Ur Fjärde Internationalen 2/79
Under våren har en debatt förts i bl a Dagens Nyheter och Ord & Bild om arbetets innehåll. En debatt som ställer en rad viktiga frågor. Som ett led i denna debatt publicerar Fjärde Internationalen ett inlägg från Brutus Östling, medlem av redaktionen för tidskriften Krut. Vi hoppas att denna artikel skall leda till att många vässar sina pennor och kommer med nya inlägg i debatten.
Ett besynnerligt vansinne har gripit arbetarklassen i de länder, där den kapitalistiska civilisationen härskar. Ett vansinne som i sitt kölvatten drar det individuella och sociala eländet, som under de två sista århundradena hållit på att pina livet av den trista mänskligheten. Nämligen: Kärleken till arbete, en dödsmärkt lidelse för arbete driven till sådana ytterligheter, att den försvagar människans livskraft och bryter ner dess avkomma. I stället för att kurera denna sinnesförvirring har präster, ekonomer och moralister gjort arbetet till något heligt.
På detta sätt börjar socialisten Paul Lafargue en skrift från 1880, som han kallar Rätten till lättja (på danska 1970 på Rhodos förlag). Typiskt nog, har denna skrift — som under 1800-talets andra hälft var den mest spridda politiska skriften näst efter Kommunistiska Manifestet — nästan helt glömts bort idag.
Det besynnerliga vansinnet — kärleken till arbetet — är inget annat än produkten av en lång historisk (läs: kapitalistisk) process. Idag dominerar det helt den kapitalistiska ideologin, vare sig den nu uppträder i borgerlig eller socialistisk tappning. Arbete och arbetsduglighet ses från båda håll som naturligt förknippade med identitetsbildning, normalitet och människovärde.
Föreställningen om arbetet som nödvändigt och positivt skulle knappast kunna betraktas som vansinne om det var fråga om ett ”utopiskt” arbetsbegrepp — ett arbetsbegrepp som knöts till livsaktivitet, kreativitet, skapande verksamhet osv. Men så snart arbetsbegreppet förvandlas till ett konkret produktivitetsbegrepp försvinner arbetet som skapande, kreativ verksamhet och blir kapitalistiskt arbete, alienerat lönarbete. Då blir ”arbetet” ett nödvändigt ont och ”frihetens rike” tar vid först där arbetet upphör. Ändå är det just till detta arbete som ”kärleken till arbetet” riktar sig! Ser man tillbaka på arbetarrörelsens historia, upptäcker man relativt snabbt, att det just är kravet på ”rätten till arbete” (dvs kapitalistiskt lönarbete) som varit det dominerande kravet alltifrån arbetarklassens tidigaste strider till dogmen om ”full sysselsättning” hos efterkrigstidens socialdemokrati. Istället för att, som Marx säger, ”avskaffa löneslaveriet” (sista raden i Lön, pris och profit) har arbetarrörelsen lagt ned sina yttersta krafter på att göra denna arbetsform allmän.
Poängen hos Marx gentemot dessa tendenser i den socialistiska rörelsen är just att han skiljer den kapitalistiska arbetsformen, lönarbetet, från arbete som livsaktivitet etc. Vid de tillfällen då Marx själv talar om arbetet som ett primärt livsbehov, så åsyftar han en arbetsform bortom lönarbetet, ett arbete där t ex handens och huvudets arbete inte längre är åtskilda.
Men hur har denna vansinniga kärlek till lönarbetet kunna växa fram? Ja, en sak är säker. Arbetsmoralens framväxt har krävt en lång historisk process fylld av våld, nöd och fruktan. Lönarbetarklassen (på livstid) kunde endast skapas genom att arbetarna blev ”inpiskade, brännmärkta och pinade i den disciplin som lönarbetarsystemet kräver”. (Marx: Kapitalet)
En engelsk historiker noterar att ”det fanns få områden i landet där inte de moderna industrierna, särskilt inom textil-branschen, förknippades med fängelser, arbetsinrättningar och barnhus.” (Pollard) Den franske idéhistorikern Michael Foucaults böcker handlar bl a om hur denna disciplin växt fram. (Se Vansinnets historia, Bonniers 1973 och Overvågning og straf, Rhodos 1977) I Vansinnets historia beskriver Foucault hur det i 1600-talets Frankrike uppstod stora interneringsanstalter i vilka mängder med fattiga, arbetslösa, vansinniga och sjuka kom att inhysas under det som han kallar ”den stora inspärrningens epok”. (Under loppet av några månader inspärrades t ex mer än en procent av Paris hela befolkning.) Det rörde sig om de sista åtgärder man sedan renässansen satt in för att få bukt med oroligheterna, arbetslösheten och tiggeriet.
Men det nya i denna åtgärd var inte så mycket själva inspänningen, som att man nu skulle ”ge arbete åt dem man har stängt in”. I flertalet europeiska länder, där kapitalistiska inslag blivit starkare, uppstod vid denna tid en rad olika inrättningar för tvångsarbete: arbetshus, Zuchthaus, workhouses, fängelser osv. Arbetsinrättningarna hade en dubbel funktion — dels en ekonomisk (de inspärrade skulle själva få arbeta ihop till sitt levebröd) och dels en moralisk-ideologisk (de inspärrade skulle begåvas med en arbetsmoral) — vilket också framgår av reglementet för Hopital général:
Alla de fattiga som är arbetsförmögna skall arbeta under dagarna, lika mycket för att undvika sysslolösheten som är roten till allt ont som för att vänja sig vid arbetet och för att själva förtjäna en del av sitt uppehälle.
Den ekonomiska funktionen miste ganska snart sin betydelse, då det produktiva arbetet på interneringsanstalterna tenderade att skapa arbetslöshet i de angränsande regionerna och industrierna inom samma bransch. Den moraliska funktionen var desto viktigare. Det var sysslolösheten, lättjan, som sågs som den grundläggande orsaken till allt ont. För borgerskapet gällde det att inpränta en allmän arbetsmoral. Arbetet i interneringsanstalterna fick sålunda sin etiska innebörd. Alla sysslolösa, vare sig de var det av eget skön eller ej, fattiga, dårar, vagabonder, skulle underkastas det obligatoriska arbetets regler. Foucault skriver:
Anstalten är inte bara en verkstad för tvångsarbete utan också en moralisk institution ålagd att bestraffa och korrigera en viss moralisk 'frånvaro' som inte har gjort sig förtjänt av domstolarnas uppmärksamhet men som inte heller kan korrigeras enbart med sträng botgöring. Hopital général har en etisk status. Dess direktörer ikläder sig moraliska åligganden och man ger dem alla juridiska och moraliska repressionsmedel: ”De har all makt beträffande auktoritet, direktion, administration, polis, jurisdiktion, korrektion och bestraffning” och för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter sätter man till deras disposition ”stolpar och järn, fängelser och hålor.”
Och egentligen är det i detta sammanhang arbetstvånget får sin innebörd: på samma gång etisk övning och moralisk garanti. Arbetet gäller som askes, som bestraffning, som tecken på en viss hjärtats attityd. Den fånge som vill och som kan arbeta blir fri; inte särskilt mycket därför att han nu på nytt är användbar i samhället utan därför att han på nytt gått med i den mänskliga existensens stora moraliska pakt.
Vid framväxten av den nya arbetsmoralen spelade utbredningen av den protestantiska religionen en framträdande roll i stora delar av Europa. (Klarast kom det till uttryck i Kalvinismen, som kan betraktas som ett spetsuttryck för protestantismen; jmf Max Weber Den protestantiska etiken och kapitalismen, Argos 1978) Med protestantismens och kalvinismens asketiska arbetsamma disciplin etablerades en för kapitalet adekvat arbetsmoral. De icke-arbetande fattigas tiggeri och odisciplinerade levnad utgjorde negationen till detta nya för kapitalet adekvata moralbegrepp. Därmed blev denna livsform uppfattad som fylld av synd. Eller som man tidstypiskt uttryckte det: ”Den som inte vill arbeta, den ska inte heller äta!” (Denna regel förvandlades till socialistisk lag av Lenin, som skriver att ”Socialismens lag säger, att den som icke vill arbeta, han skall icke äta”. Formuleringen återfinns idag i Sovjetunionens grundlag § 12.)
Parollen att ”den som inte arbetar ska inte heller äta” rymmer onekligen en tendens att göra arbetet i dess kapitalistiska form allmänt. Alla ska bli producenter, dvs ”arbetare”. Men genom att kräva fler som producenter kommer arbetarrörelsen att investera i kapitalismen och därmed bidra till att kvarhålla människornas bindning till löneslaveriet och en produktionsform, som expanderar och bara blir starkare ju större mängd mervärde den kan suga ut. Arbetet och dess resultat förvandlas endast till en mot arbetarna fientlig och behärskande makt, kapital. Det blir till repression.
Men hur är det med arbetslöshetens psykiska följdverkningar? Löper inte många ungdomar som blir arbetslösa risken att förlora sin identitet? Ja, på grund av det snäva sammanhanget mellan arbete och identiteten, normaliteten, blir arbetslösheten till en identitetsförlust och en anormalitet.
Man är icke något, utom i kraft av sitt arbete. Det är inbyggt i språket, och om man vill uppfatta sig själv som en hel människa är det avgörande att kunna svara: Jag är (ingenjör, arbetare, statsminister, murare, skollärare...) och katastrofalt om man måste svara Jag är arbetslös”. (K H Petersen m fl (red) Ungdomsarbejdsloshed — en udfordring til nytaenkning, Köpenhamn 1977)
Den arbetslöse blir helt enkelt rådlös, och denna rådlöshet kommer man inte ifrån så länge man inte kan finna ett nytt identitetssammanhang. Men varför måste detta identitetssammanhang vara just lönarbetet? Ofta har det ju hävdats att människorna bygger upp sin identitet kring lönens storlek, vilka statussymboler man kan skylta med osv. I så fall skulle ju konsumtionen likaväl som arbetet kunna vara ett medel att förverkliga sig själv, skapa en identitet. Handlar det inte i väldigt hög grad om andras uppfattningar om en själv? Som arbetslös får man hela tiden veta att man ”lever på andra” och i radio/ TV får man höra samma snyftvisa om de ”stackars arbetslösa” som bara får en massa problem.
Idag håller den kapitalistiska arbetsmoralen sakta på att luckras upp. Eftersom arbetet inte längre utgör en absolut nödvändig förutsättning för att äta, är lönarbetets fortlevnad idag allt mer avhängigt av ”arbetet som ideologi”. Arbetsmoralen blir allt viktigare, samtidigt som grundvalarna för accepterandet av den blir allt mer bräckliga. Denna ”motivationskris” ut: gör i längden ett allvarligt hot mot kapitalismens vidarelevnad.
Ska vi alltså byta ut parollen ”Rätt till arbete” mot ”Rätt till lättja”? Ja, om vi inte med lättja menar samma sak som att ligga på sofflocket och inget göra. Ja, om ”rätten till lättja” innebär rätten att slippa kapitalistiskt lönarbete, för att i stället utveckla våra egna livsaktiviteter och skapa en ny form av ”arbetsmoral”. Men detta innebär inte lättja i egentlig mening.
Det utgör bara lättja om man ser det ur kapitalets synvinkel.
Sammanfattningsvis kan man om kapitalismen säga, att samtidigt som den binder människorna till livslångt löneslaveri, så utvecklar den arbetets produktivkraft, samhällets produktivkraft så att människornas utbyte med naturen kan företas
med minsta möjliga kraftansträngning och under betingelser, som är (producenternas) natur mest värdig och adekvat. Men det förblir alltid ett nödvändighetens rike. Utanför detta börjar den mänskliga kraftutvecklingen, som har sitt mål i sig själv — den sanna frihetens rike — som emellertid endast kan blomstra upp med detta nödvändighetens rike som basis. Avkortandet av arbetsdagen är grundbetingelsen. (Marx)
Men om alla dem som gjort arbetet (= lönarbetet) till en dogm, religiös eller socialistisk, kan man bara använda Paul Lafargues ord:
Man borde riva ut tungan ur deras mun och kasta den till hundarna.
Slutanmärkning: Det är nödvändigt att kritiskt granska det här samhällets arbetsmoral, sammanbindningen mellan arbete och identitet, normalitet osv, men samtidigt tvingar den kapitalistiska utvecklingen arbetarklassen till en defensiv kamp, att rädda sina arbeten. I ett sånt läge — när kapitalismen inte kan säkra arbetsplatserna — kommer kravet på arbete, och i synnerhet kravet på ”meningsfulla” arbeten, att vara betydligt mer radikalt än ”rätten till lättja”.
Brutus Östling
Paul Lafargue: Retten till dovenskap (Rhodos 1970)
Michael Foucault: Vansinnets historia (Bonniers 1973); Overvågning og straf (Rhodos 1977)
Max Weber: Den protestantiska etiken och kapitalismen (Argos 1978)
Gunnar Adler-Karlsson: Tankar om den fulla sysselsättningen (Prisma 1977)
Lars-Henrik Schmidt: Socialisationskritik og politisk praxis (Rhodos 1977)