Warszawa, är uppbyggd kring en stor traktorfabrik som sysselsätter 15 000 arbetare. På fredagsmorgonen beslutade dessa arbetare att välja en femtonmannakommitté som skulle diskutera prishöjningarna med företagsledningen. Det verkar i själva verket som om arbetarnas svar var att genomdriva tillräckligt stora löneförhöjningar för att fullständigt uppväga prisäkningarna.[62] Men fabriksledningen svarade med att vägra att samtala och avskedade istället de femton kommittémedlemmarna på fläcken.  Då körde arbetarna sina traktorer till den närliggande järnvägslinjen mellan Warszawa och Paris och blockerade den. När milisen började knuffa undan traktorerna från spåren svarade arbetarna med att riva upp järnvägsspåren, bygga försvarsbarriärer och stänga av strömmen, och höll på detta sätt det internationella expresståget till Paris som gisslan. De vägrade släppa tåget innan prisökningarna upphävts. I detta skede höll sig polisen i bakgrunden. Efter premiärministerns tillkännagivande i TV att prishöjningarna var upphävda gick vissa arbetare hem i triumf, medan andra firade med brasor runt fabriken och längs järnvägen. Då angrep polisen med tårgas och t o m granater och misshandlade alla som fanns där och arresterade hundratals. Följande morgon hade 600 arbetare arresterats, och fabriksledningen avstängde inte mindre än 1 000 arbetare från arbetet i tre månader.

3. Överläggningar á la Plock. Vid detta stora raffinadericentrum strax norr om Warszawa började arbetarna vid raffinaderiet diskutera prishöjningarna tidigt på morgonen. Sedan de hade skrivit ner en rad krav presenterade de dem för direktören som diskussionsunderlag. Svaret var att uppmana dem att gå tillbaka till arbetet, så arbetarna lämnade fabriken och 1 500 av dem marscherade sjungande Internationalen och med provisoriska röda flaggor mot partihögkvarteret. Samtidigt marscherade arbetare från stadens jordbruksmaskinfabrik, som var ovetande om vad som hände vid raffinaderiet, till de lokala arméförläggningarna. De sjöng också Internationalen och ropade ”Armén med nationen”, ”Armé med folket”. När de hörde om den andra demonstrationen slog de sig samman med den utanför partihögkvarteret. De krav som tidigare hade avfattats på raffinaderiet lades fram inför sekreteraren i den lokala partikommittén, som då lovade att skicka dem vidare till Warszawa. När nyheterna om premiärministerns tal på TV nådde dem gick arbetarna hem. Detta var strax efter åtta på kvällen. Vid 10-tiden på kvällen hände en märklig sak. Omkring 200 ungdomar drog genom staden och krossade fönster och plundrade en del butiker. Polisen hindrade dem inte och arresterade ingen. Vilka var de? Varifrån kom de? Det cirkulerade rykten om polisprovokationer. Dagen efter arresterades omkring 100 arbetare; ytterligare 150 raffinaderiarbetare avskedades, tillsammans med trettio från jordbruksmaskinfabriken.

4. Informationen från andra områden är spridd, men strejker ägde rum över hela landet. Varvsarbetarna lade ner arbetet hela dagen, men det finns inga rapporter om demonstrationer. Detta mönster upprepades vid den kända Zeranbilfabriken på Vistuals östra strand vid Warszawa. På denna fabrik, som producerade Polski Fiat, vägrade de 15 000 arbetarna under två dagar att arbeta, och de stannade på fabriken och höll diskussioner. Slutligen kallades femtiosex arbetare en och en till företagsledningen för överläggningar av okänd art, bara för att finna att de var arresterade och på väg till fängelset. Den stora knivfabriken Karol Swiercewski med 5 000 arbetare strejkade, liksom transistorfabriken Tewa. Transformatoranläggningen ELTA i Lodz utarbetade en kravlista och lämnade den till direktören. De tvingade honom att omedelbart resa till Warszawa med den genom att hota att genast strejka. Det enda viktigare området i landet där det inte finns några rapporter om arbetsnedläggelser var Schlesien, där de välbetalda gruvarbetarna verkar ha fortsatt att arbeta.

Partiledningens ansvar

Det finns inget tvivel om att strejkrörelsen skakade partiledningen in i märgen. Händelserna i Radom och Ursus var bara de mest explosiva delarna av en utomordentligt bred rörelse över hela landet, och regimen måste ha varit väl medveten om att en fortsatt oförsonlighet i prisfrågan skulle ha skapat samma starka organisering av arbetarnas strejkkamp som var ett sådant dödligt hot 1970-71. Giereks svar blev därför att göra tvärtemot vad Gomulka försökt. Istället för att först använda förtryck och sedan tvingas till eftergifter, så gick ledningen omedelbart med på arbetarnas viktigaste krav – för en fortsättning på prisstoppet. Den försökte sedan slå tillbaka genom att våldsamt undertrycka arbetarklassens mest kampvilliga delar, samtidigt som man försökte mobilisera ett stöd för sig själv genom at organisera massmöten i alla större städer.

Massmötena omfattade inte mycket mer än partifunktionärer och medlemmar. Die Zeit rapporterade exempelvis att mötet i Warszawa bara var en tredjedel så stort som partiledningen hävdade, och alla närvarande var noggrant utvalda: de måste bära speciella identifikationsbrickor som var lätta att känna igen med TV-kameror. Den 30 juni rapporterade man att ett möte med ”mer än 800 arbetare, partimedlemmar och icke-partifolk” hade hållits i Ursus. Detta är en betydelsefull siffra, med tanke på att av fabrikens arbetsstyrka på 15 000 är omkring 2 500 partimedlemmar. Med andra ord var de lokala partipamparna inte ens förmögna att mobilisera hälften av medlemmarna på fabriken. Innehållet i resolutionerna från dessa möten var inte entydigt. Vissa krav var av klassisk Jezjovstil, och krävde ”exemplariska straff för de som var skyldiga till händelserna” som Tribuna Ludu rapporterade den 28 juni. Men en resolution från Biala Podlaska inskränktes till en ganska nedlåtande komplimang till partiledningen, och sa att dess beslut att dra tillbaka prishöjningarna var ”uppskattat” och betraktades med ”vederbörlig respekt, som ett uttryck för god politisk omdömesförmåga”.

Förtrycket tog formen av omfattande, politiskt motiverade avsked av de som var mest indragna i militant verksamhet på fabrikerna både före och under junistrejkerna;[63] dessutom skedde hundratals arresteringar med stor brutalitet från polisens och fängelsemyndigheternas sida. Slutligen hölls en rad rättegångar, vissa offentliga och andra inte, som resulterade i hårda fängelsestraff för demonstranterna i Ursus och Radom.[64] Partiledningen hoppades att man på detta sätt skulle återupprätta sin auktoritet och tvinga arbetarklassen på defensiven, utan att framprovocera en konfrontation i stor skala, Detta motangrepp fortsatte under juli, augusti och september. Men i oktober var den på väg att mattas av inför den växande våg av politisk opposition som förde upp den politiska krisen på ett högre plan.

Arbetarklassen var inte isolerad från den oliktänkande kulturintelligentsian och studenterna, som den hade varit 1970-71. Efter tre dagars strejker började öppna brev och vädjanden om ett slut på förtrycket skrivas av olika framstående intellektuella. I juni sammansmälte de krafter som hade uppstått under köttkrisen på våren 1975 med ledarna för den protestvåg mot de Sovjetinspirerade ändringarna av konstitutionen som uppkom i början av 1976 i en enad front mot partiledningen. Efter en rad olika intellektuella protester bildades i september Arbetarnas Försvarskommitté (KOR) i Warszawa för att organisera stödet till offren för förtrycket efter juni, för att avslöja förtryckets natur, och kräva frisläppande av alla som satt i fängelse eller som avskedats från sina jobb. Hundratals studenter och andra aktivister drogs in i kommitténs arbete, spred dess kommunikéer som en alternativ informationskälla till den censurerade pressen och samlade in och distribuerade pengar till de förföljda arbetarna. Samtidigt krävde kyrkan att de fängslade arbetarna skulle befrias och den gav ett tyst stöd till kommitténs verksamhet.

Inför denna rörelse tvingades myndigheterna på reträtt. Man släppte många av de fängslade arbetarna från Radom och Ursus (om än inte alla), erbjöd kyrkan institutionella eftergifter, och hävdade att historierna om polisbrutalitet var antikommunistiska påfund. Polisens alla fantasiresurser sattes in på att lösa problemet hur man skulle skrämma och plåga kommitténs medlemmar: vissa misshandlades, andra utsattes för dödshot och en ström av anonyma smädelser. Men under november och december övergick initiativet från regimen till KOR, som drev en kampanj för en fullständig Sejmutredning av polisens brutalitet under- och efter junihändelserna. Ett ökande antal offentliga personer, varav många inte hade några som helst tidigare erfarenheter av protester av något slag, skrev under krav på en officiell undersökning av polisbrutaliteten. I december spred sig dess protester till Vetenskapsakademien och partiledningen slog till reträtt: dess försök att återupprätta sin auktoritet med hjälp av förtryck blev en ny källa till osäkerhet. Tom i Radom, där förtrycket hade varit hårdast, har många av de arbetare som hade torterats av polisen varit modiga nog att organisera protester mot deras brutala behandling.[65]

Den växande politiska kampen.

Vid jultid hade den polska ekonomiska krisen fördjupats med ny livsmedelsbrist, ökade skulder, ökande kapitalistiskt tryck för återbetalningar och införandet av socker- och kolransonering. Sommarens försök att tackla den ekonomiska krisen hade bara skapat en total politisk kris och ett högtidligt löfte från myndigheterna att inte genomföra prisökningarna inom överskådlig framtid. I regeringen höjdes röster för ett återvändande till ekonomiskt oberoende, och det trots den allmänna ekonomiska oreda som ett plötsligt slut på importen från den kapitalistiska världen skulle innebära.[66] Ett Sovjetiskt lån i december kunde bara ge ett mycket kortvarigt andrum. På den politiska nivån hade junihändelserna skapat en bitter fientlighet mot regimen inom arbetarklassen, utan att på något sätt ha försvagat massornas förmåga att inveckla sig i politiska strider för sina rättigheter. För närvarande (1977) håller en växande politisk oppositionsrörelse med sitt organistoriska centrum i Arbetarnas Försvarskommitté på att bildas. I ledningen för denna rörelse står ett antal politiska motståndare med stor erfarenhet och en politisk trovärdighet som sträcker sig tillbaka till 1968 och t o m 1956.[67]

Under Östersjökrisen fem år tidigare hade arbetarklassen kämpat ensamma mot en partiledning som kunde räkna med studenternas och de intellektuellas passivitet, kyrkans stöd, böndernas neutralitet och Moskvas energiska solidaritet. Nu är det regimen som är isolerad, och som bara kan räkna med en sovjetledning som måste vara allt mer skeptisk till Giereks värde som deras lakej i Polen. Det finns tecken på hårda spänningar inom partiapparaten, och pressrapporter i väst pekar på en begynnande politiskt splittring inom partiledningen. Hittills har Giereks hårda arbete under fem år för att bli byråkratins herre gjort det möjligt för honom att hålla ihop apparaten. Men den öppna politiska krisen i Polen befinner sig fortfarande i ett tidigt utvecklingsskede.

Så här på avstånd är det omöjligt att i detalj avgöra hur styrkeförhållandena har förändrats. Men vi kan dra vissa allmänna politiska slutsatser ur den analys vi gjort i denna artikel. För det första, utan en massiv räddningsoperation från Sovjetledningen eller de kapitalistiska staterna i väst kommer den polska ekonomiska krisen att fördjupas och tvinga regimen att angripa arbetarklassens levnadsstandard. Men socialister kan aldrig rättfärdiga ett sådant angrepp, eftersom det bara kommer att ha till uppgift att vidmakthålla den grundläggande orsaken till den nuvarande ekonomiska återvändsgränden: det struptag på den ekonomiska utvecklingen som orsakas av att parti- och statsbyråkratin har samlat all politisk makt i sina händer. I en ekonomi, vars grundläggande styrkemekanism omfattar politiskt köpslående om produktionens samtliga aspekter, innebär uteslutandet av de direkta producenterna ur den politiska processen att det uppstår ekonomisk stagnation och slöseri. Den enda realistiska vägen till ekonomisk stabilisering måste därför vara att den polska arbetarklassen erövrar den politiska makten och upprättar en fulländad socialistiska demokrati.

Ett sådant perspektiv innebär en utdragen politisk kamp från arbetarklassens sida, en kamp som går helt emot både den polska och sovjetiska stats- och partibyråkratins grundläggande intressen. De historiska erfarenheterna i Östeuropa har gång på gång visat att t o m liberaliseringssträvanden som ligger långt från en verklig demokratisering framkallar hårt motstånd från Sovjetledningen, av den enkla orsaken att deras sociala ställning hänger, i motsats till de kapitalistiska klasserna i väst, helt och hållet på att de lyckas monopolisera det politiska livets alla aspekter. Vidare har de strategier som gått ut på att använda de etablerade politiska maktorganen för att uppnå en demokratisering visat sig bankrutta, ty de möjliggör för de lokala ledarskapen eller Sovjetledningen, som har kvar förtryckarapparaten och partiets politiska apparat, att politiskt slå tillbaka och därmed återta det politiska initiativet och isolera oppositionen.

Samtidigt har varje självständig massmobilisering av arbetarklassen en katastrofal effekt på dessa regimers auktoritet, vilket tvingar dem att gå på reträtt och skapar hårda motsättningar inom byråkratin. Detta var resultatet av strejkrörelsen i Polen i juni 1976. Sedan dess har rörelsen kring Arbetarnas Försvarskommitté varit ett effektivt medel för att knyta samman den intellektuella oppositionen med arbetarklassen, skapa möjligheter att utveckla en allians mellan dessa två samhällsgrupper och ge en första öppen plattform för att samla styrkor kring politiska krav på partiledningen. Kommittén i Warszawa har tagit upp och försökt utnyttja motsättningarna i Giereks överläggningspolitik. Den har prövat löftena om att låta meningsskiljaktigheter med regeringspolitiken komma till uttryck och krävt undersökningar av de av regimens handlingar som motsäger dess noggrant uppammade bild av harmoniska relationer till arbetarklassen. Denna politik av självständiga massmobiliseringar för politiska krav som träffar regimens svagaste punkt skapar de sämsta möjliga styrkeförhållandena för partiledningen: ett hårt förtryck av KOR kan framkalla en explosiv reaktion från arbetarklasen, medan ett accepterande av kommitténs krav på en fullständig officiell undersökning av polisens brutalitet kan desorganisera de repressiva styrkorna och uppmuntra till ytterligare demokratiska krav. Av dessa orsaker försöker regimen för närvarande driva in en kil mellan arbetarklassen och den intellektuella oppositionen för att bereda vägen för att i ett senare skede undertrycka KOR och ta itu med arbetarklassen.

Såtillvida som den växande massrörelsen lyckas framtvinga eftergifter från partiledningen, kommer det att uppstå en växande spricka inom den polska byråkratin och mellan den och Sovjetledningen. All kamp för socialistisk demokrati i Östeuropa står inför problemet med en väpnad sovjetisk intervention för att krossa den lokala arbetarrörelsen. De historiska erfarenheterna visar på vissa av de avgörande faktorer som bestämmer Sovjetledningens förmåga att intervenera. Under de senaste 30 åren har Sovjetledningen vid två tillfällen avskräckts från militära angrepp, och två gånger har de känt sig starka nog att genomdriva sin vilja gentemot ett upproriskt nationellt motstånd.[68] Både i fallet Jugoslavien 1948-49 och Polen 1956 tvingades SUKP-ledarna tack vare existensen av nationella ledarskap med ett starkt folkligt stöd och en förmåga och beredskap att organisera ett omfattande nationellt motstånd att undvika militära angrepp. I fallet Jugoslavien var de internationella styrkeförhållandena speciellt gynnsamma för en militär intervention; men Titos ledarskap, som hade uppstått ur en folklig revolution vars viktigaste form hade varit en unikt framgångsrik partisankamp mot en invasionsarmé, var berett och villigt att låta en ny inkräktare betala ett oerhört högt pris. I fallet Polen gjorde den samtidigt pågående revolutionära processen i Ungern och Gomulkas tveklösa beslutsamhet och auktoritet bland folket att Kreml i sista minuten tvekade och gick med på en tillfällig kompromiss. I Ungern å andra sidan kunde inte den svaga och splittrade Nagyregeringen dölja att det fanns ett verkligt politiskt vakuum, samtidigt som kompromissen med Gomulka och överenskommelsen med Tito hade givit Sovjetledningen fria händer att krossa en isolerad ungersk arbetarklass. I Tjeckoslovakien 1968 räknade Moskva helt riktigt med att Dubceks ledarskap inte var tillräckligt politiskt självständigt för att öppet mobilisera befolkningen mot invasionen – händelserna under månaderna före augusti hade klart visat denna politiska svaghet hos den tjeckoslovakiska partiledningen. Men t o m trots dessa fördelar och den relativt stabila byråkratiska kontrollen i de omgivande länderna fick Sovjetledningen stora svårigheter att omvandla en militär seger till en politisk stabilisering.

I dagens Polen är möjligheten av en sovjetisk militär intervention ämne för allvarliga diskussioner. Att underkuva Polen är en mycket större uppgift än att undertrycka relativt små länder som Ungern eller Tjeckoslovakien. Dessutom har den polska arbetarklassen en meritlista utan motstycke av självständiga politiska mobiliseringar mot politiskt förtryck under de senaste tjugofem åren. Det finns också tecken på ökande politisk instabilitet i grannländerna Östtyskland och Tjeckoslovakien, och samtidigt skulle ett angrepp fullständigt krossa Sovjetbyråkratins traditionella stödjepunkter inom den västeuropeiska arbetarrörelsen. Den obeslutsamhen inom det sovjetiska ledarskapet som beledsagade både invasionen i Ungern och Tjeckoslovakien skulle utan tvivel uppstå igen, och det under förhållanden där Moskvas nuvarande ledarteam ingalunda kan förväntas behålla sina poster så mycket längre.

I denna situation är det enda sättet att säkra demokratiseringsrörelsens utveckling i Polen på medellång sikt att stärka de faktorer som kan öka de oerhört stora politiska pris som Sovjet måste betala vid en eventuell intervention. Detta omfattar bland annat att stärka de polska arbetarnas självständiga mobilisering och organisering, utveckla band till de anti-byråkratiska rörelserna i de omgivande östeuropeiska staterna och utveckla en stark solidaritetsrörelse inom den västeuropeiska arbetarrörelsen och dra in kommunistpartierna i detta materiella och politiska stöd till oppositionen i Polen.

För första gången på årtionden kan man idag bara förstå arbetarrörelsens utveckling i de två delarna av Europa inom ramen för ett enda internationellt perspektiv. Utvecklingen av de polska arbetarnas kamp under de närmaste åren kommer troligen att bli en lika viktig politisk faktor för klasskampen i Storbritannien (eller Sverige ö.a.) som resultatet av de politiska kriserna i Spanien eller Portugal. Men det finns fortfarande en oerhörd klyfta mellan denna objektivt alltmer enhetliga historiska process och de subjektiva politiska banden mellan arbetaravantgardet i de två delarna av Europa. Det är brådskande nödvändigt för socialister i Storbritannien att göra de polska arbetarnas problem till sina.

Översättning Göran Källqvist

(Ur New Left Review nr. 101-102, april 1977)

Noter

[1] Gloz Wybreza, 28 december 1970; se den franska översättningen av denna lokala dagstidning i Est et quest, 16-28 februari 1971.

[2] Den mest detaljerade redogörelsen för strejkrörelsen finns i Paul Barton, Misere et Révolte de l'Ouvrier Polonais, Paris 1971. För en viktig analys av krisen se Pologne: Le Crépuscule des Bureaucrates, Cahiers Rouge, Nouvelles Série Internationale nr 3 Paris, 1971.

[3] Trybyna Ludu (partiets dagstidning), 24-27 december 1970.

[4] Se översättningen av utdrag ur detta märkvärdiga niotimmars möte i New Left Review nr 72, mars-april 1972. En fullständig version av de band som smugglades ut ur Polen publicerades i Rewolta Szczecinska i jej znaczenia, Paris 1971.

[5] Barton. op.cit., s. 150.

[6] Den 17 februari tillkännagav radion i Warszawa att strejken i Lodz var slut.

[7] Trybuna Ludu, 18 april 1971.

[8]Neal Ascherson i The Observer, 24 september 1972.

[9] De program av krav som finns tillgängliga i väst är: den första listan av krav från strejkkommittén i Szczecin, tjugoen till antalet, i Barton, op.cit., s. 133-34; kraven från Gdansk, också i Barton; s. 144-45; och den andra kravlistan från Szcecin, i NLR nr 72.

[10] Många av uppgifterna här är tagna ur M.K. Dziewanowski, The Communist Party of Poland, Cambridge Mass. 1959 – det borgerliga standardverket om det polska partiet. Se även Isaac Deutschers bedömning av den polska kommunistiska rörelsen mellan krigen, ”The Tragedy of the Polish Communist Party” i Tamara Deutscher (red.), Marxism in Our Time, London 1971 [svensk översättning: Det polska kommunistpartiets tragedi ]. Deutscher beskriver organisationen under denna period som ”ett stort och hjältemodigt parti”.

[11] I ett tal till ett möte med tidningsredaktörer publicerat i Prasa Polska, november 1971.

[12] Se Barton, op.cit., s. 146.

[13] Polityka, 13 februari 1971.

[14] Den stabila siffran på 40 % arbetarmedlemmar under sextiotalet betyder ingalunda att de faktiska arbetarmedlemmarna under decenniet var relativt stabila till sin sammansättning. Under perioden mellan 1959 och 1970 uteslöts omkring 450 000 arbetare ur partiet; med andra ord var de 800 000 arbetarmedlemmarna 1970 ett ganska flytande antal, mycket mer lösligt än andra samhällsgrupper i partiet. Detta faktum blir viktigare när vi påminner oss att kriterierna för inval av arbetare i partiet var betydligt lägre än för medlemmar från andra samhällsskikt. Nästan vilken arbetare som helst kunde gå med i partiet om han ville, och en arbetare blev bara av med partiboken p g a allvarliga förseelse, som kriminell eller omoralisk verksamhet, alkoholism eller grava disciplinära överträdelser. Man bör också komma ihåg att de officiella siffrorna över antalet arbetarmedlemmar inte är helt tillförlitliga. Olika grupper av anställda med övervakande funktion eller privilegierade positioner på arbetsplatsen räknades som arbetare, och de centrala myndigheternas ständiga påtryckningar på de lokala sekreterarna att uppvisa en stark proletär sammansättning, som ett tecken på partiets lokala auktoritet, uppmuntrade till löslighet och överdrifter av medlemssiffrorna. Om man också minns att partimedlemskap kunde medföra reella om än små fördelar för arbetarna och deras familjer, så är i själva verket siffrorna över arbetarmedlemmar betydligt mindre imponerande än vad siffran 40 % kan få en att tro. Den betydde inte att partiet hade ett starkt politiskt stöd inom arbetarklassen. Icke desto mindre kvarstår det faktum att banden till arbetarklassen är av mycket stor politisk vikt för sådana regimer.

[15] En borgerlig källa som citeras i Intercontinental Press, 16 oktober 1972, säger:  ”Upprepade rapporter i Warszawa säger att det tjeckoslovakiska kommunistpartiet har riktat kritik mot utvecklingen i Polen, senast vid ett möte med partiledare i Krim”.

[16] Trybuna Ludu, 15 februari 1971.

[17] 1970 omfattade 30 % av alla lantbruk mindre än 3 hektar jord, vilket är att slösa med jordbruksresurserna, eftersom sådana egendomar inte kan drivas med moderna mekaniserade jordbruksmetoder.

[18] M. Kowalewski, Trybuna Ludu, 13 maj 1971.

[19] Det är riktigt att Gierek hade protesterat mot vissa aspekter av Gomulkas ekonomiska plan – den hade presenterats av en av hans gamla fraktions-motståndare – men Gierek puffade själv för den allmänna ekonomiska strategin under hela sextiotalet. Se Michael Gamarnikov, ”Poland: Political Pluralism in a One-Party State”, Problems of Communism juli-augusti 1967, angående Gierekfraktionens ståndpunkter i slutet av 60-talet.

[20] I mars 1971 ökade tilldelningen av foder till bönderna och inköpspriserna på kött, fläsk och mjölk höjdes (Trybuna Ludu, 20 mars). I april tillkännagavs ett omfattande program av förändringar (Trybuna Ludu, 18 april): alla tvångsleveranser till staten skulle avskaffas; fullständiga egendomsrättigheter garanterades till mer än en miljon bönder som tidigare hade haft osäkra egendomsförhållanden; privatbönderna och deras familjer fick en omfattande gratis sjukvård; och man utlovade en grundläggande förändring av skattesystemet inom jordbruket.

[21] Trybuna Ludu, 23 januari 1976.

[22] Detta var de siffror Jaroszewics lade fram i sin rapport till CK-mötet den 20 november 1975, och som rapporterades av den officiella polska nyhetsbyrån.

[23] De fria marknadspriserna har ökat avsevärt: sedan 1970 har fläskpriset stigit med mer än en tredjedel, oxkött med cirka 30 %, etc.

[24] Zycie Warszawy, 18 maj 1975.

[25] Ungern är ett speciellt slående exempel på de ekonomiska fördelar man kan uppnå genom att delta på den kapitalistiska världsmarknaden: de köpte nya metoder för att producera konstgödsel från väst för 15,3 miljoner forinter; hade man utvecklat dem ur enbart inhemska resurser hade de kostat omkring 120 miljoner forinter och tagit 12 år att få färdiga (Se Zycie Warszawy, 16 juni 1975).

[26] En omfattande diskussion om erfarenheterna från samosplataöverenskommelserna publicerades i Politykas månadsbilaga ”Export-Import” nr 8, augusti 1975.

[27] The Times, 25 juni 1976.

[28] Under samma tidsperiod besökte Gierek Lodz ungefär tio gånger. Men huvuddelen av dess möten var med partimedlemmar snarare än med massan av industriarbetare.

[29] Gierek har upprättat speciellt nära förbindelser med landets ledande journalister, och infört ett system av regelbundna, personliga, inofficiella sammanträffanden med cirka 200 av dem.Systemet beskrivs i Polityka, 21 februari 1976.

[30] Rouge, Paris, januari 1973.

[31]Se Jan B. de Weydenthal, Party Developement in Contemporary Poland, College of William and Mary, Virginia USA.

[32]Neal Ascherson i The Observer, 24 september 1972.

[33]James Feron, New York Times, 15 september 1972.

[34] Intercontinental Press, 5 mars 1973.

[35] Rouge från I juni 1973 innehåller en fullständig redogörelse för denna kris.

[36] I själva verket skulle prisstoppet komma att kvarstå fram till dags dato. I januari 1974 höjdes officiellt priserna på bensin, taxiresor och sprit ganska kraftigt. Samtidigt höjde regimen lönerna och behöll prisstoppet på mat. Givetvis steg priserna på den fria marknaden kraftigt, och regimen försökte på olika omvägar höja priserna genom att ge den gamla produkten ett nytt namn och sedan ta ut ett högre pris, etc. Men det officiella prisstoppet förblev en verklig förmån för befolkningen.

[37] Moczarfraktionen, kallad så efter sin ledare, den tidigare chefen för säkerhetspolisen general Moczar, uppstod i början av 60-talet när det stod klart att Gomulkas kampanj mot demokratiseringsströmmarna från 1956 inte skulle utsträckas till massförföljelse av ”liberaler” inom byråkratin själv. Fraktionen, som ofta kallades ”partisanerna” eftersom den kontrollerade förbundet för krigsveteraner, hade en stark bas inom säkerhetspolisen och fick ett allt starkare stöd bland lägre partifunktionärer och funktionärer på mellannivå. Den utnyttjade anti-intellektuella och anti-semitiska teman i sin kampanj mot ”liberalerna”, varav många var judar. Men fraktionen stödde sig också på en stark nationalistisk propaganda som, även om den otvivelaktigt tilltalade delar av apparaten, fick Moskva på sin vakt. För en intressant bedömning av Moczars roll i Östersjökrisen se J. Steven, ” The Hundred Days of Gierek”, i International Marxist Review, nr 1, juni 1971.

[38] Angående svängningen i början av 1974, se nedan.

[39] Szlachcics snabba karriär hade inletts i Schlesien som lokal polischef och Giereks skyddsling i början av sextiotalet. I februari 1971 blev han inrikesminister, och vid den sjätte partikongressen i december 1971 gjorde han det anmärkningsvärda hoppet att inte bara bli fullvärdig CK-medlem, utan också fullvärdig medlem i politbyrån och CK-sekretariatet. Från och med då fram till början av 1974 var han CK-sekreterare för den inre säkerheten och utrikespolitiken. Han blev så självsäker att han inför ett studentmöte vågade säga vad han tyckte om Polens relationer till Sovjet: som en god kopp te – stark, men inte för söt!

[40] Den nya centralkommittén analyseras av Zygmunt Szeliga i Polityka, 20 december 1975.

[41] Se beräkningarna i Journal of Commerce, den 13 april 1976 förlaget i slutet av 1975.

[42] Trybuna Ludu, 10 december 1975.

[43] 1975 minskade procentandelen livsmedel i Polens export till Italien från mer än 50 % till 13,6 %.

[44] Den 12 %-iga ökningen nämndes i Polityka, 23 februari 1974. Ökningen med 30 % ägde rum i oktober 1974, men först ett år senare hänvisade Gierek till den vid ett gruvarbetarmöte.

[45] Polityka, 6 mars 1975.

[46] Trybuna Ludu, 21 januari 1976.

[47] Citerat av Radio Free Europe i en avskrift av en utsändning från Radio Warszawa den 5 september 1976.

[48] Det är sant att det fanns rapporter om att Sovjet gav understöd i hårdvaluta till den första sändningen av spannmål från USA, men detta understöd förefaller inte ha täckt hela femårskontraktet i sin helhet. Kontraktet innebar att Polen skulle köpa 2,5 miljoner ton spannmål från USA årligen. Med nuvarande priser skulle totalkostnaden för detta bli 300 miljoner dollar på fem år.

[49] Economist, 11 december 1976.

[50] Denna åtgärd tillfredställde emellertid inte bönderna, som stod inför ökade priser på kreatursfoder. Resultatet har blivit att det än idag är kris inom grisuppfödningssektorn.

[51] Polityka, 5 april 1975.

[52] Der Spiegel, 31 mars 1975.

[53] En aspekt på köttkrisen är fortfarande ett mysterium. Jaroszewics hävdade att regeringen för att få slut på köttkrisen var tvungen att minska köttexporten. Men den officiella statistiken från december 1975 över handeln pekar på det motsatta mot Jaroszewics anmärkningar. Om vi kommer ihåg att Polens köttexport i december 1974 var 12 000 ton, och om vi antar att siffran i december 1975 var densamma, så upptäcker vi att det inte är någon speciell skillnad mellan siffrorna över köttexporten under 1974 och 1975. Och om vi tittar på siffrorna över importen av kött, så upptäcker vi att det skedde en dramatisk minskning av den mängd kött som kom in i landet 1974. Detta måste ha tömt landets köttreserver och således ha bidragit direkt till köttkrisen på våren 1975. Dessutom skulle man förväntat sig en avsevärd minskning av exportsiffrorna för 1975 som ett resultat av det italienska förbudet mot polskt kött. Allt detta pekar på att Jaroszewics försökte dölja det faktum att regeringen hade tagit kött från de polska arbetarna för att genomföra ett snabbt och desperat nödvändigt byte på den kapitalistiska marknaden.

Polens utrikeshandel i kött och köttprodukter (ton).

[54] Dessa omfattade de nya produktnamn och prishöjningar som nämnt ovan, och även åtgärder för att öka konsumenternas sparande som t ex att lägga en silverpeng i varje lönekuvert i förhoppning om att mottagarna skulle lägga souveniren under madrassen istället för att spendera den.

[55] Sammanslagningen tillkännagavs i ungdomsförbundets dagstidning, Sztandar Mlodych,29 april 1976.

[56] Le Monde, 23 februari 1976.

[57] Icke-partimedlemmen professor Janusz Groszkowski, ordförande för Vetenskapsakademien, hade i juni 1971 valts till ledare för NEF, som en försonlig gest av det nya Gierekledarskapet. Han ersattes i februari 1976 av statschefen Henryk Jablonski. NEF är en front som omfattar PFAP, PEP och det Demokratiska Partiet, och vars syfte är att lägga fram en gemensam lista i valen.

[58] Den mest omfattande upptäckningen av arbetarnas proteströrelse finns i Rouge, Ligue Communiste Revolutionnaires dagstidning i Paris. Se numren från juli till september. Dessutom grundas följande redogörelse på dokument från Arbetarnas Försvarskommitté i Warszawa, som gjorts tillgänglig av exilpolacker i London.

[59] Denna redogörelse publicerades i Information Bulletin nr 1, september 1976, som producerats i Warszawa av KOR-anhängare.

[60] Siffran på sjutton döda gavs av Die Welt; andra rapporter nämner siffran tolv. Myndigheterna hävdar att bägge siffrorna är felaktiga, men regeringskällor har fullständigt misskrediterats av avslöjandena om att de försökte dölja polisens brutalitet under händelserna.

[61] Communiqué No. 1, Arbetarnas Försvarskommitté, 29 september 1976.

[62] Economist, 10 juli 1976.

[63] Det är ännu omöjligt att exakt avgöra hur många som avskedades av politiska orsaker. KOR har bekräftat cirka 2 000, men andra beräkningar talar om sammanlagt tiotusentals. Ett tecken på hur omfattande förföljelserna var är det faktum att Industriministeriet skickade ett cirkulär till företagsledningarna om hur man skulle gå vidare med avskedandena, i ett memorandum daterat 17 juli 1976. I detta antydde man ett antal nya kriterier för avsked:

  ”Avsiktlig arbetsnedläggelse utan giltig orsak, försök att dra sig undan sina plikter, och störande av ordningen är grund till att utan dröjsmål säga upp kontrakten, dvs avsked med omedelbar verkan.”

  Detta cirkulär finns i Information Bulletin nr 1, som citeras ovan. I Polen är strejker varken förbjudna eller tillåtna enligt lag. Men medverkan i handlingar som stör landets ekonomi är ett lagbrott och denna paragraf har utnyttjats för att förfölja arbetare.

[64] Straffen för de som ställdes inför rätta för deltagande i oroligheterna sträckte sig från tre upp till tio år. Den polska polisen utnyttjade uppenbarligen samma metoder mot de arresterade som fängelsemyndigheterna i Storbritannien använder mot fängslade irländska Republikaner: de tvingade dem att springa mellan rader av poliser som slog med batonger, en metod som i Polen är känd under namnet ”hälsostig”. En fånges redogörelse för sin behandling i Radom publicerades i Information Bulletin nr 1.

[65] Sextiofem arbetare från Radom som hade arresterats efter demonstrationen gick samman för att protestera mot polisbrutaliteten och kräva en fullständig undersökning. Angående uppbygget av denna kampanj i november och december se den detaljerade redogörelsen av Helen Jamieson i Red Weekly, 20 januari 1977. E. Smolar från den polska tidningen Aneks har varit vänlig nog att förse mig med en del material från oppositionen i Polen som har använts i denna artikel. Ett antal uttalanden och vädjanden från polska oppositionella finns publicerade i det första numret av Labour Focus on Eastern Europe, London. mars-april 1977.

[66]Se decembernurnret 1976 av Politykas bilaga ”Export-Import”, som innehåller en polemik mot ospecificerade kretsar som kräver en återgång till ekonomiskt oberoende.

[67] Medlemmarna i kommittén kommer huvudsakligen från två delar av de oliktänkande inom intelligentsian, där ingendera nödvändigtvis är politiskt homogen. För det första rör det sig om f.d medlemmar i det Polska Socialistpartiet (PSP) som Edward Lipinski, Ludwig Cohn, Antoni Pajdak och Aniela Steinnbergowa. För det andra ledande personer från 60-talets studentrörelse, som Jacek Kuron, Antoni Macierewicz, Piotr Naimski och Wojciech Ziembinski. Dessutom är en del ledande personer inom Polens kulturella liv med i kommittén.

[68] Upproret i Berlin 1953 är ett specialfall, eftersom Ulbrichtledningen själv aktivt sökte Sovjets militära hjälp.

Tidskriften Fjärde Internationalen
Svensk avdelning | MIA