Ur Fjärde Internationalen 2/1980
I vår praktiska politik ställs vi ständigt inför enhetstaktikens problem: i vårt fackliga arbete, i antikärnkraftsrörelsen, i det anti-imperialistiska solidaritetsarbetet, vid organiserandet av demonstrationer osv. Vilka organisationer ska vi vända oss till, vilken plattform ska ställas upp för enheten, hur ska vi förhålla oss till socialdemokratin och andra strömningar inom ”vänstern”, hur ska vi upprätthålla vår politiska självständighet för att undvika att vår politik fullständigt sammansmälter med rörelsen (”allt igenom enhetsfronten”)? Dessa och andra frågor pockar alltjämt på svar.
Alltsedan Komintern lanserade enhetstaktiken i början av 20-talet har dess tillämpning givit upphov till många dispyter och t o m splittringar inom den icke-socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen. Trots att vår tradition — den trotskistiska — har kunnat undvika de grövsta överslagen (Kominterns ultravänsteristiska politik, ”enhetsfront underifrån", och dess högeropportunistiska tvilling, ”folkfrontspolitiken") har frågan även inom våra led blivit föremål för många kontroverser. En viktig anledning till detta är att enhetsfrontstaktiken inte är oproblematisk, självklar, i dess praktiska tillämpning. Precis som varje annan taktik finns risker för ”avvikelser” åt två håll: höger och vänster. För att den ska bli ett effektivt vapen krävs nämligen både stor taktisk smidighet och flexibilitet, och politisk principfasthet. För att inte hamna i opportunismens träsk eller i sekterismens ofruktbara öken är det nödvändigt att med stor skicklighet kryssa mellan dessa två ytterligheter. Det värsta är att vi inte har något helt tillförlitligt sjökort till vårt förfogande. Vi rör oss till stor del i okända farvatten och därför måste vi ständigt iaktta verkligheten, noggrant bestämma vår egen position och så exakt som möjligt räkna ut den bästa kursen för att nå vårt mål.
Det finns alltså inga detaljerade taktiska föreskrifter som är universellt giltiga, som man alltid juni kan applicera på samma sätt. Om så vore då skulle inte taktiken vara en konst, vilket den är. Däremot finns det tumregler som kan vara till stor hjälp vid taktikens utformning. I själva verket är arbetarrörelsens historia full av både positiva och negativa exempel på enhetstaktikens användning. För att finslipa vår egen taktik är det nödvändigt att tillägna oss dessa erfarenheter på ett kritiskt och skapande sätt. Många överslag åt det ena eller andra hållet, särskilt grova sådana, kan undvikas om vi tar del av detta vårt rika historiska arv. Det är för att bidra till ett sådant teoretiskt klargörande som vi här har samlat dels en artikel av den amerikanska trotskismens grand old man James P. Cannon[1], dels några kortare utdrag ur artiklar av Leo Trotskij. Vi tror inte att vi härmed har uttömt frågeställningen, utan vi har en betydligt anspråkslösare målsättning: väcka och inspirera till vidare studier och diskussion. I framtiden hoppas vi kunna fortsätta att behandla frågan både ur historiskt perspektiv och i mer aktuella sammanhang.
[1] James P. Cannon var under 1900-talets första årtionden aktiv i fackföreningsrörelsen IWW och socialistpartiets vänsterflygel. Han blev senare en av grundarna av det amerikanska kommunistpartiet, vars högsta ledning han tillhörde. Han uteslöts ut kommunistpartiet 1928 för sin solidaritet med Trotskijs opposition mot Stalin och ledde uppbygget av vänsteroppositionen i USA. Han var med i uppbygget av ett trotskistiskt parti i USA och av Fjärde Internationalen. Han tillhörde det amerikanska trotskistpartiets ledning till sin död 1974.