Ur Fjärde Internationalen 2/1980
De två första av de följande utdragen är hämtade ur Trotskijs polemik mot Kominterns linje i fråga om den s k anglo-ryska kommittén — en ”enhets”-organisering som skapades under förevändning av att återskapa en facklig enhet på internationell nivå. I praktiken blev den ett instrument för sovjetbyråkratins försvar av sina intressen. Kommitténs första verkliga prövning — den brittiska generalstrejken i mars 1926 — blev också en sorglig uppvisning i opportunism och förräderi. Kommittén upplöstes några månader efteråt på de brittiska fackföreningsbyråkraternas initiativ...
Den första texten skrevs i januari 1926, och det andra utdraget är taget från ett resolutionsförslag som Trotskij lade fram inför det sovjetiska kommunistpartiets centralkommittés plenum 14-23 juli 1926. Det avslogs naturligtvis. (Om den anglo-ryska kommittén, se Pierre Frank, Fjärde Internationalen — ett bidrag till den trotskistiska rörelsens historia, Partisan 1972, s. 15.17 och Isaac Deutscher, Den avväpnade profeten, Partisan, 1972, s 193-95 och 204-206.)
Kampen för en enhetsfront är av så stor betydelse i England därför att den motsvarar arbetarklassens grundläggande krav på en ny inriktning och gruppering av styrkorna. Under dessa omständigheter reser kampen för enhetsfronten frågan om ledarskapet, det vill säga om programmet och taktiken, alltså frågan om partiet.
Men kampen för enhetsfronten löser i sig själv inte detta problem, den skapar bara vissa villkor för att lösa det. Det går bara att bilda ett verkligt revolutionärt (det vill säga kommunistiskt) parti ideologiskt och organisatoriskt och på grundval av en massrörelse, på villkor att man ständigt, systematiskt, orubbligt, oförtröttligt och öppet fördömer den förvirring, de kompromisser och den obeslutsamhet som existerar bland så kallade vänsterledare av alla möjliga nyanser. (On Britain, s. 162-3)
Enhetsfrontstaktiken bibehåller fortfarande all sin kraft som den viktigaste metoden i kampen om massorna. En grundläggande princip i denna taktik är: ”Med massorna – alltid, med de vacklande ledarna – ibland, men bars å länge de står i ledningen för massorna.” Utan att för ett ögonblick upphöra med sin kritik av de vacklande ledare, måste man använda dem så länge massorna tvingar dem framåt. Och man måste bryta med dem vid rätt tidpunkt, när de övergår från vacklan till fientliga handlingar och förräderi. Man måste använda tillfället när man bryter för att avslöja de förrädiska ledarna och ställa deras uppfattning mot massornas. Just häri ligger enhetsfrontspolitikens innersta revolutionära väsen. Utan det riskerar alltid kampen om massorna att förvandlas till ett opportunistiskt svansande för spontaniteten, dolt av en till intet förpliktigande kritik av opportunismen enbart i ord. Politbyråmajoritetens linje i frågan om den anglo-ryska kommittén var uppenbarligen en överträdelse av enhetsfrontspolitikens revolutionära andemening.
Fackföreningarna är de viktigaste massorganisationerna i Storbritannien. Men kampen om inflytandet över de massor som organiseras i dessa fackföreningar får i inget fall leda till knäfall inför den konservativa tradeunionismen i form av fullständigt opportunistiska och svanspolitiska grupperingar. Ju snabbare den revolutionära utvecklingen går i Storbritannien och ju tydligare nya organisatoriska former (fackliga ombud [shop stewards], aktionskommittéer) ställs mot de gamla, inte för att kringgå fackföreningarna utan på deras grundvalar – ju större uppmärksamhet bör de brittiska kommunisterna ägna åt att utveckla nya organisatoriska former som grundar sig på massrörelsen.
Plenarmötet förkastar med skärpa försöket att använda Lenins lära om behovet av ständig, oförtröttlig och envis kamp i alla sorters arbetarorganisationer för att rättfärdiga en passiv, försonlig, vänta-och-se-inställning gentemot de förrädiska ledarna, under förevändning att de återspeglar arbetarklassens nuvarande utvecklingsnivå, att ”de är det bästa som finns”, att ”det ännu inte finns någon färdig som kan ersätta dem”, och så vidare. Lenin gick med på att man kunde ingå tillfälliga block med till och med opportunistiska ledare, under förutsättning att man gjorde en skarp och djärv sväng och brytning på grundval av massornas aktioner när ledarna började hålla tillbaka, gå emot eller förråda. Lenins lära om att gå på offensiven står i skarp kontrast till mensjevikernas passivitet och vaksamma väntan, och försöken att överge denna läras sant oförsonliga sida är varken mer eller mindre än att ta musten ur leninismens revolutionära lära. (On Britain, s. 255-6)
I slutet av mars 1931 skrev Trotskij en artikel, Frågan om den fackliga rörelsens enhet, för att hjälpa den franska vänsteroppositionen att inta en korrekt attityd i sitt fackföreningsarbete. Ur denna artikel har vi saxat följande avsnitt:
Kommunistiska förbundets [vänsteroppositionen i Frankrike] exekutivkommitté prioriterar för närvarande helt riktigt frågan om enhetsfronten. Detta är det enda sättet att hindra reformisterna, och framförallt deras agenter på vänsterflygeln, Monattes anhängare, från att ställa den formella parollen om enhet i motsättning till klasskampens praktiska uppgifter. Vassart har som motvikt mot den impotenta, officiella linjen fört fram tanken på en enhetsfront med de lokala fackliga organisationerna. Detta sätt att ställa frågan är korrekt, i den meningen att det under lokala strejker först och främst är en fråga om att samarbeta med lokala fackföreningar och speciella federationer. Det är likaså sant, att de lägre delarna av den reformistiska apparaten är mer känsliga för påtryckningar från arbetarna. Men det vore felaktigt att göra en principiell åtskillnad mellan överenskommelser med de lokala opportunisterna och med deras överordnade. Allt beror på de aktuella omständigheterna, på hur starkt massornas tryck är, och på karaktären av de aktuella uppgifterna.
Självfallet gör vi aldrig överenskommelser med reformister, oavsett om de är lokala eller centrala, till en oundgänglig förutsättning för kampen i varje enskilt fall. Vi orienterar oss inte efter reformisterna, utan efter de objektiva omständigheterna och massornas aktuella sinnesstämning. Samma sak gäller de krav som framförs. Det skulle vara ödesdigert att på förhand acceptera enhetsfronten på reformisternas villkor, dvs. på grundval av minimikrav. De arbetande massorna kommer inte att ta upp kampen för krav som de uppfattar som fantastiska. Om kraven däremot på förhand är alltför begränsade, då kanske arbetarna säger till sig själva: ”Det är inte värt mödan”.
Uppgiften består inte i att varje gång formellt föreslå reformisterna en enhetsfront, utan i att tvinga på dem omständigheter som på bästa möjliga sätt motsvarar situationen. Allt detta kräver en aktiv och manöverande strategi…
Det är helt obestridligt, att arbetarklassens enhet bara kan förverkligas på en revolutionär grundval. Enhetsfrontspolitiken är ett av medlen för att frigöra arbetarna från det reformistiska inflytandet och när allt kommer omkring att röra sig mot arbetarklassens verkliga enhet. Vi måste ständigt förklara denna marxistiska sanning för de avancerade arbetarna. Men ett aldrig så korrekt historiskt perspektiv kan aldrig i sig ersätta massornas levande erfarenhet. Partiet är förtruppen, men i sitt arbete, i synnerhet i fackföreningsarbetet, måste det kunna vända sig till eftertruppen. Det måste i själva verket visa arbetarna – en gång, två gånger, ja även tio gånger om så behövs – att det ständigt är redo att hjälpa dem att återupprätta de fackliga organisationernas enhet. Och på detta område förblir vi trogna den marxistiska strategins avgörande princip: att kombinera kampen för reformer med kampen för revolutionen. (Om fackföreningarna)
Följande textavsnitt är taget från Trotskijs förord till 1932 års polska upplaga av Lenins ”Radikalismen — kommunismens barnsjukdom”. Förordet publicerades också 1933 i de brittiska bolsjevik-leninisternas organ ”The Communist”.
Kärnan i den leninistiska enhetsfrontspolitiken består i att den gör det möjligt för proletariatet — samtidigt som dess kämpande oförsonliga organisation och program upprätthålls — att med slutna led ta små steg framåt i den praktiska kampen. Utifrån sådana små framsteg i massornas praktik försökte inte Lenin dölja eller mildra de politiska motsättningarna mellan marxism och reformism. Tvärtom sökte han blottlägga dem, förklara dem inför massorna, och därmed stärka de revolutionära krafterna.
Enhetsfrontens problem utgör kärnan i de taktiska problemen. Vi vet att taktiken är underordnad strategin. Vår strategiska linje anger proletariatets historiska intressen i marxismens belysning. Med detta vill vi inte underskatta de taktiska problemens betydelse. En strategi utan en motsvarande taktik är dömd att förbli en död abstraktion i en studerkammare. Men det är inte mindre värdelöst att upphöja en speciell taktik, oavsett hur viktig den är i ett givet ögonblick, till en patentmedicin, ett universalhjälpmedel, en trosartikel. Den första regeln när man använder enhetsfrontspolitiken är ett fullständigt och oförsonligt brott med den principlösa försonligheten...
Enhetsfrontstaktiken är inget universalmedel. Den är underkastad en högre prövning: Åstadkommer den det proletära avantgardets enande på grundval av en oförsonlig marxistisk politik? Ledarskapets konst består i att varje fall, på grundval av ett konkret klassförhållande, bestämma vilka, i vilket syfte, och inom vilka gränser enhetsfronten är godtagbar, och i vilket ögonblick den måste brytas...
1. Vid varje överenskommelse, tillfällig eller längre, måste kommunistpartiet öppet stå under sin egen fana...
2. Kommunistpartiet ska inte söka en enhetsfront med enskilda advokater eller journalister, eller med sympatiskt inställda bekantskaper, utan med arbetarnas massorganisationer, och följaktligen i första hand med socialdemokraterna.
3. Just därför att enhetsfrontspolitiken i sig själv medför risken för opportunism, är det kommunistpartiets plikt att undvika varje form av tvivelaktigt medlande och hemlig diplomati bakom arbetarnas ryggar...
4. Det är kommunistpartiets rätt, och t o m plikt, att för sin sak vinna t o m den svagaste av allierade — om de är verkliga allierade! Men när man gör det får man inte stöta bort arbetarmassorna, som är partiets viktigaste allierade...
5. När man tillämpar enhetsfrontspolitiken är det mycket farligt att ha en felaktig bedömning av ens allierade — när falska allierade framställs som sanna allierade, luras arbetarna från början...
6. Överenskommelser i namn av praktiska mål får inte under några omständigheter göras på bekostnad av eftergifter i principfrågor, tystnad om viktiga meningsskiljaktigheter, tvetydiga formuleringar som möjliggör för varje deltagare att tolka dem på sitt eget sätt... (Writings 1932, s 222-227)
De två sista textutdragen är från Trotskijs klassiska artikel om situationen i Tyskland 1932: Vad härnäst?. Den är en skarp vidräkning med Kominterns ultravänsteristiska politik vid den tiden (Kominterns s k tredje period, då ”socialfascismen”, dvs socialdemokratin sågs som huvudfienden). Polemiken i det första citatet riktas i första hand till tyska kommunistpartiets medlemmar och sympatisörer. Trotskij menade nämligen att kommunistpartiet i egenskap av ett verkligt massparti — satt inne med nyckeln till arbetarrörelsens kampenhet mot nazismen. Det andra textutdraget gäller ett betydligt mindre parti, Socialistiska Arbetarpartiet, en centristisk vänsterutbrytning ur det tyska socialdemokratiska partiet.
De misstag som gjorts i enhetsfrontspolitiken kan delas upp i två kategorier. I de flesta fall vände sig kommunistpartiets ledande organ till reformisterna med ett erbjudande om att ansluta sig till en gemensam kamp för radikala paroller som var främmande för situationen, och som inte fick något gensvar bland massorna. Dessa förslag hade karaktären av lösa skott. Massorna förblev likgiltiga och de reformistiska ledarna tolkade kommunisternas förslag som ett knep för att krossa socialdemokratin. Vid alla dessa tillfällen användes bara en rent formell och proklamatorisk tillämpning av enhetsfrontspolitiken. Men denna kan p g a sin karaktär bara vara fruktbar på grundval av en realistisk bedömning av situationen och massornas tillstånd. ”Öppna brevet”-taktiken blev utsliten av en alltför flitig och därmed felaktig användning och man måste överge den.
Den andra formen av förvrängning hade en betydligt mer ödesdiger karaktär. I den stalinistiska byråkratins händer blev enhetsfrontspolitiken en jakt efter allierade till priset av att partiets självständighet offrades. Uppbackade av Moskva och betraktande sig själva som allsmäktiga, trodde Kominterns funktionärer på allvar att de var förmögna att stå och lägga ut texten för klasserna och fastställa deras resplan; att bromsa jord- och strejkrörelserna i Kina; att köpa en allians med Chiang Kai-shek till priset av att offra Kominterns självständiga politik; att omskola den engelska fackföreningsbyråkratin — den brittiska imperialismens viktigaste bålverk — med hjälp av utbildningskurser vid bankettborden i London eller på kaukasiska semesterorter; att förvandla kroatiska medborgare av Radichs typ till kommunister etc. etc. Givetvis genomfördes allt detta med det ädlaste av alla syften, nämligen att påskynda utvecklingen genom att utföra för massorna vad massorna inte var tillräckligt mogna för att göra själva. Det är inte ovidkommande att nämna att Kominternas funktionärer i ett antal länder, i synnerhet i Österrike, under den senaste tiden har försökt att på ett konstgjort sätt och ”ovanifrån” skapa en ”vänster”-socialdemokrati — som skulle tjäna som en bro till kommunismen. Inte heller dessa tokigheter utmynnade i något annat än misslyckanden. Dessa experiment och fribyterier slutade alla utan undantag i katastrof. Den revolutionära rörelsen i världen kastades tillbaka många år.
Därefter bestämde sig Manuilskij för att krossa sina glasögon. Och vad gäller Kuusinen, så bestämde han, för att undvika ytterligare misstag, att alla utom han själv och hans goda vänner var fascister. Varpå problemet klargjordes och förenklades; inga fler misstag var möjliga. Ty vilken slags enhetsfront kan det bli tal om med ”socialfascister” mot nationalfascister, eller med ”vänster-socialfascister” mot ”högern”? Genom att göra en båge på 180 grader över våra huvuden fann sig den stalinistiska byråkratin således tvungen att tillkännage att besluten från Kominterns fyra första kongresser var kontrarevolutionära. (The Struggle Against Fascism in Germany, s. 183-84)
Att ett arbetarparti måste genomföra enhetsfrontspolitiken – det är obestridligt. Men enhetsfrontspolitiken har sina faror. Enbart ett erfaret och beprövat revolutionärt parti kan tillämpa den framgångsrikt. Hur som helst kan inte enhetsfrontspolitiken utgöra ett revolutionärt partis program. Men för närvarande bygger nu hela SAP:s aktivitet på denna. Som ett resultat har enhetsfrontspolitiken tagit över själva partiet, dvs tjänar mest till att släta över motsättningarna mellan de olika tendenserna. Och detta är exakt centrismens grundläggande funktion. (ibid. s 200)
Översättning G K