Ur Fjärde Internationalen 2/1980
Den politiska resolution som Förenade Sekretariatets majoritet lägger fram för denna kongress innehåller en central, praktisk konsekvens som överskuggar alla andra: nämligen den, att Fjärde Internationalens sektioner måste genomföra en radikal vändning för att omedelbart få ut merparten av våra medlemmar och ledare i industrin och dess fackföreningar.
Denna uppgift binder samman de fyra resolutioner vi skall rösta om. Den härleds ur den analys av världsläget som utvecklats i den politiska resolutionen. Jag skall därför inte i detalj återge de strukturella, befolkningsmässiga och ekonomiska förändringar som ligger bakom denna slutsats.
Resolutionen uppmärksammar proletariatets växande tyngd i världsrevolutionens alla tre sektorer. Den framhäver de utbrott i städerna, liksom de proletära organisationsformer, som kommer att fortsätta stå i centrum för de kommande årens revolutionära uppsving.
Dessa grunder till vändningen kombineras med: å ena sidan den långvariga stagnation som väntar det världskapitalistiska systemet och den arbetarfientliga offensiv detta skapar; å andra sidan den obesegrade arbetarklass som bourgeoisin har att möta när den går in i krisen. Till denna kapitalistiska kris måste läggas den fördjupade krisen för världsimperialismen.
Allt detta gör situationen i världen snarare mer, än mindre, explosiv. Det innebär att okontrollerade krafter, kan sättas i rörelse, förstärkta av handlingar från antingen förtryckarna eller de förtryckta. Vi har sett det i Iran och Nicaragua. Dessa explosiva krafter är inte heller begränsade till bara den halvkoloniala världen.
Utöver detta finns en annan, mycket viktig, konjunkturell faktor; nämligen världsrecessionen från 1974-75. Denna nedgång, den första allmänna recessionen sedan trettiotalet, spädde på händelseutvecklingen sedan 1968. Vad detta otvetydigt satte i rörelse över hela världen är den härskande klassens intensifierade åtstramningsoffensiv mot arbetarklassen, mot alla förtryckta och mot de politiska rättigheter massorna behöver för att kunna organisera sig och slå tillbaka. Detta är inte bara en taktisk eller kortsiktig politik från de styrande. Det är en grundläggande politik som ekonomiska realiteter tvingar dem att driva.
Det yttersta målet för härskarnas åtstramningsattack är industriarbetarna och detta av samma orsak som satt industriarbetarna i centrum för vår strategi sedan marxismens grundande — deras ekonomiska styrka; deras sociala tyngd; de exempel de sätter för hela klassen; deras fackföreningars styrka att påverka löner, arbetsförhållanden och därigenom hela den sociala ramen för klasskampen; som en följd av detta deras möjliga politiska styrka gentemot fiendeklassen; det hinder de utgör mot bourgoisins högerlösningar. Industriarbetarna är både källan till det mesta av härskarnas mervärde och den slutgiltiga fiende som måste besegras för att hela den ekonomiska och sociala krisen skall kunna vändas.
Den härskande klassen har inte råd med, och kommer inte att tillåta att dessa industriarbetare organiserar sin solidaritet med andra arbetare, med de förtryckta och med sina allierade runtom i världen. Den härskande klassen har inte råd med, och kommer inte att tillåta industriarbetarna att utveckla den fackliga demokratin så att arbetarklassens samlade styrka kan organiseras och användas.
Med andra ord kommer den härskande klassen inte utan en omfattande strid att tillåta utvecklingen av en klasskampsvänster inom arbetarrörelsen.
Denna härskarklassens offensiv medför ett ökande tryck på hela arbetarklassen, på de nationella minoriteterna, på kvinnor och på varje utsugen och förtryckt människa som kämpar för sina rättigheter. Den ökar trycket på små förtrupper som försöker utstaka en kurs framåt mot hela arbetarklassens seger. Envar försöker den revolutionära vägen, envar som söker progressiva allianser känner detta tryck. Det är en väsentlig aspekt av åtstramningskampanjen, av härskarnas offensiv; och det kommer att öka när offensiven förstärks.
Som vi diskuterade igår så är det enligt den politiska resolutionens bedömning bara möjligt att vända kapitalismens kris och rationalisera och omstrukturera kapitalet genom ett stort och tillräckligt avgörande nederlag för industriarbetarklassen och en kraftig attack mot varje uppsving hos de koloniala folken för att på så sätt öppna en ny expansionsperiod.
Vilka slutsatser måste vi då dra av detta?
• att en politisk radikalisering av arbetarklassen — om än ojämn och i olika takt i enskilda länder — står på dagordningen.
• att härskarnas offensiv kommer att tvinga fram stora förändringar i industrifackföreningarna, och
• att revolutionärernas huvuduppgift är att finnas på plats i, och som en del av, arbetarklassens kärna innan avgörandet kommer.
Det är där vi kommer att möta de krafter som kan bygga Fjärde Internationalen och arbetarpartier.
Det är där vi kommer att träffa unga arbetare, ett växande antal kvinnliga arbetare, arbetare från förtryckta nationaliteter och invandrade arbetare. Det är inom industriarbetarklassen som revolutionära partier kan få gensvar på sitt program och rekrytera till vår rörelse.
I ljuset av alla dessa faktorer är det också viktigt att ta ett steg tillbaka och betrakta vändningen ur en vidare historisk synvinkel. Vår rörelses nuvarande sociala sammansättning är helt onormal. Detta är ett historiskt faktum och in gen kritik. Egentligen långt ifrån att vara någon kritik, ty det var snarare vår rörelses förmåga att rekrytera från den nya generationen av radikaliserad ungdom — alltifrån början av sextiotalet — som idag möjliggör denna vändning. Denna möjlighet sammanfaller nu med en krävande politisk nödvändighet.
Endast partier som är proletära inte bara till sitt program, utan även till sin sammansättning och erfarenhet, kan leda arbetarna och deras allierade i de strider som nu står på dagordningen.
Endast partier av industriarbetare kommer att vara förmögna att stå emot härskarklassens tryck — inklusive det ideologiska trycket som kommer att öka.
Endast sådana partier kommer att känna arbetarklassens puls i sina händer och därigenom undgå att missta sina egna attityder, okunnigheter och stämningar för arbetarklassens. Med andra ord kan bara partier som består av industriarbetare gå framåt och breddas.
Endast arbetarpartier, långt innan de avgörande striderna prövade i handling av arbetarna själva, kan växa på ett avgörande sätt och finna vägen framåt. Bara ett sådant parti kan attrahera och binda till sig de militanta strömningar inom arbetarklassen som kommer att bryta sig loss när de reformistiska ledarskapens, och de centristiska organisationernas kris djupnar.
Detta är inga nyheter. I den marxistiska rörelsens historia har de mest proletära partierna varit de bästa partierna; de mest revolutionära, de minst ekonomiska, de mest politiska. Gå tillbaka till bolsjevikerna. Gå tillbaka till Rosa Luxemburg. Gå tillbaka till de mål som Fjärde Internationalen satte sig på trettiotalet under ledning av Trotskij.
Det är faktiskt Fjärde Internationalens proletära tradition och inriktning som gjort det möjligt för oss att nå dit vi kommit idag som en enad revolutionär organisation i världsskala en organisation som har kadrer för att genomföra denna vändning. Och det är vändningen — allsidigt organiserad och genomförd — som är enda sättet att bevara och stärka vår proletära orientering.
Samtidigt är det viktigt att erkänna att slå fast att denna vändning inte är en fortsättning på vad vi sysslar med. Det är genom den som vi kan fortsätta vår proletära inriktning, men för att genomföra denna vändning i världsskala måste vi bryta med vad vi hittills gjort. Det är därför vi kallar det en vändning.
Denna vändning dikterar ingen taktik. Vår taktik och våra kampanjer i de olika länderna dikteras av klasskampen; av klasskrafternas konflikt. Men vändningen berör varje taktik; allt vårt politiska arbete; alla våra institutioner och alla enskilda partifunktioner. Vändningen är inte ett tillräckligt villkor för att dra fördel av de möjligheter vi har och för att möta den kris vår klass står inför. Men det är en nödvändig förutsättning för att kunna ta nästa steg. Misslyckas den, så kan vi inte göra några framsteg.
Det här är vad den världspolitiska resolutionen sätter som Fjärde Internationalens centrala uppgift: att organisera och leda den överväldigande majoriteten av våra kadrer in i industrin och industrifackföreningarna ”utan vidare dröjesmål”.
Enligt resolutionen är målet: ”partier av erfarna arbetarmilitanter vilka handlar som politiska ledare för sin klass och dess allierade”.
Det säger sig självt att vi inte genomför vändningen ut i industrin på exakt samma vis i alla länder och världsdelar, vare sig vi är tio medlemmar eller tusen. Men av de politiska och organisatoriska skäl vi diskuterat är vändningen allmängiltig för vår internationella rörelse, i alla världsrevolutionens tre sektorer. Detta måste förstås om vi ska kunna genomföra denna uppgift som ett disciplinerat världsparti.
Då och då sammanfaller politiska problem, sociologiska fakta och beslut från ledarskapet. Så är fallet nu. För att sätta vår rörelse i en position där den kan avancera politiskt så måste vi samtidigt föra fram vår kader och vårt program till klassens avgörande delar. Annars blir vi en del av den växande krisen för världens arbetarrörelse snarare än del av dess lösning.
Resolutionen lades fram för lite mer än ett och ett halvt år sedan. Sedan dess har vår rörelse fått åtskilligt mera erfarenhet av vändningen. Vi har redan haft möjlighet att pröva våra slutsatser och utveckla en rikare kunskap kring fakta än vad vi kunde när vi förut antog resolutionen. Denna rapport och diskussionen kommer att hjälpa oss att bli varse dessa erfarenheter och förändringar, och den kommer, om den antas, att spridas i skriftlig form till hela vår rörelse.
Naturligtvis finns det ojämnheter mellan det ena eller andra landet i hur långt man hittills genomfört vändningen. Den politiska situationen befinner sig på olika utvecklingsnivåer i olika länder. Vissa viktiga erfarenheter har bara gjorts i en enda sektion eller bransch. I dagens diskussion bör vi bortse från dessa.
Men det finns också en hel rad erfarenheter som är gemensamma överallt där vi på allvar börjat denna vändning — från Iran till Canada, från Sverige till Nya Zeeland. Dessa gemensamma lärdomar är avgörande överallt där vi har några betydande styrkor i Fjärde Internationalen. Det är lärdomar för den praktiska ledningen inför genomförandet av nästa steg i denna gemensamma uppgift.
1. Det finns ingen möjlighet att genomföra vändningen om inte partiledarna ställer sig i spetsen för den. Det innebär att ledningarna måste analysera och effektivt gripa in i klasskampsutvecklingen, så att både vändningens politiska grund och dess praktiska genomförande alltid presenteras klart för våra kamrater.
Kamraterna får inte beordras eller övertalas att genomföra vändningen på grund av skamkänslor. De måste vara politiskt övertygade, inspirerade och organiserade av ledningen. Medlemskåren väntar sig ledning i denna vändning. Det är vår allmänna erfarenhet.
Men det kan bara uppnås om ledningarna själva går ut i industrin. Vårt mål är inte bara att en majoritet av medlemmarna skall arbeta i industrin, utan också att majoriteten av våra nationella och lokala ledningar skall arbeta där. Bara en sådan ledning kan genomföra vändningen.
2. Vändningen måste genomföras kollektivt och inte individuellt.
Partiet måste leda kamraterna ut i industrin. De ska inte skickas ut ensamma. De skall inte skickas någonstans och sen lämnas åt sitt öde. Varje gång vi har gjort så har vi skördat storm. Vi har förlorat kamrater till demoralisering, till konkurrenter, till stalinisterna. Vändningen är en medveten partiuppgift, inte en rutinåtgärd för små grupper av enskilda kamrater.
I samband med det så fann vi överallt att vad som är avgörande när man genomför vändningen och praktiserar politiken i industrin inte är vad kamraterna gör individuellt utan vad de uppnår som grupp och delar av partier. Kamrater med olika starka sidor och svagheter arbetar tillsammans som en disciplinerad partienhet och lär sig av sina gemensamma framgångar och misstag.
3. Erfarenheten lär oss att det inte finns något sätt att genomföra vändningen gradvis. Naturligtvis sker vändningen över en viss tidsperiod. Kamraterna går ut i industrin i vågor, inte alla på en gång.
Men vändningen kan inte framställas eller fullgöras som en gradvis, rutinmässig eller ofullständig kampanj. Den måste organiseras och ledas som hela organisationens medvetna handling. Var man än försökt med något annat så har vändningen stannat upp och vänt om snarare än att gå framåt våg för våg. Om vi inte erkänner det och agerar från denna grund kommer vi att misslyckas: Vi kommer då inte att kunna genomföra vändningen.
När vi samlar data från varje nationell ledning till nästa möte i Internationella Exekutivkommittén, så kommer vi att få en uppfattning om vilka framsteg vi gjort — land för land — med att leda en stor majoritet av kamraterna ut i industrin.
4. I varje enskilt land är vi gjort framsteg i vändningen har vi — ibland genom felaktiga utgångspunkter — lärt oss att inga jobb eller kategorier av jobb eller skikt i partiet kan undantas. Sådana undantag leder alltid till att en grupp inte genomför vändningen och inte deltar i den. Fackliga aktivister som nu jobbar utanför industrin har en särskilt viktig roll att spela genom att personligen leda partikadern i industrin och få sina erfarenheter att ge frukt vid uppbygget av våra fraktioner. De kan förse oss med ett väsentligt politiskt och praktiskt ledarskap.
Jag tror att vi nu har undvikit en felaktig debatt — frågan om den offentliga eller privata sektorn. Det viktiga är inte om kamraterna får sin lön från regeringen eller som privata företagare. Det viktiga är om vi finns på fabriker, i gruvor, verkstäder, transportcentra, kommunikationscentra — oavsett om det är i den privata eller offentliga sektorn. Vårt mål är att komma ut i industrin, att bli en del av industriarbetarklassen.
Vi börjar inte med att leta efter var flest kvinnor jobbar eller var byråkratin är svag, fast dessa faktorer kan spela en roll när det gäller att sikta in sig på särskilda sektorer av industrin. Vi undersöker var vår klass är koncentrerad och var klasstriderna med nödvändighet kommer att äga rum under den kommande perioden. Det är där den medvetna klasskampsledningen kommer att behövas och dit vi måste gå. Det är resolutionens linje.
Vi söker arbetarklassens naturliga ledare — de som andra arbetare vänder sig till för ledning. Några av dem har redan valts till fackliga poster, men vi riktar inte in våra ögon på någon nivå av den officiella ledningen. Vi kommer att vinna de bästa av dem genom att söka upp arbetarklassens unga rebeller. Det är de som kommer att vara avgörande för oss och vår klass under den kommande perioden. Det är dem vi söker.
5. Insikten om de unga arbetarnas centrala position pekar ut vikten av att, bygga eller stärka revolutionära ungdomsorganisationer. Det blir mer och inte mindre viktigt att ha en ungdomsorganisation —och en som är helt och hållet inväxlad på industrispåret — när vi koncentrerar vår kader i industrin och i industrifackföreningarna.
Den marxistiska världsrörelsen har av tradition erkänt behovet av proletära ungdomsorganisationer som ett centralt instrument i partibygget. Då ett växande antal unga industriarbetare stöts bort av kapitalismen och attraheras av radikala idéer och alternativ, blir detta behov allt starkare. Internationalens ungdomsarbete tas upp i en särskild rapport. Vi lär oss att vi måste göra ett medvetet erkännande av att det är en oundgänglig del av vändningen för att kunna fånga upp de möjligheter som kommer i vår väg och göra maximala vinster åt våra partier bland de radikaliserade arbetarna.
Våra första erfarenheter av vändningen har också lärt oss vad vi inte ska säga åt kamraterna att vänta sig.
Vi kan inte lova en snabb rekrytering. Den beror på en hel rad övriga omständigheter — klasskampens gång, stadiet av klasspolitisering och partiets kapacitet.
Fast vi inte ger några löften om att vändningen skall lösa andra av partiets problem så kan vi garantera att vändningen sätter oss i en situation där vi bäst kan lösa problemen och tillvarata möjligheterna. Och utan vändningen kan vi garantera att det blir katastrof.
Till sist kan vi inte lova att vändningen blir smärtfri och går lättvindigt, och det eftersom den avviker från allt som vi annars gör och vant oss vid att göra. Det är inte ett byte av politisk linje eller en korrigering av ett politiskt fel. Det är inte att byta taktik. Det är inte att lansera en ny kampanj.
Vändningen innebär förändringar av tusentals och åter tusentals kamraters liv. Det är något annat. Och det kräver ledning.
Överallt där vi börjat genomföra vändningen på ett systematiskt och grundligt sätt har vi förlorat enskilda kamrater. Det finns kamrater för vilka vändningen klart reser frågan om vad de håller på att göra med sina liv, vilka deras personliga åtaganden och prioriteringar är. Och oundvikligen gör dessutom partiet vissa fel och felaktiga initiativ. Och vissa kamrater hoppar av.
Men viktigare är lärdomen att vändningen räddar kamrater. Den förhindrar demoralisering och vänder den känsla av olust som sätter in när våra partier inte har de nödvändiga politiska och organisatoriska fästena i klassens hjärta. Det ger ett perspektiv och en realistisk bas varifrån vi kan föra vårt arbete framåt. Olika kamrater har visat en oväntad kapacitet när de kommit ut i industrin som delar av en stark grupp.
Det är en av vändningens viktigaste aspekter, och ännu ett skäl till varför den måste genomföras snabbt och få en medveten ledning.
Av våra inledande erfarenheter har vi också dragit slutsatser om viktiga organisatoriska frågor som hänger samman med vändningen. och alla våra partiers organisationsformer måste underordnas vändningens genomförande.
1. Kamrater som går ut i industrin måste fungera som fraktioner, som en enhet och en kollektiv grupp — oavsett vilken organisatorisk term man använder i olika sektioner. De måste ha en formell struktur för att fatta demokratiska beslut, vara politiskt knutna till varandra, lösa problem, integrera och få fram nya kamrater som går ut i industrin eller rekryteras där.
Om inte detta sker kan kamraterna isoleras, demoraliseras och till sist förloras. De börjar känna sig personligen ansvariga för partiets framsteg och personligen skyldiga för varje misslyckande eller bakslag. Vi gör resten av vårt arbete kollektivt, och så måste vi arbeta i denna vändning. Det är livsviktigt att organisera och leda kamraterna genom fraktioner. Och partiledningen måste ägna deras arbete en noggrann uppmärksamhet.
2. Efter hand som vi får fler och fler kamrater i industrin är det av vikt att noga uppmärksamma att partiet upprätthåller sina basenheter — avdelningar eller vad nu sektionerna kallar dem — som allsidiga politiska organ. De måste vara så stora och så politiskt organiserade att kamraterna där får något som de inte kan få genom industrifraktionerna eller på något annat sätt. Dvs, dessa partiernas basenheter måste ombesörja den helgjutna politiska erfarenheten och ledningen, marxistisk skolning och politiska diskussioner som kamraterna bara kan få från partiet som helhet.
Ett misslyckande här kan t o m förvärra problemen med hur man ska kombinera det som ofta kallas fackligt- eller fabriksarbete med mera allmänna socialistiska politiska aktiviteter.
Naturligtvis löser man inte härigenom de taktiska problemen med hur vi skall länka fabriks- och fackföreningsarbetet till övriga partiuppgifter och kampanjer. Det får lösas konkret i varje sektion och varje särskild situation. Men lärdomen att kamraterna i industrin också måste vara aktiva medlemmar av allsidiga politiska partienheter — i vilka de har regelbunden och systematisk politisk beslutsmässighet och ansvarighet — det är en viktig lärdom om man skal undvika onödiga fallgropar.
3. Vändningen både nödvändiggör och bidrar till partiets fortsatta professionalisering. Vändningen gör vår uppfattning om att varje kamrat, varje arbetarbolsjevik är en professionell revolutionär mera aktuell och verklig. Behovet av en professionell apparat, kamrater som är villiga att arbeta på heltid, behovet av professionalism på alla organisationens nivåer — allt detta blir ännu nödvändigare när vi blir partier som består av industriarbetare.
Samtidigt är det viktigt att undvika varje tanke på att det finns två medlemskategorier — de som är i industrin och de som inte är där. Alla partimedlemmar har lika rättigheter och skyldigheter. Vändningen ger inte på något sätt upphov till att de kamrater som, av vilket skäl det vara månde, just nu inte arbetar i industrin blir till en kategori andra klassens medlemmar.
4. Vändningen belyser också skarpt frågan om normer för ledarskapet och om allmänna partinormer, vilka måste ses över för att säkra att de står i samklang med vårt framsteg längs arbetarklassens historiska väg.
Trotskij skrev en rad brev kring detta till de amerikanska trotskisterna under åren som ledde framtill kampen mot den småborgerliga oppositionen i slutet av trettiotalet, då partiet genomförde en industrivändning. De flesta av dessa brev tar upp ledarskapsfrågan. Trotskij radade upp vad som framför allt kännetecknar proletära ledare och proletära attityder: en seriös attityd till organisationen och dess ledning, en förmåga att underordna personliga hänsyn genom att låta partiets intressen gå före en professionell attityd till detta, de måsta ta avstånd från cynism, skvaller och byåkrati; de får inte vara överkänsliga för kritik och annat sådant som är vanligt i småborgerliga kretsar, och framför allt måste attityden jag och mitt ersättas av vi och vårt.
Detta var inte bara moralkakor. Trotskij menade att sådana förändringar — och ett öppet erkännande av behovet att förändras i det avseendet — var en förutsättning för att bygga proletära partier och en revolutionär international.
I ett brev från 1937 skrev Trotskij: ”Jag har hundratals gånger anmärkt att arbetare som under partlivets 'normala' villkor är obemärkta, visar anmärkningsvärda kvalitéer när situationen ändras s‹ att svepande formuleringar och ed flyhänt penna inte är nog, där de behövs kunskap om arbetarnas liv och praktiska kapacitet.”
I ett brev några dagar senare lade Trotskij om behovet av al skola partiet i en anda som ”avvisar ohälsosam kritik, opposition, för dess egen skull”. Nyckeln är, sa han, att ”organisationens sociala sammansättning ändras — att den görs till en arbetarorganisation... (Arbetarna) är mera tålmodiga, mera realistiska. När man ha ett möte med 100 personer och ungefär 60-70-80 är arbetare blir de 20 procent intellektuella och småborgare tio gånger mera försiktig, med kritiken. Det är en både mer seriös och en stabilare publik.”
De småborgerliga intellektuellas tendens att kritisera för kritikens skull är, säger Trotskij, et sätt att ”dölja sin egen inre skepsis”.
”De unga arbetarna”, säger han, ”kommer att återkalla gentlemannaskeptikerna, missnöjesmånglarna och pessimisterna till ordningen”.
De heltidsanställda i en revolutionär organisation, betonade Trotskij, ”bör i första hand ha ett gott öra och först i andra hand ha en god tunga”. Och när partiet börjar rekrytera industriarbetare, varnade Trotskij, måste man ”undvika en stor fara: ”nämligen att de intellektuella och de som har mellanskiktsyrken undertrycker arbetarminoriteten, dömer den till tystnad, och gör om partiet till en mycket intelligent diskussionsklubb, fullständigt obeboelig för arbetare”.
Det är inte bara nödvändigt med medvetenhet om dessa attitydfrågor om vi skall genomföra vändningen fullt ut. Genom att genomföra vändningen kommer vi att ha den största chansen att förändra inriktningen, bekämpa oförenliga attityder och förbättra våra partiers atmosfär och funktion. Vi kommer att börja agera som industriarbetarpartier.
5. Partiets skolning. När kamraterna börjar vändningen skolar de sig själva såväl som andra i vårt program och i marxismens innebörd. De utmanas ständigt till att förklara och popularisera våra idéer för sina arbetskamrater. Därför tvingas vi att bygga ut och lägga ner mera omsorg på den politiska skolningen.
Det är en säkerhetsgaranti mot en benägenhet bland kamraterna att bli mindre politiska när vändningen genomförs. All historia säger oss att faran finns.
6. Att förbättra våra tidningar och mer och mer göra dem till arbetartidningar. Det är genom vår partipress vi kan nå största antalet och bredaste lagren av arbetare. Det är så vi förklarar varför arbetarklassens behov av att börja tänka samhälleligt och agera politiskt är en fråga på liv och död.
Våra egna medlemmar är, tillsammans med de ur vår klass och de bland de förtryckta som söker sig till oss för en politisk analys och ledning, den i sig viktigaste publiken för vår partipress. Vad vi skriver i våra tidningar och hur vi förklarar saker och ting hjälper oss att träna vår kader till arbetarbolsjeviker snarare än radikala fackföreningsaktivister. Det hjälper oss att stärka partiet mot ekonomiska tendenser vilka begränsar kampen hos arbetarklassens allierade — kvinnorna, förtryckta nationaliteter m fl — till fackliga strider eller strider mellan företagare och anställda. Det hjälper oss att bekämpa alla falska uppfattningar om att internationella, eller andra stora politiska frågor inte kan tas upp med arbetarna under en viss period.
7. Vändningen gör det inte mindre utan mera nödvändigt att bygga kampanjpartier; partier som kan genomföra centraliserade politiska kampanjer dikterade av den nationella och internationella klasskampen. Vi behöver partier som talar politik med arbetarna genom sina aktioner och breda politiska kampanjer, och inte i första hand genom att förklara hur vi ställer oss till frågor och kamp på jobbet. Efterhand som vändningen genomförs blir dessa partikampanjer livsavgörande garanter mot ett tryck från höger och en ekonomism som tidigare har påverkat revolutionärer i arbetarklassen. Om det är något som inte förändras av denna vändning så är det vårt absoluta motstånd mot varje spontanistisk uppfattning kring hur man bygger partiet och drar arbetare till det.
8. Vi har börjat få värdefulla lärdomar om vändningens roll för vårt deltagande i uppbygget av kvinnornas och de förtryckta nationaliteternas kamp och kring frågor som kampen mot kärnkraften och internationell solidaritet. Vi har lärt oss att inte blanda samman våra fackliga- eller fabriksfraktioner med de fraktioner vi bildat för att leda andra speciella kampuppgifter.
Naturligtvis finns det ett samband. Samma medlemmar kan finnas i båda. Men vi kan inte använda samma organisatoriska form för allt vårt arbete. Det skulle bara spegla en felaktig tendens i organisationen att reducera kvinnornas, de förtryckta nationaliteternas och andra massors kamp till strider inom fabrikerna eller facket. Vår vändning riktar sig utåt och inte inåt.
Strider som växer fram i eller utanför arbetarrörelsen behöver samordnas och på så sätt ömsesidigt förstärka varandra. Vår vändning, och de politiska faktorer som ligger bakom den, ökar starkt möjligheterna och öppningarna för industriarbetarna och deras fackföreningar att komma med i andra strider. Vi deltar i dem inte bara som aktivister och ledare, utan allt mera som medvetna revolutionära ledare för arbetarrörelsen.
Vårt mål är att påskynda en överensstämmelse mellan arbetarklassen, dess strider och organisationer, och alla förtrycktas kamp. Vi kan med all rätt säga de förtryckta: ”Era strider får inte underordnas någon annan kamp”. Det är bara en revolutionär ledning för arbetarklassen som kan säga så och agera från denna grund. Det är avgörande för arbetarklassens förmåga att svetsa samman nödvändiga och varaktiga allianser med alla olika förtryckta i en gemensam kamp mot exploatörerna.
9. Vi har upptäckt att där vändningen genomförts har kvinnliga kamrater och kamrater från förtryckta nationaliteter fått mera förtroende för partiet och för sig själva som ledare för sin klass, sina speciella strider och framför allt som ledare för partiet.
Vändningen lockar fram det bästa i kamraterna.
Vår vändning mot industriarbetarklassen och facket pekar också i en riktning som bidrar till att lösa ledarskapets kris i kvinnornas och de förtryckta nationaliteternas rörelser. Idag saknar deras strider ett klassperspektiv. De behöver utveckla en proletär sammansättning, inriktning och ledning för att föra sina strider framåt. Som förkämpar för och deltagare i dessa strider skall vi påskynda lösningen av krisen genom vår förankring i industrin. Vi skall dra in våra arbetskamrater i dessa rörelser och kämpa för att sätta arbetarrörelsens kraft bakom dem.
Så kommer vi till Fjärde Internationalens centrala kampanjer och politiska uppgifter, som grundar sig på diskussioner vi har haft i Förenade Sekretariatet.
När vi räknar upp dessa uppgifter måste vi första peka på den enorma ansträngning vår världsrörelse gjorde för att rädda livet på våra fängslade iranska kamrater. Det är bland de stoltaste kapitel som Internationalen skrivit under den senaste perioden. Det är den effektivaste räddningskampanj vi någonsin genomfört. Vi rädda inte bara våra kamraters liv utan kampanjen hade en direkt och mycket viktig progressiv verkan på den iranska revolutionen. Protestmeddelanden stod mycket ofta i den iranska pressen, och tvingade regeringen att ge offentliga svar. De iranska kamraterna har rapporterat hur deras arbetskamrater i industrin reagerade på fallet och på det breda stödet från världens arbetarrörelse.
Som de senaste dagarna visat förskjuts nu den politiska tyng-punkten för våra ansträngningar. Men den iranska revolutionens nya fördjupning kommer vårt bästa försvar för kamraterna att var den aktiva solidaritet som vår världsrörelse kan bidra med för att mobilisera kring det iranska folkets krav på att shahen ska utlämnas; och de publicitet vi kan ge åt våra iranska kamraters roll som antiimperialistiska kämpar med ett revolutionärt internationalistiskt program för att leda kampen till seger. Ju mera det revolutionära uppsvinget stiger, desto bättre för våra fängslade kamraters situation.
I detta kraftprov mellan de iranska massorna och USA-imperialismen kan vår världsrörelse spela en betydelsefull roll genom att skola kring, och bygga opposition mot, USAs hot om militär aggression. Vi kan hjälpa Irans folk att få ut sitt budskap till världens arbetarklass om shahens. brott och om deras kamp för ett rättvist socialt system, fritt från kapitalistisk exploatering och imperialistisk dominans.
Vi har ett liknande ansvar och en liknande möjlighet när det gäller utvecklingen i en annan del av världen — en solidaritetskampanj med revolutionen i Nicaragua. Vi kräver massiv hjälp åt Nicaraguas folk för återuppbyggnaden av deras land; hjälp på regeringsnivå, från arbetarnas massorganisationer och andra institutioner. Vårt syfte är att bidra till att det både i och utanför arbetarrörelsen organiseras en enhetsfront i solidaritetsarbetet för att genomföra detta. Det är ett brännande, omedelbart behov för revolutionen i Nicaragua, vilket visas av den nya sandinistiska regeringens internationella appeller.
Vi är övertygade om att de som stöder revolutionen i Nicaragua måste förbereda sig på stora konflikter där inom en inte alltför avlägsen framtid. Den amerikanska imperialismen kommer inte bara att sitta still och låta Nicaraguas arbetare och bönder bygga upp den andra arbetarstaten i Amerika. När denna kamp fördjupas måste vi vara beredda på möjligheten av en eller annan slags intervention i en tillräckligt massiv skala för att bevara den kapitalistiska egendomen och återupprätta borgarklassens politiska makt. Världsutvecklingen och styrkeförhållandet mellan klasserna — både i och utanför Nicaragua — kan spärra vägen för en direkt USA-intervention. Men kan inte vara säkra på det. Så, liksom massorna i Nicaragua måste vi vara beredda på direkta USA- eller av USA stödda militära drag. Det är vårt särskilda ansvar.
Vi uppmärksammar korrekt den taktik som den nicaraguanska och internationella borgarklassen har som rör sig om liten hjälp åt de inhemska kapitalisterna där, för att hjälpa dem att köpa sig tid. Målet är att skyffla undan det nicaraguanska proletariatets vinster, institutioner och självförtroende.
Men vi får inte ha några illusioner om att den revolutionära processen i Nicaragua är underkasta de borgerliga högerstyrkorna kontroll, eller FSLN och den revolutionära vänstern. Sektioner a Nicaraguas exploatörer kommer ständigt att provocera fram konflikter och kriser, precis som initiativ från arbetarna och bönderna oväntat kan driva processen framåt. Oavsett borgerlighetens nuvarande taktik kan det bryta ut nya konflikter då kapitalisterna hela tiden sonderar revolutionens förmåga att försvara sig och gå framåt.
Det kommer att kräva av oss som politiska ledare att vi leder – inte bara våra egna styrkor utan alla som ville försvara Nicaragua.
Detta kommer att vara Fjärde Internationalens centrala världskampanj. Vi ska delta i solidaritetskommittéer organiserade på enhetsbasis. Vi skall ta upp fråga i facket, i kvinnoorganisationerna och i de förtryckta nationaliteternas organisationer.
Kampanjen måste också f ordentlig plats i vår press vecka efter vecka. Det betyder inte bara att skriva om solidaritetsmöten i våra länder. Folk kommer att inspireras till att bli förkämpar i denna kampanj när de mer och mer blir varse de inspirerande saker som sker i Nicaragua, och vår press har en oundgänglig roll att spela för att bidra till att bemöta de kapitalistiska mediernas tystnad om revolutionen. Det är ett av de bästa sätten på vilka vi kan bygga solidariteten med Nicaragua och sporra våra aktivister till att delta i solidaritetskampanjen.
Vi måste också sammanföra denna strävan med ett försvar av Kuba mot den imperialistiska blockaden och mot det militära hot som kommer att trappas upp när konflikten växer i Nicaragua. Carteradministrationen förstärker redan sin militära press mot Kuba på grund av dess solidaritet med Nicaragua och andra antiimperialistiska strider i Karibien och Centralamerika. Washington varnar Kuba för att de inte kommer att tolerera något ingripande mot imperialisternas planer i Nicaragua. Det är innebörden i vad man säger sig göra på grund av de sovjetiska truppernas närvaro på Kuba — den militära skenmanövern i Guantánamo, stärkandet av USAs militära flotta i Karibiska havet, försök att bilda mellanamerikanska militära styrkor i regionen m m.
En annan viktig internationell kampanj blir kring Indokina. Här rör det sig främst om en propagandakampanj i vår press, och inte en aktionskampanj som den kring Nicaragua.
Idag är imperialismen mitt uppe i en stor kontrarevolutionär kampanj mot Indokina. Genom att använda svälten som politiskt vapen, och gömma sig bakom anspråk på att ge humanitär hjälp, är imperialismen ifärd med en större upprustning och stöd till en allians mellan den reaktionära militärregeringen i Thailand och krafter som är i opposition mot Kampucheas nuvarande regering; alltifrån Pol Pots armé till Khmer Serei.
Pierre Rousset har skrivit en kort översikt som tar upp denna kampanjs huvudtema. Jag tänkte läsa den, och vi föreslår att den antas som en del av denna rapport över världsrörelsens uppgifter:
”Ramarna:
• Försvar av de indokinesiska revolutionerna mot det växande trycket från imperialismen där Phnom Penhregimen och vietnamesiska trupper idag bekämpar imperialiststödda styrkor;
• Försvar av de indokinesiska arbetarregimerna mot den kinesiska byråkratins tryck;
• Kamp för att rasera hela USAs imperialistiska nätverk i Sydost- och Ostasien, och fullt stöd åt de revolutionära striderna i regionen;
Konkreta kampanjaxlar:
• För en brådskande massiv hjälp åt länderna i Indokina utan politiska inskränkningar. Detta är av särskild vikt för Kampuchea, där finansiell-, medicinsk-, livsmedels- och allmän materiell hjälp måste sändas till Phnom Penh för att rädda Kampucheas folk från svält och farsoter; lika väl som att bidra till att bygga upp deras land igen och sätta fart på den socioekonomiska aktiviteterna som brutit samman. Slut på den ekonomiska blockad som USA‑
imperialismen påtvingat Vietnam och slut på det livsmedelsembargo och ekonomiska embargo som Japan och de europeiska imperialistmakterna börjat detta år (1979, öa);
• Slut på imperialisternas brutala användning av livsmedel som vapen. Imperialisternas farsartade internationella 'humanitära' kampanjer kring flyktingarna från Kampuchea och Vietnam måste avslöjas;
• De kampucheanska flyktingarna i Thailand och längs gränsen till Thailand måste räddas undan svälten. Men denna humanitära hjälp får på inget sätt användas som täckmantel för materiell hjälp åt de arméer som slutit sig samman, å ena sidan Khmer Rouge och å andra sidan Khmer Serei, Khmer Serika och Sihanouks folk, såsom nu sker. Vi är emot varje sådan hjälp.
Thailand, Thairegimen och Thai-armén får inte användas som plattform för attacker mot Indokinas länder, vare sig vid Kampucheas eller Laos gränser.
I varje konflikt, som i grunden går mellan proimperialistiska militärstyrkor och arbetarregeringar och arbetarstater, så varken kan eller tär revolutionärerna vara neutrala. De ställer sig självklart på arbetarregeringarnas sida.
• Diplomatiskt erkännande av regeringarna i Vietnam, Laos och Kampuchea. Representanter för Pol Pot och Khieu Sampans arme måste kastas ut ur internationella organ som FN.
Det är de ramar vi föreslår för vår Indokinakampanj.”
Den fjärde uppgift som vi vill framföra är kampen mot kärnkraften. Den kommer inte att vara internationellt organiserad som Nicaraguakampanjen, då den är mycket mer beroende av rörelsens särskilda nivå i varje enskilt land. Dock vill vi samordna vårt deltagande i denna internationellt viktiga kamp. Den är idag världens i särklass största massproteströrelse och den sprider sig t o m från de avancerade imperialistländerna till de halvkoloniala.
Vårt mål är klart: Stoppa alla kärnkraftsreaktorer nu! Vi vill dra med arbetarklassen i denna kamp. Vi tror att det är en fråga om arbetarklassens överlevnad och utmanar den högerdemagogi som många klassamarbetande arbetarledare använder för att försöka övertyga arbetarna om att kärnkraften betyder arbete och framsteg, när den faktiskt betyder radioaktiv strålning och en konstant fara för massförintelse.
Vi vill delta i och ge ledning åt kampanjer, kommittéer och koalitioner mot kärnkraften i våra olika länder. Vi vill använda vår växande bas i industrin till att försöka stärka rörelsen genom att dra in industriarbetare i kampen. Vi tror att arbetarrörelsen kan göra en stor insats genom att kasta in sina styrkor i kampen för att stänga reaktorerna.
Antikärnkraftsrörelsen ger Fjärde Internationalen en viktig politisk möjlighet. Som vi redan har börjat se, så kommer den att bli en av de främsta kaderkällorna för vår rörelse och våra ungdomsgrupper under den kommande perioden.
Naturligtvis finns det många andra viktiga kampanjer, t ex kring rätten till abort och andra handlingar för kvinnans frigörelse. De kommer att tas upp på en särskild punkt på kongressens dagordning. Vi har invandrar-arbetarnas, de förtryckta nationaliteternas, småböndernas kamp.
Vi ska, med den begränsade tid vi förfogar över, bara peka på ännu en kriskampanj som vår rörelse arbetat inom i världsskala, och måste fortsätta att föra. Det är den mäktiga kampanj som har organiserats till försvar av Petr Uhl och andra offer för den tjeckiska byråkratin.
Det är inte bara en solidaritets- och försvarskampanj, vilket skulle vara fullt berättigat att ha. Ty här rör det sig om ännu mera. Den här sortens effektiv solidaritet med de oliktänkande i de byråkratiserade arbetarstaterna är idag det i särklass viktigaste steg som Internationalen i sin helhet kan ta, för att finna kader åt den trotskistiska rörelsen i Östeuropa och vi kan lika gärna också säga Kina.
Jag skulle vilja avsluta med några frågor som rests kring vändningen. Ar den mekanisk? Ar det en gimmick? Är det en fixering vid fabriken?
Ja, jag antar att man kan påstå att vi har vissa fixa idéer om att få ut stora grupper av kamrater i stora industriarbetsplatser. Vi skulle kunna slingra oss kring ordvalet. Men vi erkänner oss skyldiga.
Är den mekanisk? Ja, i en viss mening. Mekaniken i att genomdriva vändningen är en förutsättning för att genomföra den politiskt.
Är den en gimmick? Nej, det är inte någon gimmick. Om inte hela vår politiska analys är fel.
Fjärde Internationalens ledning, Internationella Exekutivkommitté, måste leda vändningen.
Den måste leda den genom politiska analyser för att anpassa vändningen till klasskampens gång världen över.
Den måste leda genom att fler av dess medlemmar går ut i industrin.
Den måste leda genom att samordna kampen i världsskala, underlätta utbytet av erfarenheter och informationer mellan de nationella ledningarna och mellan kamraterna i de olika ländernas industri.
Det betyder att IEK, som alla andra ledande organ i vår rörelse, måste organisera sitt arbete på ett annat sätt. Dagordningarna på dess möten måste förändras. De frågor man måste begrunda och betänka kommer att breddas.
T ex så måste nästa IEK-möte göra en konkret genomgång av alla för hur vändningen fortskrider och värdera dess politiska och organisatoriska innebörd.
Enda sättet på vilket man kan mäta en framgång för vändningen är att ärligt och kallblodigt se på siffrorna — det antal och den procent kamrater varje sektion har i industrin, i fungerande industrifraktioner, det antal ledande kamrater som är ute i industrin och genomför vändningen. Enbart genom att se på dessa siffror kan vi mäta vilka framsteg vi gör i att genomföra den här kongressens centrala beslut. Det är vad vi måste göra på nästa IEK-möte.
Ju mera framgångsrika vi har varit i att dra lärdom av och fullgöra resolutionen, desto snabbare kommer vändningen som sådan att ligga bakom oss. Vändningen är ett radikalt taktiskt steg som blivit nödvändigt genom vår rörelses historiska utveckling och världspolitikens nuvarande nivå. Det är ett onormalt svar på en onormal situation — en situation där en stor majoritet i varje sektion inte har varit industriarbetare. När detta historiskt nödvändiga steg har tagits — när det onormala i vår nuvarande sociala sammansättning och arbetsinriktning har förändrats — då kommer vändningen att ligga bakom oss. I Förenta Staterna talar vi om ”vändningens bortvittrande”. Om den genomförs fullt ut så upphävs taktiken.
Flera kamrater har sagt åt mig att ”glöm inte att påpeka att vår rörelse är i kris, att vi har massor med problem”. Det finns en sak som är viktig att komma ihåg i anknytning till det. De problem som vi står inför speglar inga avgörande motgångar för arbetarklassen, så som läget var på trettiotalet — fascismens framväxt och världskriget — eller en politisk reträtt som på femtiotalet.
Den kris och de problem vi står inför har ytterst sin rot i vårt behov av att förbereda oss för de utmaningar och möjligheter som en växande klasskamp ställer oss inför, och en situation där den globala styrkebalansen ändras till arbetarklassens fördel. De här striderna har ännu inte avgjorts. De största skall ännu stå. Och de kommer att väcka nya krafter i vår klass och bland dess allierade.
Med dessa revolutionära utsikter är vändningen också avgörande för att föra fram Fjärde Internationalen till ett läge där vi kan klara av vad som kommer att vara den viktigaste utmaningen i uppbygget av den socialistiska revolutionens världsparti.
Överallt där vi finns idag är vi bara små propagandagrupper. För att klara de uppgifter vi ställer måste vi kunna vända oss till skikt av revolutionärer som kommer från andra riktningar och traditioner, handlingens revolutionärer, som det skikt som kom fram i den kubanska revolutionen eller i dagens Nicaragua; vänsterströmningar som uppstår ur fackförening rörelsens och de reformistiska partiernas kris. Vår förmåga att lär oss samman med dem, dra dem vårt program och övertyga dem om dess nödvändighet, att foga samman deras och våra styrkor till gemensam politisk organisatorisk ram — det är bara så vi kan bygga ett världsparti. Det kan inte göras genom att bara rekrytera till våra sektioner.
Men denna historiska uppgift kan bara genomföras av organisationer som är rotade i industrin och består av industriarbetare.
Vi påpekar ofta att t o m ganska små revolutionära partier kan växa snabbt under massuppsving, smidas av de kämpar som kliver fram ur dessa klasstrider. Det stämmer. Det är vad som hände bolsjevikerna under 1917.
Men det stämmer bara för partier av industriarbetare som redan prövats i handling och har erfarenhet och som respekteras i arbetarrörelsen. Det går inte om man är utanför arbetarklassens hjärta. De som står utanför en sådan utveckling, kommer helt enkelt att lämnas efter; möjligheten kommer att gå förlorad.
Det här är vändningens mål: att placera vår kader där de måste vara för att kunna bygga arbetarpartier som är förmögna till att växa under de stora klasstrider vi vet står på dagordningen över hela världen. Annars kommer vårt program — vilket världsproletariatet behöver för att gå mot en seger – att förbli ett livlöst dokument snarare än en vägledning för massornas revolutionära aktioner.
Vi ger inga garantier för att vändningen kommer att ge oss rätt taktik, tidsanpassning eller nog med politisk näsa för att möta möjligheterna som de här. Inget som helst löfte. Det kommer att avgöras av kamraterna på plats, i varje sektion och i varje situation. Vi garanterar bara att dessa beslut inte kan bli framgångsrika utan vändningen, utan partier som till sin överväldigande majoritet består av industriarbetare.
Och till sist så ska vi göra upp med en myt. Jag slogs av den när jag läste ett dokument som innehöll brevväxling mellan brittiska SWP och kamraterna i IMG. Brittiska SWP varnade för att deras amerikanska organisation för flera år sedan hade försökt att få ut en stor majoritet av sina kamrater i industrin, men att försöket hade ändats med en katastrof. Så här sa de:
”När vi nu fullständigt håller med om målet, en solid inplantering av revolutionärer i industriarbetarklassen, så menar vi dock att den föreslagna metoden för att nå dit bara kan leda till katastrof. 'Proletarisering' eller 'industrialisering' – d v s att förflytta före detta studenter till industrin – är bara ett substitut, och ett farligt sådant, för den verkliga uppgiften att bygga arbetarpartier.
'Industrialiseringen' har vissa ytliga lockelser. Den ger snabba resultat – antalet manuellt arbetande medlemmar ökar snabbt. Resultatet nås emellertid till ett högt pris. Småborgerliga kamrater som skickas ut i industrin tvingas anpassa sig till sin nya miljö. Deras första prioritering är att göra sig själva accepterade av sina arbetskamrater. Den naturliga konsekvensen är att de ligger lågt eller helt döljer sin politik och koncentrerar sig på att göra sig effektiva i fackföreningarna. Det öppnar sig ett gap mellan deras liv som revolutionärer och deras liv som arbetarmilitanter. På arbetsplatsen är deras prioritering inte att vinna över andra arbetare till en revolutionär politik, att sälja partitidningen, att presentera ett kampprogram mot arbetsgivarna, utan kort och gott få sig själva etablerade som goda aktivister. I organisationen blir de ofta en konservativ kraft, och tenderar t ex att inta en vad de tycker 'superproletär' (d v s reaktionär) ståndpunkt i frågor som sexuellt förtryck och anta allmänna ekonomistiska positioner.
Samtidigt tenderar 'industrialiseringen' att skapa två medlemsskikt i organisationen. Det finns 'arbetarbolsjeviker' som gått över från att vara småborgare till att vara 'proletärer', och som därför tenderar att se sig själva som en elit och att de övriga inte finns för att bygga partiet och kaderorganisationen på sina egna arbetsplatser, utan för att 'tjäna proletärerna'. Arbetet i mellanskiktsfack och bland studenter, vilket förvisso inte är något som skall försummas, tenderar att lida svårt under denna slags regim.
Vi fantiserar inte ihop detta sceneri. Det har till och med hänt i vår egen organisation, det hände International Socialists i USA, där 'industrialiseringen' ledde till en tidning som knappast nämnde politiken, en överdriven heltidsarbetande apparat, ett konservativt skikt av 'proletariserade' studenter och längst ner demoraliserade mellanskiktsarbetare och studenter. Slutresultatet blev att organisationen upplöste sig själv till olika fackliga kadergrupper och en månatlig propaganda tidskrift.”
Den slutsats som brittiska SWP drar av denna erfarenhet är: Gå inte ut i industrin. Vändningen är felaktig.
Vi säger precis tvärtom. Vi säger att orsaken till att IS experiment blev ett misslyckande – och misslyckandet var bottenlöst – berodde på program och ledning hos den organisation som genomförde den. Orsaken till misslyckandet var att organisationen satte arbetet i industrin och facket i motsättning till att utveckla en helgjuten arbetartidning, marxistisk skolning och systematiska politiska kampanjer. När de gjorde sin vändning avpolitiserade ledningen medvetet alla partiinstitutioner.
Gör man sådana falska motsättningar blir följden att vändningen misslyckas. Man förlorar kamraterna. Och man kan inte rekrytera och hålla kvar unga politiserade arbetare. När partiet (felaktigt) sätts att välja mellan ett försök att få ut kamrater i industrin och att genomföra organiserade politiska kampanjer, då misslyckas satsningen.
Men vi har en helt annan attityd. Vi anser inte att kamrater som rekryterats i och tränats i viktiga proteströrelser och i de förtrycktas kamp kommer att bli mindre politiska, ta mindre kamp för kvinnosaken eller vara mindre mot kärnkraften när de blir industriarbetare och fackliga militanter. Vi tror – och våra erfarenheter bekräftar redan detta – att kamraterna blir säkrare på sig själva och effektivare i alla dessa strider.
Medvetet eller ej så ligger det ytterst sett en tanke under oppositionen mot vändningen om att arbetarna på något sätt är mindre revolutionära, mindre politiska och har mera fördomar än andra delar av befolkningen. Det är fullständigt fel.
Vi är övertygade om att arbetarna inte är mindre politiska än andra befolkningsgrupper. Tvärtom, så är vi övertygade om att när alla förtrycktas kamp fördjupas så kommer industriarbetarna mer och mer att ställa sig i första ledet.
Men för att genomföra vändningen måste vi förstå läget sådant det är. Vi måste kallblodigt, ärligt och noggrant betrakta vår nuvarande storlek, sammansättning och våra problem. Det finns inga genvägar eller formellt korrekta definitioner som kan hjälpa oss att bli partier som är proletära till såväl sin sammansättning som sitt program. Vi måste utgå från vår verkliga sammansättning så att vi kan bedöma vilka uppgifter och möjligheter som vi faktiskt står inför.
Det finns ingen anledning till pessimism. Vi bör betrakta den kris vi är i och de problem vi står in för som speglingar av en period som öppnas så att vi kan lösa dem. Vändningen kommer att ge oss det politiska perspektiv vi behöver för att växa och gå framåt.
I världsskala är vi arbetarrörelsens enda revolutionära alternativ. Alla andra internationella strömningar har misslyckats.
Vi är övertygade om att vi samtidigt som vi vänder oss till industrins arbetarklass måste bygga ett världsparti och nationella sektioner av det.
Vi kan inte bygga revolutionära arbetarpartier någonstans i världen utan att samtidigt kämpa för att bygga världspartiet.
Och detta världsparti, kan inte och kommer inte att byggas, om inte dess beståndsdelar är arbetarpartier som rotats i industrin världen över.
När vi genomdriver vändningen öppnar vi dörren till ett helt nytt steg i uppbygget av den socialistiska revolutionens internationella parti, det som arbetarklassen behöver för att vältra världskapitalismen över ända.
Översättning: Anders Johansson