Ur Fjärde Internationalen 2/79
Det är med blandade känslor man tar sig igenom boken Marxism och dialektik, som innehåller ett brokigt urval av texter som den italienske filosofen Lucio Colletti producerat under de senaste två decennierna. (Lucio Colletti, Marxism och dialektik, i urval av Sven E. Olsson, Zenit/ Rabén och Sjögren, Sthlm 1979, ca 65:—)
Collettis texter är ägnade åt att övervinna den kris som den marxistiska teorin befunnit sig i sedan det sena 20-talet.
Denna kris har bland annat sitt ursprung i den officiella marxismens stalinisering och det faktum att revolutionen uteblivit i de utvecklade kapitalistiska länderna — de länder som i Marx skrifter framstod som mogna för den socialistiska revolutionen.
Mot denna bakgrund har en rad marxistiska filosofer försökt fördjupa, eller revidera eller på annat sätt förändra den marxistiska filosofin och teorin. Resultaten av dessa vedermödor har oftast varit recensioner synnerligen diskutabla. De har framför allt lett till att vi, förutom den statsbärande legitimeringsideologin, stalinistisk ”marxism”, den socialdemokratiska småborgerliga ideologin som tillfälligt lånar spridda element från marxismen och den revolutionära marxismen, har fått ett antal akademiskt grundade marxistiska skolor som kläms mellan huvudströmningarna. Colletti kan sägas representera en av dessa skolor. Karakteristiskt för Colletti är att han, till skillnad från de flesta representanter för dessa skolor, vägrat att sluta upp bakom eller rättfärdiga stalinismens eller maoismens förtryck av massorna i de länder där de har statsmakten. Jag ska senare kort återvända till detta. Men låt mig först ta upp några av Collettis filosofiska ståndpunkter. Det är framför allt på grund av dessa han nått internationell ryktbarhet.
Collettis teoretiska utgångspunkt är nog så riktig. Han menar att den marxistiska teorin framför allt har urartat på grund av att den inte har tagit sin utgångspunkt i materialismen och därmed inte heller i det vetenskapliga förhållningssätt som står i överensstämmelse med denna. Vetenskapen utgör den axel kring vilken en konsistent marxistisk teori måste utvecklas.
Men för Colletti innebär detta att ett element som den traditionella marxismen — Marx, Engels, Lenin, Trotskij — sett som en oundgänglig del av den marxistiska teorin, måste rensas ut ur denna: dialektiken. Dialektik och materialism är för Colletti två ömsesidigt uteslutande begrepp. Det ena måste lämna plats för det andra. Det innebär dock inte att Colletti återvänder till den mekaniska materialism som kritiserades av Marx och Engels.
En vanlig tanke hos äldre materialister har varit att de enskilda tingen, sedda som positiva materiella fenomen, var verklighetens grundelement. Tingens föränderlighet är en effekt av utomstående tings kontakt med det som förändras. Ett ting är i sig självt ett statiskt objekt som har en speciell uppsättning fasta egenskaper. Det kan förstöras eller förändras men det sker som ett resultat av påverkan utifrån.
Hegel ifrågasatte genom sin dialektik hela denna uppfattning. För honom var tingen inte odelbara atomer utan inre kraft. Tvärtom, alla ting bestod av motstridiga tendenser, som drev på tingets utveckling inifrån. Samtidigt låg tingens natur inte i deras konkreta positiva vara vid en viss tidpunkt utan fastmer i dess förflutna och dess framtid. Tingens väsen är inte något statiskt, de befinner sig i ständig förändring. Motorn i denna utveckling utgörs av motsatta krafter, som vid ytlig iakttagelse framstår som ömsesidigt uteslutande. I Hegels system är dessa krafter immateriella, de materiella tingen är endast moment i en rörelse vars början och slut är av andlig natur.
En vanlig marxistisk uppfattning är att Marx accepterade teserna om föränderligheten, rörelsen och verklighetens motsägelsefulla natur, men att han inte accepterade Hegels idealism, dvs uppfattningen att den materiella världen går att återföra på andliga fenomen. Marx ställde Hegel på fötter, genom att göra dialektiken materialistisk.
Det är accepterandet av Hegels dialektik som Colletti vänder sig mot. Vetenskapen godtar inte och kan inte godta att den materiella verkligheten är motsägelsefull. Colletti hävdar i stället att motsägelser endast existerar mellan påståenden, och accepterar följdriktigt den distinktion som den store idealistiske 1700-tals-filosofen Immanuel Kant gjorde mellan reella oppositioner och logiska oppositioner. De förra existerar i verkligheten men utesluter inte varandras existens, de senare existerar i vårt tänkande och utesluter varandra, dvs de kan inte gälla samtidigt. De reella oppositionerna är oppositioner mellan positiva ting. Negativa ting existerar inte. I denna mening återvänder Colletti till den gamla materialismens ståndpunkter. Samtidigt tillför han dessa ståndpunkter ett viktigt element, som strider mot den hegelska dialektiken och som innebär att han gör en radikal boskillnad mellan ”varandets och tankens villkor”. ”Det är denna ståndpunkt som utgör själva startpunkten för varje materialistisk gnoseologi och försvar av vetenskapen mot metafysiken.” (s 23)[1]. Om vi här bortser från att Collettis motiv radikalt skiljer sig från Kants motiv, som bestod i att rättfärdiga religionen, blir resultatet ett förkastande av den materialistiska dialektiken som en metafysisk rappakalja: Allt det som Diamat (den dialektiska materialismen; min anm.) kunde ge oss har vi redan fått från Lysenko. (s 64) I stället ”finns det bara en stor modern tänkare som kan vara oss till hjälp för att bygga upp en materialistisk kunskapsteori, Immanuel Kant” (s 22). Det är ett frapperande påstående för att komma från en marxist. Den klassiska marxismens teoretiker har varit eniga om att kraftfullt avvisa den kantianska filosofin. Och de hade rätt. Den kantianska filosofin är i grunden idealistisk. För det första så menar Kant att man måste skilja på en fenomenvärld som är tillgänglig för vår kunskap och en noumenvärld[2] som för alltid kommer att vara oåtkomlig för vår kunskap. Visserligen kan denna senare värld, enligt Kant, möjligen vara materiell, men vi har ingen möjlighet att veta någonting om den. För det andra så når vi, enligt Kant, endast kunskap om fenomenvärlden genom att tillämpa våra, på förhand givna kategorier på den. Således är rum och tid båda kategorier som vårt medvetande producerar och de har därmed inte sin grund i yttervärlden. Likadant förhåller det sig med orsak och verkan, kausalförhållanden. Medvetandet producerar dem för att ordna världen, men de existerar inte i denna värld. Varje marxist måste därför med rätta ställa sig frågande till Collettis påstående att Kant är den marxistiska kunskapsteorins andlige fader. Den marxistiska filosofins kärna är ju att vi kan nå objektiv kunskap om en verklighet som existerar oberoende av oss. Vetenskapen tränger djupare och djupare ned i yttervärldens inre, bl.a. genom att söka samband mellan fenomenvärldens yttringar, vars förhållande till noumenvärlden alltså ingalunda blockeras av några kinesiska murar. Vetenskapens framsteg ter sig omöjlig utan ett sådant synsätt. På samma sätt existerar inga obetvingliga barriärer mellan varat och tänkandet, den logiska motsägelsen och den verkliga motsägelsen; de förra har sin grund i de senare. Verkligheten är en skiktad enhet i ständig förändring. Tänkandet avspeglar detta förhållande.
Det står naturligtvis Colletti liksom tidigare Lukács, fritt att ifrågasätta den traditionella marxismens (och många borgerliga fackfilosofers)tolkning av Kant. Men att hävda att Kant skulle kunna bidra till en konsekvent materialism är uppenbart felaktigt.
Om Colletti avvisar den dialektiska materialismen som filosofi och vetenskapsteori, så har dock hans ståndpunkter i dessa frågor skiftat och varit mot sägelsefulla. Eller hur ska man t ex tolka ett stycke som det följande: ”Det säregna med medvetandet är som bekant just detta, att medan det tillhör samhällsvarat och följaktligen livet, reflekterar det samtidigt över livet, dvs omfattar det i tänkandet. Men samtidigt som det inbegriper livet, är medvetandet en del av det, en av dess funktioner, som har livets och samhällets övriga funktioner utanför sig. 'Tänkandet och varat är', säger Karl Marx 'förvisso förenade men samtidigt skilda'. Med andra ord: Medvetandet tillhör varat, samhällspraktiken, liksom teorin själv är levande, praktik, och dem emellan råder helt visst ett inbördes samband och enhet. Men medvetandet tillhör livet endast i den mån det är en del av det, och teorin är endast en praktik i den mån den är en aspekt och ett moment av praktiken”. Det är ”enheten mellan varat och medvetandet, deras inbördes förhållande, som ligger till grund för varats företräde framför tänkandet, dvs materialismen.” (s 146).
Om det finns en gömd hund i detta citat, så är det Hegels dialektik. Samtidigt får man intrycket att denna begränsas till samhällsvetenskapen genom att varat identifieras med samhällspraktiken. Ett sådant synsätt får i en text av senare datum en märklig bekräftelse. I samband med att Colletti beskriver Marx teori om det kapitalistiska systemets utveckling, skriver han i denna: ”Den kapitalistiska motsättningens förekomst är inte ett resultat av det faktum att även kapitalismen är en ”verklighet”. Tvärtom: Kapitalismen är uppochnedvänd. ”Med andra ord, medan den dialektiska materialismen utgår från att varje föremål kan betraktas som kontradiktoriskt (bestående av inre motsättningar = R.H), liksom allt annat i världen, ser Marx däremot motsättningen som kapitalismens specifika drag...” (s 80) Det är med andra ord inte motsättningen mellan kapital och arbete som är det centrala objektiva draget i kapitalismen. Det är vår uppfattning om denna verklighet som är motstridig. Kapitalismen är en ”omvänd verklighet” därför att vi har skapat den, alienationen förvrider verkligheten och gör den ”omvänd”. Ur detta följer Collettis slutsats att det finns två Marx; en vetenskapsman som undersöker samhället som om det inte innehöll några motsägelser utan endast positiva reella oppositioner och en annan Marx som ser kapitalismen som ett ideellt fenomen, skapat av alienationen, och vars uttryck utgörs av varufetischismen. Den senare är filosofen Marx. Och i egenskap av filosof är det kanske inte så konstigt att Colletti reducerar Marx centrala ekonomiska kategorier till filosofiska. Kontentan är alltså att Colletti återfaller i den idealistiska kunskapsteori som han från början avsett att bekämpa. Han utgör därför ett gott exempel på hur svårt det är att revidera grundläggande delar av den traditionella marxismen utan att hamna i hopplösa motsägelser och oklarheter. Det är sant att marxismen brottas med svårlösbara teoretiska problem, men de är inte av den karaktären att de avspeglas i ett så pass dystert yttrande som det Colletti fällde vid en intervju 1975: ”Jag kan ännu inte säga om tanken på en omvänd verklighet är förenlig med samhällsvetenskap” (s 37) Enligt detta synsätt är det alltså osäkert om Marx överhuvudtaget bedrev vetenskap.
Den litet håglösa vacklan som återfinns i Collettis filosofiska resonemang kommer även fram i de mera uttalat politiska texterna. Vad ska man t ex säga om en kunnig teoretiker som kan yttra påståenden som det följande: ”. . .jag är i grunden överens med Trotskijs åsikt att Ryssland inte är ett kapitalistiskt land. Jag skiljer mig från hans analys i frågan om Sovjet kan beskrivas som en degenererad arbetarstat. Det är ett begrepp som gör mig perplex. Vid sidan om detta tvivel kan jag emellertid inte föreslå någon exaktare definition”. (s 47-48) Måhända är det legitimt att ställa sig frågande inför ett begrepp, men det är en helt annan sak att vara oförmögen att ta ställning till brännande klassfrågor. En revolutionär som Trotskij lät sig inte paralyseras av begrepp. För honom var det väsentliga begreppens innehåll och frågan om Sovjetstatens klassnatur, dess innehåll, har varit en av vår tids viktigaste frågor.
Colletti är, liksom så många av västmarxismens teoretiker från 20-talet och framöver, ofta helt oförmögen att attackera konkreta politiska problem på ett revolutionärt marxistiskt sätt. Efter att plötsligt någon gång på 50-talet ha vaknat upp och insett att Stalin förtryckte arbetare och intellektuella i Sovjet, har ofta dessa teoretiker tappat fotfästet och dragit med sig hela eller stora delar marxismen i fallet. Samma sak inträffade på 70-talet med en del maoistteoretiker i Frankrike, som idag övergått till att bedriva en slapp journalistisk filosofi som går under namnet ”den nya filosofin”.
Till Collettis försvar kan sägas dels att han är långtifrån slapp och att han har avstått från pedantiska spetsfundigheter och den antivetenskaplighet som flera av dessa teoretiker har stoltserat med. Dessutom är han säkert i många avseenden en högst kompetent Marxläsare och teoretiker. Tyvärr verkar denna potentiella kapacitet numera ha gått förlorad för marxismen bl.a. på grund av hans politiska tvehågsenhet som idag utvecklats till ett rent avståndstagande från politiken, Sven. E. Olsson, som redigerat den svenska antologin, träffade Colletti i november 1978. Vid detta tillfälle uppgav Colletti att han inte längre betraktar sig som marxist. ”Men jag är materialist, jag tror på vetenskapen” (. . .) ”Jag ser som min uppgift att utveckla en materialistisk vetenskapsfilosofi”. (s 324) Och han hävdar att rötterna till en sådan måste sökas hos Wienpositivismen och Karl Popper, dvs i öppet antimarxistiska filosofien. Det är inte heller så att dessa riktningar tillnärmelsevis lagt grunden till en materialistisk vetenskapsteori. Tvärtom dras båda dessa strömningar med en mängd idealistiska föreställningar, även vad gäller deras syn på naturvetenskaperna. Dessutom går ju t ex Popper svårligen att förena med Kant, som av Popper betraktas som idealist, vilket inte Popper anser sig vara: ”Här införde Kant sin 'Kopernikanska revolution': det var det mänskliga intellektet som skapade och påtvingade sina lagar på den sinnliga mångfalden, och som därmed skapade naturens ordning. Detta var en djärv teori. Men den kollapsade när man en gång insåg att den Newtonska dynamiken inte var giltig apriori utan en fantastisk hypotes . . .” (Karl R Popper; Objective Knowledge, Oxford University Press 1975. s 92)
Om varken Wienpositivismen eller Karl Popper lyckats lägga grunden till en materialistisk vetenskapsteori, allra minst med avseende på samhällsvetenskaperna, som intresserat Colletti mest, så kommer Collettis anpassning till dessa strömningar att ytterligare avskärma honom från marxismen
Vad gäller Collettis politiska ståndpunkter så borde det finnas en del positivt att säga, vilket beror på att han aldrig har försökt rättfärdiga eller försvara stalinismens eller maoismens förtryck av massorna i Sovjet respektive Kina. Som framgår av några av uppsatserna i antologin har han i stället värnat om socialismens demokratiska mission. Trots att detta drag måste betraktas som mycket positivt, måste man fråga sig om det inte just är en ensidig betoning av demokrati i allmänhet kopplad till en ökad identifikation av stalinism, maoism och marxism som lett Colletti allt längre från marxismen.
Vådan av en alltför abstrakt betoning av demokratin har bl.a. kommit till uttryck i en artikel som Colletti skrev om Chile efter kuppen 1973. Där menar han att det är omöjligt att fördöma Unidad Popular-regimens förräderi mot massorna, eftersom denna gjort vad den kunnat för att med demokratiska medel transformera Chile till ett socialistiskt land. Att försöka möta den chilenska krisen 1973 med arbetarvåld mot kapitalet framstår tydligen för Colletti som odemokratiskt (International vol 2 nr 3 -74).
I ”Jakobs stege” som citeras i Olssons efterord, uttrycks tydligt det likställande av marxism med revisionistiska strömningar jag tidigare nämnde: ”Finns måhända i de socialistiska länderna former (. . .) av förtryck, utsugning och våld? Kan man påstå att det enbart är kapitalismen som bär skulden till vår tids ondska — krig, koncentrationsläger, polisförtryck etc? (...) Kan koncentrationslägren såväl i Sovjetunionen som i Kina, alltfort betraktas som undantagsfall, som någonting tillfälligt?” Eftersom en ”viss helgonförklarad marxism” försvarar dessa företeelser, så ”befinner sig marxismen i kris” (s 323-324).
Både i ”Jakobs stege” och i artikeln i ”International” faller Colletti offer för socialdemokratins allmänna illusionsmakeri, som jämställer arbetarstaterna med fascistjuntor och som ”glömmer” statens klasskaraktär och våldets imperialistiska ursprung. På sätt och vis är det också felaktigt att hävda att marxismen befinner sig i kris. Varken Brezjnev eller Deng, eller deras ideologiska bandhundar är marxister. De representerar småborgerliga avvikelser från marxismen. Om marxismen befinner sig i kris, så gör den det i den meningen att stalinismen och socialdemokratin i stora delar av världen har greppet över majoriteten av arbetarrörelsen. Dessa strömningars oförmåga att analysera och ta kamp mot kapitalism och förtryck, är ett nederlag för dessa rörelser, inte för marxismen.
Till stalinismens och socialdemokratins kris kan också läggas den kris som ett antal akademiska marxister, framförallt i Västeuropa, genomgått till följd av dessa nederlag. Colletti är onekligen en av de främsta representanterna för denna heterogena grupp. Som sådan är han väl värd att läsas, eftersom han behandlar många av marxismens fundamentala problem, av vilka jag endast snuddat vid ett fåtal. Men den som intresserar sig för att få en klar bild av marxismens grundläggande ståndpunkter gör bäst i att införskaffa annan litteratur.
Ricky Harryson
[1] Gnoseologi är liktydigt med kunskapsteori; hur och om vad vi får kunskap.
[2] Noumenon används här i en av de två betydelser som Kant ger begreppet, nämligen som identiskt med begreppet ”tinget i sig”. Så fattat innebär noumenon motsatsen till fenomen, det som icke är fenomen är inte tillgängligt för kunskapen men kan ändå tänkas utan motsägelse, Noumenon är här alltså ett tänkbart men obestämt ting, ett förståndsbegrepp vars natur vi inte kan veta någonting om.